| Subcribe via RSS

Lo squartatore di New York (aka The New York Ripper) av J

augusti 9th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En psykotisk galning går lös i New York City och lämnar de uppsprättade kvarlevorna av vackra kvinnor bakom sig, allt eftersom denne hånar polisen över telefonsamtal med en Kalle Anka-liknande röst. Den åldrande kriminalaren Fred Williams (Jack Hedley) står handfallen inför fallet trots hjälpen från psykoanalytikern Dr. Paul Davis (Paolo Malco), fram tills det att ett av mördarens tilltänkta offer lyckas undkomma…

Lo squartatore di New York – eller The New York Ripper – är en giallo-slasher hybrid från 1982, regisserad av den italienske skräckmästaren Lucio Fulci. Filmen är extremt våldsam och sleazig och är en av de där filmerna som bara kunde ha spelats in under 70- och 80-talet – och enbart i Italien (eller möjligen någonstans i Asien). Hade filmen gjorts idag (och varit mer kommersiellt inriktad) hade troligtvis varenda feminist och kvinnorättsaktivist satt morgonkaffet i strupen och antagligen försökt att påvisa att filmen uppmuntrar till våld mot kvinnor.

Jag har alltid gillat den här filmen, men det är samtidigt en film i stuk med exempelvis Maniac från 1980 med Joe Spinell; det är inte en film jag orkar sitta igenom jätteofta även om jag tycker att den är bra. Att det är så blir nog extra tydligt då det här var min första omtitt av den på nära femton år, dock för första gången på bluray. Hur som helst så är det som sagt en film jag gillar. Enda problemet jag har med filmen är väl att filmen är som sagt extremt sleazig, så pass till den grad att vissa scener borde ha klippts bort helt ur filmen – eller åtminstone kortats ner avsevärt – då de inte tillför storyn någonting överhuvudtaget, utan är bara där för att göra filmen sleazigare. I alla fall…

Skådespelet varierar en del här, men är samtidigt rätt svårt att bedöma tack vare dubbningen i filmen som i sedvanlig ordning när det gäller Fulci filmer är bitvis gräslig. Effekterna är härligt daterade givetvis, men skiner stundtals upp (som exempelvis bröstvårtsscenen).

I alla fall får den rekommendation av mig till de mer hårdkokta skräckfilmstittarna. Ska du se filmen, se då till att INTE titta på någon av de brittiska utgåvorna av filmen (inte ens Shameless blurayen) då samtliga är klippta. Jag själv såg filmen (den här gången) på Blue Underground’s bluray släpp som är helt oklippt. Quack, quack!

No Comments

I corpi presentano tracce di violenza carnale (aka Torso) av J

augusti 8th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Universitetet i Perugia lamslås efter att kvarlevorna av flera studenter hittats. Polisens enda ledtråd som mördaren har lämnat efter sig är en svart och röd halsduk och för att komma vidare i utredningen ber de eleverna på skolan att kontakta dem om de vet någon som burit en sådan. En av eleverna, Daniela (Tina Aumont), vill minnas att hon sett någon bära just en sådan halsduk och blir snart kontaktad av den besinningslöse mördaren som hotar att ha ihjäl henne om hon inte håller tyst.

Tillsammans med tre vänninor beger hon sig iväg till en öde belägen villa ute på den italienska landsbygden för att komma undan hemskheterna. Den lantliga vistelsens lugn kan dock inte undanröja det faktum att någon iakttar de fyra kvinnorna från skogen…

Jag kan inte påstå att jag är speciellt bevandrad i giallo genren, för det är jag inte. Jag har sett någon enstaka här och där genom åren och ska jag vara ärlig vet jag inte om jag faktiskt har sett en ren giallo (i skrivande stund). Troligen inte. Hur som helst har jag spanat in Sergio Martino’s I corpi presentano tracce di violenza carnale – eller Torso som den heter utanför Italien – från 1973 och jag gillade den.

Men som jag har förstått det på de som är lite mer insatta i subgenren är det inte en fullfjädrad giallo heller, vilket var något jag misstänkte då filmen fick mig att tänka på slashergenren. Filmen är extremt sleazig i sann 70-talsanda med en hel del scener med fagra och lättklädda (och stundtals helt nakna) damer i kombination med taskiga och daterade effekter som sig bör, i en handfull blodiga och våldsamma scener. Det var dessutom ett tag sedan en film fick mig att nästan bita på naglarna av spänning, vilket den här lyckades med i den sista akten.

Så kort och gott; jag gillade filmen och jag har bestämt mig för att försöka fördjupa mig lite grann bland giallos och se vad jag kan finna. Tills vidare tycker jag att du ska spana in den här gobiten från 70-talet. Rekommenderas.

No Comments

2019 – Dopo la caduta di New York (aka 2019 – After The Fall Of New York) av J

augusti 8th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Året är 2019. För tjugo år sedan utbröt ett kärnvapenkrig som ödelade stora delar av Jorden och förvandlade planeten till en radioaktiv soptipp, befolkad av människor utan något som helst hopp om en ljus framtid. En handfull deformerade varelser utvecklades strax efter krigets utbrott och sen… ingenting. I nästan femton år har inte en enda människa blivit född.

New York City, nu mer en gigantisk hög av sopor och skrot, är under kontroll av den ondskefulla militärstyrkan Eurak. Med hjälp från inhyrda legosoldater är Eurak styrkorna effektiva i sitt jobb att utplåna alla lokalinvånare och använder de som fortfarande är friska till alla möjliga genetiska experiment, i ett desperat försök att hitta nyckeln till mänsklighetens överlevnad. Samtidigt har deras motståndare, rebelgruppen Pan American Confederacy, fått information om att det faktiskt finns en fertil kvinna kvar. Enda problemet är att hon befinner sig mitt i New York City. De hyr in legosoldaten Parsifal (Michael Sopkiw) och tillsammans med två andra legosoldater beger han sig iväg för att hämta henne och säkerställa mänsklighetens överlevnad.

Italienarna kan göra film dem. Filmerna är oftast inte jättebra, men film kan de göra i alla fall! 2019 – Dopo la caduta di New York – eller 2019 – After The Fall Of New York – är ett praktexempel på det. Filmen spelades in 1983 och regisserades av Sergio Martino – mannen bakom exempelvis Torso från 1973 – och är en italiensk Escape From New York rip off.

Hur som helst är filmen bitvis långdragen och inte alls trashigt underhållande på det sättet som jag hade föreställt mig att den skulle vara, men den hade samtidigt sina stunder då filmens action var otroligt skrattretande och fightscenerna som spelades upp framför mina ögon fick mig att yla av skratt. Edmund Purdom (Pieces, Don’t Open Till Christmas) dyker här upp i en liten roll och vi ser även George Eastman (Antropophagus, Absurd) här i en liten men viktig roll som Big Ape (yes, really).

2019 – Dopo la caduta di New York var inte riktigt så pass underhållande som jag trodde att den skulle vara, men den väckte å andra sidan mitt intresse för italienarnas post-apokalyptiska filmer från 80-talet (däribland deras Mad Max rip offs som vart en egen subgenre under första halvan av 80-talet). Hade filmen varit mer bonkers och dum hade jag troligtvis gett den en rekommendation tack vare rent underhållningsvärde, men som den är räcker inte hela vägen.

No Comments

Baywatch av J

augusti 4th, 2018 | Postad i Action, Film, Komedi

Matt Brody (Zac Efron) är en olympisk mästare med två guldmedaljer. Men tack vare sina alkoholproblem har han sumpat sin karriär till den grad att han nu får lov att genomföra samhällstjänst som en del av straffet han fått för en förseelse. Han ska avtjäna sin tid som livvakt vid Emerald Bay’s livvakts station, som drivs av den energiske Mitch Buchannon (Dwayne Johnson). Brody märker ganska snabbt att hans kändisstatus inte ger honom några som helst privilegier och att jobbet som livvakt är betydligt tuffare än vad han till en början trodde. Samtidigt börjar folk att dö under mystiska omständigheter kring stranden och Buchannon är övertygad om att dödsfallen har någonting att göra med det närliggande nybygget att göra, varpå han och hans grupp med livräddare börjar att nysta i det hela.

Baywatch från förra året (som är en komisk remake av kult TV-serien) är en cheesig och överlag rätt stendum action-komedi som stundtals känns otroligt skitnödig. Jag antar att filmen är menad att vara det, som typ en throwback till TV-seriens känsla. Påtal om TV-serien dyker både David Hasselhoff och Pamela Anderson (som bägge medverkade i TV-serien, för dig som inte visste om det) upp i varsina korta cameos här. Vi ser även en av mina stora filmcrushar här; Alexandra Daddario. Filmen är hur som helst rolig och väldigt underhållande överlag, även om jag stundtals bet ihop tänderna allt jag orkade på grund av ren cringe och skämt som inte gick hela vägen hem hos mig. I övrigt levererar filmen inte direkt någonting nytt, men vem bryr sig i något sådant när det kommer till den här typen av film?

Det som förvånade mig mest med filmen var troligtvis hur mycket svordomar och hur ovårdat språk alla karaktärer hade här. Jag menar, orden ”dick”, ”shit” och ”fuck” hördes minst ett tiotal gånger under filmens cirka två timmar långa speltid. Något som gjorde mig ännu mer förvånad var att filmen har fått en 11 årsgräns i Sverige, även om man klart och tydligt får se ett manligt könsorgan – och den sekvensen är inte hastig heller om vi säger så…

I alla fall, överlag gillade jag Baywatch remaken. Det är en film man inte ska ta på något som helst allvar. Man ska bara luta sig tillbaka, stänga av hjärnan, äta sina snacks och bli underhållen av den, helt enkelt. Rekommenderas.

No Comments

Empire State av J

augusti 4th, 2018 | Postad i Film, Thriller

Efter att ha misslyckats att komma in på polishögskolan, söker Chris Potamitis (Liam Hemsworth) jobbet som säkerhetsvakt för Empire State Armored Truck Company. Chris gör misstaget att nämna företagets slappa säkerhet för sin bästa vän, Eddie (Michael Angarano), och blir snart mot sin vilja indragen i en utarbetad plan att råna stället på de rikliga mängder kontanter som lagras där – vilket resulterar i det största kontant rånet i USA’s historia.

Empire State är en thriller från 2013, baserad på verkliga händelser som inträffade i början av 1980-talet. En av filmens producenter (och finansiärer) var verklighetens Chris Potamitis. Utöver Hemsworth och Angarano finner vi även Dwayne Johnson i en viktig roll som polisen som är de bägge huvudkaraktärerna i hälarna. Varför jag överhuvudtaget nämner detta begriper jag inte riktigt själv då karln syns klart och tydligt på omslaget bredvid här. Nåväl…

Jag gillade Empire State. Den var välspelad, spännande på sina ställen och fungerar bra en slö fredagskväll, med det lilla undantaget som är Angarano’s karaktär Eddie. Missförstå mig inte nu, Angarano gjorde rollen bra, men karaktären (och troligtvis verklighetens) Eddie var den typiska glappkäften som aldrig kan hålla truten om något eller någon och var just den typen av person jag högst personligen inte tål på något som helst plan, vilket i sin tur blev ett irritationsmoment i filmen för min del.

Bortsett från karaktären Eddie gillade jag i alla fall filmen. Jag tycker dock det är lite märkligt att filmen fick en direkt till video release istället för att gå upp på stora duken då skådespelet och manuset här är bra, för att inte tala om att filmen faktiskt hade en rätt ordentlig budget bakom sig. Hmm.. nåja. Jag ger Empire State en rekommendation hur som helst.

No Comments

Central Intelligence av J

augusti 4th, 2018 | Postad i Action, Film, Komedi

Calvin Joyner (Kevin Hart) förutspåddes i high school att han hade störst chans att lyckas i livet av alla elever på skolan. Tjugo år senare jobbar han som revisor, ett jobb han hatar. Hans före detta assistent har precis blivit befordrad över honom, relationen till hans fru Maggie (Danielle Nicolet) – som han har varit tillsammans med sedan high school – knakar i fogarna och 20-årsjubileumet för hans avgångsklass börjar närma sig. Calvin oroar sig att han kanske nådde sin höjdpunkt i high school och att hans liv därefter bara gått utför…

Men så när Calvin får en vänförfrågan på Facebook från en Bob Stone (Dwayne Johnson) vänds hela hans liv upp och ner. Bob var nämligen Robbie Weirdicht – en överviktig och mobbad kille, vars enda vän var Calvin, som efter ett extremt spratt slutade komma till skolan, men som efter många år av hård träning blivit en muskulär och självsäker man. Bob förklarar för Calvin att han behöver hans hjälp att gå igenom några redovisningsprotokoll. Calvin dechiffrerar posterna som multimiljon-dollar transaktioner från en auktion, vars sista betalning kommer ske dagen därpå. Nästa morgon knackar en grupp CIA agenter på Calvin’s dörr, varpå han snart finner sig i en värld av eldstrider, spionage, dubbelspel och annat som kan leda till döden på fler sätt än han kan räkna ut.

Jag är ett stort fan av Dwayne Johnson och tackar inte nej till att se hans filmer på stora duken, men den amerikansk-kinesiska samproduktionen Central Intelligence var en film jag lät gå förbi obemärkt av mig själv. Jag fann inget som helst intresse att se den och först nu, omkring två år efter att den kom, har jag äntligen sett den på bluray. Jag ångrar mig lite grann nu att jag inte gav den en chans och begav mig iväg till biografen och såg den där för första gången istället…

Central Intelligence levererar ingenting nytt, men Kevin Hart och Dwayne Johnson gör ett jävligt kul par i den här filmen. Hart känns inte fullt lika flamsig här som han brukar vara, medan Johnson är tvärtom. Rollen Johnson gör här är olikt i stort sett allt annat han har gjort tidigare och efter. Istället för hans sedvanliga roll där han är stenhård och staplar one-liners på varandra flamsar han runt som fan här och gör en sjukt over the top prestation, som varierar mellan cringe och hysteriskt gapskratt-kul. Det är helt klart en annorlunda roll för Johnson, även om han gör den jävligt bra. I övrigt är filmen väldigt rolig och hyfsat actionpackad, vilket är perfekt för en kväll i soffan.

Jag gillade Central Intelligence. Det är en perfekt popcorn-film som inte går att ta på något större allvar och som rullar förbi utan några större bekymmer. Har du missat den tycker jag att du ska se den. Rekommenderas.

No Comments

Pain & Gain av J

augusti 4th, 2018 | Postad i Film, Komedi

Miami, 1994. Den ambitiösa kroppsbyggaren Daniel Lugo (Mark Wahlberg) jobbar som personlig tränare vid ett gym och drömmer om att leva den amerikanska drömmen, full av pengar och kvinnor. Efter att ha gått på en föreläsning om att hur man blir en ”handlingsmänniska” får han den briljanta idéen om hur han äntligen ska kunna uppfylla sin drömmar. Tillsammans med medkroppsbyggarna Adrian Doorbal (Anthony Mackie), som är impotent tack vare steroider, och ex-fången Paul Doyle (Dwayne Johnson), som är kristen och beroende av kokain, kidnappar de den colombianske entreprenören Victor Kershaw (Tony Shalhoub) för att klämma ur honom hans förmögenhet. Deras plan går dock inte riktigt som de har tänkt sig, mestadels på grund av deras egen dumhet och misstag…

Jag såg Pain & Gain på TV förra året när jag var hem till min mor för att fira jul, men det blev aldrig att jag skrev någon recension av den då. Vad jag minns att jag tyckte vid min första titt var att den var bra, vilket kanske inte är så överraskande då jag efter årsskiftet beställde hem den på bluray. Hur som så har jag nu sett om den på just bluray och jag gillar den. Det är en svart komedi baserad på verkliga händelser som verkar vara för otroliga för att vara sanna, vilket är något de påpekar flera gånger under filmens gång. Frågan är dock hur mycket frihet de tagit med materialet…

Hur som helst gillar jag den som sagt. Den levererar en hel del sköna garv men känns samtidigt aldrig flamsig utan har en underliggande seriös ton igenom sig, från början till slut. Wahlberg, Mackie och Johnson är suveräna i sina rollsättningar (speciellt Johnson som troligtvis är den roligaste karaktären här) och är underhållande att titta på medan de fumlar runt som en trio idioter. Har du missat filmen tycker jag att du ska se den. Rekommenderas.

No Comments

Cry Wolf av J

juli 27th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att ha blivit utsparkad från sin tidigare skola anländer Owen (Julian Morris) till sin nya internatskola och blir snabbt vän med Dodger (Lindy Booth) och hennes grupp med vänner. Gänget roar sig med att smyga ut efter släckning för att leka leken Cry Wolf; en lek där en av deltagarna blir märkt som ”varg” och resten ska klura ut vem det är. I samma veva hittas en ung kvinna brutalt mördad i närheten av skolan, vilket ger gruppen en idé; varför inte utöka leken till hela skolan genom att sprida ett rykte över internet att en seriemördare som går från skola till skola kallad ”The Wolf” går lös på skolområdet och att det är han som har lemlästat den unga kvinnan?

Gänget genomför sin plan och beskriver i detalj hur ”The Wolf” väljer ut sina offer och hur han går tillväga. Plötsligt börjar flera elever att försvinna och gänget inser snart att det är exakt samma personer som de beskrivit på internet – och de hittas alla skoningslöst mördade.

Efter att ha vunnit en miljon dollar vid 2002 års upplaga av Chrysler Million Dollar Film Festival finansierade regissören Jeff Wadlow sin första långfilm; Cry Wolf – eller Cry_Wolf i Sverige – som är en amerikansk slasherfilm från 2005 som jag kände till och vars fodral jag hade sett många, många gånger men som jag aldrig hade brytt mig i att se – förrän nu. Cry Wolf spelades hur som helst in med en R-rating men klipptes ned till en PG-13 åldersgräns (amerikanska motsvarigheten till vår 11 årsgräns). Skillnaderna mellan PG-13 och Unrated utgåvorna av filmen är ganska minimala, med några enstaka sekvenser och frames som är längre eller kortare mellan versionerna. Jag såg filmen på den svenska Sandrew Metronome dvd utgåvan, som jag misstänker är unrated utgåvan.

Jag gillade Cry Wolf. Det är överlag en kul och välspelad slasherfilm som är typ en semi-modern tvist på ”Pojken som ropade varg!” som bjuder på en hel del vändningar och humor på sina ställen (Jared Padalecki’s karaktär fick mig att gapflabba några gånger), lite i stuk med Scream filmerna. Det enda som drog ner betyget lite grann för mig var den extremt långa build-upen som hade behövts trimmas ned med i alla fall femton, kanske tjugo minuter – så mördandet hade börjat tidigare alltså.

Jag brukar vara ganska usel på att fingra mördaren i slasherfilmer (om man inte vet direkt från början vem det är) men lyckades göra det den här gången. Vad dennes motiv var lyckades jag emellertid inte klura ut förrän upplösningen till filmen kom. Något annat jag brukar vara rätt usel på att förutse är stora vändningar i filmer men tack vare att jag lyckades fingra mördaren kunde jag också förutse att det skulle komma någonting i slutet av filmen, men inte vad. När upplösningen till slut kom fick det mig att tänka tillbaka på två slasherfilmer från 80-talet som har, kanske inte samma, men liknande upplösningar…

Cry Wolf är inte en perfekt film och den har sin beskärda del av problem, men den är välspelad och överlag kul vilket gjorde att jag hade en skön och kul stund i soffan. Jag skulle kunna sträcka mig så pass långt att jag skulle kalla den för översedd. Gillar man post-Scream slasherfilmer tycker jag att man ska ge den här filmen en chans. Jag ger den en försiktig rekommendation.

No Comments

Charlie’s Farm av J

juli 27th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Vännerna Jason (Dean Kirkright) och Mick aka Donkey (Sam Coward) har bestämt sig för att åka ut på en road trip till den australiensiska bonnvischan för att besöka den beryktade platsen ”Charlie’s Farm”, som tros vara hemsökt. De lyckas övertala Jason’s flickvän Natasha (Tara Reid) att ringa hennes bästa vän Melanie (Allira Jaques) så att de bägge kan följa med på resan. De talar emellertid aldrig om för tjejerna om platsens blodiga förflutna; under 1980-talet ägnade sig farmarparet John Wilson (Bill Moseley) och hans fru Merideth (Trudi Ross) sig åt att tortera, mörda och äta otaliga offer på platsen tills det att de blev lynchade av en mobb – men inte innan Merideth hann gömma deras förståndshandikappade son Charlie, som aldrig återfanns.

Väl på plats bestämmer sig gruppen för att övernatta och utforska området närmare dagen därpå, ovetandes att Charlie (Nathan Jones) fortfarande bor på farmen – och att han har vuxit upp till ett över två meter högt och hundrasjuttiofem kilo tungt vidunder av psykotiska muskler!

Charlie’s Farm är en australiensisk slasherfilm från 2014 som går i ungefär samma fotspår som Wrong Turn och Hatchet filmerna. Skillnaden på den här filmen och de filmerna är att det är väldigt lång build-up här, nästan onödigt lång faktiskt. Förvisso är det två flashback-sekvenser där det händer saker, men det är först när det är i runda slängar kring trettio minuter kvar av filmen det börjar röra på sig i nutid.

Trots den långsamma build-upen gillade jag filmen. Skådespelarna är bra, karaktärerna är (överlag) underhållande att titta på och gore-effekterna är både praktiska och slafsiga – score! Även om Bill Moseley och Kane Hodder har små roller här så är filmen som bäst när dessa två herrar står framför kameran. Nathan Jones var dessutom helt rätt person att sätta i rollen som Charlie – karln är för fan gigantisk!

Charlie’s Farm var för mig ett blindköp när jag handlade hem en hel bunt med slasherfilmer från brittiska Amazon och den visade sig vara en av de bästa av den högen. Rekommenderas.

No Comments

Dementia 13 av J

juli 27th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

För sju år sedan drunknade den unga flickan Kathleen Haloran (Barbara Dowling) i dammen intill hennes familjs irländska slott och varje år har hennes mor och bröder genomfört en minnesstund på årsdagen för hennes död. I år tycks dock någon vilja störa minnet, beväpnad med en yxa…

1963, nio år innan han regisserade den första delen i den legendariska Godfather / Gudfadern trilogin, regisserade Francis Ford Coppola den lilla svartvita amerikansk-irländska proto-slasherfilmen Dementia 13 – eller Nattens Skräcknäste (som även användes som undertitel till 1981 års The Nesting i Sverige) – för Roger Corman och hans produktionsbolag.

Dementia 13 var ärligt talat inte riktigt vad jag trodde att den skulle vara. Jag förväntade mig en spökhusfilm men fick istället en proto-slasher som på sina ställen var förvånansvärt våldsam för att vara en film från 1963. Skådespelet var ganska cheesigt och fick mig att skratta till ett par gånger då jag inte kunde ta dialogen och skådespelarnas agerande på något större allvar, i alla fall fram tills det att filmen började komma igång ordentligt. Filmen får en tät atmosfär ungefär halvvägs in och även om filmen aldrig blir läskig så finns det i alla fall ett uns av spänning där. Även om jag blev lite förvånad över hur abrupt slutet var så gillade jag det. Man fick allting förklarat inom loppet av tjugo sekunder av en karaktär och sen började sluttexterna.

Jag gillade Dementia 13. Det är knappast ett gore-athon och filmen är en riktig slow burn, men den lyckades ändå fängsla mig på något mystiskt sätt. Filmen är dock så pass gammal att det är svårt att rekommendera den till en modern publik, men är man filmälskare och gillar att utforska filmer från en sedan länge försvunnen tid är det här en helt okej film att bänka sig framför.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud