Helt Perfekt Glob

Mortal Kombat Legends: Snow Blind av J

Kano (David Wenham’s röst) är fast besluten att ta över Earthrealm och attackerar stad efter stad med hjälp av Black Dragon klanen. Valet är enkelt: knäböj eller bli utplånad. Men det finns en ung man som inte tänker knäböja sig för Kano, Kenshi Takahashi (Manny Jacinto’s röst). Kaxig och odisciplinerad förlorar han både sin syn och sitt självförtroende efter en konfrontation med Kano och hans klan.

Nedslagen och svårt skadad kommer han snart under handledning av Kuai Liang (Ron Yuan’s röst), som har gett upp krigarens väg och är motvillig till att träna Kenshi men är samtidigt också den enda krigaren som är kraftfull nog att utmana Kano. Längs vägen börjar Kenshi att återupptäcka det hopp han förlorat och en möjlig väg till frälsning, frågan är bara om det kommer räcka för att stoppa Kano och rädda Earthrealm…

Efter att jag hade sett klart Mortal Kombat Legends: Battle Of The Realms slog en tanke mig; har det kommit fler filmer av de här animerade Mortal Kombat filmerna? Jag slängde mig ut på IMDB och insåg att det hade kommit en tredje film i serien, Mortal Kombat Legends: Snow Blind – och att en fjärde film, Mortal Kombat Legends: Cage Match, släpps i Oktober. Då jag har tvångsmässiga tankar när det kommer till att se allt i en franchisé när jag väl har börjat (och då jag älskade de två första filmerna) så beställde jag hem filmen på bluray och… Mortal Kombat Legends fortsätter att leverera.

Likt sina föregångare är den här tredje filmen extremt våldsam, actionpackad och har ett extremt högt tempo. Men till skillnad från de två första filmerna så känns dess speltid faktiskt ganska lagom för att lägga fram filmens handling. Onödiga subplots och dödtid finns inte här, allt som är med i filmen tillför något och även om jag tycker att några av karaktärerna är underanvända (och att det känns som att de bara är med för fanservicen) så är inte filmens korta speltid lika märkbar som i de två tidigare filmerna i serien.

Hur som helst är Mortal Kombat Legends: Snow Blind ytterligare en riktigt bra installation i den här serien av animerade Mortal Kombat filmer (som är, för den som inte har förstått det, gjorda för fansen). Det är våldsamt, det är actionpackat och det är God Underhållning. Rekommenderas.

Mortal Kombat Legends: Battle Of The Realms av J

Kort efter att ha förlorat den senaste Mortal Kombat turneringen inleder Outworld’s härskare Shao Kahn (Fred Tatasciore’s röst) en massiv attack mot Earthrealm i ett försök att få åskguden, tillika Earthrealm’s beskyddare, Lord Raiden (Dave B. Mitchell’s röst) att gå med på att ingå i en sista Mortal Kombat turnering – där vinnaren tar allt.

Samtidigt försöker Scorpion (Patrick Seitz’s röst) att hitta Kamidogu, en mystisk relik tillverkad av de Äldre Gudarna, innan Netherrealm guden Shinnok (Robin Atkin Downes’ röst) lyckas använda den för att återuppväcka den mystiske One Being – vars enda syfte är att förinta allting som existerar.

För det första; Mortal Kombat Legends: Battle Of The Realms är en direkt fortsättning på Mortal Kombat Legends: Scorpion’s Revenge (recenserad här), så har du några som helst planer att se den här filmen borde du titta på den först.

För det andra; den här är nästan lika bra som sin föregångare. Den har ett extremt högt tempo och även om filmen avhandlar på sätt och vis två berättelser samtidigt så fann jag den aldrig rörig. Filmen är spännande, extremt våldsam och över innan man ens hinner reagera – vilket för mig till det enda ”problemet” jag egentligen har med filmen; dess speltid.

Likt sin föregångare är filmen i runda slängar åttio minuter lång och likt den första filmen kände jag att speltiden egentligen var för kort här också. Dels för att det händer betydligt mycket mer här, men också för att vissa partier (bland annat ett par fightingscener) hade egentligen behövt vara något längre än vad de är.

Men med det sagt så tycker jag att Mortal Kombat Legends: Battle Of The Realms inte bara är en suverän film, utan även en riktigt bra uppföljare – även om jag hade kunnat tycka att den borde varit något längre än vad den är. Rekommenderas.

Mortal Kombat Legends: Scorpion’s Revenge av J

Hanzo Hasashi (Patrick Seitz’s röst) förlorar i ett slag hans klan, familj och sitt liv under en attack från en rivaliserande ninja klan, ledda av Sub-Zero (Steve Blum’s röst). I underriket träffar han Quan Chi (Darin De Paul’s röst), som utlovar att han kommer återfå sin familj och sitt liv om han i utbyte stjäl en nyckel ifrån Shang Tsung’s (Artt Butler’s röst) ö – där den interdimensionella turnéringen Mortal Kombat hålls – så Quan Chi kan släppa ut sin fängslade mästare, Shinnok (Robin Atkins Downes’ röst).

Hasashi ingår i avtalet med Quan Chi och beger sig till ön i täckmantel att han ska medverka i turneringen, under namnet Scorpion, samtidigt som en grupp andra krigare är där för att försvara Jorden från total förstörelse.

I väntan på den kommande Mortal Kombat rebooten som släpps ganska snart tyckte jag att det var dags att spana in Mortal Kombat Legends: Scorpion’s Revenge som släpptes för ganska exakt ett år sedan.

Jag har aldrig varit och lär aldrig bli något större die hard fan av Mortal Kombat spelen. Jag gillar däremot loren, karaktärerna och det faktum hur over the top blodig och våldsam franchisén är och jag växte upp med live action filmerna som kom under 90-talet. Jag gillar fortfarande bägge, även om den andra filmen är en fullständig katastrof rent filmmässigt.

Med allt det sagt så tycker jag att Mortal Kombat Legends: Scorpion’s Revenge är svinbra. Filmen kan väl ses som en soft-reboot av franchiséns story och en origin story för Scorpion, men istället för att saker och ting dras ut på i all oändlighet så brakar det på i ett högt tempo med mycket action och blodiga strider.

Det enda felet med filmen i mitt tycke var att den var lite kort med sina knappa åttio minuter, vilket resulterar i att flera fighter blir kortare än vad de borde ha varit. Tio, femton minuter längre speltid som hade koncentrerats på längre fighter hade kanske inte gjort filmen mycket bättre än vad den redan är, men det hade inte varit ovälkommet.

Skulle jag rekommendera Mortal Kombat Legends: Scorpion’s Revenge i väntan på Mortal Kombat rebooten? Definitivt, men även efter att den filmen släppts för det här är – trots sin korta speltid – God Underhållning. Rekommenderas varmt.

Scoob! av J

Av en ren händelse stöter den ensamme Shaggy Rogers (Will Forte’s röst) ihop med en herrelös grand danois hund som han snabbt blir vän med och som får namnet Scooby-Doo (Frank Welker’s röst). På Halloween stöter de bägge vännerna på Fred Jones (Zac Efron’s röst), Daphne Blake (Amanda Seyfried’s röst) och Velma Dinkley (Gina Rodriguez’s röst) efter att två andra ungar snott deras godis och slängt in det i ett ökänt – och enligt ryktena – hemsökt hus. Gänget går in och löser således deras första mysterium.

Tio år – och många lösta mysterium – senare står Mysteriegänget inför deras största utmaning hittills; att tillsammans med Blue Falcon (Mark Wahlberg’s röst), hans sidekicks Dee Dee Skyes (Kiersey Clemons’ röst) och Dynomutt (Ken Jeong’s röst), stoppa Dick Dastardly (Jason Isaacs’ röst) från att samla ihop Kérberos’ tre dödskallar och således orsaka Jordens undergång.

I förberedelse för att skriva den här recensionen begav jag mig ut på intranätet för att se vad folk tyckte eftersom att jag tyckte att filmen hade fått lite lågt betyg på IMDB (som förvisso inte är någonting att gå efter) och märkte rätt snabbt att Scoob! verkar vara lite av en vattendelare bland fansen; en del hatar den, medan andra hyllar den.

Jag personligen tillhör det andra lägret. Jag hade en riktigt kul stund i soffan och gapskratten regnade över filmen från mitt håll. Att filmen var barnslig och väldigt förutsägbar hade jag inga större problem med – vilket en del verkar ha haft. Jag kan på sätt och vis förstå varför med tanke på att filmen tar en helt annan väg än vad tidigare Scooby-Doo filmer har gjort och handlar nästintill inte alls om några mysterium som behöver lösas för att sätta dit bovar. Jag hade inga större bekymmer med det och även om jag är ett stort fan av Scooby-Doo så gillar jag när de vågar ta ut på svängarna med karaktärerna och konceptet med serierna och filmerna.

Hur som helst så gillade jag filmen. Det är en lättsam, barnslig och skön animerad äventyrskomedi som funkade bra i mitt tycke. Rekommenderas.

Scooby-Doo: Return To Zombie Island av J

Efter år av att lösa mysterier har Mysteriegänget lagt sin passion på hyllan – om än motvilligt. Efter att Shaggy (Matthew Lillard’s röst) har vunnit en resa till en tropisk ö finner de sig snart dock återigen i mitten av ett mysterium då de inser att de återigen befinner sig på Moonscar Island – samma ö där de stötte på horder av zombies och en grupp odödliga kattmonster.

Scooby-Doo On Zombie Island är hands down den bästa Scooby-Doo filmen – och produktionen – som gjorts i min mening och är antagligen den Scooby-Doo filmen jag har sett flest gånger. När jag fick nys för ett halvår sen eller så att en uppföljare kom under förra året blev jag exalterad då jag önskat att det skulle komma en uppföljare ända sedan jag såg den för första gången.

Uppföljaren visade sig – som jag misstänkte – inte vara i närheten av sin föregångare. Dels känns filmen som vilken annan Scooby-Doo film som helst och utmärker sig inte nämnvärt och dels så hamras en del skämt ner i backen så pass långt att det till slut blir rent av tjatigt och krystat. Som barn kanske man inte tänker på det så klart, men som vuxen blir det ganska snabbt irriterande att höra samma skämt ungefär sjutiofem gånger inom loppet av femton minuter.

Med det sagt betyder det inte att jag tycker att filmen är dålig; den bjuder på många sköna gapskratt och även om dess story inte gick i den riktning jag hade velat att den skulle gått så fungerade den hyfsat ändå. Det är trots allt Scooby-Doo vi snackar om här. Det enda jag genuint inte gillade (bortsett från nedhamrade och upprepande skämt) var väl att de lämnade en gigantisk lös tråd kvar i filmen som jag tvivlar på att vi kommer få någon fortsättning på…

Det märks på sätt och vis att Scooby-Doo: Return To Zombie Island är en cash-grab på franchisén (vilket antagligen gör den till ytterligare en dussinfilm i de mängder av Scooby-Doo filmer som produceras varje år), men som en uppföljare funkar den helt okej. Det kanske inte säger så mycket egentligen då de flesta av dessa filmer är just det; helt okej, åtminstone om man ska gå på vilken publik de är ämnade för egentligen.

Nåja. Gillar man Scooby-Doo är det här en okej stund i soffan utan tvekan.

Läs gärna min recension av Scooby-Doo On Zombie Island också.

Spider-Man: Into The Spider-Verse av J

Miles Morales (Shameik Moore’s röst) har precis börjat en ny skola och har svårigheter att passa in. En kväll när han besöker sin farbror Aaron (Mahershala Ali’s röst) beger de sig ner i tunnelbanan och in i en intilliggande tunnel för att måla graffiti. Väl där blir Miles biten av en radioaktiv spindel och dagen därpå börjar han märka av underliga förändringar hos sig själv.

Han beger sig tillbaka in i tunneln där han blev biten av spindeln och blir vittne till hur Spindelmannen (Jake Johnson’s röst) stoppar Wilson Fisk’s (Liev Schreiber’s röst) dimensionskorsande super-kolliderare att aktiveras med full kraft, bara för att bli dödad av Fisk efteråt. Efter att ha bevittnat sin hjälte dö framför honom lägger Miles ett löfte om att utkräva hämnd på Fisk och förstöra hans maskin en gång för alla, ovetandes att det Fisk har gjort är att ha öppnat upp dörren till andra dimensioner varpå andra varianter av Spindelmannen har hamnat i deras dimension.

Jag såg trailern för Spider-Man: Into The Spider-Verse innan någon annan film när jag var på bio och tyckte att det såg ut som en rätt frän film, men hade inga tankar på att se den. När jag långt senare gjorde en raid hos CDON och köpte hem en stor låda med filmer slank just den filmen med i min beställning.

Min erfarenhet av Spider-Man filmer sträcker sig ungefär till de två första Sam Raimi regisserade filmerna som kom under 2000-talet, allt efter de filmerna har jag inte brytt mig i att se. Med det sagt så tror jag faktiskt att Spider-Man: Into The Spider-Verse kan vara den bästa Spider-Man filmen som gjorts till dags datum och påminde mig en hel del om 2009 års Turtles Forever (recenserad här), som hade ett liknande koncept som den här filmen. Den är rolig, actionpackad, snygg och grymt underhållande. Filmens speltid på knappt två timmar susade förbi utan att jag knappt märkte av det och jag hade en jäkligt kul stund i soffan.

Gillar man Spider-Man eller animerade actionfilmer är det här ett givet val att spendera två timmar i soffan framför. Rekommenderas.

Batman vs Teenage Mutant Ninja Turtles av J

När någon börjar stjäla experimentell teknologi i Gotham City kopplas Batman (Troy Baker’s röst) in på fallet och tillsammans med Batgirl (Rachel Bloom’s röst) och Robin (Ben Giroux’s röst) börjar han undersöka saken och stöter snart på fyra ninjasköldpaddor; Teenage Mutant Ninja Turtles. De två grupperingarna slår sig snart samman för att bekämpa två gemensamma fiender som smider planer på att förinta Gotham City – och sedan världen.

Batman vs Teenage Mutant Ninja Turtles (som för övrigt är en smått missledande titel) hade varit en blöt dröm för mig som barn. Batman och TMNT var två av mina favoritserier när jag var liten och blotta tanken att dessa två universum skulle komma att bli en film var bara något jag kunde drömma om. Nu, tjugo plus år senare har äntligen den drömmen blivit verklighet och holy shit; det här är bra skit.

Filmen är överraskande våldsam för en film där Nickelodeon har varit involverade och den bjuder på en hel del action och där folk får på truten. Röstskådespelet är suveränt och även om jag inte är ett superstort fan av den här typen av kantigare animationer så var de välgjorda och bitvis ganska snygga. Personligen hade jag hellre sett att de använt sig av någon animationsstil med mjukare drag, men med tanke på hur jävla bra filmen i övrigt var så kan jag överse det.

Jag har inte så mycket mer att säga om den här filmen. Är du ett fan av Batman och TMNT, vad väntar du isåfall på? Jag personligen kommer att se om den här fler gånger. Den får en stor tumme upp och en rekommendation från mig.

Batman: The Killing Joke av J

Jokern (Mark Hamill’s röst) har återigen lyckats rymma från Arkham Asylum och har satt sitt sikte på Kommisarie Gordon (Ray Wise’s röst) med ett enda syfte; att bevisa att allt som krävs är en dålig dag för att man ska kunna bli lika galen som honom. Kan Batman (Kevin Conroy’s röst) stoppa hans vansinniga plan i tid?

Batman: The Killing Joke är baserad på serien med samma namn från 1988, som fungerar som en originstory för Joker. Men då serien bestod av strax över sextio sidor behövdes det hela paddas ut för att få ihop en 60+ minuter film. Så, filmen inleds med material som inte har någonting överhuvudtaget med The Killing Joke att göra under de första trettio eller så minuterna för att sedan hoppa in i källmaterialet. Jag är ganska kluven kring vad jag tycker om den här filmen egentligen…

Å ena sidan gillar jag den mörkare och mer vuxenorienterade tonen filmen har, men å andra sidan känns det som att de första trettio minuterna av filmen är slutet på en film och när de väl börjar använda källmaterialet från serien så känns det som att en ny film startar från ingenstans. Skiftningen mellan den första delen av filmen och den andra känns väldigt abrupt och ärligt talat tror jag att de bägge delarna hade fungerat bättre var för sig i varsin trettio minuters kortfilm istället för den här mashupen då de bägge delarna har så olika ton.

Även om jag tycker att serien är helt okej så kan jag inte direkt påstå att jag är något jättestort fan av den. Den här adoptionen av serien är väl okej för vad den är antar jag, men den hade antagligen fungerat bättre som jag skrev här ovanför som en egen kortfilm på runt trettio minuter. Animationerna är snygga och voiceactingen är bra – i synnerhet Kevin Conroy och Mark Hamill, som gjort rösterna till de karaktärerna i flera andra Batman produktioner, däribland Batman: The Animated Series från 90-talet och Arkham spelen.

Jag är som sagt ganska kluven vad jag tycker om filmen på det stora hela. Jag gillar som sagt den lite mörkare och vuxnare tonen filmen har, men tycker samtidigt att dess första och andra del skär sig i ton och berättande. Filmen hade kunnat varit så mycket bättre än vad den är, men den är å andra sidan inte en fullständig katastrof som inte går att titta på. Den duger väl, skulle jag säga.

Resident Evil: Vendetta av J

Fyra månader efter att ett tillslag mot den globala vapenhandlaren Glenn Arias (John DeMita’s röst) i den mexikanska staten Querétaro gått åt skogen släpps ett nytt sorts zombie virus – Animality Virus (A-Virus) – ut i ett universitetslaboratorie i Chicago med endast en överlevande som resultat; ex-S.T.A.R.S-medlemmen och universitetsprofessorn Rebecca Chambers (Erin Cahill’s röst), som genomfört omfattande forskning på det nya viruset.

BSAA-agenten Chris Redfield (Kevin Dorman’s röst), som var den enda överlevande vid tillslaget mot Arias, söker tillsammans med Rebecca upp Leon S. Kennedy (Matthew Mercer’s röst) för att få hjälp att spåra och stoppa Arias – vilket kommer bli lättare sagt än gjort…

Först och främst vill jag säga att jag fucking älskar de två första animerade Resident Evil filmerna, Degeneration och Damnation. Som ett fan (och samlare) av franchisén kan jag inte göra annat. Det är actionpackade filmer som fyller ut spelseriens berättelse på ett snyggt och troget sätt samtidigt som de är sjukt underhållande. Så när en tredje animerad film annonserades ut i samband med Resident Evil 7: Biohazard kunde jag inte annat än att bli exalterad. Men, redan en månad innan dess release i Sverige fick jag höra av en bekant från utlandet att den senaste animerade Resident Evil filmen var den svagaste av de tre…

Jag har bara en sak att säga om det; bullshit! Resident Evil: Vendetta är en extremt snyggt animerad actionfilm som håller tempot uppe under större delen av dess speltid. Filmen har några små problem här och där (exempelvis är filmen ganska förutsägbar och ett rent animationsfel syns till med Leon’s hår som aldrig flyttar sig oavsett vilka rörelser han gör), men det är ingenting filmen egentligen lider av. Jag störde mig åtminstone inte på det utan satt som fastnaglad i fotöljen under min titt av filmen. Jag förväntade mig och ville ha popcornaction och det var precis det jag fick.

Resident Evil: Vendetta är inte en perfekt film men den underhåller jävligt bra, även om jag skulle tro att personer som inte är bekanta med spelserien kommer ha det svårare att hänga med i dess story då filmen (likt sina föregångare) är gjord för fans av franchisén. Hur som helst älskar jag den och ger den således en rekommendation.

Sugen på mer läsning? Varför inte kolla in någon av dessa recensioner då?
Mina recensioner av Degeneration och Damnation
Mina recensioner av live action Resident Evil 1, 2, 3, 4, 5 och 6
H’s recensioner av Degeneration, Damnation och live action Resident Evil 4

The Drawn Together Movie: The Movie! av J

De åtta tecknade figurerna i Drawn Together huset har insett någonting fruktansvärt; deras serie har blivit avslutad. De bestämmer sig för att bege sig ut för att se till att deras serie blir återupptagen, vilket kommer bli allt annat än lätt då TV-nätverkets chef (Vernon Well’s röst) har ett personligt vendetta med figurerna och har skickat ut roboten Intelligent Smart Robotic Animated Eraser Lady (Seth MacFarlane’s röst) – eller I.S.R.A.E.L – efter dem för att utplåna dem en gång för alla.

Två år efter att den tredje och sista säsongen av Drawn Together hade gått klart kom direkt-till-dvd-filmen ingen egentligen hade bett om och det märks rätt väl att den är riktad till fans av TV-serien. Filmen är rå, äcklig, snuskig, vulgär, hysterisk och over the top hela vägen igenom och jag garvade väldigt gott åt den. Det är tecknat för vuxna med snuskig humor och jag är en av dem.. I guess.

Hur som helst tycker jag att The Drawn Together Movie: The Movie! är en väldigt rolig film och det är rekommenderat från min sida att se TV-serien före man ser den här filmen så att man vet på ett ungefär vad som väntar. Filmen är gjord för fansen av TV-serien uppenbarligen och går man in blind i filmen finns det nog stor risk att man får ut mer avsmak än gapskratt ur den. Så, jag rekommenderar filmen till fansen av serien, ni andra kan gå och göra något annat. Typ diska.