| Subcribe via RSS

From Dusk Till Dawn: The Series – Season 2 av J

september 17th, 2016 | Postad i Action, Skräck/Rysare, TV

From Dusk Till Dawn - Season 2Säsong tre av From Dusk Till Dawn TV-serien började sändas i USA i förra veckan (i skrivande stund) och det var väl således dags för mig att se klart säsong två av serien. Den här recensionen kommer innehålla spoilers för de som inte har sett den första säsongen och jag avråder att läsa vidare om man har tänkt att ta sig ann serien. Du har blivit varnad.

Tre månader har gått sedan bröderna Seth (D.J. Cotrona) och Richard Gecko (Zane Holtz) befriade Santánico Pandemonium (Eiza González) från Titty Twister baren och hennes Herre – Amancio Malvado (Esai Morales). Seth, som har fått sällskap av Kate Fuller (Madison Davenport), hankar sig fram med småjobb för att få ihop pengar till nya identiteter åt dem. Richard å andra sidan har slagit sig ihop med Santánico för att störta Malvado’s imperium och utkräva hämnd för det han har gjort mot henne. Rangern Freddie Gonzalez (Jesse Garcia) har sedan hans möte med culebras börjat bli hemsökt av skräckinjagande drömmar och syner som leder honom till en fasansfull upptäckt, som snart visar sig bara vara en liten del i något mycket större. Samtidigt har Carlos (Wilmer Valderrama) lyckats ta sig ut ur Labyrinten som är belägen under Titty Twister baren, vilket har satt Malvado’s plan i rullning…

Till skillnad från den första säsongen som är baserad på den första filmens manus (med en del ändringar här och där) så har säsong två ett nytt och fräscht manus, vilket gjorde att jag hade lite svårt att komma in i säsongen i början. Att jag inte hade sett säsong ett på över ett år gjorde ju inte saken speciellt mycket bättre eller enklare heller. Hur som helst tog det ett par avsnitt innan jag kom in i serien igen och jag fick känslan av att jag borde ha sett om den första säsongen innan jag gav mig på den här andra.

Nåja. När jag väl blivit bekväm med serien igen rullade den på utan några större bekymmer. Storyn är intressant med en hel del vändningar och likt den första säsongen är det fortfarande väldigt våldsamt och actionfyllt. Skådespelarna är återigen suveräna och effektmässigt ligger serien fortfarande (till större delen) över TV-standard.

Det finns väl inte så mycket mer att tillägga egentligen. Säsong två är en bra och värdig fortsättning på serien och tack vare den ganska förutsägbara, men ack så bra, cliffhangern i slutet är jag sjukt pepp på säsong tre. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av den första säsongen också.

No Comments

30 Days Of Night: Dark Days av J

september 10th, 2016 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

30 Days Of Night - Dark DaysNästan ett år har gått sedan den isolerade Alaska staden Barrow’s population blev decimerad av vampyrer under den årligt månadslånga solnedgången. Fylld av sorgen efter hennes mans död, bunden till mardrömmar och tömd på alla känslor bortsett från hat och sorg har Stella Oleson (Kiele Sanchez) spenderat de senaste månaderna med att resa runt i världen för att försöka övertyga människor att vampyrer existerar. Men efter månader av skepticism och hånskratt är hon redo att kasta in handduken, tills det att hon blir kontaktad av en grupp förtappade själar som erbjuder henne ett otroligt tillfälle; chansen att utkräva hämnd på Lilith (Mia Kirshner), vampyrdrottningen som låg bakom attacken mot Barrow. Med ingenting kvar att leva för och ingenting att frukta ansluter sig Stella till dem för att hindra ondskan från att slå till igen.

Samma år som 30 Days Of Night släpptes kom även en spin-off miniserie med titeln 30 Days Of Night: Blood Trails. Miniserien behandlade en subplot från källmaterialet som utlämnades i den första filmen och agerade som en prequel till den första filmen. Året därpå, 2008, släpptes ytterligare en spin-off miniserie med titeln 30 Days Of Night: Dust To Dust som utspelade sig en månad efter händelserna i den första filmen. Bägge miniserierna släpptes på FEARnet.com och FEARnet on Demand, som var en amerikansk kabel TV kanal, hemsida och video on demand service ägda av Comcast Corporation – ett av de största amerikanska betal-TV bolagen som existerar. FEARnet släpptes till Cox Communications den 13 Juni 2014 och stängdes ner den 30 July 2014, klockan 23.59. Två år efter att den andra miniserien hade släppts dök en direkt uppföljare till 30 Days Of Night upp på video – 30 Days Of Night: Dark Days, som tydligen ska vara baserad på den uppföljande serien med samma namn. Med allt det sagt så funderar jag på om inte den här franchisén var (eller kanske är?) ganska stor borta i staterna…

30 Days Of Night: Dark Days är hur som helst en ganska onödig film och känns överlag mest som en cash-in på den första filmen. Den är inte direkt dålig, men den håller ungefär samma nivå som så många andra direkt-till-video filmer och den lyckas väl således aldrig direkt imponera. Med generiska karaktärer, ett förutsägbart manus och inte speciellt jätteengagerande actionscener trillar den in i facket för filmer som man troligtvis kommer att ha glömt bort ett par dagar efter att man har sett dem.

No Comments

30 Days Of Night av J

september 10th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

30 Days Of NightI norra Alaska går solen ned för sista gången innan vintermörkret sänker sig över den lilla staden Barrow i hela trettio dagar. Men denna vinter för inte bara med sig mörker till Barrow – vid stadsgränsen väntar en grupp främlingar som har för avsikt att använda lokalbefolkningen som föda. Främlingarna är vampyrer och till dess att solen går upp igen om trettio dygn kan de härja fritt i den isolerade staden…

30 Days Of Night är en amerikansk-nyzeeländsk samproduktion baserad på en miniserie i tre utgåvor med samma namn (som har fått flertalet uppföljare). Jag såg aldrig den här filmen när det begav sig och vad jag minns så hörde jag aldrig något om den heller. Den kom och gick. När jag för ett tag sedan hittade den för en spottstyver hos Ginza beställde jag så klart hem den tillsammans med en lunta andra filmer och har nu således sett den.

Jag har överlag aldrig varit ett större fan av vampyrfilmer och oftast tyckt att de är tråkiga att titta på. 30 Days Of Night är dock ett av få undantag i den genren för mig; den är blodig, underhållande och fläckvis spännande, den har bra skådespelare och till större delen bra effekter (så när som på några CGI-effekter här och där) i kombination med ett enkelt men effektivt manus. Sen om filmen är bra tack vare källmaterialet eller inte har jag ingen aning om då jag aldrig läst serierna, men vem bryr sig? Filmen är bra, enough said. Jag ger den en stor tumme upp och en rekommendation.

No Comments

Blood Runs Cold av J

september 5th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Blood Runs ColdWinona (Hanna Oldenburg) har bestämt sig för att ta en välbehövd semester ifrån sin stressiga livsstil och beger sig således mitt i vintern till hennes hemstad där hon har hyrt en stuga. Efter att hon har stött på sitt ex Richard (Patrick Saxe), hans vän Carl (Andreas Rylander) och dennes flickvän Liz (Elin Hugoson) bestämmer sig gruppen för att festa vidare i Winona’s stuga, vilket snart visar sig vara ett ödesdigert beslut då en maskerad galning går lös och har för avsikt att inte lämna några överlevande.

Blood Runs Cold är en svensk slasherfilm från 2011 av grabbarna Tommy Wiklund, Sonny Laguna och David Liljeblad, som låg bakom skräckfilmen Vittra (recenserad här) från 2012 och verkar inte ha fått en svensk release utan har exporterats och fått releaser i England och USA istället. Varför förstår jag inte då det är en hyfsad slasherfilm om man ska se till vad för annan dynga som finns att tillgå i den subgenren i det här landet.

Alla talar engelska och det är inte den knaggliga svenne-engelskan (som i exempelvis Camp Slaughter eller The House Of Orphans) heller. Det låter skapligt och skådespelarna är överlag rätt hyfsade, så när som på en och annan scen där deras agerande blir smått styltigt. Jag tror dock att en viss dubbning var involverad (i alla fall på ett par ställen) under filmens produktion då det låter som att karaktärerna pratar i en burk i ett par scener. Effekterna är inte av någon världsklass direkt och påminner mer om karamellfärgat vatten än scenblod, men det är en sån där sak man får ursäkta med den här typen av film. Manuset hade kanske kunnat varit lite mer exalterande än vad det är och ett par scener mot slutet hade kunnat kortats ned lite grann.

Blood Runs Cold är knappast någon Halloween eller Friday The 13th, men för att vara en svenskproducerad slasherfilm håller den ett hyfsat mått och jag skulle faktiskt kalla den helt okej. Det är absolut inget mästerverk, men det är ett sällsynt fall då faktiskt svensk skräckfilm duger att titta på.

No Comments

Ash vs Evil Dead – Season 1 av J

augusti 24th, 2016 | Postad i Komedi, Skräck/Rysare, TV

Ash vs Evil DeadTrettio år har gått sedan Ash (Bruce Campbell) blev tvungen att slakta sina vänner och sin flickvän efter att de blivit övertagna av ondskefulla demoner, frambringade av Necronomicon Ex-Mortis – De Dödas Bok. Ash har sedan dess levt ett tråkigt och händelselöst liv, boende i en husvagn och jobbar som en sketen säljare på en elvarubutik. Men efter en rökig kväll ändras allting i en handvändning; i sitt rökfyllda och flummiga rus läser Ash ur Necronomicon och släpper således återigen ut dess krafter. I ett desperat försök att rätta till sitt lilla snedsteg beger sig Ash iväg tillsammans med sina kollegor Pablo (Ray Santiago) och Kelly (Dana DeLorenzo) för att försöka hitta en lösning på det hela – vilket kommer bli enklare sagt än gjort.

Efter Evil Dead remaken (som jag sågade i min recension, men som jag efter en omtitt tycker är okej) som kom för några år sedan släpptes trodde jag att Evil Dead franchisén var stendöd. En gång för alla. Död och begravd. Och så vidare. Men.. nä. Inte riktigt. I slutet på förra året släpptes Ash vs Evil Dead och i stort sett alla fans av filmerna hyllade serien och lyfte den till skyarna. Jag själv gjorde som jag brukar göra med ungefär allt; jag sköt på att se serien, trots att jag är ett stort fan av filmerna.

Hur som, inför säsong två som börjar sändas i Oktober i USA bestämde jag mig till slut att se hela säsong ett rakt av. Det tog mig tre sittningar och nu sitter jag här och har konstaterat att Ash vs Evil Dead är något av det bästa jag har sett på väldigt, väldigt länge. Väldigt… länge. Serien är precis det Evil Dead ska vara; blodigt, roligt, överdrivet och fantastiskt underhållande. Bruce Campbell är i toppform och det är otroligt kul att få återse honom i hans paradroll igen. Övriga skådisar är också bra, men vem fan bryr sig i dem? Effektmässigt håller serien ungefär samma nivå som de flesta andra TV-serier med skräcktema och skiftar mellan praktiska och CGI effekter.

Det här är som sagt troligtvis något av det bästa som jag har sett på väldigt, väldigt länge och det här är troligtvis det närmsta vi kommer komma till en Evil Dead 4 och på sätt och vis är ju det ganska bra då de kan trycka in så mycket mer innehåll i en serie mot en nittio minuter lång film – även om jag inte hade tackat nej till en till film. Hur som är Ash vs Evil Dead… groovy och får två stora tummar upp och en solklar rekommendation från mig. Nu är det bara att börja tagga inför säsong två.

No Comments

The Fog (2005) av J

augusti 21st, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The Fog (2005)Invånarna på ön Antonio Island, utanför Oregon’s kust, ska till och avtäcka en staty för att hedra de fyra män som grundade deras stad 1871. Nick Castle (Tom Welling) är en ättling till en av männen och äger ett fiskecharter företag, där han använder sig av sin skuta Seagrass för turism. När hans flickvän Elizabeth Williams (Maggie Grace) plötsligt dyker upp efter att ha varit i New York i ett halvår börjar en rad bisarra händelser att inträffa. Samtidigt börjar en mystisk dimma att uppenbara sig strax utanför ön – och den är på väg snabbt in mot land…

The Fog remaken är en av de mest hatade remakes som gjorts – åtminstone om man läser runt på internet om filmen. Att den dessutom vann två priser samma år vid Fangoria Chainsaw Award, för sämsta film, och vid Stinkers Bad Movie Award, för den minst läskiga skräckfilmen det året, säger väl också en del skulle jag vilja påstå. När jag började titta på filmen insåg jag snabbt hur lik den var originalfilmen. Småsaker här och där var förändrade så klart för att det skulle passa in i storyn, men överlag är den första timmen i stort sett samma film. Det är först under de sista fyrtio minuterna av filmen som den börjar stappla iväg på egna ben och det är först här man börjar se de stora skillnaderna mellan de två filmerna. Remaken misslyckas hur som helst nästintill med allt eget den försöker med och även om några av idéerna är ganska bra här så orkar inte filmen ro i land. I flera av de scener där någonting nytt händer skiter de i att förklara vad som egentligen hände (exempelvis inledningsscenen) och lämnar istället en massa lösa trådar som aldrig följs upp.

Skådespelarna är rätt hyfsade, men deras karaktärer är stundtals totala idioter och man blir bara matt av att titta på dem. Majoriteten av effekterna är givetvis i CGI och ser inte alls lika bra ut som dem i originalet.

Även om jag tycker att originalet hade sina brister så står den sig betydligt mycket bättre än den här remaken. Men är The Fog remaken från 2005 den sämsta remaken som gjorts? Knappast, men det är inte heller en speciellt bra – eller ens nödvändig – film.

No Comments

The Fog av J

augusti 21st, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The FogLegenden säger att den lilla kuststaden Antonio Bay, Kalifornien, byggdes 1880 på blodspengar. Den rike spetälske Blake köpte sig segelfartyget Elizabeth Dane och seglade tillsammans med sin besättning för att forma en spetälsk koloni i närheten av Antonio Bay. Men medan de seglade genom en tjock dimma blev de avsiktligt lurade av en campingeld på stranden varpå de styrde skutan mot ljuset och kraschade henne in i de omkringliggande klipporna.

Nu, hundra år senare, håller invånarna i Antonio Bay på att fira hundraårsjubileumet för grundandet av deras stad, samtidigt som en tjock dimma utvecklar sig ute på vattnet och som rör sig snabbt mot land…

Det här var första gången jag såg John Carpenter‘s The Fog. Jag vet att det är en klassiker men jag har aldrig tagit mig tiden till att se den, förrän nu då. Hur som helst kan jag förstå varför folk tycker att det är en bra skräckfilm och en klassiker, men jag tycker samtidigt att den förlitar sig lite mycket på att vara långsam och att det ska på så vis bygga stämning och vara spännande. Filmen har förvisso stämning, men det är i stort sett allt. Jag kände aldrig att den blev nämnvärt spännande eller läskig (likt Carpenter’s Halloween och The Thing). Det kändes liksom aldrig som att huvudkaraktärerna var i någon större fara – inte ens i slutet, som jag personligen tycker kunde ha varit längre och mer klimatiskt än vad det är.

Det som räddar filmen är som sagt dess stämning, men också bra skådespelare (så som Jamie Lee Curtis, Janet Leigh och Tom Atkins för att nämna några) och den klassiska Carpenter-komponerade musiken som oftast är en fin touch i hans filmer.

Nåväl, på det stora hela tycker jag att The Fog var en bra film men att den samtidigt inte riktigt nådde upp till allt jag har hört om den. Den får en marginell rekommendation från mig.

No Comments

Blödaren av J

augusti 19th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

BlödarenTjejerna i bandet Rock Cats är på turné genom Sverige när deras turnébuss plötsligt lägger av mitt ute i ingenstans. De bestämmer sig således att bege sig iväg för att försöka hitta hjälp, men det enda de finner i den ensliga skogen är en sedan länge övergiven liten bygd. Det visar sig dock snart att de inte är ensamma…

Efter att ha läst otaliga ironiska inlägg ifrån en bekant i en skräckfilmsgrupp vi bägge är med i på Facebook om den svenska kultslashern Blödaren fick jag till slut nog och köpte hem filmen – mest för att jag är en nyfiken film-masochist. Hur som så har jag nu alltså äntligen sett filmen och.. ja.. nog är det en film allt.

Skådespelarinsatserna är skrattretande usla. Samtliga skådespelare (om man nu kan kalla dem det alltså) ingick i olika rockband, varav ett gör ett live framträdande som fick mig att vilja slå sönder högtalarna efter cirka fem sekunder. Å andra sidan hade det inte spelat någon som helst roll om det faktiskt hade funnits talang bland de som står framför kameran då det inte existerade något manus. Jag tittade på intervjuerna som följde med på dvdn direkt efter att jag hade tittat klart på filmen, där de berättar att manusförfattaren (tillika regissör, producent och kameraman) Hans Hatwig aldrig skrev något manus. Alla skådespelare fick instruktioner innan varje scen skulle spelas in istället och det här blev alltså slutresultatet; en film med ungefär samma halt av spänning som ett avsnitt av Alfons Åberg.

Som i många andra lågbudgetproduktioner är även ljudet här ganska uselt. I flera scener hör man knappt vad karaktärerna säger tack vare oväsen eller pålagda ljudeffekter. Ett bra exempel är scenerna där en snubbe pratar i komradio, där den han pratar med knappt hörs tack vare en massa skrap, störningar och oväsen från själva komradion. Men även om ljudet verkar vara inspelat med en potatis så gillade jag huvudtemat i filmen, som påminde en del om John Carpenter’s huvudtema till Halloween (som verkar ha varit en ganska stor inspirationskälla överhuvudtaget för den här filmen). Givetvis överanvände de musikstycket och slängde in det på ställen där det inte alls passade samtidigt som de vid varje ”läskig” grej slängde in ett högt tjutande ljud som fick mina örontrummor att blöda då jag fick lov att ha hög volym på tack vare det usla ljudarbetet.

Några direkta effekter existerar inte heller. Trots sin titel är det minimalt med blod i filmen och den enda blodutgjutelsen vi får beskåda under de plågsamt långa åttio minuterna filmen rullar på under är vattenfärgen som har målats under ögonen på Åke Eriksson, som spelade Blödaren.

Blödaren må vara en svensk kultklassiker men det är inte en bra film. Hade de knåpat ihop ett ordentligt manus, haft mindre styltiga skådespelare, bättre ljudmixning, några effekter överhuvudtaget och bättre klippning (som för övrigt också är rätt usel här) hade det till och med nästan kunnat blivit en bra slasherfilm – med svenska mått mätta. Istället får vi se fem idioter som är ute och går i en skog i tusen miljarder år som sedan blir avplockade, en efter en, på de minst blodiga sätt man kan tänka sig. Men, ser man till hur cheesig och dålig Blödaren är så blir den en värdig film att se under en pilsnerkväll med polarna – den framkallar nämligen en hel del oavsiktliga gapflabb.

Avslutningsvis; det bästa med dvdn av Blödaren måste vara intervjuerna som följde med som extramaterial, där de pratar om filmen ungefär som att den är Schindler’s List…

No Comments

Generation Kill av J

augusti 14th, 2016 | Postad i Drama, Krig, TV

Generation KillGeneration Kill är en amerikansk-engelsk miniserie baserad på Rolling Stone reportern Evan Wright‘s bok med samma titel från 2004. Boken – och miniserien så klart – handlar om Evan Wright’s iakttagelser under hans tid med den amerikanska marinkårens 1st Reconnaissance Battalion under den amerikanska invasionen av Irak mellan slutet av Mars, 2003 och början av April, 2003.

Jag hörde talas om Generation Kill för några år sedan då jag gick en utbildning. En av de andra som gick samma utbildning pratade om serien och jag tyckte att det lät som att det var en serie som skulle passa mig så jag skaffade hem den. Nu har jag äntligen sett den och jag kan säga att det verkligen inte var en serie för mig. Jag förstår vart de vill komma med serien; att visa hur riktiga soldater har det under krig. Att de kan få sitta på arslet i flera timmar, ja till och med dagar ibland, utan att någonting överhuvudtaget händer. Tristessen, kamratskapen, väntan.. ja, ni förstår. Jag känner att det inte fungerar för mig. Serien tilltalar mig inte – till större delen.

Förstå mig rätt; serien är väldigt välspelad och när det väl händer något fastnar mitt intresse på en gång, men dessa transportsträckor där vi får sitta och titta på en bunt karlar som pratar skit och försöker att vara macho är helt enkelt ointressant i mitt tycke. Jag säger inte att serien är dålig, men den är bra utdragen under de sju avsnitten den rullar på under.

Generation Kill var uppenbarligen inte något för mig och det är ingenting jag tänker rekommendera. Gillar man serier där det är mer utfyllnad och gagg än intressanta händelser så är det ett givet val att glo på, se något annat annars.

No Comments

Solsidan – Säsong 5 av J

augusti 14th, 2016 | Postad i Komedi, TV

Solsidan - Säsong 5Den femte och sista säsongen av Solsidan gick klart i slutet på förra året och jag är i sedvanlig ordning sen till festen. Hur som helst så bestämde jag mig för att se om de fyra första säsongerna innan jag gav mig på säsong nummer fem för att friska upp minnet. Under min återtitt märkte jag något hos mig själv; jag har fått stora problem med att titta på situationer som blir obekväma i TV-serier och filmer – och alla vet ju att Solsidan är fullpackad med sådana situationer. Det blev småknöligt att ta sig igenom de fyra första säsongerna kan man väl säga även om det var kul att titta om.

Säsong fem fortsätter i alla fall på den inslagna vägen med obekväma situationer, en del sköna gapskratt och de sedvanliga karaktärsdragen. Har man sett de fyra tidigare säsongerna vet man vad som komma skall och det bjuds inte på några större överraskningar direkt. Säsongen är rolig (troligtvis den roligaste i mitt tycke faktiskt) men det märks att serien hade gått några säsonger och att idéerna började ta slut. Jag menar, att slänga in obekväma situationer i varenda avsnitt och tro att det ska bli kul varenda gång är väl att ta i lite grann.

Nåja. Jag tycker säsong fem av Solsidan är rolig och då jag faktiskt inte hade sett den tidigare kändes den som en fräsch fläkt i en serie som gick på tomgång, även om säsongen inte direkt tillförde så mycket nytt egentligen.

Läs gärna mina recensioner av säsong 1, 2, 3 och 4, samt H’s recensioner av säsong 1 och 2.

No Comments