| Subcribe via RSS

Kamisama no iu tôri av J

februari 21st, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

Högstadieeleven Shun Takahata (Sôta Fukushi) lever ett ordinärt tonårsliv, men är uttråkad. Uttråkad på grund av det monotona liv han lever och monotonin som innebär skolgången, så han bestämmer sig för att be till Gud för en förändring, att någonting exalterande ska inträffa. Det sista han förväntade sig var att Gud skulle lyssna…

Han finner sig nu tvingad till att medverka i barnlekar tillsammans med sina klasskamrater och andra tonåringar, med den lilla tvisten att de som förlorar går en blodig död till mötes.

Kamisama no iu tôri – eller As The Gods Will – från 2014 är en film som antagligen bara hade kunnat komma från Japan. Dels för att den så klart är baserad på den första halvan av två mangaserier med samma titel som dess filmadoption, men också för att filmen är komplett galen. Det var flertalet gånger jag fick plocka upp hakan från golvet av förvåning och utbrast ”Vad i helvete…?”. Den blandar våld och svart humor i ett rasande tempo med några kortare avstickare här och där för att ge en handfull karaktärer lite mer djup (även om dessa stunder är korta och lätträknade).

Det enda som håller filmen från att vara en fullpottare för mig är dess sista akt där tempot skruvas ned rätt ordentligt och där filmen börjar kännas som att den går lite på tomgång. Hade den varit tio minuter kortare hade den högst troligen tagit sig ända in i mål för mig.

Den kanske inte är en fullpottare, men den är fanimej i närheten. Jag hade inte tackat nej till en uppföljare om vi säger så. Kort sagt så fann jag filmen, överlag, sjukt underhållande. Rekommenderas.

No Comments

Network av J

januari 7th, 2021 | Postad i Drama, Film

Under 1970-talet är terroristers våld det som står i fokus på TV-stationernas nyhetsrapportering varje kväll och företagsstrukturen hos UBS Television Network håller på att förändras. Samtidigt får Howard Beale (Peter Finch), UBS’ åldrande nyhetsankare, veta att han har fått sparken då hans tidigare starka tittarsiffror har sjunkit. Beale i sin tur reagerar på ett högst oväntat sätt, vilket i sin tur sätter en boll i rullning som inte bara påverkar Beale utan även hans medarbetare Max Schumacher (William Holden) och Diana Christensen (Faye Dunaway) och det TV-nätverket de jobbar för.

Network är en sån där film jag har sett klipp ur genom åren och som jag alltid har varit nyfiken på, vilket kanske gav mig högre förväntningar på filmen än vad jag borde ha haft. Visst, filmen är välspelad och dess budskap – att TV fördummar allmänheten och att man inte ska tro på precis allting man blir matad med – är i mitt tycke klockrent. Samma budskap hade ju, som bekant, kunnat appliceras på det fenomen vi har idag som inte fanns då; internet.

Med allt det sagt tycker jag att filmen är på tok för lång. Subploten mellan karaktärerna Max och Diana hade kunnat kortats ned ordentligt – eller slopats helt – då den tillför minimalt till filmens berättelse, även om den antagligen är menad att visa vilka skillnader det kan finnas mellan nytt och gammalt blod inom en bransch. Det hela resulterar i ytterligare speltid som mest känns som onödig utfyllnad.

Filmen har sina stunder då den briljerar (jag tänker i första hand på de scener där Peter Finch fram för sina monologer på ett närmast besatt sätt), men den blir ärligt talat långtråkig tack vare sin onödigt långa speltid. Hade filmen varit mellan nittio och hundra minuter lång istället för hundratjugo hade jag nog kunnat uppskatta den en aningen mer än vad jag gjorde.

Jag uppskattar vad filmen har att säga och tycker att filmen är välgjord, välspelad och att när den väl är bra så är den riktigt bra. Det den faller på är dess uppblåsta speltid.

No Comments

The Gallows Act II av J

januari 7th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att den unga vloggern Auna Rue (Ema Horvath) precis har förflyttats till en scenskola för att uppfylla sin dröm att bli skådespelerska får hon nys om den ökända ”Charlie Challenge”; en utmaning som går ut på att man ska läsa ur den påstått förbannade teaterpjäsen The Gallows. I ett försök att få fler tittare till sin YouTube kanal bestämmer hon sig för att läsa ur manusskriptet för pjäsen och får omgående tusentals med tittare, ovetandes om den ondska hon nu har låtit inträda i hennes liv då hon accepterat Hans utmaning…

Jag satt och tittade på TV i somras och såg i tablån att The Gallows från 2015 skulle visas. I mitt minne gillade jag filmen så jag slog över till kanalen som skulle visa den, tittade på den och insåg rätt snabbt hur irriterande karaktärerna i filmen var – och att filmen kanske hade räckt som en engångstitt. Jag fick i samma veva som jag såg om filmen reda på att det faktiskt hade kommit en uppföljare året innan, vilket var någonting som helt hade undgått mig. Så jag beställde helt sålunda hem den på dvd.

Det har dröjt ett tag för mig att se den här uppföljaren och i förberedelse för att se den såg jag återigen om den första filmen och mitt omdöme kvarstår sedan min föregående omtitt. Kanske att jag gillade den en aningen mer nu än då. Hur som helst…

Tvåan byter ut found footage formatet mot en vanlig spelfilm (så när som på inledningen av filmen) och det funkar väl ungefär som vilken annan demonskräckfilm som kommit de senaste femton åren som helst. Det är klyschigt och inte speciellt spännande, men filmen har samtidigt en handfull intressanta saker som gör att den inte faller fullständigt platt – däribland ett slut som jag inte alls var beredd på.

The Gallows Act II bjuder förvisso inte på några större överraskningar och följer de utstakade klyschorna som finns för den här typen av film relativt till punkt och pricka, men är samtidigt överlag en helt okej PG-13 skräckfilm. Det är ingenting man behöver springa benen av sig för att se, men inte heller någonting man behöver undvika heller.

Läs gärna min recension av den första The Gallows också.

No Comments

The Possession Of Hannah Grace av J

januari 6th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att ha spenderat en tid i rehabilitering efter en traumatisk händelse i tjänst tar den före detta polisen Megan (Shay Mitchell) ett jobb vid Boston Metro Hospital’s bårhus nattetid för att försöka komma på fötter igen. Kort efter att hon börjat jobba där börjar hon uppleva och se underliga saker och hon börjar snart misstänka att allting kan ha att göra med de nyligen inkomna kvarlevorna efter en kvinna…

The Possession Of Hannah Grace är en film jag har haft stående i bluray hyllan bra länge utan att den har blivit sedd. Varför det dröjt så pass länge som det gjort för mig att se den vet jag inte då jag var väldigt snabb med att köpa hem den efter att ha hört om den på podcasten The Hysteria Continues, där flera av de eminenta herrarna rekommenderade den.

Hur som helst så gillade jag den. Det rör hela tiden på sig och även om filmen är en aningen generisk och förutsägbar så är det ändå God Underhållning, som är välspelad och som bitvis blir smått creepy på sina ställen.

Något jag gillade riktigt mycket – och som jag tyckte kändes lite som en frisk fläkt bland alla de här besatthetsskräckfilmerna som finns – var att filmen börjar som en exorcism film för att sedan gå över till en annan subgenre för att till slut plana ut lite grann i ytterligare en subgenre. Med andra ord är det inte tiotusen dialogscener om biblar och demoner som pågår i tusen miljarder år fram till ett klimax på slutet.

The Possession Of Hannah Grace gör egentligen ingenting nytt direkt, men det är å andra sidan inte ett problem då dess utförande är så pass solitt att det inte är någonting som stör. Den får en tumme upp och en rekommendation.

Tags: , ,
No Comments

Duel av J

januari 5th, 2021 | Postad i Film, Thriller
Den resande affärsmannen David Mann (Dennis Weaver) är på väg igenom en öken för att möta upp en klient när han gör det stora misstaget att köra om en lastbil, vilket slungar honom rakt in i en katt och råtta lek med chauffören av det tunga fordonet som verkar bara ha ett mål: att döda David med sitt fordon.

Duel är ofta krediterad som den första långfilmen Steven Spielberg regisserade, vilket tekniskt sett är fel då han regisserade långfilmen Firelight 1964. Men då en del av filmen har varit försvunnen i närmare sextio år efter att Spielberg gav en producent för ett produktionsbolag originalnegativen, för att visa upp sina kunskaper i att göra film, varpå denne producent försvann spårlöst efter att bolaget gick i konkurs kort därpå kan man väl på sätt och vis nog säga att Duel är Spielberg’s första film. Om man låter bli att vara petig alltså.

Hur som helst så hade jag nog lite för höga förväntningar på filmen – mycket tack vare allt gott jag hade hört från andra om den. Den har sina stunder och fungerar fint bitvis, men blir samtidigt otroligt utdragen på sina ställen och hade nog mått rätt bra av att ha kortats ned lite grann med tio, femton minuter för att göra filmen mer tight. Dennis Weaver är bra i huvudrollen och själva idéen bakom filmen är det inget fel på, men tack vare en utdragen speltid hade jag i ärlighetens namn en aningen svårt att hålla fokus på filmen under hela dess speltid.
 
Det jag nog uppskattar mest med filmen är nog att den antagligen inspirerade filmer som Lucio Fulci’s Door Into Silence och Joy Ride (Roadkill i Sverige) med Paul Walker och dess uppföljare, men på det stora hela är det inte en film jag kommer ha någon större brådska att se om även om jag gillade delar av den.

No Comments

The Invisible Man (2020) av J

december 26th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Cecilia Kass (Elizabeth Moss) sitter fast i ett kontrollerande förhållande som hon har tillsammans med den rike forskaren Adrian Griffin (Oliver Jackson-Cohen). Efter att ha lyckats fly från hans fastighet en natt håller hon sig gömd hemma hos hennes vän, tillika polis, James Lanier (Aldis Hodge) och hans dotter Sydney (Storm Reid).

Två veckor efter att ha flytt berättar hennes syster, Emily (Harriet Dyer), att Adrian har hittats död efter att ha tagit sitt eget liv. Cecilia är emellertid övertygad om att det hela är en bluff och i takt med att en rad kusliga sammanträffanden får dödliga konsekvenser och hotar dem som står henne närmast, börjar Cecilia’s förstånd att vackla samtidigt som hon förtvivlat försöker bevisa att någon är ute efter henne – någon som ingen kan se…

Jag är ett gigantiskt fan av 2000 filmen Hollow Man (dess uppföljare talar vi inte om) där – för dig som inte sett filmen – Kevin Bacon gör sig osynlig och går sedan amok bland sin personal på en forskningsanläggning. Det är spännande från början och tempot är perfekt i filmen. Varje scen (i stort sett i alla fall) tillför någonting till filmens handling och driver den stadigt framåt till dess klimax. Det är en film jag såg väldigt mycket i tonåren efter att ha spelat in den från TV1000 nån sen natt och det är fortfarande en film jag kan gå tillbaka till och bli underhållen av trots att jag i stort sett såg sönder den.

Vad fan har det här med The Invisible Man från i år att göra? Jo, jag hade vissa förhoppningar att den här nyversionen av den klassiska berättelsen om en forskare som gör sig osynlig och begår styggheter (ibland för att han blivit psykotisk och ibland bara för att han är ett svin) skulle vara något i samma anda som Hollow Man och med Leigh Whannell – som vi alla vet hade ett finger med i Saw och Insidious franchisérna, bland annat – vid rodret, både i registolen och som manusförfattare, så var mina förväntningar att filmen skulle vara sevärd och möjligtvis spännande, med en och annan twist här och där.

Filmen visade sig hur som helst att vara en välspelad och välgjord thriller med vissa delar skräck inbakat. Typ. Även om jag tyckte att filmen var bra för vad den var så tyckte jag samtidigt att den hade en extremt lång uppbyggnad där Elizabeth Moss’ karaktär knallar runt, runt, runt och ingenting egentligen händer. Filmen hade definitivt mått bra av att ha fått tjugo-ish minuter bortklippt ur den för att tighta upp dess speltid – och händelseförlopp. En speltid på snett över två timmar för den här typen av film känns onödigt långt.

Nåja. Filmen ser bra ut och skådespelarna gör bra jobb och när den väl lägger i en högre växel blir den åtminstone bitvis spännande. Jag personligen kommer nog inte ha någon större brådska att se om filmen, men jag kommer antagligen gå in med ett annat mindset nästa gång jag ser den nu när jag vet vad som väntar.

No Comments

Scoob! av J

december 26th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Tecknat/CGI, Äventyr/Fantasy

Av en ren händelse stöter den ensamme Shaggy Rogers (Will Forte’s röst) ihop med en herrelös grand danois hund som han snabbt blir vän med och som får namnet Scooby-Doo (Frank Welker’s röst). På Halloween stöter de bägge vännerna på Fred Jones (Zac Efron’s röst), Daphne Blake (Amanda Seyfried’s röst) och Velma Dinkley (Gina Rodriguez’s röst) efter att två andra ungar snott deras godis och slängt in det i ett ökänt – och enligt ryktena – hemsökt hus. Gänget går in och löser således deras första mysterium.

Tio år – och många lösta mysterium – senare står Mysteriegänget inför deras största utmaning hittills; att tillsammans med Blue Falcon (Mark Wahlberg’s röst), hans sidekicks Dee Dee Skyes (Kiersey Clemons’ röst) och Dynomutt (Ken Jeong’s röst), stoppa Dick Dastardly (Jason Isaacs’ röst) från att samla ihop Kérberos’ tre dödskallar och således orsaka Jordens undergång.

I förberedelse för att skriva den här recensionen begav jag mig ut på intranätet för att se vad folk tyckte eftersom att jag tyckte att filmen hade fått lite lågt betyg på IMDB (som förvisso inte är någonting att gå efter) och märkte rätt snabbt att Scoob! verkar vara lite av en vattendelare bland fansen; en del hatar den, medan andra hyllar den.

Jag personligen tillhör det andra lägret. Jag hade en riktigt kul stund i soffan och gapskratten regnade över filmen från mitt håll. Att filmen var barnslig och väldigt förutsägbar hade jag inga större problem med – vilket en del verkar ha haft. Jag kan på sätt och vis förstå varför med tanke på att filmen tar en helt annan väg än vad tidigare Scooby-Doo filmer har gjort och handlar nästintill inte alls om några mysterium som behöver lösas för att sätta dit bovar. Jag hade inga större bekymmer med det och även om jag är ett stort fan av Scooby-Doo så gillar jag när de vågar ta ut på svängarna med karaktärerna och konceptet med serierna och filmerna.

Hur som helst så gillade jag filmen. Det är en lättsam, barnslig och skön animerad äventyrskomedi som funkade bra i mitt tycke. Rekommenderas.

No Comments

Scooby-Doo: Return To Zombie Island av J

december 25th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Tecknat/CGI, Äventyr/Fantasy

Efter år av att lösa mysterier har Mysteriegänget lagt sin passion på hyllan – om än motvilligt. Efter att Shaggy (Matthew Lillard’s röst) har vunnit en resa till en tropisk ö finner de sig snart dock återigen i mitten av ett mysterium då de inser att de återigen befinner sig på Moonscar Island – samma ö där de stötte på horder av zombies och en grupp odödliga kattmonster.

Scooby-Doo On Zombie Island är hands down den bästa Scooby-Doo filmen – och produktionen – som gjorts i min mening och är antagligen den Scooby-Doo filmen jag har sett flest gånger. När jag fick nys för ett halvår sen eller så att en uppföljare kom under förra året blev jag exalterad då jag önskat att det skulle komma en uppföljare ända sedan jag såg den för första gången.

Uppföljaren visade sig – som jag misstänkte – inte vara i närheten av sin föregångare. Dels känns filmen som vilken annan Scooby-Doo film som helst och utmärker sig inte nämnvärt och dels så hamras en del skämt ner i backen så pass långt att det till slut blir rent av tjatigt och krystat. Som barn kanske man inte tänker på det så klart, men som vuxen blir det ganska snabbt irriterande att höra samma skämt ungefär sjutiofem gånger inom loppet av femton minuter.

Med det sagt betyder det inte att jag tycker att filmen är dålig; den bjuder på många sköna gapskratt och även om dess story inte gick i den riktning jag hade velat att den skulle gått så fungerade den hyfsat ändå. Det är trots allt Scooby-Doo vi snackar om här. Det enda jag genuint inte gillade (bortsett från nedhamrade och upprepande skämt) var väl att de lämnade en gigantisk lös tråd kvar i filmen som jag tvivlar på att vi kommer få någon fortsättning på…

Det märks på sätt och vis att Scooby-Doo: Return To Zombie Island är en cash-grab på franchisén (vilket antagligen gör den till ytterligare en dussinfilm i de mängder av Scooby-Doo filmer som produceras varje år), men som en uppföljare funkar den helt okej. Det kanske inte säger så mycket egentligen då de flesta av dessa filmer är just det; helt okej, åtminstone om man ska gå på vilken publik de är ämnade för egentligen.

Nåja. Gillar man Scooby-Doo är det här en okej stund i soffan utan tvekan.

Läs gärna min recension av Scooby-Doo On Zombie Island också.

No Comments

The Vault Of Horror av J

december 23rd, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Fem män kliver ombord på en hiss i ett höghus i London och hamnar i dess källarvåning utan att någon av dem har tryckt på knappen för den våningen. De finner ett stort möblerat rum efter att hissdörrarna har stängts igen och utan någon annan utgång eller möjlighet att tillkalla hissen igen. I väntan på att hjälp ska komma sätter de sig ned med varsin drink och börjar prata. Konversationen leds snabbt in på drömmar och varje man berättar om varsin återkommande mardröm.

The Vault Of Horror från 1973 är Amicus’ uppföljande film till Tales From The Crypt från året dessförinnan i deras serie av antalogifilmer. Trots dess titel baseras ingen av berättelserna här sig på de berättelser som medverkat i The Vault Of Horror serietidningen; The Neat Job medverkade i Shock SuspenStories och Midnight Mess, This Trick’ll Kill You, Bargain In Death och Drawn And Quartered medverkade i Tales From The Crypt.

Filmen släpptes först 1981 i Sverige och släpptes någon gång under samma år på nytt under den nya titeln Tales From The Crypt II i de södra delarna av USA. Den ska tydligen också vara känd som Further Tales From The Crypt. Det släpptes även en trio VHS kassetter med titeln Vault Of Horror någon gång under 90-talet i Sverige, som bestod av tre avsnitt per kassett från olika säsonger av Tales From The Crypt TV-serien.

Likt sin senaste föregångare är The Vault Of Horror en mysig 70-tals skräckis som – även om den är ganska förutsägbar vart den är på väg – underhåller och följer den inslagna formeln för EC Comics baserade berättelser i antalogiformatet. Jag gillade filmen, men tycker nog att Tales From The Crypt är lite, lite vassare. Berättelserna här är överlag inte fullt lika intressanta som i den filmen, med undantaget för en av dem som – om man ska jämföra alla berättelserna i bägge filmerna med varandra – är en av de bästa.

Gillar man antalogifilmer kan man definitivt se sämre filmer än The Vault Of Horror och som en double bill med Tales From The Crypt blir det några timmars lättsam mysskräck i soffan. Rekommenderas.

No Comments

Tales From The Crypt av J

december 23rd, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En grupp turister går på en visad tur i några gamla katakomber när fem av dem kommer bort från gruppen och blir instängda i en gammal krypta. De upptäcker till sin förvåning att en mystisk gammal man befinner sig där inne tillsammans med dem, som börjar att berätta i detalj hur de en efter en kommer att dö.

Tales From The Crypt – eller Från Andra Sidan Graven som den hette i Sverige – är en antalogifilm från 1972 och ingår i Amicus’ serie med antalogifilmer som började 1965 med filmen Dr. Terror’s House Of Horrors och avslutades 1981 med The Monster Club. Filmens berättelser är baserade på fem berättelser tagna ur EC Comics’ serietidningar Tales From The Crypt, The Vault Of Horror och The Haunt Of Fear från 50-talet. Dessa var; … And All Through The House, Reflection Of Death, Poetic Justice, Wish You Were Here och Blind Alleys.

De två berättelserna … And All Through The House och Blind Alleys spelades in på nytt för TV-serien som kom till sjutton år senare. … And All Through The House var seriens andra episod och Blind Alleys dök först upp i säsong sex, men under titeln Revenge Is The Nuts – som i serietidningarna var en helt annan berättelse, även om det fanns vissa likheter mellan de bägge berättelserna.

Med allt det sagt; hur är filmen? Personligen gillade jag den. Det är en mysig 70-talare som är väldigt tidstypisk och lättsam i sin skräck. Jag hade aldrig sett den här filmen tidigare trots att jag varit ett fan av TV-serien som kom senare under majoriteten av mitt liv, så att äntligen se dess förlaga var kul – även om jag antagligen alltid kommer hålla serien högre.

Filmen är hur som helst som sagt en mysig skräckfilm. Även om den inte bjuder på några större överraskningar direkt så följer den samma formel som serietidningarna och den senare TV-serien, där man får följa avskyvärda människor som i slutändan får vad de förtjänar – vilket troligtvis är dess största attraktionskraft (för att inte tala om charm).

Har man missat den här filmen – eller TV-serien – så tycker jag definitivt att man ska kolla upp den (eller dem). Rekommenderas varmt.

Läs gärna mina recensioner av Tales From The Crypt TV-serien och den barnvänligare Tales From The Cryptkeeper TV-serien också.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud