| Subcribe via RSS

Joker av J

oktober 29th, 2019 | Postad i Drama, Film, Thriller

Arthur Fleck (Joaquin Phoenix) jobbar som clown i Gotham City och drömmer om att bli ståuppkomiker. Han bor tillsammans med sin mor Penny (Frances Conroy) som han tvingas ta hand om, samtidigt som han kämpar med sin egna mentala ohälsa – däribland att han börjar skratta okontrollerbart när han är nervös, som ofta försätter honom i dåliga situationer. Tiderna är tuffa i Gotham och tack vare hans mentala problem har Arthur det ännu svårare än andra att klara av vardagen. De flesta i samhället avvisar och ser ner på honom, även om det enda han vill är att bli accepterad av andra. Allt medan tiden går börjar dessa problem i kombination med en rad händelser att tynga ner honom mer och mer, vilket snart slungar in honom i en nedåtgående spiral in i vanföreställningar, våld och vanvett.

I ärlighetens namn hade jag faktiskt inga planer att se Joker på bio, min tanke var att invänta dess bluray release. Största anledningen till det var väl mest för att trailern (som jag hade sett otaliga gånger vid mina tidigare biobesök) egentligen inte tilltalade mig speciellt mycket, men då en vän ville se den på stora duken innan den skulle sluta visas bestämde jag mig för att ändå följa med och se den – vilket inte är något jag ångrar nu i efterhand, snarare tvärtom.

Filmen är välskriven, extremt välspelad (i synnerhet av Joaquin Phoenix, som är nästintill förtrollande att beskåda i rollen som Arthur) och även om man kan räkna ut vart filmen ska ta vägen redan från första bildrutan så spelade inte det någon större roll, det är vad som händer på vägen som är det viktiga här. Att se hur Arthur blir behandlad och sedd på av samhället är rent av hjärtskärande och det slog mig under filmens gång hur on point filmen var med hur psykvården sköts i verkligheten; hur människor i behov av hjälp inte får någon och blir utelämnade till sina öden, vilket kan resultera i allvarliga konsekvenser för dennes omgivning.

Det finns en hel del mer att säga om Joker egentligen, men jag tror faktiskt att jag låter det vara osagt och avslutar med följande; se den. Även om filmen är en originstory i grund och botten för karaktären Joker från Batman universumet så är det samtidigt en samhällskritisk (för att inte tala om stark) film som målar upp problem som finns i vårt samhälle som behövs ta itu med, men som ingen vill prata om. Rekommenderas.

No Comments

Summer Of 84 av J

augusti 24th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Det är en tillsynes händelselös sommar i den lilla sömniga staden Ipswich i Cape May, Oregon år 1984 fram tills det att en lokal nyhetstidning får in ett annonymt brev där någon påstår sig ligga bakom försvinnadet av tretton tonårspojkar runtom i Cape May de senaste tio åren och får således namnet ’Cape May Slayer’.

Femtonåringen Davey (Graham Verchere) börjar efter avslöjandet om att en seriemördare går lös att misstänka att ’Cape May Slayer’ kan vara en av hans grannar tillika polis, Wayne Mackey (Rich Sommer). Davey och hans vänner ’Eats’ (Judah Lewis), ’Woody’ (Caleb Emery) och Curtis (Cory Gruter-Andrew) bestämmer sig således att ägna sommaren åt att spionera på honom och samla in bevis som pekar på vem Mackey egentligen är, men ju närmare sanningen de kommer desto farligare blir deras utredning…

Summer Of 84 är som namnet antyder en throwback till 80-talets ungdomsfilmer men är samtidigt ämnad för en vuxen publik. Med det sagt betyder det inte att filmen känns som något som hade kunnat spelats in under 80-talet, snarare tvärtom. Det här är en modern film med en look som föreställer 80-talet, vilket jag tycker att den lyckades ganska bra med. Filmen försöker inte vara en film från 80-talet, utan snarare en hyllning och ett kärleksbrev till den eran av film.

Hur som helst så gillade jag Summer Of 84. Den var välskriven, välspelad och balanserade humor med spänning på ett snyggt sätt fram till slutet, där filmen tar en betydligt mörkare vändning som jag faktiskt blev lite förvånad över med tanke på hur lättsam resten av den var. Summer Of 84 är en underhållande liten popcorn-throwback som jag personligen uppskattade. Rekommenderas.

No Comments

Le foto di Gioia av J

augusti 12th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Gloria (Serena Grandi), en ex-modell som nu mer driver herrtidningen Pussycat, står inför ett problem; ett psykotiskt fan med vanföreställningar har ihjäl hennes modeller en efter en och skickar groteska fotografier med deras döda kroppar framför posters av hennes egna avklädda bilder. Allt medan hoten och kropparna staplas på hög måste Gloria klura ut vem galningen är innan hon själv blir den ultimata modellen…

Le foto di Gioia – som antagligen är mer känd som Delirium eller Delirium: Photo of Gioia utanför Italien – är en italiensk giallo från 1987, regisserad av Lamberto Bava och oh boy.. det här var en intressant film. Manuset är fullkomligen bonkers och mördarens psykotiska vanföreställningar – som vi får se flertalet gånger – är utan tvekan filmens highlights, samtidigt som filmen bjuder på en hel del lättklädda damer (däribland den då fagra Serena Grandi), over the top mord och en George Eastman i en mindre roll där han inte spelar en psykotiska galning. Med det sagt; ja, jag gillade den här filmen.

Le foto di Gioia är inte en bra film, men det är å andra sidan en underhållande sådan tack vare hur bonkers och over the top allting i den är. Den får en tumme upp och en rekommendation från mig – åtminstone till fans av sleaziga 80-talsfilmer.

No Comments

Morirai a mezzanotte av J

augusti 12th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Nicola (Leonardo Treviglio) är polis. När hans fru Sara (Barbara Scoppa) hittas brutalt mördad riktas alla blickar och misstankar omgående mot Nicola då han både har problem med spriten och inget alibi för mordtillfället. Anna (Valeria D’Obici), lärare i kriminologi och kriminalpsykolog tillika Nicola’s vän, blir inkallad för att hjälpa till med fallet. Hon är övertygad om att Nicola är oskyldig och försöker övertyga kommisarie Terzi (Paolo Malco) om detta. De alldeles speciella omständigheterna vid mordet tyder på att den ökände seriemördaren Franco Tribbo (Peter Pitsch), även kallad Midnattsmördaren, är förövaren. Det är bara en hake med den teorin; Tribbo dog i en brand på ett mentalsjukhus för närmare tio år sedan…

Morirai a mezzanotte är en italiensk giallo från 1986, regisserad av Lamberto Bava (under pseudonymen John Old Jr.) och är släppt under flertalet olika titlar, så som You’ll Die At Midnight, Midnight Killer, Midnight Ripper, Midnight Horror och Die At Midnight (vilket var den svenska VHS-titeln för filmen).

Jag är ingen expert på giallo’s och jag är definitivt ingen som slukar såna filmer på löpande band, men jag tycker att Morirai a mezzanotte levererade ungefär det jag förväntade mig; blodiga slasher-aktiga mord i italiensk anda, med usel dubbning. Den bjuder knappast på några överraskningar rent genremässigt, men som en film från den andra halvan av 80-talets Italien fungerar den mer än väl. Den har sina problem här och där (så som att den blir långdragen på sina ställen), men överlag är det en okej thriller som rullar förbi utan några större bekymmer. Det är inte en film jag kommer springa benen av mig för att se igen, men det är å andra sidan inte en film jag har någonting emot att se igen.

No Comments

Ma av J

juni 1st, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Efter att ha flyttat till en småstad tillsammans med sin mor Erica (Juliette Lewis) blir den sextonåriga Maggie (Diana Silvers) snabbt vän med Haley (McKaley Miller), Andy (Corey Fogelmanis), Chaz (Gianni Paolo) och Darrell (Dante Brown). I ett försök att få sprit utköpt kommer ungdomarna i kontakt med Sue Ann (Octavia Spencer); en lite udda och ensam men till synes snäll medelålderskvinna som de snabbt blir vän med och som bjuder in dem till att ha fester i hennes villas källare. Att de äntligen hittat ett ställe där de kan festa ostört verkar för bra för att vara sant – vilket är precis vad det snart visar sig att vara.

Jag minns inte exakt när jag såg trailern för Blumhouse’s senaste film, Ma, men det var antagligen ett par månader sedan vid något av alla mina biobesök. Jag bestämde mig redan där och då för att jag skulle se den på bio, vilket det också blev – på Sverigepremiären. Filmen är egentligen inte speciellt märkvärdig. Den bjuder inte på några större överraskningar direkt och karaktärerna man ska hålla på är korkade ungdomar som gör korkade saker, men filmen har en sak som gör den så jävla värd att se; Octavia Spencer.

Spencer är en skådespelerska som jag misstänker de flesta känner igen från små cameos och mindre biroller från filmer de sett. Jag skulle vilja påstå att hon är en av de där skådespelerskorna man brukar utbrista ”Det är ju hon!” när man får syn på henne i någon film man tittar på. Här spelar hon hur som helst titelrollen och hon gör det med bravur. Övriga skådisar i filmen så som Juliette Lewis (som här spelar en karaktär som jag blev lite förvånad över att hon spelade) och Luke Evans är bra, men Spencer är verkligen huvudattraktionen här; hon gör en enastående insats och är den som bär hela filmen i stort sett.

Nåväl. Även om filmen inte bjöd på någonting särskilt märkvärdigt så gillade jag den och hade en kul stund inne på biografen. Den får en tumme upp och en rekommendation av mig.

No Comments

John Wick: Chapter 3 – Parabellum av J

maj 18th, 2019 | Postad i Action, Film, Thriller

När jag satte mig och tittade på John Wick hade jag föreställt mig att jag skulle få se en actionfilm i stuk med filmer som Crank och Shoot ’Em Up; en film med överdriven och bitvis löjlig action. Men jag insåg så småningom att John Wick var av en annan kaliber än de filmerna. Jag gillade John Wick hur som helst och jag slog igång dess första uppföljare direkt efteråt och gillade även den. Så nu när den tredje filmen om John Wick skulle släppas var det ett givet kort för både mig och mina vänner att den skulle ses på stora duken; vilket är någonting jag nu har gjort. Då uppföljarna tar vid där föregående film slutade avråder jag dig att fortsätta läsa om du inte har sett film nummer två – eller om du helt enkelt inte kommer ihåg hur den slutade. Du har blivit varnad…

Lönnmördaren John Wick (Keanu Reeves) är på flykt tack vare två anledningar; han är jagad för det öppna kontraktet på hans huvud som ligger på fjorton miljoner dollar och för att han brutit mot en av de mest centrala reglerna i hans bransch – han har tagit ett liv inne på den plats som är neutral mark för alla lönnmördare, Continental Hotel. Hans offer var medlem i det internationella sällskapet för yrkesmördare – The High Table – som också beställt det öppna kontraktet på honom. Tack vare hans agerande blir John en ”excommunicado” – en utstött. Med sitt medlemskap indraget, bannlyst från alla tjänster och jagad av sina forna kollegor slåss John för att ta sig ut ur New York City.

Hade jag velat det hade jag faktiskt nog kunnat bara kopiera det jag skrev om John Wick: Chapter 2 och klistra in det här då jag känner ungefär samma sak för John Wick: Chapter 3 – Parabellum som jag gör för den filmen. Har man sett de två tidigare filmerna (vilket man bör ha gjort) så vet man exakt vad som väntar här; hård och underhållande action med sarkastiska karaktärer som man inte kan annat än att gilla. Filmen bjuder alltså inte på några som helst överraskningar (sort of), men bjuder å andra sidan på energisk popcorn-underhållning som förnöjer den actionsugne.

Jag ger John Wick: Chapter 3 – Parabellum en tumme upp. Det är God Underhållning och gillar man de två första filmerna så lär man knappast bli besviken här. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner på John Wick och John Wick: Chapter 2 också.

No Comments

American Psycho II: All American Girl av J

april 28th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Rachael Newman (Mila Kunis) har utvecklat ett stort intresse för seriemördare efter att hon med nöd och näppe lyckades undkomma den ökände Patrick Bateman. Sex år senare har hon kommit in på universitet för att läsa beteende- och samhällsvetenskap med inriktning på kriminologi under professor Robert Starkman (William Shatner), en välkänd före detta FBI agent. Rachael har satt sitt sikte på att börja jobba på FBI och har bestämt sig för att hon ska ha jobbet som lärarassistent under Starkman till vilket pris som helst – även om det skulle betyda att hon behöver mörda sina klasskamrater…

American Psycho II: All American Girl – eller bara American Psycho 2 – är då uppföljaren till Christian Bale filmen från 2000, som från början inte alls var en uppföljare och hade inga som helst kopplingar till föregångaren. Filmens arbetstitel var The Girl Who Wouldn’t Die, men jag antar att Lions Gate ville suga ur American Psycho namnet några extra kronor så filmen blev således slutligen en uppföljare till Bale filmen.

Helt ärligt så tycker jag nog faktiskt att den här filmen är mer underhållande än den första. Visst, den är inte lika välgjord och den är betydligt trashigare än sin föregångare, men den har å andra sidan ett lite högre tempo och det rör på sig betydligt mer – att filmen dessutom är en slasherfilm till skillnad från föregångaren är redan där ett plus i min bok. Filmen är hyfsat välspelad och det märks att det fanns en rätt ordentlig budget bakom den, vilket å andra sidan får mig att fundera över varför i stort sett alla mord inträffar off-screen när jag tänker efter. Nåja..

Jag gillar den här filmen bättre än originalet oavsett hur trashig, dum och generisk den än må vara. Den är inte bättre gjord än originalet, men den är mer underhållande i mina ögon – även om faktumet att filmen är extremt snål med gore sticker mig i ögonen lite grann. Jag är dessutom ganska säker på att filmen hade fått bättre respons när den kom (om än bara marginellt) om den hade varit fristående.

No Comments

American Psycho av J

april 28th, 2019 | Postad i Drama, Film, Thriller

Året är 1987 och Patrick Bateman (Christian Bale) lever den amerikanska drömmen. Han är rik, han är snygg, han är atletisk och han har många vackra kvinnors uppmärksamhet. Men han bär även på en mörk hemlighet; Patrick är en blodtörstig och manipulativ psykopat.

Missnöjd med sitt glansiga liv spenderar Patrick sina kvällar med att stryka omkring på New York’s gator sökandes efter sitt nästa offer, oavsett om de affärsbekanta eller främlingar som han möter i förbigående – han gör ingen skillnad på folk och folk. Men allt eftersom han göder sitt mörka alter egos blodtörst samtidigt som han lever sitt yuppi liv börjar de bägge sidorna av Patrick’s liv att sammansmälta och han börjar snart att undra var ena sidan av hans liv slutar och vart den andra börjar.

American Psycho från 2000 behöver nog ingen närmare presentation – eller? Filmen är baserad på Bret Easton Ellisbok med samma titel från 1991 (som jag inte har läst, men som jag har hört ska vara bättre än den här filmatiseringen). Jag minns inte exakt när jag såg den här filmen för första gången, men det var åtminstone två, tre år efter att den kom och jag hade inte sett den sedan dess fram till nu. Det enda jag egentligen kom ihåg från filmen var slutet, som jag misstänker att de flesta som har sett filmen inte glömmer i första taget.

Hur som helst så kan jag väl säga att jag förstår nu varför jag inte har sett om filmen tidigare. Helt ärligt tycker jag faktiskt att filmen är sjukt överhypad. Christian Bale är fantastisk i sin rollsättning/huvudrollen, men det känns som att hela filmen står och puttrar på tomgång under stora delar och det verkar ärligt talat som att folk enbart kommer ihåg de våldsamma delarna av filmen; vilka det är få av och långt emellan. Ett plus filmen (och antagligen boken också för den delen) får är dess nattsvarta humor som dyker upp med jämna mellanrum i form av att, bland annat, Christian Bale vräker ur sig något riktigt obscent mitt under en vanlig konversation, men som den han pratar med inte reagerar på…

Nåja. American Psycho är väl en okej thriller, men den är i mitt tycke långt ifrån så pass bra som många verkar tycka.

No Comments

The Punisher – Season 1 & 2 av J

april 22nd, 2019 | Postad i Action, Thriller, TV

Jag har äntligen tagit itu med The Punisher serien som Netflix producerade i samarbete med Marvel till deras Marvel Cinematic Universe. Inte för att jag följer det universumet nämnvärt, men jag är ett stort fan av The Punisher och även om jag hade hört en hel del dåliga saker om serien så tänkte jag att jag skulle ge serien en ärlig chans.

Frank Castle (Jon Bernthal) – den man media kallar för The Punisher – är död. Det är i alla fall vad allmänheten tror. I själva verket har Frank gått under jorden och lever nu under en ny identitet, i tron om att han har fullföljt sitt uppdrag att hämnas sin frus och sina barns död. Men när en hacker som kallar sig ”Micro” (Ebon Moss-Bachrach) plötsligt kontaktar honom och berättar att han sitter på information som pekar på att Franks uppdrag ännu inte är över och att de som står ansvariga för hans familjs död ännu går ostraffade.

Jag gillade faktiskt den här första säsongen av The Punisher. Den var betydligt våldsammare än vad jag trodde att den skulle vara. Från vad jag hade hört så lät det som att serien skulle vara mer en drama-serie än en regelrätt actionserie – vilket inte alls stämde. Säsong ett av The Punisher är en bitvis riktigt rå action-thriller serie och jag gillade den. Men med det sagt så är inte heller den första säsongen av The Punisher en bra take på The Punisher. The Punisher – i alla fall för mig – är en enmansarmé som förklarat krig mot den organiserade brottsligheten. En man som inte har något att förlora och som ger blanka fan i om han dör själv, så länge de ansvariga får sina straff – oftast i form av ett regn av bly. I den här första säsongen är Frank/Punisher mer tillbakadragen och bitvis mer aktsam med de konflikter han ger sig in i, vilket på sätt och vis går ihop med storylinen förvisso men med tanke på hur karaktären var i filmerna och serietidningarna är det rätt förvånansvärt åt vilket håll de valt att gå i den här första säsongen.

Hur som helst; jag vart inte besviken på den här första säsongen, jag gillade den. Det är en bra action-thriller serie, men det är som sagt inte en bra The Punisher serie – även om jag gillade Jon Bernthal som Frank/Punisher. Med det sagt…

En tid har gått sedan Frank (Jon Bernthal) tog itu med de sista som bar ansvaret för hans familjs död och har sedan dess varit på resande fot. En kväll när han besöker en pub i en liten småstad i Michigan stöter han på en ung och hemlighetsfull kvinna (Giorgia Whigham) som han räddar ifrån en grupp lönnmördare, varpå han snart finner sig indragen i en ny cykel av våld då någon vill se henne död. Samtidigt vaknar den sista ansvariga för Franks familjs död upp ur det koma Frank försatte honom i – och snart lyckas han rymma.

Säsong två av Netflix’s The Punisher. Egentligen finns det inte så speciellt mycket att tillägga om den här säsongen utöver det jag har skrivit om säsong ett, mer än att den här andra säsongen är bättre. Actionbitarna är välgjorda, råa och underhållande och Jon Bernthal är fortfarande grym i rollen som Frank/Punisher medan Josh Stewart är en intressant skurk i rollen som John Pilgrim och Giorgia Whigham är härligt sarkastisk i sin rollsättning.

Även om jag gillade säsong ett så tror jag nog att jag gillade den här andra säsongen bättre faktiskt även om jag vidhåller det jag skrev om säsong ett; serien är en bra action-thriller serie, men inte en bra The Punisher serie. Det vill säga, om man bortser ifrån de sista två, tre minuterna av den sista episoden i säsong två, som är en stor jävla tease för en säsong/fortsättning vi aldrig lär få se då Netflix har lagt ner både den här serien och de andra Marvel-relaterade serierna som de producerat. Det är givetvis inte ett lika stort långfinger till fansen och tittarna som avslutningen i Terminator: The Sarah Connor Chronicles (recenserad här), men ärligt talat så är det nog fan inte långt ifrån.

Hur som helst så gillade jag serien överlag som sagt. Den har givetvis sina brister, men jag fann den ändå underhållande och fläckvis spännande – vilket är ett okej betyg i min bok. Den får en tumme upp och en försiktig rekommendation.

No Comments

Summer Camp Nightmare av J

mars 6th, 2019 | Postad i Drama, Film, Thriller

Efter att den nya ägaren, Mr. Warren (Chuck Connors), av pojklägret Camp North Pines beslutat att ställa in dansen lägret skulle ha haft tillsammans med det intilliggande flicklägret efter att två av pojkarna på hans läger genomfört ett enligt honom obscent framträdande på talangjakten de bägge lägren hade får en grupp av pojkarna idéen om att göra revolt mot Mr. Warren och lägerledarna för att ta över lägret. De genomför sin kupp och till en början verkar de ha sitt sommarlov säkrat utan några dumma regler som vuxna sätter upp, men det dröjer inte speciellt länge innan saker och ting börjar spåra ur.

I och med att jag har blivit inlagd på sjukhus och då jag hade extremt tråkigt slösurfade jag runt på youtube och fick idéen att jag skulle se om jag kunde hitta på någon slasherfilm som finns uppladdad där för att slå ihjäl lite tid. I mitt sökande snavade jag över Summer Camp Nightmare från 1987 – vars titel skriker slasherfilm lång väg, men som inte ens är en skräckfilm.

Summer Camp Nightmare (eller The Butterfly Revolution som den även är känd som, vilket också är titeln på den roman som filmen är väldigt löst baserad på) var okej för vad den var. Chuck Connors var underanvänd och manuset vart ganska långdraget på sina ställen. Idéen bakom filmen – och antagligen boken – var det absolut inget fel på och hade nog fungerat bättre som en regelrätt skräckfilm och jag undrar om inte filmen faktiskt hade blivit bättre om en galen slasher hade blivit inkluderad i manuset. Jag menar, den här revolten grabbarna gör i filmen hade varit en perfekt backdrop för att introducera en galen slasher som börjar ha ihjäl huvudkaraktärerna en efter en på olika uppfinningsrika sätt som hämnd för.. ja, nåt. Bortkastad potential helt enkelt.

Jag tvivlar på att jag kommer ha någon större brådska att se om Summer Camp Nightmare inom någon närmare framtid, men det var ju ändå kul att se Tom Fridley i något annat än Jason Lives: Friday The 13th Part VI.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud