| Subcribe via RSS

Victor Crowley av J

november 19th, 2021 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Tio år har gått sedan massakern i Honey Island träsket inträffade, då ett fyrtiotal människor fick sätta livet till innan Victor Crowley’s själ slutligen fick ro. Den enda överlevande, Andrew Yong (Parry Shen), har precis släppt en bok om sina upplevelser och efter att ha motvilligt tackat ja till att medverka i TV-programmet Real Crime Stories kliver han ombord på ett flygplan tillsammans med TV-teamet för att återbesöka platsen där allting inträffade. På vägen dit inträffar någonting och planet kraschlandar mitt i Honey Island träsket.

Samtidigt har den unga aspirerande regissören Chloe (Katie Booth), hennes pojkvän Alex (Chase Williamson) och hennes vän Rose (Laura Ortiz) rest till träsket i hopp om att kunna spela in en fejktrailer till en Victor Crowley-inspirerad film under titeln ”Hatchetface”, för att på så sätt kunna samla in pengar till att göra en riktig långfilm. I ett försök att vara så autentiska som möjligt gentemot legenden råkar de av misstag återuppväcka Victor Crowley (Kane Hodder)…

Victor Crowley – som är den fjärde filmen i Hatchet franchisén – är en film jag har haft ståendes i hyllan sedan jag fick hem min förbokning av filmen i början av 2018. Varför jag skjutit på att se om de tre tidigare filmerna och slutligen den här fjärde installationen vet jag inte riktigt då jag är ett stort fan av dem. Nu har jag hur som helst äntligen sett den, och…

Jag blev inte besviken. Jag gick lite försiktigt in i Victor Crowley och den visade sig vara bättre än vad jag vågade hoppas på; blodet fortsätter forsa från de tidigare filmerna i franchisén och jag skrattade gott åt dumheterna som utspelade sig framför mig. Filmen är kanske en aningen långsam och hade kunnat haft ett lite snabbare momentum än vad den har, men när det väl brakar loss så är det här hur festligt som helst.

Victor Crowley (som borde ha hetat Hatchet IV) är kanske inte en högkvalitativ film, men den är fan så underhållande i all sin absurditet och dumhet – likt föregångarna. Nu hoppas jag bara på att Adam Green får för sig att göra en femte film i serien. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner på Hatchet 1, 2 och 3 också.

No Comments

The Car: Road To Revenge av J

november 7th, 2021 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Distriktsåklagaren James S. Caddock (Jamie Bamber) har lyckats införa hårdare straff mot de gängkriminella som terroriserar staden han jobbar i. Dödsstraff utförs numer direkt i rättegångssalen efter att klubban slagits och målet är avslutat.

Efter att Caddock lyckats få tag i ett chip med information som skulle kunna sätta dit en hel organisation blir han misshandlad och sedan utslängd från sitt kontor från en av de högsta våningarna i en skyskrapa – rakt ner på hans nya, moderna bil. På ett mystiskt sätt verkar Caddock’s medvetande ha blivit överfört till bilen, som kort efter hans död börjar att söka upp de ansvariga för att utkräva hämnd.

The Car: Road To Revenge är en av alla uppföljare antagligen ingen såg komma – eller bad om. Vad tankeprocessen bakom att göra en uppföljare, till en film som nutidens yngre filmtittare antagligen aldrig hört talas om, är har jag ingen aning om. Jag har svårt att tro att filmen skulle bli en kioskvältare i dess intäkter – i synnerhet då den är producerad av Universal 1440 Entertainment, Universal’s förgrening för B-film. Filmen är i alla fall vad man kan förvänta sig; en modern B-film med låg budget som inte är speciellt bra, men som åtminstone är bättre än valfri Asylum film.

Skådespelarna gör ett okej jobb med vad de har att tillgå men manuset är å andra sidan väldigt generiskt och ärligt talat ganska tråkigt, trots att filmen har (till en viss del) en cyberpunk-aktig stil. Man vet exakt vad som komma skall och filmen bjuder inte direkt på några överraskningar, utan förlitar sig istället på att blåsa på med uppenbart CGI-våld i överflöd – vilket i det långa ledet blir en aningen tradigt och tröttsamt.

Med allt det sagt så tycker jag ändå att The Car: Road To Revenge är okej – åtminstone för en engångstitt. Filmen har en handfull saker som fungerar rätt bra, men tack vare sin lägre budget och generiska berättelse som inte bjuder på några överraskningar överhuvudtaget så faller filmen en aningen platt. Men, jag ser hellre om den här filmen än valfri Asylum titel.

No Comments

The Car av J

november 7th, 2021 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Santa Ynez är en sömnig och tyst småstad i öknen, vars lugna och trygga idyll slås i spillror efter att en liftare blivit överkörd av en stor svart bil. När även kropparna efter två cyklister hittas står det klart för den lokala polisstyrkan att de har fått en galning på halsen.

Efter att fler fallit offer för den svarta bilen, däribland en handfull poliser, börjar det gå upp för Wade Parent (James Brolin) och hans poliskollegor att de har att göra med någonting övernaturligt då bilen visar sig vara förarlös…

The Car från 1977 är en film jag haft på min radar under flera år och som jag har hört en del om då och då på olika podcastar. Jag vet att filmen även befann sig på IMDB’s Bottom 100 – listan över de 100 filmer som fått lägst betyg baserat på röster och deras betygsättningar – för några år sedan, på vilken den inte längre befinner sig.

Nu när jag hur som helst har sett filmen själv så har jag ingen som helst förståelse för vad The Car överhuvudtaget gjorde på den listan till att börja med. The Car är i stora drag en Jaws rip-off, fast istället för en haj som äter sina offer är det en stor svart bil som kör ihjäl dem – och det funkar. Det funkar jävligt bra, skulle jag säga.

The Car är måhända en aningen cheesig stundtals och dess premiss (som säkert inspirerade Stephen King när han skrev sin roman Christine, som samma år, 1983, fick en filmadoption av John Carpenter), är överlag en aningen korkad men filmen är actionpackad och blir aldrig nämnvärt tråkig. De lugnare partierna är lagomt långa för att hålla tempot uppe och föra handlingen framåt utan att det känns som att filmen står still.

Jag vart förvånad över hur mycket jag gillade The Car. Jag hade förväntat mig någonting betydligt mindre intressant och underhållande än vad jag fick. Filmen är inget mästerverk, men den underhåller gott under de snett över nittio minuter den rullar på under. Rekommenderas.

No Comments

Trucks av J

november 1st, 2021 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Hope (Brenda Bakke) flyttade för två år sedan tillbaka till sin hemstad Lunar, Nevada efter ett destruktivt förhållande och startade en turistvandring, med utgångspunkt från det lilla långtradarfiket utanför staden, i närheten av det närliggande Area 51 för de som är intresserade av att få en skymt av de UFO:n och övernaturliga fenomen som sägs kunna beskådas i området.

Efter att ha plockat upp en grupp turister beger hon sig tillbaka mot långtradarfiket enbart för att finna en lastbil mitt ute i vägen, utanför den närbelägna bilskroten. Gruppen bestämmer sig för att rulla undan bilen – enbart för att nästan bli nedmejade av en långtradare. Väl tillbaka på långtradarfiket står det klart för de som befinner sig där att lastbilarna som åker runt, runt utanför har på något sätt fått ett eget medvetande – och att de är ute efter blod.

Likt Maximum Overdrive är Trucks en adoption av Stephen King’s novel Trucks, men gjord för TV 1997 – och den följer novellen mer än King’s egen adoption från 1986.

Trucks är hur som helst ungefär det man kan förvänta sig av en TV-film av det här slaget; budgeten är lite lägre, det är inte fullt lika bombastiskt (även om det är en hel del action även här) och humorn är i stort sett helt exkluderad (vilket jag tycker är lite synd).

Med det sagt tycker jag ändå filmen är bra. Den överraskade mig lite grann med hur actionpackad (och stundtals våldsam) den var och dess slut är dessutom hästlängder bättre än sin föregångares. Skådespelarna är bra och det var kul att se en väldigt ung Brendan Fletcher i en viktig roll.

Är Trucks lika bra som Maximum Overdrive? Nja.. jag föredrar nog den filmen över Trucks, men jag tycker å andra sidan att den här filmen definitivt är värd en titt om man gillar dess föregångare – bara man inte förväntar sig en exakt likadan film. Rekommenderas.

No Comments

Maximum Overdrive av J

november 1st, 2021 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Den 19 Juni, 1987 vid 09:47 passerar planeten Jorden igenom svansen på kometen Rhea-M i strax över åtta dagar, med resultatet att maskiner plötsligt börjar få egna medvetanden och attackerar människor.

Vid långtradarfiket Dixie Boy, strax utanför Wilmington, North Carolina börjar anställda och besökare att inse vad som pågår allt medan alltmer bisarra olyckor inträffar runt dem. Terrorn når sitt klimax när de parkerade långtradarna utanför plötsligt börjar starta upp sig och cirkulerar runt långtradarfiket, utan någon möjlighet för någon att ta sig in – eller ut.

Om man inte har bott under en sten de senaste trettiofem eller så åren så har man högst troligen sett – eller åtminstone hört talas om – Maximum Overdrive, den enda filmen Stephen King har regisserat, som dessutom är baserad på hans novell Trucks.

Maximum Overdrive är väl egentligen inte en bra film, men den är å andra sidan underhållande och har många minnesvärda scener (så som King’s egen cameo i början av filmen, då en bankomat kallar honom ”asshole”), för att inte tala om lastbilen med goblin-ansiktet i fronten – som i sig har blivit lite av en skräckikon. Filmen levererar bra action, svart humor och ödslar ingen som helst tid på onödigt dravel så som djupa karaktärsutvecklingar och dialoger.

Maximum Overdrive är en kul, röjig, högljudd, bombastisk och underhållande action-skräckis som funkar än idag – trettiofem år senare. Rekommenderas.

No Comments

Paranormal Activity: Next Of Kin av J

oktober 31st, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Margot (Emily Bader), en ung kvinna som blev adopterades bort av hennes mor som bebis, får av en slump kontakt med hennes enda kända släkting, Samuel (Henry Ayres-Brown) och bestämmer sig för att göra en dokumentär om hennes återförenande med hennes Amish släkt.

Tillsammans med kameramannen Chris (Roland Buck III) och ljudteknikern Dale (Dan Lippert) reser hon tillsammans med Samuel till hans gård för att söka svar om hennes mor och släkt. Men väl på gården börjar Margot, Chris och Dale att se tecken på att allting inte riktigt står rätt till och att det avskilda lilla samhället ruvar på en mörk hemlighet.

Jag har aldrig varit och kommer antagligen aldrig bli ett fan av Paranormal Activity filmerna. Den enda av de tidigare filmerna i serien jag tyckt varit något så när sevärd har varit del fyra, medan resten har varit mer miss än hit. Paranormal Activity: Next Of Kin är den senaste delen i serien och herrejävlar vilken dum film. Klyschorna haglar stenhårt filmen igenom, karaktärerna gör det ena mer korkade beslutet efter det andra och filmen är ungefär lika läskig som man kan förvänta sig av en dussinskräckfilm (i det här fallet med ett större skräckfilmsnamn knutet till den); det vill säga inte alls.

Karaktärerna har ingen som helst anledning till att börja snoka runt och ta reda på vad som pågår på gården och även om de finner sig i flera situationer där de borde bara vända på klacken och dra därifrån fort som fan så fortsätter de, utan någon som helst anledning, att undersöka saken vidare.

Men med allt det sagt tyckte jag filmen på sätt och vis ändå var okej på det stora hela. Till skillnad från snarkfesterna som varit de tidigare Paranormal Activity filmerna så händer det saker titt som tätt här – hur dumma de än må vara.

Paranormal Activity: Next Of Kin är inte ett dugg läskig och en överlag medioker skräckfilm, men den höll åtminstone mitt intresse uppe under hela speltiden – till skillnad från flera av de tidigare filmerna i serien. Filmen är en okej engångstitt hur som helst. Fast, vad Next Of Kin har med Paranormal Activity att göra vet jag inte riktigt…

Läs gärna mina recensioner av Paranormal Activity 1, 2, 3, 4, The Ghost Dimension och The Marked Ones, samt The Asylum’s Paranormal Activity rip-off Paranormal Entity. Nästa Paranormal Activity film verkar ska komma nästa år.

No Comments

Early Frost av J

oktober 31st, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Detektiven Mike Hayes (Guy Doleman) jobbar på ett skilsmässoärende när han snavar över en serie av mörkläggningar som leder honom till ett lik. Hans undersökningar för honom in i två familjer som bor i en av Sydney’s förorter. Även om de verkar på ytan vara helt vanliga människor är en av dem en mördare.

Hayes stöter på den underlige tonåringen David Prentice (David Franklin), som har satt ihop en klippbok med artiklar om våldsamma dödsfall och mord, och Val Meadows (Diana McLean), en änka som tror att någon är ute efter att mörda henne. Ju djupare undersökningen går, desto konstigare och mer komplext blir fallet. Det verkar som att de enda som hatar Val tillräckligt mycket för att vilja se henne död är hennes egen familj. Kan det vara hennes två söner, som fått nog av hennes dominanta natur, hennes älskare eller kanske hennes bästa vän?

Early Frost är en australiensisk slasher-thriller från 1982 som inte bara var seg, tråkig och fullständigt ointressant, den var också så pass osammanhängande att jag vart tvungen att kolla upp vad fan den egentligen handlade om efter att ha tittat på den. Den bästa aspeketen av filmen är dess skådespel, även om det känns mer som att man sitter och tittar på ett TV-drama från 80-talet än en slasherfilm från tidigt 80-tal.

Filmens slut är en ordentlig huvudkliare också och jag vet inte riktigt vad fan som hände där egentligen. Vem var mördaren egentligen? Med tanke på att filmens regissör (enligt producenten David Hannay i en kort kommentar på filmens IMDB sida från 2005) blev borttagen och de två producenterna Geoffrey Brown och Hannay fick agera okrediterade regissörer för att försöka fixa ihop filmen så gott det gick så verkar det som att Early Frost hade sin beskärda del av problem.

Nej, Early Frost är inte en bra film och det är ingenting du behöver spendera någon tid framför. Filmen är bortglömd av en anledning. Skippa.

No Comments

Body Puzzle av J

oktober 25th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

När en rad brutala mord, där offren blir stympade, plötsligt börjar inträffa får kriminalaren Livet (Tomas Arana) fallet på sitt bord. Kroppsdelarna som tas från offren lämnar mördaren hos den vackra, och rika, änkan Tracy (Joanna Pacula) och det dröjer inte länge innan Livet inser att det hela har någonting att göra med Tracy’s bortgångne man att göra…

Efter att ha sett Lamberto Bava’s tidigare alster i giallo-genren, A Blade In The Dark (recenserad här), You’ll Die At Midnight (recenserad här) och Delirium (recenserad här) trodde jag att Body Puzzle från 1992 skulle vara något i ungefär samma dumma och over the top stil. Istället visade sig filmen vara något mer seriös (och kanske till och med mer genomtänkt överlag) än hans tidigare filmer i subgenren, med inte alls lika många dumheter (även om också den här filmen har sin beskärda del av idioti).

Body Puzzle är hur som helst en okej thriller med element från den klassiska italienska skräckgenren. Den blir smått långdragen på sina ställen, men har å andra sidan en handfull riktigt spännande scener som väger upp det hela – samtidigt som den har några riktiga ”what the fuck”-moment (bland annat en biljakt i slutet på filmen där det ser ut som att de kör i 200km/h) som känns direkt tagna ur valfri slasherfilm från 1980-talet.

På det stora hela får Body Puzzle godkänt. Den är tillräckligt kompetent gjord för att kunna tas på allvar, men den har å andra sidan sina stunder då man undrar vad Bava och hans filmteam egentligen tänkte på.

No Comments

Venom: Let There Be Carnage av J

oktober 23rd, 2021 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Journalisten Eddie Brock (Tom Hardy) har svårigheter att anpassa sig till sitt nya liv som värd till den utomjordiska livsformen Venom, som ger honom övermänskliga krafter. I ett försök att återuppliva hans döda karriär intervjuar han seriemördaren Cletus Kasady (Woody Harrelson), i syfte att få veta vart han gjort av kropparna efter hans offer.

Efter att Brock och Venom lyckats lokalisera kropparna sätts Kasady i dödscell för att invänta sin avrättning. Under en sista intervju lyckas Kasady bita Brock – och blir värd för en ny symbiot, Carnage. Med hjälp av Carnage bryter sig Kasady ut från fängelset för att leta reda på sin sedan länge försvunna kärlek, Frances Barrison (Naomie Harris) – och utkräva hämnd mot Brock.

Venom: Let There Be Carnage är en barndomsdröm som uppfyllts för mig; mina två favoritkaraktärer från den tecknade Spider-Man TV-serien jag tittade på som barn har äntligen möts i en live action film – och jag älskade varenda minut av filmen.

Precis som sin föregångare är det en högljudd, kul, röjig, actionpackad, skön och underhållande popcorn-actionfilm – och den försöker inte heller att vara någonting annat, vilket verkar vara någonting som flugit fullständigt över huvudet på kritikerna och många Marvel fanboys. Med en speltid på snett över nittio minuter bevisar Venom: Let There Be Carnage att superhjältefilmer inte behöver vara tre timmar långa.

Hur som helst kan man i stort sett ta det jag skrev i min recensionVenom och applicera det på den här uppföljaren – även om jag känner att jag faktiskt gillade den här filmen mer än föregångaren. Det här är God Underhållning och – som jag skrev här ovanför – en barndomsdröm som blivit besannad för mig. Rekommenderas.

No Comments

Halloween Kills av J

oktober 17th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Följande recension innehåller spoilers av Halloween (2018) (recenserad här), fortsätt läsa på egen risk.

Minuter efter att Laurie Strode (Jamie Lee Curtis), hennes dotter Karen (Judy Greer) och barnbarn Allyson (Andi Matichak) lämnat den maskerade seriemördaren Michael Myers (James Jude Courtney / Nick Castle / Airon Armstrong), för att brinna i deras fälla i Laurie’s källare, körs Laurie med ilfart till sjukhuset med livshotande skador, i tron om att hennes livslånga plågoande äntligen är död. Men när en grupp brandmän anländer till Laurie’s övertända hus lyckas Michael ta sig ut ur det brinnande infernot och fortsätter sin blodiga framfart.

Samtidigt börjar invånarna i Haddonfield att gadda ihop sig för att slå tillbaka mot deras ostoppbara monster. De formar ett medborgargarde som enbart har ett syfte; att jaga rätt på Michael och ta ner honom, en gång för alla.

Halloween Kills kan vara den filmen jag längtat mest efter de senaste två, tre åren. Ända sedan jag var och såg Halloween från 2018 på bio har jag – och antagligen många med mig – väntat spänt på fortsättningen. Av att döma av de recensioner och de omdömen folk har skrivit om filmen verkar den vara lite av en vattendelare; en del älskar den, en del hatar den. Jag tillhör den förstnämnda gruppen.

Men även om jag gillar (snudd på älskar) filmen så kan jag (i alla fall delvis) se varför folk kritiserar den. Den har sina problem, men jag tycker å andra sidan att det den gör bra väger upp dem. Att vissa karaktärer beter sig fullständigt idiotiskt och gör den ena korkade saken efter den andra ser inte jag som något större problem när det gäller den här typen av film, men det är å andra sidan något många verkar ha hängt upp sig på – bland annat.

Det jag personligen gillade med filmen var hur högoktanig den var; det rör hela tiden på sig, kropparna staplas snabbt på hög och filmen blir aldrig tråkig eller utdragen, hur idiotiskt än manuset blir stundtals. Den har som sagt sina problem, men tempot är inte ett av dem. Den största synden en film (och i synnerhet en skräckfilm) kan göra är att vara tråkig – vilket Halloween Kills inte är. Den är dum, bombastisk och överdriven, men den är inte tråkig.

Kanske borde jag vara mer kritisk till Halloween Kills – kanske inte. Jag hade en kul stund i biosalongen när jag var och såg filmen och det är det enda som räknas för min egen del. Att filmen är bitvis stendum gör mig ingenting, den levererade på alla andra plan så pass att jag kan förlåta de sämre sidorna av filmen. Halloween Kills är God Underhållning och jag ser fram emot att återbesöka den så småningom, samtidigt som jag ser fram emot nästa installation i franchisén; Halloween Ends. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud