| Subcribe via RSS

Resident Evil: The Final Chapter av J

juli 9th, 2017 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Resident Evil - The Final ChapterEfter att ha blivit förådd av Wesker (Shawn Roberts) mottar Alice (Milla Jovovich) kritisk information från Röda Drottningen, Umbrella koncernens kraftfulla huvuddator, om den annalkande sista attacken från Umbrella mot de få överlevande som fortfarande finns kvar för att slutligen utrota mänskligheten en gång för alla. Alice har nu fyrtioåtta timmar på sig att återvända till Kupan under Raccoon City för att sätta stopp för Umbrella en gång för alla – och rädda den sista spillran av mänskligheten som finns kvar.

Jag hade planerat att se Resident Evil: The Final Chapter på bio när den släpptes i Sverige men det blev aldrig av då den lokala biografen inte visade den. Så, nu ett par månader senare har den äntligen släppts på dvd och bluray, vilket har gett mig chansen att se filmen. Oh boy… vart ska jag börja med den här filmen?

Filmens inledning fick mig att undra om de glömt att lägga in scener. Jag menar, filmen är menad att ta vid precis där film nummer fem (Retribution) slutade men flera karaktärer som överlevde den filmen är spårlöst borta och vi är lämnade med enbart Jovovich’s karaktär. Plotlinen och bakgrunden till T-virusets uppkomst som de byggde upp i film nummer två (Apocalypse) har de slängt i papperskorgen och ändrat helt för att den här sista filmens story ska hänga ihop. Mitt uppe i alltihop har de även lyckats tvinga in en religiös vinkling och motiv till varför allting har hänt igenom de sex filmerna… vad fan?

Men det Resident Evil: The Final Chapter brister storymässigt väger den istället upp i action. Jävligt mycket action dessutom – med extrem klippning. Det jag menar är att majoriteten av filmens actionscener är klippta på ett sånt sätt att sekvenserna i dem är inte längre än max två sekunder innan nästa klipp inträffar. Jag personligen har inget större problem med den typen av klippning men jag kan å andra sidan tycka att det går till en rejäl överdrift här (likt slowmotion-sekvenserna i film nummer fyra, Afterlife).

Paul W.S. Anderson‘s Resident Evil filmer är idiotactionfilmer och hatade av många, många fans till spelserien de är (löst) baserade på. Personligen gillar jag dem trots deras brister. Jag gillar dem för att de verkligen skiter till större delen i deras grundmaterial och manglar på med överdriven, orealistisk och totalt hjärndöd action. Som Resident Evil filmer är de bedrövliga, som totalt hjärnlösa idiotactionfilmer är de suveräna (till större delen). Den här sista filmen i serien är en svag del storymässigt, men som en totalt IQ-befriad actionfilm är den fantastisk.

Länkmaffian:
Mina recensioner av Resident Evil 1, 2, 3, 4 och 5.
Mina recensioner av de animerade Resident Evil filmerna; Degeneration och Damnation.
H’s recensioner av Resident Evil 4Degeneration och Damnation.

No Comments

Demolition Man av J

maj 25th, 2017 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Demolition Man1996. Los Angeles ligger i ruiner tack vare den okontrollerbara kriminaliteten som tagit ett hårt strypgrepp på samhället. Simon Phoenix (Wesley Snipes) är den värsta brottslingen staden har skådat och endast en man kan stoppa honom – den hårdkokta snuten John Spartan (Sylvester Stallone). Men när Spartan äntligen lyckas gripa Phoenix blir han dömd för sin vårdslöshet som resulterat i att Phoenix’s gisslan dött och skickad till kryofängelset för att avtjäna ett över sjuttio år långt straff.

Året är nu 2032 och mycket har förändrats. Det amerikanska samhället har blivit vänligare och är nu mer inte våldsbejakande. Men när Phoenix tinas upp för att genomgå en frigivningsprövning lyckas han rymma och det står snart klart för den här tidens poliser att de inte har en chans mot hans brutala metoder. De bestämmer sig således för att tina upp Spartan för att få hjälp. Spartan måste nu inte bara stoppa Phoenix, han måste även anpassa sig till det framtida samhälle han inte besitter några kunskaper om.

Demolition Man är en värdig utmanare för att vara en av mina absoluta favoritfilmer genom tiderna. Den första gången jag såg den var på TV3 när jag var tolv år. Jag spelade in den på en VHS-kassett och det blev en av de filmer som gick kväll efter kväll innan läggdags. Det vart en sån där film som man kan stora delar av de mest minnesvärda replikerna för mig och den var helt enkelt bara så jävla underhållande.

Nu, arton år efter att jag såg den för första gången, så håller den sig fortfarande stark. Den är actionpackad och har en hel del humoristiska avstickare utan att vandra iväg in i ren parodi och många bra skådespelare utöver huvudduon Stallone-Snipes, så som; Sandra Bullock, Glenn Shadix, Bill Cobbs och Jesse Ventura i en blinka-så-missar-du-honom-cameo. Demolition Man är en av de bästa actionfilmerna som gjorts i mitt tycke och jag kommer troligtvis aldrig tröttna på den. Den tar sig själv inte på så stort allvar men förlöjligar sig samtidigt inte utan går en jämn och fin balansgång.

Om jag rekommenderar Demolition Man? Absolut. Har du inte sett den tycker jag att du ska göra det. Nuuu.

No Comments

Alien: Covenant av J

maj 20th, 2017 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Alien - CovenantÅret är 2104. Koloniseringsskeppet Covenant, med två tusen kolonisatörer och tusentals embryon ombord, är på väg till den avlägsna planeten Origae-6 på den andra sidan galaxen när de plötsligt blir träffade av en neutrinostråle som orsakar kraftiga skador på skeppet. Under reparationerna av skeppet mottar besättningen en mystisk radiosignal som verkar vara av mänsklig härkomst från en intilliggande planet som verkar vara bättre för en kolonisering än deras målplanet. De inser dock snart att den tillsynes vackra planeten besitter ett hot bortom deras fantasier…

Ridley Scott återvänder efter fem år till Alien universumet med den nya Alien: Covenant, som verkar vara en engelsk-australiensisk-nyzeeländsk-amerikansk samproduktion. Hur som helst var det här den första Alien filmen jag fick beskåda på stora duken och, well, jag tänker inte sticka under stolen med det; filmen har en hel del problem och hål i sin plot. Karaktärerna är inte speciellt intressanta egentligen och gör det ena korkade beslutet efter det andra, vilket i stort sett är nödvändigt för att filmens berättelse ska röra sig framåt. Actionscenerna är hyfsade i mitt tycke. Det är dock lite mycket snabba klipp på sina ställen och det är ärligt talat ganska långt mellan dessa scener med bland annat en del onödiga utfyllnadsscener.

Att jämföra Alien: Covenant med 1979’s Alien vore ett rent skämt, likt att jämföra Terminator: Genisys med The Terminator. Tyvärr verkar många göra just den jämförelsen. Bara för att Ridley Scott stått för regin av bägge filmerna innebär det inte att allt karln tar i blir guld. Alien: Covenant är en stendum popcornfilm, ingenting annat. Av den anledningen gillade jag den. Den är långt ifrån felfri och kan säkerligen ses som ett rent hån mot Scott’s mästerverk från 1979, men den hade tillräckligt med idiotunderhållande scener för att jag skulle ryckas med i den.

Det största problemet jag personligen hade med filmen var dess slut. De hade lätt kunnat gjort slutet så mycket mer spännande än vad de gjort här. Några enkla modifieringar av manuset hade kunnat skapa ett riktigt nagelbitande slut likt det i Alien, men istället blev det ett väldigt generiskt och sjukt förutsägbart sådant.

Alien: Covenant må vara en idiotisk film (troligtvis på gränsen till kalkon), men jag var åtminstone inte uttråkad när jag såg den och i mitt tycke är väl det ett godkänt betyg – trots att filmen har en hel del problem.

Om du är sugen på mer läsning kan du alltid klicka dig vidare och läsa följande recensioner:
Mina 9 (!) år gamla recensioner av de fyra första Alien filmerna, där jag recenserar både bioversionen och director’s cut/assembly cut av filmerna. Ni finner dem här, här, här och här.
H’s recension av special edition versionen av Alien: Resurrection.
H’s recension och min recension av Prometheus.
H’s recension och min recension av AVPR: Aliens vs Predator – Requiem.
Min recension av Alien rip-offen Alien 2 sulla Terra (aka Alien 2: On Earth).
Min recension av Alien rip-offen Contamination.

No Comments

Life av J

april 1st, 2017 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

LifeDe sex astronauterna ombord på rymdstationen International Space Station (ISS) har mottagit prover ifrån ytan av Mars och är i full färd med att studera dem med hopp om att hitta bevis om utomjordiskt liv på den röda planeten. De finner snart att proverna innehåller en stor, encellig organism – det första tecknet på liv bortom Jorden. Men glädjen övergår snart till ren fasa då besättningen inser att livsformen de hittat besitter betydligt högre intelligens än vad de till en början trott och att den utvecklas extremt snabbt samtidigt som den utgör ett mycket stort hot mot dem själva – och Jordens befolkning…

Jag hade egentligen ingen tanke på att gå och se Life på bio – eller ens överhuvudtaget. Hur som helst så blev det så då den film jag och några polare hade tänkt se inte visades den kvällen. Nu i efterhand måste jag ju säga att det var ett klokt val av oss att faktiskt gå och se Life då den visade sig vara förbannat bra. Den har några långsammare delar och några grejer som inträffar i filmen är ganska klyschiga men filmen håller trots det ett ganska jämnt tempo och är överlag hyfsat spännande. Slutet var dock troligtvis filmens höjdpunkt och jag blev så jävla glad att de valde att ta den vägen de gjorde.

Skådespelarna (däribland Jake Gyllenhaal, Ryan Reynolds och den svenska skådespelerskan Rebecca Ferguson) håller hög klass även om deras karaktärer är stereotyper för den här typen av film. Effekterna ser givetvis riktigt bra ut och det brummade på ganska ordentligt inne i biografen när en del av dem användes.

Jag kommer utan tvekan att köpa hem Life på bluray och se om den i framtiden. Det är inte en ny Alien, men det är å andra sidan en underhållande sci-fi skräckis som kan liknas vid ett sockerrus; den är hyfsat snabb och den är över innan man vet ordet av. Rekommenderas starkt.

No Comments

Pacific Rim av J

augusti 2nd, 2016 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Pacific RimNär Jorden blev invaderad från djupet av Stilla havet genom en portal mellan dimensioner av gigantiska monster kallade Kaijus insåg världens regeringar att bara monster skulle kunna förinta dem. Mänskligheten byggde de ultimata maskinerna kallade Jaegers, gigantiska robotar neuralt kontrollerade av två kompatibla piloter som har sina sinnen sammankopplade.

Men efter år av stridande har Kaijus börjat anpassa sig och snart kan inte ens Jaeger-robotarna stoppa dem. Jordens ledare bestämmer sig således att prova andra taktiker och överge Jaeger-programmet. Stacker Pentecost (Idris Elba), den främst ansvarige för Jaeger-programmet, bestämmer sig emellertid att fortsätta med programmet. Han lyckas återrekrytera Raleigh Becket (Charlie Hunnam), en före detta Jaeger-pilot som lämnade programmet efter att hans bror dog under en strid fem år tidigare. Raleigh får i uppgift att prova de kandidater som blivit utvalda till att få en chans att bli hans andrepilot och det visar sig att Pentecost’s assistent, Mako Mori (Rinko Kikuchi), är den bäst lämpade för uppgiften. Som mänsklighetens sista hopp sätter de igång Pentecost’s plan att stänga portalen och tillintetgöra hotet en gång för alla, vilket kommer bli betydligt enklare sagt än gjort.

Pacific Rim kom, gick och jag är tre år sen till festen. Men det skiter jag i. Bättre sent än aldrig, right?

Jag har aldrig varit (och lär aldrig bli) ett större fan av gigantiska-monster-filmer. Jag har ingenting emot dem och jag tycker att det kan vara kul att se dem lite då och då, men jag är knappast en person som står i timtal för att se den senaste Godzilla-filmen om vi säger så. Det är troligtvis mest därför jag aldrig brydde mig i Pacific Rim när den kom. Jag visste att det handlade om gigantiska monster av något slag och det tilltalade mig helt enkelt inte. När jag lyckades plocka upp filmen för en skitsumma tyckte jag att det var dags att ge den en chans och ett par månader senare (det vill säga nu) såg jag den.

Jag har hört en del om att folk inte gillar Pacific Rim av olika anledningar och ärligt talat förstår jag inte varför. Pacific Rim är en bombastisk blockbusterfilm om gigantiska monster, vad mer kan man begära? Skådespelarna är bra, effekterna ser fantastiska ut och även om filmen är samma gamla klyschiga story så stör det mig inte. Jag förväntade mig action och jag fick action. Guillermo del Toro bevisar här, återigen, att han är en kompetent regissör när det kommer till actionfilm. Och då jag är lite av en fanboy till både Charlie Hunnam och Ron Perlman (som inte har tillräckligt med screen time här, enligt mig) är det toppen att se dessa två herrar i samma produktion igen (den andra produktionen jag syftar på är att bägge två var med i en av mina favoritserier, Sons Of Anarchy).

Hur som, Pacific Rim kanske inte uppfyller varenda blöt dröm för alla som älskar den här typen av film, men jag gillar den och ser fram emot uppföljaren som verkar vara under produktion och som beräknas släppas (i skrivande stund) nästnästa år. Har du inte sett den och vill ha ett bombastiskt effektspektakel tycker jag att du borde ta och se den. Tummen upp, rekommenderas.

No Comments

Edge Of Tomorrow av J

augusti 1st, 2016 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Edge Of TomorrowEn utomjordisk ras kallad Mimics har attackerat Jorden och har intagit större delen av Europa. Men med hjälp av exoskelett har mänskligheten lyckats att börja slå tillbaka horderna av det utomjordiska hotet – eller det är åtminstone vad man tror. Major William Cage (Tom Cruise) är en amerikansk PR-officer i United Defense Force som får order av sin överordnad General Brigham (Brendan Gleeson) att han ska följa med invasionsstyrkan som ska inta Frankrike för att dokumentera invasionen som ska genomföras. Cage accepterar inte ordern och hotar Brigham, som i sin tur får honom arresterad, nedgraderad till menige och tvingad till att följa med invasionsstyrkan oavsett om han vill eller inte.

Men invasionsplanen går käpprätt och deras utomjordiska fiende har redan förutsett anfallet, vilket blir ödesdigert för den mänskliga armén. Cage lyckas döda en Mimic och blir nedsmetad med dess blod, men dör samtidigt själv och vaknar i nästa stund upp dagen innan på militärbasen han var på. Han inser snart att han har slungats in i en tidsloop där han kan starta om föregående dag genom att dö, vilket tvingar honom att återuppleva samma strider om och om igen. Men med varje strid blir Cage bättre och bättre och med hjälp av krigsveteranen Rita Vrataski (Emily Blunt) tar de striden till utomjordingarna, då varje upprepad strid för dem ett steg närmare att besegra deras fiende.

Den amerikansk-kanadensiska Edge Of Tomorrow är en film som helt hade passerat mig utan att jag märkt av den, av någon konstig anledning. Jag plockade i alla fall upp den för en femtiolapp på Dollarstore för några månader sedan och filmen är värd vartenda öre och lite därtill skulle man väl kunna säga. Konceptet om att en person slungas in i en form av tidsloop och måste återuppleva samma saker om och om igen genom att dö och försöka göra annorlunda nästa gång är ingen ny idé, men den fungerar perfekt här (nästintill i alla fall). Filmen är actionpackad, den har bra skådisar, bra effekter och är överlag underhållande under majoriteten av filmen. Varför jag inte sett den här filmen tidigare begriper jag inte då berättelsen passar mig som handen i handsken. Den får givetvis en rekommendation och jag kommer troligtvis att se om den – nån gång.

Uppföljare utan satt datum i skrivande stund verkar vara på gång. När och om den kommer återstår att se – jag hoppas så i alla fall.

No Comments

Contamination av J

juli 9th, 2016 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

ContaminationNär ett fraktfartyg anländer till New York’s hamn får inte kustbevakningen någon respons från dess besättning varpå en grupp poliser och en läkare kliver ombord för att undersöka saken. De upptäcker snart att hela besättningen är döda; deras kroppar är sönderslitna, in och utvända av en okänd kraft. I fartygets lastrum finner de lådor av självlysande, pulserande gröna ägg. Det står snart klart att äggen inte har sitt ursprung på den här planeten och att någon har planer på att odla fram dem här på Jorden. Men vem? Och varför?

Samma år som skräpfilmen Alien 2 sulla Terra släpptes kom ytterligare en sorts rip-off av Alien från Italien (och forna Västtyskland i det här fallet) i form av filmen Contamination, som släpptes klippt i USA under titeln Alien Contamination och i Italien fick den titeln Contamination – Alien arriva sulla Terra. Men till skillnad från Alien 2 sulla Terra är Contamination en ganska välgjord och bra film, även om effekterna ser ganska utdaterade ut – speciellt när man tittar på filmen på bluray, vilket får mig att tro att den troligtvis gör sig bäst på en dassig VHS-kassett. Men även om effekterna är utdaterade är det inte direkt något som stör, det gör filmen lite cheesigare och lite mer underhållande på ett komiskt sätt. Jag menar, när monstret dök upp i slutet av filmen började jag och mitt sällskap att gapskratta.

Men även om Contamination är en ganska bra och väldigt cheesig film så blir den lite långsam på sina ställen. Efter den ganska magstarka inledningen tappar filmen lite grann av sitt tempo och mittenpartiet av den går lite på tomgång till och från fram till den sista akten som blir ett stort antiklimax av ostighet. Det är ganska svårt att hålla sig för skratt när man ser designen på monstret och slutstriden (om man nu vill kalla den för det) är mer rolig än spännande.

Contamination är klart en bättre film än Alien 2 sulla Terra, men det är samtidigt en väldigt cheesig film som är ganska svår att ta på något större allvar även om den verkligen försöker. Jag gillar den och kommer säkerligen att se om den någon gång i framtiden. Likt Alien 2 sulla Terra ses den bäst i gott sällskap och med en stor påse snacks.

No Comments

Alien 2 sulla Terra av J

juli 9th, 2016 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Alien 2 sulla TerraTre astronauter återvänder till Jorden efter ett uppdrag men har mystiskt försvunnit när deras farkost plockas upp. Samtidigt är en grupp grottforskare på väg till en grotta som ligger inte allt för långt ifrån kapselns landningsplats. Det dröjer dock inte länge förrän de inser att de inte är ensamma nere i grottan de befinner sig i och de kommer snart till insikt med vad som egentligen hände med astronauterna…

1978 släpptes George A. Romero’s Dawn Of The Dead. Filmen blev en hit i Italien där den klipptes om av filmens producent, Dario Argento, och släpptes under titeln Zombi. Italienarna var inte långsamma med att skaka fram en inofficiell uppföljare året därpå i form av (den nu mer klassiska) Lucio Fulci filmen Zombi 2 – eller Zombie Flesh Eaters som den heter i Europa. Samma år som Lucio Fulci regisserade mästerverket Zombi 2 släpptes det Ridley Scott regisserade mästerverket Alien, som inte bara blev en hit utan ändrade även hela subgenren i sig. Alien gick samma öde till mötes som Dawn Of The Dead i Italien och fick året efter dess release en inofficiell uppföljare i Italien i form av Alien 2 sulla Terra – eller Alien 2: On Earth som den heter i övriga världen.

Den första timmen av Alien 2 sulla Terra är mördande långsam. Ointressanta saker så som att gruppen ska fira ner sig i rep i grottan får vi se i realtid och det märks att de bara försöker banka ut speltiden så gott de kan med en massa utfyllnadsscener. De sista trettio minuterna av filmen är mer intressanta. Det bjuds på en del gore, skrattretande effekter, fullkomligt inkompetent redigering och en av de mest oläskiga miljöer i en skräckfilm jag troligtvis har sett. Filmens starkaste punkt är hur som helst slutscenen som avslutas med de kyliga orden ”…ora può colpire anche te”, vilket betyder på ett ungefär ”…nu kan det påverka dig också”.

Alien 2 sulla Terra är verkligen inte en bra film, men med gott sällskap blir den väldigt sevärd tack vare dess cheese-faktor. Hade jag tittat på filmen ensam hade jag troligtvis börjat fingra på snabbspolningsknappen, men då jag tittade på den med en god vän blev filmen otroligt underhållande då vi satt och kommenterade alla dess fel och brister samtidigt som vi gapflabbade oss igenom större delen av filmen. Med det sagt så har jag svårt att tro att jag kommer se om den här filmen inom någon närmare framtid. Jag menar, även om filmen har en extrem cheese-faktor som gör att den blir sevärd tack vare hur bedrövlig den är så är det inte en film jag kommer se om och om igen.

Så om du har en blodad tand för cheesiga vrak till filmer så bör Alien 2 sulla Terra vara ett givet val, även om den ses bäst i gott sällskap tillsammans med en stor påse snacks.

No Comments

Body Melt av J

april 30th, 2016 | Postad i Film, Komedi, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Body MeltFöretaget Vimuville håller på att ta fram ett nytt sorts dietpiller som är designat för att göra dess användare till superhälsosamma människor. De har bestämt sig för att använda några invånare, utan deras vetskap, i den lilla staden Pebbles Court som testkaniner genom att skicka gratisprover till deras brevlådor. Dessvärre för dem har produkten oväntade bieffekter i form av kraftiga hallucinationer, mutationer och en snabb kroppsförruttnelse vilket leder till en smärtsam död.

Oh boy.. Body Melt är ett bevis på att det faktiskt kom en del bra skräckfilmer under 90-talet. I (nästan) samma anda som Bad Taste och Braindead levererar den här australiensiska satirfilmen både äckel och en hel del sköna gapskratt (för oss med vriden och sjuk humor). Filmens build-up är lite småseg och det tar en stund innan den kommer igång ordentligt, men när den väl gör det är filmen sjukt sevärd. Skådespelarna är bra, humorn är till större delen subtil och effekterna ser (till större delen) riktigt bra ut (för att inte tala om äckliga). Speltiden på cirka 75 minuter gör inte saken speciellt mycket sämre heller.

Jag kommer definitivt att återbesöka Body Melt i framtiden och ger den en stor tumme upp trots den småsega build-upen. Rekommenderas.

No Comments

Hardcore Henry av J

april 10th, 2016 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Hardcore HenryJag såg ett klipp för något år sedan med en actionsekvens helt i förstapersonsvy och tyckte idéen var helt fantastisk. Jag menar, jag själv är ett stort fan av first person shooters och har sedan barnsben spelat sådana spel och här fick jag se ett actionpackat klipp på några minuter där man fick se ur ögonen på någon som spöade skiten ur tungt beväpnade ryssar. Föga anade jag att det här bara var ett smakprov ur den kommande filmen Hardcore Henry, en rysk-amerikansk samproduktion där tittaren är huvudrollen;

Du kommer inte ihåg någonting. Det beror mestadels på att du precis har blivit återuppväckt från de döda av din fru Estelle (Haley Bennett). Hon berättar att ditt namn är Henry. Fem minuter senare blir du beskjuten, din fru är kidnappad och du borde troligtvis försöka att ta tillbaka henne. Vem har henne? Hans namn är Akin (Danila Kozlovsky); en kraftfull krigsherre med telekinetiska krafter som har en armé av legosoldater till sitt förfogande och en plan för att ta över världen. Du befinner dig dessutom någonstans i Moskva och alla vill se dig död. Ja, bortsett från den mystiske brittiska snubben Jimmy (Sharlto Copley). Han kanske är på din sida, men du är inte säker. Om du kan överleva galenskapen och lösa mysteriet kanske du kan upptäcka ditt syfte och sanningen bakom din identitet. Lycka till, Henry. Du lär behöva det…

När jag slutligen fick nys om att det där klippet jag såg för något år sedan bara var en liten del i en kommande långfilm som var helt inspelad i förstapersonsvy gjorde jag nästan i byxan. Som ett stort fan av både first person shooters och actiongenren överlag kunde jag knappt bärga mig inför dess release. Döm av min förvåning när nyheten om att filmen faktiskt skulle ha premiär på svenska biografer runt om i landet. Den här typen av sci-fi action brukar oftast inte stå speciellt långt upp på premiärlistorna i det här dödstråkiga landet, där smördraman av överskattade skitregissörer och barnfilmer från överskattade filmstudios är betydligt mer populära.

Nåja, jag begav mig av mot biografen och såg filmen som visades i Sverige under dess arbetstitel, Hardcore (som jag personligen föredrar). När jag gick ut från biografen när eftertexterna rullade på bioduken fick jag samma känsla som när jag var och såg Deadpool (recenserad här) i Februari; jag hade precis åskådat en förbannat bra actionfilm. Actionscenerna är spektakulära, våldsamma, blodiga och over the top samtidigt som en rejäl näve med svart humor är inslängd mitt i allt spektakel, vilket är filmens starkaste sida utan tvekan. Storyn är hyfsat klyschig och bjuder inte på några nämnvärt stora vändningar, men vem bryr sig? Sätter man sig för att se en film med titeln Hardcore Henry är det troligtvis det här man förväntar sig att få också.

Så, personligen (som alltid) tycker jag att Hardcore Henry är hands down den näst bästa filmen som haft premiär i år i Sverige (den spelades in 2015 men fick ingen release förrän i år), snett efter Deadpool så klart. Filmen känns som Crank: High Voltage (recenserad här av mig och här av H), fast i förstapersonsvy och med mer gore. Och ryssar. Och det är ett jävligt bra betyg i min bok. Rekommenderas starkt för den actionsugne. Ni moraltanter kan leta vidare.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud