| Subcribe via RSS

The Sandman av J

oktober 13th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att hennes bror har funnits död under mystiska omständigheter får fotografen Claire (Haylie Duff) vårdnaden om sin brorsdotter Madison (Shae Smolik). När folk runt dem plötsligt börjar dö inser Claire att någonting inte står rätt till med hennes brorsdotter och börjar undersöka saken närmare. Hon finner snart att Madison har förmågan att framkalla Sandmannen, ett fruktansvärt monster från Madison’s mardrömmar som dödar alla som vill Madison illa…

The Sandman är en Stan Lee (ja, DEN Stan Lee) producerad skräckfilm från förra året med bland annat Tobin Bell (Saw filmerna) och Amanda Wyss (A Nightmare On Elm Street) i varsina mindre roller och är de enda två jag kände igen från något annat. The Sandman är hur som helst okej för vad den är, skulle jag säga. Det är ingenting man behöver springa benen av sig för, men för att vara en (i alla fall tillsynes) gjord för TV film är den ganska välgjord. CGIn är förvisso gräslig, men de praktiska effekterna (däriblad Sandmannen själv) ser väldigt bra ut. Skådespelarna är hyfsade och gör väl vad de kan med det manus de blivit tilldelade. Manuset hade kanske kunnat varit lite mindre klyschigt och lite mer intressant kanske, men med tanke på vad jag förväntade mig av filmen så är jag ändå rätt nöjd med vad jag fick…

The Sandman är hur som helst ett okej tidfördriv i nittio minuter (i alla fall så länge man inte har några skyhöga förväntningar på den). Det finns värre filmer där ute, helt klart.

No Comments

Venom av J

oktober 5th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Den grävande journalisten Eddie Brock (Tom Hardy), som är känd för att vara hård och påhoppande under intervjuer, får i uppdrag att intervjua det bioteknologiska företaget Life Foundation’s VD, Carlton Drake (Riz Ahmed) angående hans senaste rymdprogram, som slutade i en krasch i Malaysia. Trots strikta instruktioner om att inte köra sitt vanliga race som han brukar göra hoppar Brock på Drake under intervjun och ifrågasätter de konfidentiella uppgifterna han har kommit över efter att ha snokat i sin flickvän Anne Weying’s (Michelle Williams) e-post, en advokat med kopplingar till Life Foundation. Detta resulterar i att både Brock och Weying får sparken från sina jobb och ett slut på deras relation.

Ett halvår senare blir Brock kontaktad av Dr. Dora Skirth (Jenny Slate), en av Drake’s forskare, som har bestämt sig för att sätta dit Drake och vädjar om hjälp från Brock. Med hjälp av Skirth lyckas Brock att ta sig in i forskningsanläggningen och kommer där i kontakt med en utomjordisk livsform kallad ”symbiot” – en livsform som är tvungen att leva i en symbios med en värd – och blir snart Drake’s måltavla.

Jag är inte ett speciellt stort fan av Marvel eller deras universum – som jag antagligen har påpekat förr – men karaktärerna Venom och Carnage i den tecknade Spider-Man TV-serien var mina favoritkaraktärer som barn och när jag fick höra att en live action film helt dedikerad till karaktären Venom skulle komma blev jag i extas då jag hade älskat att se en sådan film i min barndom.

Hur som så har Venom, som jag tror de flesta redan vet, blivit ordentligt sågad av kritiker (och antagligen fans av Marvel också för den delen). Folk – i synnerhet kritiker – är idioter. Venom är en högljudd, kul, röjig, actionpackad, skön och underhållande popcorn-actionfilm och den försöker inte heller att vara någonting annat. Jag förstår inte hur någon kan tro att en film som är baserad på karaktären Venom skulle vara någonting annat än just det. Filmen är hur som helst välspelad, effekterna ser jävligt bra ut (Venom ser fantastisk ut och karaktärens personlighet är suverän) och även om jag tycker att de hade kunnat kortat ned subploten om Brock och Weying’s förhållande lite grann så är jag ändå grymt nöjd med den och hoppas verkligen att det kommer en fortsättning.

Filmen är inte felfri, givetvis, men den var allt det jag hade hoppats på. Rekommenderas.

1 Comment

No One Lives av J

oktober 4th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

På väg igenom landet stöter ett par (Laura Ramsey & Luke Evans) på ett gäng tjuvar när de stannar till vid en sylta ute på vischan. I tron om att de kan vara välbärgade och för att gottgöra för en stöt han tjabblade till bestämmer sig en av medlemmarna, Flynn (Derek Magyar), för att kidnappa och förhöra paret för att pressa dem på pengar. Det borde han inte ha gjort. Mannen i paret är nämligen inte riktigt som alla andra…

No One Lives är en amerikansk-brittisk slasherfilm från 2012 och är regisserad av den japanske regissören Ryûhei Kitamura – som fyra år tidigare regisserade The Midnight Meat Train. Filmen är välspelad, våldsam, har en gnutta nattsvart humor och är sjukt underhållande. Den föll mig helt och hållet i smaken och innan jag visste ordet av det började sluttexterna att rulla.

Jag har inte så mycket mer att skriva om filmen egentligen. Jag hade en kul stund i soffan med den och jag kommer definitivt att se om den fler gånger. Jag ger den en rekommendation och dig som läser ett varningens finger; se inte filmens trailer, den spoilar i stort sett hela filmen.

No Comments

The Greenskeeper av J

september 29th, 2018 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Allen Anderson (Allelon Ruggiero) jobbar som assistenten till trädgårdsmästaren för en flott country klubb för snobbigare medlemmar där en fruktansvärd olycka inträffade många år tidigare. Den dåvarande trädgårdsmästaren blev övertänd efter att en gräsklippare exploderade och sägs nu bo ute i ett skjul ute i den intilliggande skogen. Enligt legenden slaktar han alla som beträder skogen och som kommer i närheten av hans skjul.

Det är hur som helst Allen’s 25-årsdag och tillsammans med sin flickvän och hennes vänner beger de sig in på området för att festa. Det de inte vet är att de inte är ensamma…

Jag hyrde The Greenskeeper för runt femton år sedan hos den (nu mer nedlagda) videobutiken där jag bodde och vad jag minns tyckte jag att det var en okej slasher-komedi då. Humorn var hyfsat kul, en del av morden var rätt blodiga och så var det några fagra damer som klädde av sig också. Nu när jag äntligen har sett om den kan jag väl säga att den inte ligger speciellt högt på min lista över slasherfilmer.

Skådespelet är horribelt och humorn faller överlag platt samtidigt som uppbyggnaden fram tills det att morden börjar inträffa är fruktansvärt utdragen och fylld med en massa ”ha-ha”-humor som slår tittaren över huvudet nästan hela tiden (även om ett och annat gag fick mig att garva högt). Morden är dock överlag ganska väl genomförda och effekterna ser ganska hyfsade ut för den här typen av lågbudget-slasher från tidigt 2000-tal, så allting är inte uselt med filmen i alla fall. Sen har vi ju de fagra damerna så klart och en speltid på knappt sjuttiofem minuter, så filmen är ju åtminstone över ganska fort…

The Greenskeeper är inte en bra film och den kämpar hårt med att vara en hyfsad slasherfilm. Hade de skippat (den överlag intvingade) komiken i filmen och gjort den mörkare (även om den kanske hade varit lite cheesig) hade jag nog gillat filmen mer.

No Comments

Al filo del hacha (aka Edge Of The Axe) av J

september 29th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Gerald Martin (Barton Faulks) är en tekniskt talangfull dagdrivare som precis har anlänt till Paddock County. Kort efter sin ankomst träffar han lokalbon Lillian Nebbs (Christina Marie Lane) och de två inleder snabbt en romantisk affär, samtidigt som det går en psykotisk mördare lös i området. Gerald lyckas snart hitta en koppling mellan offren och inser att hans Lillian kan vara mördarens nästa måltavla…

Al filo del hacha – eller Edge Of The Axe som den antagligen är mer känd som – är en spansk slasherfilm från 1988. Filmen hamnar någonstans mitt emellan bra och dålig för min del när det gäller slasherfilmer. Den är hyfsat välspelad, har en hyfsad atmosfär och är överlag ett hyfsat hantverk som film, men är samtidigt väldigt långdragen på sina ställen, effekterna är ingenting att skriva hem om direkt och filmen överlag är inte jättecheesig – vilket jag hade hoppats på.

Filmens största problem är att det blir lite av transportsträckor mellan morden och även om en del totalt ologisk dialog (och en del skådespel) fick mig att gapskratta så hade jag ändå svårigheter att koncentrera mig på filmen mellan morden. Filmens mordscener räddar filmen från att sjunka i alla fall och den bjuder även på en handfull småspännande jaktscener samt ett slut som fick mig till en början att klia mig i huvudet, men som föll mig helt i smaken när kronorna väl trillade ner.

Överlag tycker jag att Al filo del hacha/Edge Of The Axe är en okej slasherfilm från det sena 80-talet, även om jag hellre sätter mig och tittar på exempelvis Intruder från 1989 om jag ska sätta mig och titta på en slasherfilm från den eran av subgenren.

No Comments

Terminator: The Sarah Connor Chronicles – Season 1 & 2 av J

september 17th, 2018 | Postad i Action, Sci-Fi, Thriller, TV

Året är 1999 och fyra år har gått sedan Sarah Connor (Lena Headey), hennes son John (Thomas Dekker) och T-800 Terminatorn från framtiden sprängde Cyberdyne i luften och förstörde all teknologi från framtiden som kunde ha använts för att skapa Skynet genom omvänd ingenjörskonst. De trodde de hade stoppat Domedagen – de hade fel.

Under uppropet på hans nya skola blir John attackerad av en T-888 och lyckas med nöd och näppe komma undan tack vare hjälpen från en ospecificerad Terminator som skickats tillbaka från år 2029 av John själv för att beskydda honom. Den nya Terminatorn förklarar för Sarah och John att Domedagen aldrig blev stoppad utan bara försenad tack vare deras handlingar. Trion bestämmer sig för att hoppa åtta år framåt i tiden till år 2007 för att en gång för alla stoppa mänsklighetens undergång.

Min första film för vuxna (underhållningsvåld alltså) jag såg var The Terminator när jag var sju eller åtta år och jag har sedan dess varit ett stort fan av både Terminator franchisén och Arnold Schwarzenegger. Jag tror dessutom det var där och då som mitt intresse för våldsfilm cementerades då jag sakta men säkert började att sluka mer och mer våldsfilm i både action och skräckgenren. När Terminator: The Sarah Connor Chronicles serien startade 2008 tittade jag aldrig på den då jag inte fann något som helst intresse av att titta på TV-serier, såvida de inte gick på TVn då. Nu, tio år efter dess premiär, har jag äntligen sett bägge säsongerna som kom av serien.

Det första jag vill säga om serien är att Fox (och de andra produktionsbolagen som ligger bakom serien) borde gå och dö i en brand någonstans då de helt enkelt avbröt serien efter säsong två, som i sin tur slutar på en cliffhanger för en tredje säsong. Man gör helt enkelt inte så. Anledningen till att de la ner serien var, som jag har förstått det, på grund av att ”tittarsiffrorna gick inte åt rätt håll”. Bullshit.

Det andra jag vill säga om serien är att den är jävligt bra. Den är actionpackad, spännande, välspelad och underhållande i stort sett rakt igenom – vilket gör att avsaknaden av en tredje säsong och ett ordentligt slut till serien bara blir ännu mer irriterande (även om jag var fullt medveten om att serien aldrig fick ett ordentligt slut). Det enda jag skulle kunna klaga på är väl effekterna som använts, vilka är överlag utdaterade CGI-effekter som ser ut som skit (vilket de troligtvis gjorde redan år 2008). Jag kan dock förbise det här då serien håller i övrigt en hög kvalité på i stort sett alla andra punkter.

Hur som helst, är man ett fan av Terminator franchisén och kan överse seriens brister tack vare dess ålder (och att det var en TV-produktion) samt dess abrupta slut tack vare den uteblivna tredje säsongen tycker jag att man absolut ska slå sig ner och titta på de trettioen avsnitten som finns av serien. Rekommenderas.

Läs gärna H’s recensioner av säsong 1 och säsong 2 också.

2 Comments

The Predator av J

september 15th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Efter att hela hans pluton blivit slaktade av en utomjordisk livsform skickar krypskytten Quinn McKenna (Boyd Holbrook) bevis på utomjordingens existens till sin PO box där hemma, för att ha bevis på vad som egentligen hände hans män. Men då PO boxen är obetald skickas paketet istället hem till hans ex-fru Emily (Yvonne Strahovski) och hans autistiske son Rory (Jacob Tremblay). Han blir kort därpå gripen och utfrågad om vad som hände för att sedan bli satt på en buss med en grupp andra ex-soldater som bedömts vara ”dårar”.

Samtidigt vid en hemlig militäranläggning håller forskare på att undersöka den utomjordiska livsformen och dess utrustning, men upptäcker snart att en del av den fattas. Bussen McKenna åker med blir beordrad att åka till anläggningen så att de kan fråga ut honom om vart de försvunna delarna finns. Men innan bussen har nått fram till anläggningen har den utomjordiska livsformen vaknat till liv och brutit sig ut. McKenna tvingas slå sig ihop med ”dårarna” han blev fraktad med och forskaren Casey Bracket (Olivia Munn) för att stoppa det utomjordiska hotet. Det de inte vet är att någon mer har anlänt till Jorden och att McKenna’s son har blivit utomjordingarnas måltavla.

Jag har sedan barnsben varit ett stort fan av Predator franchisén. Den första Predator filmen jag såg var Predator 2 efter att ha spelat in den en sen natt från TV4 för omkring tjugotre år sedan – eller så. Året därpå visade TV4 originalet från 1987 med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen och jag föll givetvis pladask för den filmen också. Predator och Predator 2 är två av de filmer jag växte upp med och som jag har sett otaliga gånger. Predators, den tredje filmen i serien som kom 2010, var ett i mitt tycke okej försök till att återuppliva den ganska vilande franchisén. När jag så fick höra att vi skulle få en fjärde Predator film i form av The Predator (vilket jag personligen tycker är ett uselt val av titel) vart jag givetvis exalterad – dels för att det var ett nytt kapitel i frachisén och dels för att det skulle bli den första Predator filmen jag såg på bio. Jag blev inte besviken.

Jag har läst några recensioner här och där på internet där de bashar den här filmen så in i helvete. Det gnälls över att det inte finns någon spänning och att storyn är minimal, karaktärer gör korkade saker gång på gång och filmen är bara ”överlag skit”. Om man går in i den här filmen i tron om att man ska få en film som är likadan som den första Predator filmen kan jag förstå att man tycker att den är dålig då The Predator skippar allt bullshit och vräker på med ren popcorn-action. Filmen är actionpackad, kul, rolig (det är en hel del comic relief här) och över innan man vet ordet av. Jag hade en jävligt kul bioupplevelse när jag gick på Sverige premiären av filmen i fredags (14 September).

Filmens story må vara enkel, men den fungerar utmärkt här. Jag menar, vem fan sätter sig för att titta på en film som heter The Predator och förväntar sig en djup story? Karaktärerna är överlag sköna och roliga att titta på, men jag kan tycka att comic reliefen (som de på sätt och vis har tvingat in här) blev lite för mycket ungefär halvvägs igenom filmen. Effekterna är mestadels – som jag antar att de flesta redan förstått – CGI och de ser mestadels jävligt bra ut så när som på någon enstaka scen där det är fruktansvärt uppenbart att det är green screen och CGI. Det är ingenting som störde upplevelsen som helhet för mig, men det var i alla fall något jag reagerade på.

Så, personligen älskade jag The Predator. Jag hade en kul stund medan jag såg filmen och även om den inte är i närheten av Predator och Predator 2 så är det en jävligt underhållande actionfilm. Rekommenderas.

Läs gärna min recension på Predators och H’s korta sågning av den.

2 Comments

As Above, So Below av J

september 14th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Arkeologisten Scarlett Marlowe (Perdita Weeks) söker efter den legendariska filosofstenen, som sägs besitta kraften att förvandla basmetaller till guld och beviljar evigt liv. Hon finner snart en ledtråd i Iran som pekar på vart den legendariska artefakten kan finnas. Tillsammans med sin kameraman Benji (Edwin Hodge) beger hon sig till Paris där hon möter upp sin före detta pojkvän George (Ben Feldman) varpå de snart drar slutsatsen att artefakten måste finnas under katakomberna under Paris.

De slår sig ihop med guiden Papillon (François Civil), hans flickvän Souxie (Marion Lambert) och deras vän Zed (Ali Marhyar) för att hitta stenen, vilket snabbt leder dem in i de outforskade delarna av katakomberna. Det de inte vet är att de precis har tagit det första steget in i Helvetet…

As Above, So Below från 2014 är en av de där filmerna som fick slinka med i min kundvagn hos någon av de svenska filmbutikerna jag besöker och handlar hos nästan varenda månad när jag beställde några andra filmer – vilka det var har jag ingen aning om då filmen har stått i hyllan här hemma i runt två år. Hur som helst så är filmen regisserad och skriven av bröderna Dowdle (John Erick Dowdle och Drew Dowdle) som ligger bakom bland annat The Poughkeepsie Tapes från 2007, [REC] remaken Quarantine från 2008 och M. Night Shyamalan producerade Devil från 2010 – och det här måste vara deras svagaste film de har gjort hittills.

Filmens första timme är helt okej och bitvis faktiskt ganska creepy, men när man kommer in i filmens tredje akt ballar allting ur och helt ärligt förstod jag knappt vad som pågick – fram tills det att jag satte mig och läste om filmen på internet. Nu kanske det var jag som var en total idiot som inte förstod vart de ville komma med filmen, men då allting kändes inslängt bara för att fick jag känslan av att det inte fanns någon sammanhållning överhuvudtaget under de sista trettio minuterna medan jag satt och såg filmen. Slutet är dessutom ett av de största meh-sluten jag har beskådat i en found footage film. Jag hade hellre tagit ett av de klyschigare sluten där den sista karaktären blir bortdragen från kameran eller dylikt över slutet som inträffar här.

As Above, So Below är långt ifrån den sämsta found footage filmen jag har sett givetvis, men även om den första timmen var helt okej så känns filmen överlag som ganska meh. Det finns givetvis sämre filmer i den här subgenren, men det finns samtidigt betydligt bättre också.

No Comments

Bigfoot: The Lost Coast Tapes av J

september 14th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Sean Reynolds (Drew Rausch) var en högt beaktad undersökande reporter – som trodde starkt på paranormala fenomen – fram tills det att han raserade sin karriär då den mest sedda episoden av hans reality show, som var baserad på paranormala fenomen, visade sig vara en bluff. Men efter att ha sett en nyhetsrapport om en ”Storfotsjägare”, Carl Drybeck (Frank Ashmore), trodde sig Reynolds ha hittat ett guldläge för att återuppliva sin döda karriär; Drybeck utgav sig nämligen för att ha kvarlevorna av en ”Storfot” i sina ägor och Reynolds var övertygad om att gubben var en bluff, vilket passade perfekt till Reynolds’ nya programidé om en show där folks paranormala utsagor avslöjades som bluffar.

Reynolds’ satte ihop sitt gamla team och begav sig iväg till norra Kalifornien’s ”Lost Coast” för att träffa och intervjua Drybeck. Väl där började det sakta men säkert att gå upp för dem att det kanske låg en gnutta sanning i Drybeck’s påstående trots allt…

Jag skulle nog säga att found footage subgenren har börjat dö ut på senare år och det är väl på sätt och vis egentligen lika bra då många av dessa filmer – tyvärr – är ren skit. Bigfoot: The Lost Coast Tapes från 2012 är dock ett undantag och även om den egentligen inte bjuder på någonting nytt varken då eller nu i subgenren så är det ändå en stabil film – även om den är lite av en slow burn. Jag brukar i regel spy galla över slow burn filmer men i det här fallet fungerade det långsamma tempot (antagligen tack vare den täta atmosfären som genomsyrade majoriteten av speltiden). De sista tio, femton sekunderna av filmen fick mig att rycka till och när jag väl insåg vad jag hade beskådat lämnade filmen mig med knottrig hud – vilket inträffar extremt sällan.

Jag gillade Bigfoot: The Lost Coast Tapes kort och gott. Har du missat den tycker jag att du ska ge den en chans – speciellt om du gillar found footage skräckisar. Rekommenderas.

No Comments

Virus av J

september 9th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Efter att ha förlorat sin last tar besättningen ombord på den fallfärdiga och sjunkande oceangående bärgningsbåten ”Sea Star” skydd i en tyfons öga i ett försök att göra reparationer ombord. De stöter snart på det tillsynes övergivna ryska rymdforskningsfartyget Academic Vladislav Volkov och går ombord. Sea Star’s besättning tror att deras problem är löst och att de efter det här jobbet kan luta sig tillbaka resten av livet efter att deras kapten, Robert Everton (Donald Sutherland), berättar för dem vilket värde bärgningen av det här fartyget skulle kunna bli. Navigatorn, Kit Foster (Jamie Lee Curtis), tycker dock att det hela verkar för enkelt och för bra för att vara sant.

Efter att de fått igång strömmen på fartyget börjar underliga saker att hända och en i gruppen försvinner spårlöst. De inser ganska snart att de inte är ensamma ombord på fartyget – och att de har en väldigt liten chans att ta sig av det levande…

Jamie Lee Curtis sa i en intervju med IGN.com 1999 att Virus, som hon medverkade i det året, var en riktig skitfilm och som jag har förstått det ser hon den som den sämsta filmen hon medverkat i… I call bullshit! Jag har en förkärlek till skräckfilmer som utspelar sig på fartyg – så som exempelvis Ghost Ship och Deep Rising – och det visade sig att den här filmen inte var ett undantag. Det är inte en speciellt smart film, men det väger den å andra sidan upp med underhållande action och ett intressant koncept. Speltiden på cirka hundra minuter flög förbi och innan jag visste ordet av det började sluttexterna att rulla.

Jag hade en jävligt kul stund i soffan och ångrar inte en sekund att jag satte mig och såg Virus. Det är en skön och avslappnad popcorn-rulle som jag definitivt kommer att sätta mig för att se fler gånger. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud