| Subcribe via RSS

Violent Night av J

februari 3rd, 2024 | Postad i Action, Film, Komedi

Jason Lightstone (Alex Hassell) och hans ex-fru Linda (Alexis Louder) tar med sig deras gemensamma dotter Trudy (Leah Brady) till hans snuskigt rika mor Gertrude’s (Beverly D’Angelo) herrgård för att fira jul där. Det dröjer dock inte så länge innan julefriden får ett abrupt slut då en grupp legosoldater, ledda av en man som kallar sig Mr. Scrooge (John Leguizamo), intar herrgården, dödar personalen och tar familjen som gisslan.

Men vad varken Mr. Scrooge eller hans team hade räknat med är att det också befinner sig en oväntad motståndare i huset; Jultomten (David Harbour).

När det kommer till julfilmer så brukar jag oftast försöka att se dem kring just jul. Inte för att det egentligen spelar någon som helst jävla roll när på året man ser dem, men jag tycker personligen att julfilmer passar bäst då. Så, varför i helvete skriver jag då en recension på en julfilm i Februari? Jag hade faktiskt planerat att se Violent Night kring julafton förra året men av olika anledningar blev det helt enkelt inte av och.. ja, här är vi.

Med allt det svamlet ur vägen, hur är Violent Night? Briljant, skulle jag säga. Den är våldsam, den är rolig och den försöker inte vara något annat än en skön popcornrulle. Hela premissen är givetvis skitdum, men det var den här typen av film jag föreställde mig när jag satte mig för att se Fatman i julas (recenserad här), men som levererade någonting lite annorlunda mot vad jag förväntat mig.

Hur som helst är Violent Night en kul film. John Leguizamo är (som vanligt) briljant som skurk, David Harbour är bra (och kul) som Jultomten, som motvilligt tar sig ann de som finns med på hans ”naughty list”. Vi får även se Brendan Fletcher (Rampage trilogin, bland annat) i en mindre roll som sociopatisk hantlangare till Leguizamo.

Jag gillade Violent Night. Mycket. Det är i mångt och mycket en Die Hard klon (med tvisten att Jultomten är McClane-karaktären då), men den gör det på ett snyggt och underhållande sätt trots att dess premiss egentligen är stendum. Hur som helst, två tummar upp. Rekommenderas.

No Comments

Expend4bles av J

februari 3rd, 2024 | Postad i Action, Film

På uppdrag av CIA agenten Marsh (Andy Garcia) beger sig Expendables, med Barney Ross (Sylvester Stallone) och Lee Christmas (Jason Statham) i spetsen, till Libyen för att stoppa legosoldaten Suarto Rahmat (Iko Uwais) från att stjäla detonatorer till kärnvapen, på uppdrag av den mystiske terroristen Ocelot som planerar att använda dem för att skapa en internationell allvarlig incident.

Väl i Libyen upptäcker de att Rahmat och hans privata armé redan har lyckats lägga vantarna på detonatorerna, som sedan lyckas fly. En kamp mot klockan påbörjas för att hitta och neutralisera Rahmat och hans chef, innan de lyckas starta tredje världskriget.

Även om jag varit ett fan av Expendables filmerna sedan start så måste jag medge att jag gick in i Expend4bles med en hälsosam dos av skepsis. Inte nog med att filmen kom ut nära tio år efter den tredje filmen, den har även fått väldigt dåliga recensioner och bombade stenhårt när den gick upp på bio. Så, att jag var skeptisk till filmen förvånar nog ingen.

Hur som helst så vart jag förvånad över hur bra jag tyckte att den var. Visst, det är en CGI-fest utan dess like och flera val de gjort rent manusmässigt gjorde att jag kliade mig i huvudet några gånger samtidigt som jag kunde förutse i stort sett varenda vändning som skulle komma, men filmen bjöd i alla fall på det jag ville ha från den; over the top hjärndöd action och one-liners i mängder.

Men med det sagt kan jag samtidigt förstå om folk inte gillar filmen, det var en del saker som inte föll i god jord hos mig heller. Exempelvis tyckte jag inte att filmen kändes som en Expendables film i mångt och mycket, mest tack vare att majoriteten av de gamla actionhjältarna antingen inte var med alls i filmen eller var med väldigt lite – vilket omkullkastade hela idéen bakom franchisén. Men många av problemen andra verkar ha haft med filmen hade inte jag.

Att filmen är dummare än en säck med potatis och att man kan räkna ut vart saker och ting ska ta vägen med arslet var aldrig ett problem för mig. Att den var en ren CGI-fest skavde förvisso lite grann, men jag hade å andra sidan egentligen inte räknat med någonting annat.

Nåja. Expend4bles når absolut inte upp till de två första filmerna i franchisén (i synnerhet inte tvåan), men jag tycker personligen att den var bättre än den tredje filmen. Inte mycket, men likförbannat bättre. Bägge filmerna har definitivt sina problem, men till skillnad från den tredje filmen så är inte den här en PG-13 film – vilket Expendables filmerna inte ska vara.

Hur som helst, tar man Expend4bles för vad den är (en hjärndöd actionfilm med mycket CGI och en hel del underliga beslut rent manusmässigt) så är den okej. I alla fall i min bok. Men den är inte i närheten av de två första filmerna, som sagt.

Läs gärna mina recensioner av 1an, 2an och 3an också, samt H’s recensioner av 1an och 2an.

No Comments

Night Screams av J

januari 11th, 2024 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Någonstans i Wichita, Kansas, har David (Joseph Paul Manno), en potentiell college fotbollsstjärna, precis vunnit ett fyraårigt stipendium till ett college någonstans i Oklahoma. Hans vänner bestämmer sig därför för att fixa en ordentlig avskedsfest för honom medan hans föräldrar är ute för kvällen, ovetandes om att två förrymda fängelsekunder har smugit sig in i källaren och att en psykotiska galning finns bland dem…

Night Screams var på sätt och vis anledningen till att jag äntligen fick tummen ur och såg Graduation Day, tack vare att jag visste att Night Screams hade scener ifrån den filmen. Föga anade jag att första scenen i Night Screams var just ett klipp ur Graduation Day, som används som en ”a movie in a movie” – som de dessutom spoilar skiten ur allt medan inledningen av filmen fortgår.

Men hur som helst, Night Screams är i sig en hyfsat underhållande, men ack så stendum och cheesig slasherrulle från sent 80-tal. Hela subploten med de förrymda fångarna är totalt onödig och leder (till större delen) ingen vart, för att inte tala om inledningsscenen som makes no sense bredvid resten av filmen. Men likt Graduation Day tycker jag att speltiden är något lång och en tio minuters saxning av den hade inte skadat då det blir en handfull transportsträckor här och där filmen igenom.

Överlag är det dumt, så dumt, men samtidigt hyfsat kul och underhållande. Night Screams är inte en bra film, men den underhåller definitivt för stunden, mest tack vare de ganska slafsiga morden – och mördarens motiv, som är något av det dummaste jag någonsin har hört i en slasherfilm.

Jag skulle dock säga att Graduation Day och Night Screams funkar som en hyfsad double-feature om man är sugen på att titta på dumma slasherfilmer från 80-talet, men om du bara tänkt se en av dem så skulle jag nog säga åt dig att se Graduation Day istället för den här – speciellt med tanke på att den här filmen tokspoilar Graduation Day, som i mångt och mycket är en bättre gjord och genomförd slasherfilm (även om Night Screams har sina stunder då den överträffar den filmen). Med det sagt tycker jag att Night Screams är okej för vad den är. Det finns bättre filmer i subgenren men det finns definitivt också sämre.

No Comments

Graduation Day av J

januari 11th, 2024 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Några månader efter att den unga banlöperskan Laura Ramstead (Ruth Ann Llorens) dött efter att ha vunnit ett 30 sekunderslopp på högstadieskolan Midvale High – och precis innan studenten – börjar en maskerad galning ha ihjäl skolans idrottsteam.

Jag har väldigt många filmer på min ”att se” lista och den listan blir bara längre och längre för varje år som går. Jag har varken lust, ork eller tid att beta av fler filmer än vad jag egentligen borde, men ibland gör jag ett ryck och dammar av ett par, tre stycken filmer jag haft liggandes under en längre tid. Den här gången var det 1981 års slasherfilm Graduation Day som stod på tur för rakning.

Jag hörde talas om Graduation Day för första gången när jag såg Video Nasties: Moral Panic, Censorship & Videotape (recenserad här) i början av 2011 och har sedan dess haft filmen på min ”att se” lista. Varför jag inte sett den tidigare än nu vet jag inte riktigt, speciellt med tanke på att 1981 var guldåret för slasherfilmen då flertalet tunga titlar i subgenren släpptes just under det året. Graduation Day är förvisso inte en av de titlarna, men den håller å andra sidan en högre standard än många andra filmer som skulle följa med åren under 80-talet.

Filmen är dum, cheesig och överlag underhållande, men är samtidigt något för lång i mitt tycke. Tio minuter extra saxning i speltiden hade definitivt inte skadat, speciellt inte om de minutrarna hade snaggats av på filmens slut som drogs ut onödigt långt.

Graduation Day är hur som helst trots det en kul slasherfilm från det tidiga 80-talet och den påminde mig en hel del om Fatal Games (recenserad här) som kom ut tre år senare, med ett liknande tema kretsande kring en skolas idrottsteam som börjar bli mördade en efter en av en maskerad galning.

Skulle jag rekommendera Graduation Day? Ja, vad fan, även om jag tycker att speltiden var något lång så föll den mig ändå på läppen. Morden är bitvis fullständigt orealistiska och skitdumma, men samtidigt väldigt inovativa och det är alltid trevligt att se Christopher George i rollistan – i det här fallet som en vresig ex-coach. En tumme upp, rekommenderas.

No Comments

Fatman av J

december 25th, 2023 | Postad i Action, Film, Komedi

Chris Cringle (Mel Gibson) – också känd som Jultomten – och hans fru Ruth (Marianne Jean-Baptiste) sitter i klistret ekonomiskt då Chris’ verksamhet har börjat att avta med åren tack vare att barn runt om i världen har blivit elakare. Samtidigt har den amerikanska regeringen, som innehar en ränteandel på Chris’ verksamhet då julhögtiden är en stor ekonomisk stimulans för landet, börjat att dra ner på sina subventioner. För att rädda verksamheten från att gå under går Chris motvilligt med på ett erbjudande som den amerikanska militären lägger fram; att producera komponenter till jetflygplan.

På Julafton får Billy Wenan (Chance Hurstfield), en bortskämd, elak och narcissistisk tolvåring som bor med sin rika farmor, en kolklump i julklapp från Chris då han begått en rad klandervärdiga handlingar mot andra som han anser vara underlägsna. Billy svär att han ska hämnas och anlitar därför en torped (Walton Goggins) för att mörda Chris.

Jag tror de flesta har någon gång sett en trailer för en film och fått ett intryck av att filmen ska vara på ett sätt men sen när de tittar på filmen inser de att den är på något helt annat. Fatman är en sån film för mig. När jag såg trailern kring hösten för tre år sedan fick jag intrycket att det skulle vara en balls to the walls actionrykare med one-liners, konstant action och ett manus som knappt gick att ta på allvar – vilket filmen inte alls är.

Visst har filmen en del action och handlingen i Fatman är bonkers och halvsvår att ta på allvar, men filmen är samtidigt återhållsam med dess actiondelar och manuset (för att inte tala om humorn) ligger på en betydligt mer subtil nivå än vad jag förväntade mig att den skulle. Istället för att vara en idiotactionfilm är Fatman mer en karaktärsdriven actionfilm med en del komiska inslag – och det funkar briljant. Till större delen i alla fall.

Det enda jag egentligen kan tänka mig att klaga på är filmens klimax, då Gibson’s och Goggins’ karaktärer slutligen möter varandra. Hela den biten är överstökad på tok för fort och det hela blir nästan antiklimaktiskt på grund av hur kort fighten mellan dem är. Jag menar inte att fighten hade behövt vara tjugo minuter lång, men i alla fall ett par minuter längre hade jag uppskattat.

Resten av filmen är som sagt riktigt bra. Handlingen – hur dum den än är – fungerar fint, trots att resten av filmen är hyfsat straight spelad. Karaktärerna är intressanta och underhållande att titta på (i synnerhet Gibson’s och Goggins’ karaktärer) och även om filmen inte är fylld till bredden med action från för- till eftertexter så är det tillräckligt med action (och humor) för att hålla intresset uppe – speciellt med tanke på att filmen har en föredömlig speltid på strax under hundra minuter.

Fatman visade sig inte vara som jag trodde (mest tack vare en missvisande trailer), men den levererade ändå. Handlingen må vara dum, men utförandet är nästintill helt briljant. Rekommenderas.

No Comments

Chucky – Season 2 av J

december 16th, 2023 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare, TV

Sex månader har gått sedan de tre vännerna Jake (Zackary Arthur), Devon (Björgvin Arnarson) och Lexy (Alyvia Alyn Lind) lyckades sätta käppar i hjulet för den demoniska dockan Chucky’s (Brad Dourif’s röst) planer. Jake bor nu mer med en fosterfamilj men han saknar Devon, men kan samtidigt inte riskera att visa upp deras relation inför hans nya, konservativa familj. Det stilla lugnet får dock ett abrupt slut när någon som låter som Chucky plötsligt ringer upp Jake.

När Jake har berättat för Devon och Lexy om det underliga samtalet samlas trion återigen – och går rakt i Chucky’s fälla. Men efter att ha misslyckats att röja de tre ungdomarna ur vägen och istället lyckats spränga Jake’s yngre fosterbror i luften får trion skulden för det hela och skickas iväg till internatskolan Incarnate Lord – som inte bara är en strikt religiös internatskola, utan också den som Charles Lee Ray – Chucky – gick på när han var ung…

Jag har alltid varit ett stort fan av Child’s Play och Chucky filmerna. Visst har franchisén haft sina dippar här och där men jag har aldrig ogillat någon av filmerna, vilket är ganska sällsynt. Oftast är det i alla fall en eller två filmer i en längre film franchisé som jag tycker är genuint usla, men inte här inte! Hur som helst så tillhör jag dem som älskade den första säsongen av Chucky. Den levererade en nästintill perfekt säsong (där halvtaskig CGI var egentligen det enda jag kunde tänka mig att klaga på) och fortsättning på franchisén. Så när säsong två av Chucky hade haft premiär och några avsnitt hade släppts bänkade jag mig tillsammans med en nära vän (som också är ett die hard fan av Chucky) för att avnjuta fortsättningen på franchisén – vilket skulle ta längre tid än vad vi hade tänkt oss.

Det tog snett över ett år för oss att faktiskt se säsong två från början till slut, med en omstart halvvägs igenom säsongen efter att vi inte hade tittat på den på över ett halvår. Anledningarna till varför det blev så är många men det berodde absolut inte på serien i sig, säsong två av Chucky fortsätter nämligen att leverera.

Det är kul, det är våldsamt och likt den första säsongen är givetvis även den här gjord för fansen. Det är en hel del callbacks till filmerna och karaktärer som vi inte sett i flera filmer (eller ens den föregående säsongen) dyker upp här, samtidigt som handlingen fortsätter framåt i rask takt. Effektmässigt verkar serien ha fått sig ett litet lyft (eller så är det jag som börjat acceptera halvtaskig CGI) sedan den första säsongen och jag skulle nog säga att det nästan är mer effekter nu än i föregående.

Det enda jag egentligen har något att klaga på är ett specifikt avsnitt där de försökt vara meta samtidigt som avsnittet driver handlingen framåt, vilket kändes lite som ett stort ”Titta, är vi inte för roliga? Haha!”. Visst, jag skrattade och tyckte att en del av gagsen var kul, men det hela kändes i slutändan väldigt felplacerat och något forcerat.

Bortsett från det avsnittet så har jag inte speciellt mycket annat att klaga på när det gäller den andra säsongen av Chucky. Jag hade förbannat roligt och ser fram emot att fortsätta med säsong tre, som i skrivande stund har ett juluppehåll. Är du ett fan av Child’s Play och Chucky tror jag nog att du redan sett säsong två av Chucky TV-serien, om inte så tycker jag definitivt att du ska ta och göra det. Nuuu. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av filmerna också; 123456, 7 och säsong 1 av Chucky.

No Comments

The Millennium Bug av J

december 15th, 2023 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

31 December, 1999. Familjen Haskin har bestämt sig för att fly Y2K hysterin och har begett sig till de isolerade skogarna på Sierra Diablos bergen. Men deras rofyllda campingtur tar en oväntad och fruktansvärd vändning när de plötsligt blir kidnappade av en klan med inavlade bergsbor, familjen Crawford. Men vad ingen av familjerna vet är att en monstruös mardröm är på väg att bryta sig upp ur jordens innanmäte…

Jag tror att de flesta har någon gång sett omslaget eller postern på en film och tänkt ”Jävlar! Den där filmen ser cool ut, den måste jag se!”, för att sedan inse vilket gigantiskt misstag man gjort när man tröck på Play-knappen. The Millennium Bug är just en sån film för mig.

Omslaget/postern skriker häftig monsterskräck lång väg och visst, filmen levererar det till en viss del men den gör så många besynnerliga fel och märkliga val att jag vart tvungen att plocka upp hakan från golvet.

För det första är hela subploten med de inavlade bergsborna helt onödig och tar, tyvärr, upp större delen av speltiden. Det här problemet är troligtvis det enklaste att fixa med filmen; skriv ut karaktärerna ur filmen helt och hållet. Filmen behövde verkligen inte inavlade hillbillys alá Wrong Turn (i det här fallet DollarStore varianten av dem), det hade räckt gott och väl med det titulära monstret.

För det andra verkar hela filmen vara inspelad på ett set istället för på plats. Ett bra exempel på det är i en scen då monstret stampar runt så att allting skakar vilket gör att träden ”svajar” (de snarare gungar) fram och tillbaka och det är extremt jävla uppenbart att de är gjorda av plast. Jag kan ha överseende med det till en viss grad då filmen inte är någon storbudgetfilm på långa vägar, men jag menar, kom igen… det känns lite som att de gjorde en tagning och den fick duga.

Jag vet inte ett skit om hur det är att göra en film och det här kanske var regissören/manusförfattaren Kenneth Cran’s stora passionsprojekt, men det här är verkligen inte bra. Manuset är en stor bov i det hela och istället för att ha skrivit ett manus som likagärna hade kunnat varit en usel Wrong Turn rip-off så borde han, förslagsvis, gjort det enklare för sig; ha Y2K hysterin som backdrop, sätt en grupp ungdomar (som festar så klart) i skogen och låt det titulära monstret plocka av dem en efter en (alternativt låt det jaga dem genom större delen av filmen) fram till klimaxet där en eller två av dem lyckas förgöra det, sluttexten börjar rulla. Personligen tycker jag att det låter som en betydligt mer tilltalande handling än vad som faktiskt är i The Millennium Bug. Jag menar, när väl monstret dyker upp så har jag egentligen redan slutat bry mig, men – och det här är något som förvånade mig – tack vare designen på monstret och att monster effekterna är väldigt imponerande för den här typen av lågbudget film så drogs jag faktiskt tillbaka in i filmen, om än bara för stunden.

Om jag måste säga att någonting var bra med den här filmen så är det definitivt designen på monstret och effekterna de använt sig av, vilket får mig att undra om det kanske är så att det var dit all tankeverksamhet gick…

Hur som helst, The Millennium Bug är verkligen inte en bra film, vilket är så förbannat jävla synd då den faktiskt hade väldigt mycket potential att bli en hidden gem bland monster skräckfilmer. Den har imponerande monster effekter, ja, men det räddar inte filmen från att vara ett totalt haveri. Skippa.

No Comments

Strandvaskaren av J

december 15th, 2023 | Postad i Film, Skräck/Rysare

För etthundra år sedan mördades tre manliga elever brutalt på Hellestads internatskola av en bonde från trakten. Efter morden dränkte sig bonden i en närbelägen sjö och hans kropp återfanns aldrig. Historien har blivit en vandringssägen för generationer av elever på Hellestad och en årlig fest, till minne av händelsen.

Sara (Rebecka Hemse) går nu på internatskolan och skriver på ett skolarbete om Strandvaskar-legenden när hon upptäcker ny fakta kring händelsen som kastar en mörk skugga över familjenamnet till en av skolans huvudsakliga finansiärer. Samtidigt håller eleverna på att förbereda den årliga festen för Strandvaskaren, när något okänt och skrämmande rör sig genom Hellestads korridorer…

Jag minns inte riktigt exakt när jag såg Strandvaskaren för första gången, men det måste ha varit snett efter att den kom ut på dvd. Jag hade vid den tiden en vän som jag såg en del svensk film med (mest tack vare att hon gillade svensk film), så när Strandvaskaren kom ut på dvd lär vi ha hyrt den fortare än fan. Det här var snart tjugo år sedan så jag minns så klart inte vad jag tyckte där och då, men med tanke på att jag såg om Strandvaskaren en hel del i mina sena tonår så föll den antagligen mig på läppen – mycket tack vare att det är en svensk (och välgjord) slasherfilm. Hur som helst…

Så här nästan tjugo år efter att filmen släpptes så tycker jag att den fortfarande håller. Den är välspelad (med flera stora namn som gått vidare till internationella produktioner), snygg och är utan tvekan en av de bästa svenska slasherfilmerna som gjorts (vilket inte är så svårt i och för sig att vara då vi knappast drunknar i bra slasherfilmer i det här landet).

Men med det sagt så har jag några problem med filmen. För det första är den något för lång. En extra runda i redigeringen hade inte skadat för att tighta till speltiden lite mer då det känns som att filmen släpar lite på sina ställen. För det andra är filmen extremt blodfattig för att vara en slasherfilm från mitten av 00-talet. Visst, det finns slasherfilmer som anses vara mästerverk utan att det är nämnvärt mycket blod i dem (The Texas Chainsaw Massacre och Halloween, exempelvis), men jag tror å andra sidan att det hade gett Strandvaskaren en liten stöt i armen så att säga för att väcka tittaren – vilket för oss till den tredje saken jag vill ta upp; i stort sett alla mord inträffar off-screen.

Jag vet inte om det hade med budget, kompetens eller att studio la sig i produktionen, men en slasherfilm från den här tiden borde ha haft mord on-screen. Jag hade varit okej med att de haft ett par, tre off-screen kills (som i exempelvis Friday The 13th filmerna), men när i stort sett alla mord inträffar off-screen så känns hela slasherdelen av filmen rätt poänglös egentligen. Varför inte bara göra en regelrätt thriller isåfall om man ändå inte tänker visa morden? Ja, jag vet att det här är en aning motsägelsefullt mot det jag skrev innan om att Strandvaskaren är en av de bästa svenska slasherfilmerna som gjorts, men om man tar ett djupt andetag och funderar en sekund på vad för andra filmer i subgenren som gjorts i Sverige så förstår man nog min utgångspunkt… hoppas jag.

Nåja. Strandvaskaren är långt ifrån perfekt, men det är samtidigt en film som ligger mig varmt om hjärtat. Även om den har sina problem och brister så är det ändå en film jag återkommer till med jämna mellanrum, så jag vill ge den en försiktig rekommendation – åtminstone om man inte har sett den. Det är synd att den floppade som den gjorde, en uppföljare hade definitivt varit intressant.

No Comments

Five Nights At Freddy’s av J

oktober 27th, 2023 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Mike Schmidt (Josh Hutcherson) har det svårt. Han är förmyndare till sin yngre syster Abby (Piper Rubio) och har precis fått sparken från sitt jobb som säkerhetsvakt på ett köpcentrum efter att ha spöat på en pappa som han misstagit för att ha varit en kidnappare. Samtidigt försöker han att återuppbringa minnet av vem som kidnappade hans bror när han var tolv år genom att söka i sina drömmar.

När hans faster Jane (Mary Stuart Masterson) hotar honom med att dra han inför domstol för att få vårdnaden om Abby tackar han motvilligt ja till ett erbjudande att börja jobba som nattvakt på den sedan länge igenstängda pizzerian Freddy Fazbear’s Pizza. Det dröjer dock inte länge innan han inser att hans nya jobb kommer bli betydligt mer komplicerat än vad han till en början trott då sanningen kring pizzerians animatroniska robotar börjar uppdagas; de är inte bara robotar, de lever…

När Willy’s Wonderland kom i början av 2021 så jämfördes den föga förvånande med Five Nights At Freddy’s spelen och sågs väl på sätt och vis som en filmatisering av de spelens koncept – typ. Jag citerar ur min recension av Willy’s Wonderland; ”Om man inte har levt under en sten de senaste sju eller så åren och om man gillar gaming så har jag svårt att tro att man missat point and click skräckspelen i Five Nights At Freddy’s franchisén, där man antar rollen som en nattvakt på en pizzeria där animatronerna lever ett eget liv nattetid och där en jävligt mörk bakgrundsberättelse finns att hitta för den som klarar av att ta sig igenom alla nätterna (och spelen).” Nu, två och ett halvt år senare, har vi äntligen fått en riktig filmatisering av Five Nights At Freddy’s och…

Filmen är helt okej. Skådespelet är bra, manuset (som är delvis skrivet av Five Nights At Freddy’s skapare, Scott Cawthon) håller sig förhållandevis troget till källmaterialet och effekterna (i synnerhet animatronerna som använts) ser väldigt bra ut. Filmen är påkostad, snygg och är överlag underhållande, men jag har samtidigt en handfull problem med den.

Dess speltid på hundratio minuter är på tok för lång, vilket gör att en del scener kändes som ren utfyllnad (i synnerhet de scener som upprepades ett par gånger). En kortare speltid hade ökat mitt betyg på filmen utan tvekan. Det är knappast finkonst vi snackar om här, utan en popcorn-skräckfilm baserad på en serie datorspel. Att filmen dessutom är en PG-13 film med minimalt med blod och slafs drog ner betyget en aning mer för min del. Jag har full förståelse att skaparna bakom filmen bestämde sig för att gå den vägen med tanke på hur populär spelserien har varit och är bland tonåringar, men jag hade gärna sett mer blod framför kameran.

Något mer jag hade svårt med filmen var en av dess subplots, som i slutändan blev en enda stor MacGuffin. Jag kan på sätt och vis förstå varför den är med i filmen, men jag hade förväntat mig att filmen skulle följa konceptet av spelen (ensam nattvakt som måste hålla mordiska animatroner utanför kontrollrummet) mer än vad den på sätt och vis egentligen gjorde.

Jag vet att det låter som att jag tyckte mer illa om filmen än vad jag egentligen gjorde, men på det stora hela tyckte jag faktiskt att den var okej. Mina förväntningar uppfylldes inte riktigt helt, men det gjorde ju inte filmen dålig heller – bortsett från att jag tycker att den är på tok för lång för det den försöker göra. Hur som helst, är du ett fan av Five Nights At Freddy’s franchisén (eller bara skräckfilmer med mördaranimatroner) så tycker jag absolut att du ska ge den en chans. Det är i alla fall en av de bättre spelbaserade filmerna som gjorts.

No Comments

Talk To Me av J

september 25th, 2023 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Tonåringen Mia (Sophia Wilde) kämpar med den andra årsdagen av hennes mor Rhea’s (Alexandria Steffenson) bortgång och hennes avlägsna förhållande till hennes far, Max (Marcus Johnson). En kväll smiter Mia, hennes bästa vän Jade (Alexandra Jensen) och Jade’s lillebror Riley (Joe Bird) ut till en hemmafest där huvudattraktionen är att använda ett kraftfullt mediums avskurna och balsamerade hand för att komma i kontakt med andar på den andra sidan. Mia bestämmer sig för att prova och blir uppeggad av upplevelsen.

Några dagar senare samlas gruppen hemma hos Jade och Riley för att på nytt använda den balsamerade handen, men den här gången går någonting fruktansvärt fel som leder till tragiska konsekvenser för Riley och att Mia börjar se sin döda mor, som försöker vägleda henne. Frågan är bara vem hon ska lita på; de levande eller de döda?

Talk To Me från förra året är ännu en i raden av skräckfilmer där demoniska krafter står i fokus och även om filmen är helt okej för vad den gör så levererar den absolut ingenting nytt. Filmen i sig är hyfsat generisk och bjuder på väldigt få överraskningar, men har samtidigt en handfull scener som – även om de inte är nämnvärt läskiga – är hyfsat obekväma att titta på. Skådespelet är bra, effekterna lika så, men även om själva idéen om ett mediums avskurna och balsamerade hand som kan ge andra kontakt med den andra sidan är orginell så faller resten av filmen in i de gamla klyschorna som de flesta filmer med liknande teman brukar göra.

Men med allt det sagt så är Talk To Me, som sagt, en okej film, även om den egentligen inte bjuder på speciellt mycket nytt för subgenren. Den är välspelad, ser bra ut och har en exemplarisk speltid på runt nittio minuter (vilket är ovanligt för den här typen av filmer). Godkänd.

En uppföljare – med den ”fyndiga” titeln Talk 2 Me (som jag tycker borde ha fått titeln Talk To Me Too) – verkar, i skrivande stund, vara i pre-production. När eller om den kommer ut återstår att se…

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud