| Subcribe via RSS

Mortuary av J

maj 20th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Christie (Mary Beth McDonough) har lidit av fasansfulla mardrömmar och sömngång sedan hennes far drunknade i familjens swimming pool. Hon är övertygad om att hennes fars blev mördad, men ingen tror henne och snart inser hon att någon i en svart huva förföljer henne. Tillsammans med sin pojkvän Greg (David Wysocki) börjar hon att undersöka saken och inser snart att alla spår leder till det lokala bårhuset…

Mortuary från 1983 har troligtvis en av de mest missvisande posters som någonsin gjorts för en film. Har man ingen större koll på film överlag är det nog lät att tro att filmen är en zombiefilm när den i själva verket är en slasherfilm. Hur som helst så är jag lite kluven kring den här filmen. Filmen är välspelad och jag gillar ju Bill Paxton (som troligtvis är filmens starkaste kort), Lynda Day George och Christoper George som alla dyker upp här i viktiga roller, samtidigt som filmens slutkläm är underhållande (i synnerhet den sista framen i filmen, som jag inte alls var beredd på). Men jag hade ärligt talat svårigheter att låta bli att börja pilla på telefonen istället för att koncentrera mig på filmen tack vare det sävliga tempot den hade. Den är bitvis extremt långsam och dess body count är förvånansvärt låg för att vara en slasherfilm från 1983, så att det är lång tid mellan morden kommer nog knappast som någon större chock. Att mördarens identitet dessutom är extremt enkel att klura ut gjorde inte saken så mycket bättre heller då det effektivt dödade spänningen, i alla fall för min del.

Nå. Jag tyckte överlag att Mortuary var en rätt meh film; den har definitivt sina stunder och är välgjord, men det är ingenting jag kommer ha speciellt bråttom att se om.

No Comments

Cries In The Night av J

maj 20th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Sextonåriga Heather (Lesleh Donaldson) anländer till sin mormor Maude (Kay Hawtrey) för att hjälpa henne med att göra om en gammal begravningsbyrå till ett bed & breakfast. Det dröjer emellertid inte så lång tid innan gästerna som checkar in försvinner – eller hittas döda…

Cries In The Night (även släppt som Funeral Home i USA, Skrik I Natten i Norge och Djävulska Natt – Iskalla Natt i Sverige) är en kanadensisk slasherfilm från 1980, vars manus luktar Hitchcock lång, lång väg – vilket i mitt tycke är på både gott och ont. Filmen har en grym atmosfär och skådespelarinsatserna är ganska bra, men filmen lider samtidigt av ett tempo och händelseförlopp som höll på att vagga mig till sömns medan jag satt och tittade på filmen. Att bildkvalitén på utgåvan jag tittade på var bedrövlig och påminde om en femte generations sönderspelad VHS-kassett bidrog så klart till mitt ointresse av filmen då man i de flesta mörka scener knappt såg ett skit vad som hände. Det är givetvis inte filmens fel, men jag har ärligt talat svårt att tro att jag skulle tycka att filmen hade varit bättre även med kristallklar bild – den är överlag på tok för långsam och utdragen för min smak.

Mördarens identitet är enkel att klura ut också och hade antagligen inte varit mer uppenbar såvida personen ifråga inte hade ordet ”MÖRDAREN” skrivet i pannan. Jag har väl inget större problem med slasherfilmer där mördarens identitet är enkel att klura ut, men när filmen har ett slut som Cries In The Night har så försvinner en del av kraften i dess slut när man klurade ut vem som var mördaren ungefär fem minuter in i filmen.

Jag skulle väl inte säga att Cries In The Night är dålig utan mer trött, långsam och utdragen. Hade de uppat body counten med två, tre stycken och om de hade döljt mördarens identitet lite bättre (så filmens slut hade fått lite mer slagkraft) hade jag antagligen gillat den mer. Jag kommer inte ha speciellt bråttom tillbaka till den här filmen inom någon närmare framtid i alla fall.

No Comments

John Wick: Chapter 3 – Parabellum av J

maj 18th, 2019 | Postad i Action, Film, Thriller

När jag satte mig och tittade på John Wick hade jag föreställt mig att jag skulle få se en actionfilm i stuk med filmer som Crank och Shoot ’Em Up; en film med överdriven och bitvis löjlig action. Men jag insåg så småningom att John Wick var av en annan kaliber än de filmerna. Jag gillade John Wick hur som helst och jag slog igång dess första uppföljare direkt efteråt och gillade även den. Så nu när den tredje filmen om John Wick skulle släppas var det ett givet kort för både mig och mina vänner att den skulle ses på stora duken; vilket är någonting jag nu har gjort. Då uppföljarna tar vid där föregående film slutade avråder jag dig att fortsätta läsa om du inte har sett film nummer två – eller om du helt enkelt inte kommer ihåg hur den slutade. Du har blivit varnad…

Lönnmördaren John Wick (Keanu Reeves) är på flykt tack vare två anledningar; han är jagad för det öppna kontraktet på hans huvud som ligger på fjorton miljoner dollar och för att han brutit mot en av de mest centrala reglerna i hans bransch – han har tagit ett liv inne på den plats som är neutral mark för alla lönnmördare, Continental Hotel. Hans offer var medlem i det internationella sällskapet för yrkesmördare – The High Table – som också beställt det öppna kontraktet på honom. Tack vare hans agerande blir John en ”excommunicado” – en utstött. Med sitt medlemskap indraget, bannlyst från alla tjänster och jagad av sina forna kollegor slåss John för att ta sig ut ur New York City.

Hade jag velat det hade jag faktiskt nog kunnat bara kopiera det jag skrev om John Wick: Chapter 2 och klistra in det här då jag känner ungefär samma sak för John Wick: Chapter 3 – Parabellum som jag gör för den filmen. Har man sett de två tidigare filmerna (vilket man bör ha gjort) så vet man exakt vad som väntar här; hård och underhållande action med sarkastiska karaktärer som man inte kan annat än att gilla. Filmen bjuder alltså inte på några som helst överraskningar (sort of), men bjuder å andra sidan på energisk popcorn-underhållning som förnöjer den actionsugne.

Jag ger John Wick: Chapter 3 – Parabellum en tumme upp. Det är God Underhållning och gillar man de två första filmerna så lär man knappast bli besviken här. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner på John Wick och John Wick: Chapter 2 också.

No Comments

Cult Of Chucky av J

maj 13th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Fyra år har gått sedan Nica (Fiona Dourif) blev inspärrad på mentalsjukhus för morden på hennes familj. Hon har genom behandling blivit övertygad om att det var hon som begick de fasansfulla handlingarna och att det skulle ha varit Chucky (Brad Dourif) enbart var vanföreställningar. Men efter att hennes läkare Dr. Foley (Michael Therriault) introducerar ett nytt terapiverktyg, en Good Guy docka, i samtalsterapin börjar en rad dödsfall att inträffa på avdelningen och Nica börjar undra om hon kanske trots allt inte är galen…

Som vanligt är jag sen till festen och alla har redan däckat för länge sen. Det har tagit mig omkring ett och ett halvt år att slå mig ner för att se Cult Of Chucky och varför jag väntat så här länge har jag ingen aning om egentligen, men det känns bra att jag slutligen har sett den sjunde och högst troligen sista installationen i originalserien av filmer. Anledningen till att jag tror det är för att Don Mancini (skaparen av Chucky och Child’s Play filmerna) är i fullgång med att producera en TV-serie som (enligt vad jag har kunnat läsa mig till) kommer vara en fortsättning som tar vid efter den här filmen. Samtidigt får vi remaken som har varit under för-produktion i omkring tio år nästa månad, där Mark Hamill ska göra rösten till Chucky. Två, tre veckor innan remaken släpps kommer dessutom ytterligare en Child’s Play relaterad film i form av filmen Charles – där varken Brad Dourif eller Don Mancini är involverade. Hur som helst…

Jag gillade Cult Of Chucky. Den är mörkare än Bride och Seed, men mer komisk och bonkers än Curse samtidigt som den fortsätter Chucky’s storyline på ett snyggt och ganska fyndigt sätt. Humorn finns så klart där, men väger aldrig över som i Bride och Seed. Speciellt läskig blir filmen så klart inte, men den har å andra sidan en del gore-gags som är suveräna och i kombination med dess humor (för att inte tala om Chucky’s one-liners) blir det en väldigt underhållande, om än bitvis rätt dum, slasherfilm.

Likt i Curse har Chucky’s utseende blivit uppdaterat lite grann och.. mjae.. jag vet inte riktigt. Jag är så van vid hans gamla utseende att den nya looken står ut som en sårig tumme. Det är ingenting som förstör filmupplevelsen så klart, men det var någonting som jag reagerade på. Effekterna ser i övrigt bra ut.. vad mer finns det att säga?

Jag gillade Cult Of Chucky. Den kommer knappast gå till världshistorien som en av de bästa filmerna någonsin, men det är en underhållande liten slasherfilm och God Underhållning i nittio minuter utan tvekan. Tumme upp, rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av film nummer 1, 2, 3, 4, 5 och 6 i serien.

No Comments

Mother’s Day (2010) av J

maj 5th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att ett bankrån har gått käpp rätt åt skogen beger sig de tre bröderna Ike (Patrick John Flueger), Addley (Warren Kole) och Johnny (Matt O’Leary) till deras barndomshem i förhoppning att kunna söka skydd hos sin mor samtidigt som en orkan håller på att driva in över staden. Men väl där upptäcker de att deras mor har blivit vräkt från fastigheten och att huset numer ägs av paret Beth (Jaime King) och Daniel (Frank Grillo), som har en grupp vänner över för festligheter i deras orkanbunker under huset. Bröderna bestämmer sig för att ta gruppen som gisslan allt medan de försöker att komma på ett sätt att ta sig ut ur landet och när Mor (Rebecca De Mornay) slutligen kommit hem igen, väntar en blodig och sadistisk natt av terror.

Mother’s Day remaken från 2010 är ett bevis på att remakes faktiskt kan vara bra, även om den här filmen hade kunnat stå helt på sina egna ben utan att ha några som helst kopplingar till originalfilmen från 1980. Medan originalfilmen från 1980 är en backwoods-slasher är dess remake från 2010 en regelrätt home invasion film och likheterna mellan de två filmerna är ganska minimala, så när som på några enstaka referenser här och där. Hur som helst så är filmen som sagt bra. Det rör hela tiden på sig, filmen är välspelad (Rebecca De Mornay är i synnerhet fantastisk som Mor) och det märks att det fanns en betydligt fläskigare budget bakom filmen mot vad de hade när de gjorde originalet. Något jag gillar med den här remaken också är att den har en betydligt mörkare ton och atmosfär mot vad originalet hade,

I regisstolen satt Darren Lynn Bousman, som även regisserade Saw II, Saw III och Saw IV och som också hade ett finger med i antologifilmen Tales Of Halloween. Charles Kaufman (originalets regissör) och hans bror Lloyd Kaufman (en av grundarna till filmbolaget Troma) medverkade som producenter här och dyker även upp i varsin liten cameo. Jaime King såg vi i Sin City filmerna, My Bloody Valentine remaken och Silent Night från 2012 medan Frank Grillo medverkade i bland annat The Purge: Anarchy och The Purge: Election Year, men också i Captain America: The Winter Soldier, Captain America: Civil War och Avengers: Endgame. Rebecca De Mornay minns jag bäst från The Hand That Rocks The Cradle från 1992.

Jag kommer högst troligen att se om den här filmen fler gånger, så jag ger Mother’s Day remaken en tumme upp och en rekommendation.

No Comments

Mother’s Day av J

maj 5th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

De tre vännerna Abbey (Nancy Hendrickson), Jackie (Deborah Luce) och Trina (Tiana Pierce) har varit vänner sedan de gick i skolan men har sett till att hålla kontakten med varandra efter att de tog examen. Varje år träffas de för att hitta på någonting kul tillsammans och i år ska de bege sig ut i skogen för att campa – vilket kommer visa sig bli ett ödesdigert misstag. De tre vännerna blir under sin vistelse i skogen kidnappade av de två bröderna Ike (Frederick Coffin) och Addley (Michael McCleery) och blir medtagna till brödernas hus, där Mamma (Beatrice Pons) väntar…

Jag minns inte när jag hörde talas om Mother’s Day för första gången, men det kan ha varit någon gång under tonåren då jag införskaffade mig en hel bunt med Troma filmer på VHS. Likt alla andra VHS-releaser var det så klart trailers före själva filmen och det skulle inte förvåna mig ett dugg om trailern för Mother’s Day var med på någon av de kassetterna då det alltid följde med tre till fyra trailers för andra Troma releaser på varje kassett. I alla fall så har jag alltså nu slutligen beskådat Mother’s Day och den visade sig inte alls vara så som jag trodde att den skulle vara.

Jag hade fått för mig att Mother’s Day skulle vara en supercheesig, bonkers och ultra-trashig inbreed- och backwoods-slasher och visst är den väl det till en viss del, men inte alls på den nivån jag trodde att den skulle ligga på. Filmen visade sig också vara hyfsat välspelad och faktiskt väldigt välgjord med tanke på den knapra budget Charles Kaufman (Troma’s Lloyd Kaufman’s bror) och hans team hade för att göra den. Hur som helst så tyckte jag att filmen till en början var sådär; jag var inte nämnvärt imponerad, men allt eftersom filmen fortlöpte föll den mig bara mer och mer i smaken och när så sluttexten började rulla hade min åsikt vänt. Filmen har sina cheesiga stunder och är fullkomligen bonkers, men den lyckas ändå med konststycket att inte slå skämten över huvudet på tittaren samtidigt som den är genuint spännande till och från.

Jag kommer högst troligen att återkomma till den här filmen fler gånger i framtiden. Mother’s Day får en tumme upp från mig och en rekommendation.

No Comments

American Psycho II: All American Girl av J

april 28th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Rachael Newman (Mila Kunis) har utvecklat ett stort intresse för seriemördare efter att hon med nöd och näppe lyckades undkomma den ökände Patrick Bateman. Sex år senare har hon kommit in på universitet för att läsa beteende- och samhällsvetenskap med inriktning på kriminologi under professor Robert Starkman (William Shatner), en välkänd före detta FBI agent. Rachael har satt sitt sikte på att börja jobba på FBI och har bestämt sig för att hon ska ha jobbet som lärarassistent under Starkman till vilket pris som helst – även om det skulle betyda att hon behöver mörda sina klasskamrater…

American Psycho II: All American Girl – eller bara American Psycho 2 – är då uppföljaren till Christian Bale filmen från 2000, som från början inte alls var en uppföljare och hade inga som helst kopplingar till föregångaren. Filmens arbetstitel var The Girl Who Wouldn’t Die, men jag antar att Lions Gate ville suga ur American Psycho namnet några extra kronor så filmen blev således slutligen en uppföljare till Bale filmen.

Helt ärligt så tycker jag nog faktiskt att den här filmen är mer underhållande än den första. Visst, den är inte lika välgjord och den är betydligt trashigare än sin föregångare, men den har å andra sidan ett lite högre tempo och det rör på sig betydligt mer – att filmen dessutom är en slasherfilm till skillnad från föregångaren är redan där ett plus i min bok. Filmen är hyfsat välspelad och det märks att det fanns en rätt ordentlig budget bakom den, vilket å andra sidan får mig att fundera över varför i stort sett alla mord inträffar off-screen när jag tänker efter. Nåja..

Jag gillar den här filmen bättre än originalet oavsett hur trashig, dum och generisk den än må vara. Den är inte bättre gjord än originalet, men den är mer underhållande i mina ögon – även om faktumet att filmen är extremt snål med gore sticker mig i ögonen lite grann. Jag är dessutom ganska säker på att filmen hade fått bättre respons när den kom (om än bara marginellt) om den hade varit fristående.

No Comments

American Psycho av J

april 28th, 2019 | Postad i Drama, Film, Thriller

Året är 1987 och Patrick Bateman (Christian Bale) lever den amerikanska drömmen. Han är rik, han är snygg, han är atletisk och han har många vackra kvinnors uppmärksamhet. Men han bär även på en mörk hemlighet; Patrick är en blodtörstig och manipulativ psykopat.

Missnöjd med sitt glansiga liv spenderar Patrick sina kvällar med att stryka omkring på New York’s gator sökandes efter sitt nästa offer, oavsett om de affärsbekanta eller främlingar som han möter i förbigående – han gör ingen skillnad på folk och folk. Men allt eftersom han göder sitt mörka alter egos blodtörst samtidigt som han lever sitt yuppi liv börjar de bägge sidorna av Patrick’s liv att sammansmälta och han börjar snart att undra var ena sidan av hans liv slutar och vart den andra börjar.

American Psycho från 2000 behöver nog ingen närmare presentation – eller? Filmen är baserad på Bret Easton Ellisbok med samma titel från 1991 (som jag inte har läst, men som jag har hört ska vara bättre än den här filmatiseringen). Jag minns inte exakt när jag såg den här filmen för första gången, men det var åtminstone två, tre år efter att den kom och jag hade inte sett den sedan dess fram till nu. Det enda jag egentligen kom ihåg från filmen var slutet, som jag misstänker att de flesta som har sett filmen inte glömmer i första taget.

Hur som helst så kan jag väl säga att jag förstår nu varför jag inte har sett om filmen tidigare. Helt ärligt tycker jag faktiskt att filmen är sjukt överhypad. Christian Bale är fantastisk i sin rollsättning/huvudrollen, men det känns som att hela filmen står och puttrar på tomgång under stora delar och det verkar ärligt talat som att folk enbart kommer ihåg de våldsamma delarna av filmen; vilka det är få av och långt emellan. Ett plus filmen (och antagligen boken också för den delen) får är dess nattsvarta humor som dyker upp med jämna mellanrum i form av att, bland annat, Christian Bale vräker ur sig något riktigt obscent mitt under en vanlig konversation, men som den han pratar med inte reagerar på…

Nåja. American Psycho är väl en okej thriller, men den är i mitt tycke långt ifrån så pass bra som många verkar tycka.

No Comments

The Curse Of La Llorona av J

april 23rd, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Socialarbetaren Anna Tate-Garcia (Linda Cardellini) lever som änka med sina två barn Chris (Roman Christou) och Samantha (Jaynee-Lynne Kinchen) då hennes man blev dödad i tjänsten som polisman. Hon får en dag uppgiften att göra ett hembesök hos Patricia Alvarez (Patricia Velasquez) för att undersöka försvinnandet av hennes två barn och de misstankar som finns om barnmisshandel. Väl hemma hos Alvarez finner hon de två pojkarna inlåsta i en garderob, varpå de bägge pojkarna blir omhändertagna och placerade i barnskyddsnämndens lokaler trots Alvarez varningar om att det är La Llorona som är ute efter hennes söner. Senare samma natt hittas de bägge pojkarna drunknade. Det går nu upp för Anna att någonting mycket underligt är i görningen här och när hennes egna barn plötsligt får märkliga sår på armarna och börjar bete sig underligt inser hon att Alvarez kanske talade sanning…

The Curse Of La Llorona (eller The Curse Of The Weeping Woman som den också är känd som i vissa länder) är baserad på den mexikanska vandringssägnen La Llorona, som handlar om en kvinna som dränkte sina egna barn och som gråtandes söker efter dem. Om du är intresserad av att läsa mer om den här vandringssägnen kan du göra det här. Hur som helst…

Filmen i sig är ingenting att springa benen av sig för att se direkt. Den är välspelad och effekterna ser snygga ut så klart, men hela filmen följer Standardmall 12A för dagens spök- och demonskräckfilmer. Det finns i stort sett inga som helst överraskningar här och om man inte är en total räddhare finns det inte extremt mycket att bli rädd över här. Visst, de klyschiga och sjukt förutsägbara jumpscaresen finns givetvis här, men that’s about it. Jag skulle inte kalla filmen dålig dock, utan mer medioker och lättförglömlig. Det jag menar är att jag kan nästan garantera dig att du har sett det som händer i den här filmen minst tjugo gånger tidigare.

The Curse Of La Llorona är väl okej för vad den är. Den är inte ett dugg märkvärdig och gör exakt samma sak som så många andra filmer i samma kategori har gjort tidigare – varken bättre eller sämre. För dig som inte har någon koll på skräckfilmer kan jag dessutom säga att den även ingår i The Conjuring universumet tillsammans med The Conjuring, The Nun och Annabelle filmerna…

No Comments

The Punisher – Season 1 & 2 av J

april 22nd, 2019 | Postad i Action, Thriller, TV

Jag har äntligen tagit itu med The Punisher serien som Netflix producerade i samarbete med Marvel till deras Marvel Cinematic Universe. Inte för att jag följer det universumet nämnvärt, men jag är ett stort fan av The Punisher och även om jag hade hört en hel del dåliga saker om serien så tänkte jag att jag skulle ge serien en ärlig chans.

Frank Castle (Jon Bernthal) – den man media kallar för The Punisher – är död. Det är i alla fall vad allmänheten tror. I själva verket har Frank gått under jorden och lever nu under en ny identitet, i tron om att han har fullföljt sitt uppdrag att hämnas sin frus och sina barns död. Men när en hacker som kallar sig ”Micro” (Ebon Moss-Bachrach) plötsligt kontaktar honom och berättar att han sitter på information som pekar på att Franks uppdrag ännu inte är över och att de som står ansvariga för hans familjs död ännu går ostraffade.

Jag gillade faktiskt den här första säsongen av The Punisher. Den var betydligt våldsammare än vad jag trodde att den skulle vara. Från vad jag hade hört så lät det som att serien skulle vara mer en drama-serie än en regelrätt actionserie – vilket inte alls stämde. Säsong ett av The Punisher är en bitvis riktigt rå action-thriller serie och jag gillade den. Men med det sagt så är inte heller den första säsongen av The Punisher en bra take på The Punisher. The Punisher – i alla fall för mig – är en enmansarmé som förklarat krig mot den organiserade brottsligheten. En man som inte har något att förlora och som ger blanka fan i om han dör själv, så länge de ansvariga får sina straff – oftast i form av ett regn av bly. I den här första säsongen är Frank/Punisher mer tillbakadragen och bitvis mer aktsam med de konflikter han ger sig in i, vilket på sätt och vis går ihop med storylinen förvisso men med tanke på hur karaktären var i filmerna och serietidningarna är det rätt förvånansvärt åt vilket håll de valt att gå i den här första säsongen.

Hur som helst; jag vart inte besviken på den här första säsongen, jag gillade den. Det är en bra action-thriller serie, men det är som sagt inte en bra The Punisher serie – även om jag gillade Jon Bernthal som Frank/Punisher. Med det sagt…

En tid har gått sedan Frank (Jon Bernthal) tog itu med de sista som bar ansvaret för hans familjs död och har sedan dess varit på resande fot. En kväll när han besöker en pub i en liten småstad i Michigan stöter han på en ung och hemlighetsfull kvinna (Giorgia Whigham) som han räddar ifrån en grupp lönnmördare, varpå han snart finner sig indragen i en ny cykel av våld då någon vill se henne död. Samtidigt vaknar den sista ansvariga för Franks familjs död upp ur det koma Frank försatte honom i – och snart lyckas han rymma.

Säsong två av Netflix’s The Punisher. Egentligen finns det inte så speciellt mycket att tillägga om den här säsongen utöver det jag har skrivit om säsong ett, mer än att den här andra säsongen är bättre. Actionbitarna är välgjorda, råa och underhållande och Jon Bernthal är fortfarande grym i rollen som Frank/Punisher medan Josh Stewart är en intressant skurk i rollen som John Pilgrim och Giorgia Whigham är härligt sarkastisk i sin rollsättning.

Även om jag gillade säsong ett så tror jag nog att jag gillade den här andra säsongen bättre faktiskt även om jag vidhåller det jag skrev om säsong ett; serien är en bra action-thriller serie, men inte en bra The Punisher serie. Det vill säga, om man bortser ifrån de sista två, tre minuterna av den sista episoden i säsong två, som är en stor jävla tease för en säsong/fortsättning vi aldrig lär få se då Netflix har lagt ner både den här serien och de andra Marvel-relaterade serierna som de producerat. Det är givetvis inte ett lika stort långfinger till fansen och tittarna som avslutningen i Terminator: The Sarah Connor Chronicles (recenserad här), men ärligt talat så är det nog fan inte långt ifrån.

Hur som helst så gillade jag serien överlag som sagt. Den har givetvis sina brister, men jag fann den ändå underhållande och fläckvis spännande – vilket är ett okej betyg i min bok. Den får en tumme upp och en försiktig rekommendation.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud