| Subcribe via RSS

Don’t Be Afraid Of The Dark (2010) av J

januari 20th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den unga flickan Sally (Bailee Madison) anländer till sin frånskilda far Alex (Guy Pearce) och hans nya flickvän Kim (Katie Holmes) vid deras nya hem, som en gång i tiden tillhörde en känd konstnär som under mystiska omständigheter försvann. Alex’s plan är att rusta upp den gamla herrgården med hjälp av Kim. Kort efter deras ankomst upptäcker de att herrgården har en undangömd källare och det dröjer inte länge efter det förrän Sally upptäcker anledningen till konstnärens försvinnande…

Don’t Be Afraid Of The Dark från 2010 är en Guillermo del Toro producerad och skriven remake på en TV-skräckis från 1973 med samma titel. Jag har nämnt i tidigare recensioner att jag föredrar del Toro när han är involverad i actionfilmer över när han är involverad i skräckfilmer, så jag tror inte det är någon större överraskning att jag vart skeptisk när jag insåg att han var involverad.

Don’t Be Afraid Of The Dark remaken visade sig hur som helst vara en jävligt bra film – i mitt tycke så klart. Visst har den en del brister – så som att karaktärerna i filmen är ganska stereotypiska skräckfilmsidioter som gör dumma beslut gång på gång och inte tror på det gråtande barnet som hävdar att någonting är fruktansvärt fel igenom hela filmen förrän hotet kommer och slår dem bokstavligt talat i ansiktet – men filmen har å andra sidan en intressant och välberättad berättelse att visa, samtidigt som det nästan hela tiden händer något som håller intresset uppe. Jag kände mig aldrig uttråkad under de cirka hundra minuter filmen tuffade på under och om det är något jag överhuvudtaget skulle kunna tänka mig att klaga över är väl dess klimax som slutar på ett sätt jag inte riktigt gillade.

Hur som helst blev jag väldigt underhållen av filmen och kommer definitivt att se om den framöver. Har du missat den och gillar del Toro (eller creature features överlag) så tycker jag att du ska ta dig en titt. Rekommenderas.

No Comments

The Strangers av J

januari 20th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Efter att ha kommit tillbaka till deras sommarställe från ett bröllop finner sig paret James (Scott Speedman) och Kristen (Liv Tyler) på väg att separera efter att Kristen sagt nej till James’ frieri. Det kommer emellertid visa sig vara deras minsta problem denna natten. Strax efter klockan fyra på morgonen knackar en kvinna på deras dörr och frågar om ‘Tamara är där?’ för att sedan säga att de kommer att ”ses senare”. Vad James och Kristen inte vet är att detta är startskottet på en natt av terror då tre maskerade psykopater har satt sina sikten på deras sommarställe med ett enda syfte; att döda dem…

The Strangers är en home invasion skräck-thriller från 2008. Jag har vetat om vad det här är för film sedan dess release, men det har aldrig varit något som lockat mig om sanningen ska fram. Men efter en del påtryckningar från en god vän satte jag mig och såg den tillsammans med honom. Vi kan väl säga som så att han gillade filmen mer än vad jag gjorde…

Personligen tycker jag att The Strangers är för långsam för sitt eget bästa. Majoriteten av alla jumpscares går att förutse timtal innan de inträffar och stundtals känns det som att den långsamma uppbyggnaden av filmen stannar av helt och filmen bara står och trampar på samma ställe. Filmens stora problem är dess tempo helt enkelt och jag hade inte haft något emot om de klippt ner filmen med en tio, femton minuter eller så.

Med det sagt så lär jag tillägga att filmen är välgjord, välspelad och att den stundtals skiner med en handfull scener som får huden att knottra sig (speciellt filmens avslutning som är en av de mörkaste avslutningarna jag har sett i en home invasion film), men när jag halvvägs igenom börjar tappa koncentrationen och engagemanget i filmen tack vare dess söliga tempo så är det en garanti för att jag inte kommer att se om den – och då spelar det ingen roll hur mycket filmen är inspirerad av verkliga händelser, i alla fall enligt filmens regissör och manusförfattare Bryan Bertino.

Gillar man home invasion och slowburn filmer så bör man absolut spana in The Strangers om man inte har gjort det, annars skulle jag rekommendera att återse You’re Next eller The Purge istället. En uppföljare – The Strangers: Prey At Night – är beräknad att släppas i Mars i år – vilken jag kommer ta mig en titt på vid lämpligt tillfälle.

No Comments

Escape From Tomorrow av J

januari 16th, 2018 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

Jim (Roy Abramsohn) är en otillfredsställd medelåldersman som är på semester tillsammans med sin familj i Disney World. Medan hans familj strosar runt och tar in alla syner och intryck som parken har att erbjuda finner sig Jim oförklarligt besatt av två franska tonårsflickor. Snart börjar den familjevänliga parken att förändras inför Jim’s ögon till någonting betydligt mer hotfullt allt eftersom han uppdagar dess hemligheter.

Escape From Tomorrow är en av de märkligaste filmerna jag någonsin har sett tror jag. Hela filmen är som att beskåda någons totala snedtripp på LSD och ska jag vara helt ärlig satt jag i stort sett bara och kliade mig i huvudet under majoriteten av speltiden. Slutet förklarar i stort sett ingenting och för att begripa vad filmen överhuvudtaget egentligen gick ut på vart jag tvungen att prata med honom jag såg den med, som inte heller var helt säker på vad filmen egentligen ville säga.

Hur som helst så behöver inte alltid märkliga filmer vara bra heller och Escape From Tomorrow lutar väl lite grann åt det hållet för min del. Den är hyfsat välgjord för att vara en guerilla-inspelad independentfilm med hyfsade skådespelarinsatser och så, men tack vare den totala bristen på förklaringar och ett manus som är fullkomligen befriat från logik tappade jag intresset och blev uttråkad timmen in i filmen och slutade i stort sett att bry mig de sista tio minuterna av speltiden – dels för att jag inte begrep något av filmen och dels för att de valt att fylla ut speltiden med en hel del onödiga utfyllnadsscener där karaktärerna bara vandrar runt i parken, äter mat, tittar på föreställning eller åker attraktioner. Hade istället filmen gått den vägen jag och min polare trodde att den skulle gå – att animatronikerna i parken skulle börja jaga Jim eller dylikt – hade nog filmen kunnat hålla intresset uppe bättre.

Escape From Tomorrow är inte en tripp jag kommer ta igen och om du inte diggar mindfuck filmer avråder jag dig att se den här.

No Comments

Near Dark Podcast – Episod 001 – Graveyard Shift av J

januari 13th, 2018 | Postad i Film, Övrigt

Även om jag inte har skrivit några recensioner här på Globen efter det nya årets intrång så har jag ändå inte legat på latsidan. Jag, tillsammans med tre andra herrar, har startat en ny podcast som vi kallar Near Dark Podcast – en podcast om skräckfilmer.

Den första filmen vi diskuterade var 1990’s filmadoption av Stephen King novellen Graveyard Shift. Du finner länkar till podcasten och episoden här nedanför – enjoy!

Podcasten på youtube
Episod 001 – Graveyard Shift på youtube
Podcasten på SoundCloud
Episod 001 – Graveyard Shift på SoundCloud

Önskar du kontakta oss kan du göra det här på sidan i kommentarerna eller på följande vis:
Skriv på vår Facebook-sida: https://www.facebook.com/neardarkpodcast
Skriv till våran mail: neardarkpodcast@gmail.com
Hoppa in på våran Discord kanal: https://discord.gg/z2wgw3K

No Comments

Rat Race av J

december 31st, 2017 | Postad i Film, Komedi

Miljonären Donald P. Sinclair (John Cleese) har placerat ut guldmynt i några av sina spelautomater på sitt casino i Las Vegas. De lyckliga som finner dessa guldmynt har en livstids chans; att vinna 2 miljoner dollar. Kruxet är att de är inlåsta i ett skåp i Silver City, New Mexico. Med inga som helst regler påbörjas en kapplöpning mellan de deltagande samtidigt som Sinclair och hans affärsbekanta slår vad om vem som kommer vinna racet bakom kulisserna.

Jag såg Rat Race när den precis hade släppts på svensk VHS hemma hos en dåvarande kompis. Alla som närvarade satt och skrattade så tårarna sprutade och jag har alltid velat minnas den som en helt hysterisk komedi. Nu när jag har sett om den för första gången på femton år känner jag att den är.. bra, men inte alls lika hysteriskt rolig som jag ville minnas den som trots den samling av bra skådespelare som syns framför kameran. De flesta skämt fungerar utmärkt och är riktigt roliga, men de gånger jag lutade tillbaka huvudet och la av ett avgrundsvrål av garv var väldigt få. Slutet kändes dessutom ganska skitnödigt och cementerar filmen i år 2001 med Smash Mouth’s låt All Star (den där jävla låten som spelas i början av första Shrek – du vet vilken det är).

Om du hur som helst av någon outgrundlig anledning inte har sett Rat Race tycker jag att du ska ge den en chans. Den är rolig, välspelad och fartfylld och även om den inte var lika rolig som jag ville minnas den som så säger väl det mer om vilken surgubbe jag har blivit på senare år mot vad jag var i tonåren än vad det säger om filmens humor – eller nåt. Så; se den. Rekommenderas.

No Comments

Don’t Open Till Christmas av J

december 10th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Det är juletider i London – en tid för firande, en tid för familjen, en tid för presenter. Det här året är det också tid för en hänsynslös och maskerad galning att löpa amok på Londons gator. Hans utvalda offer är slumpmässiga men har en sak gemensamt; de är utklädda till jultomten. Scotland Yard står handfallna inför det märkliga fallet allt eftersom dödssiffrorna ökar och med bara tre dagar kvar till julafton börjar tiden bli knapp att fånga mördaren…

Don’t Open Till Christmas är en brittisk slasherfilm och trash-klassiker från 1984 som producerades av Stephen Minasian och Dick Randall – duon som finansierade trash-klassikern Pieces från 1982 och som två år efter den här filmen även producerade en tredje trash-klassiker, Slaughter High. Filmen tog nästan två år att få klar efter att Edmund Purdom – som medverkade i Pieces och som ställde som krav att få regissörsjobbet här för att överhuvudtaget medverka – sa ifrån sig jobbet vilket resulterade i att Derek Ford – som troligtvis var mest känd för sina sexploitationfilmer under 70-talet – tog över jobbet men fick sparken efter bara två dagar. Det blev slutligen Ray Selfe som avslutade regijobbet tillsammans med Alan Birkinshaw, som skrev om delar av manuset – under pseudonymen Al McGoohan – och mycket av det material som redan filmats spelades in på nytt. Vi får även se Caroline Munro sjunga en otroligt cheesig 80-tals poplåt då hon, som jag har förstått det, försökte sig på en sångkarriär. Jag misstänker att det gick sådär för henne…

Don’t Open Till Christmas är hur som helst inte en bra film, men den är å andra sidan jävligt underhållande. I sann Pieces-anda är filmen befriad från någon som helst intelligens och likt den filmen blir man förvånad över hur lite de brytt sig i filmens kontinuitet. Jag menar, klippningen är något av det hattigaste jag har beskådat i filmväg. Scener byts av efter varandra utan något som helst mönster eller sammanhang. Även tittaren blir idiotförklarad flera gånger under filmens gång då exempelvis i en scen där mördaren (som det är extremt uppenbart att lista ut) pratar med ett av sina tilltänkta offer frågar om hon lovar att inte försöka fly om han lossar på kedjorna hon sitter fast i – hon svarar ja, varpå de bokstavligt talar visar hur hon korsar fingrarna. Det är ungefär den nivån igenom hela filmen.

Det låter troligtvis som att jag hatar filmen, men det är snarare tvärtom. Som jag skrev här ovanför så är inte filmen bra, men den är underhållande just tack vare hur intelligensbefriad och oavsiktligt rolig den är. Är man ett fan av Pieces och Slaughter High (eller någon annan cheesig 80-talsslasher) så är Don’t Open Till Christmas ett givet val att bänka sig framför i december månad. Rekommenderas.

No Comments

Solsidan av J

december 3rd, 2017 | Postad i Drama, Film, Komedi

Det är julafton och Alex (Felix Herngren) och Anna (Mia Skäringer) är på besök hos familjen Schiller då de släpper en bomb; de ska skiljas då Anna har träffat en ny man, David (Henrik Schyffert). Några månader senare kämpar fortfarande Alex med att komma över skiljsmässan, men finner sig snart i en romans med Bella (Frida Hallgren), en försäljare av tandimplantat.

Fredde (Johan Rheborg) har samtidigt stött på ett obekvämt bekymmer i form av hans socialistiske far, Mauritz (Sven Wollter), som bett honom om att komma till hans sommarstuga i Torekov – vilket är något Fredde absolut inte vill, men som han ganska snabbt inser att han kommer bli tvungen till då Mickan (Josephine Bornebusch) kräver att de far dit då Torekov är en samlingsplats för svenska kändisar. Samtidigt har det börjat knaka i äktenskapsfogarna mellan Ove (Henrik Dorsin) och Anette (Malin Cederblad) – eller det är i alla fall vad Ove tror då han inte längre kan göra henne med barn.

Vad som följer är tokigheter, knasigheter, konflikter och har man sett TV-serien Solsidan vet man precis vad som väntar en då filmen i stora drag är ett avsnitt ur TV-serien, fast på runt 105 minuter i speltid. Min första reaktion på filmen när jag var och såg den på premiären var att den var bra, rätt och slätt. Nu när jag har sugit lite grann på den i två dagar har inte min åsikt förändrats, men jag har utvecklat mina tankar om filmen.

Filmen är bra och stundtals riktigt rolig men det känns samtidigt som att filmen är in och snavar i den klassiska ”svenska komedier”-fällan, där karaktärerna går igenom något svårt som separerar dem i början på filmen, konflikter uppstår under filmens gång och i slutet finner de varandra och växer slutligen som människor. Kort sagt; dramafilmer med inslag av humor som sedan får stämpeln komedi. Solsidan lyckas överlag att komma undan, men börjar stundtals att valsa in i den tydliga svenska modellen för komedier. Dessutom känner jag nu i efterhand att det här var en film jag borde ha sett hemma i soffan på dvd eller bluray släpp istället för bio då Solsidan går hand i hand med soffsittande – så att säga. Med allt det sagt menar jag så klart inte att filmen är dålig, snarare tvärtom, men jag önskar att man inte kunde räkna ut precis vart den skulle ta vägen fem minuter in.

Hur som helst så tycker jag som sagt att den överlag är bra men att den stundtals haltar lite grann tack vare de intvingade dramabitarna. Å andra sidan så händer det hela tiden saker i filmen, så uttråkad blir man i alla fall inte även om jag tycker att speltiden kunde ha kortats ned med möjligen tio minuter.

Så slutligen, bör du se filmen? Är du ett fan av TV-serien så absolut, om inte så har jag svårt att se att du skulle kunna få ut något av den då filmen räknar kallt med att du sett TV-serien innan.

Läs gärna våra recensioner på TV-serien också:
Mina recensioner på säsong 1 & 2, 3, 4, 5
H’s recensioner på säsong 1, 2

No Comments

Self Storage av J

november 22nd, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Jake (Tom DeNucci) är nattvakt på ett hyrlager med extra hög säkerhetsbevakning nära Rhode Island. Efter att ha hört hans chef Walter (Eric Roberts) och hans överordnad Trevor (Michael Berryman) pratat om att stänga igen lagret för gott ser han det hela som den perfekta chansen att dra till med en ordentlig fest då hans kompisar står med både sprit och gräs, men ingenstans att vara för att festa. Det som skulle bli en oförglömlig fest blir istället en oförglömlig mardröm då de inte är ensamma i området och utan deras vetskap väntar en mörk hemlighet på dem bland de låsta lagren.

Jag tycker det är synd att skådespelare som Eric Roberts och Michael Berryman tvingas ta jobb i skitfilmer som Self Storage. De gör bra insatser bägge två och hade det inte varit för dem hade jag troligtvis stängt av skiten. Alla karaktärer bortsett från Roberts och Berryman är irriterande idioter, manuset är lövtunt och sömnframkallande, speltiden på strax över nittio minuter är på tok för lång och slutet är något av det sämsta jag har sett på väldigt länge. Ingenting förklaras eller knyts ihop och man sitter bara och kliar sig i huvudet när sluttexten börjar rulla.

Det finns absolut ingen anledning att titta på den här filmen. Vill man se Roberts och Berryman har de medverkat i betydligt bättre filmer som faktiskt är värda att lägga sin tid på. Skippa.

No Comments

Volver a morir av J

november 22nd, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Clarissa (Andrea Montenegro) vaknar upp naken i ett främmande hus utan att minnas hur hon hamnade där. Tätt intill henne ligger Dorian (Luis Fernando Bohórquez) – en till ytan perfekt man, men vars rätta jag avslöjas när de två faller ner i sängen igen för att återupprepa nattens bravader men som snabbt övergår till mord då Dorian börjar strypa Clarissa för att slutligen få orgasm samtidigt som hon tar sitt sista andetag. Sekunderna efter vaknar Clarissa upp igen, i samma hus, med samma man. Det är morgon igen och Clarissa börjar sakta men säkert inse att hon är inlåst med en psykopatisk mördare i ett helvete så kvalfullt att inte ens döden är en utväg.

Volver a morir – eller Wake Up And Die som den heter i Sverige – är en colombiansk skräckfilm från 2011. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här filmen egentligen. Å ena sidan gillar jag konceptet (som använts både före och efter), men samtidigt blir filmen extremt seg fläckvis och man sitter i stort sett bara och väntar på att något ska hända. Upplösningen var föga förvånande och slutscenen kändes mest som ett stort ”Jaha?”.

Jag är inte fullt lika kritisk till Volver a morir som H var i sin spoilerrika ”recension”, men jag tycker samtidigt inte att det är ett mästerverk. Den trillar in någonstans i mitten skulle jag säga; den har sina stunder då den skiner, men den har samtidigt så pass många scener där man bara sitter och väntar att jag började titta på telefonen istället för att jag koncentrerade mig på filmen. Det är en okej engångstitt för mig, jag har svårt att se mig själv se om den inom någon närmare framtid – och isåfall för att vila ögonen på den vackra Andrea Montenegro.

No Comments

Sharknado 5: Global Swarming av J

november 19th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Efter att cykloner med hajar i har börjat härja i Europa beger sig Fin (Ian Ziering), hans fru April (Tara Reid) och deras yngste son Gil (Billy Barratt) till London för att hjälpa MI6 att försöka hitta en lösning på problemen. Kort efter deras ankomst blir Fin kontaktad av sin vän Nova (Cassandra Scerbo) som ber honom komma till Stonehenge för att undersöka en grotta, där målningar och tecken på att dessa cykloner har härjat på Jorden förr finns – och väl inne i grottan finner de en mystisk artefakt.

Kort efter deras fynd bryter en cyklon ut och ödelägger stora delar av London – och lyckas suga in Gil. Fin och April måste nu försöka rädda sin son och stoppa cyklonen, som har utvecklat förmågan att teleportera sig själv och allt i den till olika platser på Jorden. Samtidigt har fler cykloner börjat dyka upp världen över och hotet om en global cyklon är förestående.

Sharknado 5: Global Swarming. Ja.. vad ska jag skriva egentligen? Det är Sharknado för femte gången, fast på ett lite större plan. Effekterna suger fortfarande, skådespelarna gör fortfarande ett bra jobb trots ett sketet manus, referenser till andra filmer (så som Back To The Future, Indiana Jones och Bond filmerna) är tillbaka från den fjärde filmen (även om de tonat ner skämten) och manuset är allt annat än realistiskt – på ungefär varenda punkt. En av dessa punkter som var skrivna i sten i de fyra första filmerna tar emellertid en vändning mot slutet av filmen…

Nog för att Sharknado nummer fem är en skitfilm men jag kunde inte låta bli att fundera över hur de här filmerna hade kunnat varit om något eller några bolag som skjuter in miljarder i budget på sina filmer hade stått bakom dem. En hel del scener i den här filmen hade nämligen kunnat varit riktigt storslagna och episka om det inte vore för att effekterna ser ut som något en gymnasieelev har knackat ihop på en eftermiddag. En annan sak jag funderat lite grann på är hur filmerna spårat ur allt mer för varje film som kommit. Den första filmen hade ett totalt idiotiskt koncept men var samtidigt hyfsat seriös i tonen, medan dess uppföljare bara blev flamsigare och flamsigare. Antagligen insåg de väl att det inte hade hållt att göra en serie filmer med en seriös ton om cykloner som slungar runt hajar på folk – speciellt inte med den kvalitén på effekterna som de hade i filmerna.

Nåja. Förhoppningsvis var det här den sista Sharknado filmen, men med tanke på hur den slutar så har jag onda aningar om att vi har en sjätte film på horisonten…

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud