| Subcribe via RSS

Brainstorm av J

april 13th, 2020 | Postad i Film, Sci-Fi, Thriller

De briljanta forskarna Lillian Reynolds (Louise Fletcher) och Michael Brace (Christopher Walken) har utvecklat ett nytt system som tillåter användaren att spela in och återuppspela människors upplevelser. Efter att de lyckats implementera förmågan att ta sig in i ”högre hjärnfunktioner”, där de kan hoppa in i någons huvud och återuppspela inspelningar av vad han eller hon har tänkt, känt, sett och så vidare vid tiden för inspelningen, börjar saker och ting spåra ur.

Medan Michael använder systemet för att komma närmare Karen (Natalie Wood), hans frånskilda fru som också jobbar på projektet, igen börjar andra att missbruka det för intensiva sexuella upplevelser och andra logiska men moraliskt tvivelaktiga syften. Ganska snart börjar statliga agenter att försöka sparka ut Michael och Lillian från projektet när teknologins potential för militärt användande upptäcks och det står klar för Michael att militären har andra intressen för projektet än bara guidningsystem för missiler…

Enda anledningen till att jag satte mig för att se sci-fi thrillern Brainstorm från 1983 var på grund av att jag ville se vart samplingarna kom ifrån som använts i den klassiska gabberlåten Critical Mass – Psychotic Break (Lenny Dee & Strychnine Remix), vilket visade sig bli ett stort misstag. Brainstorm är en osammanhängande, trög och tråkig film som tydligen hade en hel del problem under dess produktion – vilket är något jag fick veta efter att jag hade sett filmen, men som samtidigt var något jag började misstänka under min titt.

Majoriteten av filmens speltid går åt till scener där folk sitter och pratar (eller tjafsar) med varandra, varvat med scener där de använder sig av teknologin de skapat. Detta pågår i ungefär tusen miljarder år innan de sista trettio (eller kanske fyrtio?) minuterna av filmen då det faktiskt börjar hända någonting, men vid det laget hade jag tappat intresset för filmen för länge sen samtidigt som jag fortfarande undrade vad fan filmen egentligen handlade om – vilket var något jag fick lov att läsa på om efter att jag hade sett klart filmen.

De enda highlightsen i filmen som var var väl när samplingarna de använt i ovannämnda låt dök upp i filmen, samt en scen ungefär timmen eller så in där en säkerhetsvakt försöker ta sig ut ur ett produktionsrum där robotar går berserk – vilket fick mig att asgarva. Men det lilla som var bra med filmen väger knappast upp resten av den här långtråkiga och röriga smörjan. Konceptet och idéen bakom filmen är det inget fel på, utförandet är däremot bedrövligt – vilket antagligen beror på de tidigare nämnda problemen i produktionen, tyvärr.

Skippa.

No Comments

Bloodshot av J

mars 15th, 2020 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Soldaten Ray Garrison (Vin Diesel) bevittnar hur hans fru blir mördad och blir sedan skjuten i ansiktet själv – bara för att vakna upp i en forskningsanläggning. Han får veta att han har dött och att de igenom avancerad teknologi har lyckats återuppliva honom och gett honom övermänsklig styrka och förmågan att läka sår inom loppet av några sekunder med hjälp av mikroskopiska robotar som flödar i hans blodomlopp. Han minns till en början ingenting men börjar snart få upp minnesbilder av hans frus och hans egen mördare, eller åtminstone den han tror som ligger bakom hans frus och hans egen död. Han inser snart att allt han får veta inte är att lita på och frågan är; kan han ens lita på sig själv?

Bloodshot är en sci-fi action rulle baserad på serietidningarna med samma namn från Valiant Comics. Jag hade aldrig hört talas om varken karaktären eller Valiant Comics innan jag såg filmen, så hur trogen filmen är källmaterialet har jag ingen aning om. Det jag däremot kan säga om filmen är att det är en skön popcorn berg-och-dalbana. Den bjuder på en hel del action; folk som flyger åt alla håll, explosioner, skottlossningar till höger och vänster och filmen känns bitvis nästan TV-spelsaktig (vilket den nästan ser ut att vara emellanåt också).

Det enda problemet jag egentligen hade med filmen var att dess åldersgräns i staterna är PG-13, vilket motsvarar våran 11 årsgräns här i Sverige, vilket automatiskt gör filmen betydligt mer blodfattig än vad den borde ha varit. Så, det våldet som HADE kunnat vara där fanns alltså inte där – vilket det borde ha varit då filmen i stort sett är bäddad för over the top våld.

Hur som helst så gillade jag filmen. Den är inte speciellt smart, men den har några oväntade vändningar här och där och om man – som mig – inte har läst serietidningarna och bara ser den som ytterligare en action rulle med Vin Diesel så fungerar den alldeles utmärkt (såvida man inte är en jättebebis och grinar så fort CGI används i moderna filmer då det används väldigt flitigt här). Filmen får en tumme upp från mig och en rekommendation, även om jag har svårt att se mig själv ha någon större brådska att se om den på bluray när den släppts på det formatet.

No Comments

Terminator: Dark Fate av J

oktober 26th, 2019 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Närmare tre decennier har gått sedan Sarah Connor (Linda Hamilton), hennes son John (Edward Furlong) och en omprogrammerad Cyberdyne Systems T-800 terminator (Arnold Schwarzenegger) stoppade Domedagen, ändrade framtiden och skrev om mänsklighetens öde. Den 29 Augusti, 1997 kom och gick utan att någonting speciellt inträffade.

Året är nu 2022. Platsen, Mexio City. Daniella ’Dani’ Ramos (Natalia Reyes) lever ett enkelt och lugnt liv tillsammans med sin bror och deras far. Den enkla och lugna tillvaron tar emellertid ett abrupt slut när Dani och hennes bror blir attackerade av en Rev-9 (Gabriel Luna) – en avancerad och högst dödlig ny terminator – som rest tillbaka i tiden för att döda henne. Efter att ha blivit räddad av den mystiska Grace (Mackenzie Davis) stöter hon snart på Sarah Connor som genom åren har jagat terminatorer som dykt upp, även om de aldrig borde ha existerat. Trion beger sig till de koordinater Grace har fått intatuerade på sin kropp och finner där kanske det enda hoppet de har för att stoppa Rev-9 terminatorn de har efter sig…

Jag har alltid varit ett gigantiskt fan av Terminator franchisén och växte upp med The Terminator och Terminator 2: Judgment Day, som jag till denna dag fortfarande är ett gigantiskt fan av. Terminator 3: Rise Of The Machines, Terminator Salvation och Terminator Genisys är inte i närheten av de två första filmerna, vilket är helt okej för mig. De är underhållande och till en viss del ganska korkade sci-fi actionfilmer som fungerar bra med en skål snacks och lite gott dricka. TV-serien – med den löjligt långa titeln Terminator: The Sarah Connor Chronicles – var en suverän, om än orättvist behandlad, kortlivad serie i Terminator-universumet. Med allt det sagt, hur är Terminator: Dark Fate?

Jag var lite osäker på vad jag tyckte om Terminator: Dark Fate precis när jag kom ut från biografen och väntade således med att skriva den här recensionen. Du vet, för att låta mig själv smälta filmen lite grann och reflektera lite grann över den innan jag skulle knappra ihop en text som ingen kommer läsa ändå. Hur som helst så tycker jag att filmens action är riktigt bra; det är fullt ös, mycket förstörelse och full-on action. Det är även trevligt att se Linda Hamilton som Sarah igen och Arnie i hans paradroll som en terminator går aldrig ur tiden för mig. Gabriel Luna var även han riktigt grym som den nya terminatorn, vars design var riktigt cool. So far, so good.

Vad jag inte gillade med filmen var dels de två nya huvudkaraktärerna – Grace och Dani – men också den extremt skitnödiga dialogen som förekom emellanåt. Till att börja med vill jag säga att jag älskar starka kvinnliga karaktärer – som exempelvis (för att inte tala om ironiskt nog) Sarah Connor – men när karaktärernas dialog är skriven på ett sånt sätt att de lika gärna hade kunnat stannat upp mitt i en dialogscen (eller kanske till och med en actionscen), tittat rakt in i kameran och sagt ”I’m a strong independent woman and I don’t need help from any man” börjar jag nästan att gnissla tänder på grund av cringe. Visa att de är starka genom deras handlingar istället för skitnödig dialog för fan.

Grace är stundtals skriven exakt så och varenda gång det inträffar håller mina ögonglober på att fastna uppe i pannan på grund av hur mycket jag himlar med ögonen. Dani i sin tur är mestadels irriterande och hysterisk igenom större delen av filmen för att mot slutet bli ”bad ass” i en handvändning bara för att manuset säger att hon måste bli det. Skådespelerskorna var bra i sina rollsättningar, men karaktärerna var inte speciellt välskrivna i mitt tycke.

Nåja. Terminator: Dark Fate är en överlag en bra actionfilm. Jag förväntade mig att få en bombastisk actionfilm med mördarrobotar och jag fick en bombastisk actionfilm med mördarrobotar. Rekommenderas.

Länkmaffian:
Mina recensioner på;
The Terminator
Terminator 2: Judgment Day (Theatrical Version) / Terminator 2: Judgment Day (Director’s Cut Version)
Terminator 3: Rise Of The Machines
Terminator Salvation
Terminator Genisys
Terminator: The Sarah Connor Chronicles – Säsong 1 och 2

H’s recensioner på:
The Terminator / Terminator 2 (Bluray)
Terminator Salvation
Terminator: The Sarah Connor Chronicles – Säsong 1
Terminator: The Sarah Connor Chronicles – Säsong 2

3 Comments

Strange Behavior av J

augusti 8th, 2019 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Änklingen John Brady (Michael Murphy) är polischef i den sömniga småstaden Galesburg, Illinois där han har bott större delen av sitt liv. John har levt ett stormigt liv tillsammans med sin son Pete (Dan Shor) sedan hans frus mystiska död flera år tidigare, som han alltid varit övertygad om att hennes nu mer bortgångne chef, Dr. Le Sange (Arthur Dignam), hade något att göra med. Han och Pete’s liv har hur som helst börjat återgå till det normala då John har börjat dejta Barbara (Louise Fletcher), en servitris på det lokala haket. Men när en rad bestialiska mord plötsligt lamslår den lilla staden börjar John misstänka att de ohyggliga brotten kan ha kopplingar till de hemliga experiment som utförs vid stadens colleges psykologiska avdelning…

Strange Behavior – eller Dead Kids, Human Experiments eller Small Town Massacre som den också är känd som – är en sci-fi slasher från 1981 som tar konceptet med slashergenren och gör en egen grej av det, vilket funkar sisådär i mitt tycke. Jag föredrar mina slasherfilmer där en psykotisk galning springer runt i mask och har ihjäl folk till höger och vänster, medan det är flera olika personer som gör just det i Strange Behavior – både med och utan mask – vilket bitvis blev ganska långdraget. Skådespelet varierar från ganska bra till skrattretande uselt, vilket även gäller för effekterna.

Filmens största problem är händelseförloppet i den till och från börjar släpa och även om den bitvis blir skönt cheesig så blir jag aldrig riktigt fängslad i det som händer. Hade filmen kortats ner med tio, femton minuter och om de lagt in ett mord eller två till hade jag antagligen diggat filmen mer, men som den är så hade jag bitvis svårt att låta bli att sträcka mig efter telefonen för slösurfning medan filmen gick.

Överlag är det en hyfsad välgjord och okej film för vad den är, men den föll inte mig hundra procent i smaken helt enkelt. Konceptet var förvisso intressant, men jag föredrar som sagt mina slasherfilmer där mördaren bär mask igenom hela filmen och där klimaxet går ut på att avmaskera denne för en sista konfrontation. Nåja. Det finns sämre filmer än Strange Behavior, det är något som är säkert.

No Comments

Happy Death Day 2U av J

juli 19th, 2019 | Postad i Film, Komedi, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Efter att ha lyckats klura ut vem som gång på gång mördade henne på hennes födelsedag har Tree Gelbman (Jessica Rothe) äntligen lyckats komma ur den underliga tidsloopen hon fann sig fast i och allting verkar ha återgått till det normala – tror hon i alla fall. Tree får nämligen inte njuta av friden speciellt länge då hennes nya pojkvän Carter’s (Israel Broussard) rumskamrat Ryan (Phi Vu) hävdar att han upplever samma paradoxala dag om och om igen; att han blir förföljd och mördad av en mystisk galning i en mask föreställande skolans maskot enbart för att vakna upp samma morgon igen. I ett försök att ställa allting till rätta genomför gänget ett experiment, som i sin tur går fel och skickar tillbaka Tree till ruta ett igen och in i en ny tidsloop…

Jag hade hoppats på att få se Happy Death Day 2U på vita duken då jag blev ett instant-fan av Happy Death Day när jag såg den för första gången. Dessvärre blev det inte så och jag fick vackert vänta på bluray släppet av filmen. Nu har jag således äntligen sett filmen och jag gillar den, även om jag hade förväntat mig en slasherfilm men fick istället en sci-fi komedi med inslag från slashergenren. Jag hade hellre sett att de fortsatt på samma spår som i den första filmen med slasherdelen och expanderat universumet på ungefär samma vis som de gjort här, men det är väl som det är. Filmen är hur som helst välspelad, välskriven och stundtals gapflabbsrolig och fungerar nästan lika bra som den första filmen, fast på grund av andra anledningar givetvis.

Nå. Happy Death Day och Happy Death Day 2U är en skön popcorn double feature man kan köra om man vill se lättsam underhållning med både våld och humor – och lite sci-fi. Happy Death Day 2U får tummen upp av mig, även om jag föredrar den första filmen. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av Happy Death Day också.

No Comments

Godzilla: King Of The Monsters av J

juni 3rd, 2019 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Fem år har gått sedan världen skakades om och blev varse om att gigantiska monster – titaner – existerar. Paleontologisten Dr. Emma Russell (Vera Farmiga) har under den krypto-zoologiska byrån Monarch utvecklat och byggt ”ORCA”; en apparat som ska vara kapabel till att sända ut frekvenser som enbart titanerna kan höra – ett sätt att kommunicera med eller kontrollera dem. Dr. Russell får bekräftat att hennes uppfinning fungerar efter att ha lugnat ner en nyfödd gigantisk larv, döpt till Mothra. Anläggningen de befinner sig i blir emellertid strax därpå attackerad av en grupp eko-terrorister, ledda av Alan Jonah (Charles Dance), och Dr. Russell blir tillsammans med sin dotter Madison (Millie Bobby Brown) kidnappade.

I ett försök att hitta Dr. Russell och Madison vänder sig Monarch forskarna Dr. Ishiro Serizawa (Ken Watanabe) and Vivienne Graham (Sally Hawkins) sig till Mark (Kyle Chandler), Emma’s ex-make och före detta anställd hos Monarch. Fortfarande plågad av minnena efter hans och Emma’s sons död under attacken mot San Francisco fem år tidigare följer han motvilligt med för att försöka hjälpa till. Teamet lyckas snart lokalisera Jonah’s grupp i en Monarch anläggning belagd i Antarktis där de släpper lös den slumrande titanen Monster Zero. Monarch teamet inser snart att det bara finns ett hopp för mänskligheten kvar; Godzilla.

Jag såg om Godzilla från 2014 (recenserad här) häromdan för att fräscha upp minnet inför mitt biobesök av Godzilla: King Of The Monsters och min åsikt är väl ungefär den samma som tidigare; det är en bra film, men det är snålt med monsteraction och istället får man se en massa efterverkningar. Allt det kompenserar den här filmen för. Filmens handling är väldigt generisk, förutsägbar och ganska korkad på sina ställen, men det är en sjuhelvetes till monsteractionfilm. Det smäller, dånar och väsnas som fan igenom större delen av filmen och saker som logik och realism får givetvis snällt stryka på foten här – vilket förvisso är föga förvånande då sådana saker inte hör hemma i den här typen av film.

Med det sagt; jag tokdiggade den här filmen. Det är en popcorn-rulle through and through och en jäkligt underhållande sådan. En solklar rekommendation från min sida. Nu är det bara att vänta på Godzilla vs. Kong som kommer i början på nästa år.

2 Comments

Kong: Skull Island av J

juni 3rd, 2019 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Äventyr/Fantasy

I samband med Vietnamkrigets slut lyckas Bill Randa (John Goodman) och hans partner Houston Brooks (Corey Hawkins) från Monarch byrån att få igenom en begäran om finansiering av en expedition till den oupptäckta ön Skull Island i Södra Stilla havet av Senator Willis (Richard Jenkins). Randa hyr in den före detta British Special Air Service kaptenen James Conrad (Tom Hiddleston) för att guida expeditionen och en grupp soldater under överste Preston Packard’s (Samuel L. Jackson) befäl får i uppdrag att eskortera expeditionen. De får även antikrigsfotografen Mason Weaver (Brie Larson) i släptåg, som tror att expeditionen är en hemlig militär operation och har för avsikt att avslöja den för omvärlden.

Väl på Skull Island börjar expeditionen att släppa bomber i skogarna på ön för att kunna kartlägga dess seismologi. Det dröjer dock inte länge förrän en gigantisk gorilla attackerar och förstör helikoptrarna expeditionen har tagit sig dit med, med resultatet att flertalet dör och de resterande delarna av gruppen splittras runt om på ön varpå den ultimata kampen mellan människa och natur påbörjas.

Vad kan jag säga? Jag är som vanligt sen till festen och alla andra har redan däckat för länge sen. Hur som helst så gillade jag Kong: Skull Island. Det är en lättsam och underhållande monsteractionfilm utan några större ambitioner att försöka vara något annat. Det är en skön popcorn-rulle som rullade förbi utan några som helst problem. Den är välspelad, snygg, högljudd, bombastisk och kul. Saker som logik och realism får så klart stryka på foten, fast å andra sidan är väl det att förvänta sig av den här typen av film också. Att filmen är ganska förutsägbar och inte nämnvärt överraskande bekymmrade mig inte så mycket – dess action vägde upp det, helt enkelt.

Som sagt, jag gillade Kong: Skull Island och vid det här laget lär väl alla veta att man bör se den här mellan Godzilla remaken från 2014 (recenserad här) och Godzilla: King Of The Monsters (recenserad här) då den här filmen ingår i samma universum. Hur som helst så ger jag den här filmen en tumme upp och en rekommendation.

No Comments

Rampage av J

april 19th, 2019 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Efter att ett experiment ombord på Athena-1 – en rymdstation ägd av företaget Energyne, som sysslar med genmanipulation – har gått ordentligt fel med resultatet att stationen exploderar slungas tre behållare med patogenen CRISPR ner mot Jorden. CRISPR är designad för att användas som ett vapen och muterar de exponerade testobjekten till att bli större, snabbare och mer aggressiva.

Primatologisten Davis Okoye (Dwayne Johnson) arbetar vid San Diego Wildlife Sanctuary och har en nära relation till en sällsynt albino gorilla vid namn George, som Davis räddade vid en ung ålder från tjuvjägare och som Davis kan kommunicera med genom teckenspråk. En av behållarna från Athena-1 kraschar i George’s inhägnad, varpå han snabbt blir exponerad av CRISPR. Samtidigt har de två andra behållarna kraschat i Florida där en krokodil har svalt behållaren och i ett skogsområde i Wyoming där en gråvarg har blivit exponerad av patogenen. De tre djuren börjar snabbt att mutera och i en kamp mot klockan försöker Davis tillsammans med forskaren Dr. Kate Caldwell (Naomie Harris) att hitta ett botemedel för att förhindra en global katastrof – och för att rädda den förfärliga varelsen som en gång var hans vän…

Oh boy… Rampage (eller Rampage: Big Meets Bigger som den hette i Sverige, bland annat) från 2018 – som är löst baserad på (eller kanske bara inspirerad av) arkadspelet Rampage från 1986 – är en högljudd, påkostad, fartfylld, actionpackad och kul popcorn-actionfilm som är dummare än en säck med stenar, men som å andra sidan är helt fantastiskt underhållande. Dwayne är alltid Dwayne, Malin Åkerman är härligt ond som en av filmens skurkar och Jeffrey Dean Morgan är som vanligt sarkastiskt skön. Jag hade en riktigt kul stund med den här filmen och jag ångrar ärligt talat bittert att jag inte gick och såg den på bio när den släpptes.

Rampage är God Underhållning för popcorn-publiken och jag kommer definitivt att bänka mig i soffan igen för att se om den här filmen. Rekommenderas.

No Comments

Food Of The Gods II av J

december 1st, 2018 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Dr. Neil Hamilton (Paul Coufos) blir ombedd att komma till hans gamla lärares hus då hon har en stor hemlighet att berätta för honom. Läraren har utfört ett experiment på en liten pojke med tillväxthormoner och på något sätt har han vuxit till en gigantisk storlek. Läraren ber sin favoritelev att göra fler experiment för att se om det går att framställa någonting som kan reducera storleken på pojken, som inte bara fortsätter att växa – hans attityd börjar att bli allt mer våldsam också.

Vid colleget Dr. Hamilton på jobbar protesterar en grupp PETA medlemmar mot att skolan genomför experiment på levande djur. Dr. Hamilton har alltid varit emot den typen av experiment, men då ett barn är involverat beslutar han sig för att injicera den experimentella tillväxthormonen i en råtta. Råttan börjar snabbt att växa men innan Dr. Hamilton hinner stoppa tillväxten lyckas råttan rymma och beger sig ner i kloakerna. Ännu värre är att ett dussin andra råttor lyckas rymma även de, men inte innan de också har fått tillväxthormonerna i sig – och snart börjar lemlästade kroppar att återfinnas runt omkring på skolområdet…

Food Of The Gods II är en av de där uppföljarna som inte har något med originalet att göra (eller ens nämner det) och som ingen egentligen bad om, men jag är samtidigt glad över att de faktiskt gjorde den – det här är bra skit. Filmen är en typisk sent 80-tals cheese-skräckfilm och är en sån där film jag inte kan låta bli att bara älska. Skådespelarna är överlag bra B-skådisar, effekterna ser helt okej ut och manuset är väldigt underhållande och tar sig inte själv på speciellt stort allvar.

Food Of The Gods II är en skön popcornfilm som visade sig dessutom vara förvånansvärt blodig och slafsig (en scen var rent av ganska äcklig). En stor tumme upp och en solklar rekommendation från mig – länge leve 80-talets cheesiga skräckfilmer!

No Comments

The Food Of The Gods av J

december 1st, 2018 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Den amerikanske football spelaren Morgan (Marjoe Gortner) och två av hans vänner beger sig iväg på en jaktresa på en kanadensisk ö när en av dem plötsligt dör i en mystisk djurattack. Efter att ha undersökt saken närmare upptäcker han att hela ön kryllar av djur som på något sätt har vuxit till gigantiska storlekar – bland annat en stor hord med hungriga råttor…

Elva år efter att han regisserade den urusla sci-fi ”komedin” Village Of The Giants skrev Bert I. Gordon ett manus löst baserat på samma roman som Village Of The Giants – H.G. Wells’ The Food Of The Gods and How They Came To Earth – och regisserade filmen, The Food Of The Gods. Till skillnad från Village Of The Giants är The Food Of The Gods en underhållande film tack vare dess spänning (även om konceptet är väldigt korkat och löjligt), en stor dos cheese och skådespelarinsatser som överlag faktiskt är ganska bra. De flesta av karaktärerna är sympatiska (i synnerhet Gortner’s karaktär) och även om effekterna ser gräsliga ut så fanns det ändå en viss charm med dem här till skillnad från Village Of The Giants.

Jag gillade The Food Of The Gods mer än vad jag faktiskt trodde att jag skulle göra och ger den en tumme upp. Rekommenderas om man är sugen på cheese från 70-talet.

2 Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud