| Subcribe via RSS

Skjelvet av J

september 24th, 2020 | Postad i Drama, Film, Thriller

Tre år har gått sedan bergskredet i Geirangerfjorden orsakade en gigantisk tsunami som decimerade det lilla samhället. Geologen Kristian (Kristoffer Joner), som fortfarande bor i Geiranger, lider av minnena och skuldbelägger sig själv för att inte ha gjort mer än vad han gjorde. Tack vare detta ligger han nu i skiljsmässa med sin fru Idun (Ane Dahl Torp), som har flyttat till Oslo.

Efter att en av hans kollegor, Konrad Lindblom, omkommit i Oslofjordtunnelen börjar Kristian undersöka de dokument som skickats till honom, varpå han bestämmer sig för att bege sig till Oslo för att undersöka Konrad’s död närmare. Väl där inser han att Konrad’s forskning pekar på att det kommer inträffa en jordbävning i Oslo – en åtta på Richterskalan…

Likt sin föregångare – Bølgen (Vågen i Sverige) – är Skjelvet (Jordbävningen i Sverige) en jävligt bra katastroffilm. Den är välspelad, snygg och även om det kändes som att filmen hade lite längre uppbyggnad än sin föregångare så är den ändå en riktig nagelbitare när väl katastrofen slår till – och ska jag vara ärlig tror jag faktiskt att jag gillade den här lite, lite mer än Bølgen.

Tillsammans med sin föregångare är Skjelvet ytterligare bevis på att norrmännen vet hur man gör genuint bra och spännande film (och i de här fallen även gripande). Rekommenderas.

No Comments

Bølgen av J

september 24th, 2020 | Postad i Drama, Film, Thriller

Den erfarne geologen Kristian Eikjord  (Kristoffer Joner) gör sin sista dag i den välkända norska turistplatsen Geiranger och ska tillsammans med sin familj flytta till Stavanger. Efter en liten avskedstillställning med sina kollegor vid Åkerneset’s övervakningsstation börjar sensorerna i berget att indikera att grundvattnet har försvunnit. Kristian får en olustig känsla om att någonting är väldigt fel och beger sig tillsammans med en av sina kollegor ner i en spricka på berget enbart för att finna att sensorernas kablar trasiga.

Kristian’s tidigare chef, Arvid Øvrebø (Fridtjov Såheim), går med på att de ska gå upp på en högre säkerhetsnivå men vägrar att slå igång evakueringslarmet – vilket visar sig bli ett ödesdigert beslut då ett stort bergskred snart kraschar ner i den trånga fjorden, vilket skapar en åttio meter hög tsunami som är på väg rakt mot Geiranger…

Jag gillar katastroffilmer och de är en av få typer av filmer som genuint skrämmer mig på riktigt. Ja, alltså de filmer som faktiskt hade kunnat inträffat på riktigt. Så, den norska katastroffilmen Bølgen (Vågen i Sverige) borde ju ha varit en no-brainer för mig att se givetvis, om det inte hade varit för det faktum att jag inte hade en aning om att den ens existerade.

Anledningen till att jag överhuvudtaget såg Bølgen var på grund av dess uppföljare, Skjelvet (Jordbävningen i Sverige), som jag snavade över när jag var på affären och handlade. Ovetandes om att det var en uppföljare köpte jag hem den och insåg först hemma att den hade en föregångare.

Bølgen (tillsammans med Skjelvet) påvisar återigen att norskarna vet hur fan man gör genuint bra film, som även kan vara väldigt gripande och spännande. Till skillnad från amerikanska katastroffilmer där det slängs one-liners till höger och vänster, komiska reliefs som måste inbefinna sig med jämna mellanrum och där själva katastrofen sprider sig över en större yta känns Bølgen mer realistisk. Dels i det faktumet att katastrofen inträffar på en plats och sprider sig inte över halva Norge, men också för det faktum att karaktärerna känns verkliga; att de är i en livsfarlig situation och försöker överleva, där humor och macho bullshit känns opassande. Med det sagt så älskar jag de amerikanska katastroffilmerna, delvis på grund av hur absurda många av dem egentligen är, men Bølgen kändes som en frisk fläkt i en genre som hade behövt lite fler av den här typen av filmer i sig…

Filmen är grymt välspelad (i synnerhet Kristoffer Joner är ruskigt bra i rollen som Kristian) och den ser förbannat bra ut rent effektmässigt, vilket återigen är ett bevis på att norrmännen jävlar kan göra bra film.

Har du missat Bølgen/Vågen så tycker jag definitivt att du ska ge den en chans. Rekommenderas.

No Comments

Man On A Ledge av J

september 6th, 2020 | Postad i Film, Thriller

Ex-polisen, och nu mer förrymd fånge, Nick Cassidy (Sam Worthington) står på en avsats på den tjugoförsta våningen på ett hotell i New York och hotar att hoppa till sin död. En massiv polisinsats sätts in tillsammans med brandkåren för att försöka förhindra honom från att göra sina hot till verklighet. På hans begäran kallas förhandlaren Lydia Mercer (Elizabeth Banks), vars senaste fall slutade olyckligt, in för att försöka prata ner honom från avsatsen. Saker är dock inte vad de verkar vara…

Jag är osäker på vart jag plockade upp Man On A Ledge, men jag misstänker att det var i en sån där låda som finns på de flesta matvarubutiker där man kan köpa en film för femtionio kronor eller två för nittionio. Hur som helst så var filmen ett blindköp och ett riktigt bra sådant.

Man On A Ledge är en välspelad, spännande och tight thriller som, efter en något svajande inledning, bränner på i en jävla fart. Filmen blir bitvis lite av en nagelbitare och bjuder på en hel del vändningar längs vägen – även om en del av dem går att se på flera mils avstånd så funkar de hyfsat.

Det finns inte så där värst mycket att tillägga. Man On A Ledge är definitivt ett av de bättre blindköpen jag har gjort när det gäller film. Rekommenderas.

No Comments

Sotto il vestito niente av J

september 5th, 2020 | Postad i Film, Thriller

Skogvaktaren Bob Crane (Tom Schanley) och hans modellsyster Jessica (Nicola Perring) är tvillingar och besitter en telepatisk förmåga emellan varandra. När Bob ser för sitt inre hur Jessica blir mördad av en osedd förövare beger han sig till Milano, Italien för att försöka hitta sin syster. Väl där får han veta att hon har försvunnit spårlöst och kontaktar kommisarien Danesi (Donald Pleasence) för att få hjälp att hitta henne. Danesi är till en början tveksam mot Bob, men efter att flera kroppar efter toppmodeller börjar dyka upp står det klart att en psykotisk galning går lös i Milano.

Sotto il vestito niente – Nothing Underneath utanför Italien och Modellmorden i Sverige – är en giallo från 1985 som känns mer som en amerikansk dussinthriller. Hur som helst så spelar inte det någon roll för jag fucking älskade det här.

Filmen var ganska välspelad för att vara en italiensk produktion (det var lite lustigt att titta på Donald Pleasence som försökte bryta på italienska) och den bjuder på en hel del genuin spänning som jag inte alls var beredd på. När slutet väl kommer slängs så klart all logik ut genom fönstret och de sista minuterna av filmen blir en aningen bonkers i sann slasher- och giallo-anda.

Jag vart lite förvånad över hur mycket jag faktiskt gillade den här filmen. Den må vara ganska standard i sitt utförande, men det är ingenting jag ser som ett problem. Jag kommer definitivt att återkomma till den här. Rekommenderas.

No Comments

Into The Dark – Season 1 av J

september 3rd, 2020 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare, Thriller, TV

Är det något som ligger mig varmt om hjärtat så är det anthology filmer och serier. Ända sen jag såg mitt första Tales From The Crypt avsnitt i en ung ålder har jag varit ett fan av konceptet med kortare skräckberättelser i videoformat. Vissa produktioner är givetvis bättre än andra och personligen skulle jag säga att anthology produktionerna från 80- och 90-talet är bättre än de nya som kommer med jämna mellanrum, även om en handfull av dem är sevärda. Vad har det här med Into The Dark att göra?

Into The Dark är givetvis en anthology serie, som är producerad av Blumhouse Television för det amerikanska TV-nätverket Hulu. Det som skiljer Into The Dark mot andra anthology serier är det faktum att varje episod är en fullängdsfilm istället för en kortare berättelse på tjugofem till trettio minuter, som det oftast är i den här typen av serier. Jag kommer lista filmerna i den ordning de släpptes under säsongens gång för enkelhetens skull. Med det sagt…

Yrkesmördaren Wilkes (Tom Bateman) har precis genomfört ett jobb och ska bege sig till dumpningsplatsen. Då det är kvällen på Halloween tror alla han stöter på att det är en kostym han har och att liket han släpar efter sig är en prop. Hur som helst har någon vandaliserat hans bil varpå han inte tar sig dit han ska. Han stöter på ett gäng festprissar som bjuder med honom på en fest och garanterar honom att han kommer få låna en bil där. Det dröjer inte speciellt länge efter deras ankomst till festen innan saker och ting börjar störta utför och det jobb han har gjort så många gånger tidigare blir i det här fallet betydligt mer komplicerat än vad han trodde till en början.

Det här är fullängds adoptionen av kortfilmen The Body från 2013, som även var med i anthology filmen Patient Seven från 2016 (recenserad här). Jag förstod inte riktigt hur de skulle ta konceptet från kortfilmen och dra ut det till 80 minuter, men med några ändringar i manus lyckades de ganska bra. Den började släpa lite grann ungefär mitt i, men de sista tjugo eller så minuterna växlade upp tempomässigt och filmen rundade av på ett ganska hyggligt – om än ganska förutsägbart – sätt.

The Body erbjuder knappast något nyskapande och det mesta som händer i den är väl ganska förutsägbart, men det är en underhållande och välspelad popcornrulle i alla fall som rullar förbi utan några större bekymmer. En bra start på serien helt enkelt.

Det har nästan gått ett år sedan Kimberly’s (Diana Silvers) mor hittades mördad och hon har sedan dess lidit av agorafobi – torgskräck. Medan årsdagen för hennes mors död börjar närma sig börjar hon misstänka att hemmets trygga vrå och hennes kärleksfulle far Henry (Dermot Mulroney) kanske bara är en ”hägring” och att hon svävar i livsfara.

Jag gillade Flesh & Blood också, trots att den till en början var ganska långsam. Den är väldigt välspelad (Dermot Mulroney gjorde i synnerhet ett bra jobb här) och den tredje akten i synnerhet är fantastisk. Jag tycker dock att de hade kunnat ”leka” mer med tittaren då det är extremt uppenbart vart allting är på väg så fort Kimberly har börjat fatta misstankar. Lyckas man inte klura ut vad som ska hända är man antagligen hjärndöd och bryr sig nog ganska lite i vad som händer i en film i en TV-serie som knappt en käft i Sverige har hört talas om.

Nåja. Jag gillade filmen hur som helst trots att den var väldigt förutsägbar. Det som räddar filmen (till en viss del i alla fall) är Mulroney’s prestation, vilket antagligen är det bästa med hela filmen faktiskt. Trots dess problem får den en tumme upp från mig.

Det är juletider och skådespelaren Wilson (Nyasha Hatendi) har precis flyttat till en ny stad och behöver ett jobb. Han hittar en annons på en anslagstavla och finner sig snart i rollen som maskoten till årets hetaste nya leksak: Pooka, en animatronisk docka som kan upprepa vad folk runt den säger. Han finner också snart kärleken i den ensamstående mamman Melanie (Latarsha Rose) och allting ser ljust ut för honom. Vilket det antagligen hade varit också om det inte vore för det faktum att han får plötsliga minnesluckor, fasansfulla hallucinationer och en underlig dragning till Pooka kostymen…

Till skillnad från de två tidigare filmerna i Into The Dark serien är Pooka! en mer arthouseaktig mindfuck film. Ingenting av skräckdelen i filmen är sammanhängande under större delen av filmen och jag fick känslan av att det var konstigt bara för konstighetens skull – fram till filmens upplösning. När pusselbitarna hade fallit på plats vart hela filmen betydligt mer sammanhängande än vad den till en början verkade vara och jag insåg först då hur generisk filmen egentligen var. Den här typen av mindfuck filmer har vi sett många gånger tidigare och den faller också in i facket för filmer som tappar sin kraft efter en första titt.

Hur som helst så är filmen välspelad och Pooka kostymen är en aningen creepy, även om allt annat bara (för stunden, innan upplösningen) kändes som en massa osammanhängande dravel som inte var ett dugg läskigt. Det spelar ingen roll hur mycket de än blinkar med julbelysningar och visar starka röda färger i kombination med någon underlig hallucination, det blir inte nämvärt läskigare för det.

Nåja. Hade det inte varit för dess slut som ger en förklaring till allting som händer i filmen och de gått den där vägen många arthouse filmer tar (det vill säga där de inte förklarar ett skit, det ska bara vara konstigt för konstighetens skull) hade jag antagligen sågat Pooka! jäms med fotknölarna, men då de åtminstone ger en förklaring till det som händer i filmen (hur generisk den än må vara) så tycker jag väl att filmen fungerar okej, även om den inte är någonting jag kommer ha någon större brådska att se om.

De fyra gamla vännerna Alexis (Suki Waterhouse), Danielle (Carly Chaikin), Kayla (Kirby Howell-Baptiste) och Chloe (Melissa Bergland) samlas i deras gamla studentbostad på Nyårsafton för en tjejkväll. Medan de spelar ”Sanning eller konsekvens” börjar gamla minnen att komma upp till ytan och de osämjor som legat och ruvat börjar snart manifestera sig i mordiska slag.

New Year, New You är en riktig skitfilm. Alla karaktärer är antingen idioter eller irriterande självupptagna rövhål, som bitvis är så pass cringe att jag nästan började gnissla tänder. De första fyrtiofem minuterna går åt till en massa fullkomligen ointressant dravel i form av ett uselt försök till karaktärsuppbyggnader och de sista fyrtiofem minuterna består av att dessa idioter har ihjäl varandra, varav en av dem är antagligen den mest lättmanipulerade karaktären jag någonsin har sett i en film – och då överdriver jag inte heller. Filmens andra halva är inte fullt lika irriterande som den första halvan, men den är å andra sidan inte ett dugg mer spännande eller intressant. Det hela var så förbannat generiskt och fritt från överraskningar att jag hade svårigheter att hålla mig vaken.

New Year, New You är ren dynga. Om du bestämt dig för att titta på Into The Dark kan du med gott samvete hoppa över den här filmen, annars är det cirka nittio minuter du aldrig kommer få tillbaka.

De två kontoristerna Jennifer (Natalie Martinez) och Guy (Matt Lauria) kliver ombord på en hiss i höghuset de jobbar i dagen innan Alla hjärtans dag – enbart för att fastna fyra våningar under jorden. Vad som till en början verkar kunna vara en god personkemi mellan dem tar snart en mörk vändning när den ena parten får veta mer om den andra…

Down är ett gigantiskt steg upp från den usla fjärde filmen i Into The Dark’s första säsong. Manuset är förvisso extremt förutsägbart (man kan räkna ut vart allting kommer ta vägen och hur allt kommer sluta några minuter in) och har gjorts på liknande sätt i andra filmer förr, men trots det så tycker jag att Down fungerar ändå – mycket tack vare rollprestationerna från Martinez och Lauria, som de bägge gör briljanta här (i synnerhet Lauria).

Med det sagt menar jag inte att Down är något man behöver springa benen av sig för att se. Det är en överlag en generisk hiss-thriller som inte bjuder på några större överraskningar (inga alls, faktiskt), men tack vare min underliga förkärlek till filmer som utspelar sig antingen delvis eller helt och hållet i en hiss och det faktum att Down är ganska underhållande trots att den är extremt förutsägbar gör att jag inte kan säga att den är dålig. Produktionsvärdet är högt, filmen är välspelad och med en speltid på knappt åttio minuter susar Down förbi utan några större bekymmer. Den får en tumme upp.

I ett försök att komma undan de negativa löpsedlarna bestämmer sig kändiskocken Peter Rake (Jimmi Simpson) för att tillfälligt flytta till sin familjs semesterhus ute i skogen. Det dröjer dock inte länge förrän spöken från hans förflutna hinner ikapp honom, för att inkassera gamla skulder…

Treehouse är inte fullt lika usel som New Year, New You, men den är inte långt ifrån den. Filmen har förvisso ett bra budskap inbakat i dess story, men budskapet är samtidigt ett så pass stort ”No shit?” att det tappar all form av tyngd det försöker framföra. Att filmen dessutom ingår i en av de subgenrer av skräckfilmer jag är fullständigt ointresserad av gör inte saken mycket bättre – i synnerhet inte då det i slutändan visade sig inte alls vara så (vilket var något jag lyckades förutsäga en stund efter att saker och ting hade börjat få rullning i filmen).

Filmen är välspelad och den har någon enstaka grej som fick mig att höja på ögonbrynen, men den är samtidigt överlag långdragen, ospännande och ointressant. Den största synden en skräckfilm kan göra är att vara tråkig och ointressant, vilket är precis vad Treehouse är. Skippa.

Larry (Keir O’Donnell) är på väg till ett bröllop där hans ex och hans kusin ska gifta sig. På vägen checkar han in på Pink Motel där han möter Chester (Hayes MacArthur); en snubbe som tycker det är skitkul att driva med folk, även om hans skämt kanske går en aningen för långt ibland. Under kvällen driver Chester med Larry och han tar skämten bara längre och längre fram tills den punkt då ingen, bortsett från Chester själv, tycker att skämten är roliga…

I’m Just F*cking With You börjar lite trevande och det tar en stund innan saker och ting börjar röra på sig, vilket i sig inte hade varit något jättestort problem om det inte vore för det faktum att filmen är extremt förutsägbar.

Några få minuter in förstod jag precis vart allting skulle bära av och själva uppbyggnaden av filmen vart således lite långdragen. Det vart att jag satt bara och väntade på att det jag visste skulle hända, skulle hända. När saker och ting väl började kicka igång ordentligt blev filmen hur som helst väldigt underhållande (mycket tack vare MacArthur’s fenomenala prestation som Chester) – i synnerhet det klockrena slutet, som förde mina tankar till något som hade kunnat hända i en episod av Tales From The Crypt. Jag tvivlar dock på att filmen hade lidit av att vara fem, kanske tio minuter kortare än vad den är, mest för att skynda på handlingen.

I’m Just F*cking With You är en av de bättre filmerna i Into The Dark’s första säsong, även om dess uppbyggnad vart något långdragen. Den får hur som helst en tumme upp.

Genetikern Victoria Harris (Samantha Mathis) har isolerat sig tillsammans med sin son Spencer (Israel Broussard) i ett ensligt beläget hus i hopp om att förändra sin son till det bättre då han påvisat tendenser till att bli en seriemördare under sin uppväxt. Hon tar till sina vetenskapliga kunskaper för att framställa kloner i ett försök att avvänja honom från hans våldsamma tendenser, vilket i sin tur får katastrofala följder…

Säsong ett av Into The Dark fortsätter med en långsammare film i form av All That We Destroy, som är mer en långsamtgående thriller med inslag av sci-fi än en regelrätt skräckfilm. Den är långt ifrån actionpackad och koncentrerar sig mer på att bygga upp de få karaktärer som är med och trappa upp situationen som pågår i filmen fram till den sista akten.

Slow burn filmer är i regel ingenting för mig, men tempot i All That We Destroy fungerar tack vare bra skådespelarinsatser (speciellt från Israel Broussard) och en intressant uppbyggnad till den sista akten som blir lite av en nagelbitare, som sedan avrundas med ett slut jag inte kan låta bli att älska.

Jag är lite förvånad själv men jag gillade faktiskt All That We Destroy och tycker nog att det är en av de bättre filmerna i den första säsongen av Into The Dark. Tumme upp.

Nathan (Clayne Crawford) har nyligen förlorat sin fru i cancer och bestämmer sig för att tillsammans med sina döttrar Clair (Josephine Langford) och Maggie (Lia McHugh) bege sig iväg för att campa på den plats där han friade till sin fru för att strö ut askan efter henne där. Under deras första natt i husvagnen knackar plötsligt någon på dörren och när de tittar ut för att se vem som är där ser de två barn – två barn med svarta ögon…

Är man ett fan av creepypastas (skräckberättelser på internet, för den oinsatte) vet man givetvis direkt vad They Come Knocking är baserad på: black eyed children. Fenomenet, som det finns otaliga adoptioner av, som har växt fram på internet om barn med kolsvarta ögon som knackar på ens dörr mitt i natten och frågar om de kan få komma in.

They Come Knocking är så klart ytterligare en adoption av black eyed children, fast i filmform och jag personligen tycker att den fungerar utmärkt. Filmen blir stundtals genuint creepy och både Crawford och Langford gjorde bra prestationer (i synnerhet Crawford). McHugh var väl också bra i sin rollsättning men jag fann hennes karaktär extremt irriterande – även om jag förstår varför den var skriven som den var.

They Come Knocking är hur som helst en bra film och är nog en av mina favoriter i den här första säsongen av serien. Två tummar upp.

Marisol (Martha Higareda) är en ung höggravid mexikansk kvinna som bestämt sig för att försöka ta sig över till amerikansk mark med hjälp av en människosmugglare för att finna den amerikanska drömmen. Men väl vid gränsen svimmar hon enbart för att vakna upp till en amerikansk mardröm…

Culture Shock känns mer som kritik av den nuvarande presidenten i USA, Donald Trump, än en skräckfilm. Visst finns där några intressanta idéer (i synnerhet grundkonceptet med filmen som påminner mig om en sak som inträffar i spelet Saints Row 4), men filmen känns ändå felplacerad trots dess makabra idé om hur illegala flyktingar skulle kunna behandlas.

Även om det händer saker igenom filmen känns det ändå som att den står på tomgång under en stor del av dess speltid och de ”läskiga” bitarna blir bara jävligt utdragna.

Filmen är välspelad och så, men det räcker inte till för göra filmen tillräckligt intressant för att jag ska ha någon som helst lust att återse den. Den är bättre än flera andra filmer i den här första säsongen av Into The Dark, men den är samtidigt långt ifrån någon av de bättre.

Det finns en vandringssägen på Helbrookskolan som berättar om en lärarinna som dog av en hjärtattack efter att ha blivit utsatt för ett spratt som gått snett för tio år sedan. I panik klädde ungdomarna som utsatt henne för det i skolans maskotkostym och gömde undan liket och det sägs nu att skolan är hemsökt av hennes hämndlystna ande, som tar de som inte sköter sig i skolan. En grupp ungdomar som har fått kvarsittning på en lördag får ganska snart veta hur mycket sanning det egentligen ligger i vandringssägnen om den döda lärinnan…

School Spirit, för mig, kan vara den absolut bästa filmen i hela säsong ett av Into The Dark. Det är en whodunnit slasherfilm och jag älskade varenda minut av den. Visst, den är bristfällig, totalt idiotisk och karaktärerna är väldigt endimensionella och emellanåt korkade, men det hör till subgenren. Jag hade en jäkligt kul stund i soffan framför den här filmen och kommer säkerligen att se om den. Två stora tummar upp.

Och ja, jag klurade ut väldigt fort vem som var mördaren…

Halvsystrarna Shay (Jahkara Smith) och Jo (McKaley Miller) har tillsammans med deras far åkt till en hemlig religiös tillställning för att bilda ett kontrakt mellan sig själva, sin far och Gud så att de ska hålla sig ”rena” fram tills det att de gift sig. Väl där genomför de en seans tillsammans med några andra unga kvinnor för att frammana Lilit – Adam’s första fru. Efteråt börjar Shay få underliga syner och frågan är vem som är mest farlige egentligen; demonen de har släppt lös eller trycket från deras kontrollerande fäder?

Till en början när jag satt och tittade på Pure undrade jag varför i helvete filmen var så kvinnofientlig. Varför alla manliga karaktärer i filmen behandlade de kvinnliga karaktärerna som om de var underlägsna på något sätt. Sen kom slutet och alla pusselbitar föll på plats.

Pure är antagligen en våt dröm för vilken militant SJW som helst då filmen i stort sett är ett stort långfinger till män. Filmen målar upp, som den mesta andra SJW-smörjan, hur alla män förtrycker kvinnor och att i slutändan ska alla kvinnor gå ihop och förgöra hotet (det vill säga alla män) och jadda, jadda, jadda, jadda…

Pure är utan tvekan den sämsta filmen i hela säsong ett av Into The Dark. Att det finns grisjävlar till män som behandlar kvinnor som om de inte vore värda hundskit under skorna är ett faktum, men att signalera sina politiska åsikter i en film som egentligen inte borde ha haft något med signalpolitik överhuvudtaget att göra påvisar bara hur jävla hjärndöda SJW’s är. Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen; majoriteten av de som tittar på film vill inte ha någon annans åsikter nerkörda i halsen när de sitter och tittar på film.

Filmen har en handfull scener som är hyfsat effektiva, men som antagligen hade fungerat bättre i en annan film. Pure är hur som helst nittio minuter dynga och ett ordentligt steg ner i klaveret för serien i mina ögon.

Sammanfattningen:

Into The Dark’s första säsong varierar i kvalité, utan tvekan. Det finns en handfull guldkorn här även om de flesta av dem har sina problem. Samtidigt har den en handfull skitfilmer (i synnerhet den sista som är något av det mest bedrövliga jag har sett de senaste tio åren) som bitvis fick mig att nästan sluta titta på säsongen och skrota hela idéen att se den och skriva den här recensionen.

Skulle jag rekommendera någon att se säsong ett av Into The Dark? Ptja… se de filmer du känner att du eventuellt skulle gilla och skippa resten, är min rekommendation då man inte behöver ha sett någon av de andra filmerna för att begripa sig på varje film.

Jag kommer att återkomma till Into The Dark längre fram när jag har orkat titta igenom säsong två av serien – när nu det kommer hända.

No Comments

The Mule av J

augusti 9th, 2020 | Postad i Drama, Film, Thriller

Earl Stone (Clint Eastwood) är en ensam man i åttioårsåldern, en prisbelönt hortonom och krigsveteran boendes i Peoria, Illinois. Hans ex-fru Mary (Dianne Wiest) och dotter Iris (Alison Eastwood) har tagit avstånd från honom då han alltid låtit jobbet komma före familjen. Han har fortfarande god kontakt med sitt barnbarn Ginny (Taissa Farmiga) och vid ett besök på hennes bröllopsrepetition får han ett erbjudande om jobb som chaufför, som han tackar ja till.

Det Earl inte vet är att han precis har tackat ja till jobbet som knarkkurir för en mexikansk drogkartell. I takt med att hans ekonomiska problem skingras, så börjar Earls tidigare misstag att göra sig påminda. Frågan är bara om han har tid att ställa saker och ting till rätta innan lagens långa arm eller kartellens torpeder får tag på honom…

Hade det inte varit för att jag och min syster var på affären och kollade igenom filmhyllan de hade där för några dagar sedan hade det nog dröjt lite längre innan jag hade köpt hem och spanat in The Mule från 2018. Inte för att den inte tilltalade mig, utan för att jag faktiskt hade glömt att den hade släppts.

The Mule är i grunden inte en film som hade tilltalat mig om det inte vore för det faktum att Clintan var involverad i den – och spelade huvudrollen. Jag har alltid gillat honom som skådespelare och då det här möjligen kan vara hans sista film (han är trots allt nittio år, i skrivande stund) så blir det på något sätt ändå speciell. I alla fall för mig.

Filmen är välspelad och dess premiss blir stundtals spännande (och komisk) trots den lunkande takten filmen går i. Trots en speltid på nära två timmar känns filmen aldrig seg även om den har ett hyfsat långsamt tempo.

Filmen påminde mig en hel del om Gran Torino (recension av mig här, recension av H här), mycket tack vare att Clintan spelar en liknande karaktär där som här (även om han inte är fullt lika vresig och grinig i den här filmen). Att filmen påminner om Gran Torino har jag inget problem med överhuvudtaget då det är en film jag återkommer till med jämna mellanrum.

The Mule är en fin film som i grund och botten återspeglar lite grann på hur vissa lever sina liv; att de förkastar det som betyder någonting egentligen och inser det inte förrän de är på väg att förlora det. Tänkvärt. Rekommenderas.

No Comments

Fight Club av J

augusti 9th, 2020 | Postad i Film, Thriller

En ung man (Edward Norton) lever ett olidligt tråkigt liv och jobbar med att undersöka bilkrascher för att fastställa om bilföretaget han jobbar hos ska kalla tillbaka modellerna för att fixa problem som kan finnas med dem. Han lider även av kronisk sömnlöshet och besöker terapigrupper för de som överlevt olika sjukdomar eller andra trauman. När han möter Marla (Helena Bonham Carter), som likt honom varken är ett offer eller en överlevare, verkar hans liv bli lite mer uthärdligt.

Hans liv tar emellertid en ny vändning en dag när han möter den karismatiske tvålförsäljaren Tyler Durden (Brad Pitt) på flyget hem. Tyler verkar vara allt som han inte är och tillsammans skapar de en hemlig klubb enbart för män, där medlemmarna slåss bare knuckled mot varandra. Saker och ting börjar snart spåra ur och när han inser Tyler’s dolda agenda med klubben måste han acceptera den hemska sanningen att Tyler kanske inte är den han utger sig för att vara…

Sist jag såg Fight Club var i tonåren och om jag inte minns fel såg jag den bara en enda gång. Likförbannat kom jag ändå ihåg hur filmen slutade trots att det var nära tjugo år sedan jag såg den. Det här hade väl egentligen inte spelat så stor roll om det inte vore för det faktum att – som jag misstänker de flesta redan vet – filmen har ett slut som ska fungera som en bildlig käftsmäll till tittaren.

Vetskapen om hur filmen slutar gjorde ju inte den sämre, men med en speltid på två timmar och tjugo minuter blev den bitvis nästan outhärdlig då den är menad att vara konstig på ett sånt sätt att man ska få en känsla av ”Aha!” i slutet när förklaringen kommer – som lös med sin frånvaro tack vare att jag hade sett filmen för nästan tjugo år sedan. Dessutom tycker jag nog att uppbyggnaden i början av filmen pågick lite väl länge. Återigen, den fungerade bra första gången jag såg den i tonåren, men tack vare att jag visste vad som komma skulle så vart det mer en transportsträcka än någonting annat…

Med det sagt tycker jag att filmen är bra, men det känns samtidigt som att filmen är menad att bara ses en gång (såvida man inte har ett extremt dåligt minne). Den är sjukt välspelad och dess mörka humor fungerar överlag riktigt bra än idag, jag önskar bara att jag hade kunnat se den med ”nya” ögon och inte kommit ihåg vart allting var på väg.

Om du av någon outgrundlig anledning missat Fight Club så tycker jag att du ska se den. Det är en välgjord, skruvad och bitvis komisk thriller som vid den första titten är som att få ett knytnävslag i ansiktet – så man får väl se det som en rekommendation, antar jag.

No Comments

Trauma Center av J

augusti 8th, 2020 | Postad i Film, Thriller

Under ett kvällspass går servitrisen Madison Taylor (Nicky Whelan) ut med soporna till containern bakom fiket hon jobbar på och blir vittne till hur en polisman blir ihjälskjuten av två oidentifierade män – och blir också träffad i benet av en kula. Hon blir snabbt inlagd på sjukhus och tvingas övernatta där.

Polisveteranen Steve Wakes (Bruce Willis), som var den ihjälskjutnes partner, begär att Madison ska placeras på en öde avdelning av sjukhuset under polisbeskydd för att minimera risken att gärningsmännen ska kunna komma åt henne i väntan på att få ut kulan ur hennes ben, som kan visa vem som låg bakom dådet. Problemet är bara att gärningsmännen är två korrupta poliser – som inte kommer sky några medel för att döda Madison och säkra kulan ur hennes ben.

Jag var på den lokala ICA Maxi butiken för några dagar sedan och tittade efter en TV att eventuellt köpa till sovrummet. Men istället för att gå därifrån med en TV kom jag istället hem med Trauma Center, från 2019.

Till att börja med tycker jag att premissen i filmen är suverän – mycket tack vare att den påminner en del om slasherfilmer som utspelar sig på sjukhus, vilket är något jag älskar. Utförandet är det dock lite sisådär med. Uppbyggnaden är hyfsat lång och vissa av skådespelarinsatserna är styltiga på sina ställen – i synnerhet Bruce Willis’ skådespel, som bitvis känns extremt trött och ointresserad av att egentligen vara med i filmen. Nicky Whelan gör troligtvis den bästa insatsen av allihop i filmen och får de scener som är menade att vara spännande att funka överlag.

Trauma Center är inte dålig, men den är å andra sidan ingen kioskvältare heller. Hade filmen varit tio, femton minuter kortare och haft en lite snabbare uppbyggnad och mindre styltigt skådespel bitvis så hade den nog fungerat bättre än som vilken dussinthriller som helst. Det är en okej film överlag, men det är ingenting jag kommer ha någon större brådska att se om.

No Comments

Phone Booth av J

augusti 8th, 2020 | Postad i Film, Thriller

Stu Shepard (Colin Farrell) är en rappkäftad New York publicist som slingrar sig ur problem och lögner med hjälp av hans charm och karisma. När han en dag svarar i telefonen i en telefonkiosk finner han sig i en dödlig lek med en livsfarlig men intelligent psykopat (Kiefer Sutherland) med ett krypskyttsgevär som kräver av honom att han ska berätta sanningen för sin fru Kelly (Radha Mitchell), som han är otrogen mot tillsammans med sin flickvän Pamela (Katie Holmes). Det dröjer inte länge innan situationen eskalerar och New York polisen dyker upp, som begär att Stu ska kliva ut ur telefonkiosken. Men hur han ska kunna göra det, då han kommer att bli ihjälskjuten om han lägger på luren?

Phone Booth är en sån där film jag såg hos den sedan länge nedlagda videobutiken när den kom men var samtidigt inte en film som tände något större intresse hos mig. Jag hade nog aldrig heller sett filmen om det inte vore för det faktum att den slank med i en beställning jag gjorde på nätet för ett par månader sen.

Hur som helst så visade sig Phone Booth vara en film helt i min smak. Dess korta speltid på knappt åttio minuter gör den till en intensiv och tight nagelbitare som susar förbi utan några som helst bekymmer.

Jag har alltid gillat thrillers som utspelar sig under majoriteten på en och samma plats och Phone Booth är inget undantag i den subgenren. Den är välspelad, intensiv och underhållande – om än inte nämnvärt explosiv. Hur som helst så är det en åttio minuter intensiv thriller som gjorde att jag satt som på nålar. Rekommenderas.

2 Comments

Rambo: Last Blood av J

maj 21st, 2020 | Postad i Action, Film, Thriller

John J. Rambo (Sylvester Stallone) har återvänt hem till sin bortgångne fars hästranch i Arizona och lever ett stillsamt liv tillsammans med sitt syskonbarn Gabriela (Yvette Monreal) och hennes mormor Maria (Adriana Barraza), ständigt kämpandes med hans sjudande känslor. Men när så Gabriela får en invit till en vän i Mexiko för att finna hennes far som hon inte sett sedan hon var liten beger hon sig iväg och hamnar snart i klorna på en kartell. John beger sig efter henne när han nås av nyheten och efter en konfrontation med kartellen lämnas han svårt misshandlad.

Deras första misstag var att kidnappa Gabriela, deras andra misstag var att inte döda John när de hade chansen…

Som en action-thriller är Rambo: Last Blood en bra film. Den är välspelad och bygger sakta upp filmen till dess klimax för att sedan gå ut med en jävligt stor smäll. Grejen är bara den att det inte känns som en Rambo film. Hade de bara bytt namn på Stallone’s karaktär och namnet på filmen hade det kunnat varit vilken dussinfilm inom action-thriller kategorin som helst.

Jag vet inte om det är på grund av Stallone’s ålder eller vad det kan bero på, men filmen har inte alls samma nivå av action som de tidigare filmerna. Visst, filmens slut skrek Rambo lång väg men hade filmen varit i stuk med de tidigare filmerna hade filmens action varit mer utspridd över hela filmen istället för att allting kommer under de sista tjugo minuterna – som nästan såg ut som en klippshow där Rambo slaktade sina motståndare på löpande band.

Jag gillade vad de gjorde här, men filmen känns samtidigt en aningen generisk och fattig på action jämfört med dess föregångare. Om de hade kunnat gjort en bättre film – och således ett bättre avslut på franchisén – vet jag inte. Antagligen. Men jag gillade åtminstone filmen för vad den var, även om den inte kändes som en Rambo film. Den får en marginell tumme upp trots det.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud