| Subcribe via RSS

Skjelvet av J

september 24th, 2020 | Postad i Drama, Film, Thriller

Tre år har gått sedan bergskredet i Geirangerfjorden orsakade en gigantisk tsunami som decimerade det lilla samhället. Geologen Kristian (Kristoffer Joner), som fortfarande bor i Geiranger, lider av minnena och skuldbelägger sig själv för att inte ha gjort mer än vad han gjorde. Tack vare detta ligger han nu i skiljsmässa med sin fru Idun (Ane Dahl Torp), som har flyttat till Oslo.

Efter att en av hans kollegor, Konrad Lindblom, omkommit i Oslofjordtunnelen börjar Kristian undersöka de dokument som skickats till honom, varpå han bestämmer sig för att bege sig till Oslo för att undersöka Konrad’s död närmare. Väl där inser han att Konrad’s forskning pekar på att det kommer inträffa en jordbävning i Oslo – en åtta på Richterskalan…

Likt sin föregångare – Bølgen (Vågen i Sverige) – är Skjelvet (Jordbävningen i Sverige) en jävligt bra katastroffilm. Den är välspelad, snygg och även om det kändes som att filmen hade lite längre uppbyggnad än sin föregångare så är den ändå en riktig nagelbitare när väl katastrofen slår till – och ska jag vara ärlig tror jag faktiskt att jag gillade den här lite, lite mer än Bølgen.

Tillsammans med sin föregångare är Skjelvet ytterligare bevis på att norrmännen vet hur man gör genuint bra och spännande film (och i de här fallen även gripande). Rekommenderas.

No Comments

Bølgen av J

september 24th, 2020 | Postad i Drama, Film, Thriller

Den erfarne geologen Kristian Eikjord  (Kristoffer Joner) gör sin sista dag i den välkända norska turistplatsen Geiranger och ska tillsammans med sin familj flytta till Stavanger. Efter en liten avskedstillställning med sina kollegor vid Åkerneset’s övervakningsstation börjar sensorerna i berget att indikera att grundvattnet har försvunnit. Kristian får en olustig känsla om att någonting är väldigt fel och beger sig tillsammans med en av sina kollegor ner i en spricka på berget enbart för att finna att sensorernas kablar trasiga.

Kristian’s tidigare chef, Arvid Øvrebø (Fridtjov Såheim), går med på att de ska gå upp på en högre säkerhetsnivå men vägrar att slå igång evakueringslarmet – vilket visar sig bli ett ödesdigert beslut då ett stort bergskred snart kraschar ner i den trånga fjorden, vilket skapar en åttio meter hög tsunami som är på väg rakt mot Geiranger…

Jag gillar katastroffilmer och de är en av få typer av filmer som genuint skrämmer mig på riktigt. Ja, alltså de filmer som faktiskt hade kunnat inträffat på riktigt. Så, den norska katastroffilmen Bølgen (Vågen i Sverige) borde ju ha varit en no-brainer för mig att se givetvis, om det inte hade varit för det faktum att jag inte hade en aning om att den ens existerade.

Anledningen till att jag överhuvudtaget såg Bølgen var på grund av dess uppföljare, Skjelvet (Jordbävningen i Sverige), som jag snavade över när jag var på affären och handlade. Ovetandes om att det var en uppföljare köpte jag hem den och insåg först hemma att den hade en föregångare.

Bølgen (tillsammans med Skjelvet) påvisar återigen att norskarna vet hur fan man gör genuint bra film, som även kan vara väldigt gripande och spännande. Till skillnad från amerikanska katastroffilmer där det slängs one-liners till höger och vänster, komiska reliefs som måste inbefinna sig med jämna mellanrum och där själva katastrofen sprider sig över en större yta känns Bølgen mer realistisk. Dels i det faktumet att katastrofen inträffar på en plats och sprider sig inte över halva Norge, men också för det faktum att karaktärerna känns verkliga; att de är i en livsfarlig situation och försöker överleva, där humor och macho bullshit känns opassande. Med det sagt så älskar jag de amerikanska katastroffilmerna, delvis på grund av hur absurda många av dem egentligen är, men Bølgen kändes som en frisk fläkt i en genre som hade behövt lite fler av den här typen av filmer i sig…

Filmen är grymt välspelad (i synnerhet Kristoffer Joner är ruskigt bra i rollen som Kristian) och den ser förbannat bra ut rent effektmässigt, vilket återigen är ett bevis på att norrmännen jävlar kan göra bra film.

Har du missat Bølgen/Vågen så tycker jag definitivt att du ska ge den en chans. Rekommenderas.

No Comments

Dark Night Of The Scarecrow av J

september 19th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Bubba (Larry Drake) är en mentalt handikappad man som har mentaliteten hos ett barn och är bästa vän med den lilla flickan Marylee (Tonya Crowe). När Marylee smyger sig in på en bakgård blir hon attackerad av en vakthund och Bubba räddar henne, enbart för att felaktigt bli utpekad att han ska ha mördat henne. Den lokala brevbäraren Otis P. Hazelrigg (Charles Durning) och tre andra män slår sig ihop och avrättar Bubba, som har gömt sig i en fågelskrämma ute på ett fält.

Gruppen med Hazelrigg i spetsen fabrikerar bevis att Bubba attackerade dem, vilket resulterar i att de går fria. Det dröjer dock inte länge förrän rättvisan börjar skipas då någon börjar ha ihjäl de skyldiga, en efter en…

Ofta när TV-filmer kommer upp i diskussioner i de filmgrupper jag är med i på Facebook brukar Dark Night Of The Scarecrow från 1981 komma på tal och många är eniga om att den är en av de bästa TV-filmerna – om inte den bästa – som någonsin har gjorts. Jag hade aldrig sett den tidigare men haft i åtanke att se den nån gång. Vilket blev nu. Tydligen. Hur som, jag gillade filmen. Den är snuskigt välspelad och fullkomligen dränkt i spänning, men jag tyckte nog att den var en aningen lång. Fem minuter till hade nog kunnat lämnats kvar på klipprumsgolvet då den fläckvis blir småsävlig även om den överlag är en nagelbitare.

Har du missat Dark Night Of The Scarecrow gör du rätt i att se den. Filmen är förvisso tam när det gäller dess våld, men det väger den upp med spänning. Se den. Rekommenderas.

En uppföljare verkar också vara på väg. När, om och hur den släpps återstår att se…

Läs gärna H’s recension på en av filmens bluray utgåvor också.

No Comments

The Invisible Maniac av J

september 19th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Kevin Dornwinkle (Noel Peters) är en ung forskare som är övertygad om att han snart kommer göra ett genombrott i sin forskning kring osynlighet. Men efter att ha blivit utskrattad och hånad av sina kollegor får han ett sammanbrott och mördar fyra av dem.

Sex månader senare lyckas han fly från mentalsjukhuset han suttit inspärrad på och antar en ny identitet som Kevin Smith, fysiklärare. Han lyckas få ett jobb på en high school för att undervisa över sommaren, dessvärre i en klass som finner det roligare att håna honom än att lära sig något. Samtidigt kommer slutligen genombrottet i hans forskning kring osynlighet, vilket ger honom chansen att ge igen på ungdomarna som hånat honom.

The Invisible Maniac från 1990 är en tidstypisk slasherfilm med tonvis av tuttar och uselt skådespel, bedrövliga effekter och ett ganska ointressant manus. Slasherdelen av filmen är generisk och ungefär lika upphetsande och underhållande som att titta på mossa som växer samtidigt som filmens mer komiska sida faller oftare platt än att den funkar – även om några gags fick mig att skratta högt.

Det mest intressanta med hela filmen är nog en av dess skådespelare, Savannah; en dåtidens kontroversiell porrstjärna som även medverkade i Sorority House Massacre II från samma år (likt Melissa Moore, som också var med både i den filmen och den här) men som fyra år efter den här filmen släpptes dog av skadorna från ett självmordsförsök.

The Invisible Maniac är givetvis en bedrövlig direkt-till-video slasher från tidigt 90-tal som är otroligt lättglömd. Den har sina stunder här och där, men det är knappast någonting jag kommer springa benen av mig för att se igen inom någon närmare framtid. Jag hatar inte filmen, men den gjorde inte speciellt mycket för mig – utöver att det var många fagra och lättklädda damer med i den då…

No Comments

The Babysitter: Killer Queen av J

september 13th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Två år har gått sedan Cole (Judah Lewis) lyckades undkomma Bee (Samara Weaving) och hennes satanistiska blodkult. Ingen tror honom då alla bevis konstigt nog försvann och folk i hans närhet tror att han lider av någon psykisk åkomma som gör att han inbillar sig saker.

Efter att han av en slump fått veta att hans föräldrar planerar att skicka iväg honom till en högstadieskola för de med psykiska besvär bestämmer han sig för att trotsa sina föräldrar och åker iväg tillsammans med sin bästa vän Melanie (Emily Alyn Lind) och en grupp andra ungdomar till en fest ombord på en båt. Väl där dröjer det inte länge innan han inser att den mardröm som förföljt honom i två år har hunnit ikapp honom, varpå han tillsammans med skolans nya tjej, Phoebe (Jenna Ortega), måste slåss för att överleva natten.

Direkt efter att jag hade sett klart The Babysitter slog jag igång dess uppföljare, The Babysitter: Killer Queen, som är i stort sett pinfärsk och släpptes bara för några dagar sedan på Netflix.

Om man tyckte att den första filmen var för mycket så är den här uppföljaren antagligen något man bör undvika då de tagit den lilla logiken och resonen som fanns där i och slängt ut dem igenom fönstret.

Filmen är betydligt mer absurd och over the top än sin föregångare och även om jag gapskrattar åt det mesta som händer i filmen så kan jag inte låta bli att känna att det bitvis blir lite mycket på en och samma gång. Jag har inget emot att en uppföljare vrider upp dumheterna ett par snäpp extra mot sin föregångare om det är den typen av film, men det finns ju alltid en gräns för allt.

Med det sagt tycker jag inte att filmen är dålig, tvärtom. Jag hade riktigt kul under min titt och tycker att den här uppföljaren nästan är lika bra som sin föregångare. Den är likt den första filmen välspelad, även om jag tycker att Samara Weaving var med på tok för lite. Dess effekter är ungefär som dem i den första filmen – kanske att de använde en aningen mer CGI-blod här. Kanske.

Hur som helst så är det här en rolig – och blodig – film, som passar väldigt bra som en double feature tillsammans med sin föregångare. Rekommenderas.

No Comments

The Babysitter av J

september 13th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Cole (Judah Lewis) är en introvert och osäker tolvåring som alltid blir mobbad av sin granne. Han lider av diverse olika rädslor och hans överbeskyddande föräldrar gör det knappast enklare för honom att komma över dem. Han har emellertid ett ljussken i sitt liv; Bee (Samara Weaving), hans snygga barnvakt.

När hans föräldrar åker iväg över helgen bestämmer han sig för att trotsa Bee och stanna uppe efter sängdags, enbart för att upptäcka att Bee, tillsammans med en handfull andra ungdomar, ingår i en satanistisk blodkult – och att de behöver hans blod för att slutföra deras påbörjade ritual…

Jag hörde talas om The Babysitter när den kom ut på Netflix 2017 men har inte kommit mig för att se den förrän nu och oh my god… det här är bra skit. Filmen är en komedi först och främst, men har samtidigt skräckelement i sig i form av blodiga och over the top dödsscener – som givetvis är mer för komisk effekt än någonting annat – som varvas med en och annan spännande scen. Skulle man säga att filmen är en omvänd slasherfilm (alltså att man får följa ett offer som fimpar av flera mördare) så skulle jag nog säga att man inte har fel.

Filmen är välspelad, rätt och slätt – Samara Weaving är fantastisk och antagligen det bästa med hela filmen. Manuset är hysteriskt och filmens gags är gapskrattsroliga – i synnerhet de gags som kommer från absolut ingenstans. Effekterna är väl egentligen filmens enda svaga punkt. De ser överlag bra ut, men här och där har de använt sig av CGI-blod som står ut som en sårig tumme – som det typ alltid gör.

The Babysitter är toppen om man är ute efter en popcornrulle med mycket våld som inte tar sig själv på så stort allvar. Det är i stort sett fullt ös från början till slut och även om filmen kanske inte är perfekt så är den definitivt värd en titt – speciellt nu när tvåan har kommit ut. Rekommenderas.

No Comments

We Are Still Here av J

september 13th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Två månader efter att deras son omkommit i en tragisk bilolycka flyttar medelåldersparet Paul (Andrew Sensenig) och Anne Sacchetti (Barbara Crampton) till ett hus på New Englands sömniga landsbygd för att försöka hitta varandra igen och påbörja ett nytt liv. Det de inte vet är att huset de nu kallar för sitt hem besitter en mörk historia och att den till synes fridfulla staden de flyttat till ruvar på fruktansvärda hemligheter.

Jag har känt till We Are Still Here sedan 2015 men har inte brytt mig i att se den förrän nu. Största anledningen till det är att demon- och spökhusfilmer – i synnerhet moderna – brukar i regel inte tilltala mig speciellt mycket, mest för att majoriteten av dem följer samma formula. Har man sett en har man sett majoriteten av dem.

Det visade sig hur som helst att We Are Still Here var en aningen annorlunda mot den uppsjö av demon- och spökhusfilmer som kommit de sista tio åren. Den börjar förvisso lite trevande, men tack vare en kort speltid och ett manus som är så långt ifrån PG-13 träsket (som majoriteten av liknande filmer brukar drunkna i) så kändes filmen som en frisk fläkt i en subgenre som faktiskt har börjat bli ganska trött.

Jag gillade filmen hur som helst och uppskattade den lite annorlunda vägen de valt att gå här. Rekommenderas.

No Comments

Countdown av J

september 6th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den nyblivna sjuksköterskan Quinn Harris (Elizabeth Lail) har precis laddat ner den nya appen Countdown, som säger sig kunna förutspå exakt när dess användare ska dö. Hon får veta att hon har knappt tre dagar kvar att leva och efter att ha brutit mot användarvillkoren för appen börjar hon se skrämmande hallucinationer och en mörk skepnad som verkar förfölja henne överallt. I en febril kamp mot klockan måste hon försöka hitta ett sätt att lura döden innan tiden har gått ut…

Jag såg trailern för Countdown i slutet på förra året och tyckte att konceptet verkade kul. Jag förbokade filmen men har skjutit på det fram till nu att se den av olika anledningar och…

Filmen är en generisk ungdomsskräckfilm från 2010-talet, rätt och slätt. Har man sett någon av de andra demon-relaterade skräckfilmerna som släppts de tio senaste åren har man även sett Countdown – sort of. Med det sagt är inte filmen dålig, men den bjuder inte på några större överraskningar (såvida man inte legat i koma sedan 2010 alltså).

Countdown har en kul idé och rider stenhårt på den från början till slut. Den är välspelad och även om den är lika förutsägbar som de flesta andra filmer i dess subgenre funkar den. Något som slog mig under min titt dessutom var att filmen på sätt och vis påminde en hel del om Final Destination filmerna, fast utan allt gore och att den till skillnad från de filmerna var betydligt mer PG-13.

I alla fall så gillade jag Countdown. Det var knappast någonting nyskapande, men å andra sidan en skön popcornfilm för att stänga av hjärnan i runt nittio minuter. Rekommenderas.

Tags: , ,
No Comments

Man On A Ledge av J

september 6th, 2020 | Postad i Film, Thriller

Ex-polisen, och nu mer förrymd fånge, Nick Cassidy (Sam Worthington) står på en avsats på den tjugoförsta våningen på ett hotell i New York och hotar att hoppa till sin död. En massiv polisinsats sätts in tillsammans med brandkåren för att försöka förhindra honom från att göra sina hot till verklighet. På hans begäran kallas förhandlaren Lydia Mercer (Elizabeth Banks), vars senaste fall slutade olyckligt, in för att försöka prata ner honom från avsatsen. Saker är dock inte vad de verkar vara…

Jag är osäker på vart jag plockade upp Man On A Ledge, men jag misstänker att det var i en sån där låda som finns på de flesta matvarubutiker där man kan köpa en film för femtionio kronor eller två för nittionio. Hur som helst så var filmen ett blindköp och ett riktigt bra sådant.

Man On A Ledge är en välspelad, spännande och tight thriller som, efter en något svajande inledning, bränner på i en jävla fart. Filmen blir bitvis lite av en nagelbitare och bjuder på en hel del vändningar längs vägen – även om en del av dem går att se på flera mils avstånd så funkar de hyfsat.

Det finns inte så där värst mycket att tillägga. Man On A Ledge är definitivt ett av de bättre blindköpen jag har gjort när det gäller film. Rekommenderas.

No Comments

Sotto il vestito niente av J

september 5th, 2020 | Postad i Film, Thriller

Skogvaktaren Bob Crane (Tom Schanley) och hans modellsyster Jessica (Nicola Perring) är tvillingar och besitter en telepatisk förmåga emellan varandra. När Bob ser för sitt inre hur Jessica blir mördad av en osedd förövare beger han sig till Milano, Italien för att försöka hitta sin syster. Väl där får han veta att hon har försvunnit spårlöst och kontaktar kommisarien Danesi (Donald Pleasence) för att få hjälp att hitta henne. Danesi är till en början tveksam mot Bob, men efter att flera kroppar efter toppmodeller börjar dyka upp står det klart att en psykotisk galning går lös i Milano.

Sotto il vestito niente – Nothing Underneath utanför Italien och Modellmorden i Sverige – är en giallo från 1985 som känns mer som en amerikansk dussinthriller. Hur som helst så spelar inte det någon roll för jag fucking älskade det här.

Filmen var ganska välspelad för att vara en italiensk produktion (det var lite lustigt att titta på Donald Pleasence som försökte bryta på italienska) och den bjuder på en hel del genuin spänning som jag inte alls var beredd på. När slutet väl kommer slängs så klart all logik ut genom fönstret och de sista minuterna av filmen blir en aningen bonkers i sann slasher- och giallo-anda.

Jag vart lite förvånad över hur mycket jag faktiskt gillade den här filmen. Den må vara ganska standard i sitt utförande, men det är ingenting jag ser som ett problem. Jag kommer definitivt att återkomma till den här. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud