| Subcribe via RSS

Student Bodies av J

september 20th, 2017 | Postad i Film, Komedi

Student BodiesInte nog med att eleverna vid Lamab High tvingas bli undervisade av sina minst sagt knepiga lärare, de står nu även inför hotet att bli dödade på de mest bisarra sätt av en galen seriemördare med extremt tung andning som har satt siktet på alla sexsvultna ungdomar på skolan. Allt eftersom studenternas kroppar staplas på hög börjar mönstereleven och oskulden Toby (Kristen Riter) att försöka lösa mysteriet – bara för att själv bli misstänkt! Kommer hon att överleva eller bli ytterligare ett offer för ”The Breather”?

Student Bodies är en spoof från 1981 med fokus på att driva med slasherfilmer – vilket fungerar ganska bra. Jag hade föreställt mig att Student Bodies skulle ligga på samma nivå av galenskap som exempelvis Airplane! och The Naked Gun, där skämten haglar över tittaren och man sitter och flabbar så tårarna sprutar åt alla håll – men icke. Student Bodies är på sätt och vis lika löjlig (om inte mer) som Airplane! och The Naked Gun, men skämten håller inte riktigt lika långt som i de filmerna och även om jag skrattar så blir det aldrig så pass roligt att jag får ont i magmusklerna av det. Med det sagt menar jag alltså att när Student Bodies är kul så är den verkligen det, men att en del skämt inte riktigt når hela vägen fram.

Hur som helst var det kul att äntligen se den legendariska Student Bodies som jag hört en hel del om. Jag ger filmen en lite försiktig rekommendation – i alla fall till fans av slasherfilmer som vill se något lite lättsammare.

No Comments

After Porn Ends 2 av J

september 19th, 2017 | Postad i Dokumentär

After Porn Ends 2After Porn Ends 2 är i stort sett samma dokumentär som sin föregångare, fast med andra ex-porrstjärnor som intervjuas så klart. Jag skulle dock säga att den här andra dokumentären faktiskt är snäppet mer intressant, mycket tack vare de tragiska livsödena flera av de intervjuade har genomgått till skillnad från dem i föregående dokumentär.

Det finns inte så där jättemycket mer att tillägga egentligen… eller, möjligen att Brittany Andrews troligen var den som var mest underhållande att höra och se i dokumentären då hon spontant började garva mitt i meningar och verkar faktiskt överlag vara en skön äldre dam – no pun intended. Om jag skulle rekommendera någon av de här dokumentärerna blir det utan tvekan den här. Även om jag kan känna att det är fel att gotta ner sig i tragiska livsöden så är det sådana som är intressanta att höra om – tyvärr. Så, jag ger i alla fall den här dokumentären en tumme upp och en liten försiktig rekommendation.

No Comments

After Porn Ends av J

september 19th, 2017 | Postad i Dokumentär

After Porn EndsAfter Porn Ends är en dokumentär där en handfull ex-porrstjärnor och personer involverade i porrbranschen blir intervjuade där de berättar hur de tog sig in i branschen, hur de upplevde den, hur de tog sig ur den och vart de stod när dokumentären spelades in.

Jag skulle säga att det här är en ganska intressant dokumentär. Det är intressant att höra vad de som varit involverade i branschen har att säga och personligen kan jag tycka att såna här dokumentärer skulle behövas uppmärksammas mer. Anledningen till att jag tycker så är för att det är väldigt, väldigt många som har en riktigt vidrig människosyn gentemot dem som involverar sig i porrbranschen. Det bästa exemplet var nog när Bree Olson talade ut i pressen om hennes liv efter porren, hur hon blev nekad jobb och frystes ut på grund av hennes val att medverka i pornografi. Intervjun laddades upp på youtube och många andra sidor och väldigt många av kommentarerna som jag orkade läsa mig igenom bestod av ”Så går det när man ger sig in i porren, jävla hora” och ”Man kan inte ha respekt för någon som knullat på film, hon kommer få jobba hårt för att tjäna tillbaka sin respekt” och liknande vidriga kommentarer. Jag vet att det troligtvis var många troll som skrev, men å andra sidan var det många trådar där man klart och tydligt kunde utläsa att den som argumenterade för att Bree fick skylla sig själv för hur samhället behandlade henne verkligen menade det denne skrev. Personligen begriper jag inte hur fan man kan ha en sådan syn på en människa.

Hur som helst tycker jag att det var intressant att höra vad dessa ex-porraktörer hade att säga om branschen och hur de har gått vidare, för att inte tala om hur deras liv har påverkats av att de medverkat i pornografiska verk. Det är den här typen av intervjuer och dokumentärer som hade behövts uppmärksammas mer i debatten om porr då den påvisar hur verkligheten ser – eller har sett – ut för vissa människor.

No Comments

It (2017) av J

september 17th, 2017 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

It (2017)Sommaren 1989. Barnen i den lilla sömniga småstaden Derry, Maine har börjat försvinna spårlöst och de vuxna verkar stå handfallna inför de mystiska försvinnandena. Till den grad att ingen verkar bry sig – eller orkar bry sig…

Efter att ha förts samman tack vare att de alla är utstötta och mobbade formar sju stycken ungdomar ”The Losers’ Club”, en klubb enbart för dem där de står upp för varandra. Men de har samtidigt någonting mer gemensamt som för dem samman ännu mer. De har alla varit med om skrämmande och mystiska händelser på sistone där alla har en gemensam nämnare; ett ondskefullt väsen som förverkligar deras innersta rädslor och som tar formen av Pennywise (Bill Skarsgård), den dansande clownen…

En av årets mest hypade filmer måste väl ändå vara rebooten av It – eller Det som den heter i Sverige. Jag menar, vart man än har vänt sig det senaste året har man kunnat beskåda reklam, artiklar och diskussioner om den. Jag själv brukar vara extremt skeptisk när det gäller hypade filmer och brukar i regel undvika att göra ett biobesök av den enkla anledningen att hypade filmer i mångt och mycket brukar visa sig vara mediokra eller rent av usla. Rebooten av It var inget undantag, jag var väldigt skeptisk till hur den skulle vara innan jag hade sett den då jag håller miniserien från 1990 med Tim Curry i rollen som Pennywise väldigt kär – antagligen mest för att det var en av de första (om inte DEN första) skräckrelaterade produktionen för vuxna jag såg i mina barndomsår. Hur som helst visade sig min skepsis vara obefogad…

Rebooten av It var – som du antagligen redan vet eller kan lista ut själv av det jag skrivit här ovanför – riktigt jävla bra. Istället för att göra precis samma sak som miniserien från 1990 behandlar den här rebooten sitt källmaterial – Stephen King’s roman that is – på ett betydligt mörkare och mer ruskigt sätt. Bill Skarsgård är perfekt som Pennywise och karaktären porträtteras på ett betydligt mörkare och mer ondskefullt (för att inte tala om creepy) sätt här än i miniserien. Hur mycket jag än älskar den cheesiga (men ändå briljanta) prestationen av Tim Curry i miniserien så föredrar jag nog faktiskt Skarsgård i rollen. Ungarna som medverkar gör även de imponerande insatser och det är ganska svårt att inte fatta tycke om gruppen av karaktärer som står inför hotet från Pennywise.

Trots en speltid på 2 timmar och 15 minuter (som kommer bli en kvart längre när extended utgåvan släpps i början på nästa år) så blir filmen aldrig tråkig. Det händer hela tiden någonting som får storyn att gå framåt på ett eller annat sätt. Filmen har dessutom överhanden när det kommer till vad de kunde visa här mot vad de kunde visa i miniserien. Att miniserien var ganska mild i sitt våld och gore är ganska förståeligt; året var 1990 och den skulle visas på amerikansk TV – vilket säger allt. Filmen visar inte avsevärt mycket mer våld eller gore, men den är helt klart mer grafisk än miniserien.

Som sagt var jag skeptisk till den här rebooten men blev alltså motbevisad, dock verkar det finnas de som fortfarande håller hårt i miniserien och menar på att den här rebooten är både onödig och dålig. Exempelvis har jag läst klagomål om att CGI används här och att filmen borde ha följt miniserien mer än vad den gör.

Jag kan förstå om folk håller miniserien kär, dels för att det är nog en av de mest ikoniska produktionerna i skräckgenren i semimodern tid och dels för att den troligen är upphov till många sömnlösa och mardrömsfyllda barndomsnätter, men jag tycker samtidigt att folk borde ta och inse att året är 2017, inte 1990. Praktiska effekter brukar se bättre ut allt eftersom en film åldras, ja, men CGI är här för att stanna. Dessutom hade vissa saker i den här filmen inte kunnat genomföras utan CGI, så varför ens lägga ner energin på att gnälla om en sån sak?

Och vadå inte följer miniserien? Både miniserien och filmen är baserad på en bok, så varför skulle filmen behöva följa i miniseriens fotspår då den inte är 100% trogen boken? Jag har inte läst boken själv – skamligt nog – men det finns jämförelsevideos på youtube där de jämför boken mot miniserien och skillnaderna är ganska många. Sen om den här rebooten är mer trogen boken eller inte har jag ingen aning om, men jag misstänker att så är fallet. Det jag vill ha sagt är att ibland kan nya filmer som har kopplingar till äldre filmer (eller som i det här fallet, produktioner) vara jävligt bra och att man ibland skulle behöva ta av sig nostalgi-glasögonen och inse att allt nytt är inte dåligt – eller sämre än sin föregångare. Andra bra exempel på det är ju John Carpenter’s The Thing och Zack Snyder’s Dawn Of The Dead som bägge är remakes, men som båda är bra filmer i sig.

Hur som helst tycker jag att rebooten av It var en förbannat bra film och ger den en rekommendation. Nog störde jag mig på en och annan smågrej som inträffade i filmen, men de har så minimal betydelse för filmen i helhet att jag inte ens tänker ta upp dem i den här texten. Nu ska jag invänta extended utgåvan av filmen och även den andra och sista delen av It – när nu den kommer…

Läs gärna min recension av It miniserien också.

No Comments

Resident Evil: Vendetta av J

september 3rd, 2017 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare, Tecknat/CGI

Resident Evil - VendettaFyra månader efter att ett tillslag mot den globala vapenhandlaren Glenn Arias (John DeMita‘s röst) i den mexikanska staten Querétaro gått åt skogen släpps ett nytt sorts zombie virus – Animality Virus (A-Virus) – ut i ett universitetslaboratorie i Chicago med endast en överlevande som resultat; ex-S.T.A.R.S-medlemmen och universitetsprofessorn Rebecca Chambers (Erin Cahill‘s röst), som genomfört omfattande forskning på det nya viruset.

BSAA-agenten Chris Redfield (Kevin Dorman‘s röst), som var den enda överlevande vid tillslaget mot Arias, söker tillsammans med Rebecca upp Leon S. Kennedy (Matthew Mercer‘s röst) för att få hjälp att spåra och stoppa Arias – vilket kommer bli lättare sagt än gjort…

Först och främst vill jag säga att jag fucking älskar de två första animerade Resident Evil filmerna, Degeneration och Damnation. Som ett fan (och samlare) av franchisén kan jag inte göra annat. Det är actionpackade filmer som fyller ut spelseriens berättelse på ett snyggt och troget sätt samtidigt som de är sjukt underhållande. Så när en tredje animerad film annonserades ut i samband med Resident Evil 7: Biohazard kunde jag inte annat än att bli exalterad. Men, redan en månad innan dess release i Sverige fick jag höra av en bekant från utlandet att den senaste animerade Resident Evil filmen var den svagaste av de tre…

Jag har bara en sak att säga om det; bullshit! Resident Evil: Vendetta är en extremt snyggt animerad actionfilm som håller tempot uppe under större delen av dess speltid. Filmen har några små problem här och där (exempelvis är filmen ganska förutsägbar och ett rent animationsfel syns till med Leon’s hår som aldrig flyttar sig oavsett vilka rörelser han gör), men det är ingenting filmen egentligen lider av. Jag störde mig åtminstone inte på det utan satt som fastnaglad i fotöljen under min titt av filmen. Jag förväntade mig och ville ha popcornaction och det var precis det jag fick.

Resident Evil: Vendetta är inte en perfekt film men den underhåller jävligt bra, även om jag skulle tro att personer som inte är bekanta med spelserien kommer ha det svårare att hänga med i dess story då filmen (likt sina föregångare) är gjord för fans av franchisén. Hur som helst älskar jag den och ger den således en rekommendation.

Sugen på mer läsning? Varför inte kolla in någon av dessa recensioner då?
Mina recensioner av Degeneration och Damnation
Mina recensioner av live action Resident Evil 1, 2, 3, 4, 5 och 6
H’s recensioner av Degeneration, Damnation och live action Resident Evil 4

No Comments

The Hitcher (2007) av J

september 2nd, 2017 | Postad i Film, Thriller

The Hitcher (2007)Det unga paret tillika collegestudenterna Grace (Sophie Bush) och Jim (Zachary Knighton) har bestämt sig för att tillbringa semestern i Grace’s hemstad, Lake Havasu City. Humöret är på topp när de sätter sig i Jim’s gamla Oldsmobile 442 och påbörjar resan över kontinenten.

Under en regnig natt får de med sig en liftare i bilen efter att nästan ha kört över honom. Liftaren presenterar sig som John Ryder (Sean Bean). Efter att ha blivit hotade av Ryder med kniv lyckas paret sparka ut honom bokstavligt talat ur bilen och lämnar honom på den ödsliga vägen bakom dem – vilket snart visar sig bara vara början på deras mardröm…

Fyra år efter att The Hitcher fick en uppföljare ingen bad om kom den ofrånkomliga remaken (som inte bara tar element ifrån den första filmen utan även den andra) ingen ville ha, men till skillnad från majoriteten av remakes är The Hitcher från 2007 en väldigt sevärd film. Sean Bean är fantastisk i sin tolkning av Rutger Hauer’s rollkaraktär i den här nytolkningen om den galne liftaren och även om filmen inte når upp i samma höjder som originalet är det en skön popcornrulle som underhåller gott under sina knappa åttio minuter speltid. Zachary Knighton gör en hyfsad Jim Halsey och jag klagar inte direkt över Sophie Bush’s medverkan i filmen.

Jag har dock två problem med filmen; det första är Dave Meyers och det andra är musikvalet i filmen. Dave Meyers har överlag gjort ett bra jobb med The Hitcher remaken men stundtals märker man av att det är en musikvideoregissör som sitter i registolen för filmen. Inledningen av filmen skriker musikvideo och mitt sällskap jag såg filmen tillsammans med påpekade till och med detta. En annan regissör hade nog varit att föredra, är väl det jag vill komma till. Musikvalet i filmen är överlag okej men i en handfull scener börjar jag undra vad de egentligen tänkte med. I en av de återskapade scenerna från originalet där en hetsig biljakt genomförs börjar plötsligt en låt som inte passar överhuvudtaget in i scenen att spelas. Känslan i låten i kombination med biljakten är helt off och dödar spänningen fullständigt just tack vare musiken. Vad fan tänkte de med?

I alla fall så tycker jag att The Hitcher remaken från 2007 är en underhållande film trots sina brister. Den kommer aldrig bli en klassiker som originalet, men det är å andra sidan åttio minuter God Underhållning. Rekommenderas.

No Comments

The Hitcher II: I’ve Been Waiting av J

september 2nd, 2017 | Postad i Film, Thriller

The Hitcher II - I've Been WaitingJim Halsey (C. Thomas Howell) plågas fortfarande av de otäcka händelserna i sitt förflutna. Så pass mycket att han slutligen har fått sparken från sin tjänst som polis, vilket gör att han slutligen beslutar sig för att konfrontera sina demoner en gång för alla. Tillsammans med sin flickvän Maggie (Kari Wuhrer) befinner han sig snart på väg utför samma ödsliga sträcka i västra Texas där den ursprungliga mardrömmen började för omkring femton år sedan då han stötte på en psykotisk liftare.

Vad som skulle ha varit en försoningens resa byts emellertid snart ut till en ny mardröm efter att paret plockar upp en mystisk liftare (Jake Busey) som snabbt visar sig ha andra avsikter än att få lift…

Jag tror ingen förväntade sig en uppföljare på den suberba thrillern The Hitcher. Jag tror ingen bad om det heller. Ändå fick vi just en sådan år 2003 i form av The Hitcher II: I’ve Been Waiting – eller bara Liftaren II i Sverige. Och.. ja.. vad ska jag egentligen skriva om den här filmen?

Den är inte i närheten så bra som den första filmen är givetvis. Manuset för den här andra filmen är betydligt svagare och mer förutsägbart, vilket medför att filmen saknar samma nagelbitande spänning som den första och även om jag personligen gillar Jake Busey så är han ingen Rutger Hauer. Busey, Howell och Wuhrer gör alla tre bra prestationer här, men jag föredrar samtliga tre i andra filmer än den här. Filmen har sina ljuspunkter då den verkligen skiner (exempelvis är inledningen väldigt välgjord) men faller samtidigt platt på sitt ansikte i många andra scener där det som ska vara spännande havererar fullständigt tack vare det bristfälliga och förutsägbara manuset.

Nåja. För att vara en uppföljare ingen bad om så är The Hitcher II: I’ve Been Waiting en okej, om än bristfällig, film. Det är absolut ingenting man behöver springa benen av sig för att se, men den är samtidigt inte lika rutten som man vid en första anblick kan tro.

No Comments

The Hitcher av J

september 2nd, 2017 | Postad i Film, Thriller

The HitcherJim Halsey (C. Thomas Howell) är på väg från Chicago till San Diego med en bil som ska överlämnas till dess ägare. Under en stormig natt stannar Jim till vid vägkanten för att plocka upp en liftande man som presenterar sig som John Ryder (Rutger Hauer). Halsey får dock snart ångra sitt beslut att plocka upp den mystiske liftaren då Ryder drar kniv och hotar honom till livet. Halsey lyckas med nöd och näppe att undfly den hotfulla situationen och lämnar Ryder kvar på vägen bakom sig efter att bokstavligt talat sparkat ut honom ur bilen. Men Halsey’s mardröm har bara börjat…

Jag såg The Hitcher – Liftaren i Sverige – för första gången efter att ha spelat in den på en VHS-kassett en sen kväll från Kanal 5 för omkring arton år sedan. Jag såg om filmen ett par gånger och sista gången var för omkring femton år sedan, tror jag. Hur som helst tyckte jag att det var hög tid att se om detta mästerverk och jag blev knappast besviken den här gången heller. Tvärtom. Jag tror nog faktiskt att jag tyckte filmen var ännu bättre nu än vad jag tyckte att den var sist jag såg den.

Filmen är givetvis orealistisk på flera plan (hur kunde exempelvis Hauer’s karaktär veta vart Howell’s karaktär var hela tiden?) men är samtidigt en skön berg- och dalbaneupplevelse med en hel del spänning och action rakt igenom. Filmens höjdpunkter är givetvis scenerna med Rutger Hauer, som ger en ordentligt kylig prestation så fort han kommer i bild – vilket är en av anledningarna till att jag älskar den här filmen. De övriga skådisarna i filmen gör givetvis också bra jobb, men Hauer roffar verkligen åt sig hela showen här.

The Hitcher var, är och förblir en favoritfilm för min del. Den är knappast felfri och en det finns en del logiska luckor här och där i den, men det är God Underhållning och en klar rekommendation från mig.

No Comments

Dreams Of A Life av J

augusti 13th, 2017 | Postad i Dokumentär

Dreams Of A LifeVem var Joyce Vincent? Antagligen ställde sig den brittiska filmskaparen Carol Morley sig den frågan då hon spårade upp och intervjuade ex-pojkvänner, ex-kollegor och vänner till Joyce för att försöka kartlägga och pussla ihop hennes liv fram till hennes död i December 2003. I Dreams Of A Life är det just intervjuerna och dramaturgiska ”rekonstruktioner” av händelser i Vincent’s liv vi får beskåda.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig när jag slog igång den här dokumentären. Jag tror jag hade hoppats på att det skulle pratas mer om hennes död och efterföljderna (exempelvis utredningen om hennes död) än om hennes liv och vem hon var. Hur som helst väckte inte dokumentären något större intresse hos mig. Det är inte en dålig dokumentär, det är bara det att jag finner hennes död betydligt mer intressant (och kuslig) än hennes liv. Varför? Jo, det som gör fallet med Joyce Vincent så speciellt är det faktum att hennes kvarlevor inte hittades förrän den 25 Januari, 2006 – med TVn fortfarande påslagen och med inslagna julklappar spridda runt henne…

Man brukar ju säga att det alltid finns anhöriga som bryr sig om en person – jag skulle säga att Joyce Vincent är ett bevis på motsatsen, oavsett om det var medvetet eller ej.

Vill du läsa mer om Joyce Vincent kan du klicka här.

No Comments

The Nightmare av J

augusti 12th, 2017 | Postad i Dokumentär

The NightmareSömnparalys. För en del betyder nog inte det ordet speciellt mycket men för andra innebär det ett tillstånd av ren och skär skräck. För dig som inte vet vad det är för något innebär sömnparalys ett tillstånd man kan hamna i medan man ligger och sover. Du vaknar upp och är vid fullt medvetande men du kan inte röra dig – ungefär som om du blivit förlamad i hela kroppen och kan enbart röra dina ögon. Samtidigt i det här tillståndet är det vanligt att du börjar höra saker.. se saker.. allt från skuggor till detaljerade figurer, människor, kanske till och med varelser.

Jag personligen har aldrig varit med om sömnparalys, troligtvis mest för att jag sover som en död gris när jag väl har somnat (och håller ofta min omgivning uppe tack vare snarkningar som får gardinerna att fladdra). Men jag har å andra sidan fått saker återberättade för mig av personer som lider av eller som har varit med om sömnparalys, samtidigt som jag hört om det i diverse poddar och läst om det efter diverse googlingar. Det är helt enkelt ett ämne jag finner väldigt intressant och spännande, men önskar knappast att få gå igenom det själv.

Vad har allt det här dravlet med 2015 års dokumentär The Nightmare att göra? Jo.. The Nightmare är en dokumentär om just sömnparalys där vi får se rekonstruktioner och höra berättelser av åtta personer från världen över som under många år (i vissa fall under hela deras liv) lidit av just sömnparalys och verklighetstrogna mardrömmar. Bara det här eldade på mitt intresse för att se dokumentären, varför tror jag att ni förstår.

Tyvärr visade det sig vara Rodney Ascher som stod för regin av den här dokumentären. Vem fan är det, kanske du undrar? Rodney Ascher är mannen bakom Room 237 – draveldokumentären om Stanley Kubrick’s The Shining – som jag recenserade förra året i Augusti, vilken jag totalsågade. Han har inte gjort ett bättre jobb med The Nightmare kan jag säga. Här ges ingen information av forskare eller experter på ämnet, den lilla informationen vi som tittare får är felaktigt dravel av individer som tror att de vet mer än vad de egentligen gör och som enbart lägger fram deras egna – felaktiga – teorier. Exempelvis menar en av de som blir intervjuade att hon under sin sömnparalys såg ”demoner” varpå hon tvingade sig själv att säga ”Jesus” flertalet gånger, vilket i sin tur gjorde att de försvann för gott – vilket har resulterat i att hon har blivit kristen och menar på att de vetenskapliga förklaringarna till vad sömnparalys är är felaktiga. Att det egentligen är ett ondskefullt väsen som kommer om nätterna för att festa på de utsattas kroppar och själar. Till att börja med kan det inte ha varit en sömnparalys då man är, som ordet klart och tydligt beskriver, paralyserad i hela kroppen. För det andra, vem med ett vetenskapligt sinne tror på resten av dravlet hon kläckte ur sig?

Även andra konstigheter i dokumentären nämns, så som att en person har klara och tydliga minnen från det att denne var ett och ett halvt år och att en annan berättade om sina nattliga åkommor för en vän för att dagen efter få hatsms där denne säger sig ha börjat bli utsatt för samma saker. Han påstår rätt och slätt att sömnparalys och den nattliga terror han utger sig för att vara med om är som en STD – det vill säga en sexuellt överförbar sjukdom. Give me a fucking break.

Dokumentären The Nightmare erbjuder inga konkreta bevis eller sakliga förklaringar till vad sömnparalys är, utan det är bara åtta individer som sitter och dravlar en massa LSD-inspirerad skit. En del av det de berättar är så långsökt att inte ens de mest konspiratoriska idioterna som finns där ute borde kunna nappa på det – även om jag misstänker att det finns de som gör det tyvärr.

Men precis allting är inte skit med den här dokumentären. Rekonstruktionerna av vad de intervjuade berättar är faktiskt ganska creepy och dokumentären har några riktigt schyssta jumpscares som fick mig att nästan flyga ur fotöljen jag satt i. Hade Rodney Ascher valt att göra en mockumentär – alltså en fejkad dokumentär – med inriktning på just sömnparalys där vi som tittare är fullt medvetna om att det är skriptat och där idéen bakom den enbart är skapad för att skrämma tittaren utan att försöka pracka på denne en massa lösryckta teorier om demoner och gastar hade nog The Nightmare kanske kunnat fungera bättre. Eller ännu bättre; de hade kunnat intervjuat experter på ämnet blandat med intervjuer av individer som lider av sömnparalys och rekonstruktionerna av deras berättelser. Dokumentären hade troligtvis blivit längre men samtidigt betydligt mer upplysande och saklig istället för att vara nittio minuter lal-lal.

Slutligen; skippa det här skräpet och sätt dig och läs på internet om vad sömnparalys är istället. Det de berättar i den här dokumentären är överlag mest absurt istället för sakligt och samtidigt skrämmande.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud