| Subcribe via RSS

Strange Behavior av J

augusti 8th, 2019 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Änklingen John Brady (Michael Murphy) är polischef i den sömniga småstaden Galesburg, Illinois där han har bott större delen av sitt liv. John har levt ett stormigt liv tillsammans med sin son Pete (Dan Shor) sedan hans frus mystiska död flera år tidigare, som han alltid varit övertygad om att hennes nu mer bortgångne chef, Dr. Le Sange (Arthur Dignam), hade något att göra med. Han och Pete’s liv har hur som helst börjat återgå till det normala då John har börjat dejta Barbara (Louise Fletcher), en servitris på det lokala haket. Men när en rad bestialiska mord plötsligt lamslår den lilla staden börjar John misstänka att de ohyggliga brotten kan ha kopplingar till de hemliga experiment som utförs vid stadens colleges psykologiska avdelning…

Strange Behavior – eller Dead Kids, Human Experiments eller Small Town Massacre som den också är känd som – är en sci-fi slasher från 1981 som tar konceptet med slashergenren och gör en egen grej av det, vilket funkar sisådär i mitt tycke. Jag föredrar mina slasherfilmer där en psykotisk galning springer runt i mask och har ihjäl folk till höger och vänster, medan det är flera olika personer som gör just det i Strange Behavior – både med och utan mask – vilket bitvis blev ganska långdraget. Skådespelet varierar från ganska bra till skrattretande uselt, vilket även gäller för effekterna.

Filmens största problem är händelseförloppet i den till och från börjar släpa och även om den bitvis blir skönt cheesig så blir jag aldrig riktigt fängslad i det som händer. Hade filmen kortats ner med tio, femton minuter och om de lagt in ett mord eller två till hade jag antagligen diggat filmen mer, men som den är så hade jag bitvis svårt att låta bli att sträcka mig efter telefonen för slösurfning medan filmen gick.

Överlag är det en hyfsad välgjord och okej film för vad den är, men den föll inte mig hundra procent i smaken helt enkelt. Konceptet var förvisso intressant, men jag föredrar som sagt mina slasherfilmer där mördaren bär mask igenom hela filmen och där klimaxet går ut på att avmaskera denne för en sista konfrontation. Nåja. Det finns sämre filmer än Strange Behavior, det är något som är säkert.

No Comments

Happy Death Day 2U av J

juli 19th, 2019 | Postad i Film, Komedi, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Efter att ha lyckats klura ut vem som gång på gång mördade henne på hennes födelsedag har Tree Gelbman (Jessica Rothe) äntligen lyckats komma ur den underliga tidsloopen hon fann sig fast i och allting verkar ha återgått till det normala – tror hon i alla fall. Tree får nämligen inte njuta av friden speciellt länge då hennes nya pojkvän Carter’s (Israel Broussard) rumskamrat Ryan (Phi Vu) hävdar att han upplever samma paradoxala dag om och om igen; att han blir förföljd och mördad av en mystisk galning i en mask föreställande skolans maskot enbart för att vakna upp samma morgon igen. I ett försök att ställa allting till rätta genomför gänget ett experiment, som i sin tur går fel och skickar tillbaka Tree till ruta ett igen och in i en ny tidsloop…

Jag hade hoppats på att få se Happy Death Day 2U på vita duken då jag blev ett instant-fan av Happy Death Day när jag såg den för första gången. Dessvärre blev det inte så och jag fick vackert vänta på bluray släppet av filmen. Nu har jag således äntligen sett filmen och jag gillar den, även om jag hade förväntat mig en slasherfilm men fick istället en sci-fi komedi med inslag från slashergenren. Jag hade hellre sett att de fortsatt på samma spår som i den första filmen med slasherdelen och expanderat universumet på ungefär samma vis som de gjort här, men det är väl som det är. Filmen är hur som helst välspelad, välskriven och stundtals gapflabbsrolig och fungerar nästan lika bra som den första filmen, fast på grund av andra anledningar givetvis.

Nå. Happy Death Day och Happy Death Day 2U är en skön popcorn double feature man kan köra om man vill se lättsam underhållning med både våld och humor – och lite sci-fi. Happy Death Day 2U får tummen upp av mig, även om jag föredrar den första filmen. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av Happy Death Day också.

No Comments

Godzilla: King Of The Monsters av J

juni 3rd, 2019 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Fem år har gått sedan världen skakades om och blev varse om att gigantiska monster – titaner – existerar. Paleontologisten Dr. Emma Russell (Vera Farmiga) har under den krypto-zoologiska byrån Monarch utvecklat och byggt ”ORCA”; en apparat som ska vara kapabel till att sända ut frekvenser som enbart titanerna kan höra – ett sätt att kommunicera med eller kontrollera dem. Dr. Russell får bekräftat att hennes uppfinning fungerar efter att ha lugnat ner en nyfödd gigantisk larv, döpt till Mothra. Anläggningen de befinner sig i blir emellertid strax därpå attackerad av en grupp eko-terrorister, ledda av Alan Jonah (Charles Dance), och Dr. Russell blir tillsammans med sin dotter Madison (Millie Bobby Brown) kidnappade.

I ett försök att hitta Dr. Russell och Madison vänder sig Monarch forskarna Dr. Ishiro Serizawa (Ken Watanabe) and Vivienne Graham (Sally Hawkins) sig till Mark (Kyle Chandler), Emma’s ex-make och före detta anställd hos Monarch. Fortfarande plågad av minnena efter hans och Emma’s sons död under attacken mot San Francisco fem år tidigare följer han motvilligt med för att försöka hjälpa till. Teamet lyckas snart lokalisera Jonah’s grupp i en Monarch anläggning belagd i Antarktis där de släpper lös den slumrande titanen Monster Zero. Monarch teamet inser snart att det bara finns ett hopp för mänskligheten kvar; Godzilla.

Jag såg om Godzilla från 2014 (recenserad här) häromdan för att fräscha upp minnet inför mitt biobesök av Godzilla: King Of The Monsters och min åsikt är väl ungefär den samma som tidigare; det är en bra film, men det är snålt med monsteraction och istället får man se en massa efterverkningar. Allt det kompenserar den här filmen för. Filmens handling är väldigt generisk, förutsägbar och ganska korkad på sina ställen, men det är en sjuhelvetes till monsteractionfilm. Det smäller, dånar och väsnas som fan igenom större delen av filmen och saker som logik och realism får givetvis snällt stryka på foten här – vilket förvisso är föga förvånande då sådana saker inte hör hemma i den här typen av film.

Med det sagt; jag tokdiggade den här filmen. Det är en popcorn-rulle through and through och en jäkligt underhållande sådan. En solklar rekommendation från min sida. Nu är det bara att vänta på Godzilla vs. Kong som kommer i början på nästa år.

2 Comments

Kong: Skull Island av J

juni 3rd, 2019 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Äventyr/Fantasy

I samband med Vietnamkrigets slut lyckas Bill Randa (John Goodman) och hans partner Houston Brooks (Corey Hawkins) från Monarch byrån att få igenom en begäran om finansiering av en expedition till den oupptäckta ön Skull Island i Södra Stilla havet av Senator Willis (Richard Jenkins). Randa hyr in den före detta British Special Air Service kaptenen James Conrad (Tom Hiddleston) för att guida expeditionen och en grupp soldater under överste Preston Packard’s (Samuel L. Jackson) befäl får i uppdrag att eskortera expeditionen. De får även antikrigsfotografen Mason Weaver (Brie Larson) i släptåg, som tror att expeditionen är en hemlig militär operation och har för avsikt att avslöja den för omvärlden.

Väl på Skull Island börjar expeditionen att släppa bomber i skogarna på ön för att kunna kartlägga dess seismologi. Det dröjer dock inte länge förrän en gigantisk gorilla attackerar och förstör helikoptrarna expeditionen har tagit sig dit med, med resultatet att flertalet dör och de resterande delarna av gruppen splittras runt om på ön varpå den ultimata kampen mellan människa och natur påbörjas.

Vad kan jag säga? Jag är som vanligt sen till festen och alla andra har redan däckat för länge sen. Hur som helst så gillade jag Kong: Skull Island. Det är en lättsam och underhållande monsteractionfilm utan några större ambitioner att försöka vara något annat. Det är en skön popcorn-rulle som rullade förbi utan några som helst problem. Den är välspelad, snygg, högljudd, bombastisk och kul. Saker som logik och realism får så klart stryka på foten, fast å andra sidan är väl det att förvänta sig av den här typen av film också. Att filmen är ganska förutsägbar och inte nämnvärt överraskande bekymmrade mig inte så mycket – dess action vägde upp det, helt enkelt.

Som sagt, jag gillade Kong: Skull Island och vid det här laget lär väl alla veta att man bör se den här mellan Godzilla remaken från 2014 (recenserad här) och Godzilla: King Of The Monsters (recenserad här) då den här filmen ingår i samma universum. Hur som helst så ger jag den här filmen en tumme upp och en rekommendation.

No Comments

Rampage av J

april 19th, 2019 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Efter att ett experiment ombord på Athena-1 – en rymdstation ägd av företaget Energyne, som sysslar med genmanipulation – har gått ordentligt fel med resultatet att stationen exploderar slungas tre behållare med patogenen CRISPR ner mot Jorden. CRISPR är designad för att användas som ett vapen och muterar de exponerade testobjekten till att bli större, snabbare och mer aggressiva.

Primatologisten Davis Okoye (Dwayne Johnson) arbetar vid San Diego Wildlife Sanctuary och har en nära relation till en sällsynt albino gorilla vid namn George, som Davis räddade vid en ung ålder från tjuvjägare och som Davis kan kommunicera med genom teckenspråk. En av behållarna från Athena-1 kraschar i George’s inhägnad, varpå han snabbt blir exponerad av CRISPR. Samtidigt har de två andra behållarna kraschat i Florida där en krokodil har svalt behållaren och i ett skogsområde i Wyoming där en gråvarg har blivit exponerad av patogenen. De tre djuren börjar snabbt att mutera och i en kamp mot klockan försöker Davis tillsammans med forskaren Dr. Kate Caldwell (Naomie Harris) att hitta ett botemedel för att förhindra en global katastrof – och för att rädda den förfärliga varelsen som en gång var hans vän…

Oh boy… Rampage (eller Rampage: Big Meets Bigger som den hette i Sverige, bland annat) från 2018 – som är löst baserad på (eller kanske bara inspirerad av) arkadspelet Rampage från 1986 – är en högljudd, påkostad, fartfylld, actionpackad och kul popcorn-actionfilm som är dummare än en säck med stenar, men som å andra sidan är helt fantastiskt underhållande. Dwayne är alltid Dwayne, Malin Åkerman är härligt ond som en av filmens skurkar och Jeffrey Dean Morgan är som vanligt sarkastiskt skön. Jag hade en riktigt kul stund med den här filmen och jag ångrar ärligt talat bittert att jag inte gick och såg den på bio när den släpptes.

Rampage är God Underhållning för popcorn-publiken och jag kommer definitivt att bänka mig i soffan igen för att se om den här filmen. Rekommenderas.

No Comments

Food Of The Gods II av J

december 1st, 2018 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Dr. Neil Hamilton (Paul Coufos) blir ombedd att komma till hans gamla lärares hus då hon har en stor hemlighet att berätta för honom. Läraren har utfört ett experiment på en liten pojke med tillväxthormoner och på något sätt har han vuxit till en gigantisk storlek. Läraren ber sin favoritelev att göra fler experiment för att se om det går att framställa någonting som kan reducera storleken på pojken, som inte bara fortsätter att växa – hans attityd börjar att bli allt mer våldsam också.

Vid colleget Dr. Hamilton på jobbar protesterar en grupp PETA medlemmar mot att skolan genomför experiment på levande djur. Dr. Hamilton har alltid varit emot den typen av experiment, men då ett barn är involverat beslutar han sig för att injicera den experimentella tillväxthormonen i en råtta. Råttan börjar snabbt att växa men innan Dr. Hamilton hinner stoppa tillväxten lyckas råttan rymma och beger sig ner i kloakerna. Ännu värre är att ett dussin andra råttor lyckas rymma även de, men inte innan de också har fått tillväxthormonerna i sig – och snart börjar lemlästade kroppar att återfinnas runt omkring på skolområdet…

Food Of The Gods II är en av de där uppföljarna som inte har något med originalet att göra (eller ens nämner det) och som ingen egentligen bad om, men jag är samtidigt glad över att de faktiskt gjorde den – det här är bra skit. Filmen är en typisk sent 80-tals cheese-skräckfilm och är en sån där film jag inte kan låta bli att bara älska. Skådespelarna är överlag bra B-skådisar, effekterna ser helt okej ut och manuset är väldigt underhållande och tar sig inte själv på speciellt stort allvar.

Food Of The Gods II är en skön popcornfilm som visade sig dessutom vara förvånansvärt blodig och slafsig (en scen var rent av ganska äcklig). En stor tumme upp och en solklar rekommendation från mig – länge leve 80-talets cheesiga skräckfilmer!

No Comments

The Food Of The Gods av J

december 1st, 2018 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Den amerikanske football spelaren Morgan (Marjoe Gortner) och två av hans vänner beger sig iväg på en jaktresa på en kanadensisk ö när en av dem plötsligt dör i en mystisk djurattack. Efter att ha undersökt saken närmare upptäcker han att hela ön kryllar av djur som på något sätt har vuxit till gigantiska storlekar – bland annat en stor hord med hungriga råttor…

Elva år efter att han regisserade den urusla sci-fi ”komedin” Village Of The Giants skrev Bert I. Gordon ett manus löst baserat på samma roman som Village Of The Giants – H.G. Wells’ The Food Of The Gods and How They Came To Earth – och regisserade filmen, The Food Of The Gods. Till skillnad från Village Of The Giants är The Food Of The Gods en underhållande film tack vare dess spänning (även om konceptet är väldigt korkat och löjligt), en stor dos cheese och skådespelarinsatser som överlag faktiskt är ganska bra. De flesta av karaktärerna är sympatiska (i synnerhet Gortner’s karaktär) och även om effekterna ser gräsliga ut så fanns det ändå en viss charm med dem här till skillnad från Village Of The Giants.

Jag gillade The Food Of The Gods mer än vad jag faktiskt trodde att jag skulle göra och ger den en tumme upp. Rekommenderas om man är sugen på cheese från 70-talet.

2 Comments

Village Of The Giants av J

december 1st, 2018 | Postad i Film, Komedi, Sci-Fi

Mike (Tommy Kirk) tror att han har slagit jackpot när hans flickvän Nancy’s (Charla Doherty) yngre bror, som de kallar för Genius (Ron Howard), skapar ett tillväxtmedel som resulterar i att djur växer till gigantiska proportioner. En grupp stökiga ungdomar, ledda av Fred (Beau Bridges), anländer samtidigt till staden och när de lyckas komma över medlet gör deras gigantiska storlekar att de blir ostoppbara. Medan Genius försöker att återskapa formeln får Mike och de andra invånarna lov att serva jättarna.

Village Of The Giants från 1965 är väldigt löst baserad på H.G. Wells’ roman The Food Of The Gods and How It Came To Earth och regisserades av Bert I. Gordon – som elva år senare regisserade och skrev ytterligare en film som var löst baserad på en del av samma roman, The Food Of The Gods. Hur som helst är Village Of The Giants något av det mest långdragna och tråkiga jag har sett på väldigt länge.

Filmen inleds bokstavligt med att den här gruppen med ungdomar hoppar ur en kraschad bil och ställer sig och dansar till 60-tals funk-rock i en gyttjepöl i tre minuter. Resten av filmen består av närmare tio sång- och dansnummer varav ett av dem pågår i närmare fem minuter. Skådespelet är styltigt och bitvis riktigt uselt. Effekterna är givetvis utdaterade och ser gräsliga ut, vilket i vissa fall kan vara underhållande i sig men då resten av filmen är som ett stort stolpiller att ta sig igenom hjälper de inte.

Jag gick in med väldigt låga förväntningar på den här filmen och man kan väl säga att den inte överraskade mig. Skippa.

No Comments

Terminator II av J

november 24th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

I ett framtida Venedig har en katastrof inträffat vilket gjort staden obeboelig då vattnet blivit förorerenat. Forskare har blivit placerade i ett labb i staden för att försöka åtgärda problemet, men efter att ett nödanropp från labbet kommer in till ledningscentralen skickas en grupp soldater in för att undersöka saken. Det dröjer inte länge förrän de upptäcker anledningen till nödanropet…

1984 skapade James Cameron filmhistoria med sin film The Terminator och redan två år senare fortsatte han på den inslagna vägen med sin Alien-uppföljare, Aliens. Fem år senare skulle han äntligen släppa uppföljaren till sin genombrottsfilm – det vill säga Terminator 2: Judgment Day – men redan två år innan den filmen kom ut knåpade italienarna Claudio Fragasso (här under pseudonymen Clayde Anderson) och Bruno Mattei (här under pseudonymen Vincent Dawn) ihop en egen uppföljare till Cameron’s mästerverk från 1984…

Terminator II – eller Shocking Dark som den även är känd som – från 1989 är en Aliens rip-off ut i fingerspetsarna med en gnutta The Terminator inslängd mot slutet. Skådespelarinsatserna är bedrövliga med noll inlevelse och karaktärer som stirrar rakt in i kameran vid ett flertalet tillfällen. Effekterna ser man knappt röken av, men monstren ser åtminstone okej ut (även om jag misstänker att det berodde mer på bildkvalitén än något annat). Manuset är överallt och ingenstans. Flertalet scener är direkt tagna ur Aliens men är framförda på ett riktigt bedrövligt vis. Alla karaktärer är i stort sett rip-offs på flera karaktärer (Ripley, Hicks, Newt etc) i Aliens och den kvinnliga huvudpersonens namn, Sara, är direkt taget ur The Terminator. Actionscenerna är styltigt framförda, otroligt energilösa och överlag bara tråkiga. Jag brukar i regel försöka ha ett öppet sinne för trashiga filmer (i synnerhet gamla italienska skräckfilmer), men det här var verkligen bara utdraget.

Men även om jag tyckte att den här filmen var väldigt meh och långtråkig så fanns det en och annan ljusglimt här och där. Exempelvis tyckte jag att det var ganska komiskt att karaktärerna som är i anläggningen i stort sett hela tiden står och skriker åt varandra även om de står bredvid varandra. En del av dialogerna fick mig att fnissa till och Christopher Ahrens’ Arnie-imitation var så bedrövlig att jag inte kunde låta bli att garva åt den.

Terminator II / Shocking Dark hade säkerligen gått hem bättre hos mig om den hade haft mer energi i sig. Så som den är känns den bara jävligt trött och energilös under majoriteten av speltiden och även om den har sina stunder så räcker inte det för att jag ska gilla den. Skippa.

No Comments

Venom av J

oktober 5th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Den grävande journalisten Eddie Brock (Tom Hardy), som är känd för att vara hård och påhoppande under intervjuer, får i uppdrag att intervjua det bioteknologiska företaget Life Foundation’s VD, Carlton Drake (Riz Ahmed) angående hans senaste rymdprogram, som slutade i en krasch i Malaysia. Trots strikta instruktioner om att inte köra sitt vanliga race som han brukar göra hoppar Brock på Drake under intervjun och ifrågasätter de konfidentiella uppgifterna han har kommit över efter att ha snokat i sin flickvän Anne Weying’s (Michelle Williams) e-post, en advokat med kopplingar till Life Foundation. Detta resulterar i att både Brock och Weying får sparken från sina jobb och ett slut på deras relation.

Ett halvår senare blir Brock kontaktad av Dr. Dora Skirth (Jenny Slate), en av Drake’s forskare, som har bestämt sig för att sätta dit Drake och vädjar om hjälp från Brock. Med hjälp av Skirth lyckas Brock att ta sig in i forskningsanläggningen och kommer där i kontakt med en utomjordisk livsform kallad ”symbiot” – en livsform som är tvungen att leva i en symbios med en värd – och blir snart Drake’s måltavla.

Jag är inte ett speciellt stort fan av Marvel eller deras universum – som jag antagligen har påpekat förr – men karaktärerna Venom och Carnage i den tecknade Spider-Man TV-serien var mina favoritkaraktärer som barn och när jag fick höra att en live action film helt dedikerad till karaktären Venom skulle komma blev jag i extas då jag hade älskat att se en sådan film i min barndom.

Hur som så har Venom, som jag tror de flesta redan vet, blivit ordentligt sågad av kritiker (och antagligen fans av Marvel också för den delen). Folk – i synnerhet kritiker – är idioter. Venom är en högljudd, kul, röjig, actionpackad, skön och underhållande popcorn-actionfilm och den försöker inte heller att vara någonting annat. Jag förstår inte hur någon kan tro att en film som är baserad på karaktären Venom skulle vara någonting annat än just det. Filmen är hur som helst välspelad, effekterna ser jävligt bra ut (Venom ser fantastisk ut och karaktärens personlighet är suverän) och även om jag tycker att de hade kunnat kortat ned subploten om Brock och Weying’s förhållande lite grann så är jag ändå grymt nöjd med den och hoppas verkligen att det kommer en fortsättning.

Filmen är inte felfri, givetvis, men den var allt det jag hade hoppats på. Rekommenderas.

1 Comment

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud