| Subcribe via RSS

Jumanji: The Next Level av J

november 16th, 2020 | Postad i Action, Film, Komedi, Äventyr/Fantasy

Ett år har gått sedan vännerna Spencer (Alex Wolff), Fridge (Ser’Darius Blain), Bethany (Madison Iseman) och Martha (Morgan Turner) lyckades ta sig ut ur Jumanji TV-spelet med livet i behåll och har sedan dess gått skilda vägar. Men efter att vännerna bestämt sig för att återförenas över julledigheten dyker inte Spencer upp, varpå de andra går hem till hans mor där han bör befinna sig.

Väl där inser de att han återigen har startat Jumanji spelet och att de kommer bli tvungna att bege sig in efter honom. Saker och ting tar emellertid en oförutsedd vändning då spelet lyckats dra med sig två oväntade deltagare, vilket i sin tur resulterar i flera ombytta roller. De måste hur som helst nu försöka hitta Spencer och klara av spelet ännu en gång. Dessvärre för dem har spelet utvecklats och de utmaningar som nu ligger framför dem kommer bli allt annat än enkla.

Jumanji: The Next Level är väl på sätt och vis mer av det som var i Jumanji: Welcome To The Jungle; ett actionpackat, roligt och underhållande popcorn-äventyr som brakar på i ett härligt tempo. Filmen är snygg, skådespelarna är bra, effekterna är så klart i toppklass och humorn är klockren. Men trots att filmen har i stort sett alla saker som dess föregångare hade och att den tillför några nya saker så tycker jag nog att Welcome To The Jungle är den bättre av de två. Fast, jag föredrar å andra sidan den här över 1995 filmen…

The Next Level är inte fullt lika bra som Welcome To The Jungle i mina ögon, men den levererar ändå på nästan alla cylindrar rakt igenom och är en kul stund i soffan utan tvekan. Två tummar upp. Rekommenderas.

No Comments

Jumanji: Welcome To The Jungle av J

november 16th, 2020 | Postad i Action, Film, Komedi, Äventyr/Fantasy

Brantford, New Hampshire. 1996. Alex Vreeke (Nick Jonas) får ett brädspel kallat Jumanji av sin far, som hittat det på stranden under en joggingrunda. Ointresserad lägger han undan spelet. Samma kväll förvandlas spelet till en spelkassett som ådrar sig Alex’s uppmärksamhet när ett mystiskt trumljud hörs eka igenom natten och väcker honom. Han sätter sig för att prova spelet – enbart för att bli insugen i det.

Tjugo år senare får de fyra ungdomarna Spencer (Alex Wolff), Fridge (Ser’Darius Blain), Bethany (Madison Iseman) och Martha (Morgan Turner) kvarsittning av olika anledningar på deras skola Brantford High. Under deras kvarsittning hittar de Alex’s gamla bortglömda konsol och de fyra ungdomarna väljer var sin karaktär att spela, varpå de blir indragna i spelet. Väl där upptäcker de att de har blivit de karaktärer de valt; Spencer blir den muskulöse arkeologen Dr. Smolder Bravestone (Dwayne Johnson), Fridge blir expert zoologen Franklin ”Moose” Finbar (Kevin Hart), Bethany blir den överviktige kartografen Dr. Shelly Oberon (Jack Black) och Martha blir ”mansmördaren” Ruby Roundhouse (Karen Gillan). Det går snart också upp för dem att enda vägen ut ur spelet är att klara det, vilket kommer bli allt annat än lätt…

Jumanji: Welcome To The Jungle var ungefär det jag förväntade mig att den skulle vara; ett fartfyllt, actionpackat och avslappnat popcorn-äventyr med snygga effekter och bra skådespelare framför kameran. Att de uppdaterat konceptet med Jumanji och tagit det in i en mer modern era var något jag gillade, men jag tycker samtidigt att filmen på sätt och vis tappade lite av principen med vad första filmen gick ut på; att allt kaos inträffar i den verkliga världen på grund av att en handfull personer spelar spelet. Det är inget större problem egentligen, men det var något som slog mig nu när jag sitter och skriver det här.

Hur som helst så gillade jag filmen och tycker nog faktiskt den här uppföljaren är bättre än sin föregångare, dels för att humorn är mer gapskrattsrolig och filmen känns överlag mer actionpackad och ösig i sitt tempo än den första filmen. Så, två tummar upp och en rekommendation är vad den här filmen får. Man behöver inte ha sett filmen från 1995 heller för att förstå den här, även om de har inkluderat några vinkningar till den filmen här.

No Comments

Jumanji av J

november 16th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Äventyr/Fantasy

Året är 1969. Tonåringen Alan Parrish (Adam Hann-Byrd) har problem att stå upp för sig själv och har således blivit utstött och mobbad av sina jämnåriga. En dag efter att han varit på besök hos sin far på dennes skofabrik hittar han ett underligt brädspel med namnet Jumanji. Väl hemma sätter sig han och hans bästa vän Sarah (Laura Bell Bundy) ner och börjar spela det mystiska spelet, varpå Alan blir insugen i det.

Tjugosex år senare flyttar Nora Sheperd (Bebe Neuwirth) in i det gamla Parrish huset tillsammans med sina brorsbarn, Judy (Kirsten Dunst) och Peter (Bradley Pierce), som hon har fått vårdnaden av efter att hennes bror och dennes fru omkommit i en bilolycka. Judy och Peter finner snart det mystiska brädspelet och sätter sig för att spela, varpå den nu vuxne Alan (Robin Williams) kommer ut ur spelet – och med honom livsfarliga djur och naturkrafter. Trion inser snart att de måste spela klart färdigt för att återställa allting, vilket kommer visa sig vara enklare sagt än gjort.

Med den fjärde filmen – som kommer vara en prequel till den här filmen – i franchisén på ingång, Jumanji: Level One, så tyckte jag att det var dags att ta tjuren vid hornen och se om Jumanji från 1995 och sedan se dess uppföljare från 2017 respektive 2019.

Jag såg Jumanji för första gången kort efter att den hade släppts på VHS i Sverige, antagligen någon gång under 1996. Jag mindes absolut ingenting av filmen nu när jag skulle se om den och ska jag vara helt ärlig så tog det emot lite grann att faktiskt sätta mig och se den, mycket tack vare hur effektstung jag visste att den skulle vara – och tjugofem år gamla CGI effekter brukar se väldigt daterade ut.

Filmen var hur som helst helt okej. Den är en ganska typisk 90-tals komedi med äventyrsinslag i sig. Den är välspelad och humorn håller väl överlag ganska bra än, effekterna å andra sidan ser ut precis som man kan föreställa sig; daterade och tidig CGI från 90-talet. En del av effekterna ser fortfarande helt okej ut, medan andra sticker ut som en sårig tumme. De praktiska effekterna som använts ser emellertid både plastiga och förjävliga ut.

Nåja. Jag förväntade mig inte speciellt mycket av filmen egentligen och fick en helt okej stund i soffan i slutändan. Effekterna ser som sagt daterade ut, men det rör hela tiden på sig och filmen är överlag hyfsat underhållande i all sin 90-tals glans.

No Comments

An American Werewolf In London av J

november 14th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

De två amerikanska college studenterna David (David Naughton) och Jack (Griffin Dunne) är på genomresa i Storbritannien och befinner sig ute på den brittiska landsbygden när de plötsligt blir attackerade av en vargliknande varelse. Jack blir dödad i attacken medan David lyckas undkomma med några rivsår efter att lokalbefolkningen kommit till deras undsättning och dödat deras anfallare.

Tre veckor senare vaknar David upp på ett sjukhus i London och det dröjer inte länge innan han börjar lida av underliga och skrämmande drömmar och hallucinationer av sin döde vän Jack. Efter en fullmåne hittas flera sönderslitna kroppar runt om i London och David inser ganska snart vad han har blivit…

Jag har hört en hel del bra om An American Werewolf In London. Att många ser den som en av de bästa varulvsfilmerna som någonsin har gjorts och att det är en rakt igenom klassiker.

Jag kan se vart folk kommer ifrån som tycker allt det där. Filmen är snygg, välspelad och effekterna är överlag ruskigt välgjorda och står sig än idag – nästan fyrtio år senare – riktigt bra. Men fy fan vad jag hade tråkigt under stora delar av filmen. Uppbyggnad i en skräckfilm är bra, men när majoriteten av speltiden går till att bygga upp till filmens klimax utan att speciellt mycket intressant inträffar på vägen har jag väldigt svårt att hålla koncentrationen på vad som faktiskt händer i den. Det händer så klart saker under filmens gång, men det är långt mellan dem och majoriteten av dem leder egentligen ingenstans och används till större delen bara som den tidigare nämnda uppbyggnaden.

Jag tycker att An American Werewolf In London är okej för vad den är, men det är inte en film jag kommer ha någon större brådska att se om – om alls. Personligen tycker jag att det finns bättre varulvsfilmer än den här, även om transformationsscenerna här kan vara något av det bästa som gjorts på film i dess slag.

Filmen fick en uppföljare sexton år efter dess release i form av An American Werewolf In Paris, vilket är en film jag kanske kommer återkomma till senare. Vi får se.

No Comments

Hush av J

november 1st, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den dövstumma författarinnan Maddie (Kate Siegel) har flyttat från storstaden till ett hus ute i skogen för att leva ett ensligt liv tillsammans med sin katt medan hon skriver på sin andra bok. Den ensliga tillvaron tar emellertid en fasansfull vändning när en maskerad galning (John Gallagher Jr.) dyker upp utanför hennes hus med ett enda mål; att döda henne.

Hush är en av de där filmerna jag har tänkt att se i flera år men inte kommit mig för att göra det, förrän nu då. Varför jag skjutit på att se den har jag ingen aning om, speciellt inte då dess idé med en dövstum karaktär som måste slåss mot en inkräktare i dennes hem lät som en fräsch fläkt i den nu mer ganska trötta home invasion subgenren.

Jag gillade idéen, men kunde samtidigt inte skaka av mig känslan att filmen följde standardmallen för alla andra home invasion filmer och gjorde överlag inte speciellt mycket nytt egentligen. Filmen var inte dålig, men det kändes som att de hade kunnat göra så mycket mer med konceptet de hade här än vad de i slutändan gjorde.

Filmen är välspelad och är fläckvis grymt spännande, men bjuder på så få överraskningar och vändningar (som man inte ser tre timmar innan de inträffar) att filmen faller in i det generiska ledet för home invasion filmer – vilket så klart gör den lättglömd.

Nåja. Jag förväntade mig en popcornig home invasion skräckis och det var väl det jag fick, även om den var ganska generisk. Filmen duger gott till lördagsunderhållningen.

No Comments

The 5th Wave av J

oktober 4th, 2020 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Några månader har gått sedan en utomjordisk ras påbörjade sin attack mot den mänskliga populationen på Jorden. Deras attacker kom i vågor bestående av att de slog ut all energi på planeten, orsakade naturkatastrofer och spred en ytterst dödlig fågelinfluensa som skördade miljontals liv. Tonåringen Cassie Sullivan (Chloë Grace Moretz) och hennes familj är några av de som fortfarande är i livet trots de ödesdigra attackerna på populationen och efter att hennes mor, Lisa (Maggie Siff), insjuknat och dött av fågelinfluensan bestämmer sig hennes far, Oliver (Ron Livingston), för att ta med sig Cassie och hennes yngre bror Sam (Zackary Arthur) till ett flyktingläger ute i skogen.

Efter en tid i lägret dyker plötsligt militären upp från ingenstans och förklarar att de ska föra alla överlevande till en militäranläggning. Alla vuxna samlas i matsalen för information medan alla barn sätts på bussar, men Cassie missar bussen som Sam är med på och blir kvarlämnad i lägret. De vuxna får veta att utomjordingarna är i full färd med den fjärde vågen, vilket innefattar att de har antagit en mänsklig form för att infiltrera och förinta de sista överlevande människorna som finns kvar…

The 5th Wave från 2016 är baserad på Rick Yancey’s ungdomsroman med samma namn från 2013. Jag hade inte hört speciellt mycket om filmen när jag köpte hem den mer än att den skulle vara en aningen undermålig – eller något åt det hållet i alla fall. Men jag gillar Chloë Grace Moretz så den fick åka med i en beställning.

Filmen i sin helhet är en okej sci-fi actionfilm. Dess story var väldigt tilltalande för mig personligen, men filmen är å andra sidan extremt förutsägbar – faktiskt till den grad att man bara sitter och väntar på att det man vet ska hända, ska hända. Scenerna med Moretz hade kunnat kortats ned med minst tio, kanske femton minuter då de egentligen inte tillför speciellt mycket, utan blir mer som en sidostory för att ge Moretz’s karaktär ett love interest och för att tillföra ungdomligt kärleksdrama, som givetvis är helt onödigt i en film som den här.

Det låter givetvis som att jag tycker filmen är urusel, men det gör jag inte. Den är välspelad, snygg och även om jag tycker att de hade kunnat kortat ned den en aning och skippat allt kärleksdravel så fungerar den helt okej som en sci-fi actionfilm riktad till ungdomar.

The 5th Wave är ingenting jag kommer springa benen av mig för att se om direkt, men den är å andra sidan inte en film jag tycker är usel heller. Kort sagt så är det en mitt-i-mellan-film, som varken välter omkull soffan man sitter i eller gör att man vill stänga av den.

No Comments

Den Blomstertid Nu Kommer av J

oktober 4th, 2020 | Postad i Drama, Film, Krig, Thriller

Alex (Christoffer Nordenrot) arbetar som pianist och har ett ansträngt förhållande till sina föräldrar tack vare en stökig tillvaro i hemmet under hans uppväxt. Efter att hans mor omkommit i ett mystiskt terrorattentat i Stockholm strax innan Midsommarafton beger han sig till sina hemtrakter för att begrava henne. Väl där stöter han på sin ungdomskärlek, Anna (Lisa Henni), som han tar upp kontakten med på nytt samtidigt som han försöker undvika all kontakt med sin utåtsett paranoide far, Björn (Jesper Barkselius) – som i åratal har pratat om det annalkande hotet från en främmande krigsmakt.

Efter en rad av märkliga incidenter kring det skyddsobjekt Björn jobbar vid börjar han ana att de terrordåd som inträffat i Stockholm bara var startskottet på någonting mycket större – och det dröjer inte länge innan det visar sig att han hade rätt hela tiden.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; svensk film är skit. Överlag. Men emellanåt dyker det så klart upp undantag som sopar mattan med alla svenska kriminalare och sliskiga romantiska draman där karaktärerna hamnar i bråk för att sedan bli sams och växa som människor i slutet.

När Den Blomstertid Nu Kommer släpptes på biograferna hade jag inte något nämnvärt intresse av att överhuvudtaget se filmen, men efter att en vän nämnde att han hade sett den och tyckte att den var bra – åtminstone med svenska mått mätta – så vart jag ändå lite nyfiken på den.

Filmen börjar som ett regelrätt svenskt drama och har det som dess grundpelare (ingen svensk film utan drama, eller hur?) filmen igenom, men börjar sakta men säkert att mynna ut i krigs thriller genren och blir genuint spännande – trots ett par, tre plotholes här och där som jag själv inte reagerade över, men som min mor (som jag tittade på filmen med) pekade ut.

Skådespelet är ruskigt bra (i synnerhet Jesper Barkselius som den paranoide Björn) samtidigt som filmen ser bra ut. Den är snyggt filmad och effektmässigt är den imponerande och hade nog lika gärna kunnat varit producerad i Hollywood istället för Sverige.

Jag gillade Den Blomstertid Nu Kommer riktigt mycket och fann den ärligt talat en aningen skrämmande då den (överlag) påvisar vad som faktiskt hade kunnat hända i vårt avlånga land – mycket tack vare den urholkade krigsmakten vi besitter i Sverige och det faktum att det hade inte krävts speciellt mycket av potentiella inkräktare för att slå ut hela vårt land. Rekommenderas.

No Comments

Night Of The Comet av J

september 25th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Det har gått 65 miljoner år sedan den senaste kometen passerade Jorden och nu är det äntligen dags igen. Alla verkar förbereda sig för att fira händelsen. Alla utom Regina Belmont (Catherine Mary Stewart) som istället väljer att spendera natten tillsammans med projektionisten vid biografen hon jobbar på.

Hennes val visar sig dock ha varit klokt då hon dagen efter upptäcker att befolkningen i Los Angeles har blivit reducerade till högar av röd sand – och zombies. Tillsammans med sin yngre syster Samantha (Kelli Maroney) beger hon sig ut på de tomma gatorna för att försöka hitta andra överlevanden.

Jag har rätt länge trott att Night Of The Comet från 1984 skulle vara en zombie komedi i samma anda som Night Of The Creeps (recenserad här), som kom två år senare. Night Of The Comet visade sig dock inte alls vara som jag tänkt mig.

Night Of The Comet är inte en typisk zombiefilm på något som helst vis och går en helt egen väg. Zombierna i filmen är inte av den moderna traditionella zombien, utan mer som blodtörstiga mutanter som både springer, pratar och använder sig av tillhyggen – och på något underligt sätt fungerar det ganska bra. Filmen tar sig själv inte på speciellt stort allvar och det borde inte du som tittare heller göra.

Men även om filmen är självmedveten och fläckvis kul så tyckte jag att det kändes som att den famlade runt lite grann och visste inte riktigt vad den skulle göra, mycket tack vare att filmen inte var så där värst actionpackad (bortsett från en helskön scen i ett shoppingcenter) samtidigt som den var väldigt, väldigt sparsam på gore.

Nåja. Jag tyckte Night Of The Comet var en helt okej film. Hade de vräkt på med lite mer action och (betydligt) mer gore hade jag antagligen älskat filmen, men som den är så är det en okej titt – även om jag föredrar filmer som Return Of The Living Dead och Night Of The Creeps som kom runt samma tid.

No Comments

Skjelvet av J

september 24th, 2020 | Postad i Drama, Film, Thriller

Tre år har gått sedan bergskredet i Geirangerfjorden orsakade en gigantisk tsunami som decimerade det lilla samhället. Geologen Kristian (Kristoffer Joner), som fortfarande bor i Geiranger, lider av minnena och skuldbelägger sig själv för att inte ha gjort mer än vad han gjorde. Tack vare detta ligger han nu i skiljsmässa med sin fru Idun (Ane Dahl Torp), som har flyttat till Oslo.

Efter att en av hans kollegor, Konrad Lindblom, omkommit i Oslofjordtunnelen börjar Kristian undersöka de dokument som skickats till honom, varpå han bestämmer sig för att bege sig till Oslo för att undersöka Konrad’s död närmare. Väl där inser han att Konrad’s forskning pekar på att det kommer inträffa en jordbävning i Oslo – en åtta på Richterskalan…

Likt sin föregångare – Bølgen (Vågen i Sverige) – är Skjelvet (Jordbävningen i Sverige) en jävligt bra katastroffilm. Den är välspelad, snygg och även om det kändes som att filmen hade lite längre uppbyggnad än sin föregångare så är den ändå en riktig nagelbitare när väl katastrofen slår till – och ska jag vara ärlig tror jag faktiskt att jag gillade den här lite, lite mer än Bølgen.

Tillsammans med sin föregångare är Skjelvet ytterligare bevis på att norrmännen vet hur man gör genuint bra och spännande film (och i de här fallen även gripande). Rekommenderas.

No Comments

Bølgen av J

september 24th, 2020 | Postad i Drama, Film, Thriller

Den erfarne geologen Kristian Eikjord  (Kristoffer Joner) gör sin sista dag i den välkända norska turistplatsen Geiranger och ska tillsammans med sin familj flytta till Stavanger. Efter en liten avskedstillställning med sina kollegor vid Åkerneset’s övervakningsstation börjar sensorerna i berget att indikera att grundvattnet har försvunnit. Kristian får en olustig känsla om att någonting är väldigt fel och beger sig tillsammans med en av sina kollegor ner i en spricka på berget enbart för att finna att sensorernas kablar trasiga.

Kristian’s tidigare chef, Arvid Øvrebø (Fridtjov Såheim), går med på att de ska gå upp på en högre säkerhetsnivå men vägrar att slå igång evakueringslarmet – vilket visar sig bli ett ödesdigert beslut då ett stort bergskred snart kraschar ner i den trånga fjorden, vilket skapar en åttio meter hög tsunami som är på väg rakt mot Geiranger…

Jag gillar katastroffilmer och de är en av få typer av filmer som genuint skrämmer mig på riktigt. Ja, alltså de filmer som faktiskt hade kunnat inträffat på riktigt. Så, den norska katastroffilmen Bølgen (Vågen i Sverige) borde ju ha varit en no-brainer för mig att se givetvis, om det inte hade varit för det faktum att jag inte hade en aning om att den ens existerade.

Anledningen till att jag överhuvudtaget såg Bølgen var på grund av dess uppföljare, Skjelvet (Jordbävningen i Sverige), som jag snavade över när jag var på affären och handlade. Ovetandes om att det var en uppföljare köpte jag hem den och insåg först hemma att den hade en föregångare.

Bølgen (tillsammans med Skjelvet) påvisar återigen att norskarna vet hur fan man gör genuint bra film, som även kan vara väldigt gripande och spännande. Till skillnad från amerikanska katastroffilmer där det slängs one-liners till höger och vänster, komiska reliefs som måste inbefinna sig med jämna mellanrum och där själva katastrofen sprider sig över en större yta känns Bølgen mer realistisk. Dels i det faktumet att katastrofen inträffar på en plats och sprider sig inte över halva Norge, men också för det faktum att karaktärerna känns verkliga; att de är i en livsfarlig situation och försöker överleva, där humor och macho bullshit känns opassande. Med det sagt så älskar jag de amerikanska katastroffilmerna, delvis på grund av hur absurda många av dem egentligen är, men Bølgen kändes som en frisk fläkt i en genre som hade behövt lite fler av den här typen av filmer i sig…

Filmen är grymt välspelad (i synnerhet Kristoffer Joner är ruskigt bra i rollen som Kristian) och den ser förbannat bra ut rent effektmässigt, vilket återigen är ett bevis på att norrmännen jävlar kan göra bra film.

Har du missat Bølgen/Vågen så tycker jag definitivt att du ska ge den en chans. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud