| Subcribe via RSS

10 Cloverfield Lane av J

april 25th, 2018 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare, Thriller

Efter att jag hade sett Cloverfield för första gången kunde jag aldrig i mitt liv tro att den filmen skulle få en uppföljare, ännu mindre två. Nu, tio år senare, har vi fått just det. För att friska upp minnet inför min titt av dessa två uppföljare gjorde jag som jag alltid brukar göra; ser om föregående film eller filmer i serien.

Jag mindes att jag verkligen inte gillade Cloverfield efter min titt för snart tio år sedan, men bestämde mig för att ge den en ny chans med oskeptiska ögon – med andra ord lät jag bli att läsa min egen recension och H’s recension av filmen. Det visade sig hur som helst att filmen fortfarande är skit och jag tror H summerade filmen bäst; ”Lejonkungen 3 (eller 1½ som den heter i original) är en parallellfilm till ettan. […] Cloverfield är ungefär som Lejonkungen 3. Någonstans finns en extremt cool monsterfilm, som vi inte får se. Istället är hela filmen handfilmad med en videokamera av en töntig halvidiot helt utan balanssinne.”

Jag kan inte för mitt liv förstå hur den här ooriginella skitfilmen med totalt ointressanta och irriterande karaktärer kunde bli så pass populär som den blev – och att den fått två uppföljare tio år efter är ett ännu större mysterium. Men jag antar att folk tycker att karaktärer som skriker ”OH MY GOD, DID YOU GUYS SEE THAT?!” varenda gång någonting händer, som ständigt ska agera comic relief i situationer då det är menat att vara spännande och som aldrig någonsin kan hålla käften är välskrivna, sympatiska och djupa karaktärer. Folk är idioter.

Men det var ju inte Cloverfield jag skulle skriva om här egentligen utan dess första uppföljare, 10 Cloverfield Lane. Så, here we go…

Efter att ha kraschat med sin bil vaknar Michelle (Mary Elizabeth Winstead) upp i en bunker tillsammans med två män, Howard (John Goodman) och Emmett (John Gallagher Jr.). De två männen förklarar för henne att det har inträffat en storskalig attack och att världen utanför bunkern är förgiftad. Michelle inser dock snart att någonting inte står rätt till i bunkern och ställs inför frågan: är det bättre här inne eller där ute?

Det som förvånar mig mer än att 10 Cloverfield Lane är en uppföljare till Cloverfield är att den här filmen faktiskt, olikt sin föregångare, är bra. Istället för en bombastisk och högljudd monsterfilm får vi här istället en klaustrofobisk och psykologisk thriller med drag av skräck och drama med suveräna rollprestationer (speciellt Goodman som är fullständigt lysande här) – vilket jag tar vilken dag som helst än den smörjan som var föregående film. Filmen är överlag en nagelbitare, men har samtidigt en och annan väldigt förutsägbar vändning. Slutet känns dessutom väldigt påklistrat, forcerat och passar inte alls in med resten av filmen.

Hur som helst så gillade jag 10 Cloverfield Lane. Visst, den var knappast felfri men är å andra sidan hästlängder bättre än sin föregångare. Jag ger den en försiktig rekommendation med vissa reservationer.

No Comments

Under The Skin av J

februari 8th, 2018 | Postad i Drama, Film, Sci-Fi, Thriller

En utomjordisk entitet har tagit den jordiska formen av en ung kvinna (Scarlett Johansson) och finkammar vägar och gator i Skottland i sökandet efter mänskliga byten som hon har kommit för att plundra. Hon förför sina isolerade och övergivna mansoffer in i en verklighetsfrämmande dimension där de förvrids och konsumeras. Men, existensen i all sin komplexitet börjar att förändra den utomjordiska besökaren och hon börjar att upptäcka och utforska sig själv som människa, med tragiska konsekvenser.

Under The Skin är en engelsk-amerikansk-schweizisk-polsk samproducerad sci-fi thriller med stora drag av drama från 2013 med Scarlett Johansson i huvudrollen. Filmen är baserad på den nederländske författaren Michel Faber‘s bok med samma titel från år 2000. Scarlett Johansson är bra i sin rollsättning och troligtvis det största dragplåstret till filmen då hon slänger kläderna mer än en gång här, i övrigt är filmen ren dynga. Jag skiter i hur filosofisk en film är menad att vara eller att det finns underliggande betydelser i den när det i stort sett inte händer någonting överhuvudtaget under majoriteten av speltiden – eller att när det väl faktiskt händer något så finns det inget som helst sammanhang och/eller förklaring till vad som händer. Jävla arthouse skräp.

No Comments

Circle av J

februari 7th, 2018 | Postad i Film, Thriller

Femtio personer vaknar upp i ett mörkt rum i en cirkel. De har ingen aning om varför de är där eller hur de kom dit, men inser snart att de har ett betydligt större problem att ta itu med än att försöka få svar på dessa två frågor. Om de försöker att lämna cirkeln eller rör någon av de andra kommer detta resultera i deras död tack vare en elektrisk våg av energi som skickas ut ur mitten av rummet, samtidigt som de varannan minut måste välja ut någon som ska dö…

Jag hörde om Circle i något av The Hysteria Continues’ poddavsnitt för ganska länge sen nu och tyckte att konceptet lät intressant så jag införskaffade den och har nu således äntligen sett den. Om jag ska beskriva Circle med tre ord skulle jag välja följande; oförutsägbar, spännande, underhållande. Jag älskar hela idéen om att ingen av karaktärerna i filmen är säker och att det är nästintill omöjligt att förutse vem som står på tur för att plockas av pinn, vilket håller intresset uppe och tristessen på avstånd.

Har du missat Circle tycker jag att du ska ta dig en titt då den definitivt är värd din tid. Rekommenderas.

No Comments

Emelie av J

februari 2nd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Det gifta paret Dan (Chris Beetem) och Joyce (Susan Pourfar) ska ut och fira deras årsdag tillsammans, vilket betyder att de behöver en barnvakt till deras tre barn; Sally (Carly Adams), Christopher (Thomas Bair) och Jacob (Joshua Rush). Dessvärre har barnvakten de i vanliga fall brukar anlita fått förhinder, men som tur är har denne tipsat om en annan barnvakt (Sarah Bolger) som kan hjälpa dem. Det dröjer dock inte länge efter att deras föräldrar har åkt iväg förrän Jacob börjar ana att någonting är fruktansvärt fel med den nya barnvakten…

Jag är kluven när det gäller Emelie. Å ena sidan tycker jag att den är okej, men å andra sidan tycker jag samtidigt att den är väldigt medioker. Idéen bakom filmen har gjorts dussintals gånger tidigare och filmen bjuder inte på några större överraskningar heller. Det står väldigt fort klart för tittaren vem Sarah Bolger’s karaktär är och när själva avslöjandet kommer förvånar det ingen. Så där värst spännande blir filmen aldrig heller och dess klimax faller ganska platt, för att avrundas med att de lämnar dörren öppen för en eventuell uppföljare.

Med allt det sagt så finns det ändå en del ljusglimtar här och där filmen igenom. Filmens vassaste kort är väl Bolger’s prestation skulle jag vilja påstå och även om jag aldrig veterligen sett henne i något annat så tycker jag att hon gör ett jävligt bra jobb här.

Jag är som sagt kluven när det gäller den här filmen, men något jag är säker på är att Emelie är ingenting man behöver springa benen av sig för att se, men får man å andra sidan syn på den på någon streamingtjänst och inte har något annat att se kan den vara värd en titt – speciellt med tanke på dess korta speltid på runt åttio minuter.

No Comments

The Mothman Prophecies av J

januari 29th, 2018 | Postad i Drama, Film, Thriller

På väg hem från en husvisning – som de dessutom köpt – är journalisten John Klein (Richard Gere) och hans fru Mary (Debra Messing) med om en bilolycka. På sjukhuset upptäcker läkarna att Mary har en hjärntumör, vilket snart resulterar i hennes död. När John ska hämta hennes tillhörigheter på sjukhuset finner han underliga teckningar föreställande en mörk, bevingad varelse som Mary ritat innan hennes död…

Två år senare och fortfarande plågad av sin frus död sätter sig John i sin bil för att åka till Richmond, Virginia, för en intervju han ska göra med guvernören. Men någonting inträffar på vägen och utan en aning om hur han tog sig dit hamnar han i den lilla staden Point Pleasent, West Virginia – nästan 60 mil åt fel håll. Efter ett minst sagt bryskt första möte med lokalbon Gordon Smallwood (Will Patton) och hans fru Denise (Lucinda Jenney) kommer John i kontakt med stadens sheriff, Connie Mills (Laura Linney) som informerar honom om en rad underliga händelser som nyligen inträffat i den lilla staden. John beslutar sig således för att undersöka saken närmare och finner snart att vad som än händer i Point Pleasent verkar även ha en koppling till hans frus död – och att en annalkande katastrof är på väg…

The Mothman Prophecies är ett thriller-drama från 2002 med vissa drag från skräckgenren och är baserad på boken med samma titel från 1975 av journalisten och Ufologisten John Keel – som i sin tur har baserat boken på hans undersökningar, teorier om UFOn och övernaturliga fenomen som sägs ha inträffat i Point Pleasent, West Virginia, mellan 12 Novemeber, 1966 och 15 December, 1967 då ögonvittnen säger sig ha bevittnat en mansliknande varelse med stora vingar och röda lysande ögon. Varelsen fick så småningom namnet Mothman – Malmannen – och är en välkänd vandringssägen i West Virginia.

Jag har hört vandringssägnen om Mothman förr men jag hade ingen aning om att det fanns varken en bok eller en film baserade på (eller inspirerade av) den. Min vän R tyckte hur som helst att jag borde se den så vi satte oss ner och gjorde just det. Filmen var lite annorlunda mot hur jag trodde att den skulle vara om jag ska vara ärlig. Istället för en skräckfilm fick jag ett lite udda thriller-drama – vilket kanske var lika bra då jag har lite svårt att tänka mig Richard Gere i en skräckfilm, just saying…

Hur som helst är The Mothman Prophecies en bra film. Den är välspelad, spännande och bitvis väldigt oförutsägbar – fan, den lyckades i alla fall lura mig fram till några få minuter innan dess klimax. Det är inte en film jag skulle kunna se på konstant loop, men det är å andra sidan en film jag definitivt kan tänka mig att se om – frågan är bara hur effektiv filmen kommer bli vid en andra eller till och med tredje titt. Den som lever får se. Vad jag däremot vet med säkerhet är att den får en stor tumme upp och en rekommendation från mig. Se den.

No Comments

Berberian Sound Studio av J

januari 21st, 2018 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare, Thriller

Den brittiske ljudteknikern Gilderoy (Toby Jones) känner att han har tagit sig vatten över huvudet när han tackat ja till ett arbete med ljudeffekter vid en italiensk skräckfilmsstudio under 1970-talet. Vad som till en början verkade vara ett utmanande jobb tar en mer makaber vändning när han börjar inse att saker och ting inte är vad de till en början verkade vara och att hans värsta farhågor håller på att bli en skrämmande verklighet.

Berberian Sound Studio är ett brittiskt psykologiskt thriller-drama med influenser ifrån skräckgenren som lallar in i mindfuck subgenren – och inte på ett bra sätt. Hela filmen är otroligt rörig, segdragen och fullkomligen ointressant. Under hela speltiden satt jag och kliade mig i huvudet och undrade vad fan som pågick och när sluttexten började rulla upp på TVn vart jag tvungen att kolla upp andra tittares teorier för att överhuvudtaget kunna dra någon form av slutsats vad fan filmen handlade om egentligen. När jag behöver göra det – som jag har nämnt i tidigare recensioner – stendör oftast mitt intresse för just den filmen såvida det inte faktiskt HÄNDER NÅGOT under dess speltid, vilket det inte gör här. Toby Jones gör emellertid en fantastisk insats som den osäkre och skygge Gilderoy och ska jag vara ärlig tyckte jag synd om karaktären igenom nästan hela filmen. Han har ett bedrövat uttryck under majoriteten av speltiden och ser ut att undra vad fan han har gett sig in i – både karaktären och skådespelaren.

Jag kommer aldrig begripa mig på folk som gillar den här typen av filmer, där du som tittare inte får några som helst ledtrådar om vad fan som pågår och du blir tvungen att sitta och hitta på egna förklaringar till vad som sker i filmen. Att det skulle höja upplevelsen av filmen är i mina ögon rent skitsnack och bara hipsters sätt att försvara filmer som är ren skit på grund av att de är någon form av arthouse skräp. Skippa.

No Comments

The Strangers av J

januari 20th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Efter att ha kommit tillbaka till deras sommarställe från ett bröllop finner sig paret James (Scott Speedman) och Kristen (Liv Tyler) på väg att separera efter att Kristen sagt nej till James’ frieri. Det kommer emellertid visa sig vara deras minsta problem denna natten. Strax efter klockan fyra på morgonen knackar en kvinna på deras dörr och frågar om ‘Tamara är där?’ för att sedan säga att de kommer att ”ses senare”. Vad James och Kristen inte vet är att detta är startskottet på en natt av terror då tre maskerade psykopater har satt sina sikten på deras sommarställe med ett enda syfte; att döda dem…

The Strangers är en home invasion skräck-thriller från 2008. Jag har vetat om vad det här är för film sedan dess release, men det har aldrig varit något som lockat mig om sanningen ska fram. Men efter en del påtryckningar från en god vän satte jag mig och såg den tillsammans med honom. Vi kan väl säga som så att han gillade filmen mer än vad jag gjorde…

Personligen tycker jag att The Strangers är för långsam för sitt eget bästa. Majoriteten av alla jumpscares går att förutse timtal innan de inträffar och stundtals känns det som att den långsamma uppbyggnaden av filmen stannar av helt och filmen bara står och trampar på samma ställe. Filmens stora problem är dess tempo helt enkelt och jag hade inte haft något emot om de klippt ner filmen med en tio, femton minuter eller så.

Med det sagt så lär jag tillägga att filmen är välgjord, välspelad och att den stundtals skiner med en handfull scener som får huden att knottra sig (speciellt filmens avslutning som är en av de mörkaste avslutningarna jag har sett i en home invasion film), men när jag halvvägs igenom börjar tappa koncentrationen och engagemanget i filmen tack vare dess söliga tempo så är det en garanti för att jag inte kommer att se om den – och då spelar det ingen roll hur mycket filmen är inspirerad av verkliga händelser, i alla fall enligt filmens regissör och manusförfattare Bryan Bertino.

Gillar man home invasion och slow burn filmer så bör man absolut spana in The Strangers om man inte har gjort det, annars skulle jag rekommendera att återse You’re Next eller The Purge istället. En uppföljare – The Strangers: Prey At Night – är beräknad att släppas i Mars i år – vilken jag kommer ta mig en titt på vid lämpligt tillfälle.

No Comments

Driftwood av J

september 29th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

DriftwoodNedtyngd av skuld efter sin rockstjärnebroders bortgång blir sextonåringen David Forrester (Raviv Ullman) besatt av döden, vilket leder till att hans vilseleda föräldrar skickar iväg honom till Driftwood – ett läger drivet av den sadistiske Captain Doug Kennedy (Dallas Page) där plågade och misskötsamma ungdomar placeras för attitydanpassning. Väl där börjar David att bli hemsökt av mystiska syner och hallucinationer kopplade till en tidigare intagen pojke som sägs ha försvunnit under mystiska omständigheter. David inser snart att svaret på gåtan han står inför kanske är den enda utvägen för honom själv…

Driftwood är en film jag troligen inte hade sett om det inte vore för att en nära vän till mig ville se om den tillsammans med mig, vilket hade varit synd då filmen är riktigt bra. Skådespelarna är bra och makeupen som använts är jäkligt snygg, men jag tycker samtidigt att filmens paranormala och övernaturliga delar känns väldigt påklistrade – att de är där bara för att vara där, liksom. Filmen hade klarat sig finfint utan de övernaturliga vinklarna och hade kunnat varit ett gripande thriller-drama om ett ungdomsfängelse där de intagna behandlas som ren skit och att i slutändan gör de intagna revolt mot ledningen. Eller nåt. Personligen hade jag nog faktiskt gett ett ännu högre betyg än vad jag redan ger filmen om de valt att gå den vägen, men det gjorde de inte…

Hur som helst är Driftwood lite av en hidden gem. Det är inget mästerverk, men den fängslar under de nittio minuter den rullar på under och den blir aldrig tråkig. Rekommenderas.

No Comments

The Hitcher (2007) av J

september 2nd, 2017 | Postad i Film, Thriller

The Hitcher (2007)Det unga paret tillika collegestudenterna Grace (Sophie Bush) och Jim (Zachary Knighton) har bestämt sig för att tillbringa semestern i Grace’s hemstad, Lake Havasu City. Humöret är på topp när de sätter sig i Jim’s gamla Oldsmobile 442 och påbörjar resan över kontinenten.

Under en regnig natt får de med sig en liftare i bilen efter att nästan ha kört över honom. Liftaren presenterar sig som John Ryder (Sean Bean). Efter att ha blivit hotade av Ryder med kniv lyckas paret sparka ut honom bokstavligt talat ur bilen och lämnar honom på den ödsliga vägen bakom dem – vilket snart visar sig bara vara början på deras mardröm…

Fyra år efter att The Hitcher fick en uppföljare ingen bad om kom den ofrånkomliga remaken (som inte bara tar element ifrån den första filmen utan även den andra) ingen ville ha, men till skillnad från majoriteten av remakes är The Hitcher från 2007 en väldigt sevärd film. Sean Bean är fantastisk i sin tolkning av Rutger Hauer’s rollkaraktär i den här nytolkningen om den galne liftaren och även om filmen inte når upp i samma höjder som originalet är det en skön popcornrulle som underhåller gott under sina knappa åttio minuter speltid. Zachary Knighton gör en hyfsad Jim Halsey och jag klagar inte direkt över Sophie Bush’s medverkan i filmen.

Jag har dock två problem med filmen; det första är Dave Meyers och det andra är musikvalet i filmen. Dave Meyers har överlag gjort ett bra jobb med The Hitcher remaken men stundtals märker man av att det är en musikvideoregissör som sitter i registolen för filmen. Inledningen av filmen skriker musikvideo och mitt sällskap jag såg filmen tillsammans med påpekade till och med detta. En annan regissör hade nog varit att föredra, är väl det jag vill komma till. Musikvalet i filmen är överlag okej men i en handfull scener börjar jag undra vad de egentligen tänkte med. I en av de återskapade scenerna från originalet där en hetsig biljakt genomförs börjar plötsligt en låt som inte passar överhuvudtaget in i scenen att spelas. Känslan i låten i kombination med biljakten är helt off och dödar spänningen fullständigt just tack vare musiken. Vad fan tänkte de med?

I alla fall så tycker jag att The Hitcher remaken från 2007 är en underhållande film trots sina brister. Den kommer aldrig bli en klassiker som originalet, men det är å andra sidan åttio minuter God Underhållning. Rekommenderas.

No Comments

The Hitcher II: I’ve Been Waiting av J

september 2nd, 2017 | Postad i Film, Thriller

The Hitcher II - I've Been WaitingJim Halsey (C. Thomas Howell) plågas fortfarande av de otäcka händelserna i sitt förflutna. Så pass mycket att han slutligen har fått sparken från sin tjänst som polis, vilket gör att han slutligen beslutar sig för att konfrontera sina demoner en gång för alla. Tillsammans med sin flickvän Maggie (Kari Wuhrer) befinner han sig snart på väg utför samma ödsliga sträcka i västra Texas där den ursprungliga mardrömmen började för omkring femton år sedan då han stötte på en psykotisk liftare.

Vad som skulle ha varit en försoningens resa byts emellertid snart ut till en ny mardröm efter att paret plockar upp en mystisk liftare (Jake Busey) som snabbt visar sig ha andra avsikter än att få lift…

Jag tror ingen förväntade sig en uppföljare på den suberba thrillern The Hitcher. Jag tror ingen bad om det heller. Ändå fick vi just en sådan år 2003 i form av The Hitcher II: I’ve Been Waiting – eller bara Liftaren II i Sverige. Och.. ja.. vad ska jag egentligen skriva om den här filmen?

Den är inte i närheten så bra som den första filmen är givetvis. Manuset för den här andra filmen är betydligt svagare och mer förutsägbart, vilket medför att filmen saknar samma nagelbitande spänning som den första och även om jag personligen gillar Jake Busey så är han ingen Rutger Hauer. Busey, Howell och Wuhrer gör alla tre bra prestationer här, men jag föredrar samtliga tre i andra filmer än den här. Filmen har sina ljuspunkter då den verkligen skiner (exempelvis är inledningen väldigt välgjord) men faller samtidigt platt på sitt ansikte i många andra scener där det som ska vara spännande havererar fullständigt tack vare det bristfälliga och förutsägbara manuset.

Nåja. För att vara en uppföljare ingen bad om så är The Hitcher II: I’ve Been Waiting en okej, om än bristfällig, film. Det är absolut ingenting man behöver springa benen av sig för att se, men den är samtidigt inte lika rutten som man vid en första anblick kan tro.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud