| Subcribe via RSS

Ash vs Evil Dead – Season 1 av J

augusti 24th, 2016 | Postad i Komedi, Skräck/Rysare, TV

Ash vs Evil DeadTrettio år har gått sedan Ash (Bruce Campbell) blev tvungen att slakta sina vänner och sin flickvän efter att de blivit övertagna av ondskefulla demoner, frambringade av Necronomicon Ex-Mortis – De Dödas Bok. Ash har sedan dess levt ett tråkigt och händelselöst liv, boende i en husvagn och jobbar som en sketen säljare på en elvarubutik. Men efter en rökig kväll ändras allting i en handvändning; i sitt rökfyllda och flummiga rus läser Ash ur Necronomicon och släpper således återigen ut dess krafter. I ett desperat försök att rätta till sitt lilla snedsteg beger sig Ash iväg tillsammans med sina kollegor Pablo (Ray Santiago) och Kelly (Dana DeLorenzo) för att försöka hitta en lösning på det hela – vilket kommer bli enklare sagt än gjort.

Efter Evil Dead remaken (som jag sågade i min recension, men som jag efter en omtitt tycker är okej) som kom för några år sedan släpptes trodde jag att Evil Dead franchisén var stendöd. En gång för alla. Död och begravd. Och så vidare. Men.. nä. Inte riktigt. I slutet på förra året släpptes Ash vs Evil Dead och i stort sett alla fans av filmerna hyllade serien och lyfte den till skyarna. Jag själv gjorde som jag brukar göra med ungefär allt; jag sköt på att se serien, trots att jag är ett stort fan av filmerna.

Hur som, inför säsong två som börjar sändas i Oktober i USA bestämde jag mig till slut att se hela säsong ett rakt av. Det tog mig tre sittningar och nu sitter jag här och har konstaterat att Ash vs Evil Dead är något av det bästa jag har sett på väldigt, väldigt länge. Väldigt… länge. Serien är precis det Evil Dead ska vara; blodigt, roligt, överdrivet och fantastiskt underhållande. Bruce Campbell är i toppform och det är otroligt kul att få återse honom i hans paradroll igen. Övriga skådisar är också bra, men vem fan bryr sig i dem? Effektmässigt håller serien ungefär samma nivå som de flesta andra TV-serier med skräcktema och skiftar mellan praktiska och CGI effekter.

Det här är som sagt troligtvis något av det bästa som jag har sett på väldigt, väldigt länge och det här är troligtvis det närmsta vi kommer komma till en Evil Dead 4 och på sätt och vis är ju det ganska bra då de kan trycka in så mycket mer innehåll i en serie mot en nittio minuter lång film – även om jag inte hade tackat nej till en till film. Hur som är Ash vs Evil Dead… groovy och får två stora tummar upp och en solklar rekommendation från mig. Nu är det bara att börja tagga inför säsong två.

No Comments

The Fog (2005) av J

augusti 21st, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The Fog (2005)Invånarna på ön Antonio Island, utanför Oregon’s kust, ska till och avtäcka en staty för att hedra de fyra män som grundade deras stad 1871. Nick Castle (Tom Welling) är en ättling till en av männen och äger ett fiskecharter företag, där han använder sig av sin skuta Seagrass för turism. När hans flickvän Elizabeth Williams (Maggie Grace) plötsligt dyker upp efter att ha varit i New York i ett halvår börjar en rad bisarra händelser att inträffa. Samtidigt börjar en mystisk dimma att uppenbara sig strax utanför ön – och den är på väg snabbt in mot land…

The Fog remaken är en av de mest hatade remakes som gjorts – åtminstone om man läser runt på internet om filmen. Att den dessutom vann två priser samma år vid Fangoria Chainsaw Award, för sämsta film, och vid Stinkers Bad Movie Award, för den minst läskiga skräckfilmen det året, säger väl också en del skulle jag vilja påstå. När jag började titta på filmen insåg jag snabbt hur lik den var originalfilmen. Småsaker här och där var förändrade så klart för att det skulle passa in i storyn, men överlag är den första timmen i stort sett samma film. Det är först under de sista fyrtio minuterna av filmen som den börjar stappla iväg på egna ben och det är först här man börjar se de stora skillnaderna mellan de två filmerna. Remaken misslyckas hur som helst nästintill med allt eget den försöker med och även om några av idéerna är ganska bra här så orkar inte filmen ro i land. I flera av de scener där någonting nytt händer skiter de i att förklara vad som egentligen hände (exempelvis inledningsscenen) och lämnar istället en massa lösa trådar som aldrig följs upp.

Skådespelarna är rätt hyfsade, men deras karaktärer är stundtals totala idioter och man blir bara matt av att titta på dem. Majoriteten av effekterna är givetvis i CGI och ser inte alls lika bra ut som dem i originalet.

Även om jag tycker att originalet hade sina brister så står den sig betydligt mycket bättre än den här remaken. Men är The Fog remaken från 2005 den sämsta remaken som gjorts? Knappast, men det är inte heller en speciellt bra – eller ens nödvändig – film.

No Comments

The Fog av J

augusti 21st, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The FogLegenden säger att den lilla kuststaden Antonio Bay, Kalifornien, byggdes 1880 på blodspengar. Den rike spetälske Blake köpte sig segelfartyget Elizabeth Dane och seglade tillsammans med sin besättning för att forma en spetälsk koloni i närheten av Antonio Bay. Men medan de seglade genom en tjock dimma blev de avsiktligt lurade av en campingeld på stranden varpå de styrde skutan mot ljuset och kraschade henne in i de omkringliggande klipporna.

Nu, hundra år senare, håller invånarna i Antonio Bay på att fira hundraårsjubileumet för grundandet av deras stad, samtidigt som en tjock dimma utvecklar sig ute på vattnet och som rör sig snabbt mot land…

Det här var första gången jag såg John Carpenter‘s The Fog. Jag vet att det är en klassiker men jag har aldrig tagit mig tiden till att se den, förrän nu då. Hur som helst kan jag förstå varför folk tycker att det är en bra skräckfilm och en klassiker, men jag tycker samtidigt att den förlitar sig lite mycket på att vara långsam och att det ska på så vis bygga stämning och vara spännande. Filmen har förvisso stämning, men det är i stort sett allt. Jag kände aldrig att den blev nämnvärt spännande eller läskig (likt Carpenter’s Halloween och The Thing). Det kändes liksom aldrig som att huvudkaraktärerna var i någon större fara – inte ens i slutet, som jag personligen tycker kunde ha varit längre och mer klimatiskt än vad det är.

Det som räddar filmen är som sagt dess stämning, men också bra skådespelare (så som Jamie Lee Curtis, Janet Leigh och Tom Atkins för att nämna några) och den klassiska Carpenter-komponerade musiken som oftast är en fin touch i hans filmer.

Nåväl, på det stora hela tycker jag att The Fog var en bra film men att den samtidigt inte riktigt nådde upp till allt jag har hört om den. Den får en marginell rekommendation från mig.

No Comments

Blödaren av J

augusti 19th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

BlödarenTjejerna i bandet Rock Cats är på turné genom Sverige när deras turnébuss plötsligt lägger av mitt ute i ingenstans. De bestämmer sig således att bege sig iväg för att försöka hitta hjälp, men det enda de finner i den ensliga skogen är en sedan länge övergiven liten bygd. Det visar sig dock snart att de inte är ensamma…

Efter att ha läst otaliga ironiska inlägg ifrån en bekant i en skräckfilmsgrupp vi bägge är med i på Facebook om den svenska kultslashern Blödaren fick jag till slut nog och köpte hem filmen – mest för att jag är en nyfiken film-masochist. Hur som så har jag nu alltså äntligen sett filmen och.. ja.. nog är det en film allt.

Skådespelarinsatserna är skrattretande usla. Samtliga skådespelare (om man nu kan kalla dem det alltså) ingick i olika rockband, varav ett gör ett live framträdande som fick mig att vilja slå sönder högtalarna efter cirka fem sekunder. Å andra sidan hade det inte spelat någon som helst roll om det faktiskt hade funnits talang bland de som står framför kameran då det inte existerade något manus. Jag tittade på intervjuerna som följde med på dvdn direkt efter att jag hade tittat klart på filmen, där de berättar att manusförfattaren (tillika regissör, producent och kameraman) Hans Hatwig aldrig skrev något manus. Alla skådespelare fick instruktioner innan varje scen skulle spelas in istället och det här blev alltså slutresultatet; en film med ungefär samma halt av spänning som ett avsnitt av Alfons Åberg.

Som i många andra lågbudgetproduktioner är även ljudet här ganska uselt. I flera scener hör man knappt vad karaktärerna säger tack vare oväsen eller pålagda ljudeffekter. Ett bra exempel är scenerna där en snubbe pratar i komradio, där den han pratar med knappt hörs tack vare en massa skrap, störningar och oväsen från själva komradion. Men även om ljudet verkar vara inspelat med en potatis så gillade jag huvudtemat i filmen, som påminde en del om John Carpenter’s huvudtema till Halloween (som verkar ha varit en ganska stor inspirationskälla överhuvudtaget för den här filmen). Givetvis överanvände de musikstycket och slängde in det på ställen där det inte alls passade samtidigt som de vid varje ”läskig” grej slängde in ett högt tjutande ljud som fick mina örontrummor att blöda då jag fick lov att ha hög volym på tack vare det usla ljudarbetet.

Några direkta effekter existerar inte heller. Trots sin titel är det minimalt med blod i filmen och den enda blodutgjutelsen vi får beskåda under de plågsamt långa åttio minuterna filmen rullar på under är vattenfärgen som har målats under ögonen på Åke Eriksson, som spelade Blödaren.

Blödaren må vara en svensk kultklassiker men det är inte en bra film. Hade de knåpat ihop ett ordentligt manus, haft mindre styltiga skådespelare, bättre ljudmixning, några effekter överhuvudtaget och bättre klippning (som för övrigt också är rätt usel här) hade det till och med nästan kunnat blivit en bra slasherfilm – med svenska mått mätta. Istället får vi se fem idioter som är ute och går i en skog i tusen miljarder år som sedan blir avplockade, en efter en, på de minst blodiga sätt man kan tänka sig. Men, ser man till hur cheesig och dålig Blödaren är så blir den en värdig film att se under en pilsnerkväll med polarna – den framkallar nämligen en hel del oavsiktliga gapflabb.

Avslutningsvis; det bästa med dvdn av Blödaren måste vara intervjuerna som följde med som extramaterial, där de pratar om filmen ungefär som att den är Schindler’s List…

No Comments

Generation Kill av J

augusti 14th, 2016 | Postad i Drama, Krig, TV

Generation KillGeneration Kill är en amerikansk-engelsk miniserie baserad på Rolling Stone reportern Evan Wright‘s bok med samma titel från 2004. Boken – och miniserien så klart – handlar om Evan Wright’s iakttagelser under hans tid med den amerikanska marinkårens 1st Reconnaissance Battalion under den amerikanska invasionen av Irak mellan slutet av Mars, 2003 och början av April, 2003.

Jag hörde talas om Generation Kill för några år sedan då jag gick en utbildning. En av de andra som gick samma utbildning pratade om serien och jag tyckte att det lät som att det var en serie som skulle passa mig så jag skaffade hem den. Nu har jag äntligen sett den och jag kan säga att det verkligen inte var en serie för mig. Jag förstår vart de vill komma med serien; att visa hur riktiga soldater har det under krig. Att de kan få sitta på arslet i flera timmar, ja till och med dagar ibland, utan att någonting överhuvudtaget händer. Tristessen, kamratskapen, väntan.. ja, ni förstår. Jag känner att det inte fungerar för mig. Serien tilltalar mig inte – till större delen.

Förstå mig rätt; serien är väldigt välspelad och när det väl händer något fastnar mitt intresse på en gång, men dessa transportsträckor där vi får sitta och titta på en bunt karlar som pratar skit och försöker att vara macho är helt enkelt ointressant i mitt tycke. Jag säger inte att serien är dålig, men den är bra utdragen under de sju avsnitten den rullar på under.

Generation Kill var uppenbarligen inte något för mig och det är ingenting jag tänker rekommendera. Gillar man serier där det är mer utfyllnad och gagg än intressanta händelser så är det ett givet val att glo på, se något annat annars.

No Comments

Solsidan – Säsong 5 av J

augusti 14th, 2016 | Postad i Komedi, TV

Solsidan - Säsong 5Den femte och sista säsongen av Solsidan gick klart i slutet på förra året och jag är i sedvanlig ordning sen till festen. Hur som helst så bestämde jag mig för att se om de fyra första säsongerna innan jag gav mig på säsong nummer fem för att friska upp minnet. Under min återtitt märkte jag något hos mig själv; jag har fått stora problem med att titta på situationer som blir obekväma i TV-serier och filmer – och alla vet ju att Solsidan är fullpackad med sådana situationer. Det blev småknöligt att ta sig igenom de fyra första säsongerna kan man väl säga även om det var kul att titta om.

Säsong fem fortsätter i alla fall på den inslagna vägen med obekväma situationer, en del sköna gapskratt och de sedvanliga karaktärsdragen. Har man sett de fyra tidigare säsongerna vet man vad som komma skall och det bjuds inte på några större överraskningar direkt. Säsongen är rolig (troligtvis den roligaste i mitt tycke faktiskt) men det märks att serien hade gått några säsonger och att idéerna började ta slut. Jag menar, att slänga in obekväma situationer i varenda avsnitt och tro att det ska bli kul varenda gång är väl att ta i lite grann.

Nåja. Jag tycker säsong fem av Solsidan är rolig och då jag faktiskt inte hade sett den tidigare kändes den som en fräsch fläkt i en serie som gick på tomgång, även om säsongen inte direkt tillförde så mycket nytt egentligen.

Läs gärna mina recensioner av säsong 1, 2, 3 och 4, samt H’s recensioner av säsong 1 och 2.

No Comments

Lights Out av J

augusti 14th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Lights OutI hennes barndomsår var Rebecca (Teresa Palmer) aldrig säker på vad som var verkligt och vad som inte var det när ljusen släcktes. Någonting ohyggligt fanns där i mörkret, men hon förstod aldrig vad. När hon till slut flyttade hemifrån trodde hon att hon lämnade hennes barndomsskräck bakom sig… tills nu. När hon får veta av sin yngre bror Martin (Gabriel Bateman) att han också har börjat uppleva samma oförklarliga och fasansfulla händelser som hon gjorde bestämmer hon sig för att gå till botten med det hela. Allt eftersom hon börjar närma sig sanningen inser hon att spåren leder till en sedan länge död vän till deras mor Sophie (Maria Bello)…

2013 släpptes kortfilmen Lights Out av den svenska regissören/manusförfattaren/producenten David F. Sandberg i samband med Bloody Cuts’ tävling Who’s There? A Horror Short Film Challenge då det var ett av bidragen. Lights Out kammade hem priset för bästa regissör och blev utöver det en viral hit. Många skräckfilmfans pratade om kortfilmen och även större filmsiter, så som MovieZine, skrev artiklar om den, vilket troligtvis var anledningen till att New Line Cinema bestämde sig för att göra en långfilmsversion av den och sätta David F. Sandberg i regissörsstolen och James Wan i en av producentstolarna.

Så med tanke på att New Line och James Wan har varit involverade i produktionen av filmen borde man känna sig ganska säker på att det är en bra skräckfilm, right? Både ja och nej. Å ena sidan är idéen intressant och skådespelarna bra, å andra sidan kan man förutse vartenda jumpscare ungefär två timmar innan de händer – vilket blir väldigt gammalt, väldigt snabbt. Det är synd då filmen hade stor potential att bli riktigt läskig. Istället känns filmen ganska oinspirerad och följer tumreglerna för hur en modern spökskräckis ska vara, vilket mest gör att filmen trillar i backen med ansiktet först.

Jag skulle säga att Lights Out är på sin höjd medioker. Den överraskar knappast den inbitne skräckfilmstittaren och skräms gör den inte särskilt väl heller, men om man vill ha en lagom lång (cirka 80 minuter) medioker skräckis för att fördriva lite tid med så passar den rätt bra. Vänta tills den har gått ner lite i pris på dvd och bluray bara.

Som med de flesta andra större skräckfilmsproduktioner verkar även Lights Out få en uppföljare – även om jag skulle tro att det beror helt på hur mycket pengar den här filmen drar in. Nåja. Den som lever får se…

Om du är intresserad av vad Bloody Cuts är kan du klicka här. Om du vill se de andra bidragen som var med i tävlingen klickar du här. Om du vill se kortfilmen den här filmen är baserad på kan du titta på den här nedanför.

No Comments

Suicide Squad av J

augusti 7th, 2016 | Postad i Action, Film, Komedi

Suicide SquadMed ingen som kan skydda USA sätter underrättelseofficern Amanda Waller (Viola Davis) ihop ett team med farliga kriminella vid det hemliga Belle Reve Penitentiary fängelset och placerar dem under överste Rick Flag’s (Joel Kinnaman) befäl. Deras funktion är att de ska användas som disponibla medel i hög risk uppdrag för USA’s regering. Varje medlem i teamet har fått en liten bomb inplanterad i deras halsar, designade för att detonera om någon av dem skulle göra uppror eller att försöka smita.

En av Waller’s avsedda rekryter till teamet är Flag’s flickvän, Dr. June Moone (Cara Delevingne), en arkeolog som är besatt av en häxgudinna kallad ”Enchantress” efter att hon under en expedition kom i kontakt med en förbannad idol. Det tar emellertid inte lång tid innan Enchantress lyckas befria sin fängslade bror, Incubus, och inta Midway City med ett enda syfte; att utrota mänskligheten som straff för att de fängslade henne. Waller ger order om att skicka ut teamet hon har satt ihop för att extrahera en högprofilerad person från Midway City, vilket kommer bli lättare sagt än gjort…

Efter att ha sett Suicide Squad känner jag att jag borde egentligen ha tittat på Man Of Steel och Batman v Superman: Dawn Of Justice innan jag for till bion då de slänger en gigantisk spoiler i ansiktet på tittaren angående slutet i den sistnämnda filmen. I och för sig har jag inget som helst intresse av de två filmerna. Inte för att jag bryr mig ett piss i att bägge har fått överlag usla recensioner och att folk inte tycker de är speciellt bra, utan för att jag helt enkelt inte är något större fan av Superman. Även om Batman är med i den sistnämnda filmen känner jag ingen större lockelse att se den ändå. Nåja, hur som helst…

Suicide Squad levererade ungefär det jag förväntade mig; en del bra action och.. inte så mycket mer än så tyvärr. Filmens humor kändes väldigt påtvingad och onödig. Hade de skippat den obligatoriska ”ha-ha, titta vad roliga vi är”-humorn och kört helt på ett becksvart manus hade jag troligtvis gillat den mycket mer. Som den är underhåller den väl men när jag får två fingrar uppkörda i näsan varenda gång ett skämt dyker upp i filmen blir jag bara trött. Filmens action är betydligt mycket bättre dock. Det smäller, dundrar och exploderar och det är helt enkelt underhållande, så länge de inte försöker få publiken (åtminstone mig) att skratta.

Skådespelarna är bra och för att dra några exempel; Will Smith är Will Smith och gör sin sedvanliga, uppstudsiga och uppkäftiga roll i form av Deadshot, Joel Kinnaman gör en hyfsad insats som stridspitten Flag, Margot Robbie som Harley Quinn är min framtida fru, Jared Leto som Joker är underanvänd och Jai Courtney som Boomerang känns mest överflödig.

Överlag är Suicide Squad en bra actionfilm och God Underhållning som dessvärre får sig en smäll av den påtvingade humorn. Hade de skippat det tjafset hade troligtvis filmen stått bättre upp för min del. En svag rekommendation från mig.

No Comments

Dagon av J

augusti 5th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

DagonParet Paul (Ezra Godden) och Bárbara (Raquel Meroño) är på segelsemester tillsammans med vännerna Howard (Brendan Price) och Vicki (Birgit Bofarull) ombord på Howard’s lyxjakt. Men utanför den spanska fiskebyn Imboca slås deras idyll bokstavligen i spillror när båten går emot de förrädiska klipporna tack vare en inkommande storm.

Med Howard och Vicki instängda under däck tvingas Paul och Bárbara ta sig in till byn för att hämta hjälp. Men efter en rad märkliga händelser inser Paul att det inte finns någon hjälp att få i Imboca och att byn ruvar på en mörk hemlighet…

Dagon är en B-skräckis från 2001 som är baserad på två av H.P. Lovecraft‘s noveller (Dagon och The Shadow Over Innsmouth). Den blev regisserad av Stuart Gordon och producerad av bland annat Brian Yuzna, två av männen bakom klassiker som Re-Animator, From Beyond och The Dentist. Det kan inte bli bättre än så, right? Ja, jag skulle nog faktiskt säga att Dagon är nära inpå de filmerna faktiskt. Effekterna ser förvisso gräsliga ut och filmen fiser ur sig lite grann under de sista tio minuterna, men när den väl kommer igång håller den ett hyfsat högt tempo och filmen är överlag spännande.

Dagon är en B-film utan tvekan, men det är en underhållande sådan. Klarar man av att se förbi all cheese som finns här så är det helt klart en film att kolla upp. Den får en rekommendation av mig hur som helst.

No Comments

Room 237 av J

augusti 2nd, 2016 | Postad i Dokumentär

Room 237Wow. Bara… wow. Dokumentären Room 237 imponerar mig. Och inte på ett bra sätt. I dokumentären intervjuas fem stycken yahoo’s som är i princip fanatiker av Stanley Kubrick’s klassiska skräckfilm The Shining och vi får höra deras tolkningar av vad filmen egentligen handlar om. Till en början tyckte jag att några av teorierna de la fram lät ganska intressanta och att de vidrörde saker jag aldrig tänkt på under mina tittar av The Shining. Men, så, började de lägga fram teorier om att filmen egentligen handlar om förintelsen, de vitas massakrer på indianer och… att Kubrick på ett subtilt sätt ville avslöja sitt medverkande i de fejkade inspelningarna från Apollo 11’s månresa.

Deras analyser av enskilda scener är ungefär lika geniala. En av de intervjuade svamlar om att han kan se en avbildning av Kubrick’s ansikte i molnen någon frame efter att inledningstexten har gått klart. En av de andra mupparna påpekar en scen där en stol syns i bakgrunden som sedan har försvunnit efter två vinkelbyten, vilket i sin tur ska vara någon form av symbolism. Men det slutar inte där! Andra saker som nämns är att hotellchefen har ståfräs, Jack Nicholson läser en porrblaska, en skidposter är i själva verket en bild på Minotauros (ett monster ur den grekiska mytologin) och konservburkar med bakpulver ska vara placerade för att vara en form av metafor. Mot slutet av dokumentären spelas även en bit av filmen där de har lagt på filmen när den spelas baklänges för att framkalla en ny nivå av kopplingar, teorier och konspirationer.

Jag är alldeles tagen av den här dokumentären. Hur jävla lite måste man ha att göra om dagarna om man sitter och letar och fantiserar ihop såna här saker? Visst är det en bra film, men jag har väldigt, väldigt svårt att tro att Kubrick bestämde sig för att precis allting i hela filmen (och alla andra av hans filmer också för den delen) skulle vara symbolism för olika saker och att allting har en mening på ett eller annat sätt. Inget av det som sägs i den här dokumentären har någon som helst faktabaserad grund och är bara personliga åsikter och dravel, vilket i sig är troligtvis mer skrämmande än Kubrick’s vision av Stephen King’s bok…

Det finns mer att säga om det här skräpet men då jag redan har lagt ner cirka två timmar på att se skiten och sedan skriva den här dassiga recensionen känner jag att det får vara nog. Jag plockade upp det här skräpet för en guldpeng på Ginza och jag avråder dig som läser att göra det samma.

No Comments