| Subcribe via RSS

Food Of The Gods II av J

december 1st, 2018 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Dr. Neil Hamilton (Paul Coufos) blir ombedd att komma till hans gamla lärares hus då hon har en stor hemlighet att berätta för honom. Läraren har utfört ett experiment på en liten pojke med tillväxthormoner och på något sätt har han vuxit till en gigantisk storlek. Läraren ber sin favoritelev att göra fler experiment för att se om det går att framställa någonting som kan reducera storleken på pojken, som inte bara fortsätter att växa – hans attityd börjar att bli allt mer våldsam också.

Vid colleget Dr. Hamilton på jobbar protesterar en grupp PETA medlemmar mot att skolan genomför experiment på levande djur. Dr. Hamilton har alltid varit emot den typen av experiment, men då ett barn är involverat beslutar han sig för att injicera den experimentella tillväxthormonen i en råtta. Råttan börjar snabbt att växa men innan Dr. Hamilton hinner stoppa tillväxten lyckas råttan rymma och beger sig ner i kloakerna. Ännu värre är att ett dussin andra råttor lyckas rymma även de, men inte innan de också har fått tillväxthormonerna i sig – och snart börjar lemlästade kroppar att återfinnas runt omkring på skolområdet…

Food Of The Gods II är en av de där uppföljarna som inte har något med originalet att göra (eller ens nämner det) och som ingen egentligen bad om, men jag är samtidigt glad över att de faktiskt gjorde den – det här är bra skit. Filmen är en typisk sent 80-tals cheese-skräckfilm och är en sån där film jag inte kan låta bli att bara älska. Skådespelarna är överlag bra B-skådisar, effekterna ser helt okej ut och manuset är väldigt underhållande och tar sig inte själv på speciellt stort allvar.

Food Of The Gods II är en skön popcornfilm som visade sig dessutom vara förvånansvärt blodig och slafsig (en scen var rent av ganska äcklig). En stor tumme upp och en solklar rekommendation från mig – länge leve 80-talets cheesiga skräckfilmer!

No Comments

The Food Of The Gods av J

december 1st, 2018 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Den amerikanske football spelaren Morgan (Marjoe Gortner) och två av hans vänner beger sig iväg på en jaktresa på en kanadensisk ö när en av dem plötsligt dör i en mystisk djurattack. Efter att ha undersökt saken närmare upptäcker han att hela ön kryllar av djur som på något sätt har vuxit till gigantiska storlekar – bland annat en stor hord med hungriga råttor…

Elva år efter att han regisserade den urusla sci-fi ”komedin” Village Of The Giants skrev Bert I. Gordon ett manus löst baserat på samma roman som Village Of The Giants – H.G. Wells’ The Food Of The Gods and How They Came To Earth – och regisserade filmen, The Food Of The Gods. Till skillnad från Village Of The Giants är The Food Of The Gods en underhållande film tack vare dess spänning (även om konceptet är väldigt korkat och löjligt), en stor dos cheese och skådespelarinsatser som överlag faktiskt är ganska bra. De flesta av karaktärerna är sympatiska (i synnerhet Gortner’s karaktär) och även om effekterna ser gräsliga ut så fanns det ändå en viss charm med dem här till skillnad från Village Of The Giants.

Jag gillade The Food Of The Gods mer än vad jag faktiskt trodde att jag skulle göra och ger den en tumme upp. Rekommenderas om man är sugen på cheese från 70-talet.

2 Comments

Village Of The Giants av J

december 1st, 2018 | Postad i Film, Komedi, Sci-Fi

Mike (Tommy Kirk) tror att han har slagit jackpot när hans flickvän Nancy’s (Charla Doherty) yngre bror, som de kallar för Genius (Ron Howard), skapar ett tillväxtmedel som resulterar i att djur växer till gigantiska proportioner. En grupp stökiga ungdomar, ledda av Fred (Beau Bridges), anländer samtidigt till staden och när de lyckas komma över medlet gör deras gigantiska storlekar att de blir ostoppbara. Medan Genius försöker att återskapa formeln får Mike och de andra invånarna lov att serva jättarna.

Village Of The Giants från 1965 är väldigt löst baserad på H.G. Wells’ roman The Food Of The Gods and How It Came To Earth och regisserades av Bert I. Gordon – som elva år senare regisserade och skrev ytterligare en film som var löst baserad på en del av samma roman, The Food Of The Gods. Hur som helst är Village Of The Giants något av det mest långdragna och tråkiga jag har sett på väldigt länge.

Filmen inleds bokstavligt med att den här gruppen med ungdomar hoppar ur en kraschad bil och ställer sig och dansar till 60-tals funk-rock i en gyttjepöl i tre minuter. Resten av filmen består av närmare tio sång- och dansnummer varav ett av dem pågår i närmare fem minuter. Skådespelet är styltigt och bitvis riktigt uselt. Effekterna är givetvis utdaterade och ser gräsliga ut, vilket i vissa fall kan vara underhållande i sig men då resten av filmen är som ett stort stolpiller att ta sig igenom hjälper de inte.

Jag gick in med väldigt låga förväntningar på den här filmen och man kan väl säga att den inte överraskade mig. Skippa.

No Comments

Terminator II av J

november 24th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

I ett framtida Venedig har en katastrof inträffat vilket gjort staden obeboelig då vattnet blivit förorerenat. Forskare har blivit placerade i ett labb i staden för att försöka åtgärda problemet, men efter att ett nödanropp från labbet kommer in till ledningscentralen skickas en grupp soldater in för att undersöka saken. Det dröjer inte länge förrän de upptäcker anledningen till nödanropet…

1984 skapade James Cameron filmhistoria med sin film The Terminator och redan två år senare fortsatte han på den inslagna vägen med sin Alien-uppföljare, Aliens. Fem år senare skulle han äntligen släppa uppföljaren till sin genombrottsfilm – det vill säga Terminator 2: Judgment Day – men redan två år innan den filmen kom ut knåpade italienarna Claudio Fragasso (här under pseudonymen Clayde Anderson) och Bruno Mattei (här under pseudonymen Vincent Dawn) ihop en egen uppföljare till Cameron’s mästerverk från 1984…

Terminator II – eller Shocking Dark som den även är känd som – från 1989 är en Aliens rip-off ut i fingerspetsarna med en gnutta The Terminator inslängd mot slutet. Skådespelarinsatserna är bedrövliga med noll inlevelse och karaktärer som stirrar rakt in i kameran vid ett flertalet tillfällen. Effekterna ser man knappt röken av, men monstren ser åtminstone okej ut (även om jag misstänker att det berodde mer på bildkvalitén än något annat). Manuset är överallt och ingenstans. Flertalet scener är direkt tagna ur Aliens men är framförda på ett riktigt bedrövligt vis. Alla karaktärer är i stort sett rip-offs på flera karaktärer (Ripley, Hicks, Newt etc) i Aliens och den kvinnliga huvudpersonens namn, Sara, är direkt taget ur The Terminator. Actionscenerna är styltigt framförda, otroligt energilösa och överlag bara tråkiga. Jag brukar i regel försöka ha ett öppet sinne för trashiga filmer (i synnerhet gamla italienska skräckfilmer), men det här var verkligen bara utdraget.

Men även om jag tyckte att den här filmen var väldigt meh och långtråkig så fanns det en och annan ljusglimt här och där. Exempelvis tyckte jag att det var ganska komiskt att karaktärerna som är i anläggningen i stort sett hela tiden står och skriker åt varandra även om de står bredvid varandra. En del av dialogerna fick mig att fnissa till och Christopher Ahrens’ Arnie-imitation var så bedrövlig att jag inte kunde låta bli att garva åt den.

Terminator II / Shocking Dark hade säkerligen gått hem bättre hos mig om den hade haft mer energi i sig. Så som den är känns den bara jävligt trött och energilös under majoriteten av speltiden och även om den har sina stunder så räcker inte det för att jag ska gilla den. Skippa.

No Comments

Venom av J

oktober 5th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Den grävande journalisten Eddie Brock (Tom Hardy), som är känd för att vara hård och påhoppande under intervjuer, får i uppdrag att intervjua det bioteknologiska företaget Life Foundation’s VD, Carlton Drake (Riz Ahmed) angående hans senaste rymdprogram, som slutade i en krasch i Malaysia. Trots strikta instruktioner om att inte köra sitt vanliga race som han brukar göra hoppar Brock på Drake under intervjun och ifrågasätter de konfidentiella uppgifterna han har kommit över efter att ha snokat i sin flickvän Anne Weying’s (Michelle Williams) e-post, en advokat med kopplingar till Life Foundation. Detta resulterar i att både Brock och Weying får sparken från sina jobb och ett slut på deras relation.

Ett halvår senare blir Brock kontaktad av Dr. Dora Skirth (Jenny Slate), en av Drake’s forskare, som har bestämt sig för att sätta dit Drake och vädjar om hjälp från Brock. Med hjälp av Skirth lyckas Brock att ta sig in i forskningsanläggningen och kommer där i kontakt med en utomjordisk livsform kallad ”symbiot” – en livsform som är tvungen att leva i en symbios med en värd – och blir snart Drake’s måltavla.

Jag är inte ett speciellt stort fan av Marvel eller deras universum – som jag antagligen har påpekat förr – men karaktärerna Venom och Carnage i den tecknade Spider-Man TV-serien var mina favoritkaraktärer som barn och när jag fick höra att en live action film helt dedikerad till karaktären Venom skulle komma blev jag i extas då jag hade älskat att se en sådan film i min barndom.

Hur som så har Venom, som jag tror de flesta redan vet, blivit ordentligt sågad av kritiker (och antagligen fans av Marvel också för den delen). Folk – i synnerhet kritiker – är idioter. Venom är en högljudd, kul, röjig, actionpackad, skön och underhållande popcorn-actionfilm och den försöker inte heller att vara någonting annat. Jag förstår inte hur någon kan tro att en film som är baserad på karaktären Venom skulle vara någonting annat än just det. Filmen är hur som helst välspelad, effekterna ser jävligt bra ut (Venom ser fantastisk ut och karaktärens personlighet är suverän) och även om jag tycker att de hade kunnat kortat ned subploten om Brock och Weying’s förhållande lite grann så är jag ändå grymt nöjd med den och hoppas verkligen att det kommer en fortsättning.

Filmen är inte felfri, givetvis, men den var allt det jag hade hoppats på. Rekommenderas.

1 Comment

Terminator: The Sarah Connor Chronicles – Season 1 & 2 av J

september 17th, 2018 | Postad i Action, Sci-Fi, Thriller, TV

Året är 1999 och fyra år har gått sedan Sarah Connor (Lena Headey), hennes son John (Thomas Dekker) och T-800 Terminatorn från framtiden sprängde Cyberdyne i luften och förstörde all teknologi från framtiden som kunde ha använts för att skapa Skynet genom omvänd ingenjörskonst. De trodde de hade stoppat Domedagen – de hade fel.

Under uppropet på hans nya skola blir John attackerad av en T-888 och lyckas med nöd och näppe komma undan tack vare hjälpen från en ospecificerad Terminator som skickats tillbaka från år 2029 av John själv för att beskydda honom. Den nya Terminatorn förklarar för Sarah och John att Domedagen aldrig blev stoppad utan bara försenad tack vare deras handlingar. Trion bestämmer sig för att hoppa åtta år framåt i tiden till år 2007 för att en gång för alla stoppa mänsklighetens undergång.

Min första film för vuxna (underhållningsvåld alltså) jag såg var The Terminator när jag var sju eller åtta år och jag har sedan dess varit ett stort fan av både Terminator franchisén och Arnold Schwarzenegger. Jag tror dessutom det var där och då som mitt intresse för våldsfilm cementerades då jag sakta men säkert började att sluka mer och mer våldsfilm i både action och skräckgenren. När Terminator: The Sarah Connor Chronicles serien startade 2008 tittade jag aldrig på den då jag inte fann något som helst intresse av att titta på TV-serier, såvida de inte gick på TVn då. Nu, tio år efter dess premiär, har jag äntligen sett bägge säsongerna som kom av serien.

Det första jag vill säga om serien är att Fox (och de andra produktionsbolagen som ligger bakom serien) borde gå och dö i en brand någonstans då de helt enkelt avbröt serien efter säsong två, som i sin tur slutar på en cliffhanger för en tredje säsong. Man gör helt enkelt inte så. Anledningen till att de la ner serien var, som jag har förstått det, på grund av att ”tittarsiffrorna gick inte åt rätt håll”. Bullshit.

Det andra jag vill säga om serien är att den är jävligt bra. Den är actionpackad, spännande, välspelad och underhållande i stort sett rakt igenom – vilket gör att avsaknaden av en tredje säsong och ett ordentligt slut till serien bara blir ännu mer irriterande (även om jag var fullt medveten om att serien aldrig fick ett ordentligt slut). Det enda jag skulle kunna klaga på är väl effekterna som använts, vilka är överlag utdaterade CGI-effekter som ser ut som skit (vilket de troligtvis gjorde redan år 2008). Jag kan dock förbise det här då serien håller i övrigt en hög kvalité på i stort sett alla andra punkter.

Hur som helst, är man ett fan av Terminator franchisén och kan överse seriens brister tack vare dess ålder (och att det var en TV-produktion) samt dess abrupta slut tack vare den uteblivna tredje säsongen tycker jag att man absolut ska slå sig ner och titta på de trettioen avsnitten som finns av serien. Rekommenderas.

Läs gärna H’s recensioner av säsong 1 och säsong 2 också.

2 Comments

The Predator av J

september 15th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Efter att hela hans pluton blivit slaktade av en utomjordisk livsform skickar krypskytten Quinn McKenna (Boyd Holbrook) bevis på utomjordingens existens till sin PO box där hemma, för att ha bevis på vad som egentligen hände hans män. Men då PO boxen är obetald skickas paketet istället hem till hans ex-fru Emily (Yvonne Strahovski) och hans autistiske son Rory (Jacob Tremblay). Han blir kort därpå gripen och utfrågad om vad som hände för att sedan bli satt på en buss med en grupp andra ex-soldater som bedömts vara ”dårar”.

Samtidigt vid en hemlig militäranläggning håller forskare på att undersöka den utomjordiska livsformen och dess utrustning, men upptäcker snart att en del av den fattas. Bussen McKenna åker med blir beordrad att åka till anläggningen så att de kan fråga ut honom om vart de försvunna delarna finns. Men innan bussen har nått fram till anläggningen har den utomjordiska livsformen vaknat till liv och brutit sig ut. McKenna tvingas slå sig ihop med ”dårarna” han blev fraktad med och forskaren Casey Bracket (Olivia Munn) för att stoppa det utomjordiska hotet. Det de inte vet är att någon mer har anlänt till Jorden och att McKenna’s son har blivit utomjordingarnas måltavla.

Jag har sedan barnsben varit ett stort fan av Predator franchisén. Den första Predator filmen jag såg var Predator 2 efter att ha spelat in den en sen natt från TV4 för omkring tjugotre år sedan – eller så. Året därpå visade TV4 originalet från 1987 med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen och jag föll givetvis pladask för den filmen också. Predator och Predator 2 är två av de filmer jag växte upp med och som jag har sett otaliga gånger. Predators, den tredje filmen i serien som kom 2010, var ett i mitt tycke okej försök till att återuppliva den ganska vilande franchisén. När jag så fick höra att vi skulle få en fjärde Predator film i form av The Predator (vilket jag personligen tycker är ett uselt val av titel) vart jag givetvis exalterad – dels för att det var ett nytt kapitel i frachisén och dels för att det skulle bli den första Predator filmen jag såg på bio. Jag blev inte besviken.

Jag har läst några recensioner här och där på internet där de bashar den här filmen så in i helvete. Det gnälls över att det inte finns någon spänning och att storyn är minimal, karaktärer gör korkade saker gång på gång och filmen är bara ”överlag skit”. Om man går in i den här filmen i tron om att man ska få en film som är likadan som den första Predator filmen kan jag förstå att man tycker att den är dålig då The Predator skippar allt bullshit och vräker på med ren popcorn-action. Filmen är actionpackad, kul, rolig (det är en hel del comic relief här) och över innan man vet ordet av. Jag hade en jävligt kul bioupplevelse när jag gick på Sverige premiären av filmen i fredags (14 September).

Filmens story må vara enkel, men den fungerar utmärkt här. Jag menar, vem fan sätter sig för att titta på en film som heter The Predator och förväntar sig en djup story? Karaktärerna är överlag sköna och roliga att titta på, men jag kan tycka att comic reliefen (som de på sätt och vis har tvingat in här) blev lite för mycket ungefär halvvägs igenom filmen. Effekterna är mestadels – som jag antar att de flesta redan förstått – CGI och de ser mestadels jävligt bra ut så när som på någon enstaka scen där det är fruktansvärt uppenbart att det är green screen och CGI. Det är ingenting som störde upplevelsen som helhet för mig, men det var i alla fall något jag reagerade på.

Så, personligen älskade jag The Predator. Jag hade en kul stund medan jag såg filmen och även om den inte är i närheten av Predator och Predator 2 så är det en jävligt underhållande actionfilm. Rekommenderas.

Läs gärna min recension på Predators och H’s korta sågning av den.

2 Comments

Virus av J

september 9th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Efter att ha förlorat sin last tar besättningen ombord på den fallfärdiga och sjunkande oceangående bärgningsbåten ”Sea Star” skydd i en tyfons öga i ett försök att göra reparationer ombord. De stöter snart på det tillsynes övergivna ryska rymdforskningsfartyget Academic Vladislav Volkov och går ombord. Sea Star’s besättning tror att deras problem är löst och att de efter det här jobbet kan luta sig tillbaka resten av livet efter att deras kapten, Robert Everton (Donald Sutherland), berättar för dem vilket värde bärgningen av det här fartyget skulle kunna bli. Navigatorn, Kit Foster (Jamie Lee Curtis), tycker dock att det hela verkar för enkelt och för bra för att vara sant.

Efter att de fått igång strömmen på fartyget börjar underliga saker att hända och en i gruppen försvinner spårlöst. De inser ganska snart att de inte är ensamma ombord på fartyget – och att de har en väldigt liten chans att ta sig av det levande…

Jamie Lee Curtis sa i en intervju med IGN.com 1999 att Virus, som hon medverkade i det året, var en riktig skitfilm och som jag har förstått det ser hon den som den sämsta filmen hon medverkat i… I call bullshit! Jag har en förkärlek till skräckfilmer som utspelar sig på fartyg – så som exempelvis Ghost Ship och Deep Rising – och det visade sig att den här filmen inte var ett undantag. Det är inte en speciellt smart film, men det väger den å andra sidan upp med underhållande action och ett intressant koncept. Speltiden på cirka hundra minuter flög förbi och innan jag visste ordet av det började sluttexterna att rulla.

Jag hade en jävligt kul stund i soffan och ångrar inte en sekund att jag satte mig och såg Virus. Det är en skön och avslappnad popcorn-rulle som jag definitivt kommer att sätta mig för att se fler gånger. Rekommenderas.

No Comments

2019 – Dopo la caduta di New York (aka 2019 – After The Fall Of New York) av J

augusti 8th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Året är 2019. För tjugo år sedan utbröt ett kärnvapenkrig som ödelade stora delar av Jorden och förvandlade planeten till en radioaktiv soptipp, befolkad av människor utan något som helst hopp om en ljus framtid. En handfull deformerade varelser utvecklades strax efter krigets utbrott och sen… ingenting. I nästan femton år har inte en enda människa blivit född.

New York City, nu mer en gigantisk hög av sopor och skrot, är under kontroll av den ondskefulla militärstyrkan Eurak. Med hjälp från inhyrda legosoldater är Eurak styrkorna effektiva i sitt jobb att utplåna alla lokalinvånare och använder de som fortfarande är friska till alla möjliga genetiska experiment, i ett desperat försök att hitta nyckeln till mänsklighetens överlevnad. Samtidigt har deras motståndare, rebelgruppen Pan American Confederacy, fått information om att det faktiskt finns en fertil kvinna kvar. Enda problemet är att hon befinner sig mitt i New York City. De hyr in legosoldaten Parsifal (Michael Sopkiw) och tillsammans med två andra legosoldater beger han sig iväg för att hämta henne och säkerställa mänsklighetens överlevnad.

Italienarna kan göra film dem. Filmerna är oftast inte jättebra, men film kan de göra i alla fall! 2019 – Dopo la caduta di New York – eller 2019 – After The Fall Of New York – är ett praktexempel på det. Filmen spelades in 1983 och regisserades av Sergio Martino – mannen bakom exempelvis Torso från 1973 – och är en italiensk Escape From New York rip off.

Hur som helst är filmen bitvis långdragen och inte alls trashigt underhållande på det sättet som jag hade föreställt mig att den skulle vara, men den hade samtidigt sina stunder då filmens action var otroligt skrattretande och fightscenerna som spelades upp framför mina ögon fick mig att yla av skratt. Edmund Purdom (Pieces, Don’t Open Till Christmas) dyker här upp i en liten roll och vi ser även George Eastman (Antropophagus, Absurd) här i en liten men viktig roll som Big Ape (yes, really).

2019 – Dopo la caduta di New York var inte riktigt så pass underhållande som jag trodde att den skulle vara, men den väckte å andra sidan mitt intresse för italienarnas post-apokalyptiska filmer från 80-talet (däribland deras Mad Max rip offs som vart en egen subgenre under första halvan av 80-talet). Hade filmen varit mer bonkers och dum hade jag troligtvis gett den en rekommendation tack vare rent underhållningsvärde, men som den är räcker inte hela vägen.

No Comments

Jurassic World: Fallen Kingdom av J

juni 9th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Äventyr/Fantasy

Tre år har gått sedan Jurassic World slog igen och dinosaurierna har levt i det fria på Isla Nublar sedan dess. Men när den vilande vulkanen Mount Sibo på ön börjar visa tecken på att den snart kommer få ett utbrott och utplåna allt liv på ön sätter miljardären och John Hammond’s föredetta partner Benjamin Lockwood (James Cromwell) ihop en hemlig operation för att föra en handfull dinosauriearter ifrån den dödsdömda ön till en ny och säker ö där de kommer få leva utan människans inblandning. Claire Dearing (Bryce Dallas Howard) och Owen Grady (Chris Pratt), som överlevde incidenten vid Jurassic World tre år tidigare, blir snabbt involverade i operationen. Väl på ön börjar Owen att söka efter Blue – ledarraptorn han hade hand om medan parken fortfarande var aktiv – och upptäcker snart en konspiration som har potential att rubba hela planetens naturliga ordning…

Att en uppföljare till Jurassic World skulle komma var väl ganska oundvikligt och jag tvivlar på att någon överhuvudtaget vart förvånad när Jurassic World: Fallen Kingdom blev utannonserad som en kommande film. Så… hur är filmen?

Jurassic World: Fallen Kingdom är ett förutsägbart, högljutt och actionpackat action-äventyr som inte bjuder på några speciellt stora överraskningar och följer varenda standardmall för den här typen av film till punkt och pricka. Jag har jävligt svårt att tro att någon som ser filmen blir överraskad av de olika vändningarna som förekommer i filmen. Fast å andra sidan, vem tittar på en Jurassic Park/World film för att bli överraskad? Även om filmen är sjukt förutsägbar så är den så klart underhållande för vad den är; en stor, svindyr och dum popcornfilm.

Vad mer finns det att säga egentligen? Det är en underhållande summer blockbuster med snuskigt snygga effekter – likt flera av de tidigare filmerna i serien – som swischar förbi utan några större bekymmer. Jag ger den en rekommendation, i alla fall till fans av de tidigare filmerna och de som vill ha en skön popcornfilm att kika på. Nu är det bara att vänta på den tredje Jurassic World filmen som spikats för release i Juni, 2021.

Läs gärna min recension av Jurassic World och H’s nästan tio år (!) gamla recension av en DTS utgåva av Jurassic Park.

1 Comment

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud