| Subcribe via RSS

The Bad Lieutenant: Port Of Call – New Orleans av J

juli 15th, 2022 | Postad i Drama, Film, Thriller

I efterdyningarna av orkanen Katrina räddar polisinspektören Terence McDonagh (Nicolas Cage) en fånge från en fängelsecell som håller på att fyllas med vatten och skadar sin rygg i processen. Han tilldelas Distinguish Service Cross och en befodran till kommisarie för sitt hjältemod i tjänsten, samtidigt som han även drar på sig ett beroende av smärtstillande tabletter, kokain och andra droger för att dämpa sin obotliga ryggsmärta.

Sex månader senare hittas en familj med illegala emigranter från Senegal, som livnärt sig på narkotikalangning, brutalt mördade i sitt hem. Terence blir satt på att leda utredningen och finner snart att det enda han har att vila målet på mot knarkkungen Big Fate (Xzibit) är vittnesmålet från en nervös femtonårig grabb som bevittnade morden. Samtidigt söker Terence olika illegala vägar att komma över droger till honom och hans prostituerade flickvän Frankie (Eva Mendes) och för att betala av hans växande skulder, vilket inte bara riskerar hans jobb – utan även hans liv…

Okej, så den här filmens bakgrund är rätt intressant. När manusförfattaren William M. Finkelstein skickade originalutkastet av manuset till regissören Werner Herzog var titeln ”Bad Lieutenant”. Finkelstein kände till Abel Ferrara filmen från 1992 med samma namn, men svor till Herzog att hans manuskript inte skulle bli en remake, varpå Herzog insisterade att de skulle ge filmen en ny titel. De två förhandlade om titeln, som i slutändan alltså blev The Bad Lieutenant: Port Of Call – New Orleans. Så, man kan se filmen antingen som en fristående uppföljare – eller en lös remake om man så vill då det finns en hel del likheter mellan filmen från 1992 och den här. Man behöver i alla fall inte ha sett filmen från 1992 för att hänga med i den här.

The Bad Lieutenant: Port Of Call – New Orleans är (bortsett från en löjligt lång titel) hur som helst en hyfsat bra thriller. Till skillnad från 1992 filmen finns här en handling, en röd tråd och ett sammanhang att följa rakt igenom och det märks tydligt att (även om nu filmen inte är officiellt en remake) Finkelstein har tagit en hel del inspiration från Ferrara’s film, men att han samtidigt tonat ner huvudkaraktären något. Nicolas Cage är bra i huvudrollen och börjar inte flippa ur förrän mot slutet av filmen, Eva Mendes är bra i rollen som hans flickvän och vi ser även Val Kilmer och Brad Dourif i varsin mindre roll.

Med det sagt så har filmen ett och annat problem och det största är dess speltid på två timmar. Vissa scener hade kunnat kortats ned en aning och ett flertal hade kunnat klippts bort helt och hade filmen varit femton, tjugo minuter kortare hade jag inte klagat – speciellt inte med tanke på att jag såg den back-to-back med 1992 filmen, vilket gjorde att jag började få myror i kalsongerna en timme in. Hur som helst…

Som en fristående film tycker jag att The Bad Lieutenant: Call Of Port – New Orleans är helt okej på det stora hela. Den är en aningen för lång som sagt och den har inte samma slagkraft som 1992 filmen, men den är å andra sidan lättare att ta in och följa. Har man ingenting bättre att se så funkar den här en tråkig lördagkväll.

No Comments

Bad Lieutenant av J

juli 15th, 2022 | Postad i Drama, Film, Thriller

En poliskommisarie (Harvey Keitel) sköter sina dagliga uppgifter med att undersöka mordfall, men är samtidigt mer intresserad av att jaga hans egna laster. Han är den sortens snut som stjäl droger från en död mans kropp, den sortens far som hellre göder sina drogvanor än sin egen familj. Hans bricka betyder ingenting för honom mer än att det ger honom rätten att bete sig som de kriminella han är menad att ta fast. Den brinnande ilskan under hans personlighet blir bara mer påeldad av hans beroende av heroin, crack och alkohol samtidigt som han har ackumulerat en massiv skuld genom att spela på baseball, som han bara fortsätter att dubbla i ett försök att vinna tillbaka det han har förlorat.

Men när en ung nunna (Frankie Thorn) blir brutalt våldtagen på altaret i en lokal kyrka börjar han dras till fallet och in i ett sista desperat försök att hitta förlåtelse och försoning.

Jag hade hört en hel del bra om Bad Lieutenant från 1992, så jag bestämde mig för att införskaffa den på bluray men kom inte speciellt mycket längre än så. Nu när jag äntligen har sett den så kan jag väl konstatera en sak; det här är en av de mörkaste filmerna jag någonsin har sett, tror jag. Men samtidigt som hela filmen är nittio minuter mörker så är den samtidigt väldigt spretig och den första halvan (eller åtminstone de första trettio minuterna) känns mest som en serie scener som bara klippts ihop utan något egentligt sammanhang mer än att vi får följa Keitel’s poliskaraktär som beter sig som en riktig jävla gris (no pun intended).

Det finns till en början egentligen ingen handling eller röd tråd att följa mer än att Keitel porträtterar en korrupt snut som har både problem med knark, alkohol och spelande fram till den ovannämnda våldtäkten (som i sig är hyfsat grafisk för att vara en amerikansk mainstream film från tidigt 90-tal). När den scene har ägt rum börjar filmen så smått att få en viss röd tråd att följa under den resterande speltiden – även om filmen egentligen aldrig blir djupare nu mot hur den började.

Jag kan på sätt och vis förstå varför filmen är som den är (chockvärdet, om jag får gissa i alla fall), men det ursäktar å andra sidan inte att jag blev otroligt uttråkad halvvägs igenom och när det var runt trettio minuter kvar började jag kolla på klockan och undra om filmen inte var slut snart. Jag gillar att filmen har ballarna till att göra det den gör, men när det knappt fanns en handling att följa och filmen kändes till större delen som en rad scener utan sammanhang, där Keitel’s karaktär betedde sig som ett ärkesvin, så började mitt intresse (och tålamod) att tryta. Keitel är briljant (som vanligt) i sin rollsättning, men inte ens han kunde hålla mitt fokus hela vägen igenom.

Bad Lieutenant är en intressant film, men jag skulle inte kalla den för bra. Den är intressant tack vare hur beckmörk och osammanhängande allting (till en början) känns, men det å andra sidan på bekostnad av en handling som fängslar (åtminstone mig).

No Comments

Scream (2022) av J

juli 15th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Tara Carpenter (Jenna Ortega) är ensam hemma när landlinjen plötsligt börjar ringa. I den andra änden är någon som hotar att mörda hennes bästa vän om inte Tara går med på att spela ett spel, bara för att själv bli attackerad av någon i en Ghostface mask. Efter att nätt och jämnt ha överlevt attacken kommer hennes fem år äldre syster, Sam (Melissa Barrera), som lämnade henne och deras mor när hon var 18 tack vare psykiska problem, hem igen till Woodsboro tillsammans med Sam’s pojkvän Richie (Jack Quaid).

Efter att fler personer har råkat ut för attacker från Ghostface kontaktar Sam Dewey Riley (David Arquette), en av de som överlevde massakern som inträffade för tjugofem år sedan, för att få hjälp. Han går med på att hjälpa till och kontaktar även sin gamla flamma Gale Weathers (Courteney Cox) och Sidney Prescott (Neve Campbell) för att varna dem att någon återigen har tagit upp Ghostface masken för att ”regissera” sin egna uppföljare…

I förberedelse för att se Scream (som är den femte delen i serien, men vars titel gör sig rolig på det faktum att det har blivit någon form av trend att använda originalfilmers titel på en uppföljare eller prequel) så satte jag mig och tittade om de fyra första filmerna. Tidigare har jag konstaterat att trean är den svagaste filmen av de fyra första och att de två första filmerna i franchisén var de bästa. Nu när jag har sett om dem på nytt så tror jag att min åsikt har förändrats en gnutta. Originalet är så klart fortfarande den bästa av dem, men tvåan och trean ligger på ungefär samma plats för min del medan fyran har blivit lite sämre – även om jag fortfarande gillar den. Varför trean har ökat lite grann för mig personligen vet jag inte riktigt, men jag hade betydligt roligare under min titt nu än när jag skrev min recension för fyra år sedan.

Hur som helst så var det en skön uppvärmning inför den nya Scream filmen, som var ungefär så som jag trodde att den skulle vara bortsett från att originalkaraktärerna inte står i fokus här, likt i Halloween (recenserad här), Halloween Kills (recenserad här) och Jurassic World Dominion (recenserad här). Jag har inget emot de nya karaktärerna, men jag förväntade mig å andra sidan att originalkaraktärerna skulle få betydligt mer tid framför kameran än vad de fick. Hur som helst…

Jag gillade den här senaste installationen i Scream serien. Även om den återanvänder gamla klyschor och fortsätter på samma spår som sina föregångare (exempelvis referenser till andra skräckfilmer) så är det en underhållande modern slasherfilm och även om jag inte fick precis det jag förväntade mig så var det ändå en sevärd uppföljare och uppdatering av franchisén – likt de senaste två Halloween filmerna gjorde för sin franchisé.

Gillar man slasherfilmer tycker jag att det här är ett bra val som lördagsfilm. Rekommenderas. Nu är det bara att vänta på nästa installation i franchisén…

Läs gärna mina recensioner på Scream 1, 2, 3 och 4 samt de två första säsongerna av Scream TV-serien.

No Comments

Uncharted av J

juni 25th, 2022 | Postad i Action, Film, Äventyr/Fantasy

Den gatusmarta bartendern Nathan ”Nate” Drake (Tom Holland) blir en kväll kontaktad av Victor ”Sully” Sullivan (Mark Wahlberg), en lycksökare som säger sig ha jobbat med Nate’s bror, Sam, som han inte har hört av på flera år. Sully berättar för Nate att Sam försvann spårlöst efter att ha hjälpt honom stjäla Juan Sebastian Elcano’s dagbok, i jakten på den förmögenheten Ferdinand Magellan hade samlat ihop som försvann för femhundra år sedan. I hopp om att återfinna sin bror bestämmer sig Nate att hjälpa Sully.

Men det som började som en kupp utvecklar sig snabbt till ett race mot den korrupte Santiago Moncada (Antonio Banderas), som anser att han och hans familj är de rättmätiga arvtagarna till skatten, som tar dem från världsdel till världsdel, i deras sökande efter skatten.

Jag har varit ett die hard fan av Uncharted spelen i över tio års tid nu och när jag hörde att vi äntligen skulle få en filmadoption på franchisén vart jag så klart intresserad, men samtidigt smått skeptisk. Dels hade det varit prat om att filmen skulle göras i flera år, men också dels för att ett tio till fjorton timmar långt spels story är väldigt svårt att koka ner till en omkring två timmar lång film. Hur som helst försökte jag hålla nere förväntningarna och nu när jag äntligen sett filmen (då jag missade den när den gick på bio) så var nog det bra…

Jag förstod att Uncharted filmen inte skulle klara av att berätta en lika over the top och actionpackad berättelse som källmaterialet den är baserad på, men jag hoppades i alla fall på att få ett underhållande action-äventyr – och det fick jag. Fast kanske inte på det sättet jag hade hoppats på.

Filmen är till att börja med en origin story, så en del av speltiden går åt till att vi ska lära känna karaktärerna, vilket i sin tur gör att filmens potentiella actionscener får stryka lite grann på foten och blir mindre bombastiska mot vad de borde ha varit. Mängden actionscener blir dessutom påverkade av det här och även om jag aldrig hade tråkigt när jag satt och tittade på filmen så kändes det som att det fattades något – ja, actionscenerna. Uncharted spelen har alltid handlat om over the top action och äventyr, ofta med övernaturliga inslag. Uncharted filmen levererade en del av det, men kunde definitivt att laddat ur sig ännu mer än vad den levererade i slutändan.

Castingen i filmen är överlag bra, men jag kunde under min titt inte slå ifrån mig tanken att Mark Wahlberg (även om hans prestation här är både bra och underhållande) var otroligt felcastad som Sully – som de dessutom har förändrat från spelen. I spelen är Sully en gråhårig kvinnokarl som både är partner med, men fungerar också lite som en fadersfigur för Nathan Drake. När man får se hur Nate och Sully kom i kontakt med varandra i en flashback sekvens i ett av spelen så känns det som att Sully inte bara ser potential i Nate, utan att han också börjar få någon form av faderskänslor för honom. I filmen vill Sully bara utnyttja Nate så mycket han kan för att få det han vill (i alla fall fram till slutet). Det är väldigt stor kontrast mellan hur Sully är i spelen mot hur han är i filmen. För den som inte spelat spelen så är det så klart ingenting den personen kommer att tänka på, men för mig, som har spelat igenom dem ett flertalet gånger (och som har Sully som sin favoritkaraktär i franchisén), så var det en gnutta irriterande att se hur de gjort om karaktären för filmen. Hur som helst…

Även om jag tycker att filmen hade en handfull brister så gillade jag den ändå. Som ett action-äventyr fungerar Uncharted filmen bra. Som en trogen adoption av Uncharted spelen faller den bitvis platt – som de flesta andra filmadoptioner av spel. Uncharted filmen är hur som helst en av de bättre adoptionerna, även om jag personligen – som ett fan av spelen – störde mig på en handfull saker – saker som skulle kunna förbättras i en uppföljare, vilket den här filmen givetvis lämnar dörren öppen och med tanke på hur mycket pengar den dragit in så kan vi säkerligen förvänta oss en sådan inom en närmare framtid.

Hur som helst, jag ger Uncharted filmen en tumme upp. Rekommenderas.

No Comments

Tusk av J

juni 25th, 2022 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

De bästa vännerna Wallace Bryton (Justin Long) och Teddy Craft (Haley Joel Osment) driver den mycket populära podcasten The Not-See Party, där de letar upp och hånar förnedrande virala videos. Wallace flyger till Kanada för att intervjua ”Kill Bill Kid”, en internetkändis som blivit känd efter att ha kapat sitt eget ben med ett katana svärd. Väl i Manitoba, Kanada upptäcker han att ”Kill Bill Kid” har begått självmord. Upprörd över att ha flugit till Kanada för ingenting bestämmer han sig för att intervjua någon annan och råkar av en slump hitta en lapp på en anslagstavla där någon erbjuder ett gratis rum i dennes hem och en garanti att få höra många intressanta berättelser. Nyfiken och bestämd att inte åka hem tomhänt kontaktar han denne någon och beger sig till hans herrgård.

Väl på plats välkomnas Wallace av Howard Howe (Michael Parks), en pensionerad sjöman som sitter i rullstol, som snabbt börjar berätta om sina tidigare äventyr – fram tills det att Wallace plötsligt svimmar. Han vaknar upp dagen efter och börjar att inse att Howard inte är den personen han har utgett sig för att vara och att Howard har planer att kirurgiskt, men också mentalt, förvandla Wallace till en valross…

Jag hörde talas om Tusk redan när den kom 2014 men hade inget större intresse av att se den. Idéen bakom filmen lät helt befängd och idiotisk, vilket gjorde att jag ignorerade den. Nu när jag till slut ändå har sett filmen så är jag en aningen kluven kring den…

Å ena sidan tycker jag att filmens komiska inslag inte fungerar överhuvudtaget. Majoriteten av all humor som händer i filmen är av den typen många amerikanska animerade komediserier kör med (exempelvis Family Guy), där ett skämt händer för att sedan dras ut i flera minuter – vilket i sig, för mig, blir bara irriterande. Men å andra sidan har Tusk en hel del obehagliga inslag också, även om filmens koncept är fullkomligen bonkers. Dess body horror är, bitvis, minst sagt obekväm och hade fungerat alldeles perfekt på egen hand utan en massa forcerad humor – som inte är nämnvärt rolig ändå.

Justin Long och Michael Parks är briljanta i sina roller som den uppblåste Wallace och den komplett galne Howard. Johnny Depp dyker även upp i en liten roll som en snut som jagar Parks’ karaktär och fungerar mest som en informationsdump för karaktärerna i filmen och för oss som tittare, för att ge en bättre förståelse för vad som egentligen pågår. Typ. Hur som helst…

Tusk – som förresten är den första filmen i en trilogi (likt Cornetto trilogin) av filmer, med Yoga Hosers som den andra och Moose Jaws som den tredje – hade i mitt tycke fungerat bättre som en seriös skräckfilm, hur jävla dum än idéen bakom filmen var och är. Filmen är inte ett dugg läskig så klart, men den är å andra sidan som sagt både obehaglig och obekväm bitvis och har dessutom ett slut som inte bara är nattsvart, utan även en gnutta sorgligt. Hade Kevin Smith valt att skippa allt onödigt trams som händer i filmen och koncentrerat sig på att göra en regelrätt skräckfilm så tror jag Tusk hade fungerat bättre. I alla fall för mig.

Jag tycker att filmen är okej för vad den är, men jag tror samtidigt att filmen hade kunnat varit bättre om de skippat allt trams och haft en mer seriös ton.

No Comments

Jurassic World Dominion av J

juni 11th, 2022 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Äventyr/Fantasy

Fyra år har gått sedan förstörelsen av Isla Nublar och dinosaurier lever nu mer sida vid sida med människan. Claire Dearing (Bryce Dallas Howard) jobbar nu mer med att skydda dinosaurier från illegala avelsorganisationer och bor tillsammans med Owen Grady (Chris Pratt) och deras adopterade dotter Maisie Lockwood (Isabella Sermon) i en ensligt belagd stuga i syfte att skydda Maisie från de som vill utnyttja henne för genetiska experiment och finansiella vinster. Claire, Maisie och Owen blir förvånade när Blue, Owen’s tränade velociraptor, plötsligt får en avkomma, vilken Maisie börjar kalla ”Beta”. Frustrerad över att vara begränsad till stugan smiter Maisie iväg till den intilliggande byn, ovetandes om att agenter från det korrupta bioteknik företaget Biosyn har anlänt för att kidnappa henne och Beta. Efter att de blivit tagna beger sig Claire och Owen efter för att rädda henne.

Samtidigt har en sedan länge utdöd art av gräshoppor plötsligt börjat sprida sig som en löpeld genom grödor Jorden över. Paleobotanikern Ellie Sattler (Laura Dern) har börjat märka att gräshopporna undviker grödor som är producerade av Biosyn och har börjat fatta misstankar om att de kan ha någonting med saken att göra och kontaktar därför sin gamla partner tillika paleontologen Dr. Alan Grant (Sam Neill), som går med på att hjälpa henne. De båda blir inbjudna till Biosyn’s huvudkontor av teoretikern och matematikern Ian Malcolm (Jeff Goldblum), där han nu mer jobbar, för att försöka hitta bevis på Biosyn’s inblandning.

Jag kommer aldrig förstå mig på folk som sätter sig för att titta på en uppföljare till en prisbelönt film och sedan spy galla över att den inte är precis som originalet. I synnerhet inte när det är sjätte filmen i en filmserie som sträcker sig över nästan trettio år.

Jurassic World Dominion är den sjätte filmen (eller tredje om man nu ska räkna World filmerna som sin egna trilogi) i Jurassic Park franchisén och den levererade ungefär det jag trodde att den skulle göra; action, äventyr, datoranimerade dinosaurier, mer action och en gnutta humor här och där – som sig bör. Filmen har på sätt och vis två olika handlingar (med de nyare karaktärerna och de gamla karaktärerna, var för sig) som pågår samtidigt, men som vävs samman i den sista akten. Även om det bitvis känns lite som att det blir en del nostalgirunkande så var det ändå kul att återse Dr. Sattler, Dr. Grant och Ian Malcolm i en ny film.

Jurassic World Dominion är långt ifrån perfekt, men det är en underhållande och fartfylld sommar-blockbuster som levererar det en sån här film ska göra. Att den dessutom är snäppet bättre än Jurassic World: Fallen Kingdom skadar ju inte direkt – även om jag gillar även den filmen. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av Jurassic World och Jurassic World: Fallen Kingdom också. Samt H’s nu mer fjorton (!) år gamla recension av en DTS utgåva av Jurassic Park.

No Comments

A Quiet Place Part II av J

maj 27th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att med nöd och näppe överlevt natten då familjen Abbott’s nya familjemedlem kom till världen samlar de ihop det sista av deras mod för att överge deras nu mer nedbrända familjegård för att försöka hitta andra överlevande i den, för dem, tidigare outforskade omvärlden. Tvingade att våga sig ut i det okända inser de snart att varelserna som jagar med sin hyperkänsliga hörsel är inte det enda hot som lurar där ute…

A Quiet Place Part II faller in i den kategori av uppföljare som jag personligen kan uppskatta lite extra. Filmen gör ungefär samma sak som sin föregångare, men slänger samtidigt in mer av det som gjorde föregångaren bra – samt att tempot har vridits upp. Jag hade inget problem med den långsammare delen av den första filmen, men jag kan samtidigt uppskatta att uppföljaren räknar med att du som tittare har sett föregående film och att du därmed vet vad som gäller, vilket i sin tur lämnar utrymme för mer action och spänning än vad den första filmen hade utrymme till – vilket är något A Quiet Place Part II levererar.

Skådespelet är fortfarande solitt och personligen gillade jag alla karaktärer – i synnerhet Cillian Murphy’s karaktär Emmett. Effekterna ser givetvis fortfarande bra ut och man får se monstren betydligt mer här än i föregångaren (vilket har både sina bra och dåliga sidor, givetvis).

Men med allt det sagt så tillför filmen egentligen inte jättemycket till den första filmen. Berättelsen om familjen Abbott fortsätter så klart, men vi får egentligen ingen ny information. Filmen blir lite av en brygga mellan originalet och – så som jag tror i alla fall – den kommande tredje delen, som beräknas släppas 2025. Personligen har jag inget större problem med att filmen egentligen inte tillför nämnvärt mycket till det redan existerande universumet som finns här då filmen har ett högt tempo och levererar – som jag skrev här ovanför – mer av det som gjorde den första filmen bra.

Nåja. I väntan på den tredje (och avslutande?) delen får vi nöja oss med spin-off/prequel filmen A Quiet Place: Day One, som beräknas ska släppas i September nästa år. A Quiet Place Part II får hur som helst en tumme upp från mig och en varm rekommendation.

No Comments

A Quiet Place av J

maj 27th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Nästan 14 månader har gått sedan en plötslig invasion av mystiska blinda varelser, som jagar med hjälp av sin hyperkänsliga hörsel, inträffade. Familjen Abbott var några av de lyckligt lottade som överlevde den initiala attacken och har sedan dess lärt sig att leva i tystnad, boendes på deras isolerade familjegård där de försöker få tillvaron att fungera något så när som vanligt.

De står nu inför ett nytt problem; mamma Evelyn (Emily Blunt) är gravid och ska snart föda. Vad som annars hade varit något fröjdefullt hotar nu att omkullkasta den lilla och sköra stabiliteten familjen Abbott har, men även om de vet att minsta viskning eller fotsteg kan innebära deras död är Evelyn och hennes man Lee (John Krasinski) fast beslutna att hitta ett sätt att skydda sina barn – till varje pris…

Snett innan A Quiet Place släpptes såg jag en teaser för filmen och jag minns att jag blev nyfiken på filmen, men av någon anledning gick jag aldrig och såg den på bio. När den dessutom fick en uppföljare två år senare (mitt under den brinnande covid-19 pandemin som höll ett stadigt grepp om världen) så blev jag påmind om filmen och att jag skulle se den – någon gång. Vilket blev nu, fyra år efter dess initiala release.

A Quiet Place är något av det mest nagelbitande jag har sett på flera år. Filmen är inte nämnvärt blodig och majoriteten av allt våld inträffar off-screen, men den levererar å andra sidan nagelbitande spänning efter att den tagit sig förbi den första långsammare halvan där vi som tittare får lära känna familjen Abbott. En del sekvenser som antagligen hade fungerat sjukt bra 2018 faller dock en aningen platt nu, 2022, tack vare dess uppföljare. Ni som har sett filmen förstår nog vad jag menar…

Hur som helst så är A Quiet Place på det stora hela en välspelad, snygg och grymt spännande skräckfilm som levererar på alla cylindrar när den väl börjat få upp momentumet. Rekommenderas varmt.

No Comments

American Nightmare av J

april 29th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Efter att ha fått ett brev från sin syster Isabelle (Alexandra Paul), där hon ber om hans hjälp, återvänder den rike och berömde pianisten Eric Blake (Lawrence Day) hem för att försöka hitta henne och ta reda på vad som pågår. Spåren efter hans syster leder honom till de sjabbigare delarna av staden och han kommer så småningom i kontakt med Isabelle’s rumskamrat, Louise (Lora Staley), som går med på att hjälpa honom i hans sökande. Det de inte vet om är att en seriemördare går lös – en seriemördare som satt sitt sikte på de boende i det lägenhetshus där Louise bor…

Jag brukar i regel inte se om filmer jag inte gillar speciellt nära inpå min första titt av dem – i synnerhet inte efter bara en dag. Men med American Nightmare vart jag så illa tvungen att göra just det då jag under min första titt var halvt medvetslös och somnade ifrån den till och från. Jag tyckte efter den här första titten att den inte var särskilt bra och förbannat seg. Om jag ändå vetat att jag hade sovit igenom runt tjugofem minuter av filmen då…

Hur som helst så såg jag alltså om den och filmen visade sig vara betydligt bättre än vad jag hade uppfattat den som under min första titt – även om det kanske inte säger jättemycket. American Nightmare – som spelades in 1981, men som låg på hyllan fram till 1983 – är en sleazig kanadensisk slasherfilm med ordentliga deckarthriller vibbar som har ett ganska lunkande tempo med ett flertal ”sexiga” stripteasedansscener som pågår i tusen miljarder år (där jag lät snabbspolningsknappen jobba) och en handfull inte jätteblodiga mordsekvenser. Michael Ironside (som Mike Ironside av någon anledning) dyker upp i en liten roll som kommisarie, men bidrar egentligen inte speciellt mycket till handlingen och fungerade antagligen mest som ett dragplåster för att lura in tittare.

Jag är lite kluven om vad jag tycker om American Nightmare. Å ena sidan tycker jag att filmens tempo är på tok för långsamt och de totalt onödiga stripteasescenerna (i kombination med en utdragen sexscen) gör att filmen känns betydligt längre än de knappa åttiofem minuterna den rullar på under, men American Nightmare har samtidigt en handfull ganska spännande scener och ett mysterium vars upplösning var väldigt oväntat och som i alla fall jag aldrig har sett i någon annan slasherfilm.

American Nightmare är långt ifrån toppskiktet av slasherfilmer, men den är överlag okej. Filmens största problem är som sagt dess tempo och de onödiga stripteasescenerna (och den utdragna sexscenen givetvis), men den har å andra sidan en del ingredienser som gör den till en hyfsat sevärd deckarthriller i skepnad av en sleazig slasherfilm.

No Comments

Wrongfully Accused av J

april 19th, 2022 | Postad i Film, Komedi

Ryan Harrison (Leslie Nielsen) är en violinist gud, superstjärna och sexsymbol som inte vill vänstra med den sexiga Lauren Goodhue (Kelly LeBrock) bakom hennes mans rygg. Kort efter det hittas dock Mr. Goodhue (Michael York) mördad och Ryan blir den huvudmisstänkte. Efter att ha blivit dömd till döden lyckas han fly under transporten till fängelset och han finner sig nu jagad av polisen Fergus Falls (Richard Crenna), allt medan han snubblar från den ena olycksaliga situationen till den nästa i ett försök att hitta den riktiga mördaren.

Jag upptäckte för inte så länge sen att jag hade helt missat Wrongfully Accused från 1998. Som ett stort fan av Leslie Nielsen har jag ingen aning om hur jag kunnat göra det. Hur som helst så har jag nu alltså sett filmen och den var väl ungefär som jag förväntade mig; flamsig, parodisk idiot-humor alá Leslie Nielsen som fick mig att gapskratta bitvis (i synnerhet gaget med den tjuvkopplade bilen).

Wrongfully Accused levererar knappast några överraskningar om man har koll på Nielsen’s andra komedier och även om den inte riktigt är i samma klass som Naked Gun filmerna så är det ändå en tramsig och rolig idiot-komedi. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud