| Subcribe via RSS

Truth Or Dare av J

november 10th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Olivia (Lucy Hale) åker tillsammans med några vänner ner till Mexiko för att festa under vårlovet. När de är på en klubb stöter Olivia på en man som presenterar sig som Carter (Landon Liboiron) och de två samtalar fram till stängning. Carter berättar för gruppen att han vet ett ställe de kan dra vidare till och fortsätta festen, vilket de också gör. Platsen visar sig vara ruinerna efter en gammal mission och väl där inleder Carter leken ”Sanning eller konsekvens” med Olivia och hennes vänner. Leken får ett abrupt slut när Carter avslöjar att han lurade Olivia i ett försök att få henne och hennes vänner till missionen för att dra in dem i en övernaturlig version av ”Sanning eller konsekvens”. När Carter lämnar platsen förklarar han för Olivia att leken kommer att förfölja dem och att de måste tala sanning eller genomföra utmaningarna – annars dör de…

Truth Or Dare från 2018 är en skön popcorn-skräckis med ett helt urbotat dumt koncept som spelas straight, vilket jag personligen uppskattade. Jag tycker inte att alla skräckfilmer med korkade koncept och idéer alltid måste ha en komisk vinkel och skämt i sig, vilket har blivit allt vanligare de sista tio, snart femton åren. Hur som helst diggade jag Truth Or Dare. Filmen är dummare än en säck med potatis men det väger den upp med ren popcornunderhållning, även om jag kan tycka att den var lite tam – och då såg jag ändå den förlängda director’s cut versionen av filmen, som ska innehålla mer våld och även en sexscen som inte visades i bioversionen. Personligen hade jag hellre sett att de gjort filmen för en R-rating från första början så de hade kunnat gå all out i dödsscenerna och gjort dem riktigt over the top, likt dem i Final Destination franchisén (som jag fick vibbar ifrån under min titt).

Nåja, filmen är vad den är och jag gillade den. Den får en tumme upp och en rekommendation.

No Comments

Masterminds av J

november 10th, 2019 | Postad i Film, Komedi

David Ghantt (Zach Galifianakis) är en okomplicerad man som är fast i ett monotont liv. Dag in och dag ut kör han en värdetransportsbil för Loomis Fargo, transporterandes miljoner av andra människors pengar utan några förändringar i vardagen i sikte. Den enda glimten av spänning han har är hans flörtiga ex-kollega tillika förälskelse Kelly Campbell (Kristen Wiig), som snart lurar in honom i en kupp mot hans arbetsgivare. Tillsammans med en grupp halvkorkade kriminella ledda av Steve Chambers (Owen Wilson) och en inte nämnvärt genomtänkt plan för kuppen lyckas David med det omöjliga och kommer iväg med sjutton miljoner dollar i sedlar. I tron om att han ska få en andel av bytet och att Kelly vill vara med honom beger han sig iväg till Mexiko för att ligga lågt, men Steve har inga avsikter att ge honom några pengar och har redan i förväg planerat att David ska få ta hela skulden för kuppen.

Masterminds från 2016 är en smårolig dussinkomedi som är inspirerad av verkliga händelser som inträffade i Oktober, 1997. Filmen bjuder inte på några större överraskningar och man vet på ett ungefär vart allting är på väg redan från början. En del gags i filmen var hysteriskt roliga, medan andra föll platt på ansiktet och kändes väldigt generiska för den här typen av film. Kort sagt; vi har sett dem många, många gånger förr. Å andra sidan tror jag samtidigt att filmen gör sig bäst tillsammans med gott sällskap, vilket jag inte hade när jag tittade på den. Kanske hade den varit roligare, kanske inte. Vad vet jag. Masterminds är hur som helst en lättsam komedi och ett okej tidsfördriv en tråkig söndagskväll.

No Comments

Terrifier av J

november 1st, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Tara (Jenna Kanell) och Dawn (Catherine Corcoran) är på väg hem efter en blöt Halloween kväll när de stöter på Art The Clown (David Howard Thornton) – en sadistisk mördare som nu har satt siktet på Tara.

Terrifier från 2016 är långfilmsversionen av Damien Leone’s kortfilm från 2011 med samma namn – som var en del av hans horribla skitfilm All Hallows’ Eve. Terrifier från 2016 är emellertid en genuint bra modern slasherfilm, vilket gjorde mig en aning paff. Filmens story är minimal förvisso, men det vägs upp med bra skådespelare, överraskande bra effekter och gore… massor av gore. David Howard Thornton är grym som Art The Clown och även om filmen i sig aldrig blir nämnvärt läskig så porträtterar han karaktären på ett stundtals creepy sätt.

Terrifier var en förvånansvärt bra modern slasherfilm och gjorde mig minst sagt överraskad. Skippa kortfilmen (och i synnerhet All Hallows’ Eve) och se den här filmen istället om du vill bekanta dig med karaktären Art The Clown, vilket du borde göra då en uppföljare är beräknad att släppas nästa år. Terrifier får en tumme upp och en rekommendation.

No Comments

All Hallows’ Eve 2 av J

november 1st, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Ensam på Halloween hittar en ung kvinna (Andrea Monier) en mystisk VHS-kassett utanför hennes ytterdörr. Hon slår igång kassetten och inser snart att den innehåller en rad korta skräckfilmer. Allt medan kvällen fortgår ser hon korta glimtar av en maskerad galning på VHS-kassetten som kommer allt närmre och närmre…

Efter rövsmörjan som var All Hallows’ Eve var jag ganska säker på att jag stod inför nittio minuter tortyr när jag slog igång All Hallows’ Eve 2. Det visade sig dock att det var tvärtom; jag gillade den här filmen. Filmen består likt sin föregångare av sedan tidigare släppta kortfilmer som är ihopsatta till en fullängdsfilm, men den här gången är det olika regissörer och team bakom varje kortfilm – och majoriteten av dem är bra eller åtminstone okej.

Kortfilmerna som är med här är följande:
Jack Attack
The Last Halloween
The Offering
Descent
M Is For Masochist
A Boy’s Life
Mr. Tricker’s Treat
Alexia

Mina favoriter i filmen är Descent och Alexia – och du kan se dem på youtube, här nedanför! Hur som helst så gillade jag All Hallows’ Eve 2, även om filmens skapare egentligen inte gjort speciellt mycket mer än att klippa ihop en handfull kortfilmer (och spelat in knappt tio minuter extra scener för att knyta ihop allting). Jag ger den hur som helst en tumme upp och en rekommendation.

No Comments

All Hallows’ Eve av J

november 1st, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Sarah (Katie Maguire) sitter barnvakt under Halloween för ungarna Tia (Sydney Freihofer) och Timmy (Cole Mathewson). När Timmy häller ur sin ”bus eller godis”-påse trillar en VHS-kassett ut ur den. Kassetten visar sig innehålla tre korta skräckfilmer, alla sammanlänkade av den mordlystne clownen Art The Clown (Mike Giannelli). Allt medan kvällen fortgår börjar underligheter att inträffa i huset och Sarah inser snart att hon och barnen inte är ensamma…

All Hallows’ Eve är en riktig skitfilm. Skådespelarna gör ett hyfsat jobb och effekterna ser överlag ganska bra ut för en lågbudgetfilm. Det filmen fullständigt havererar på är dess manus. Berättelserna i filmen är tydligen bland annat två av regissören och manusförfattaren Damien Leone’s tidigare kortfilmer, The 9th Circle och Terrifier (som senare fick en långfilmsversion med samma titel). Alla tre är hur som helst fullständigt ointressanta och har minimal sammanhängning, likt den röda tråd Leone har försökt få in i filmen med Art The Clown. Filmens största (och en av få behållningar) är nog scenen i Terrifier kortfilmen där ett bensinmacksbiträde skäller ut Art The Clown för att ha pissat och skitit ner hela mackens toalett, vilket fick mig att fnissa lite grann.

Jag hade i stort sett inga förväntningar alls på All Hallows’ Eve, men den lyckades ändå göra mig besviken. Skräp.

No Comments

Joker av J

oktober 29th, 2019 | Postad i Drama, Film, Thriller

Arthur Fleck (Joaquin Phoenix) jobbar som clown i Gotham City och drömmer om att bli ståuppkomiker. Han bor tillsammans med sin mor Penny (Frances Conroy) som han tvingas ta hand om, samtidigt som han kämpar med sin egna mentala ohälsa – däribland att han börjar skratta okontrollerbart när han är nervös, som ofta försätter honom i dåliga situationer. Tiderna är tuffa i Gotham och tack vare hans mentala problem har Arthur det ännu svårare än andra att klara av vardagen. De flesta i samhället avvisar och ser ner på honom, även om det enda han vill är att bli accepterad av andra. Allt medan tiden går börjar dessa problem i kombination med en rad händelser att tynga ner honom mer och mer, vilket snart slungar in honom i en nedåtgående spiral in i vanföreställningar, våld och vanvett.

I ärlighetens namn hade jag faktiskt inga planer att se Joker på bio, min tanke var att invänta dess bluray release. Största anledningen till det var väl mest för att trailern (som jag hade sett otaliga gånger vid mina tidigare biobesök) egentligen inte tilltalade mig speciellt mycket, men då en vän ville se den på stora duken innan den skulle sluta visas bestämde jag mig för att ändå följa med och se den – vilket inte är något jag ångrar nu i efterhand, snarare tvärtom.

Filmen är välskriven, extremt välspelad (i synnerhet av Joaquin Phoenix, som är nästintill förtrollande att beskåda i rollen som Arthur) och även om man kan räkna ut vart filmen ska ta vägen redan från första bildrutan så spelade inte det någon större roll, det är vad som händer på vägen som är det viktiga här. Att se hur Arthur blir behandlad och sedd på av samhället är rent av hjärtskärande och det slog mig under filmens gång hur on point filmen var med hur psykvården sköts i verkligheten; hur människor i behov av hjälp inte får någon och blir utelämnade till sina öden, vilket kan resultera i allvarliga konsekvenser för dennes omgivning.

Det finns en hel del mer att säga om Joker egentligen, men jag tror faktiskt att jag låter det vara osagt och avslutar med följande; se den. Även om filmen är en originstory i grund och botten för karaktären Joker från Batman universumet så är det samtidigt en samhällskritisk (för att inte tala om stark) film som målar upp problem som finns i vårt samhälle som behövs ta itu med, men som ingen vill prata om. Rekommenderas.

No Comments

Terminator: Dark Fate av J

oktober 26th, 2019 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Närmare tre decennier har gått sedan Sarah Connor (Linda Hamilton), hennes son John (Edward Furlong) och en omprogrammerad Cyberdyne Systems T-800 terminator (Arnold Schwarzenegger) stoppade Domedagen, ändrade framtiden och skrev om mänsklighetens öde. Den 29 Augusti, 1997 kom och gick utan att någonting speciellt inträffade.

Året är nu 2022. Platsen, Mexio City. Daniella ’Dani’ Ramos (Natalia Reyes) lever ett enkelt och lugnt liv tillsammans med sin bror och deras far. Den enkla och lugna tillvaron tar emellertid ett abrupt slut när Dani och hennes bror blir attackerade av en Rev-9 (Gabriel Luna) – en avancerad och högst dödlig ny terminator – som rest tillbaka i tiden för att döda henne. Efter att ha blivit räddad av den mystiska Grace (Mackenzie Davis) stöter hon snart på Sarah Connor som genom åren har jagat terminatorer som dykt upp, även om de aldrig borde ha existerat. Trion beger sig till de koordinater Grace har fått intatuerade på sin kropp och finner där kanske det enda hoppet de har för att stoppa Rev-9 terminatorn de har efter sig…

Jag har alltid varit ett gigantiskt fan av Terminator franchisén och växte upp med The Terminator och Terminator 2: Judgment Day, som jag till denna dag fortfarande är ett gigantiskt fan av. Terminator 3: Rise Of The Machines, Terminator Salvation och Terminator Genisys är inte i närheten av de två första filmerna, vilket är helt okej för mig. De är underhållande och till en viss del ganska korkade sci-fi actionfilmer som fungerar bra med en skål snacks och lite gott dricka. TV-serien – med den löjligt långa titeln Terminator: The Sarah Connor Chronicles – var en suverän, om än orättvist behandlad, kortlivad serie i Terminator-universumet. Med allt det sagt, hur är Terminator: Dark Fate?

Jag var lite osäker på vad jag tyckte om Terminator: Dark Fate precis när jag kom ut från biografen och väntade således med att skriva den här recensionen. Du vet, för att låta mig själv smälta filmen lite grann och reflektera lite grann över den innan jag skulle knappra ihop en text som ingen kommer läsa ändå. Hur som helst så tycker jag att filmens action är riktigt bra; det är fullt ös, mycket förstörelse och full-on action. Det är även trevligt att se Linda Hamilton som Sarah igen och Arnie i hans paradroll som en terminator går aldrig ur tiden för mig. Gabriel Luna var även han riktigt grym som den nya terminatorn, vars design var riktigt cool. So far, so good.

Vad jag inte gillade med filmen var dels de två nya huvudkaraktärerna – Grace och Dani – men också den extremt skitnödiga dialogen som förekom emellanåt. Till att börja med vill jag säga att jag älskar starka kvinnliga karaktärer – som exempelvis (för att inte tala om ironiskt nog) Sarah Connor – men när karaktärernas dialog är skriven på ett sånt sätt att de lika gärna hade kunnat stannat upp mitt i en dialogscen (eller kanske till och med en actionscen), tittat rakt in i kameran och sagt ”I’m a strong independent woman and I don’t need help from any man” börjar jag nästan att gnissla tänder på grund av cringe. Visa att de är starka genom deras handlingar istället för skitnödig dialog för fan.

Grace är stundtals skriven exakt så och varenda gång det inträffar håller mina ögonglober på att fastna uppe i pannan på grund av hur mycket jag himlar med ögonen. Dani i sin tur är mestadels irriterande och hysterisk igenom större delen av filmen för att mot slutet bli ”bad ass” i en handvändning bara för att manuset säger att hon måste bli det. Skådespelerskorna var bra i sina rollsättningar, men karaktärerna var inte speciellt välskrivna i mitt tycke.

Nåja. Terminator: Dark Fate är en överlag en bra actionfilm. Jag förväntade mig att få en bombastisk actionfilm med mördarrobotar och jag fick en bombastisk actionfilm med mördarrobotar. Rekommenderas.

Länkmaffian:
Mina recensioner på;
The Terminator
Terminator 2: Judgment Day (Theatrical Version) / Terminator 2: Judgment Day (Director’s Cut Version)
Terminator 3: Rise Of The Machines
Terminator Salvation
Terminator Genisys
Terminator: The Sarah Connor Chronicles – Säsong 1 och 2

H’s recensioner på:
The Terminator / Terminator 2 (Bluray)
Terminator Salvation
Terminator: The Sarah Connor Chronicles – Säsong 1
Terminator: The Sarah Connor Chronicles – Säsong 2

2 Comments

After Death (Oltre la morte) (aka Zombie Flesh Eaters 3) av J

oktober 1st, 2019 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

För omkring tjugo år sedan satte en grupp forskare upp ett läger på en avsides ö för att forska på diverse olika botemedel, bland annat mot cancer. Deras forskning var nästan fulländad när de av misstag lyckades förarga öns voodoopräst, som i sin tur väckte de vandrande döda till liv och la en förbannelse över dem för att utkräva hämnd. Den enda överlevande var den unga flickan Jenny, vars föräldrar gick samma öde till mötes som deras kollegor.

Jenny (Candice Daly) är nu en ung vuxen kvinna och är ute en dag på båttur med en väninna och en grupp legosoldater. Gruppen får motorhaveri och tvingas lägga till vid en till synes öde ö som de snart inser är samma ö som Jenny lyckades ta sig ifrån alla år tidigare. Samtidigt hittar en grupp med forskare som också befinner sig på ön grottan där allting började, där finner de en bok de läser ur och lyckas således återigen väcka de döda till liv…

Tydligen hade jag inte gjort någon recension på Claudio Fragasso’s take på den italienska zombie genren där han fick fria tyglar att göra vad han ville tillsammans med sin fru, Rossella Drudi som skrev manuset till filmen (och många andra produktioner hennes man spelade in), så det var väl dags att göra det nu när jag såg om filmen på 88 Films bluray utgåva av filmen där den går under titeln Zombie Flesh Eaters 3. Filmen har även fått titeln Zombie 4: After Death och Zombi 4 – After Death och anses väl officiellt vara den fjärde filmen i Zombi franchisén.

Hur som helst får After Death (Oltre la morte) film nummer tre i franchisén, den halvröriga och helgalna Zombi 3 som hade en väldigt besvärad produktion, att se ut som något George A. Romero skulle ha spelat in under 70- eller 80-talet. After Death är prima italiensk skräpfilm med zombies som hasar sig fram för att i nästa sekund springa, hoppa, köra brottningsmatcher med sina offer och skjuta med M16 gevär – och prata. Effekterna är bedrövliga och jag vart lite förvånad över hur lite gore-shots det var i filmen jämfört med andra italienska zombiefilmer, jag mindes filmen som betydligt slafsigare än vad den tydligen var. Jag borde kanske tillägga att jag inte hade sett filmen på över femton år, vilket antagligen spökade till minnet av den för mig.

Karaktärerna är terminalt korkade och filmen har så många logiska luckor att det hade antagligen varit omöjligt även för den bästa av manusförfattare att lappa ihop manuset. Hela filmen är stendum, men är samtidigt väldigt underhållande på sitt extremt trashiga sätt. Filmen är verkligen inte bra på något som helst vis men jag har verkligen inget problem med det. Men, med allt det sagt tycker jag nog fortfarande att Zombi 3 är snäppet galnare, roligare och underhållande.

Så, borde du se After Death? Gillar du skräpiga europeiska skräckfilmer från sent 80-tal tycker jag definitivt att du ska sätta tänderna i den. Förväntar du dig något i stil med The Walking Dead ska du nog hålla dig en bit ifrån den här dock. Jag personligen kommer definitivt att se om den igen, så jag ger den en rekommendation och tumme upp. Lyssna nu på Al Festa’s Living After Death, som kan vara det mest catchiga huvudtemat som gjorts till någon italiensk skräckfilm.

Läs gärna mina recensioner av Zombi 2 och Zombi 3 också.

No Comments

It Chapter Two av J

september 6th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Tjugosju år har gått sedan ”The Losers Club” besegrade det ondskefulla väsen som tog formen av Pennywise (Bill Skarsgård), den dansande clownen i den sömniga småstaden Derry, Maine – eller de trodde i alla fall det. När nya försvinnanden och märkliga händelser börjar inträffa i Derry igen står det klart att Pennywise är tillbaka och de nu vuxna vännerna i ”The Losers Club” samlas för att en gång för alla döda ”Det”…

Så, då har It Chapter Two slutligen anlänt – och den verkar dela tittare i två läger; de som gillar den och de som inte gör det. Jag tillhör det första lägret och förstår inte riktigt hur folk kan hålla den andra delen av miniserien högre än den här filmen. I miniseriens andra del känns allting så påskyndat – ingenting får utvecklas eller förklaras nämnvärt, det är bara pang, bom, rakt på hela tiden. Här fortsätter de istället utveckla karaktärerna vi fick följa i den första filmen igenom flashbacks där vi får se saker som (vad jag gissar i alla fall) hände parallellt med det som hände då, vilket också gjorde att jag kunde ursäkta filmens speltid på nästan tre timmar. Med det sagt menar jag inte att det är långa sekvenser där det inte händer något – för det gör det.

Bill Skarsgård fortsätter leverera som Pennywise och om jag inte misstar mig så tror jag att han fick mer screentime här än i första delen, vilket jag absolut inte hade någonting emot. I övrigt är det en stark skådespelarensemble framför kameran, med bland annat James McAvoy och Jessica Chastain, samt att alla ungarna från den första filmen även dyker upp här och är en betydligt större del av filmen än vad jag faktiskt hade förväntat mig. Även Stephen King själv dyker upp i en liten cameo.

Så vad tyckte jag var dåligt med filmen då? Inte så där värst mycket faktiskt. Det enda jag tyckte att de hade kunnat skära ner på var filmens humor, som dessvärre användes ganska flitigt. Den fanns där i både miniserien och i den första filmen, ja, men humorn var lite mer subtil där än här. Jag har ingenting emot att skratta när jag tittar på skräckfilm, men kan känna att just den biten kanske gick lite överstyr här bitvis – speciellt med tanke på att filmen är menad att vara en ganska mörk och allvarlig film i det stora hela.

Och så slutligen, det alla undrar; är filmens slut bättre än miniseriens notoriskt usla slut? Svaret är; definitivt. Jag var extremt nyfiken på hur de skulle avrunda filmen faktiskt och tyckte att den fick ett helt okej slut, som varken kändes utdraget eller för påskyndat. Det var inte perfekt, men inte heller uruselt som det i miniserien. Jag gillade det.

Jag tycker att It Chapter Two var ett bra och värdigt avslut på It rebooten, även om det inte var helt felfritt. Jag ger både den en tumme upp, en rekommendation och ska nu fortsätta vänta på extended utgåvan av den första delen, som fortfarande inte har släppts, i skrivande stund…

Läs gärna min recension av den första delen av It rebooten också.

2 Comments

Slasher – Season 3 av J

augusti 30th, 2019 | Postad i Skräck/Rysare, TV

Full och hög som ett hus vinglar partyprissen Kit (Robert Cormier) hemåt från solståndsfesten som arrangeras varje år i hans hemstad. På vägen hem stöter han på någon i en svart kappa och en mask med neontrådar som börjar jaga honom med en stor kökskniv. Kit blir mördad och alla boende i lägenhetshuset där han bor bevittnar händelsen. Mördaren blir aldrig tagen och får namnet ”The Druid”. Ett år senare börjar Kit’s grannar att hittas slaktade och det verkar som att ”The Druid” är tillbaka…

Slasher’s tredje säsong – som går under namnet Slasher: Solstice – tar ett steg ner från seriens andra säsong, men är samtidigt betydligt bättre än den första. Säsongen är som de två tidigare välskriven, välgjord och välspelad, har tonvis med red herrings (även om det är ganska enkelt att klura ut vem som är bakom masken om man är lite uppmärksam), en och annan twist och en hel del riktigt brutalt våld – även om jag kunde känna bitvis att vissa karaktärer på sätt och vis förtjänade vad de fick i slutändan, även om de kanske inte låg på samma nivå som de i säsong två…

Hur som helst gillade jag säsong tre av Slasher. Visst, det är samma sak en tredje gång i åtta delar, men det är ju exakt det jag vill ha när det gäller slasherfilmer och serier; en maskerad galning som springer runt och har ihjäl folk på grund av det ena eller det andra – ju mer absurt och blodigt det är, desto bättre. Säsong tre är dock, som jag skrev här ovanför, ett steg ner från den andra säsongen av serien men är samtidigt en ganska solid installation. Dessvärre tror jag inte att det kommer bli någon fjärde säsong så länge Netflix äger rättigheterna till den då de, enligt vad jag läst och hört, inte gärna gör serier längre än tre säsonger av olika anledningar.

Hur som helst; Slasher: Solstice får en tumme upp och en rekommendation, även om den inte når ända fram till säsong två – Slasher: Guilty Party.

Läs gärna min recension av de två första säsongerna av Slasher här.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud