Helt Perfekt Glob

Orgazmo av J

När den kristne unge mannen Joe Young (Trey Parker) är ute och predikar gör han misstaget att välja regissören Maxxx Orbison’s (Michael Dean Jacobs) hus, som säger åt sina vakter att döda “idioten vid dörren” som sabbade scenen de höll på att spela in. Joe i sin tur lyckas avvärja deras attacker med sina kunskaper inom kampsport, vilket imponerar på Maxxx som erbjuder honom huvudrollen i filmen han håller på att spela in: Orgazmo, som handlar om en sex superhjälte som slåss mot brottslighet med sin Orgazmorator och ChodaBoy, hans medhjälpare.

Joe tar, även om det strider mot hans tro, emot jobbet så att han kan betala för bröllopet han och hans flickvän planerat – som han inte berättar hela sanningen för om vad det är för roll han egentligen fått. Men när filmen blir en större succé än vad han räknat med och när han upptäcker att Ben (Dian Bachar), som spelar ChodaBoy i Orgazmo, har skapat en riktig Orgazmorator, börjar Joe inse vilken situation han har satt sig i.

Jag tror inte skaparna (och idioterna) bakom South Park – Trey Parker och Matt Stone – behöver någon närmare introduktion. Kanske inte heller deras film Orgazmo från 1997 behöver det heller för den delen. Orgazmo är hur som helst en sjukt rolig komedi där Parker och Stone blåser på med sin vanliga humor och gillar man deras andra produktioner (så som South Park och Team America: World Police) lär man inte bli besviken här heller.

Jag såg Orgazmo runt 1999 för första gången och har inte sett den igen förrän nu och jag måste nog säga att den faktiskt håller måttena än idag – även om jag kanske mindes den som lite mer snuskig än vad den faktiskt är. Nåja. Har man inte sett Orgazmo har man missat något och bör ta och införskaffa den asap. Rekommenderas.

Share/Bookmark

Return Of The Family Man av J

För tio år sedan påbörjade den nu mer beryktade seriemördaren “The Family Man” (Ron Smerczak) sin karriär, men sitter nu mer bakom lås och bom efter att ha dödat ett flertal familjer. Under en fängelsetransport lyckas han emellertid att fly och beger sig till sitt hem, där allt började. Samtidigt anländer två grupper med ungdomar, som tror sig ska ha en skön helg, till huset enbart för att bli bemötta av en nedgången gammal kåk som knappt står upp längre – och snart anländer dess rättmätiga ägare också.

Slasherfilmer från 80-talet finns det ju gott om, både stor och små produktioner. Vissa är ruskigt bra, vissa är ruskigt usla. Och vissa hamnar någonstans emellan där. Return Of The Family Man är en av de där filmerna som hamnar just någonstans mitt emellan. Skådespelarna är helt okej för den här typen av film, men samtidigt så snålas det något fruktansvärt på effekter. Nästan alla dödsscener är off screen och blodflödet i filmen är minimalt, vilket gör filmen ganska meningslös som en slasherfilm. Istället för våld, blod och hud får vi istället en massa dialog och utvecklande av karaktärerna på ett sådant vis som är ganska ointressant när man tittar på en slasherfilm.

Det känns lite som att att de som ligger bakom filmen ville mer än vad de hade råd med och istället för att göra en redig slasherfilm fick det bli något halvdant projekt som varken blev bra eller dåligt i slutändan, utan någonting mitt emellan. Avstå om du inte är hardcorefan av slasherfilmer och måste se allt i den subgenren.

Share/Bookmark

War Horse av H

Stefan Spjällbergs senaste Oscar-bait är en “Black Beauty”-kopia om en hästs livsöde när den går från ägare till ägare och till slut hamnar i första världskriget där den enar britter och tyskar. Yes, really.

Spielberg verkar betydligt mer intresserad av att filma konstnärligt än av att forma karaktärer eller framföra en fängslande historia. Ibland är filmen direkt dålig, som i början när den unga killen tränar hästen för att ploga. Inte ens min hästtokiga flickvän tyckte filmen var mer än okej och det om något borde väl övertyga er att vänta på denna 2,5 timmar långa film tills den går på tv.

Share/Bookmark

50/50 av H

“50/50” är troligen det minst berörande cancerdrama jag någonsin sett. Det är så ytligt och snällt att det är förbluffande. Förstås, när Joseph Gordon-Levitt (Tredje klotet från solen, 500 Days of Summer) och Seth Rogen är huvudrollerna är det väl inte något direkt djup att förvänta sig. Istället är filmen ganska så gladlynt och det är väldigt få känslomässiga scener. Kan ju vara skönt att slippa alla tunga scener man annars brukar vräka på med, men när filmen är så här ytlig kring ämnet kan man ju undra varför man ens valt det. Inte en dålig film, bara inte nåt du minns efteråt.

Share/Bookmark

Apflickorna av H

Jag kan ha nämnt det tidigare, men svensk film är skit. “Apflickorna” är skit med skit på. Skitnödig och pretentiös (jag vet, folk som använder ordet pretentiös som skällsord är per definition töntar, men fuck you) dynga om två tjejer som… öhh.. ja, dom är dumma i huvet. Och rider hästar ibland. Och så är det en liten tjej som bor ihop med nån kille som tar hand om henne. Jag vet inte. Filmen slutade plötsligt bara.

Givetvis har filmen fått toppbetyg överallt och vunnit priser och oj oj oj, vad bra den är. Jävla töntar. Folk yrar om att den är så stark och berörande och vad i helvete är det för fel på folk? Pisstråkigt skit utan story, utan känsla, utan poäng. Den vann visst pris för bästa ljud nånstans, och det är tydligen belöningsvärt med typiskt svenskt överdynamiskt skitljud där dialogen ligger på minus 109491 miljoner och musik samt plötsliga ljudeffekter ligger på plus 127162 biljoner och JA, min fina surroundförstärkare är välkonfigurerad och låter alldeles utmärkt med alla andra filmer och tv-program. BAJS BAJS BAJS BAJS

Share/Bookmark

Drive av H

Ryan Gosling är en stuntförare, bilmekaniker och rallyförare som verkar vara lite sär. Han tar lång tid på sig att svara på frågor och pratar väldigt lite. Han extrajobbar också som förare åt skurkar som utför olika brott. När han hjälper grannfruns man, som just kommit ut från fängelset, att utföra ett rån för att betala beskyddet i fängelset så skiter sig allt. Mannen blir skjuten och Ryan sitter på en miljon dollar som tillhör galna gubben Ron Perlman. Ryan vill inget hellre än att lämna tillbaka pengarna och gå därifrån, men Perlman vill inte lämna några spår.

Det börjar riktigt bra med en spännande sekvens, men sen hamnar filmen i nån slags seg kola som liksom saktar ner allting. På tok för många scener går ut på att Ryan Gosling sitter och ser utspejsad ut, medan publiken förmodligen ska sitta och supa in atmosfären och känna efter och försöka att inte somna. Det är inte så att det är onödiga scener. Handlingen fortlöper ganska bra hela tiden och scener som kan verka överflödiga får oftast en tillbakakoppling senare, men varje gång Gosling väntar 20 extra sekunder innan han säger nåt får jag ryckningar i benen.

Mycket möda har lagts på ljus, färger och kameraföring. Det är snyggt, men blir oftare bara “kolla, nu ska vi ha en Oscar” snarare än atmosfäriskt och fängslande. De grafiska våldsamheterna (varav åtminstone en kortats för att passera censuren i USA) ligger utplacerade med jämna mellanrum för att föra fram en story som innehåller åtminstone ett par onödiga komplikationer, men inga överraskningar. Den enda klichén man egentligen undviker är att tjejen eller barnet aldrig blir kidnappad av skurken.

“Drive” röjer förstås just nu upp bland alla filmpriser världen över, men räknas inte som en trolig Oscarvinnare, speciellt inte eftersom man inte vann något på Golden Globes. Jag tänkte bara nämna det, men personligen skiter jag fullständigt i vad Oscargalan pysslar med. I vilket fall så hyllas filmen överallt, de som sågar filmen kallas för MTV-skadade muppar som hatar Riktig Film, men fuck you. “Drive” är en okej film som lider av konstnärliga ambitioner. Den vet att den inte är nåt speciellt, och försöker dölja det bakom fint foto och blodigt våld.

Share/Bookmark

Xtro 3: Watch The Skies av J

Ett gäng bombexperter inom den amerikanska armén skickas iväg till en öde ö som tidigare använts som en begravningsplats under andra världskriget och som senare användes för att testa bomber på. Deras uppgift är att rensa ön på kvarvarande bomber och minor som kan finnas kvar, då någon pappersskyfflare har bestämt sig för att det ska byggas en bränslestation där. Det visar sig dock snart att allting inte är vad det verkar vara och att någonting som är betydligt farligare än bomber och minor finns på ön…

Xtro 3: Watch The Skies är en riktig sunkbomb och är klart den sämsta i trilogin. Skådespelarnas agerande är helt fantastiskt stelt och deras karaktärer känns mallplacerade, klyschiga och blir allt eftersom filmen fortgår mer och mer pinsamma (mest tack vare att deras attityd går från att vara “stenhårda” och “tuffa” marines till att bli skitnödiga mesar som flyr). Filmens effekter pendlar mellan hyfsade till usla. Filmens gore och blod ser helt okej ut, medans t ex varelsen ser löjligt stel och animatronisk ut (på ett ocharmigt sätt) – vilket drar ner läskigheterna en hel del. Storyn i filmen känns till en viss del snodd (eller kanske inspirerad?) ifrån mästerverket Predator, då det finns en del likheter mellan de två filmerna.. även om det här är den sämre av dem, så klart.

Xtro 3: Watch The Skies må vara Harry Bromley Davenport‘s favorit i trilogin, men för mig är det en riktig skitfilm som ingen behöver se. Undvik och se de två första istället om du nu nödvändigtvis måste se någon av de här filmerna.

Share/Bookmark

Xtro II: The Second Encounter av J

I ett topphemligt underjordiskt komplex har forskare lyckats framställa en portal till en annan dimension. Tre stycken testpersoner går igenom portalen, men någonting på den andra sidan attackerar dem strax efter att de gått igenom och tappar kontakten med hembasen.

Ett gäng tungt beväpnade militärer skickas in för att gå igenom portalen och leta reda på testpersonerna. Kort efter deras ankomst lyckas emellertid en av testpersonerna att ta sig igenom portalen – men inte ensam. Någonting kom med denne igenom portalen och är nu lös inne i komplexet, som snabbt blir evakuerat så när som på militärerna och en handfull grupp med forskare som stannat kvar för att bekämpa det här “någonting” och försäkra sig om att det inte når ytan.

8 år efter att den första, och minst sagt märkliga, filmen kom beslöt sig Harry Bromley Davenport att göra en uppföljare – mest tack vare att han behövde pengarna. Davenport hade på något sätt lyckats få tag i rättigheterna för namnet Xtro, men inte storyrättigheterna vilket gjorde att han fick lov att sätta manusförfattare på att skriva en helt ny story som inte hade ett skit med den första filmen att göra överhuvudtaget. Och personligen tror jag faktiskt att han gjorde helt rätt i det.

Xtro II: The Second Encounter är en B-film rätt och slätt, som kombinerar sci-fi, action och skräck i samma paket och vissa idéer som dyker upp i filmen kan man klart och tydligt se att de snott rakt av ifrån Alien-filmerna (känslan av rip-off av just dessa filmer finns även där). Skådespelarna är till större delen helt okej, så när som på en och annan sågbock som inte har framför en kamera att göra överhuvudtaget, samtidigt som effekterna faktiskt imponerar riktigt mycket. Helt ärligt så blev jag förvånad över hur välgjord monstret och gore-effekterna i den här filmen var. Manuset har lite plothål här och där och det märks rätt väl att man sitter och tittar på en B-film från tidigt 90-tal.

Xtro II: The Second Encounter är verkligen inte den bästa filmen i kategorin, men det är en klart underhållande B-rykare som rullar förbi utan några större problem. Är man dessutom ett fan av B-film så är det här ett klart val för filmkvällen. Helt klart godkänd film, även om man kanske kan föredra något större och bättre.

Share/Bookmark

Xtro av J

Det har gått tre år sedan Tony’s (Simon Nash) far, Sam (Philip Sayer), försvann spårlöst. Enligt Tony blev han bortförd av utomjordiska varelser, men ingen tror så klart på den lille gossen utan avfärdar hans berättelse som något för att kunna bearbeta det som hänt. Rachel (Bernice Stegers), Tony’s mor, tror att Sam har stuckit för en ny kvinna och startat om på ny kula – och har givetvis gjort det samma.

Rachel och Tony har flyttat ihop med Rachel’s nya karl, Joe (Danny Brainin) – vilken Tony har svårigheter att acceptera som sin “pappa”. Saker och ting blir inte bättre när Sam plötsligt dyker upp, utan något som helst minne om vad som hänt honom. Det visar sig emellertid snart att Sam inte är den han var när han försvann och börjar påverka Tony på minst sagt ruskiga sätt…

Xtro är klart en av de mest underliga filmer jag har sett på senare år. Till en början verkar det vara en ganska typisk sci-fi skräckis, men ju längre in i filmen man kommer desto konstigare blir den. Många saker som inträffar i filmen känns helt orelevanta för filmens story och får mig mest att undra om manusförfattaren gick på LSD eller någon annan form av hallucinogen drog då det hela blir väldigt osammanhängande och några förklaringar erbjuds aldrig. Vi som tittare får sitta som dumma spån när sluttexten kommer och klia oss i huvudet, helt enkelt.

Skådespelarna är rätt bra dock och de flesta av dem har den där kraftigt brittiska accenten. Effekter och makeup ser till större delen bra ut och imponerar (kanske mest för att jag förväntade mig lågbudgetklass på effekter och eventuell makeup). Filmens story är ju bra och ganska standard för en 80-tals sci-fi rulle, men tack vare allt annat skit som händer runt om själva storyn så hamnar den ganska mycket i skymundan och glöms därmed också lätt av (iaf jag började undra vad filmen egentligen handlade om ungefär en timme in i filmen). Två saker som dock kan vara småkul att veta om Xtro är att filmens regissör, Harry Bromley Davenport, regisserade hela Xtro trilogin, samtidigt som Robert Shaye (producent bland annat bakom A Nightmare On Elm Street filmerna) producerade den här första filmen.

Xtro är, som sagt, klart en av de mest underliga filmer jag har sett på senare år (om inte överhuvudtaget till och med) och fick mig mest att undra över en massa saker. Filmen i sig är väl egentligen inte dålig, bara det att händelseförloppet känns så osammanhängande och konstigt att jag varken vet om jag gillar eller hatar den. Xtro är en sån där film man bör se själv för att bedömma om det är något för en eller inte.

Share/Bookmark

Ben-Hur av H

Min megarecension av megautgåvan av megafilmen “Ben-Hur” finns nu att läsa på DVDKritik.se. Jag tycker att det är “en riktig klassiker i en mäktig utgåva”. Så det så.

Share/Bookmark