Helt Perfekt Glob

Near Dark av J

Småstadskillen Caleb Colton (Adrian Pasdar) är ute en sen kväll när han möter den vackra Mae (Jenny Wright) som ber honom om skjuts till hennes trailer innan gryningens intrång. På vägen dit stannar Caleb sin bil och ber om en kyss från Mae, som biter honom i halsen och springer därifrån. Då hans bil vägrar att starta igen börjar han att gå hemåt, men när han börjar närma sig farmen han bor på och de första solstrålarna träffar honom börjar han att självantända – enbart för att i nästa stund bli insliten i en van.

Caleb blir introducerad till Mae’s familj; ledaren Jesse Hooker (Lance Henriksen), hans flickvän Diamondback (Jenette Goldstein), den elake Severen (Bill Paxton) och pojken Homer (Joshua John Miller). De har alla en sak gemensamt; de är nattliga jägare som behöver blod för att överleva, vampyrer. Caleb står nu inför ett val, att antingen återvända till sin familj och försöka hitta någon form av botemedel eller stanna kvar med Mae och bli en nattens varelse…

Jag har aldrig varit något större fan av vampyrfilmer, likt varulvsfilmer. Visst, det finns en handfull av den typen av filmer jag är ett stort fan av, men varken vampyrer eller varulvar har tilltalat mig nämnvärt igenom åren som gedigen skräckfilmstittare. Jag finner bägge av dessa monster ganska ointressanta – och tråkiga. Jag minns inte första gången jag hörde talas om Near Dark, men det som cementerade min kännedom av filmen var för några år sedan då jag och några till startade en podcast med samma namn som filmen (som du finner här och här) – mestadels för att vi inte kunde komma på något bättre namn och då namnet Graveyard Shift (som var vår första idé till namn på podcasten) visade sig vara använt av flera andra podcasts. Hur som helst så har det tagit några år för mig att se filmen men nu har jag slutligen alltså gjort det.

Som jag har förstått det anses Near Dark vara en kultklassiker bland många och den verkar vara ansedd som en av de bättre vampyrfilmerna som gjorts. Jag tyckte att filmen överlag var okej, men inte mycket mer än så. Visst, den har en handfull set pieces som var helt suveräna (bland annat en shoot-out mellan vampyrerna och en grupp poliser), men det kändes samtidigt som att det fattades typ en timmes speltid; helt enkelt att filmen hoppade mellan scener utan ha någon direkt röd tråd mellan dem.

Jag blev en aningen trött på inledningen av filmen också. Jag förstår att karaktären Caleb till en början inte förstår vad som händer honom, men det hela dras verkligen ut så långt det bara går och då jag som tittare redan vet vad som pågår blir det hela jävligt långdraget. Slutet kändes dessutom jävligt taffligt och karaktärerna (som vi fått lära känna hyfsat under filmens gång) börjar bete sig som totala idioter med noll självbevarelsedrift – vilket är något de haft igenom hela filmen, i alla fall fram till slutet. Det kändes verkligen som att manusförfattarna inte riktigt visste hur de skulle avsluta filmen, så vad vi i slutändan fick var ett både abrupt och inte speciellt genomtänkt slut. Nåväl…

Filmen bjuder i alla fall som sagt på en handfull set pieces som är grymt underhållande. Filmens antagligen största behållning är Bill Paxton’s rollprestation som Severen då karln snor hela showen varenda gång han står framför kameran och jag vettefan om han inte hade fungerat lika bra (eller bättre) som ensam skurk här faktiskt – speciellt med tanke på att Lance Henriksen, Jenette Goldstein och Joshua John Miller egentligen inte har så där värst mycket att göra.

Nåja. Jag har sett sämre vampyrfilmer än Near Dark, men jag har definitivt sett bättre. Det var i alla fall kul att se Henriksen, Goldstein och Paxton återförenas efter Aliens, från året innan – och Miller, tre år innan han dök upp i Class Of 1999. Jag kommer hur som helst inte ha någon större brådska att se om den här filmen.

M3GAN av J

På vägen upp till fjällen för en skidsemester omkommer den lilla flickan Cady’s (Violet McGraw) föräldrar i en trafikolycka varpå hon hamnar hos sin moster Gemma (Allison Williams), som jobbar som en robotingenjör på ett avancerat leksaksföretag som tagit fram leksaker som är styrda av simpel AI.

I ett försök att hjälpa sin systerdotter att komma över sorgen efter sina föräldrar bestämmer sig Gemma för att bygga klart ett projekt som hon och två av hennes kollegor jobbat på i smyg för sin chef, M3GAN (Amie Donald / Jenna Davis’ röst) – Model 3 Generative Android, med en betydligt mer avancerad AI än vad de tidigare har utvecklat – för att ge Cady en vän. Cady blir snabbt fäst vid M3GAN och det hela verkar fungera bra – i alla fall fram tills flera mystiska dödsfall börjar inträffa kring Gemma och Cady…

Redan när jag såg postern för M3GAN förra året visste jag att det här var en film jag bara måste se. Skräckfilmer där leksaker (i synnerhet dockor) får ett eget liv och går berserk är allt som oftast i min mening väldigt underhållande och M3GAN är inget undantag, även om det är väldigt, väldigt svårt att inte dra paralleller till Chucky och Child’s Play franchisén – i synnerhet remaken av Child’s Play (recenserad här). Det som skiljer M3GAN från Child’s Play filmerna är att filmen är (tyvärr borde jag nog säga) en PG-13 film och är således väldigt tam i vad de visar. Det är väl egentligen inget större problem då nästan allting annat i filmen fungerar fint, men jag hade inte klagat över lite extra gore… just sayin’…

Hur som helst så gillade jag M3GAN, trots att majoriteten av allt våld inträffade off-screen. Skådespelet är bra, effekterna är lysande (M3GAN ser till exempel jävligt creepy ut) och även om filmen inte bjuder på några som helst överraskningar – då det är en sådan film där du som tittare vet precis vad du kommer få – så var den väldigt underhållande.

Om jag absolut måste klaga på något med filmen (bortsett från PG-13 ratingen) så skulle det vara att den är lite långsam och det tar tid innan den titulära karaktären slutligen träder fram framför kameran. Filmens skräck börjar inte inträffa förrän mer än halvvägs in och filmen hade nog mått bra av att ha trimmats ned några minuter för att få upp dess tempo lite grann. Men det är väl ungefär det jag har att klaga över.

M3GAN har sina små problem här och där, men jag vart i slutändan underhållen av den – och jag hoppas personligen att vi får en uppföljare eller tre på den, som förhoppningsvis rättar till de problem som fanns här. Jag vill i alla fall rekommendera M3GAN, åtminstone till de som är som mig och har en förkärlek till mördarleksaker. Tumme upp.

Last Night In Soho av J

Fixerad vid det svängiga sextiotalet och alla dess moden drömmer den unga Eloise (Thomasin McKenzie) om att bli en mode designer. När hon blivit intagen till London College of Fashion packar hon sina grejer och flyttar från sin lugna tillvaro på landet med sin mormor till den livliga storstaden, ovetandes om att den kan vara mycket ibland. Obekväm med hur studenterna i hennes boende festar bestämmer hon sig för att flytta till ett gammalt hus som ägs av Ms. Collins (Diana Rigg) för att hyra ett rum.

När hon lägger sig för att sova händer något; hon reser på ett mystiskt sätt tillbaka till 60-talet och börjar följa den aspirerande sångerskan Sandie (Anya Taylor-Joy), lurad in i en bländande värld av ljus och skuggor. Men framgångar kommer alltid med ett pris och frågan är, vem vet vad som hände igår kväll i Soho?

Vi har väl alla satt oss för att se en film och haft vissa förväntningar på hur den ska vara. Det kan vara handling, genre, skådespelarinsatser, effekter… och så vidare. Ibland snavar man över en film som man förväntade sig att den skulle vara på ett sätt, men som sedan visade sig vara någonting helt annat när väl sluttexterna börjar rulla. Last Night In Soho är en sån film för mig.

Jag satte mig i soffan med förväntningarna att få se en thriller med ett mordmysterium i centrum, vilket det på sätt och vis var, men allt eftersom började filmen gå mer och mer mot skräckgenren och i slutändan var jag nästan golvad av hur fel jag hade haft. Last Night In Soho gör dessutom ett bra jobb att lura sin tittare och varje gång jag trodde jag visste vart filmen var på väg så drog filmen undan mattan under fötterna på mig och slängde en ny vändning i mitt ansikte.

Filmen är välspelad, snygg och överlag spännande, men jag har dock ett litet problem med den; dess längd. Jag hatar musik- och dansnummer i filmer och det här var inget undantag. Även om de inte var superlånga så tycker jag att de hade kunnat kortats ned likförbannat. Jag fattar att de är viktiga för karaktärsutvecklingen i filmen, men när det känns som att filmen tvärnitar och stannar av för min egen del så får det vara.

Utöver det har jag egentligen ingenting att gnälla över – eller tillägga heller för den delen. Last Night In Soho är (trots dess längd och musik- och dansnummer) en genuint bra skräck-thriller. Rekommenderas.

The Unbearable Weight Of Massive Talent av J

Hollywoodstjärnan Nick Cage (Nicolas Cage) står med ryggen mot väggen. På väg mot en finansiell undergång efter en hemsk skilsmässa är Nick villig att göra precis vad som helst för att få sin karriär på fötter igen, inklusive att tacka ja till en miljon dollar för att dyka upp på ett födelsedagskalas för den spanska olivoljemagnaten och hans största fan, Javi Gutierrez (Pedro Pascal), som hedersgäst i Mallorca.

Saker och ting tar emellertid en oväntad vändning då Nick plötsligt blir konfronterad av CIA agenterna Vivian (Tiffany Haddish) och Martin (Ike Barinholtz). De förklarar att de misstänker att Javi, som de påstår har byggt sin förmögenhet på att sälja vapen, ligger bakom kidnappningen av en katalansk politikers dotter. Nick går motvilligt med på att hjälpa agenterna och måste nu använda sig av sina skådespelarfärdigheter och kanalisera sina mest ikoniska och älskade karaktärer för att bli en verklig actionhjälte.

Jag brukar i regel aldrig titta på trailers för filmer och spel. Största anledningen till att jag inte gör det är för att de som sätter ihop trailers ofta (i alla fall de senaste tio, femton åren) lägger in de bästa bitarna ifrån filmer och spel och inte sällan även spoilers av saker som händer i filmen eller spelet. Jag gjorde ett undantag med The Unbearable Weight Of Massive Talent faktiskt, mest för att en vän ville att jag skulle kolla in den. Jag bestämde mig hur som helst att jag skulle se filmen även om jag hade mina misstankar om att de, som vanligt, lagt in de bästa bitarna ifrån filmen i trailern.

The Unbearable Weight Of Massive Talent är en kul men ganska generisk förväxlingskomedi – som mot slutet blir en action komedi. En del gags var gapskrattsroliga och det märktes att Nicolas Cage hade kul när han gjorde filmen. Att spela en lite rövigare och mer självupptagen version av sig själv (I guess?) är säkerligen skitkul, men jag hade gärna sett att han hade varit en lika stor skitstövel som Bruce Campbell porträtterar sig själv som i My Name Is Bruce. Hur som helst så var filmen mer något jag satt och fnissade mig igenom än låg dubbelvikt av asgarv av.

Med det sagt så gillade jag ändå filmen. Den må vara generisk, men den har i alla fall Nicolas Cage – och det räcker ganska långt i min värld, speciellt när han ballar ur framför kameran. Filmen puttrade i alla fall på utan några större bekymmer och jag hade en helt okej stund i soffan. Har man ingenting annat att titta på tycker jag att man kan ge filmen en chans.

Silent Night av J

Nell (Keira Knightly), hennes man Simon (Matthew Goode) och deras söner Art (Roman Griffin Davis), Hardy (Hardy Griffin Davis) och Thomas (Gilby Griffin Davis) välkomnar sina vänner och familj till vad de lovar ska bli ett perfekt julfirande. Perfekt, med det lilla undantaget att alla kommer att dö…

Den brittiska filmen Silent Night från 2021 börjar som en gapskrattsrolig komedi, där karaktärerna slänger käft med varandra på bästa brittiska sätt och använder ord som ”piss off”, ”arsehole” och ”cunt”. Jag satte dock skrattet i halsen när jag väl började inse vart filmen var på väg och ju längre den pågick desto mer knöt det sig i magen på mig – åtminstone fram till det löjligt uppenbara (men samtidigt jävligt mörka) slutet som fick mig att utbrista ”Jag fucking visste det!”.

Jag tänker inte gå in speciellt mycket mer än så på filmen. Det är en riktigt bra och skrämmande film om något som vi kanske står inför om saker och ting vill sig riktigt jävla illa med tanke på hur det ser ut där ute i världen just nu…

Rekommenderas.

Toys Of Terror av J

En familj har köpt ett sedan länge nedlagt barnsjukhus uppe i bergen för att rusta upp det och sälja det vidare när de är klara. Medan de renoverar byggnaden har de bestämt sig för att spendera julen där, ovetandes om att fastigheten ruvar på en mörk hemlighet – en hemlighet som hotar deras liv.

När jag satte mig för att titta på Toys Of Terror förberedde jag mig på en film som skulle vara i stuk med någon dynga som The Asylum hade klämt ur sig, men istället fick jag en slow burn rysare som kändes mer som en våldsam långfilmsversion av en Goosebumps episod än en skräckfilm för vuxna. Helt ärligt vart jag lite förvånad över hur lite blod och våld filmen faktiskt hade då jag hade förväntat mig betydligt mer av den här typen av film än vad jag i slutändan fick.

Jag hade hur som helst en hyfsat kul stund i soffan när jag tittade på Toys Of Terror. Det är inte en tio av tio film, men jag tyckte att det fanns en hel del att gilla här ändå. Jag gillade alla karaktärer, musiken var vacker men kuslig och jag gillade animationerna på leksakerna. Sen att jag har en viss förkärlek till skräckfilmer där leksaker på ett eller annat sätt får eget liv och börjar gå berserk hjälpte antagligen till på traven för min egen del.

Toys Of Terror är ingen kioskvältare på något som helst sätt, men det är å andra sidan en småmysig, puttrig liten rysare som fungerar helt okej med tanke på vad den försöker att göra – mer eller mindre.

Desu foresuto kyoufu no mori 1 – 5 (aka Death Forest 1 – 5) av J

I Juli 2014 släpptes indieskräckspelet Death Forest, som skapades av någon under pseudonymen Kazz i Unity. Spelets story är att japanen Kazuki Uchida’s motorcykel går sönder medan han åker igenom Aokigahara – den ökända Självmordsskogen i Japan. Han måste navigera skogen och hitta fyra detaljer för att reparera sin motorcykel och åka ut från den, allt medan han har fyra monster i hälarna; Yoshie, Stalker, Stranger och UMA. Senare samma år, i December, släpptes den första live action adoptionen av Death Forest som senare fick hela fyra uppföljare (!) – och jag har så klart sett allihop…

Att förklara vad Desu foresuto kyoufu no mori – eller Death Forest – filmerna handlar om utan att kunna japanska är som att förklara varför himlen är blå, alltså förbannat svårt. Anledningen till det är att filmerna finns (i skrivande stund i alla fall) enbart med urusla autogenererade engelska undertexter på youtube, vilket gör att majoriteten av alla dialoger i samtliga fem filmer blir otroligt osammanhängande och man får i stort sett gissa sig fram till vad karaktärerna säger. Är inte undertexterna osammanhängande (eller saknas helt och hållet) så fylls de på med irriterande extra text så som ”yes yes yes yes yes” och ”yeah yes that’s it” både före, under, efter och mellan dialogerna. Men för att försöka göra filmerna någon form av rättvisa tänkte jag åtminstone försöka beskriva vad de handlar om här nedanför. En sammanfattning av vad jag tycker om samtliga fem filmer ser du längst ner. Bra så? Bra, då kör vi.

En grupp vänner är ute i skogen och campar. På vägen tillbaka svänger de in på en mörk, smal väg i tron om att det är en genväg. Det dröjer dock inte länge innan deras bil havererar och de blir stående. De blir snart varse om att de inte är ensamma när en panikslagen man, som verkar vara jagad av någonting, dyker upp – och de inser snart att de alla svävar i livsfara.
 
 

En högstadie-dramaklubb har ett träningsläger i en gammal övergiven skolbyggnad nära en mörk skog. Den bekymrade eleven Kizuki (Yuka Kuramochi) går plötsligt med i dramaklubben på dagen då de ska bege sig iväg till träningslägret. Väl där avviker Kizuki och medverkar inte på träningarna. När mörkret lagt sig över byggnaden inser snart gruppen att de inte är ensamma i de tomma lokalerna.

 
 
 
 
Mayu Uchida (Narumi Uno) är en högstadieelev som bor i en lugn förort till Tokyo som blir misshandlad av sin styvfar och har planer på att rymma hemifrån till sin farbror i Tokyo. Medan hon är på väg att kliva på den sista bussen till Tokyo dyker en mystisk främling upp som gör att hon missar bussen. I ett sista försök att ta sig till Tokyo börjar hon istället att gå.

Samtidigt jagar Mayu’s farbror, Kazuki Uchida (Dajirô Kawaoka), en frilansande journalist, efter den fasansfulla anden Yoshie, som fortsatt sina attacker mot intet ont anande människor. Uchida tar emot ett telefonsamtal om att hans brorsdotter Mayu har rymt hemifrån och i hans sökande efter henne hittar han hennes telefon på en bergsstig med en bild på Yoshie.
  
 
Medan den frilansande journalisten Kazuki Uchida (Dajirô Kawaoka) jagar Yoshie besöker han ett sjukhus där han besöker en man efter att ha fått information ifrån en man vid namn Hatakeyama. Samtidigt tar Hatakeyama’s dotter Saori emot ett brev från sin far där han ber henne att ”skicka saken han lämnade till henne”.


 
 
 
 
Folk runtom i Shibuya börjar att se Yoshie. De som står de som faller offer för den glupska demonen börjar i sin tur att se henne och blir snart hennes nästa måltavla. Yui, en av Yoshie’s senaste måltavlor, lyckas undkomma med hjälp av en mystisk man som tar henne in i ett rum med andra överlevande.

Samtidigt har polisen börjat att leta efter den frilansande journalisten Kazuki Uchida, som efter sin jakt på Yoshie blivit hemlös och ett nervvrak, då han är huvudmisstänkt i en rad mystiska försvinnanden i Shibuya.
 
 
Sammanfattningen:
Om man bortser ifrån det stora problemet att alla fem filmerna enbart finns tillgängliga med usla autogenererade engelska undertexter (som jag skrev om längre upp) så är Death Forest filmerna gräsliga lågbudget skräpfilmer som absolut inte är värd din tid.

Problemet med filmerna (bortsett från avsaknaden av vettiga undertexter) är inte att de är lågbudget och rätt dåligt gjorda, utan att de är så förbannat jävla tråkiga. Hur man lyckas få en film som har en speltid på precis över sextio minuter att bli tråkig (och det flera gånger) är helt otroligt. Jag skulle säga att Death Forest filmerna ingår i den kategorin av filmer som är filmvärldens motsvarighet till att få tuggummi i ögonen; det är otroligt segt och otroligt jävla långtråkigt.

Att titta på alla fem filmerna back-to-back var definitivt en upplevelse – och inte av den bra sorten. Alla filmerna finns att titta på på youtube (om någon nu är lika masochistiskt lagd som mig), men jag skulle avråda alla – även skräpfilmsälskare – att avstå från den här dyngan.

Imdb-länkar: Death Forest 1, 2, 3, 4 och 5.

The Last Thanksgiving av J

Det är Thanksgiving och restaurangen Derry’s är öppen. Dessvärre för de anställda och kunderna har en blodtörstig och kannibalistisk familj satt sitt sikte på stället – och de vill ha alla som är där som deras Thanksgiving middag.

Jag gillar slasherfilmer. Både gamla som nya, även om jag föredrar de äldre filmerna. När jag sätter mig för att titta på en slasherfilm så räknar jag inte kallt med hög budget, bra skådespel, bra effekter eller dylikt, utan jag förväntar mig att på ett eller annat sätt bli underhållen. The Last Thanksgiving är inte det.

Majoriteten av alla karaktärer är irriterande as och även om det är mer än tillräckligt med våld på TV-skärmen så känns det som att filmen nästan står stilla. Det är varken kul eller underhållande, det är bara jävligt tradigt att sitta och titta på. Filmen klockar in på strax under sjuttio minuter, men det tog mig nära tre timmar att se klart skiten – vilket kanske säger en del. Skådespelarinsatserna och effekterna är väl vad man kan räkna med när det kommer till den här typen av film.

Jag brukar kunna se någonting gott i den här typen av lågbudget trashfilmer, men The Last Thanksgiving är ett undantag och ren dynga. Skippa.

Prey For The Devil av J

I respons till en global ökning av fall där demonisk besatthet inträffat har den Katolska Kyrkan återöppnat flera exorcistskolor för att lära präster konsten att utföra exorcismer. Trots att utbildningen enbart är till för präster har professoren och prästen Fader Quinn (Colin Salmon) fått upp ögonen för nunnan Syster Ann (Jacqueline Byers), som besitter vissa speciella gåvor, och går med på att utbilda henne.

Inkastad på den spirituella frontlinjen tillsammans med klasskamraten Fader Dante (Christian Navarro) finner sig Syster Ann snart i en strid om en ung flickas själ, som Syster Ann tror är besatt av samma demon som plågade hennes egen mor. Bestämd att utrota det onda börjar Syster Ann att inse att Djävulen har henne precis där han vill henne…

Prey For The Devil kan vara en av de mest generiska skräckfilmerna som kommit ut under 2022. Filmen bjuder inte på några som helst överraskningar och återanvänder samma gamla trötta demon-berättelse som vi har sett ungefär en miljon gånger de senaste tio, tolv åren.

Filmen i sig är välgjord och välspelad, men alltihop faller på det trötta manuset den har. Igenom de två första akterna av filmen kändes det som att någonting fattades. Inte en röd tråd, men någonting som skulle bygga upp filmen till dess klimax. Detta någonting kom in i början av akt tre av filmen och jag blev ärligt talat nästan paff över hur generisk vändningen visade sig vara. Det kändes lite som att manusförfattaren inte riktigt visste hur han skulle avsluta filmen och drog således bara någonting ur arslet för att få till ett slut – ett extremt generiskt slut, dessutom.

Nåja. På det stora hela är Prey For The Devil en okej dussinfilm. Den är som sagt både välgjord och välspelad, men den levererar absolut noll överraskningar och manuset känns mest trött – vilket är synd då det är flera riktigt bra skådespelare framför kameran här. Jag kommer hur som helst inte ha någon större brådska att se om den här.

Halloween Ends av J

Fyra år har gått sedan Michael Myers (James Jude Courtney) återvände till Haddonfield, Illinois och fortsatte det han påbörjade fyrtio år tidigare för att sedan försvinna spårlöst med enbart döda kroppar och blod bakom sig. Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) bor nu mer med sitt barnbarn Allyson (Andi Matichak) och håller på att avsluta det sista på hennes skrivna memoarer. Laurie, som låtit Michael’s vålnad bestämma och driva hennes verklighet i årtionden, har bestämt sig för att slå sig fri från hennes rädsla och vrede och istället omfamna livet.

Men efter att Laurie har introducerat den unge mannen Corey Cunningham (Rohan Campbell) för Allyson börjar hon sakta att inse att den ondska Michael lämnade efter sig fortfarande vilar över Haddonfield och när en ny kaskad av våld och terror blåssar upp måste Laurie en gång för alla konfrontera den ondska hon inte kunnat kontrollera alla dessa år…

Halloween Ends. Den sista filmen i den nya Halloween trilogin och oh boy…

Halloween är en sån där franchisé som har haft både sina välförtjänta uppgångar och katastrofala nedgångar. Att de valde att göra en fortsättning på det klassiska originalet från 1978 var ett smart drag, Halloween från 2018 (recenserad här) visade sig inte bara vara en passande fortsättning på originalets berättelse utan också en genuint bra uppföljare när den kom ut för fyra år sedan. Halloween Kills (recenserad här) tog vad filmen från 2018 gjorde och vred upp både tempot och body counten till elva, men slängde samtidigt saker så som krypande spänning och ett subtilt manus ut genom fönstret. Plattan hölls i mattan från början till slut och även om filmen i sig var bitvis helt idiotisk så var det en underhållande slasherfilm. Den försökte inte vara någonting annat och den lyckades (till större delen) med vad den försökte göra. Så, när jag satte mig i biosalongen för att se Halloween Ends var förväntningarna att den skulle leverera ungefär det samma som sin föregångare – eller kanske ännu mer. Det gjorde den inte…

Halloween Ends har ett betydligt långsammare tempo än sin föregångare. Den första delen av filmen går åt att bygga upp karaktärerna (i synnerhet en specifik) och omkring en timme in började jag undra om jag satt och tittade på ett tonårsdrama eller en slasherfilm. Ungefär halvvägs igenom filmen börjar i alla fall saker och ting till slut att röra på sig ordentligt fram till slutet. Det antiklimaktiska slutet.

Utan att gå in på några detaljer som spoilar filmen så kan jag väl säga att Halloween Ends var allt annat än vad jag trodde att den skulle vara. Varför de valt att gå den här vägen med filmen förstår jag inte då en direkt fortsättning på Halloween Kills hade varit den mest logiska vägen att gå, vilket också hade kunnat gett oss fans ett ordentligt klimax till skillnad från det magplasket vi fick här. Halloween Ends hade dock en handfull idéer (som jag faktiskt fastnade för) som hade kunnat varit en grogrund för en spin-off, men som i slutändan inte ledde någonstans överhuvudtaget. Den speltiden som användes till det hade definitivt kunnat använts på ett bättre sätt.

På det stora hela är jag faktiskt besviken. Halloween Ends var meningen att vara den stora finalen mellan Laurie Strode och Michael Myers. Den sista striden mellan det goda och det onda. Istället fick vi en uppföljare som försöker göra någonting nytt trots att det är det avslutande kapitlet i franchisén (för nu, i alla fall).

Jag hatar inte Halloween Ends, men jag har inga problem att bunta ihop den med de svagaste installationerna i Halloween franchisén. Hade manuset varit för en annan film hade jag kunnat ursäkta dess tillkortakommanden då filmen som sagt har en handfull idéer jag fastnade för och även stunder då jag verkligen njöt av att titta på den, men som en Halloween film är den ärligt talat bedrövlig…