| Subcribe via RSS

Club Dread av J

juli 10th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Club DreadPleasure Island, Costa Rica. En ö ägd av den före detta världsartisten Coconut Pete (Bill Paxton) som är en hedonists paradis där sprit, knark och sex flödar! Dessvärre har någon bestämt sig för att hacka upp öns totalt odugliga personal och hotar även att ge sig på gästerna om de inte håller tyst om vad som pågår. Stämmer legenden om Phil Coletti – en anställd som blev fullständigt galen och slaktade sina medarbetare efter ett elakt spratt – eller är det någon annan som har bestämt sig för att förverkliga legenden?

Jag såg Club Dread på hyrd VHS kassett när den släpptes 2004. Jag minns det som att jag gillade den och såg om den några år senare på dvd, vilket var så pass länge sen att jag inte mindes någonting ifrån filmen bortsett från någon enstaka scen som i sig inte var speciellt betydlig för storyn. Med andra ord; jag hade ingen aning om vem mördaren var i filmen och det var som att se filmen för första gången, igen. Hur som helst…

Club Dread är en slasherfilm i komedi-kläder och det fungerar ganska bra. Morden är blodiga och är till en stor del over the top samtidigt som humorn är genuint rolig och filmen levererar en handfull stora gapskratt. De framför kameran gör ett bra jobb och även om det här troligtvis är en av hans mindre kända roller så gjorde den relativt nyligen avlidne Bill Paxton givetvis ett mycket bra jobb som vanligt. Må han vila i frid.

För att vara en slasherfilm som inte tar sig själv speciellt seriöst och som är gjord efter 00-talet så tycker jag Club Dread fungerar bra. Det finns betydligt sämre filmer där ute i samma kategori, skulle jag säga. Jag gillar den och ger den en rekommendation.

No Comments

Girls Nite Out av J

juli 10th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Girls Nite OutDeWitt University’s basketlag har vunnit ett mästerskap och det vankas fest! Kvällen efter ska den årliga ”skattjakten” gå av stapeln där alla tjejer på skolan ska medverka och få instruktioner ifrån skolområdets DJ över skolradion vart och vad de ska finna. Men i år blir det annorlunda. En psykotisk galning har nämligen haft ihjäl skolans maskot och tagit hans björndräkt i syfte att förfölja och mörda skolans cheerleaders…

Girls Nite Out (eller The Scaremaker som den också är känd som) är en slasherfilm från 1982 som jag inte hade sett tidigare. Jag hade hört en del bra om den sedan tidigare och tyckte således det var dags att se en ”klassiker” jag missat i den här subgenren som jag håller så kär.

Jag måste nog ställa mig i den skaran av personer som tycker att Girls Nite Out är en bra slasherfilm. Den är cheesig på sina ställen, den har några småcreepy scener, en intressant (och unik) maskering av mördaren och ett slut som fick mina nackhår att stå rakt upp. Filmen är förvånansvärt välspelad och även om den på sätt och vis är en slowburn (det tar närmare fyrtiofem minuter innan det börjar röra på sig ordentligt) så är den ändå väldigt underhållande tack vare (hyfsat) välskrivna karaktärer i kombination med en nypa humor. Även om det är lite av charmen med den här typen av 80-talsfilm så är effekterna i filmen dess enda riktiga svaghet då de inte åldrats väl och ser väldigt fake ut till större delen, vilket är lite synd då filmen i övrigt är väldigt välgjord.

Det som får filmen att stå ut lite extra (i alla fall för mig) är de sista tjugo minuterna som känns mer som en kriminalfilm än en slasherfilm. Jag menar, oftast blir inte polisen inblandad i slasherfilmer förrän i slutscenerna av dem medan de dyker upp redan tjugo minuter innan sluttexterna här. Jag gillar den lite udda touchen på filmens sista akt, helt enkelt.

Hur som helst gillar jag Girls Nite Out. Det blir definitivt fler tittar på den här lite udda men ack så bra slasherfilmen. Rekommenderas.

No Comments

Grabbers av J

juli 9th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

GrabbersPolisassistenten Lisa Nolan (Ruth Bradley) anländer till den lilla irländska ön Aran Island från Dublin för att vikariera för en av de lokala polisinspektörerna i två veckor. I samma veva spolas döda valar upp på stranden och kort därefter börjar lokalbefolkningen att försvinna under mystiska omständigheter. Tillsammans med några av ortsbefolkningen och hennes alkoholiserade kollega Ciarán O’Shea (Richard Coyle) upptäcker de att två utomjordiska och blodtörstiga vattenvarelser kraschlandat strax utanför ön – och lokalbefolkningen står på menyn. Med en annalkande storm barrikaderar sig poliserna och lokalbefolkningen inne i den lokala puben då de lyckats luska ut ett säkert försvar mot de blodtörstiga varelserna; höga halter alkohol i blodomloppet.

Grabbers är en brittisk-irländsk samproduktion som följer ungefär samma formel som Tremors. Det blir alltså aldrig direkt läskigt men är å andra sidan skojigt och underhållande under majoriteten av speltiden. Skådespelarna är bra och jag kunde inte hjälpa att tänka på Brad Dourif när jag såg Richard Coyle. En något yngre Brad Dourif alltså. CGI-effekterna i filmen ser förvånansvärt bra ut och i vissa sekvenser påminner de väldigt starkt om praktiska effekter.

Vad mer finns det att säga om Grabbers? Umm… inte mycket tror jag. Den lär knappast bli en klassiker som Tremors är, men den underhåller gott under dess speltid och är absolut värd åtminstone en titt. Rekommenderas.

No Comments

Resident Evil: The Final Chapter av J

juli 9th, 2017 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Resident Evil - The Final ChapterEfter att ha blivit förådd av Wesker (Shawn Roberts) mottar Alice (Milla Jovovich) kritisk information från Röda Drottningen, Umbrella koncernens kraftfulla huvuddator, om den annalkande sista attacken från Umbrella mot de få överlevande som fortfarande finns kvar för att slutligen utrota mänskligheten en gång för alla. Alice har nu fyrtioåtta timmar på sig att återvända till Kupan under Raccoon City för att sätta stopp för Umbrella en gång för alla – och rädda den sista spillran av mänskligheten som finns kvar.

Jag hade planerat att se Resident Evil: The Final Chapter på bio när den släpptes i Sverige men det blev aldrig av då den lokala biografen inte visade den. Så, nu ett par månader senare har den äntligen släppts på dvd och bluray, vilket har gett mig chansen att se filmen. Oh boy… vart ska jag börja med den här filmen?

Filmens inledning fick mig att undra om de glömt att lägga in scener. Jag menar, filmen är menad att ta vid precis där film nummer fem (Retribution) slutade men flera karaktärer som överlevde den filmen är spårlöst borta och vi är lämnade med enbart Jovovich’s karaktär. Plotlinen och bakgrunden till T-virusets uppkomst som de byggde upp i film nummer två (Apocalypse) har de slängt i papperskorgen och ändrat helt för att den här sista filmens story ska hänga ihop. Mitt uppe i alltihop har de även lyckats tvinga in en religiös vinkling och motiv till varför allting har hänt igenom de sex filmerna… vad fan?

Men det Resident Evil: The Final Chapter brister storymässigt väger den istället upp i action. Jävligt mycket action dessutom – med extrem klippning. Det jag menar är att majoriteten av filmens actionscener är klippta på ett sånt sätt att sekvenserna i dem är inte längre än max två sekunder innan nästa klipp inträffar. Jag personligen har inget större problem med den typen av klippning men jag kan å andra sidan tycka att det går till en rejäl överdrift här (likt slowmotion-sekvenserna i film nummer fyra, Afterlife).

Paul W.S. Anderson‘s Resident Evil filmer är idiotactionfilmer och hatade av många, många fans till spelserien de är (löst) baserade på. Personligen gillar jag dem trots deras brister. Jag gillar dem för att de verkligen skiter till större delen i deras grundmaterial och manglar på med överdriven, orealistisk och totalt hjärndöd action. Som Resident Evil filmer är de bedrövliga, som totalt hjärnlösa idiotactionfilmer är de suveräna (till större delen). Den här sista filmen i serien är en svag del storymässigt, men som en totalt IQ-befriad actionfilm är den fantastisk.

Länkmaffian:
Mina recensioner av Resident Evil 1, 2, 3, 4 och 5.
Mina recensioner av de animerade Resident Evil filmerna; Degeneration och Damnation.
H’s recensioner av Resident Evil 4Degeneration och Damnation.

No Comments

The Bone Collector av J

juli 3rd, 2017 | Postad i Film, Thriller

the-bone-collectorLincoln Rhyme (Denzel Washington) är en föredetta kriminaltekniker som nu mer är sängbunden och förlamad i majoriteten av sin kropp efter att en olycka inträffade fyra år tidigare under en brottsplatsundersökning han genomförde. Med en ökande risk att bli en ”grönsak” tack vare allvarliga anfall har han fått sin läkare att gå med på att avsluta hans liv.

Med bara några få dagar från det utsatta datumet för hans ”övergång” blir han kontaktad av sina gamla kollegor som behöver hjälp i ett nytt fall som dykt upp där en seriemördare lämnar ledtrådar efter sig, som alla kräver kriminalteknisk utredning. Den skarpa och unga polisen Amelia Donaghy’s (Angelina Jolie) snabba tänk räddade den första brottsplatsen och Rhyme ser således potential i henne och drar in henne i det kriminaltekniska arbetet. Genom radiokontakt blir hon hans ögon och ben på brottsplatserna, allt medan de jobbar mot klockan för att försöka hindra ytterligare offer…

Jag minns än hur trailern för den amerikansk-kanadensiska samproduktionen The Bone Collector (I Samlaren Spår i Sverige) spelades om och om och om igen på TV i slutet av 1999 och början på 2000 (filmen fick inte en svensk premiär förrän i början på Februari, 2000). Det är väl egentligen inte så konstigt då den spelades i vartenda reklamavbrott på varje reklamkanal – ibland två gånger under samma reklampaus. Hur som helst så skulle det ta några år innan jag slutligen såg filmen då jag inte fann den vid dess premiär speciellt intressant eller lockande att se. Vad jag minns så tyckte jag att filmen var suverän, men det var i stort sett allt jag mindes också när jag nu satte mig för att se om den efter att inte ha sett den på runt femton år.

Filmen håller än. Det är en tight och välspelad thriller från början till slut. Det rör nästintill hela tiden på sig och den nästan två timmar långa speltiden flyger förbi. Om det beror på att de bantat ner filmens manusskript från Jeffery Deaver‘s bok med samma titel eller inte låter jag vara osagt, men om boken är hälften så bra som filmen så måste det vara en väldigt bra bok.

Jag kan inte komma att tänka på något jag skulle vilja klaga över när det gäller The Bone Collector (som jag för övrigt föredrar över den svenska titeln). Den har säkert ett och annat fel eller problem som jag inte märkt av, men det är å andra sidan en fängslande thriller och en film jag kommer besöka fler gånger. Rekommenderas.

No Comments

Ginger Snaps Back: The Beginning av J

juni 19th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

ginger-snaps-back-the-beginningI dess påtryckning åt väst satte Northern Legion Trading Company upp en utpost ute i vildmarken – Fort Bailey. Varje vår färdades trettiosex män från fortet till Hudson’s Bay i båtar med djurpälsar för att byta dessa mot proviant som de under hösten skulle återvända med för att manskapet i utposten skulle klara den hårda vintern. År 1815 kom de aldrig tillbaka…

De två systrarna Ginger (Katharine Isabelle) och Brigette (Emily Perkins) är vilse i den kanadensiska vildmarken. Efter att Brigette fastnat i en björnfälla blir hon räddad av en mystisk indian (Nathaniel Arcand) som leder de två systrarna till Fort Bailey – som varit under belägring av varulvar under en längre tid. Männen i fortet hyser misstankar mot de två syskonen men ger dem ändå husrum. Under natten vaknar Ginger av en röst och går för att undersöka, varpå hon finner en deformerad pojke som biter henne för att sedan fly…

Ginger Snaps Back: The Beginning är den tredje och sista filmen i Ginger Snaps trilogin, som spelades in back-to-back med Ginger Snaps 2: Unleashed år 2004 – och det är den svagaste av de tre utan tvekan. Filmen är en prequel till de två första filmerna och utspelar sig alltså under 1800-talet, vilket i sig är en stor klyscha redan där. Jag menar, hur många prequels utspelar sig inte i medeltiden eller under 1800-talet bara för att filmskaparna ska kunna klämma ur en filmserie mer pengar utan att för den sakens skull egentligen anstränga sig speciellt mycket med manuset? Hur som helst…

Skådespelarna i filmen är bra och effekterna ser märkligt nog ännu bättre ut än i de två första filmerna (varulvsdesignen här är troligtvis den snyggaste av de tre), men filmens manus har en del problem. Exempelvis brydde jag mig inte speciellt mycket i någon av karaktärerna, inte ens huvudkaraktärerna. Filmen kändes lite som en billig rehash av den första filmen och att kalla filmen förutsägbar är en underdrift. Manusförfattarna verkade också tycka att det var en bra idé att slänga in flera twister här och där filmen igenom, men aldrig besvara viktiga plot points som finns där redan från start.

Med allt det gnället sagt; filmen är inte dålig även om den har en del problem. Faktiskt så rullade den förbi utan några större bekymmer. Problemet jag har med filmen är att efter att ha sett en mästerlig film och en bra uppföljare till den innan satte ribban så pass högt att den här tredje filmen hade svårigheter att nå upp till den. Filmen har sina stunder och för att vara en klyschig och förutsägbar uppföljare/prequel så är den bra. Jag ger den en rekommendation med vissa reserverationer.

No Comments

Ginger Snaps 2: Unleashed av J

juni 19th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

ginger-snaps-2-unleashedInfekterad med blod från hennes nu döda syster Ginger (Katharine Isabelle) är Brigette (Emily Perkins) på flykt från sin hemstad Bailey Downs och tvingas injicera giftet från blomman stormhatt för att bromsa upp processen att förvandlas till en varulv, likt sin syster.

Efter att ha överdoserat och kollapsat vaknar hon upp på en rehabiliteringsinstitution där hon möter den minst sagt underliga flickan Ghost (Tatiana Maslany). Utan någon möjlighet till att injicera sig med stormhatt börjar Brigette att sakta men säkert att förvandlas. Med hjälp av Ghost börjar hon planera sin flykt, men samtidigt har det hon flyr ifrån hittat henne och det har inga planer på att låta henne komma undan den här gången…

I början på Mars förra året skrev jag en recension på den första filmen i Ginger Snaps trilogin (som du kan läsa här) och avslutade recensionen med följande text; ”Jag gillar Ginger Snaps och hade gärna sett Ginger Snaps 2: Unleashed och Ginger Snaps Back: The Beginning (som spelades in back-to-back 2004), men har inte lyckats komma över dem. Jag kanske ser dem i framtiden, vem vet?

Svaret på den frågan är: jag vet, för jag har äntligen sett uppföljarna. Den första uppföljaren, Ginger Snaps 2: Unleashed, är bra. Riktigt bra, faktiskt. Den når inte riktigt upp till den första filmen tack vare en enkel anledning; samspelet mellan Isabelle’s och Perkins’ karaktärer existerar inte i den här filmen. Det var samspelet mellan dessa två (då) unga damer som gjorde den första filmen så fruktansvärt bra. Manuset kändes mer välskrivet och man brydde sig om karaktärerna på ett helt annat sätt än vad man gör i den här filmen.

Med det sagt så har den här första uppföljaren ändå en hel del bra att komma med. Perkins är bra på att spela härjad och Maslany är härligt bisarr och underlig och filmen levererar ett par hyfsat minnesvärda skräckscener. Effektmässigt (speciellt varulvsmakeupen) ser det bättre ut än i föregångaren, men är samtidigt halvsvårt att se tack vare shaky cam och snabb klippning.

Överlag är Ginger Snaps 2: Unleashed en bra uppföljare och även om jag personligen inte tycker att den är lika bra som den första filmen så håller den ändå hög kvalité. Rekommenderas.

No Comments

Lake Mungo av J

juni 18th, 2017 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Lake MungoJulen 2005. Den sextonåriga Alice Palmer (Talia Zucker) drunknar i den lokala dammen medan hon är där med sin familj och badar. Efter att hennes kropp hämtats upp och ett utlåtande har kommit om att hennes död berodde på en tragisk olycka begraver hennes sörjande familj henne. Det dröjer dock inte länge innan familjen börjar uppleva en rad märkliga och oförklarliga händelser i och runt deras hem. Djupt oroade bestämmer sig familjen Palmer för att be mediumet och parapsykologen Ray Kemeny (Steve Jodrell) om hjälp. I deras sökande efter svar upptäcker de att Alice levde ett rubbat dubbelliv och gömde mörka hemligheter inom sig. Någonting hemsökte deras dotter och den hemska sanningen väntar vid Lake Mungo…

Lake Mungo är en australensisk mockumentär från 2008. Filmen är otroligt välspelad och ger en väldigt autentisk känsla av att man sitter och tittar på en riktig dokumentär. Hade jag sett filmen på en TV-kanal (istället för DVD-skiva som jag gjorde) utan att ha någon som helst vetskap om filmen sedan innan hade jag troligtvis trott att det var just en dokumentär – åtminstone fram till sluttexterna. Filmen i sig är inte speciellt skrämmande men dess upplösning är värd speltiden som det tar för filmen att komma dit, utan tvekan. Men det filmen inte levererar i läskigheter levererar den istället på det känslomässiga planet. Filmen är på sätt och vis väldigt sorglig, utan att för den delen vara en snyft-historia.

Gillar man, som mig, den här typen av filmer (mockumentärer) så tycker jag att man kan ge den en chans. Det är en riktig slowburn, men den är värd varenda minut den rullar på under. Rekommenderas.

No Comments

Gin gwai 2 (aka The Eye 2) av J

juni 17th, 2017 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Gin gwai 2Efter ett misslyckat självmordsförsök får Joey (Qi Shu) reda på att hon är gravid, men hon inser även att hon givits någonting mer; förmågan att se de avlidnas själar. I ett försök att finna ett svar på de eskalerande synerna vänder hon sig till sin ex-älskare Sam (Jesdaporn Pholdee), vars bakgrund kanske kan sprida ljus i den mörka skymningsvärld som sprider sig kring Joey…

Efter succéen som Gin gwai/The Eye verkade ha varit var det väl oundvikligt att en uppföljare (eller flera, som det skulle visa sig bli) skulle dyka upp. Två år efter att Gin gwai/The Eye släpptes kom således den första uppföljaren Gin gwai 2 – eller The Eye 2. Gin gwai 2/The Eye 2 har helt nya karaktärer, en ny story och även om grundidéen bakom konceptet fortfarande är den samma så har anledningen till varför huvudkaraktären förändrats helt – och det fungerar rätt hyfsat.

Filmen har mer drag av drama genren än vad den första filmen hade och om den första filmen var för långsam för dig som tittare får du nog ursäkta den här uppföljaren och hoppa över den då den i stort sett levererar samma (om inte mer) långsamma tempo och speciellt creepy blir den aldrig heller. Filmen i sig är inte dålig, det är bara det att man borde inte förvänta sig en rysare som kommer ge en kalla kårar utan mer ett halvgripande och välspelat drama med influenser från rysargenren.

Jag skulle kalla Gin gwai 2/The Eye 2 för en okej film, även om jag personligen tycker att den första filmen var mer creepy (även om jag inte direkt behövde vuxenblöjor under min titt) och snäppet bättre.

No Comments

Gin gwai (aka The Eye) av J

juni 17th, 2017 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Gin gwaiWong Kar Mun (Angelica Lee) blev blind vid två års ålder. Arton år senare genomgår hon en hornhinnetransplantation som ger henne synen tillbaka, men också något mer; hon börjar nämligen se de avlidnas själar som ännu inte gått över till den andra sidan. Allt eftersom hennes syner börjar eskalera beger hon sig ut för att ta reda på vem donatorn av hornhinnorna var och dess bakgrund…

Jag minns när jag såg remaken av Gin gwai – eller The Eye som den heter utanför Hong Kong – för snart nio (!) år sedan. Jag halvlåg i en soffa hemma hos en polare och drack öl och rökte cigaretter medan jag halvslumrande tittade på den filmen. Jag var redan då skeptisk till remakes och blev överraskad över att jag tyckte att den var ganska bra för att vara en amerikansk tappning av en asiatisk skräckfilm. Varför jag tyckte så och hur lik remaken var originalet har jag inget minne av (mer än klimaxet i bägge), så att göra en jämförelse mellan de bägge blir för min del omöjlig just nu – speciellt med tanke på att jag har inga som helst planer på att se om remaken. Hur som helst…

Originalet är en långsamt krypande rysare med några sekvenser som är genuint läbbiga men som samtidigt är väldigt förutsägbar och har man överhuvudtaget sett någon form av asiatisk skräck tidigare har Gin gwai/The Eye ganska lite att överraska med. Filmen är välspelad och karaktärerna utvecklas i det typiskt asiatiska tempot med en lång förklaring under klimaxet i slutet på filmen.

Gin gwai/The Eye har hittills fått tre uppföljare, alla regisserade av bröderna Danny och Oxide Chun Pang, varav jag har sett den första av dem. Jag kommer att återkomma med recensioner på de två sista filmerna (Gin gwai 10 och Tung ngaan) när jag lyckats komma över dem – när nu det blir…

Hur som; Gin gwai/The Eye är en helt okej asiatisk rysare som rullar förbi utan några större bekymmer även om det inte är en film jag troligtvis kommer se om inom de kommande tio åren.

Sugen på mer läsning? Läs gärna då min nio år gamla recension av remaken av den här filmen.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud