| Subcribe via RSS

Moonstalker av J

mars 13th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

För många år sedan låstes Bernie (Blake Gibbons) in på ett mentalsjukhus efter att ha brutalt slaktat ett gäng campande turister. Sedan dess har incidenten blivit en populär lägereldsberättelse. Campingplatsen har åter öppnats och en grupp lägerledare har just slagit läger för att genomgå en utbildning. Vad de inte vet är att Bernie har lyckats rymma och har återvänt till sitt hem och platsen där allt började – och han har fått tag på en yxa…

Jag hade tur när jag kom över mitt exemplar av Moonstalker. Jag satt och slösurfade på Facebook en dag och vid en uppdatering av sidan såg jag en annons en kille jag hade handlat av förr hade lagt upp och en av filmerna var just Moonstalker. Jag tog den omgående och har haft den ståendes i hyllan ett ganska bra tag – fram till nu.

Jag förväntade mig ärligt talat inte speciellt mycket när jag petade i dvdskivan i spelaren, men blev rätt överraskad över hur välgjord den faktiskt var för att vara en lågbudget slasher från sent 80-tal. Den hade halvtaskigt skådespel, halvtaskiga effekter och ett manus som följde Standardmall 135B för slasherfilmer, men den var aldrig tråkig och den bjöd på en kavalkad av cheese. Förstå mig rätt här; det var inte en bra film, men det var ett halvkompetent hantverk med ganska mycket underhållningsvärde i sig som funkar som tidsfördriv.

Jag gillade Moonstalker, men jag tror att det kommer dröja innan jag ser om den – mest tack vare kvalitén utgåvan jag äger hade. Gillar man trashiga slasherfilmer så är det här en bra rekommendation, annars skippa.

No Comments

Curtains av J

mars 13th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Samantha Sherwood (Samantha Eggar) har jobbat tillsammans med den välkände regissören Jonathan Stryker (John Vernon) på alla hans större filmer. Hon antar således att hon ska få titelrollen i hans kommande film, ”Audra”. Som en förberedelse inför rollen och för att skaffa sig en förståelse för karaktären lägger Samantha in sig på ett mentalsjukhus, då titelkaraktären är mentalt instabil. Väl inlagd får hon veta att Stryker har för avsikt att lämna henne där och att låta sex yngre skådespelerskor provspela för rollen som Audra i hans avsides belägna villa. Hon lyckas rymma från mentalsjukhuset och kort efter att hon har anlänt till Stryker’s villa börjar skådespelerskorna som är där för provspelningen att försvinna, en efter en…

Curtains från 1983 är ytterligare ett bra exempel på hur kanadensarna kunde göra bra slasherfilmer under 80-talet. Filmen är inget mästerverk, men den får jobbet gjort och är bitvis väldigt spännande. Filmen är välspelad och är överlag underhållande för vad den är.. plus att jag tokdiggar övergångarna mellan olika scener då de har lagt på som ett skynke som dras undan innan flera scener i filmen, vilket jag tycker var en finurlig grej de hade gjort – i synnerhet med tanke på filmens namn.

Jag gillade Curtains. Filmen i sig är väl inte något speciellt eller banbrytande direkt, men det är en effektiv liten slasherfilm som förtjänar mer uppmärksamhet än vad den brukar få. Rekommenderas.

No Comments

Charlie’s Angels: Full Throttle av J

mars 12th, 2019 | Postad i Action, Film, Komedi

Agenterna Natalie (Cameron Diaz), Dylan (Drew Barrymore) och Alex (Lucy Liu) har fått i uppdrag att leta reda på två försvunna ringar, som var för sig inte är någonting speciellt men som tillsammans innehåller krypterad information om de nya identiteterna för alla personer som ingår i FBI’s vittnesskyddsprogram. Efter att flera vittnen har hittats döda börjar tjejerna att inse att hotet är betydligt närmare än vad de någonsin hade kunnat ana.

Charlie’s Angels: Full Throttle från 2003 är uppföljaren till filmen från 2000. Likt sin föregångare har även den här filmen toköverdriven action, en massa flamsig humor och fullständigt orealistiska sekvenser ackompanjerade till ett nästan lika grymt soundtrack som första filmen hade. Exempelvis spelas The Prodigy’s Breathe och Firestarter under två actionsekvenser här och jag personligen fick bara lov att höja volymen lite extra när jag hörde vad det var som skulle spelas i bakgrunden. Bra skit helt enkelt. I övrigt är väl filmen ungefär lika bra som den första, skulle jag säga.

Är man ute efter en seriös och realistisk actionfilm får man leta vidare då den här uppföljaren tar det den första filmen var och vrider upp vredet några snäpp till. Jag menar, i några scener av filmen började jag klia mig i huvudet och sa högt ”Hur fan överlevde de det där…?”. Charlie’s Angels: Full Throttle är popcorn-underhållning utan någon större hjärna och en del av skämten fungerade alldeles utmärkt (två av dem fick mig att ligga och nästan grina av asgarv), medan andra blev mest cringe och gjorde att jag var nära inpå att börja gnissla tänder.

Hur som helst; en underhållande uppföljare och jag tycker det är lite synd att det aldrig kom en tredje film av samma team. Rekommenderas.

No Comments

Charlie’s Angels av J

mars 12th, 2019 | Postad i Action, Film, Komedi

Natalie (Cameron Diaz), Dylan (Drew Barrymore) och Alex (Lucy Liu) är tre snygga och tuffa agenter, ledda av den hemlighetsfulle miljardären Charlie som bara kommunicerar med dem via radio. Deras senaste uppdrag blir att hitta den kidnappade affärsmannen Eric Knox (Sam Rockwell), chefen för datorföretaget Knox Technologies. Spåren pekar mot hans konkurrent och rival, Roger Corwin (Tim Curry). Tjejerna inser emellertid snart att de är brickor i ett invecklat spel, där de och deras chef Charlie är levande måltavlor.

Det var länge sedan jag såg något så urflamsigt, over-the-top och fullständigt verklighetsfrånvarande som Charlie’s Angels rebooten från 2000. All action är uppskruvad till max och allt vad som heter realism har slängts ut genom fönstret. Det är fullt ös nästan hela tiden och humorn går mellan att vara flamsig till att vara ren cringe (även om en del skämt fick mig att gapskratta).

Det är ganska imponerande över hur många stora skådespelare som medverkade i filmen, även om flera av dem bara är med i en scen eller två. Effekterna är emellertid inte fullt lika imponerande längre – i synnerhet inte de green screens och den förlegade CGIn som användes. Det är hur som helst ingenting som direkt stör då jag hade en ganska kul stund i soffan. Filmens soundtrack är nog en av filmens starkaste sidor skulle jag säga, med klassiker så som The Prodigy’s Smack My Bitch Up, Blur’s Song 2 och Fatboy Slim’s Ya Mama som brölar på i bakgrunden under flera actionscener.

Charlie’s Angels från 2000 är stendum men är ändå rolig popcorn-underhållning som blåser förbi väldigt fort. Rekommenderas.

No Comments

Leprechaun Returns av J

mars 9th, 2019 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Lila Reding (Taylor Spreitler) anländer till den lilla staden Devils Lake, North Dakota där hon ska gå på universitet, men också för att medverka i upprustandet av hennes föreningshus en bit utanför staden – samma hus som Lila’s mor en gång ägde. Ovetandes om platsens mörka historia lyckas gruppen av misstag återuppväcka den ondskefulla pysslingen som Tory Reding, Lila’s mor, och hennes vänner lyckades stoppa för tjugofem år sedan – och han vill ha tillbaka sitt guld.

Jag hade inte direkt några höga förväntningar på Leprechaun Returns när jag satte mig för att se den. Jag menar, det är trots allt den åttonde filmen i en franchisé som varit väldigt ojämn. Det visade sig hur som helst att den var helt okej och faktiskt bättre än flera av de tidigare uppföljarna, även om jag inte gillade några av karaktärerna, förutom två; den ena var pysslingen, spelad av Linden Porco och den andra var Ozzie, spelad av Mark Holton som – utöver pysslingen – är den enda återvändande karaktären från originalfilmen. För dig som inte har fattat det än så är Leprechaun Returns en direkt uppföljare till filmen från 1993.

Hur som helst är karaktärerna överlag extremt stereotypiska och rent av irriterande bitvis. Det som gör filmen sevärd är så klart pysslingen och de ganska uppfinningsrika sätten han har ihjäl dumskallarna på. Effektmässigt varierar det lite grann. De praktiska effekterna ser rätt bra ut, men varvas med uppenbar CGI – vilket är föga förvånande då filmen är delvis producerad av Syfy och är gjord för demand. Skådespelarna är helt okej, men även om jag tycker att Linden Porco gjorde sig bra som pysslingen så tycker jag att det är synd att Warwick Davis tackade nej till att reprisera den rollen.

Leprechaun Returns var hur som helst ett okej tidsfördriv. Att de äntligen gjorde en direkt uppföljare till originalet var ju kul, även om jag kan tycka att de borde ha gjort det direkt med Leprechaun 2 istället för att göra sex fristående uppföljare som inte hade något med originalet att göra.

Läs gärna mina recensioner (varav de sex första har en hel del spoilers och är rätt uselt skrivna) på de tidigare filmerna också; 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7

No Comments

Summer Camp Nightmare av J

mars 6th, 2019 | Postad i Drama, Film, Thriller

Efter att den nya ägaren, Mr. Warren (Chuck Connors), av pojklägret Camp North Pines beslutat att ställa in dansen lägret skulle ha haft tillsammans med det intilliggande flicklägret efter att två av pojkarna på hans läger genomfört ett enligt honom obscent framträdande på talangjakten de bägge lägren hade får en grupp av pojkarna idéen om att göra revolt mot Mr. Warren och lägerledarna för att ta över lägret. De genomför sin kupp och till en början verkar de ha sitt sommarlov säkrat utan några dumma regler som vuxna sätter upp, men det dröjer inte speciellt länge innan saker och ting börjar spåra ur.

I och med att jag har blivit inlagd på sjukhus och då jag hade extremt tråkigt slösurfade jag runt på youtube och fick idéen att jag skulle se om jag kunde hitta på någon slasherfilm som finns uppladdad där för att slå ihjäl lite tid. I mitt sökande snavade jag över Summer Camp Nightmare från 1987 – vars titel skriker slasherfilm lång väg, men som inte ens är en skräckfilm.

Summer Camp Nightmare (eller The Butterfly Revolution som den även är känd som, vilket också är titeln på den roman som filmen är väldigt löst baserad på) var okej för vad den var. Chuck Connors var underanvänd och manuset vart ganska långdraget på sina ställen. Idéen bakom filmen – och antagligen boken – var det absolut inget fel på och hade nog fungerat bättre som en regelrätt skräckfilm och jag undrar om inte filmen faktiskt hade blivit bättre om en galen slasher hade blivit inkluderad i manuset. Jag menar, den här revolten grabbarna gör i filmen hade varit en perfekt backdrop för att introducera en galen slasher som börjar ha ihjäl huvudkaraktärerna en efter en på olika uppfinningsrika sätt som hämnd för.. ja, nåt. Bortkastad potential helt enkelt.

Jag tvivlar på att jag kommer ha någon större brådska att se om Summer Camp Nightmare inom någon närmare framtid, men det var ju ändå kul att se Tom Fridley i något annat än Jason Lives: Friday The 13th Part VI.

No Comments

God Of War (bok) av J

februari 25th, 2019 | Postad i Action, Äventyr/Fantasy, Övrigt

I tio långa år har den Spartanske krigaren Kratos tjänat gudarna i Olympus. Plågad av mardrömmar från sitt förflutna och med en längtan efter frihet från sin ständiga tortyr är han – Spartas Spöke – villig till att göra vad som helst för att återbetala sin skuld till gudarna. Ståendes på branten till att tappa allt hopp får han så en sista uppgift av gudarna för att avsluta hans slaveri; han måste förinta Ares – Krigets Gud.

Men vilken chans har en blott dödlig mot en gud? Beväpnad med de dödliga Kaosklingorna, guidad av gudinnan Athena och driven av sin omättliga törst efter hämnd beger sig Kratos iväg för att leta reda på den enda relik som är tillräckligt stark för att förinta Ares – Pandoras Ask.

2005 släpptes det första God Of War spelet till PlayStation 2 och nu fjorton år senare är God Of War ett husnamn för Sony’s Santa Monica Studio – och en av mina absoluta favoritserier i spelvärlden. Fem år efter att spelet släpptes kom så en bok baserad på det första spelet, som jag äntligen har orkat läsa klart (det har tagit ett tag, om vi säger så).

Till skillnad från spelet som är väldigt fokuserat på blodiga och actionpackade strider (men som samtidigt har en djup story som blir framförd i cutscenes) har författarna Matthew Stover och Robert E. Vardeman valt att ta boken i en lite annorlunda riktning. Boken går lite djupare in på storyn och istället för att allt fokus ligger på Kratos får man även läsa om vad gudarna gör samtidigt som Kratos är ute på sitt uppdrag, vilket ger storyn ett ytterligare djup. Med det sagt så är inte boken barnvänlig, tvärtom. De flesta av nyckelstriderna – samt en del av de mindre striderna – som är med i spelet är även med här (om än i vissa fall en aningen nedkortade). Att de gjort så är ganska förståeligt då jag har svårt att tro att någon hade orkat sitta och läsa om hur Kratos slaktar en odöd legionär för hundrafemtioelfte gången.

Jag gillade hur som helst boken. Den är välskriven och fördjupar det första spelets story en aning samtidigt som den är trogen sitt källmaterial – även om de som jag skrev här ovanför har gjort några förändringar eller kortat ner. Jag kan rekommendera boken både till fans av God Of War, men också till de som inte har något som helst intresse i spelserien då boken står bra på sina egna ben utan att man ska ha behövt spelat spelet boken bygger på.

No Comments

Escape Room av J

februari 22nd, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Affärerna går riktigt dåligt för Brice (Skeet Ulrich), ägaren av flyktrumsspelet Deranged. När han kommer över en mystisk låda, som sägs stänga inne en uråldrig demon, från en antikhandlare ser han en chans att få affärerna på fötter igen och placerar lådan inne i flyktrummet. Fyra vänner dyker snett efteråt upp och ska spela Deranged spelet. Tillsammans med en skådespelare som är en del av spelet blir vännerna inlåsta och påbörjar leken, som snart tar en dödlig vändning efter att de har öppnat lådan…

Jag kunde inte låta bli att köra en double-bill med bägge Escape Room filmerna från 2017 och den här Escape Room blev den andra filmen och jag blev inte speciellt besviken på den här heller. Den här – likt den föregående Escape Room – skiljer sig från 2019 filmen.. ganska mycket mer dessutom. Här har de slagit ihop den smala subgenren där folk blir satta i ett rum eller i en labyrint av rum för att de sedan ska försöka ta sig därifrån levande tillsammans med possession och slasher subgenrerna och det fungerar förvånansvärt bra.

Skådespelarna är bra och det är kul att återse Skeet Ulrich.. sisådär 21 år efter Scream! Manuset var fängslande och det bästa med filmen var – you guessed it – pusslen, så klart. Det enda jag skulle klaga på (om jag nu ska göra det) är väl att filmens tempo börjar släpa lite grann i de sista trettio eller så minuterna och jag tror att filmen hade mått bra av att ha kortats ned med i alla fall en tio minuter.

Överlag gillade jag även den här filmen och ger även den en rekommendation.

Tags: , ,
No Comments

Escape Room av J

februari 22nd, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Jag var och såg Escape Room som släpptes på bio i början på Februari (recenserad här) och snavade av en händelse över en post på Facebook i en skräckfilmsgrupp där någon postade en bild på omslaget till en film med titeln Escape Room. Jag vart nyfiken och skulle kolla vad det var och upptäckte att 2017 släpptes det två filmer med titeln Escape Room, med inte ens en månad mellan deras releaser – om man bortser från att den ena (den här filmen) visades för första gången på en festival i Juni, 2017.

Medan Tyler (Evan Williams), hans flickvän Christen (Elisabeth Hower) och deras vänner firar hans trettioårsdag avslöjar Christen att de ska medverka i ett flyktrumsspel. Glada i hågen beger de sig iväg och påbörjar leken, som snart tar en dödlig vändning…

Till skillnad från 2019 filmen med samma titel är den här filmen betydligt långsammare. Den tar god tid på sig att komma igång och av någon anledning fann jag den ändå väldigt intressant och spännande allt eftersom de lyckades klura ut pussel efter pussel, vilket är en stor dragningskraft för min del när det kommer till den här smala subgenren av filmer. Filmen är hur som helst välspelad, underhållande och överlag spännande även om jag mot slutet förstod vart allting skulle ta vägen.

Jag gillade den här Escape Room också och ger den en rekommendation, helt enkelt.

No Comments

Cruel Intentions 3 av J

februari 21st, 2019 | Postad i Drama, Film, Komedi

Cassidy Merteuil (Kristina Anapau), kusin till Kathryn Merteuil, anländer till Santa Barbara, Kalifornien för att gå college. Väl där stöter hon på Jason Argyle (Kerr Smith), en gammal skolkamrat från hennes high school som ska gå på samma college som henne. Jason i sin tur får en rumskamrat, Patrick Bales (Nathan Wetherington). Jason och Patrick formar snabbt ett småaktigt partnerskap som går ut på att förföra och dumpa diverse unga kvinnor på campus. Uttråkade efter deras senaste erövringar och uppmuntrade av Cassidy beslutar sig Jason och Patrick för att ingå i ett vad där de ska förföra två tjejer på campus som borde vara utom räckhåll för dem då bägge har partners. Saker och ting är emellertid inte vad de verkar vara och ett triangeldrama uppstår snart där den ena försöker överlista den andra…

Cruel Intentions 3 är den tredje filmen i franchisén men det är samtidigt inte den sista då en TV-film med titeln Cruel Intentions kom ut 2016, där Sarah Michelle Gellar återvänder till sin roll från den första filmen – vilket gör den filmen till den enda direkta uppföljaren till originalet. Jag har inte kunnat hitta filmen i skrivande stund, så jag skippar den för nu. Hur som helst…

Cruel Intentions 3 var likt den andra filmen en fullständigt onödig uppföljare, men var samtidigt ett steg upp från den filmen. Den andra filmen hade förvisso ursäkten att den var från början tre episoder i en TV-serie som aldrig blev av, men hade jag inte vetat om det och ställt bägge filmerna bredvid varandra hade jag ändå valt den här filmen över den. Filmen är i stort sett samma grej för tredje gången fast med skådespelare jag inte kände igen (bortsett från Kerr Smith, som jag kände igen från Final Destination och My Bloody Valentine remaken från 2009) och ett manus som inte riktigt fängslade mig hela vägen igenom. Humorn fungerade sådär här och det kändes lite som att de bakom filmen ville försöka sig på en Wild Things-aktig twist på filmen men att de inte riktigt vågade gå hela vägen ut.

Överlag är det en okej film, men varken den här eller föregångaren når som sagt upp till originalet. Har man inget bättre för sig så funkar den i alla fall som en engångstitt.

Tags: , , ,
No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud