| Subcribe via RSS

Brahms: The Boy II av J

augusti 1st, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att Liza (Katie Holmes) och hennes son Jude (Christopher Convery) varit med om att ha blivit överfallna i deras hem, vilket resulterat i ett djuptgående trauma för dem, bestämmer sig Liza och hennes man Sean (Owain Yeoman) för att packa sina väskor och hyra in sig i en gäststuga ute på den brittiska landsbygden för att ge Liza och Jude en chans att bearbeta händelsen.

Väl där hittar snart Jude en smutsig porslinsdocka halvt begravd i jorden inte långt ifrån gästhuset och ger dockan namnet Brahms. Det dröjer inte speciellt länge innan underliga saker börjar inträffa i och kring huset och snart börjar även Jude att förändras…

Den lokala biografen hade haft stängt sedan i början av April på grund av den pågående pandemin, så när de öppnade sina dörrar igen igår började det suga rätt ordentligt i bio-tarmen åt mig. Turligt nog för mig visade de faktiskt en film jag ville se på stående fot; Brahms: The Boy II.

Filmen hade premiär redan i Februari världen över och hade sina premiärer i ett flertalet länder under Mars och April också, men tack vare den pågående pandemin (antar jag) fick den svenska premiären av filmen skjutas på fram till för ungefär en vecka sedan.

Jag har inte direkt gått runt och suktat rastlöst efter att få se Brahms: The Boy II, men det har ändå varit en film jag varit nyfiken på att se tack vare hur den första filmen slutade. Helt ärligt trodde jag faktiskt att filmen bara skulle vara en upprepning av den första filmen och jag förväntade mig en ren cash-grab. Ack så fel jag hade.

Brahms: The Boy II är ett praktexempel på hur man bör göra en skräckfilmsuppföljare. Istället för att gå i samma fotsteg som sin föregångare och upprepa vad den gjorde tar filmen en helt annan väg, men bibehåller samtidigt en del av det som den första filmen introducerade och tillför mer till dess universum. Filmen är förvisso i samma anda som den första filmen och det märks att Stacey Menear återigen har skrivit manuset, men den tillför så pass mycket nytt och går en så annorlunda väg jämfört med sin föregångare att den inte bara blir en billig cash-grab. Kort sagt; den första filmen står fint på sina egna ben, men den här uppföljaren utvidgar den första filmens universum.

Jag gillade Brahms: The Boy II. Den är likt sin föregångare inte en kioskvältare till skräckfilm, men den fungerar fint som en mysryslig film. Den har ett lite snabbare tempo än sin föregångare och en specifik scen (som påminde mig lite grann om flera scener i Final Destination filmerna) fick mig nästan att vilja titta bort. Skådespelarna är bra (i synnerhet Katie Holmes, som är fantastisk som den nedbrutna modern) och även om karaktärerna bitvis kan kännas formade lite efter standardmallarna när det kommer till en nedbruten familj i skräckfilmsgenren så funkade de överlag bra här.

Slutet är väl egentligen det enda jag tyckte var sisådär. Det kändes en aningen antiklimaktiskt och mest skrivet så för att kunna eventuellt kunna pumpa ut en tredje film i franchisén – men det var samtidigt någonting jag räknade ganska kallt med.

Hur som helst, Brahms: The Boy II är en bra uppföljare och jag kommer definitivt att se om den – då troligtvis back-to-back med den första filmen. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av The Boy också, som du finner här.

No Comments

Sonic The Hedgehog av J

juli 21st, 2020 | Postad i Action, Film, Komedi

Sonic (Ben Schwartz’s röst) är född med en väldigt speciell kraft: han kan springa i överljudshastigheter. Han är dessutom en blå igelkott. Som ett barn finner han sig jagad av en stam av myrpiggsvin som är ute efter hans krafter, vilket gör att han tvingas lämna sin hemvärld med hjälp av en magisk ring.

Tio år senare har han tillsynes funnit ett nytt hem på planten Jorden – närmare bestämt i den lilla hålan Green Hills, Montana, där han i hemlighet har observerat och idoliserat den lokala sheriffen, Tom Wachowski (James Marsden) och hans veterinärflickvän Maddie (Tika Sumpter), ovetandes om att de har planer på att flytta till San Francisco då Tom har fått ett nytt jobb som polis där. Ledsen över att tvingas ständigt vara ensam lyckas han av misstag utlösa en gigantisk eletronisk chockvåg efter att ha sprungit i överljudhastighet som slår ut all elektricitet i de nordvästra delarna av USA, vilket snabbt blir uppmärksammat av regeringen som skickar ut den smått underlige, men briljante, Dr. Robotnik (Jim Carrey) för att ta reda på orsaken till händelsen – som samtidigt har en egen agenda. Efter att ha tappat ringarna som kunde hjälpt honom att ta sig ifrån Jorden slår sig Sonic ihop med Tom för att hämta ringarna som nu finns i San Francisco, med Dr. Robotnik hack i häl.

Jag har alltid varit ett stort fan av Sonic The Hedgehog spelen till Sega Megadrive (Genesis i USA) och av karaktären Sonic. Som liten köpte jag nästan alla (jag missade något enstaka nummer) serietidningar de gav ut som var baserade på Sonic SatAM TV-serien och även om jag bara lyckades se något enstaka avsnitt av den TV-serien då den enbart visades på TV3 (vilket var en av de kanaler vi inte hade hemma) så älskade jag varenda minut av den som jag faktiskt fick se när jag var på besök hos släktingar.

Det var över tjugo år sedan och mitt intresse för karaktären har väl inte direkt försvunnit, men jag var ärligt talat inte speciellt upphetsad över nyheten att en live-actionfilm med Sonic skulle komma när Paramount släppte den nyheten. Jag var mest fundersam på hur de skulle kunna skriva ihop ett manus som faktiskt skulle fungera. När filmen väl släpptes visades den enbart tidigt på eftermiddagen på min lokala biograf och om jag inte minns fel visade de den enbart dubbad till svenska bortsett från två föreställningar – mitt i veckan då jag inte kunde gå och se filmen tack vare jobb.

Med allt det sagt så har jag nu alltså slutligen sett filmen – och jag gillade den. Den kommer inte gå till världshistorien på något som helst vis, men det är en underhållande, charmig och lättsam action-komedi som fungerar alldeles utmärkt. Jag vet inte hur mycket de yngre tittarna skulle få ut av filmen, men för oss som växte upp med Sonic är det lite av en nostalgitripp om än i nya kläder. Sonic har samma personlighet som han har i de senare spelen och i SatAM serien; han är rapp i truten, snabb i benen och är överlag en jäkligt skön karaktär. Jim Carrey är rolig som Dr. Robotnik och han gör karaktären riktigt bra, även om hans utseende inte riktigt stämmer överens med källmaterialet förrän mot slutet av filmen.

Filmens story är ganska generisk och filmen bjuder nästan inte på några överraskningar alls, men det är å andra sidan inget större problem för den här typen av film heller. Filmen bjuder på skapligt explosiv (men barnvänlig) action och snygga effekter. Designen på Sonic är riktigt välgjord, men man får samtidigt ha i åtanke att han hade kunnat se helt annorlunda ut då Paramount beslutade att skjuta upp releasen av filmen med ett halvår för att göra om designen på honom då den första designen blev ratad med ett stort R av fans på internet. Hade de släppt filmen med originaldesignen hade antagligen filmen bombat stenhårt vid dess release – istället drog den in nästan det dubbla av sin budget bara i USA. Smart drag av Paramount. Detta har också medfört att en uppföljare redan är i produktion och verkar ska få sin release 2022.

Jag gillade i alla fall Sonic The Hedgehog. Den är inte speciellt märkvärdig och kanske inte tilltalar de som aldrig varit i kontakt med karaktären Sonic, men för mig som växte upp med honom och de första tre, fyra spelen han var med i så var det som att känna pustar från en enklare och lugnare tid. Rekommenderas.

No Comments

Dreamaniac av J

juni 8th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Adam (Thomas Bern) är hårdrockare – och deltids-satanist. Efter att ha läst ur en bok med svart magi framkallar han Lily (Sylvia Summers) – en succubus – som tar kontrollen över honom. Senare samma kväll dyker hans flickvän och hennes syster upp för att ha en fest för systerns förening. Tillsammans med festdeltagarna dyker även Lily upp och snart börjar blodet att flöda.

Dreamaniac är en övernaturlig direkt-till-video slasherfilm från 1986 som inte visar på speciellt mycket kompetens varken framför eller bakom kameran. Manuset är bedrövligt och det känns som att de spelat in filmen på ett första utkast av ett manus istället för ett färdigställt. Det kändes helt ärligt som att det fattades tio minuter speltid för att man skulle få någon som helst klarhet i vad fan som egentligen hände i början av filmen.

Skådespelarna är inget vidare heller. Deras prestationer varierar från bedrövliga till skrattretande, men det här var å andra sidan inte en stor Hollywood produktion heller. Jag kan se mellan fingrarna på deras prestationer helt enkelt, mest för att jag skrattade åt deras styltiga replikskiften. Effekterna såg helt okej ut för den här typen av lågbudgetfilm och var kanske den bästa aspekten med hela filmen när jag tänker efter.

Filmens regissör, David DeCoteau, har en rätt intressant filmhistoria bakom sig. Han började som porrfilmsregissör i mitten av 80-talet och gjorde Dreamaniac i mitten av sin karriär. I slutet på 80-talet och i början av 90-talet spelade han in en handfull B-filmer för att sedan gå över till softcore porrfilmer – med någon enstaka hårdporrfilm inslängd i mixen. Från kring mitten av 90-talet och framåt har sedan koncentrerat sig på att göra B-filmer och TV-filmer, vad jag har kunnat hitta. Han gick även under flertalet pseudonymer som regissör, däribland flera kvinnliga namn, men han verkar även ha varit aktiv som producent åt B-filmer under sin period som softcore porrfilmsregissör. The more you know.

Dreamaniac är en ganska bedrövlig film på alla sätt och vis. Den har en viss charm tack vare dess uselhet, men det är verkligen ingenting jag skulle rekommendera någon att se.

No Comments

La casa con la scala nel buio av J

juni 8th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Kompositören Bruno (Andrea Occhipinti) jobbar på soundtracket till en ny skräckfilm och har hyrt in sig i ett hus på landsbygden för att få jobba ostört. Efter en rad underliga händelser – däribland försvinnandet av två kvinnor – börjar Bruno misstänka att en galning går lös.

Om jag skulle använda ett ord för att beskriva La casa con la scala nel buio – eller A Blade In The Dark – så skulle nog det ordet vara ojämn. Filmen bjuder på en riktigt tät atmosfär och de scener som är spännande är riktiga nagelbitare samtidigt som filmen innehar kanske en av de mest brutala mordscenerna från 80-talets skräckfilmer.

Men samtidigt som den har allt det så har även filmen bedrövlig dubbning, ljudsättningar som är helt åt helvete och en speltid som nog hade mått bra av att kortats ned med tjugo minuter. Filmen har ett flertal utfyllnadsscener där de bygger upp inför att något ska hända, men där slutklämmen visade sig inte ge någonting överhuvudtaget.

Usel dubbning och ljudsättningar som är åt helvete är väl en del av de gamla italienska skräckfilmerna och är något man får räkna med (det är till en viss del charmen med den här typen av filmer så klart), men poänglösa scener som bara är där för att fylla ut speltid drar ner betyget i mina ögon oavsett vilken typ av film det är. Jag finner det dock ganska komiskt hur snabbt slutet på filmen är jämfört med dessa utfyllnadsscener.

Jag har lite blandade känslor kring A Blade In The Dark. Den är inte tillräckligt bonkers och over the top för att skratta åt, men den är å andra sidan inte tillräckligt välgjord för att jag ska ha någon större brådska att se om den. Kort sagt; jag gillar filmen, men jag kan samtidigt inte förbise dess problem.

No Comments

Polaroid av J

maj 21st, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Högstadieeleven och ensamvargen Bird Fitcher (Kathryn Prescott) har ett intresse för fotografering och får en dag en gammal polaroidkamera av sin vän Tyler (Davi Santos). Det hon inte vet är att kameran besitter en mörk bakgrundshistoria och efter att ha tagit fotografier på några av sina vänner inser hon det omöjliga; de som har blivit fotograferade med kameran dör kort därpå…

Polaroid från 2019 är en remake av en kortfilm med samma namn från 2015, som skrevs och regisserades av norske Lars Klevberg – som regisserade den här långfilmsversionen av samma story och remaken av Child’s Play (recenserad här) från förra året.

Långfilmsversionen av Polaroid är hur som helst väldigt PG-13. Det är inget gore, alla jumpscares går att förutses ungefär tre timmar innan de inträffar och filmen på det stora hela är inte ett dyft läskig. Med det sagt gillade jag ändå filmen. Dels för att det är en variant på den gamla berättelsen om en fördömd polaroidkamera (som finns i otaliga versioner och som alltid har fängslat mig av någon anledning) och dels för att.. ja, jag vet inte riktigt. Filmen kändes mysig på något sätt. Det är en lättsam skräckfilm helt enkelt och man behöver knappast använda hjärnan när man tittar på den.

Jag är antagligen fel målgrupp för filmen, men jag gillade den lättsamma tonen, att filmen inte tog tusen miljoner år på sig att bygga upp handlingen (hur generisk och förutsägbar den än var) och så klart det jag nämnde här ovanför; att det är en adoption av polaroidkameran från helvetet. Rekommenderas om man vill ha en lättsammare skräckfilm.

No Comments

Playback av J

maj 21st, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Julian Miller (Johnny Pacar) håller på att spela in en kortfilm som ett skolprojekt tillsammans med sin flickvän och några av deras vänner. Kortfilmen ska bli baserad på en fruktansvärd händelse som inträffade femton år tidigare i den lilla staden de bor i, då en tonårskille mördade i stort sett hela sin familj.

Julian tar även hjälp från den lite underlige Quinn (Toby Hemingway), som jobbar på den lokala TV-stationen. I sitt försök att hjälpa Julian lyckas Quinn släppa lös någonting ondskefullt som snart sätter siktet på Julian och hans vänner.

När jag satte mig för att se Playback trodde jag att jag skulle få en sunkig found footage film. Jag hade fel. Playback är en live action film med ett possession tema och undertoner ifrån slashergenren, med en en handfull scener som är inspelade med handkamera. Så filmen är lite av ett mish-mash, skulle jag säga.

Filmen i sig är helt okej. Skådespelarna funkar, den har lite gore och har en del vändningar här och där (även om man kan se dem komma på ungefär tjugo mils avstånd). Den är knappast nyskapande, men den underhöll under de cirka nittio minuterna den puttrade på under.

Jag plockade upp filmen för en tia eller nåt sånt hos Ginza för två, tre år sen på bluray så jag hade knappast några högre förväntningar. Det jag fick var i alla fall godkänt och fungerade helt okej.

No Comments

Rambo: Last Blood av J

maj 21st, 2020 | Postad i Action, Film, Thriller

John J. Rambo (Sylvester Stallone) har återvänt hem till sin bortgångne fars hästranch i Arizona och lever ett stillsamt liv tillsammans med sitt syskonbarn Gabriela (Yvette Monreal) och hennes mormor Maria (Adriana Barraza), ständigt kämpandes med hans sjudande känslor. Men när så Gabriela får en invit till en vän i Mexiko för att finna hennes far som hon inte sett sedan hon var liten beger hon sig iväg och hamnar snart i klorna på en kartell. John beger sig efter henne när han nås av nyheten och efter en konfrontation med kartellen lämnas han svårt misshandlad.

Deras första misstag var att kidnappa Gabriela, deras andra misstag var att inte döda John när de hade chansen…

Som en action-thriller är Rambo: Last Blood en bra film. Den är välspelad och bygger sakta upp filmen till dess klimax för att sedan gå ut med en jävligt stor smäll. Grejen är bara den att det inte känns som en Rambo film. Hade de bara bytt namn på Stallone’s karaktär och namnet på filmen hade det kunnat varit vilken dussinfilm inom action-thriller kategorin som helst.

Jag vet inte om det är på grund av Stallone’s ålder eller vad det kan bero på, men filmen har inte alls samma nivå av action som de tidigare filmerna. Visst, filmens slut skrek Rambo lång väg men hade filmen varit i stuk med de tidigare filmerna hade filmens action varit mer utspridd över hela filmen istället för att allting kommer under de sista tjugo minuterna – som nästan såg ut som en klippshow där Rambo slaktade sina motståndare på löpande band.

Jag gillade vad de gjorde här, men filmen känns samtidigt en aningen generisk och fattig på action jämfört med dess föregångare. Om de hade kunnat gjort en bättre film – och således ett bättre avslut på franchisén – vet jag inte. Antagligen. Men jag gillade åtminstone filmen för vad den var, även om den inte kändes som en Rambo film. Den får en marginell tumme upp trots det.

No Comments

Rambo av J

maj 21st, 2020 | Postad i Action, Film

John J. Rambo (Sylvester Stallone) har dragit sig tillbaka och lever nu mer ett stillsamt liv i Thailand. En grupp missionärer tar kontakt med honom för att få hjälp att ta sig in i grannlandet Burma – som är en krigszon – med medicin och sprituell hjälp. Efter att först ha nekat dem går han med på deras förfrågan och tar dem in i det krigshärjade landet.

Han blir några dagar senare kontaktad av missionärernas uppdragsgivare och får då veta att gruppen har blivit tillfångatagna av militära styrkor i Burma och blir ombedd att ta en grupp legosoldater in i landet för att frita dem.

Den fjärde Rambo filmen är – för mig – den andra bästa Rambo filmen. Den är extremt grafisk och påvisar sådant våld som skulle sätta morgonkaffet i halsen på censuren under 80-talet i Sverige. Folk skjuts i småbitar, kroppsdelar flyger åt alla möjliga håll och det blir gigantiska hål i de som skjuts. Filmens action är så långt ifrån nedtonad det bara går att komma och slår nog faktiskt andra actionfilmer med extremt våld lite grann på fingrarna än idag.

Rambo från 2008 är en jävligt bra och jävligt våldsam actionfilm – som också, i allt våld, doppade tårna lite grann i verkligheten. Rekommenderas.

Läs gärna H’s tankar om filmen också.

No Comments

Rambo III av J

maj 21st, 2020 | Postad i Action, Film

Rambo III är nog den filmen av de tre första filmerna som det diskuterades mest om på skolgården när jag var liten. Inte för att någon av oss hade egentligen sett filmen, utan mer för att den var förbjuden för oss ungar att se. Det var ju en våldsam vuxenfilm om en en-mans-armé och bara det i sig var ju skitcoolt.

Så här cirkus tjugo år efter att jag såg den för första gången tycker jag väl att den håller rätt bra fortfarande. Den är inte alls i samma liga som den första filmen, men den är å andra sidan dummare än den andra filmen i franchisén – och mer actionpackad. Hela filmen känns som en B-film med en riktigt fläskig budget bakom sig.

Filmens story borde vara bekant; Rambo (Sylvester Stallone) blir tillfrågad av överste Trautman (Richard Crenna) att följa med in i det Soviet-belägrade Afghanistan för att hjälpa rebeller där slå tillbaka det sovjetiska hotet. Rambo tackar nej och Trautman blir senare tillfångatagen. Rambo beger sig in i Afghanistan för att rädda sin vän och före detta kommendör. Action följer.

Det är dumt, det är bombastiskt och det är jäkligt underhållande att titta på medan Stallone ger ryssarna på nöten. Stallone är i toppform och Crenna (som även medverkade i spoofen Hot Shots! Part Deux några år senare, där han i stort sett spelar samma roll som här) är lika bra här som i de två tidigare filmerna – om inte bättre, då han har lite mer att göra här än i föregångarna.

Rambo III må vara mer intelligensbefriad än sina föregångare (eller åtminstone den första filmen), men den har bra action och får jobbet gjort. Tumme upp, rekommenderas.

No Comments

Rambo: First Blood Part II av J

maj 21st, 2020 | Postad i Action, Film

Rambo: First Blood Part II är väl nästan lika ikonisk som First Blood egentligen och är väl en av de första actionfilmerna från 80-talet som dyker upp i huvudet när ämnet kommer upp. Jag minns än idag hur förbjudna ”Rambo filmerna” (det vill säga den här filmen och Rambo III) var och att man som barn minsann inte fick titta på sånt.

Filmen i sig är ju inte i närheten så bra som den första filmen, vilket den väger upp med att slänga in mer och våldsammare (och dummare) action än sin föregångare. Filmen är ju dock fortfarande välspelad och jag tycker fortfarande Stallone håller en rätt hög klass här trots det mer korkade manuset. Richard Crenna är fortfarande grym som Trautman och Charles Napier är fantastisk som byråkrataset Murdock.

Utav de tre första filmerna tror jag nog dock att det här är den jag gillar minst, faktiskt. Förstå mig rätt, jag gillar den, men den är inte tillräckligt seriös för att ligga i samma liga som den första filmen, men den är samtidigt inte lika hjärndöd och uppblåst som Rambo III utan hamnar någonstans mitt emellan de bägge filmerna. Den är en mellanfilm och den känns verkligen som det – vilket i sig inte är dåligt, men inte superbra heller. Hur som så får den en marginell tumme upp.

Vad handlar filmen om då? Va? Öh, Rambo (Sylvester Stallone) åker tillbaka till Vietnam för att samla på sig bevis om att amerikanska fångar fortfarande hålls fångna i läger där – action följer.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud