Helt Perfekt Glob

Apocalypse Domani (aka Cannibal Apocalypse)

Under Vietnamkriget skickas befälhavaren Norman Hopper (John Saxon) och hans grupp in i ett vietnamesiskt läger på ett räddningsuppdrag av två amerikanska soldater – Charlie Bukowski (Giovanni Lombardo Radice) och Tom Thompson (Tony King). När gruppen hittar de två soldaterna sitter de och festar på kvarlevorna av en ung vietnamesisk kvinna, för att sedan bita Hopper i armen.

Flera år senare lider Hopper fortfarande av mardrömmar kring händelserna i Vietnam och som om inte det vore nog följde även en törst med ifrån Vietnam – en törst för människokött. Men när Charlie plötsligt ringer honom, efter att ha blivit släppt ifrån mentalsjukhuset han suttit inspärrad på sen Vietnamkriget, dröjer det inte länge förens saker och ting börjar gå utför och Hopper’s törst tar över…

Apocalypse Domani är en okej italiensk exploitation film på kannibalism, även om händelseförloppet och storyn är jäkligt långsökta. Filmen är ganska blodig, men är inte nämnvärt uppseendeväckande eller ens äcklig på något högre plan. Dessutom blir filmen då och då rätt seg under första halvan, men vänder ganska tvärt i mitten och röjer på i ett hyfsat tempo resten av filmen för att sluta med en sån där twist som lämnar tittaren antingen chockerad eller leende.. eller fnysande, beroende på hur mycket man har hängt med i filmen.

Intressant fakta om filmen är att John Saxon (troligtvis mest känd för sin insats i A Nightmare On Elm Street 1 och 3, samt New Nightmare) tydligen var ovetandes om att det här var en exploitation film och att han ganska snabbt efter att ha fått veta detta tappade intresset för filmen, även om han redan skrivit på kontrakt att genomföra den. Han har också påståt sig aldrig ha tittat på den färdiga filmen och tyckte det var alldeles riktigt att den blev förbjuden i UK, då han tyckte att filmen var skamlig och dålig. Det har även sagts att Saxon’s deltagande i filmen berodde helt på att han precis hade skiljt sig och var i en finansiell kris och behövde helt enkelt pengarna. Filmen släpptes hur som helst oklippt på video i UK tidigt under 1980, men blev tillbakadragen då den hamnade på “Video Nasties”-listan och distributörerna för filmen blev fällda för obscenitet. Filmen släpptes på nytt i UK 2005, men fick ett kort klipp på ett 1 – 2 sekunder under “kloak eldstriden” där några råttor blir nerstänkta med brinnande napalm då BBFC (British Board of Film Classification) tyckte att detta motstred lagen om djurmisshandel. Detta påvisar återigen hur många moralkärringar och löjliga lagar det finns i UK… idioter.

Apocalypse Domani är en okej film i det stora hela, men den kan verkligen inte mäta sig med exempelvis Cannibal Holocaust – där det förekommer betydligt mer simulerad kannibalism än i den här.

• 
• 
• 
• 
• 
• Share/Bookmark

Lisa, Lisa (aka California Axe Massacre, aka Axe, aka The Virgin Slaughter)

Efter att ha mördat två män och torterat ett butiksbiträde bestämmer sig tre gorillor (två sadistiska svin och en “nice guy”) för att ligga lågt och finner en tillflyktsort på en isolerad farm där den söta tonåringen Lisa (Leslie Lee) och hennes paralyserade farfar (Douglas Powers) bor. Det dröjer inte länge förens medlemmarna med den lägre moralen i trion känner att de vill ha ett stycke av Lisa – som dessvärre, för deras del, inte är så försvarslös som hon verkade vara…

Lisa, Lisa (som hette California Axe Massacre eller Axe på biograferna, The Virgin Slaughter är en alternativ titel) är en av de där exploitation filmerna som kom under 70-talet och håller en hyfsad standard inom lågbudget genren. Filmen är ganska kort (strax under 70 minuter) och medför att vi slipper de där långa och utdragna scenerna där det enbart pratas i flera minuter utan att leda någonstans. Men samtidigt som det händer en del grejer i filmen så får vi oftast inte se någonting av direkt värde, utan nästan allting som kan ha varit av intresse i filmen inträffar off screen – vilket känns lite som en blåsning för oss gorehounds. Blodet ser dessutom ut som Falu Rödfärg. Skådisarna är helt okej, om än 70-tals stela. En komisk aspekt (i dagens läge) är hur mycket 70-tal filmen skriker tack vare kläder, skor och frisyrer. Men det som gör filmen hyfsat sevärd är dess stämning och att se hur Lee’s karaktär förändras allt eftersom filmen går, för att slutligen flippa.

Filmen blev dessutom inspelad under 11 dagar och tack vare produktionens brist på film spelades mycket av materialet in utan valet att kunna spela in samma sekvens flera gånger. Filmen blev ökänd 1984 då den blev utsedd till en “video nasty” i UK och hamnade på listan över förbjudna filmer. Filmen var otillgänglig fram till så sent som 2005. Detta påvisar bara ytterligare hur mycket moralkärringar det bor i UK egentligen och hur löjliga regler som finns där.

Nåja. Lisa, Lisa är en okej film, även om den är föråldrad och känns ganska tam i dagens läge. Det är inget jag direkt skulle rekommendera någon, men är man ett hardcore fan av lågbudget rullar så kan det säkert vara något att sätta tänderna i.

• 
• 
• 
• 
• 
• Share/Bookmark

August Underground’s Penance

August Underground nummer 3 – som också är den avslutande delen i serien – är lika (om inte mer) poänglös som de två första filmerna. Här får vi följa paret ifrån nummer 2 (tror jag iaf) och de inspelningar de gjort när de våldtagit, mördat och misshandlat oskyldiga till höger och vänster. Och innehållet är mer eller mindre det samma som de två första filmerna och har man sett dem behöver man inte heller se den här tredje delen – som för övrigt suger lika mycket som de två första delarna.

Effekterna ser fortfarande hyfsat verkliga ut och vi får återigen den där känslan av att det är på riktigt det vi tittar på, men likförbannat blir det inte äckligt eller motbjudande utan – som i de tidigare delarna – bara långtråkigt, utdraget och ointressant.

August Underground filmerna är verkligen inte bra och misslyckas totalt med det de är menade att göra; att äckla och uppröra. Iaf mig. Även om man lyckats skapa specialeffekter som är hyfsat övertygande för en minimal budget räddar inte det filmerna på något plan what so ever. Avstå alla tre och titta på någon gammal dammig dokumentär från 70-talet istället, då det lär förnöja mer än det här skräpet.

• 
• 
• 
• 
• 
• Share/Bookmark

August Underground’s Mordum

August Underground nummer 2 följer samma koncept som den första “filmen”; simulerad snuff film. “Filmen” har den där verklighetstrogna känslan över sig från den första “filmen” så att vi som tittare ska tro att vi sitter och tittar på en snuff film – som den här gången inte bara involverar våld, utan även nekrofili.

De hyfsat trovärdiga effekterna är tillbaka, lika så är de långtråkiga och osammanhängande sekvenserna mellan våldsscenerna för att få samma inspelat-hemma-video-känslan över “filmen”. Och sedan har vi ju givetvis även kameraarbetet som är uruselt i den här filmen, jämtemot den första. Här slängs kameran till höger och vänster och i flera scener sitter jag bara och kliar mig i huvudet och undrar vad som försigår egentligen. Som om inte det vore nog är även de ännu mer irriterande inzoomningarna tillbaka – yay!

Skillnaderna mellan nummer 1 och nummer 2 är dock att nummer 2 har en minimal story, som visserligen är svår att urskilja ur allt våld, äckel och långtråkiga mellansekvenser.. men den finns där. Filmens story handlar om tre psykopater (porträtterade av Fred Vogel, Cristie Whiles och Michael Todd Schneider – där Whiles’ och Schneider’s karaktärer är syskon) och deras triangeldrama sinsemellan – samtidigt som de dokumenterar de vidriga mord, tortyrer och sexuella lekar de genomför.

Nåväl. Nummer 2 är ungefär lika usel som nummer 1 (fast med ett sämre kameraarbete) och känns bara som en totalt onödig uppföljare till en jäkligt onödig film. Provokativ? Må så vara. Äcklig? Inte speciellt. Det finns betydligt mycket värre filmer än det här iaf – som dessutom har någon form av sammanhållning.

• 
• 
• 
• 
• 
• Share/Bookmark

August Underground

Efter att ha snavat över ett fläskigt pack med gore/trashfilmer ute på internet upptäckte jag den här minst sagt bisarra filmen, som jag för flera år sedan hörde talas om men inte fick någon chans att se. Innan jag slog igång filmen började jag snoka runt lite på internet och fann konstigt nog ganska lite trivia om filmen. Det lilla jag fann berättar bland annat om rykten om att filmens regissör, Fred Vogel, 2005 fick sina filmer (den här och dess första uppföljare) beslagtagna när han skulle ta in dem i Kanada för en visning på en mässa och kostade honom också tio timmar av hans frihet i finkan då myndigheterna misstänkte att filmerna var så kallade snuff films. Tilläggas kan också att han tydligen inte fick filmerna med sig därifrån.

Filmen – eller “filmen” – går i samma fotspår som The Last Broadcast och The Blair Witch Project (vi får inte glömma att den här filmen kom långt innan exempelvis [REC] filmerna och Cloverfield) och vi får följa två stycken psykotiska ungdomar och deras inspelningar med en sunkig hemvideokamera där de super, har sex, slåss, mördar och torterar oskyldiga människor.

Storyn – eller “storyn” – är ett skämt och sammanhållning av scenerna är usel då det plötsligt kan klippas mitt i en sekvens till någonting helt icke relevant till det som inträffade i sekvensen innan. Visst, jag förstår att de har gjort så här för att få in en viss verklighetskänsla i filmen att det är en riktig hemmainspelning, men samtidigt blir filmen jävligt långtråkig just tack vare dessa sekvenser då det inte händer ett piss i dem.

Om man dessutom är en van gorefilmstittare så känns August Underground som en ren axelryckning och ett “Det var väl inte så farligt?”. Även om goret ser hyfsat verkligt ut och filmen känns ganska verklig på sina håll (exempelvis bildkvalitén som får ens ögon att vilja gå i kors) så finns det betydligt värre filmer än det här. Våldet som inträffar i filmen är sisådär och fängslar något så när, men äcklar aldrig. Inte ens kräksekvenserna är äckliga och ser mer ut som något direkt ur Jackass. Kameraarbetet är sisådär och man ser oftast vad som händer i “filmen”, så när som på ett par irriterande grejer som inträffar så som inzoomningar, totalt mörker och att kameran skakas som en milkshake.

August Underground blev lite av en besvikelse för mig då jag räknade med ultravåld all the way, men fick istället en halvseg och halvsunkig 70 minuters film med några få inslag av ultravåld och äckel – som inte rörde mig i ryggen överhuvudtaget. Fast å andra sidan kan filmen säkerligen vara stötande och rent av vedervärdig för den “normale” filmtittaren. Vad vet jag.

• 
• 
• 
• 
• 
• Share/Bookmark

The Expendables

Många års väntan från ett envist rykte till faktisk film, och nu har jag äntligen sett den. I princip är hela actionfilmvärlden samlad i en och samma film, och om vi tar en kort, kort recension: Yes, actiondelen levererar. Humordelen… ja, den är väl okej. Sen blir det en del snack (i princip varje scen med Mickey Rourke är överflödig) men japp – det är helt okej. Bring on the uppföljare.

Övriga tankar: Bonus för Charisma Carpenter i en biroll. Schwarzenegger är en usel skådis. Kul att Jet Li inte bara spelar Oövervinnerlig Kungfu-kille Typ 1A. Doffe spelar smågalen mycket bra. Det är mycket svårt att höra vad Stallone säger. Skönt att se lite hederlig knivaction också.

• 
• 
• 
• 
• 
• Share/Bookmark

The Making of Star Wars: The Empire Strikes Back (bok)

När boken “The Making of Star Wars” kom ut häromåret köpte jag den på rekommendation av min favorittidning SFX. Det var ett mycket bra köp. En stor och fin coffeetable-bok med massor av stora och exklusiva bilder från produktionen av Stjärnornas Krig – men den beskrivningen vore att förringa textmaterialet som berättar precis allt. Recensionen jag skrev på LivingSocial då var kort och koncis:

“Did you think you knew everything there is to know about the first Star Wars movie? Unless you’ve read this, you should think again.”

I oktober släpps uppföljaren “The Making of Star Wars: The Empire Strikes Back”. I senaste numret av Empire får man en bilaga med lite smakprov, och det ser mycket bra ut. Förhandsbokningen är lagd.

Tjacka egna kopior på AdLibris.se vetja.

• 
• 
• 
• 
• 
• Share/Bookmark

Electra Glide In Blue

En ny recension av jag skriven och på DVDKritik.se läs nu här. Bra!

• 
• 
• 
• 
• 
• Share/Bookmark

Poltergeist III

Carol Anne (Heather O’Rourke) har skickats iväg till sin moster Patricia Gardner (Nancy Allen), hennes man Bruce (Tom Skerritt) och hans dotter Donna (Lara Flynn Boyle) i ett försök att undkomma pastor Kane (den här gången spelad av Nathan Davis) en gång för alla. Men när psykologen Dr. Seaton (Richard Fire) börjar rota runt i Carol Anne’s minne med hjälp av hypnos börjar hon minnas den ondskefulla anden, som i sin tur lyckas hitta henne på nytt och börjar terrorisera henne och hennes anhöriga i deras lägenheten i ett stort höghus av glas och speglar. Kommer han äntligen att lyckas med sitt mål att kidnappa Carol Anne en gång för alla eller kommer Tangina (Zelda Rubinstein) återigen lyckas slå tillbaka honom…?

Vart ska jag egentligen börja? Poltergeist III är… en stor besvikelse. Medans den första filmen är riktigt bra och den andra är hyfsad så får vi i trean en helt otroligt sullig story, karaktärer vi inte bryr oss ett skit i och ett gäspningsframkallande händelseförlopp – som dessutom är sjukt förutsägbart – vilket resulterar i ett stort fail.

Skådisarna är hyfsade så när som på en och annan idiot som inte vet vad han/hon håller på med. De flesta av karaktärerna (så som Dr. Seaton – som låter mer som Dr. Satan varje gång någon säger det) är irriterande och följer den typiska förnekelse-klichéen man ofta ser i såna här typer av filmer. Effekterna är hyfsade och står sig något så när än idag – om vi bortser ifrån en töntig blixt-effekt i slutsekunderna, som mer eller mindre lämnar dörren vidöppen för en fjärde film som vi aldrig kommer att få se… tack och lov.

Men sen har vi dessutom den sorgliga delen med Poltergeist III (bortsett från allt skräp) – Heather O’Rourke’s bortgång en kort tid efter det att filmen blev klar. Men tack vare att filmen bara fick betyget PG bestämde sig filmbolaget MGM (Metro-Goldwyn-Mayer) för att öka betyget till PG-13 och tvingade regissören, Gary Sherman, att spela in nya slutsekvenser med mer grafiskt innehåll – vilket innebar att de fick lov att sätta in en stand-in för O’Rourke. Vilket givetvis gör slutet ganska uselt, för att inte tala om snålt och förutsägbart.

Poltergeist III är en usel avslutning på trilogin och vilket jävla avslut på O’Rourke’s karriär. Well.. shit happens.

• 
• 
• 
• 
• 
• Share/Bookmark

Poltergeist II: The Other Side

Ett år har gått sedan familjen Freeling blev hemsökta av onda andar och den yngsta dottern Carol Anne (Heather O’Rourke) blev bortrövad av dem. Familjen har nu flyttat in i mormoderns hus och försöker reda upp sitt liv. Men när en mystisk pastor, som säger att hans namn är Kane (Julian Beck), dyker upp börjar mystiska saker att inträffa och det står snart klart för familjen att vad som än fanns i deras gamla hus har återigen hittat dem…

Poltergeist II: The Other Side var.. sisådär. För det första så händer det inte speciellt mycket, det pratas mest en massa och det hela blir ganska långdraget i längden. Å andra sidan blev jag nog mest besviken på filmen för att jag inbillade mig att den skulle vara snabbare än originalet då den är närmare en halvtimme kortare (bioreleasen) – men icke. Det som är av intresse dyker egentligen inte upp förens det är ca 20 minuter kvar av filmen och avslutningen kändes bara jäkligt snål.

Många av namnen ifrån den första filmen dyker även upp i den här första uppföljaren, så som JoBeth Williams, Craig T. Nelson, Heather O’Rourke, Oliver Robins och Zelda Rubinstein. Vi ser även Will Sampson (ni vet den där biffiga indianen i One Flew Over the Cuckoo’s Nest, aka Gökboet) och Julian Beck – som faktiskt är filmens höjdpunkt. Hans insats räddar filmen (som även var hans sista) från total tristess och bara hans utseende är läbbigt och ger mig nästintill gåshud. Effekterna i filmen är ungefär som de i den första filmen – fast betydligt färre. Dessutom får vi se lite stopmotion-effekter mot slutet av filmen som ser hyfsat okej ut. Antar jag. Eller nåt. Whatever. Storyn är ungefär den samma som den första filmen, fast med några få ändringar för att kunna kalla den för uppföljare. Men vad Poltergeist inte behövde var ju en (eller flera) uppföljare då den slutar på ett sådant sätt att någon fortsättning inte är nödvändig. Nåja…

Poltergeist II: The Other Side är en hyfsad uppföljare, även om den inte har måste-se-värde eller ens är nödvändig.

• 
• 
• 
• 
• 
• Share/Bookmark