| Subcribe via RSS

Slice And Dice: The Slasher Film Forever av J

februari 9th, 2018 | Postad i Dokumentär

Slice & Dice - The Slasher Film ForeverSlice And Dice: The Slasher Film Forever är en cirka sjuttiofem minuter lång dokumentär där personer som varit involverade i subgenren slasherfilm på ett eller annat sätt blir intervjuade. För ett slasherfilmsfan som mig själv fanns det inte jättemycket här att hämta då det mestadels var det gamla vanliga tugget, men det var ändå kul att höra lite mer om vad folk som varit inblandade i den här typen av filmer har för tankar om genren.

Efter att jag hade sett klart dokumentären beslutade jag mig för att ta mig igenom allt extramaterial som följde med på de bägge diskarna som följde med i 88 Films utgåva av dokumentären. Först ut var kommentarspåret för dokumentären med dess regissör, Calum Waddell, och Justin Kerswell från The Hysteria Continues (som även producerat den här dokumentären), vilket troligtvis var det mest intressanta med den första skivan. Waddell, som tillsammans med sin partner spelar in extramaterial för filmbolaget Arrow, hade en del intressanta saker att berätta om och då jag är en riktigt stor fanboy av The Hysteria Continues var det kul att även höra herr Kerswell diskutera och prata med Waddell.

Utöver dokumentären följde det även med en handfull ”outtakes” med några av dem de intervjuat. Dessa ”outtakes” hade jag hellre sett att de inkluderat i den faktiska dokumentären då en del av det som det pratas om var intressant – däribland en förlängd intervju med Kevin Tenney, där han pratar kort om Night Of The Demons filmerna.

Vidare följer det med tre korta klipp från introduktionerna vid tre premiärvisningar av den här dokumentären och ett lite längre klipp med en Q&A med James Moran och Norman J. Warren vid Glasgow Film Theatre, 24 Mars 2013. Alla dessa klipp var föga intressanta. En musikvideo av The Acid Fascists till deras låt All Kinds Of Twisted (Theme From Slice & Dice) och tio stycken trailers följer även med på den första skivan.

Skiva nummer två innehåller en trettiosju minuter lång bonusdokumentär – Don’t Go In The Backwoods. Här pratas det om en av de mest återkommande miljöerna i slasherfilmer; skogen och landsbygden. Det är ungefär samma upplägg som Slice And Dice dokumentären med folk som varit involverade på ett eller annat sätt i subgenren där de pratar kort om deras tankar om slasherfilmer överlag och så. Återigen; inte speciellt givande för ett slasherfilmsfan, men ändå kul att höra vad folk som varit på plats när filmerna spelades in har att säga om dem.

Det sista i den här dubbeldisken som följer med är en ”trailer park” med slasherfilmstitlar från 1960 till 1988 med en totalspeltid på cirka fyrtiofem minuter, som man kan välja att titta på med eller utan kommentarspår av Waddell och Kerswell. Personligen såg jag dem med kommentarspår, because fanboy.

Är man ute efter att lära sig mer och fördjupa sig i slasherfilmsgenren så finns det inte så mycket att hämta här egentligen, men är man inbiten och bara vill ha något att slötitta på utan att behöva använda huvudet så är Slice And Dice en okej dokumentär att spana in, som jag personligen tycker blev bättre med kommentarspåret av Waddell och Kerswell.

No Comments

Under The Skin av J

februari 8th, 2018 | Postad i Drama, Film, Sci-Fi, Thriller

En utomjordisk entitet har tagit den jordiska formen av en ung kvinna (Scarlett Johansson) och finkammar vägar och gator i Skottland i sökandet efter mänskliga byten som hon har kommit för att plundra. Hon förför sina isolerade och övergivna mansoffer in i en verklighetsfrämmande dimension där de förvrids och konsumeras. Men, existensen i all sin komplexitet börjar att förändra den utomjordiska besökaren och hon börjar att upptäcka och utforska sig själv som människa, med tragiska konsekvenser.

Under The Skin är en engelsk-amerikansk-schweizisk-polsk samproducerad sci-fi thriller med stora drag av drama från 2013 med Scarlett Johansson i huvudrollen. Filmen är baserad på den nederländske författaren Michel Faber‘s bok med samma titel från år 2000. Scarlett Johansson är bra i sin rollsättning och troligtvis det största dragplåstret till filmen då hon slänger kläderna mer än en gång här, i övrigt är filmen ren dynga. Jag skiter i hur filosofisk en film är menad att vara eller att det finns underliggande betydelser i den när det i stort sett inte händer någonting överhuvudtaget under majoriteten av speltiden – eller att när det väl faktiskt händer något så finns det inget som helst sammanhang och/eller förklaring till vad som händer. Jävla arthouse skräp.

No Comments

The Hallow av J

februari 8th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att miljövårdaren Adam (Joseph Mawle) och hans fru Clare (Bojana Novakovic) flyttat från London med deras nyfödde son till den irländska landsbygden för att han ska undersöka traktens mark och dess möjligheter för framtida bebyggelser blir paret kontaktade av grannen Colm Donnelly (Michael McElhatton), som varnar dem för att beträda den intilliggande skogen. Adam struntar hur som helst i varningarna och fortsätter sitt arbete, men inser snart att han kanske borde ha lyssnat på dem ändå då han omedvetet lyckats störa skogens urinvånare…

The Hallow är en engelsk-amerikansk-irländsk samproduktion från 2015. Filmen är en take på de klassiska vandringssägnerna om troll och skogsfolk, fast berättelsen är placerad i modern tid. Hur som helst fungerar filmen okej. Effekterna ser väldigt bra ut och filmen är välspelad, men jag blev aldrig direkt engagerad i den. Den kändes väldigt ”by the numbers” och mest som en axelryckning än något jag skulle vilja se igen.

Det finns säkert de som skulle kunna se den här filmen i en loop, jag är dessvärre inte en av dem. Filmen är inte dålig, utan fungerar som en engångstitt – i alla fall för mig. Helt okej underhållning, skulle jag säga.

No Comments

Circle av J

februari 7th, 2018 | Postad i Film, Thriller

Femtio personer vaknar upp i ett mörkt rum i en cirkel. De har ingen aning om varför de är där eller hur de kom dit, men inser snart att de har ett betydligt större problem att ta itu med än att försöka få svar på dessa två frågor. Om de försöker att lämna cirkeln eller rör någon av de andra kommer detta resultera i deras död tack vare en elektrisk våg av energi som skickas ut ur mitten av rummet, samtidigt som de varannan minut måste välja ut någon som ska dö…

Jag hörde om Circle i något av The Hysteria Continues’ poddavsnitt för ganska länge sen nu och tyckte att konceptet lät intressant så jag införskaffade den och har nu således äntligen sett den. Om jag ska beskriva Circle med tre ord skulle jag välja följande; oförutsägbar, spännande, underhållande. Jag älskar hela idéen om att ingen av karaktärerna i filmen är säker och att det är nästintill omöjligt att förutse vem som står på tur för att plockas av pinn, vilket håller intresset uppe och tristessen på avstånd.

Har du missat Circle tycker jag att du ska ta dig en titt då den definitivt är värd din tid. Rekommenderas.

No Comments

Emelie av J

februari 2nd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Det gifta paret Dan (Chris Beetem) och Joyce (Susan Pourfar) ska ut och fira deras årsdag tillsammans, vilket betyder att de behöver en barnvakt till deras tre barn; Sally (Carly Adams), Christopher (Thomas Bair) och Jacob (Joshua Rush). Dessvärre har barnvakten de i vanliga fall brukar anlita fått förhinder, men som tur är har denne tipsat om en annan barnvakt (Sarah Bolger) som kan hjälpa dem. Det dröjer dock inte länge efter att deras föräldrar har åkt iväg förrän Jacob börjar ana att någonting är fruktansvärt fel med den nya barnvakten…

Jag är kluven när det gäller Emelie. Å ena sidan tycker jag att den är okej, men å andra sidan tycker jag samtidigt att den är väldigt medioker. Idéen bakom filmen har gjorts dussintals gånger tidigare och filmen bjuder inte på några större överraskningar heller. Det står väldigt fort klart för tittaren vem Sarah Bolger’s karaktär är och när själva avslöjandet kommer förvånar det ingen. Så där värst spännande blir filmen aldrig heller och dess klimax faller ganska platt, för att avrundas med att de lämnar dörren öppen för en eventuell uppföljare.

Med allt det sagt så finns det ändå en del ljusglimtar här och där filmen igenom. Filmens vassaste kort är väl Bolger’s prestation skulle jag vilja påstå och även om jag aldrig veterligen sett henne i något annat så tycker jag att hon gör ett jävligt bra jobb här.

Jag är som sagt kluven när det gäller den här filmen, men något jag är säker på är att Emelie är ingenting man behöver springa benen av sig för att se, men får man å andra sidan syn på den på någon streamingtjänst och inte har något annat att se kan den vara värd en titt – speciellt med tanke på dess korta speltid på runt åttio minuter.

No Comments

The Mothman Prophecies av J

januari 29th, 2018 | Postad i Drama, Film, Thriller

På väg hem från en husvisning – som de dessutom köpt – är journalisten John Klein (Richard Gere) och hans fru Mary (Debra Messing) med om en bilolycka. På sjukhuset upptäcker läkarna att Mary har en hjärntumör, vilket snart resulterar i hennes död. När John ska hämta hennes tillhörigheter på sjukhuset finner han underliga teckningar föreställande en mörk, bevingad varelse som Mary ritat innan hennes död…

Två år senare och fortfarande plågad av sin frus död sätter sig John i sin bil för att åka till Richmond, Virginia, för en intervju han ska göra med guvernören. Men någonting inträffar på vägen och utan en aning om hur han tog sig dit hamnar han i den lilla staden Point Pleasent, West Virginia – nästan 60 mil åt fel håll. Efter ett minst sagt bryskt första möte med lokalbon Gordon Smallwood (Will Patton) och hans fru Denise (Lucinda Jenney) kommer John i kontakt med stadens sheriff, Connie Mills (Laura Linney) som informerar honom om en rad underliga händelser som nyligen inträffat i den lilla staden. John beslutar sig således för att undersöka saken närmare och finner snart att vad som än händer i Point Pleasent verkar även ha en koppling till hans frus död – och att en annalkande katastrof är på väg…

The Mothman Prophecies är ett thriller-drama från 2002 med vissa drag från skräckgenren och är baserad på boken med samma titel från 1975 av journalisten och Ufologisten John Keel – som i sin tur har baserat boken på hans undersökningar, teorier om UFOn och övernaturliga fenomen som sägs ha inträffat i Point Pleasent, West Virginia, mellan 12 Novemeber, 1966 och 15 December, 1967 då ögonvittnen säger sig ha bevittnat en mansliknande varelse med stora vingar och röda lysande ögon. Varelsen fick så småningom namnet Mothman – Malmannen – och är en välkänd vandringssägen i West Virginia.

Jag har hört vandringssägnen om Mothman förr men jag hade ingen aning om att det fanns varken en bok eller en film baserade på (eller inspirerade av) den. Min vän R tyckte hur som helst att jag borde se den så vi satte oss ner och gjorde just det. Filmen var lite annorlunda mot hur jag trodde att den skulle vara om jag ska vara ärlig. Istället för en skräckfilm fick jag ett lite udda thriller-drama – vilket kanske var lika bra då jag har lite svårt att tänka mig Richard Gere i en skräckfilm, just saying…

Hur som helst är The Mothman Prophecies en bra film. Den är välspelad, spännande och bitvis väldigt oförutsägbar – fan, den lyckades i alla fall lura mig fram till några få minuter innan dess klimax. Det är inte en film jag skulle kunna se på konstant loop, men det är å andra sidan en film jag definitivt kan tänka mig att se om – frågan är bara hur effektiv filmen kommer bli vid en andra eller till och med tredje titt. Den som lever får se. Vad jag däremot vet med säkerhet är att den får en stor tumme upp och en rekommendation från mig. Se den.

No Comments

Haunter av J

januari 21st, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Jag var tveksam till att se den här filmen överhuvudtaget efter att jag läste H’s recension i början på 2014. Ett par år senare hittade jag den för en struntsumma hos Ginza och slängde med den i ett av mina stora filmpaket på tio till femton filmer som jag brukade göra då och då ifrån deras ”realåda”. Jag brukar ofta hålla med H i hans tycke om filmer men är tvungen att gå åt motsatt riktning när det gäller Haunter. Jag gillade den riktigt mycket.

Jag saxar H’s beskrivning av filmens story – mest för att jag är lat och att jag inte kommer på en bättre beskrivning: Lisa (Abigail Breslin) har en taskig dag. Om och om igen. Likt ”Måndag hela veckan” tvingas hon genomlida en vanlig, tråkig dag hemma. Ute är det tjock dimma så kan inte ta sig någonstans. Det är alltid macaroni & cheese till lunch och det är samma avsnitt av ”Mord och inga visor” på tv. Plötsligt börjar saker ändra på sig, och hon hör röster och ser figurer. Hon tror att det kanske är spöken, men kommer snart fram till att det är tvärtom…

Jag vet inte varför men jag gillar när de tar konceptet ifrån Groundhog Day/Måndag Hela Veckan och stoppar in det i en skräck- eller actionfilm – likt Happy Death Day eller Edge Of Tomorrow – och Haunter är inget undantag. Ja, det är en slow burn och ja, filmen är inte ett dugg läskig på något som helst sätt men mysteriedelen av filmens berättelse var fängslande och även om jag kunde förutse vissa saker en halvtimme innan de avslöjades så höll filmen upp mitt intresse rakt igenom.

Haunter har sina brister och är knappast felfri, men jag gillar som sagt konceptet och hur de tagit ”hemsökt hus”-genren och vänt på den. Hur som helst får den en rekommendation från mig.

No Comments

Berberian Sound Studio av J

januari 21st, 2018 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare, Thriller

Den brittiske ljudteknikern Gilderoy (Toby Jones) känner att han har tagit sig vatten över huvudet när han tackat ja till ett arbete med ljudeffekter vid en italiensk skräckfilmsstudio under 1970-talet. Vad som till en början verkade vara ett utmanande jobb tar en mer makaber vändning när han börjar inse att saker och ting inte är vad de till en början verkade vara och att hans värsta farhågor håller på att bli en skrämmande verklighet.

Berberian Sound Studio är ett brittiskt psykologiskt thriller-drama med influenser ifrån skräckgenren som lallar in i mindfuck subgenren – och inte på ett bra sätt. Hela filmen är otroligt rörig, segdragen och fullkomligen ointressant. Under hela speltiden satt jag och kliade mig i huvudet och undrade vad fan som pågick och när sluttexten började rulla upp på TVn vart jag tvungen att kolla upp andra tittares teorier för att överhuvudtaget kunna dra någon form av slutsats vad fan filmen handlade om egentligen. När jag behöver göra det – som jag har nämnt i tidigare recensioner – stendör oftast mitt intresse för just den filmen såvida det inte faktiskt HÄNDER NÅGOT under dess speltid, vilket det inte gör här. Toby Jones gör emellertid en fantastisk insats som den osäkre och skygge Gilderoy och ska jag vara ärlig tyckte jag synd om karaktären igenom nästan hela filmen. Han har ett bedrövat uttryck under majoriteten av speltiden och ser ut att undra vad fan han har gett sig in i – både karaktären och skådespelaren.

Jag kommer aldrig begripa mig på folk som gillar den här typen av filmer, där du som tittare inte får några som helst ledtrådar om vad fan som pågår och du blir tvungen att sitta och hitta på egna förklaringar till vad som sker i filmen. Att det skulle höja upplevelsen av filmen är i mina ögon rent skitsnack och bara hipsters sätt att försvara filmer som är ren skit på grund av att de är någon form av arthouse skräp. Skippa.

No Comments

Don’t Be Afraid Of The Dark (2010) av J

januari 20th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den unga flickan Sally (Bailee Madison) anländer till sin frånskilda far Alex (Guy Pearce) och hans nya flickvän Kim (Katie Holmes) vid deras nya hem, som en gång i tiden tillhörde en känd konstnär som under mystiska omständigheter försvann. Alex’s plan är att rusta upp den gamla herrgården med hjälp av Kim. Kort efter deras ankomst upptäcker de att herrgården har en undangömd källare och det dröjer inte länge efter det förrän Sally upptäcker anledningen till konstnärens försvinnande…

Don’t Be Afraid Of The Dark från 2010 är en Guillermo del Toro producerad och skriven remake på en TV-skräckis från 1973 med samma titel. Jag har nämnt i tidigare recensioner att jag föredrar del Toro när han är involverad i actionfilmer över när han är involverad i skräckfilmer, så jag tror inte det är någon större överraskning att jag vart skeptisk när jag insåg att han var involverad.

Don’t Be Afraid Of The Dark remaken visade sig hur som helst vara en jävligt bra film – i mitt tycke så klart. Visst har den en del brister – så som att karaktärerna i filmen är ganska stereotypiska skräckfilmsidioter som gör dumma beslut gång på gång och inte tror på det gråtande barnet som hävdar att någonting är fruktansvärt fel igenom hela filmen förrän hotet kommer och slår dem bokstavligt talat i ansiktet – men filmen har å andra sidan en intressant och välberättad berättelse att visa, samtidigt som det nästan hela tiden händer något som håller intresset uppe. Jag kände mig aldrig uttråkad under de cirka hundra minuter filmen tuffade på under och om det är något jag överhuvudtaget skulle kunna tänka mig att klaga över är väl dess klimax som slutar på ett sätt jag inte riktigt gillade.

Hur som helst blev jag väldigt underhållen av filmen och kommer definitivt att se om den framöver. Har du missat den och gillar del Toro (eller creature features överlag) så tycker jag att du ska ta dig en titt. Rekommenderas.

No Comments

The Strangers av J

januari 20th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Efter att ha kommit tillbaka till deras sommarställe från ett bröllop finner sig paret James (Scott Speedman) och Kristen (Liv Tyler) på väg att separera efter att Kristen sagt nej till James’ frieri. Det kommer emellertid visa sig vara deras minsta problem denna natten. Strax efter klockan fyra på morgonen knackar en kvinna på deras dörr och frågar om ‘Tamara är där?’ för att sedan säga att de kommer att ”ses senare”. Vad James och Kristen inte vet är att detta är startskottet på en natt av terror då tre maskerade psykopater har satt sina sikten på deras sommarställe med ett enda syfte; att döda dem…

The Strangers är en home invasion skräck-thriller från 2008. Jag har vetat om vad det här är för film sedan dess release, men det har aldrig varit något som lockat mig om sanningen ska fram. Men efter en del påtryckningar från en god vän satte jag mig och såg den tillsammans med honom. Vi kan väl säga som så att han gillade filmen mer än vad jag gjorde…

Personligen tycker jag att The Strangers är för långsam för sitt eget bästa. Majoriteten av alla jumpscares går att förutse timtal innan de inträffar och stundtals känns det som att den långsamma uppbyggnaden av filmen stannar av helt och filmen bara står och trampar på samma ställe. Filmens stora problem är dess tempo helt enkelt och jag hade inte haft något emot om de klippt ner filmen med en tio, femton minuter eller så.

Med det sagt så lär jag tillägga att filmen är välgjord, välspelad och att den stundtals skiner med en handfull scener som får huden att knottra sig (speciellt filmens avslutning som är en av de mörkaste avslutningarna jag har sett i en home invasion film), men när jag halvvägs igenom börjar tappa koncentrationen och engagemanget i filmen tack vare dess söliga tempo så är det en garanti för att jag inte kommer att se om den – och då spelar det ingen roll hur mycket filmen är inspirerad av verkliga händelser, i alla fall enligt filmens regissör och manusförfattare Bryan Bertino.

Gillar man home invasion och slow burn filmer så bör man absolut spana in The Strangers om man inte har gjort det, annars skulle jag rekommendera att återse You’re Next eller The Purge istället. En uppföljare – The Strangers: Prey At Night – är beräknad att släppas i Mars i år – vilken jag kommer ta mig en titt på vid lämpligt tillfälle.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud