| Subcribe via RSS

Overlord av J

november 9th, 2018 | Postad i Action, Film, Krig, Skräck/Rysare

En grupp amerikanska fallskärmsjägare hoppar ur ett brinnande plan på D-Dagen under andra världskriget med uppdraget att slå ut ett tyskt radiotorn i en nazi-ockuperad fransk by. De stöter snart på en av byborna, Chloe (Mathilde Ollivier), som tar in dem i hennes hem.

Efter att gruppen splittrats för att försöka hitta förstärkning lyckas en av fallskärmsjägarna, Ed Boyce (Jovan Adepo), av misstag hamna inne i bunkern under radiotornet och finner snart att nazisterna har hittat något som kan vända krigslyckan till deras fördel – big time.

Overlord är en sån där film som är placerad i en historisk setting, men som på flera punkter ger blanka fan i om de är historiskt korrekta eller inte. Jag har absolut inget problem med det. Overlord är en underhållande, actionpackad och rå krigs-actionfilm med en skräcktwist i sig, som först börjar dyka upp mot slutet. Filmen är välspelad, fläckvis spännande och framför allt våldsam. Effekterna ser givetvis bra ut (varför skulle de inte när J.J. Abrams producerar?) och…. ja, vad fan ska jag säga mer om det? Karaktärerna var intressanta och jag gillade hur flera av dem utvecklades under filmens gång, vilket gjorde mig smått förvånad med tanke på hur filmen i övrigt var. Jag menar, i hur många filmer av den här typen brukar sånt förekomma?

Jag gillade hur som helst Overlord och kommer mest troligen att se om den när den kommit på bluray. Rekommenderas.

No Comments

Hereditary av J

november 3rd, 2018 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Efter att hennes mentalt sjuka mor gått bort börjar Annie (Toni Collette) tillsammans med sin man Steve (Gabriel Byrne) och deras två barn, Peter (Alex Wolff) och Charlie (Milly Shapiro), att sörja. Mitt i sorgearbetet börjar underliga saker att inträffa i huset och efter att en tragisk olycka inträffat börjar Annie att sakta men säkert att nysta upp kryptiska och allt mer skrämmande mörka hemligheter i familjens anor…

Jag har skrivit det tusen gånger tidigare och jag tycker att det tål att upprepas; jag är överlag en motståndare till slow burns, men kan då och då gilla såna filmer. Hereditary är just en sån film. Hereditary är också en sån där film jag inte riktigt vet vad jag tycker om den. Å ena sidan tycker jag att den fungerar väldigt bra som ett mörkt och psykologiskt drama med undertoner/influenser från skräckgenren, men å andra sidan gör förklaringen som kommer in i slutet av filmen att det hela krackelerar för mig – speciellt då filmen slutar på ett så stort ”MEH!”-sätt att jag bara satt och skakade på huvudet när sluttexterna började rulla. Jag menar inte att filmen blir per automatik usel bara för att slutet var en stor faceplant i mina ögon, det jag menar är att slutet inte var värdigt resten av filmen. Hade filmen löpt hela linan ut och varit subtil fram till sluttexterna och bara hintat om vad som pågick hade jag nog faktiskt kunnat gilla filmen mer än vad jag slutligen gjorde.

Filmen är överlag lika läskig som Bumbibjörnarna (exempelvis fick en av chock-sekvenserna mig att börja gapskratta), men build-upen är ruskigt välgjord och väldigt gripande (vilket är något jag har börjat gilla mer och mer med åren när det kommer till dramafilmer). Vissa sekvenser pågår dock lite för länge och det blir utdraget lite här och där, så en mindre trimning på sina ställen hade varit uppskattat från i alla fall min sida. Skådespelarna är i alla fall bra och de effekter som förekommer ser bra ut.

Nå. Jag gillar majoriteten av Hereditary, men slutet är verkligen inte värdigt resten av filmen. Helt ärligt så känns det som att manusförfattaren tillika regissören, Ari Aster, inte riktigt visste hur han skulle avsluta filmen, därav det – i mitt tycke – undermåliga slutet. Jag skulle hur som helst säga att Hereditary är värd att se, så länge man förbereder sig på det där slutet jag tjatat om igenom hela recensionen. Ja, såvida man inte har något bättre att se då.

No Comments

Halloween (2018) av J

november 2nd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Halloween, 1978. Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) lyckades nätt och jämnt att slippa undan den sinnessjuke Michael Myers (James Jude Courtney / Nick Castle) efter att han dödat flera av hennes vänner efter att ha lyckats bryta sig ut från Smith’s Grove Sanatorium där han hade suttit inspärrad i femton år. Polisen lyckades hur som helst att gripa och spärra in honom på Smith’s Grove igen.

Fyrtio år senare lever Laurie ensam i ett inhängnat område med knappt någon kontakt med sin dotter Karen (Judy Greer) eller sitt barnbarn Allyson (Andi Matichak) då Karen tycker att hennes mor är paranoid som inte kan släppa tanken att Michael Myers fortfarande lever och att han kan komma efter henne på nytt, att hon bara inbillar sig. Men när fyrtio års jubileumet börjar närma sig kraschar bussen som skulle transportera Myers till en annan anläggning och Laurie’s värsta farhågor besannas…

Min första tanke när sluttexterna började rulla när den nya Halloween var slut var; ”Wow… årets film!”. Efter att ha läst lite recensioner (snarare sågningar) på imdb och efter att jag har sugit lite grann på filmen och funderat så står jag fortfarande fast vid min första tanke – det här är årets film i mina ögon.

Nej, filmen är inte felfri. Ja, den innehåller en del logiska luckor. Nej, den är inte bättre än Halloween II från 1981. Ja, den har en del forcerad humor i sig. Nej, den ligger inte i samma liga som originalet och att överhuvudtaget jämföra den här filmen med den filmen vore ett hån. Så hur kan jag då tycka att filmen är det här årets bästa film? Enkelt; jag blev grymt underhållen och jag är inte en fanboy som blir butthurt bara för att en uppföljare inte är perfekt på alla sätt och vis. Skådespelarna var bra, effekterna såg riktigt bra ut (Michael’s mask såg fantastisk ut) och filmens manus var fängslande – även om vissa saker som inträffar här borde ha klippts bort eller skippats helt (som sagt, den är inte felfri).

Så, för att avrunda den här recensionen så kan jag väl säga att jag verkligen gillade den här filmen och tycker att det är den tredje bästa filmen i serien (med Michael Myers) efter de två första filmerna. Rekommenderas.

No Comments

Hell Fest av J

november 2nd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Samma kväll som hon återvänder hem till sin gamla lägenhet efter att ha varit borta för plugg och jobb beger sig Natalie (Amy Forsyth) och hennes vänner till det omkringresande skräck-nöjesfältet Hell Fest för en kväll och natt full med adrenalinpumpande skräck. Samtidigt har en maskerad seriemördare satt sitt sikte på dem och förvandlar snart nöjesfältet till sin egna lekplats allt eftersom han terroriserar Natalie och hennes vänner medan alla andra besökare runt dem tror att det är en del av showen…

Hell Fest var en av de filmerna i år som jag absolut INTE trodde skulle visas på någon av de lokala biograferna och att jag gott skulle få vänta på bluray släppet av filmen innan jag skulle få se den. Döm av min förvåning då den mindre av de lokala biograferna tog in den här 2018 års slasherfilmen! Hur som helst blev jag absolut inte besviken på Hell Fest; det är en kul, underhållande och bitvis riktigt spännande film även om den överlag inte har ett originellt eller nyskapande ben i sin kropp. Filmen är välspelad, effekterna ser bra ut och idéen/konceptet att lägga storyn i ett nöjesfält med skräcktema var briljant!

Jag hade en kul stund i biomörkret och kommer definitivt att se om den här popcornrullen när den släpps på bluray, med en viss förhoppning om en fortsättning. Rekommenderas.

No Comments

The Sandman av J

oktober 13th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att hennes bror har funnits död under mystiska omständigheter får fotografen Claire (Haylie Duff) vårdnaden om sin brorsdotter Madison (Shae Smolik). När folk runt dem plötsligt börjar dö inser Claire att någonting inte står rätt till med hennes brorsdotter och börjar undersöka saken närmare. Hon finner snart att Madison har förmågan att framkalla Sandmannen, ett fruktansvärt monster från Madison’s mardrömmar som dödar alla som vill Madison illa…

The Sandman är en Stan Lee (ja, DEN Stan Lee) producerad skräckfilm från förra året med bland annat Tobin Bell (Saw filmerna) och Amanda Wyss (A Nightmare On Elm Street) i varsina mindre roller och är de enda två jag kände igen från något annat. The Sandman är hur som helst okej för vad den är, skulle jag säga. Det är ingenting man behöver springa benen av sig för, men för att vara en (i alla fall tillsynes) gjord för TV film är den ganska välgjord. CGIn är förvisso gräslig, men de praktiska effekterna (däriblad Sandmannen själv) ser väldigt bra ut. Skådespelarna är hyfsade och gör väl vad de kan med det manus de blivit tilldelade. Manuset hade kanske kunnat varit lite mindre klyschigt och lite mer intressant kanske, men med tanke på vad jag förväntade mig av filmen så är jag ändå rätt nöjd med vad jag fick…

The Sandman är hur som helst ett okej tidfördriv i nittio minuter (i alla fall så länge man inte har några skyhöga förväntningar på den). Det finns värre filmer där ute, helt klart.

No Comments

Venom av J

oktober 5th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Den grävande journalisten Eddie Brock (Tom Hardy), som är känd för att vara hård och påhoppande under intervjuer, får i uppdrag att intervjua det bioteknologiska företaget Life Foundation’s VD, Carlton Drake (Riz Ahmed) angående hans senaste rymdprogram, som slutade i en krasch i Malaysia. Trots strikta instruktioner om att inte köra sitt vanliga race som han brukar göra hoppar Brock på Drake under intervjun och ifrågasätter de konfidentiella uppgifterna han har kommit över efter att ha snokat i sin flickvän Anne Weying’s (Michelle Williams) e-post, en advokat med kopplingar till Life Foundation. Detta resulterar i att både Brock och Weying får sparken från sina jobb och ett slut på deras relation.

Ett halvår senare blir Brock kontaktad av Dr. Dora Skirth (Jenny Slate), en av Drake’s forskare, som har bestämt sig för att sätta dit Drake och vädjar om hjälp från Brock. Med hjälp av Skirth lyckas Brock att ta sig in i forskningsanläggningen och kommer där i kontakt med en utomjordisk livsform kallad ”symbiot” – en livsform som är tvungen att leva i en symbios med en värd – och blir snart Drake’s måltavla.

Jag är inte ett speciellt stort fan av Marvel eller deras universum – som jag antagligen har påpekat förr – men karaktärerna Venom och Carnage i den tecknade Spider-Man TV-serien var mina favoritkaraktärer som barn och när jag fick höra att en live action film helt dedikerad till karaktären Venom skulle komma blev jag i extas då jag hade älskat att se en sådan film i min barndom.

Hur som så har Venom, som jag tror de flesta redan vet, blivit ordentligt sågad av kritiker (och antagligen fans av Marvel också för den delen). Folk – i synnerhet kritiker – är idioter. Venom är en högljudd, kul, röjig, actionpackad, skön och underhållande popcorn-actionfilm och den försöker inte heller att vara någonting annat. Jag förstår inte hur någon kan tro att en film som är baserad på karaktären Venom skulle vara någonting annat än just det. Filmen är hur som helst välspelad, effekterna ser jävligt bra ut (Venom ser fantastisk ut och karaktärens personlighet är suverän) och även om jag tycker att de hade kunnat kortat ned subploten om Brock och Weying’s förhållande lite grann så är jag ändå grymt nöjd med den och hoppas verkligen att det kommer en fortsättning.

Filmen är inte felfri, givetvis, men den var allt det jag hade hoppats på. Rekommenderas.

1 Comment

No One Lives av J

oktober 4th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

På väg igenom landet stöter ett par (Laura Ramsey & Luke Evans) på ett gäng tjuvar när de stannar till vid en sylta ute på vischan. I tron om att de kan vara välbärgade och för att gottgöra för en stöt han tjabblade till bestämmer sig en av medlemmarna, Flynn (Derek Magyar), för att kidnappa och förhöra paret för att pressa dem på pengar. Det borde han inte ha gjort. Mannen i paret är nämligen inte riktigt som alla andra…

No One Lives är en amerikansk-brittisk slasherfilm från 2012 och är regisserad av den japanske regissören Ryûhei Kitamura – som fyra år tidigare regisserade The Midnight Meat Train. Filmen är välspelad, våldsam, har en gnutta nattsvart humor och är sjukt underhållande. Den föll mig helt och hållet i smaken och innan jag visste ordet av det började sluttexterna att rulla.

Jag har inte så mycket mer att skriva om filmen egentligen. Jag hade en kul stund i soffan med den och jag kommer definitivt att se om den fler gånger. Jag ger den en rekommendation och dig som läser ett varningens finger; se inte filmens trailer, den spoilar i stort sett hela filmen.

No Comments

The Greenskeeper av J

september 29th, 2018 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Allen Anderson (Allelon Ruggiero) jobbar som assistenten till trädgårdsmästaren för en flott country klubb för snobbigare medlemmar där en fruktansvärd olycka inträffade många år tidigare. Den dåvarande trädgårdsmästaren blev övertänd efter att en gräsklippare exploderade och sägs nu bo ute i ett skjul ute i den intilliggande skogen. Enligt legenden slaktar han alla som beträder skogen och som kommer i närheten av hans skjul.

Det är hur som helst Allen’s 25-årsdag och tillsammans med sin flickvän och hennes vänner beger de sig in på området för att festa. Det de inte vet är att de inte är ensamma…

Jag hyrde The Greenskeeper för runt femton år sedan hos den (nu mer nedlagda) videobutiken där jag bodde och vad jag minns tyckte jag att det var en okej slasher-komedi då. Humorn var hyfsat kul, en del av morden var rätt blodiga och så var det några fagra damer som klädde av sig också. Nu när jag äntligen har sett om den kan jag väl säga att den inte ligger speciellt högt på min lista över slasherfilmer.

Skådespelet är horribelt och humorn faller överlag platt samtidigt som uppbyggnaden fram tills det att morden börjar inträffa är fruktansvärt utdragen och fylld med en massa ”ha-ha”-humor som slår tittaren över huvudet nästan hela tiden (även om ett och annat gag fick mig att garva högt). Morden är dock överlag ganska väl genomförda och effekterna ser ganska hyfsade ut för den här typen av lågbudget-slasher från tidigt 2000-tal, så allting är inte uselt med filmen i alla fall. Sen har vi ju de fagra damerna så klart och en speltid på knappt sjuttiofem minuter, så filmen är ju åtminstone över ganska fort…

The Greenskeeper är inte en bra film och den kämpar hårt med att vara en hyfsad slasherfilm. Hade de skippat (den överlag intvingade) komiken i filmen och gjort den mörkare (även om den kanske hade varit lite cheesig) hade jag nog gillat filmen mer.

No Comments

Al filo del hacha (aka Edge Of The Axe) av J

september 29th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Gerald Martin (Barton Faulks) är en tekniskt talangfull dagdrivare som precis har anlänt till Paddock County. Kort efter sin ankomst träffar han lokalbon Lillian Nebbs (Christina Marie Lane) och de två inleder snabbt en romantisk affär, samtidigt som det går en psykotisk mördare lös i området. Gerald lyckas snart hitta en koppling mellan offren och inser att hans Lillian kan vara mördarens nästa måltavla…

Al filo del hacha – eller Edge Of The Axe som den antagligen är mer känd som – är en spansk slasherfilm från 1988. Filmen hamnar någonstans mitt emellan bra och dålig för min del när det gäller slasherfilmer. Den är hyfsat välspelad, har en hyfsad atmosfär och är överlag ett hyfsat hantverk som film, men är samtidigt väldigt långdragen på sina ställen, effekterna är ingenting att skriva hem om direkt och filmen överlag är inte jättecheesig – vilket jag hade hoppats på.

Filmens största problem är att det blir lite av transportsträckor mellan morden och även om en del totalt ologisk dialog (och en del skådespel) fick mig att gapskratta så hade jag ändå svårigheter att koncentrera mig på filmen mellan morden. Filmens mordscener räddar filmen från att sjunka i alla fall och den bjuder även på en handfull småspännande jaktscener samt ett slut som fick mig till en början att klia mig i huvudet, men som föll mig helt i smaken när kronorna väl trillade ner.

Överlag tycker jag att Al filo del hacha/Edge Of The Axe är en okej slasherfilm från det sena 80-talet, även om jag hellre sätter mig och tittar på exempelvis Intruder från 1989 om jag ska sätta mig och titta på en slasherfilm från den eran av subgenren.

No Comments

The Predator av J

september 15th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Efter att hela hans pluton blivit slaktade av en utomjordisk livsform skickar krypskytten Quinn McKenna (Boyd Holbrook) bevis på utomjordingens existens till sin PO box där hemma, för att ha bevis på vad som egentligen hände hans män. Men då PO boxen är obetald skickas paketet istället hem till hans ex-fru Emily (Yvonne Strahovski) och hans autistiske son Rory (Jacob Tremblay). Han blir kort därpå gripen och utfrågad om vad som hände för att sedan bli satt på en buss med en grupp andra ex-soldater som bedömts vara ”dårar”.

Samtidigt vid en hemlig militäranläggning håller forskare på att undersöka den utomjordiska livsformen och dess utrustning, men upptäcker snart att en del av den fattas. Bussen McKenna åker med blir beordrad att åka till anläggningen så att de kan fråga ut honom om vart de försvunna delarna finns. Men innan bussen har nått fram till anläggningen har den utomjordiska livsformen vaknat till liv och brutit sig ut. McKenna tvingas slå sig ihop med ”dårarna” han blev fraktad med och forskaren Casey Bracket (Olivia Munn) för att stoppa det utomjordiska hotet. Det de inte vet är att någon mer har anlänt till Jorden och att McKenna’s son har blivit utomjordingarnas måltavla.

Jag har sedan barnsben varit ett stort fan av Predator franchisén. Den första Predator filmen jag såg var Predator 2 efter att ha spelat in den en sen natt från TV4 för omkring tjugotre år sedan – eller så. Året därpå visade TV4 originalet från 1987 med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen och jag föll givetvis pladask för den filmen också. Predator och Predator 2 är två av de filmer jag växte upp med och som jag har sett otaliga gånger. Predators, den tredje filmen i serien som kom 2010, var ett i mitt tycke okej försök till att återuppliva den ganska vilande franchisén. När jag så fick höra att vi skulle få en fjärde Predator film i form av The Predator (vilket jag personligen tycker är ett uselt val av titel) vart jag givetvis exalterad – dels för att det var ett nytt kapitel i frachisén och dels för att det skulle bli den första Predator filmen jag såg på bio. Jag blev inte besviken.

Jag har läst några recensioner här och där på internet där de bashar den här filmen så in i helvete. Det gnälls över att det inte finns någon spänning och att storyn är minimal, karaktärer gör korkade saker gång på gång och filmen är bara ”överlag skit”. Om man går in i den här filmen i tron om att man ska få en film som är likadan som den första Predator filmen kan jag förstå att man tycker att den är dålig då The Predator skippar allt bullshit och vräker på med ren popcorn-action. Filmen är actionpackad, kul, rolig (det är en hel del comic relief här) och över innan man vet ordet av. Jag hade en jävligt kul bioupplevelse när jag gick på Sverige premiären av filmen i fredags (14 September).

Filmens story må vara enkel, men den fungerar utmärkt här. Jag menar, vem fan sätter sig för att titta på en film som heter The Predator och förväntar sig en djup story? Karaktärerna är överlag sköna och roliga att titta på, men jag kan tycka att comic reliefen (som de på sätt och vis har tvingat in här) blev lite för mycket ungefär halvvägs igenom filmen. Effekterna är mestadels – som jag antar att de flesta redan förstått – CGI och de ser mestadels jävligt bra ut så när som på någon enstaka scen där det är fruktansvärt uppenbart att det är green screen och CGI. Det är ingenting som störde upplevelsen som helhet för mig, men det var i alla fall något jag reagerade på.

Så, personligen älskade jag The Predator. Jag hade en kul stund medan jag såg filmen och även om den inte är i närheten av Predator och Predator 2 så är det en jävligt underhållande actionfilm. Rekommenderas.

Läs gärna min recension på Predators och H’s korta sågning av den.

2 Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud