| Subcribe via RSS

Child’s Play (2019) av J

mars 30th, 2020 | Postad i Skräck/Rysare

Leksaken Buddi är den största sensationen som leksaksföretaget Kaslan Industries har tillverkat tack vare dess artificiella intelligens, vilket gör att ägaren kan koppla upp dockan till andra Kaslan produkter. När en programmerare får sparken av sin överordnade i en vietnamesisk fabrik slår han av säkerhetsprotokollen i en av dockorna för att sedan begå självmord.

Den ensamstående modern Karen (Aubrey Plaza) har precis flyttat till en ny stad tillsammans med sin trettonåriga son Andy (Gabriel Bateman) och för att muntra upp honom inför hans födelsedag ger hon honom en Buddi docka. Andy fäster sig snabbt vid dockan – som får namnet Chucky – som blir hans bästa vän. Andy börjar snart dock inse att någonting är riktigt fel med hans Buddi docka – och att ingen tror på honom att det är Chucky som ligger bakom det kaos som pågår.

De som känner mig väl och vet vad jag har för filmsmak vet att jag älskar Child’s Play filmerna, med Brad Dourif som rösten till den onda dockan. När jag fick höra att en remake var i görningen vart jag en aningen skeptisk till hur filmen skulle bli då Dourif inte skulle göra rösten till dockan den här gången. Det har tagit lite tid men nu har jag äntligen sett remaken av Child’s Play och jag är ärligt talat ganska förvånad över hur mycket jag faktiskt gillade filmen. I ärlighetens namn tror jag faktiskt att jag tycker att det här är en av de bästa remakes som gjorts de i alla fall senaste tio, femton åren.

Filmen skiljer sig extremt mycket från originalet så klart och att de gjort Chucky till en AI som går berserk istället för en mördare som är fast i en dockas kropp får säkert många fan boys av originafilmerna att rynka på näsan i avsky. Personligen gillade jag just den ändringen då den passar vårt moderna samhälle, även om jag samtidigt saknade Chucky’s personlighet lite grann. Å andra sidan är inte det här en Dourif-Chucky film heller, så att gnälla över att Chucky i den här filmen inte är exakt likadan vore bara tramsigt.

Filmen är hur som helst välspelad och jag tycker nog att de valde rätt när röstrollen till Chucky gick till ingen mindre än Mark Hamill. Effekterna ser överlag bra ut och Chucky dockan ser fucking creepy ut, även under scener då den inte är menad att göra det. Filmen kvarhåller även den mörka humorn som originalfilmerna (åtminstone de två, tre första) hade till en viss del, vilket jag så klart gillade.

Jag tycker att Child’s Play från 2019 är en genuint bra remake och film i sig. Den lär knappast gå till historien, men det är en underhållande popcornrulle som jag definitivt kommer bänka mig framför fler gånger – antagligen i anslutning till mina marathons jag har emellanåt med originalfilmerna. Hur som helst; jag rekommenderar den här filmen.

Läs gärna mina recensioner av originalfilmerna också:
1, 2, 3, 4, 5, 6 och 7

No Comments

Champion av J

mars 30th, 2020 | Postad i Dokumentär

Champion är en dokumentär från 2005 om Danny Trejo, där han berättar om sin uppväxt, hans drogmissbruk, hans kriminella bana och hur han tog sig ur allt – och hur han blev skådespelare.

Jag har alltid gillat Danny Trejo som skådespelare och jag gillar honom knappast mindre efter att ha sett Champion. Nu är förvisso dokumentären femton år gammal, men av att döma av intervjuerna som görs med Danny här så verkar han vara en genuin good guy – trots hans hårda förflutna. Hans berättelse är intressant och fängslande, samtidigt som den vid en närmare eftertanke är ganska tragisk även om den i slutändan gjorde honom till (eller åtminstone ledde honom till att bli) en filmstjärna.

Dokumentären i sig är egentligen inget märkvärdigt. Majoriteten av den består av att Danny intervjuas om sitt liv blandat med intervjuer från bland annat Dennis Hopper och Robert Rodriguez samtidigt som allt varvas med gamla fotografier. Redigeringen är hur som helst rätt risig och det hattas mellan tre (eller om det var fyra?) olika intervjuer med Danny samtidigt som det hela tiden skiftar mellan färg och svart/vitt av någon underlig anledning – vilket säkert kan irritera en del tittare.

Hur som så var dokumentären helt okej, även om jag högst troligen inte kommer ha någon större brådska att se om den.

No Comments

Bloodshot av J

mars 15th, 2020 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Soldaten Ray Garrison (Vin Diesel) bevittnar hur hans fru blir mördad och blir sedan skjuten i ansiktet själv – bara för att vakna upp i en forskningsanläggning. Han får veta att han har dött och att de igenom avancerad teknologi har lyckats återuppliva honom och gett honom övermänsklig styrka och förmågan att läka sår inom loppet av några sekunder med hjälp av mikroskopiska robotar som flödar i hans blodomlopp. Han minns till en början ingenting men börjar snart få upp minnesbilder av hans frus och hans egen mördare, eller åtminstone den han tror som ligger bakom hans frus och hans egen död. Han inser snart att allt han får veta inte är att lita på och frågan är; kan han ens lita på sig själv?

Bloodshot är en sci-fi action rulle baserad på serietidningarna med samma namn från Valiant Comics. Jag hade aldrig hört talas om varken karaktären eller Valiant Comics innan jag såg filmen, så hur trogen filmen är källmaterialet har jag ingen aning om. Det jag däremot kan säga om filmen är att det är en skön popcorn berg-och-dalbana. Den bjuder på en hel del action; folk som flyger åt alla håll, explosioner, skottlossningar till höger och vänster och filmen känns bitvis nästan TV-spelsaktig (vilket den nästan ser ut att vara emellanåt också).

Det enda problemet jag egentligen hade med filmen var att dess åldersgräns i staterna är PG-13, vilket motsvarar våran 11 årsgräns här i Sverige, vilket automatiskt gör filmen betydligt mer blodfattig än vad den borde ha varit. Så, det våldet som HADE kunnat vara där fanns alltså inte där – vilket det borde ha varit då filmen i stort sett är bäddad för over the top våld.

Hur som helst så gillade jag filmen. Den är inte speciellt smart, men den har några oväntade vändningar här och där och om man – som mig – inte har läst serietidningarna och bara ser den som ytterligare en action rulle med Vin Diesel så fungerar den alldeles utmärkt (såvida man inte är en jättebebis och grinar så fort CGI används i moderna filmer då det används väldigt flitigt här). Filmen får en tumme upp från mig och en rekommendation, även om jag har svårt att se mig själv ha någon större brådska att se om den på bluray när den släppts på det formatet.

No Comments

Fatal Games av J

mars 9th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Vid Falcon Academy of Athletics tränar och tävlar unga dedikerade atleter inför de kommande Olympiska Spelen, ovetandes om att en spjutkastande galning har satt sitt sikte på skolans elitelever.

Det här var första gången jag såg Fatal Games från 1984, men min historia med filmen går tillbaka 21 år då jag spelade in filmen – under den svenska titeln Dött Lopp – från Kanal 5 en tidig morgon. Av någon anledning tittade jag aldrig på filmen, så tekniskt sett är nog det här den filmen jag väntat längst med att se – någonsin.

Var den värd väntan? Mjaaae, njae, mja… den var ju inte något mästerverk direkt, men jag har sett sämre slasherfilmer än den här. Skådespelarna är helt okej för den här typen av film och även om manuset följer ungefär varenda klyscha som finns i subgenren så funkar det då filmen inte försöker vara något annat än en korkad slasherfilm. Å andra sidan var inte filmen i närheten så cheesig som jag hade inbillat mig att den skulle vara, vilket var synd. Det jag gillade bäst med filmen var nog dess sista akt, när mördarens identitet (som jag räknade ut så fort den personen dök upp i filmen) blir avslöjad och vad dennes motiv är – som är något av det mest genialiska och långsökta jag någonsin har sett i en film, vilket låg helt i linje med vad som ofta förekommer i whodunnit slasherfilmer. Loved it.

Filmens största brist var i min mening att mordscenerna inte var nämnvärt spektakulära och kändes väldigt vanilla utan någon direkt uppfinningsrikedom – eller orealistisk idioti, bortsett från två av dem (har du sett filmen tror jag nog du kan räkna ut vilka scener det är jag syftar på).

Nåja.. jag har som sagt sett sämre slasherfilmer än den här, men jag har också sett betydligt bättre. Fatal Games hamnar någonstans i mellan-landet mellan bra och usel.

No Comments

Evil Laugh av J

mars 7th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

En grupp läkarstudenter har anlänt till ett gammalt fosterhem för att göra iordning huset inför en nyöppning av det. Det de inte vet är att huset har en tragisk och mörk bakgrund; för tio år sedan blev tillsyningsmannen Martin oskyldigt utpekad att ha ofredat och våldfört sig på de intagna barnen, varpå hans egen far tog sitt liv i tron om att hans son var ett monster. Martin kunde aldrig bevisa sin oskuld och genomgick ett mentalt sammanbrott, vilket ledde till att han en natt systematiskt slaktade de inneboende barnen och tog sedan sitt eget liv igenom att sätta eld på byggnaden – hans kropp blev emellertid aldrig funnen…

Läkarstudenterna räknar hur som helst med en helg av kul umgänge och eventuella sexuella aktiviteter sinsemellan. Vad de inte vet är att en maskbeklädd inkräktare också har dykt upp och har för avsikt att se till att fosterhemmet aldrig öppnar sina dörrar på nytt…

Jag gick in i tron om att slasher-komedin Evil Laugh skulle vara något i stuk med Student Bodies (recenserad här); väldigt lättsam, flamsig och parodisk. Filmen är till en viss del en komedi förvisso, men jag vart ganska förvånad över hur straight faced alla i filmen var och hur mörk dess story egentligen var med tanke på hur cheesig och bonkers filmen på det stora hela var – jag hade som sagt förväntat mig någonting helt annat än vad jag fick.

Hur som helst så tycker jag att filmen var helt okej. Skådespelarinsatserna är ingenting att skriva hem om, men de fick jobbet gjort i alla fall. Manuset följde Standard Mall 125B för 80-tals slashers och vem som är mördaren är ganska enkelt att räkna ut om man använder uteslutningsmetoden lite lätt. Det enda jag tyckte filmen haltade lite på var väl dess effekter. Varför? Jo, för man får knappt se något av dem överhuvudtaget. Majoriteten av morden sker antingen off-screen eller semi off-screen, vilket gör att filmen i mina ögon tappar några poäng. Filmen underhåller förvisso med alla de dumheter som händer runt om morden så klart, men det hade varit trevligt att få se mer än vad man faktiskt får.

Nåja. Evil Laugh är en okej slasherfilm på det stora hela som jag säkert kommer se om nån gång i framtiden – även om jag inte kommer ha speciellt bråttom dit.

No Comments

Batman vs Teenage Mutant Ninja Turtles av J

februari 13th, 2020 | Postad i Action, Film, Tecknat/CGI

När någon börjar stjäla experimentell teknologi i Gotham City kopplas Batman (Troy Baker’s röst) in på fallet och tillsammans med Batgirl (Rachel Bloom’s röst) och Robin (Ben Giroux’s röst) börjar han undersöka saken och stöter snart på fyra ninjasköldpaddor; Teenage Mutant Ninja Turtles. De två grupperingarna slår sig snart samman för att bekämpa två gemensamma fiender som smider planer på att förinta Gotham City – och sedan världen.

Batman vs Teenage Mutant Ninja Turtles (som för övrigt är en smått missledande titel) hade varit en blöt dröm för mig som barn. Batman och TMNT var två av mina favoritserier när jag var liten och blotta tanken att dessa två universum skulle komma att bli en film var bara något jag kunde drömma om. Nu, tjugo plus år senare har äntligen den drömmen blivit verklighet och holy shit; det här är bra skit.

Filmen är överraskande våldsam för en film där Nickelodeon har varit involverade och den bjuder på en hel del action och där folk får på truten. Röstskådespelet är suveränt och även om jag inte är ett superstort fan av den här typen av kantigare animationer så var de välgjorda och bitvis ganska snygga. Personligen hade jag hellre sett att de använt sig av någon animationsstil med mjukare drag, men med tanke på hur jävla bra filmen i övrigt var så kan jag överse det.

Jag har inte så mycket mer att säga om den här filmen. Är du ett fan av Batman och TMNT, vad väntar du isåfall på? Jag personligen kommer att se om den här fler gånger. Den får en stor tumme upp och en rekommendation från mig.

No Comments

Batman: The Killing Joke av J

februari 13th, 2020 | Postad i Action, Film, Tecknat/CGI

Jokern (Mark Hamill’s röst) har återigen lyckats rymma från Arkham Asylum och har satt sitt sikte på Kommisarie Gordon (Ray Wise’s röst) med ett enda syfte; att bevisa att allt som krävs är en dålig dag för att man ska kunna bli lika galen som honom. Kan Batman (Kevin Conroy’s röst) stoppa hans vansinniga plan i tid?

Batman: The Killing Joke är baserad på serien med samma namn från 1988, som fungerar som en originstory för Joker. Men då serien bestod av strax över sextio sidor behövdes det hela paddas ut för att få ihop en 60+ minuter film. Så, filmen inleds med material som inte har någonting överhuvudtaget med The Killing Joke att göra under de första trettio eller så minuterna för att sedan hoppa in i källmaterialet. Jag är ganska kluven kring vad jag tycker om den här filmen egentligen…

Å ena sidan gillar jag den mörkare och mer vuxenorienterade tonen filmen har, men å andra sidan känns det som att de första trettio minuterna av filmen är slutet på en film och när de väl börjar använda källmaterialet från serien så känns det som att en ny film startar från ingenstans. Skiftningen mellan den första delen av filmen och den andra känns väldigt abrupt och ärligt talat tror jag att de bägge delarna hade fungerat bättre var för sig i varsin trettio minuters kortfilm istället för den här mashupen då de bägge delarna har så olika ton.

Även om jag tycker att serien är helt okej så kan jag inte direkt påstå att jag är något jättestort fan av den. Den här adoptionen av serien är väl okej för vad den är antar jag, men den hade antagligen fungerat bättre som jag skrev här ovanför som en egen kortfilm på runt trettio minuter. Animationerna är snygga och voiceactingen är bra – i synnerhet Kevin Conroy och Mark Hamill, som gjort rösterna till de karaktärerna i flera andra Batman produktioner, däribland Batman: The Animated Series från 90-talet och Arkham spelen.

Jag är som sagt ganska kluven vad jag tycker om filmen på det stora hela. Jag gillar som sagt den lite mörkare och vuxnare tonen filmen har, men tycker samtidigt att dess första och andra del skär sig i ton och berättande. Filmen hade kunnat varit så mycket bättre än vad den är, men den är å andra sidan inte en fullständig katastrof som inte går att titta på. Den duger väl, skulle jag säga.

No Comments

The Walking Dead – Season 7, 8 & 9 av J

februari 13th, 2020 | Postad i Drama, Skräck/Rysare, TV

Ja, jag vet att jag ligger efter med The Walking Dead. Ska sanningen fram så var jag faktiskt osäker på om jag överhuvudtaget tänkte se vidare serien efter att ha stannat halvvägs in i säsong 7, men efter att ha sett om hela serien från början så har jag beslutat mig för att kämpa på framåt med den och skriva nåt kort om de kvarvarande säsongerna som kommit och kommer. Med det sagt;

På deras väg till Hilltop, då Maggie (Lauren Cohan) är i behov av läkarhjälp tack vare hennes graviditet, möter slutligen Rick (Andrew Lincoln) och hans grupp The Saviors ledare; Negan (Jeffrey Dean Morgan). Efter en natt av terror blir Rick och hans grupp tvugna att börja agera underhuggare åt The Saviors, men det dröjer inte länge innan de börjar forma en plan för att slå tillbaka och förgöra The Saviors en gång för alla.

Säsong 7’s första avsnitt är troligtvis ett av de mest notoriska avsnitten i hela The Walking Dead och jag minns i synnerhet hur fans världen över blev rent av förbannade när det precis hade släppts. Det kom ut videos på youtube där fans satt och grinade och skrek framför TVn när upplösningen av cliffhangern från säsong 6 äntligen kom. Jag själv blev väl ganska förvånad men brydde mig kanske inte lika mycket som många andra fans av serien gjorde. Jag fick senare veta att upplösningen av cliffhangern i säsong 6 även inträffar i serietidningen, så hade jag läst den sedan tidigare hade jag antagligen kunnat räkna ut vad som skulle hända i TV-serien…

I alla fall; säsong 7 tuffar på som de tidigare säsongerna. Tempot är kanske neddraget lite grann från säsong 6, men det är fortfarande spännande och Jeffrey Dean Morgan är så jävla bra som Negan (och är nog det bästa med säsong 7, skulle jag säga). Efter att ha sett klart säsongen kollade jag in några behind the scenes features och insåg till förvåning hur mycket CGI som faktiskt används i serien, vilket inte är något jag egentligen reflekterat över. Visst, här och där har jag hajat till då de använt en extremt uppenbar green screen eller om det skvätter CGI-blod så klart, men en del av effekterna de visade upp hade jag ingen aning om att det var CGI. Det mest förvånande med de här feature grejerna var nog dock att höra Andrew Lincoln’s och Lauren Cohan’s riktiga accenter då bägge pratar med brittisk accent, vilket blir helt fel för mig som bara sett dem i The Walking Dead där de pratar med amerikansk accent.

Hur som helst; säsong 7 är en bra fortsättning på serien, men känns samtidigt lite som ett mellanspel mellan säsong 6 och 8 för att trumma upp konflikten mellan Rick’s grupp och The Saviors – vilket är helt okej för mig, även om det kan kännas lite utdraget på sina ställen. Rent betygsmässigt skulle jag väl säga att säsong 7 ligger snäppet under säsong 6, men att serien fortsatt att hålla en något så när hög nivå på underhållningsfaktorn även den här säsongen.

Efter att ha blivit förnedrade och förtryckta av The Saviors inleder nu Rick (Andrew Lincoln) och hans grupp i Alexandria tillsammans med Hilltop och deras nyfunna allierade i Kungadömet – ledda av Kung Ezekiel (Khary Payton) – ett fullskaligt krig mot The Saviors för att säkra en bättre framtid och en ny början.

Tillsammans med säsong 6 är nog säsong 8 min favoritsäsong i The Walking Dead. Det händer i stort sett hela tiden någonting och inget avsnitt känns onödigt utdraget eller tråkigt, det finns hela tiden ett driv i händelseförloppet och även om det inte är speciellt mycket karaktärsuppbyggnad och drama som förekommer här så väger säsongen upp med action och spänning istället. Säsong 8 har nog också för den delen en av de största överraskningarna i seriens historia, vilket inte var någonting jag såg komma förrän precis innan det skedde.

Jag har inte så mycket mer att tillägga än så om säsong 8 faktiskt. Det är definitivt ett kliv upp från säsong 7 som, även om jag tyckte att den var bra, tog ett kliv ner från säsong 6. Dessutom får man se ännu mer av Jeffrey Dean Morgan som fortsätter leverera som Negan och är fortfarande en av de bästa aspekterna med serien.

Ett och ett halvt år har gått sedan kriget mellan Alexandria, Hilltop, Kungadömet och The Saviors avslutades och de överlevande har sedan dess börjat återuppbygga samhället, under Rick’s fasta ledning. Allt eftersom tiden går stöter lägren på oväntade hinder och faror, men ingenting kan förebereda dem på den fasansfulla kraft som är på väg och som hotar att tillintetgöra hela det samhälle som de arbetat så hårt för att bygga upp.

Säsong 9 drar ner på seriens action från säsong 8 och skruvar ner på tempot en aning men levererar samtidigt några riktiga snytingar rent handlingsmässigt, likt de som levererades i föregående säsong. Istället blir det lite mer karaktärsuppbyggnader och drama här då en handfull nya karaktärer dyker upp samtidigt som andra karaktärer förändras och utvecklas under säsongens gång. Men även om de dragit ner en aningen på seriens action och tempo kände jag mig aldrig nämnvärt uttråkad (vilket har hänt med några av de tidigare säsongerna), händelseutvecklingarna i säsongen är spännande och en del av de nya karaktärerna är intressanta (för att inte tala om creepy).

Men med allt det sagt tycker jag att säsong 9 är ett steg ner från säsong 8, likt säsong 7 var efter säsong 6. Det är inte en dålig säsong, den är bara inte lika bra som föregående.

Skulle jag rekommendera säsong 7, 8 och 9? Om man har sett resten av serien så varför inte? Många gnäller över att det är samma sak i varenda säsong av The Walking Dead – vilket det förvisso till större delen är, men vad kan man räkna med när det gäller en TV-serie på 10+ säsonger som handlar om en grupp överlevande i en zombieapokalyps? Något annat jag har sett folk gnälla om är att många karaktärer ”går säkra”, att de har en openetrerbar plotarmor. De som gnäller över det borde ta och sätta sig och se igenom de här tre säsongerna; de kommer ändra åsikt ganska omgående under deras titt av dem – det kan jag garantera.

Med allt det sagt så är det väl bara för mig att invänta att de ska få tummen ur och släppa säsong 10, vilken jag kommer återkomma till senare…

No Comments

Patient Seven av J

januari 20th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den välkända psykiatrikern Dr. Marcus (Michael Ironside) har valt ut sex stycken mentalt instabila och farliga patienter vid Spring Valley Mental Hospital för att intervjua dem som en del av hans efterforskningar för hans nya bok.

Patient Seven är en anthology skräckfilm från 2016 som består av sju sedan tidigare släppta kortfilmer från 2011 till 2014, samt wrap around storyn med Ironside. Jag gillade filmen på det stora hela. Wrap around storyn var okej (Ironside var så klart det bästa med den) och dess slut kändes väldigt passande (även om det var ganska förutsägbart vart allting var på väg). Kortfilmerna som är med är alla välgjorda och jag gillade förvånansvärt allihop på ett eller annat sätt – vissa mer än andra, så klart.

Kortfilmerna som är med här är följande:
Ódauðleg ást (aka Undying Love)
Death Scenes
The Sleeping Plot
The Body
The Banishing
Evaded
The Visitant

De jag gillade bäst var nog Ódauðleg ást, The Sleeping Plot och The Banishing – mycket tack vare deras ironiska slut. Den mest otippade kortfilmen som var med var Evaded, som är en svensk kortfilm. Det bör även nämnas att kortfilmen The Body blev senare adopterad in i TV-serien Into The Dark (som är en typ av anthology serie med fullängdsfilmer som episoder), där den fick en fullängdsversion.

Hur som helst så gillade jag Patient Seven. Det är förvisso bara en kompilation av äldre kortfilmer (med en då nyinspelad wrap around), men gillar man anthology filmer så är den värd en titt. Tumme upp, rekommenderas.

No Comments

Ratter av J

januari 20th, 2020 | Postad i Film, Thriller

College studenten Emma (Ashley Benson) har precis flyttat till New York och bor för första gången ensam. Det hon inte vet är att en stalker har hackat sig in i hennes laptop och mobiltelefon. Besattheten hos hackern växer allt eftersom han spelar in Emma’s mest intima stunder och när det inte längre räcker att bara titta eskalerar situationen snabbt.

Ratter (vars arbetstitel var Webcam) är en slow burn thriller från 2015. Filmen är långsam och ganska händelselös och har en extremt lång build-up till ett slut som är otillfredställande. Jag vet inte exakt hur realistisk stalking-delen i filmen är, men om den nu ligger verkligheten nära kan jag tycka att de hade kunnat tänjt lite grann på gränserna för att göra filmen mer intressant. Det finns säkert de som skulle argumentera för att filmen är spännande, jag är inte en av dem. När en skuggig figur smyger förbi för åttonde gången i hörnet på bilden så var det lika läskigt och spännande som de sju första gångerna; alltså inte alls.

Jag hatar inte filmen, men jag gillar den inte heller. Antagligen är jag fel målgrupp för den också, men det ursäktar samtidigt inte hur händelselös den är. Hur som helst är det ingenting jag tänker se om – och det är ingenting du behöver se heller för den delen.

Tags: , ,
No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud