Helt Perfekt Glob

10 filmer du måste se innan du hinner somna

Discshops nyhetstidning damp ner i brevlådan, och i den fann jag artikeln “10 filmer du måste se innan du dör” där man bett Orvar Säfström och Hans Wiklund att välja 10 filmer var. Okej, suck. Jaja.
Hans säger att han har en lista på 20 filmer färdig som han väljer ur. Wow. Han har en lista klar i fall att om.
Orvar säger att han “försökt hoppa över de mest självklara valen som alltid dyker upp i sådana här sammanhang” och det låter ju bättre. Nåväl, här är herrarnas lista:

Orvar:
Blade Runner
Breakfast Club
Fifflaren
Hajen
Conan Barbaren
Paris, Texas
Once Upon A Time In The West
Liftaren
The Thing
Timmarna

Hans:
Citizen Kane
Tjuren Från Bronx
Det Rätta Virket
Hajen
En Studie I Brott
Apocalypse Now
Sjunde Inseglet
Gudfadern-trilogin
Chinatown
Yojimbo – Livvakten.

Igen, suck. Orvar smyger in ett par mindre kommersiella filmer där, men Hans lista är ju bara så sjukt pretto/klyschig att det är löjligt. Men vad väntar man sig av en man som degraderats till programledare för Lyckohjulet?

Filmer jag stängt av eller halvtittat på den senaste tiden 2

Här kommer en uppföljare till mitt tidigare inlägg som hyllats av filmkännare världen över.

Män som hatar luftslott: Första och tredje filmen i Milleniumserien har rullat på tv:n bakom mig, och min enda reaktion har väl egentligen varit att den första filmen för ett jävla liv. Sen var det lite kul med spikpistolen på slutet. Mja.

Fireball: Thailändsk lågbudgetrulle om underground-basketfighting. Förstörs mest av att man filmat med videokameror och konverterat till film, med överdriven motionblur som resultat. Sen har man förstås filmat dåligt så actionsekvenserna mest blir ett stort sudd. Stängde av efter c:a 15 minuter.

The Man Who Fell To Earth: Mysko 70-talsrulle med David Bowie. Ungefär halvvägs in i filmen gick jag in på Wikipedia för att ta reda på vad filmen egentligen handlade om. Läser slutet, skiter i allt. Segt och pretentiöst.

Not My Kid: Denna tv-film från 1985 hittade vi på Google Video, ett tonårsknarkdrama med namn som Nancy Cartwright (Bart Simpson), Andrew Robinson (Hellraiser), Stockard Channing (Grease) och George Segal (tidningschefen i Just Shoot Me). Ganska grovhugget mot ungdomsdrogande om än klyschig och obalanserad. Drugs are bad, mmkay?

World Trade Center

I filmen “World Trade Center“, eller “Två Snubbar Sitter Fast” som jag valt att kalla den, så… öhh… sitter två snubbar fast. Under World Trade Center. I två timmar. Moving on.

Starship Troopers (blu-ray)

Toppenfilm, toppenbluray, rock on.

[* REC] 2

Efter 2007 års oväntade och spanska skräcktopp [*REC] (recenserad här) så var det ju inte utan att man blev sugen när en uppföljare utlovades. Nu är den äntligen här, och så… ja, det var inte så värst. Filmen följer direkt på ettan och vi får följa ett specialteam som ger sig in i huset, varpå filmen snabbt går utför med en massa religiöst och övernaturligt bullshit, och senare i filmen några irriterande ungdomar som kommer och gapar.

Nej, det här var inte särskilt bra alls. Karaktärsdynamiken från ettan är totalt försvunnen, och storyn med den. Några schyssta skrämselklipp får vi, men i allmänhet består filmen av scener där vi väntar på att någon plötsligt ska bli attackerad.

I vissa filmer och spel så använder man sig av ljudet för att simulera t.ex. att man stått för nära en explosion. Allt ljud blir liksom lite dovt och kommer tillbaka gradvis. I den här filmen har man av nån anledning fått för sig att videokameror reagerar på samma sätt, vilket förstås är helt vansinnigt och ganska irriterande.

The Invention Of Lying

En av historiens tråkigaste människor, Ricky Gervais, är tillbaka i en ny film. Den utspelar sig i en värld där alla talar sanning. Man har helt enkelt inte kommit på att man kan hitta på saker som inte är sanna. Av nån anledning så betyder det att alla går runt och är totalt ärliga mot varandra. Det ger visserligen upphov till humoristiska repliker eftersom vi inte är vana vid det, men det är ganska dumt ändå.

Nåväl. Ricky blir av med sitt jobb och har inte råd att betala hyran. Han går till banken för att ta ut sina sista pengar, men får en snilleblixt och säger till kassörskan att han har mer pengar på kontot än vad datorn säger. Eftersom ingen kan ljuga så utgår hon från att datorn är paj, och ger honom pengarna han vill ha. Ricky fortsätter sedan genom att tala om för sin döende mor att hon kommer att komma till ett trevligt ställe där hon får träffa alla sina vänner och bo i en herrgård. Sjukpersonalen hör honom säga detta, och sprider det till allmänheten och så är cirkusen i full gång.

Eller ja, cirkusen puffar på lite lugnt i alla fall. Det är ju ingen stor komik här, och man tar verkligen inte till vara på möjligheterna med filmens premisser. Istället får vi en ganska tam och förutsägbar story som försöker dra paralleller till religion utan att lyckas nämnvärt. Inte ens Rob Lowe i en biroll lyckas särskilt bra, något som man annars kan förlita sig på. The Invention Of Lying är inte mycket att ha.

Död Snö (Blu-ray)

Ett gäng ungdomar ger sig ut till en avlägsen stuga. I området finns dock ett stort antal nazizombies som är ute efter att ta kål på alla. Under intrycket att den norska filmen Död Snö skulle vara en rolig zombiesplatterrulle så köpte jag blu-rayen. Visst var där zombies och en hel del splatter, men särskilt rolig var den inte.

Den lilla humorn som fanns föll ganska platt och många gags var svagt utförda. Som ett exempel kan jag ta scenen där en av ungdomarna, medan denne äts av nazizombies, sträcker sig efter en handgranat som hänger på en av förövarnas bälte. Detta skulle kunnat vara lite kul om det klippts bra med lite roliga reaktioner från karaktärerna. Istället blir det nästan tråkigt. Detta betyder inte att filmen är dålig. Man alternerar mellan uppenbara klyschor (förmodligen medvetet, men inte med den effekt man önskar) och viss uppfinningsrikedom. Ofta rinner dock saker ut i sanden och där man kunnat flika in lite smarta metaskämt blir det liksom inget. Till exempel antar man att man att ett zombiebett kommer att förvandla en till en zombie, utan att varken ta reda på fakta eller referera till någon zombiefilm. En snabb replik om att nazisterna nog inte vill ha en halvjude på sin sida är allt man säger, och sen fram med motorsågen till den bitna armen. Det känns bara inte så genomtänkt.

Dock är många effekter bra gjorda (lite CGI-blodsprut får man helt enkelt leva med) och man är hyfsat uppfinningsrika och varierar mellan att visa och inte visa tarmar och allmänt klafs, men oftast satsar man på att vara läskiga snarare än roliga. Tyvärr är det oftast varken eller. En bra gjord besvikelse.

Blu-rayens omslag stoltserar med en hel del extramaterial, varav jag bara hittar ungefär hälften. Kommentarsspår finns (don’t care) samt en teasertrailer och en vanlig trailer (som tack vare felaktigt programmerad meny är luriga att nå). Sedan runt 18 minuter om filmskaparnas resa till Sundance-festivalen (på norska, ej textat, extreeeeeemt tråkigt) och två helt meningslösa minuter med klipp från en av filmens scener utan specialeffekter pålagda.

Det ska även finnas “Galenskap i nord (dokumentär om inspelningen)”, “Bakom Död Snö” och “Nerbränd hydda” men dessa inslag kan jag inte hitta någonstans. Antingen är jag blind och dum eller så har Atlantic klantat sig ordentligt.

Sågen Sex (Blu-ray)

Denna recension är spoilerfri, precis som mina tidigare recensioner av del 1-5.

I sågen del sex går förstås det hela vidare och Jigsaw ser till att folk hamnar i fällor (den här gången skrupelfria sjukförsäkringssäljare). Till skillnad från de senare Sågarna tar man sig här tid att hjälpa tittaren på traven med lite flashbacks, istället för att bara förvirra den som inte har fotografiskt minne av handlingen i en film de såg för kanske ett år sen.

Sågen Fem var inte så värst. Gänget i fällorna kändes helt irrelevanta och fällorna var oftast varken spännande eller äckliga. Sågen Sex är liknande i sitt upplägg, fast man åtminstone får en personlig koppling mellan Jigsaw och hans lekkamrater. Fällorna är ganska usla. Den första fällan är den vanliga blodiga sekvensen man måste ha före filmtiteln, men sen är fällorna ganska ospännande.

Storyn är ganska okej och fortsätter i klassisk Sågen-stil med att avslöja saker som hänt i bakgrunden av händelserna i de tidigare filmerna. Som ovan nämnt får man mer hjälp att hålla grepp om det som pågår, vilket hjälper en hel del. Del sex är bra för de som vill fortsätta att följa storyn i filmserien, men inte alls något för dig som söker blodig skräck.

Till skillnad från de andra Sågarna är blu-rayen är inte utgiven av Scanbox, utan Paramount. Det är dock inga problem, för vi kan snabbt starta filmen med enkla och smidiga menyer. Extramaterialet, som inte är textat, består av två kommentarsspår (som jag förstås inte lyssnat på), och fyra musikvideos med låtar från soundtracket (som jag inte heller brydde mig om). En hyfsad sexminuters featurette talar lite grann om Jigsaw och Tobin Bells engagemang i att skapa och spela karaktären. Sen får vi åtta minuter om de olika fällorna i filmen, och det är svårt att finna intresse av att se det när fällorna är så pass tråkiga som de är. Avslutningsvis får vi 10 minuter om arbetet med att skapa nöjesfältsattraktionen Saw: Game Over, där besökarna får passera förbi olika scener och fällor ur filmserien, och bli skrämda av effekter och framhoppande offer.

Sågen Sju, premiär 22 oktober 2010.

Julie & Julia

Troligtvis har jag aldrig tidigare sett en film som är baserad på två olika böcker skrivna av två olika personer. I Julie & Julia utför man dock denna genialiska idé med lyckat resultat.

Vi får dels följa Julie Powell som jobbar i ett call center och vantrivs. När hon och hennes man flyttar till området Queens i New York känner hon att hon vill göra något mer intressant i sitt liv, och bestämmer sig för att skriva en blogg om att laga mat. Mer specifikt tänker hon tillaga alla recept i boken “Mastering the Art of French Cooking”, skriven av den i USA mycket välkända Julia Child.

Samtidigt får vi följa Julia Child som på 50-talet flyttade till Paris, där hennes man blivit utposterad. Livet som hemmafru var inget för Julia, vars obotliga glädje och intresse för fransk mat leder henne att gå på kockskola.

En lagom rulle som var lite lång, utan att vara långdragen så att säga, med ett lite konstigt slut.

Pandorum

Trailern för Pandorum lämnade mig ganska oberörd. Några vaknar ur djupsömn på ett rymdskepp och upptäcker att där finns nåt monster. Whatever, snark. Recensionerna som kom sågade mest och talade om en Alien-kopia. Som den jag är kunde jag ändå inte motstå frestelsen att se filmen.

Som sagt utspelar filmen sig på ett rymdskepp där Dennis Quaid och en annan snubbe vaknar ur djupsömn utan att minnas exakt var de är och varför. Skeppet visar sig vara på väg mot en jordliknande planet långt, långt borta med hundratusentals människor i lasten för att starta en ny befolkning. Dock verkar större delen av besättningen gått åt tack vare monster som springer runt och käkar på dom. Några människor har dock klarat sig och så tjabbas det lite allt medan man försöker starta om skeppets reaktor för att undvika att allting exploderar.

Det börjar bra, men faller snabbt bara i bitar. Jämförelserna med Alien är ganska dåliga. Så långt att man är i rymden och har monster i lasten, men monstren saknar egentligen betydelse i historien. Det titulära galenskapstillståndet Pandorum, som filmen försöker stödja sig mot, är oerhört vagt förklarat och saknar helt den tyngd man låtsas att det har.

Filmen är rätt snygg, men varje gång ett monster dyker upp så filmas det med snabb slutartid så att alla rörelser ser ut att vara en snabb rad fotografier snarare än en mjuk rörelse. Det gör att de ser ut att vara stopmotion-animerade eller nånting, och lägger man sen därtill snabba klipp och rörliga kameror så får man i slutändan bara en stor skopa bajs.

Storyn är inte dum, men framförs ändå så den känns dum på nåt sätt. Det blir aldrig nämnvärt spännande, och ibland har man ingen aning om varför folk gör det de gör. Den allra sista vändningen i slutet var dock helt okej, och genremässigt otypisk, vilket får räknas till pluskontot. Som vanligt får jag säga att i slutändan är det inget att ha.