| Subcribe via RSS

Near Dark Podcast – Mini-sode 001 – Quarantine & Remakes av J

mars 17th, 2018 | Postad i Film, Övrigt

Sitter du och väntar på nästa episod av Near Dark Podcast? Well, då har du tur! Vi la nämligen upp den första mini-soden för podcasten för två veckor sen (ja, jag vet att jag är usel på att uppdatera om podcasten här). Så vad innebär en mini-sode med Near Dark Podcast? Det innebär helt enkelt kortare episoder där vi pratar om olika ämnen som berör skräckfilmsgenren, men som inte är regelrätta recensioner av filmer vi ser – se dem som utfyllnad mellan de vanliga episoderna helt enkelt.

I den här första mini-soden diskuterar jag och Tagger kort om skillnaderna mellan den spanska found footage skräckfilmen [REC] och dess amerikanska remake Quarantine. Och så gaggade vi något om remakes där på slutet också. Du finner länkar nedanför – enjoy!

Podcasten på youtube
Podcasten på SoundCloud
Mini-sode 001 – Quarantine & Remakes på SoundCloud

Önskar du kontakta oss kan du göra det här på sidan i kommentarerna eller på följande vis:
Skriv på vår Facebook-sida: https://www.facebook.com/neardarkpodcast
Skriv till våran mail: neardarkpodcast@gmail.com
Hoppa in på våran Discord kanal: https://discord.gg/z2wgw3K

No Comments

Near Dark Podcast – Episod 002 – Dead Alive aka Braindead av J

mars 2nd, 2018 | Postad i Film, Övrigt

Av någon outgrundlig anledning har jag helt glömt av att skriva ett inlägg om att episod två av Near Dark Podcast är ute – och har varit det i snart tre veckor, i skrivande stund.

Den här gången pratade tre av oss (den fjärde kunde inte medverka av olika anledningar) om Peter Jackson’s splatterklassiker Braindead – eller Dead Alive som den hette i staterna. Du finner länkar till podcasten och episoden här nedanför – enjoy!

Podcasten på youtube
Episod 002 – Dead Alive aka Braindead på youtube
Podcasten på SoundCloud
Episod 002 – Dead Alive aka Braindead på SoundCloud

Önskar du kontakta oss kan du göra det här på sidan i kommentarerna eller på följande vis:
Skriv på vår Facebook-sida: https://www.facebook.com/neardarkpodcast
Skriv till våran mail: neardarkpodcast@gmail.com
Hoppa in på våran Discord kanal: https://discord.gg/z2wgw3K

No Comments

Near Dark Podcast – Episod 001 – Graveyard Shift av J

januari 13th, 2018 | Postad i Film, Övrigt

Även om jag inte har skrivit några recensioner här på Globen efter det nya årets intrång så har jag ändå inte legat på latsidan. Jag, tillsammans med tre andra herrar, har startat en ny podcast som vi kallar Near Dark Podcast – en podcast om skräckfilmer.

Den första filmen vi diskuterade var 1990’s filmadoption av Stephen King novellen Graveyard Shift. Du finner länkar till podcasten och episoden här nedanför – enjoy!

Podcasten på youtube
Episod 001 – Graveyard Shift på youtube
Podcasten på SoundCloud
Episod 001 – Graveyard Shift på SoundCloud

Önskar du kontakta oss kan du göra det här på sidan i kommentarerna eller på följande vis:
Skriv på vår Facebook-sida: https://www.facebook.com/neardarkpodcast
Skriv till våran mail: neardarkpodcast@gmail.com
Hoppa in på våran Discord kanal: https://discord.gg/z2wgw3K

No Comments

Kuchisake-onna / Slit Mouthed Woman filmer av J

december 29th, 2014 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare, Övrigt

I min recension av Teketeke nämnde jag väldigt kort en annan legend jag hade fastnat för från de asiatiska delarna av världen; Kuchisake-onna. Legenden om Kuchisake-onna – eller Slit Mouthed Woman som hon kallas på engelska – berättar om en japansk kvinna vars svartsjuke make, som var samuraj, skar upp hennes mun från öra till öra för att göra henne oattraktiv för andra män.. för att slutligen döda henne.

Enligt legenden hemsöker Kuchisake-onna fortfarande platser i Japan och är man ute och går en dimmig kväll eller natt kan man stöta på en kvinna, bärandes en kirurgmask (vilket inte är speciellt konstigt då folk i Japan ofta bär såna för att skydda andra från att bli smittade av exempelvis en förkylning eller någon annan sjukdom), som stannar till och frågar blygsamt; ”Anata wa watashi ga utsukushii toomoimasu ka?” (Tycker du att jag är vacker?). Svarar man nej på frågan visar hon sitt offer en sax varpå hon dödar denne. Svarar man ja drar hon ner masken och frågar ”Nu då?”. Ett nej innebär döden, ett ja resulterar i att hon skär upp ett likadant ”leende” i sitt offers ansikte. Hon sägs ha setts till mellan 70-talet fram till i början av 2000-talet, ofta kring barn vars oskyldiga ”ja” svar på frågan om hon är ful ofta leder till deras död…

När rykten om påstådda iakttagelser av Kuchisake-onna började sprida sig 1979 kring Nagasaki prefekturen på den japanska ön Kyushu, spred det sig igenom Japan och orsakade panik på flera orter. Det finns till och med rapporter om att skolor på flera orter inte tillät barn att gå hem själva efter skolan, utan tvingades gå i grupper eskorterade av en lärare för säkerhetens skull och att polismakten ökade på sina patrulleringar. År 2004 kom det in många rapporter om iakttagelser i Sydkorea, där en kvinna i en röd mask som frekvent jagade barn. I Oktober, 2007, hittade en undersökningsdomare gamla dokument från sent 70-tal om en kvinna som jagade små barn. Hon blev påkörd och dog strax därefter. Hennes mun var uppskuren från öra till öra…

Av ren nyfikenhet bestämde jag mig för att kolla upp om det fanns några filmatiseringar av legenden om Kuchisake-onna. Det fanns det. En hel del, faktiskt. Jag hittade 11 filmer, en varieté och en AV (Adult Video aka censurerad japansk porr) film baserade på den här legenden. Flera av dessa hade ingen engelsk (eller svensk heller för den delen) undertext, men tack vare beskrivningar av handlingarna har jag lyckats traggla mig igenom dem…

Kannô byôtô - nureta akai kuchibiruFörsta filmen ut är Kannô byôtô: nureta akai kuchibiru (som även är känd som Kuchisake, som är dess re-release titel i Japan och The Slit-Mouthed Woman i USA) från 2005, där de gjort en liten egen variant på legenden om Kuchisake-onna.

Efter att hennes kollega Kato har spårlöst försvunnit blir journalisten Yoko satt på att ta över reportaget Kato höll på med; en artikelserie om urbana legender. Kato försvann medan han undersökte rykten om att den lokala kirurgmottagningen, som varit stängd i tre år, skulle vara hemsökt av en kvinna med uppskuren mun…

Kannô byôtô: nureta akai kuchibiru är en blandning av den japanska stilen Pinku Cinema (japansk mjukporr) och J-horror (japansk skräck, för dig som inte räknat ut det själv). Filmen är i runda slängar 63 minuter, men känns som att den är 3 timmar. Att sitta och titta på folk som torrjuckar är ungefär lika intressant som att titta på färg som torkar och ”läskigheterna” som händer i filmen framkallar fler gäspningar än skrik av skräck. Skådespelarna fungerar och effekterna ser vi knappt något av (lite makeup här och där, men ingenting iögonfallande). Skräp hur som haver.

Kuchisake-onnaNästa film är kanske lite mer känd utanför Japan. Kuchisake-onna från 2007 (som även är känd som Carved, Carved: The Slit-Mouthed Woman och A Slit-Mouthed Woman i bland annat USA) är den första av tre filmer i en trilogi, som slutar med en prequel…

Legenden säger att för 30 år sedan terroriserades ett litet samhälle någonstans i Japan av vålnaden av en kvinna vars mun var uppskuren från öra till öra. Strövande längs gatorna, bärande en långrock och kirurgmask, närmade hon sig sina unga offer medan hon drog bort sin mask och frågade om hon var vacker. Offrens respons resulterade nästan alltid i en våldsam död.

Nu har barnen börjat försvinna en efter en igen. Efter att ha bevittnat en kidnappning slår sig läraren Ms. Yamashita ihop med sin kollega Mr. Matsuzaki för att reda på sanningen bakom kidnappningarna. Vad de finner är en mörk hemlighet som legat begravd i 30 år…

Kuchisake-onna är ingenting speciellt egentligen. Läskig är den inte heller, men den har en bra stämning och ett lagomt fängslande mysterie som har en kort och enkel förklaring som inte behöver 2 timmar för knyta ihop säcken i slutet av filmen. Skådespelarna är bra och makeupen är fantastisk (och lite småläbbig också för den delen). Jag skulle kalla den för en sevärd film, även om den misslyckas med att skrämmas tyvärr.

Kuchisake-onna 2Året efter sin föregångare kom Kuchisake-onna 2 (som är känd som A Slit-Mouthed Woman 2, Carved 2 eller The Scissors Massacre utanför Japan) som inte har ett skit med den första filmen att göra och som tar ett helt annat närmande kring legenden om Kuchisake-onna.

Mayumi är en glad gymnasieelev som ingår i skolans friidrottslag. Hon är den yngsta systern av tre och bor tillsammans med sin far, mor och äldsta syster på deras kycklingfarm i den lilla staden Gifu. När hennes äldsta syster, Sachiko, ska gifta sig får Mayumi ta över hennes rum – vilket kommer visa sig vara ett stort misstag. Kvällen på bröllopsdagen dyker Sachiko’s ex-pojkvän upp och i tron om att det är Sachiko som ligger och sover i sängen häller han en burk med syra i ansiktet på Mayumi. Ryktena tar snabbt fart efter händelsen och Mayumi blir både deprimerad och ensam. Samtidigt har någon bestämt sig för att minska antalet studenter i Gifu…

Kuchisake-onna 2 är långsam.. ungefär lika långsam som när mossa växer. Det tar förvisso inte så lång tid innan filmen bjuder på lite gore, men efter det tar det ungefär 300 år innan någonting av intresse händer. Skådespelarna varierar lite grann, men är ingenting som direkt stör egentligen. Effekterna är skrattretande plastiga och får mig mer att fnissa än att flämta. I vanliga fall hade jag sagt att Kuchisake-onna 2 är en värdelös film, men tack vare twisten i slutet på filmen (som troligtvis är mest där för att kunna knyta ihop filmen med sin föregångare och för att försöka göra den här filmen till någon form av prequel till den och legenden om Kuchisake-onna överhuvudtaget) får jag ändå lov att säga att den är… okej. Ett väldigt svagt okej blir det.

Det sista jag har att säga om den här filmen är att den ska vara (enligt texter före och efter filmen) baserad på verkliga händelser som inträffade 1978 i staden Gifu och att fallet än idag är olöst… spännande…

Kuchisake-onna 0 - BigininguDen sista filmen i Kuchisake-onna trilogin är Kuchisake-onna 0: Biginingu (vars alternativa titel är The Slit-Mouthed Woman 0: The Beginning), som är meningen att vara en prequel men som samtidigt inte har ett piss med någon av de två första filmerna att göra. Filmen släpptes dessutom samma år som tvåan, vilket kanske säger en del om produktionsvärdet.

Misato och Yayoi är två systrar som har en väldigt nära relation till varandra. Misato har alltid varit osäker kring ett fult ärr hon haft i ansiktet sedan hon brände sig som barn. Men efter att hon har fått ärret borttaget med hjälp av kirurgi börjar underliga saker att hända och allt medans relationen mellan de två systrarna blir allt mer påfrestande börjar Misato att bete sig konstigare och konstigare…

Jag tyckte den andra filmen var långsam, men den är ingenting i jämförelse med den här ”prequelen”. Visst händer det lite grejer då och då filmen igenom, men det hela blir föga intressant och det känns mest som att filmen står på tomgång 95% av speltiden. Skådespelarna är rätt usla och deras agerande känns otroligt taffligt bitvis (speciellt i en scen där Yayoi slår Misato i bakhuvudet med en flaska, där man klart och tydligt ser att hon inte träffar huvudet med flaskan). Effekterna är till större delen skrattretande usla och känns som vilken direkt-till-video-trash som helst.

Uppenbarligen behövde inte Kuchisake-onna en uppföljare eller en prequel… speciellt inte två filmer som på sätt och vis försöker utge sig för att vara prequels.

Kaiki toshi-densetsu - Kuchisake-onna (Slit Mouth Woman, 2008)Nästa film kom samma år som de två tidigare filmerna och har titeln Kaiki toshi-densetsu – Kuchisake-onna (som har aka titlarna Slit Mouthed Woman i Kanada och Slit Mouth Woman i USA).

Shiori Ayakawa, en gymnasietjej som vill bli journalist, har hittat ett sätt att ta sig dit hon vill. En seriemördare är lös i staden och polisen står handfallna inför fallet och Shiori har hittat ett spår som kan leda henne till den skyldige; en ledsen röst har hörts vid varje brottsplats. Rösten låter som en kvinna som sjunger. Sången som hörts är den samma som Idol sångerskan Mika Shiratori sjöng för flera år sedan. Hon försvann spårlöst efter att hennes lovande karriär gick i stöpet då hennes ansikte blev ärrat efter en olycka. Kort efter olyckan förlorade Mika förståndet och skar upp sin mun med en kniv, från öra till öra…

Den här filmen ligger utan tvekan på min topp fem sämsta filmer jag någonsin har sett. Jag skulle tro att det är svårt att toppa den här filmen i uselhet. Precis allting är värdelöst med den; filmningen, storyn, skådespelarna, effekterna, tempot – ALLT. Det finns ingenting överhuvudtaget som är bra med den här filmen. Produktionskostnaderna lär ha legat kring en kopp kaffe och en bulle och hela projektet var troligtvis någon form av skolarbete för en mediastudent som de, på något konstigt sätt, lyckades få släppt på dvd. Herregud vilken jävla skit.

Slit Mouth Woman 2 (2010)Nästa film är, som jag har förstått det, en uppföljare till föregående film. Den enda information jag kan hitta om den här filmen är att den heter Slit Mouth Woman 2 (eller Slit Mouth Woman The Second som titelbilden säger) och att den släpptes år 2010.

Saaya är en författare som kört fast. Hennes vän Yukie föreslår att hon ska börja på en bok baserad på legenden om Kuchisake-onna. Saaya bestämmer sig för att göra det och börjar undersöka legenden och snart börjar underliga saker att inträffa…

Uppföljaren är inte fullt lika horribel som föregångaren, men det säger inte speciellt mycket. Filmen i sig är kortare än den första filmen, men är ungefär lika dyngtråkig som den. Skådespelarna är snäppet bättre och de få effekter som används ser inte fullt lika amatörmässiga ut, även om det doftar lågbudgetskräp lång väg. Sen kan man ju undra varför de valde att göra en uppföljare till en av filmhistoriens sämsta skitfilmer också. Onödig uppföljare till en totalt onödig film.

Keitai Ura SaitoKeitai Ura Saito är den nästa filmen i ordningen och den släpptes även den 2010.

Efter att ha sett ett TV-program om ett hus ute i skogen som ska vara hemsökt av vålnaden av en kvinna med uppskuren mun bestämmer sig fyra gymnasieelever för att åka ut dit för att undersöka saken, ovetandes om ondskan som väntar på dem…

Keitai Ura Saito börjar ganska hyfsat, men fiser ur sig de sista 30 minuterna. Produktionsvärdet är åt lågbudgethållet och effekterna ser gräsliga ut, men skådespelarna gör ett ganska hyfsat jobb. Filmens största problem ligger emellertid i manuset; hela filmen blir förbannat seg under de sista 30 minuterna, vilket är tråkigt då filmen verkade ha lite potential i jämförelse med de flesta andra skitfilmerna som är baserade på Kuchisake-onna legenden.

Keitai Ura Saito -Slit-Mouthed Woman-Samma år som de två tidigare filmerna jag skrivit om i den här löjligt långa recensionen släpptes även Keitai Ura Saito -Slit-Mouthed Woman- (vars fodral syns till lite hastigt i Keitai Ura Saito) som verkar vara en form av dokumentär där de undersöker legenden om Kuchisake-onna efter att ett kraftigt ökat antal blogginlägg om brott som påstås involvera den mystiska kvinnan. Under dokumentärens produktion börjar emellertid underliga saker att inträffa. Så, på sätt och vis har de här försökt göra en dokumentär som samtidigt ska ha en story i sig.. är det bara jag eller doftar det found footage? Nåja. Den här dokumentären, eller vad man nu vill kalla den, är säkerligen bra och givande om man fattar vad de säger i den. Jag själv satt mest som ett frågetecken och undrade vad som pågick.

Det är inte speciellt dåligt heller egentligen. De berättar en hel del om myten om Kuchisake-onna (tror jag) och en stor del av filmen/dokumentären har en rätt kuslig stämning över sig, det till de sista 20 minuterna då det skiter sig och det hela blir bara långdraget. Jag kan dock tycka att det är synd att det inte fanns svenska eller engelska undertexter då jag hade varit intresserad av att se en dokumentär om just det här ämnet…

Hikiko-san vs. Kuchisake-onna2011 släpptes ytterligare en film om Kuchisake-onna, i form av Hikiko-san vs. Kuchisake-onna. Hikiko-san är ytterligare en legend i Japan som berättar om en flicka som hette Mori Hikiko, vars föräldrar gav hennes stryk samtidigt som hennes klasskamrater mobbade henne. Allt våld resulterade i att hon blev extremt ful och för att utkräva hämnd fångade hon grundskoleelever och lemlästade dem…

Filmen handlar hur som haver om de två grundskoleeleverna Misaki och Hitomi, som vaknar upp efter att ha legat i koma i tio år efter att de blivit attackerade av Hikiko-san. Under tiden de legat i koma har en av sjuksystrarna lyckats spärra in Kuchisake-onna i källaren på sjukhuset.

Vilken jävla dynga! När filmmakare får lov att använda ljudeffekter som är direkt tagna ur tecknade serier och använder effekter som ser lika realistiska ut som en sexårings fantasier i kombination med ett manus som är trögare än färg som torkar så är det förvånansvärt att de ens fått skiten släppt på dvd. Det här är rent av bedrövligt. Skådespelarna ser ut som en bunt idioter och beter sig också som sådana (en av dem springer och skriker större delen av tiden hon är framför kameran, vilket gav mig hjärnblödningar).

Det roliga med den här filmen är att någon, någonstans, satt och tänkte ”Fan! Det här är bra!” och bestämde sedan att släppa skiten på dvd. HUR kan man tycka det här är bra? Inte ens jag som, ibland, kan gilla trashfilm tyckte att det fanns ett uns av underhållning i den här dyngan. Helt obegripligt.

Kuchisake onna ReturnsNästa film heter Kuchisake onna Returns, är från 2012 och är enbart släppt i Japan (vilket de flesta av de här filmerna är, skulle jag tro).

Airi är en avgångsstudent med folksägner som huvudämne. Som en del av hennes studier bestämmer hon sig för att åka iväg till ett litet samhälle tillsammans med några vänner för att undersöka de lokala legenderna. Det Airi och hennes vänner inte vet är att lokalbefolkningen är en sekt som dyrkar Kuchisake-onna som en gud och har för avsikt att offra henne och hennes vänner.

Ytterligare en bedrövlig film som till en början verkade hyfsat lovande, men som sedan stupar rakt ner. När budgeten uppenbarligen var lika stor som värdet av en muffins och en kopp kaffe på valfri bensinmack så kan man ju rätt enkelt räkna ut hur filmen är. Effekterna är bedrövliga och makeupen fick mig att gapskratta. Skådespelarna är amatörmässiga och beter sig som idioter och hela filmen är mer skrattretande än läskig. Filmen har dock (till skillnad från flera av de tidigare filmerna) ett visst underhållningsvärde; det är så uselt att det blir underhållande då och då (även om inte det är en anledning till att se skiten överhuvudtaget).

Senritsu Kaiki File Kowasugi! File 01 - Operation Capture the Slit-Mouthed WomanHärnäst är Senritsu Kaiki File Kowasugi! File 01 från 2012 och det är en found footage… på sätt och vis i alla fall.

Ett videoband dimper ner i brevlådan på ett produktionsbolag. På bandet kan de anställda på bolaget bevittna hur två män filmat en kvinna som passar in perfekt på beskrivningen av Kuchisake-onna. De anställda bestämmer sig för att påbörja en undersökning av det hela.

Den här filmen hade potential och den lyckas faktiskt få mig att känna obehag en eller två gånger, men det är samtidigt på tok för mycket snack och gaggande under de knappa 70 minuter filmen rullar på under. Dessutom har filmen mer en dokumentärkänsla över sig än found footage, tack vare en massa redigeringar och klippningar för att visa scener från olika vinklar (utan extra kameror).

Skådespelarna går att ta på allvar och de effekter som förekommer kanske inte kostade så mycket, men ger samtidigt den effekt de är till för. Manuset hade, som jag skrev här ovanför, kunnat varit mer händelserikt. Varför de i hela fridens namn valde att gagga runt större delen av speltiden istället för att göra något kreativt begriper jag inte. Synd är det hur som helst.

The Truth Behind the Rumors! - Slit-Mouthed Woman2008 kom en varieté, vars titel betyder The Truth Behind The Rumors! – Slit-Mouthed Woman, där de undersöker legenden om Kuchisake-onna. Hur föddes legenden? Vad ska man göra vid ett eventuellt möte med Kuchisake-onna? Med hjälp av rekonstruktioner analyserar de allt kring legenden.

Jag tittade ungefär 5 minuter på den här varietén innan jag tröck på spolknappen och körde skiten i 3 gånger hastigheten bara för att få det hela överstökat.

Ska man se den här varietén lär man antingen kunna japanska eller ha undertext som man förstår (vilket jag betvivlar att det finns). Jag kan förstå syftet med varietén i alla fall; att på ett satiriskt sätt berätta om legenden om Kuchisake-onna, kort och gott.

Den sista produktionen jag hittade som var baserad på Kuchisake-onna var en AV film som jag nämnde någonstans i början på recensionen. Titeln på AV filmen betyder ungefär Amazing Sucking Slit-Mouthed Woman Is Real och släpptes 2011. Det är också den enda av dessa produktioner som jag inte har sett, mest tack vare att mitt intresse för japansk censurerad porr som ligger strax under 2 timmars strecket är minimalt.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att majoriteten av filmatiseringarna av legenden om Kuchisake-onna är skit. De flesta av dem känns otroligt amatörmässiga, budgetfattiga och när man tittar på flera av dem kan man börja undra vad produktions- och utgivningsbolagen tänkte med egentligen, de lär knappast ha fått in kostnaderna för de här filmerna med tanke på vilken nivå de ligger på produktionsmässigt.

No Comments

Metro 2033 Universum: Resan Till Mörkret (bok) av J

december 1st, 2014 | Postad i Action, Sci-Fi, Thriller, Övrigt

Metro 2033 Universum - Resan Till MörkretDet har gått en månad sedan den ökände stalkern Taran och hans nu mer adopterade styvson Gleb begav sig iväg med en tungt beväpnad trupp av stalkrar till marinbasen Kronstadt, en bit utanför Sankt Petersburg, för att undersöka mystiska ljussignaler som hade observerats. Taran och Gleb upptäckte att ett helt orört område från atombombskriget fortfarande existerade i den Finska viken, kallat Mosjnyj.

Men när en atombomb detonerar i Mosjnyj överlever en handfull sjömän som befinner sig på fartyget Babylon. Sjömännen tar sin tillflykt till en övergiven station i utkanten av metron och anklagar metroinvånarna för att ligga bakom attentatet och hotar att utplåna allt liv på stationerna. Taran får uppdraget att finna de skyldiga och dra dem inför rätta. Då försvinner Gleb spårlöst från deras bunker…

Metro 2033 Universum: Resan Till Mörkret är inte bara den andra boken i spin-off serien till Metro 2033, utan är också den andra boken i Andrej Djakov’s trilogi om stalkern Taran och hans styvson Gleb. Den första boken är Resan Till Ljuset och den tredje boken, som ännu inte har släppts i Sverige, vars titel kan översättas till Över Horisonten.

Resan Till Mörkret är likt sin föregångare uppdelad i tre delar men är betydligt längre än den, vilket dessvärre märks fläckvis. Den första och tredje delen är bäst av boken, då det oftast är spännande och det händer nästintill hela tiden någonting. Den andra delen (som troligtvis är den längsta av dem) är den svagaste delen av boken. Även om det nästan hela tiden händer något fastnar jag inte för händelseförloppet. Jag tycker det inte är speciellt spännande utan mest tradigt och långdraget, så när som på något enstaka kapitel.

Medan Resan Till Ljuset hade en mer head-on och action orienterad stil rakt igenom har Resan Till Mörkret en mer delad stil. Bitvis är det mycket action och fart, för att i nästa stund bli långsammare och mer… gaggig. Det är inget fel med ett lägre tempo, men när flera kapitel i rad går ut på att samma sak inträffar på olika platser så tappar jag ganska snabbt intresset.

Boken börjar starkt och avslutas starkt, men mittenpartiet känns väldigt svagt för att vara en Metro 2033 bok och jag hoppas att nästa installation (om nu den släpps i Sverige) återgår till att vara mer actionfylld, likt den första boken i trilogin. Med det sagt; Resan Till Mörkret är inte en uselt skriven bok. Problemet jag har med den är att jag hade andra förhoppningar på den än vad den gav mig. Trots att jag blev lite smått besviken på boken vill jag ändå ge den en lite svagare rekommendation, för den är välskriven och trots att den har sina söliga partier så finns det fortfarande en del läsvärde i den – om man har läst Resan Till Ljuset alltså.

Läs gärna mina recensioner av Metro 2033, Metro 2034 och Metro 2033 Universum: Resan Till Ljuset också.

No Comments

Metro 2033 Universum: Resan Till Ljuset (bok) av J

juli 15th, 2014 | Postad i Action, Sci-Fi, Thriller, Övrigt

2033 Universum - Resan Till LjusetSnett efter att jag hade läst klart Metro 2034 upptäckte jag att i Ryssland är Metro en franchise; det finns en hel serie med böcker och ännu fler korta berättelser och noveller ute på internet, skrivna av fans, som utspelar sig i samma universum som Dmitrij Gluchovskij’s böcker utspelar sig i. Resan Till Ljuset, skriven av Andrej Djakov, är den första boken i serien Metro 2033 Universum som släppts i svensk översättning, vilken jag nu har läst klart.

Året är 2033. Jordens yta har varit obeboelig i 20 år efter atomvapenkriget år 2013 och den ryska populationen har tagit skydd nere i de ryska tunnelbanesystemen. Gleb, en föräldralös pojke boendes på Moskovskaja, blir en dag utplockad av stalkern Taran efter att denne har utfört ett jobb för ledningen på stationen. Tillsammans med sin mästare påbörjar Gleb en hård och utmattande träning inför vad som komma skall…

En dag observeras några gåtfulla ljussignaler från marinbasen Kronstadt som ligger på en ö utanför staden. Taran, Gleb och en grupp stalkrar får i uppdrag att bege sig till Kronstadt och undersöka saken. Ett uppdrag som kommer visa sig vara lättare sagt än gjort…

Resan Till Ljuset är en värdig första bok i Metro 2033 Universum serien. Den är riktigt spännande och har många twistar igenom sig (speciellt i slutet), för att inte tala om cliffhangers i nästan varje kapitel vilket får mig som läsare att vilja fortsätta läsa även om jag kanske borde släcka lampan och lägga mig och sova. Det märks dessutom att det är en annan författare, även om boken utspelar sig i samma universum. Medan Metro 2033 och 2034 hade en mer krypande spänning har Resan Till Ljuset en mer head-on och action orienterad stil.

Gillar man sci-fi och action (i bokform) så är Resan Till Ljuset ett givet val i mitt tycke; det händer nästan hela tiden någonting och jag har stora svårigheter att lägga ifrån mig boken även om jag borde. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av Metro 2033 och Metro 2034 också.

No Comments

Metro 2034 (bok) av J

juni 23rd, 2013 | Postad i Sci-Fi, Thriller, Övrigt

Metro 2034På stationen Sevastopolskaja i utkanten av Moskvas enorma tunnelbanesystem väntar man spänt på patrullerna som skickats iväg till Hansan stationen Serpuchovskaja för att hämta hem förnödenheter. Dagarna går på Sevastopolskaja och inte ett ljud hörs ifrån patrullerna som skickats ut. Ammunitionen börjar sina tack vare otaliga attacker mot en av gränsposteringarna och stationens framtid ser mörk ut. I ett desperat försök att ta reda på vad som hänt patrullerna bestämmer sig stationsledningen för att skicka ut en mindre trupp på en handfull stridsdugliga män; den unge fadern Ahmed, den gamle metroinvånaren Homeros – som kan metron och dess legender bättre än någon annan – och den mystiske ”brigadören” som dök upp på stationen för en tid sedan. Trion beger sig iväg in i metron för att leta reda på svaret, vilket snart visar sig vara mer fasansfullt än vad de hade kunnat ana…

Äntligen har jag läst klart Metro 2034 och jag kan säga att jag inte är ett dugg besviken, faktiskt helt åt det andra hållet. Till skillnad från dess föregångare, Metro 2033 (recenserad här), är det inte alls många partier i boken där det känns gaggigt eller utfyllt utan storyn rullar på och det är väldigt svårt att lägga ifrån sig boken. Det enda klagomålet jag har på boken är att en av karaktärerna är totalt blåst och blir mer ett irritationsmoment än behövlig för storyn. Nåja…

Jag har egentligen inte så mycket mer att skriva om Metro 2034. Det är en bra sci-fi bok som är jäkligt spännande och intressant och personligen drogs jag med ganska ordentligt under vissa partier. Det är hur som helst en bok jag kan varmt rekommendera. Nu ska jag invänta Metro 2035, som tydligen ska följa samma story som Metro 2033 spelets uppföljare, Metro: Last Light. Det kommer troligtvis tyvärr dröja något år då det tog dem 2 år att översätta Metro 2034 till svenska, så..

Om du, som jag, gillar Metro böckerna har jag funnit lite intressant information ute på internet om att i Ryssland har Metro blivit en franchise – med runt 20 (!) böcker i Metro 2033 universumet. I Sverige finns det tyvärr dock bara två av dessa böcker utgivna; Resan Mot Ljuset och Resan Mot Mörkret. Så, fram tills det att 2035 släpps får vi nog gott suga på dessa två.

No Comments

H talar ut av H

juni 19th, 2013 | Postad i Film, Övrigt

Hej. Jag har inte skrivit någon recension här sedan nyår, och snart har det gått sex månader. Kommer jag sen att börja recensera igen? Vem vet? Det märks.

Tills dess tänkte jag att jag snabbt skulle avhandla de filmer jag lade in som utkast på bloggen innan jag tog en paus, så jag liksom kan rensa min backlogg och bli av med lite bagage. Då kör vi!

The Giant Mechanical Man (svensk titel ”Kärlek i Detroit”): Romantiskt drama om en man som målar sig i silver och står på stan, och en tjej som pratar med honom. Helt okej.

Frankenweenie: Bra, men inte alls lika bra som ParaNorman som kom samtidigt.

Crossfire / Pyrokinesis: Japansk skräckis om en tjej med förmågan att sätta eld på saker. Duglig, men verkar ibland inte riktigt veta vad den vill. Givetvis lite för lång.

Accident: Kinesisk rulle om ett specialgrupp som tar ihjäl folk genom att orkestrera olyckor. Sen börjar de själva dö i olyckor. Vem är skyldig – är någon skyldig? Helt okej rulle som jag köpte för en spottstyver på DVD i Nya Zeeland.

Extracted: Ej att förväxlas med Mike Judge-komedin ”Extract”. En scifi-rulle i vilken man uppfunnit en maskin som kan ta in folk i andras minnen. En man går in i en knarkares minnen för att se om han är skyldig till ett mord, men fastnar givetvis där. Helt okej.

ParaNorman: stopmotion-animerad rulle om en pojke som kan prata med spöken och tvingas ta hand om en häxa som återuppstår för att förstöra staden. Mer än lovligt spännande för barnen, och är faktiskt belagd med 11-årsgräns i Sverige. Snygg, rolig och spännande. Flummar kanske ut lite mycket i slutet.

Men In Black 3: Ja, vad tror du?

Repeaters: Tre knarkare i rehab hamnar i Groundhog Day. Börjar bra, men glider över i förutsägbar högskolepsykologistandard. Undvik.

Excision: En av 2012 års bästa rullar. En suverän svart komisk psykologisk thriller med bl.a. en underbar Traci Lords som bekymrad familjemor. Originell och grym.

Lenny Bruce: Swear To Tell The Truth: Gammal dokumentär om ståuppkomikern/samhällskommentatorn Lenny Bruce. Intressant, men inte tillräckligt djuplodande.

A Fantastic Fear Of Everything
: Brittisk indiekomedi med Simon Pegg om en barnboksförfattare som är rädd för allting men verkligen måste gå och tvätta ett par byxor. Okej, men inget speciellt. Recension av J här.

The Woman In Black (1989): Originalet till nyinspelningen med Harry Potter. Creepy som bara gamla brittiska tv-rysare kan vara. Helt okej.

Lorax: Datoranimerat baserat på en bok av Dr. Seuss. Inte särskilt bra faktiskt.

Snake in the Eagle’s Shadow: Jackie Chan-klassiker. Minns inte så mycket. Lite slagsmål gissar jag på.

One In The Chamber: Dolph och Cuba Gooding Jr skjuter och slåss. Dolph är skön som ”I don’t give a fuck”-hitman och Cuba-Cola… ja, han grinar lite ibland. Kul film så länge Dolph är i bild.

Some Guy Who Kills People: En svart komedi om en mobbad kille som kanske eller kanske inte har ihjäl folk. Plus för sheriffen spelad av Barry Bostwick, borgmästaren från ”Spin City”. Kul och knepig.

No Strings Attached
: En tjej och en kille är KK för de vill ju inte ha nåt förhållande, men GUESS WHAT?! Du har just snubblat in i samma romantiska komedi IGEN! LURAD!

Cube, Cube²: Hypercube & Cube Zero: Såg om de här i HD. Tyckte inte Zero var lika bra som förra gången. Du lär ju ska ha sett åtminstone ettan.

The Prodigal Son: Yuen Biao tror sig vara kungfu-expert, men egentligen mutar hans farsa alla motståndare så de lägger sig. Hyfsat. (1981)

Förstås har jag ju sett ett antal filmer under första halvåret 2013, men de kommer jag troligen inte att skriva om här ändå. Tills det blir 1:a juli får du nöja dig med de här DVDKritik.se-recensionerna som jag skrivit den senaste tiden. Mors!

This Must Be The Place: Drama med Sean Penn.

Love And A .45: Actionthriller med Reneeee Zwelllwellgeller.

Chop: Skräckkomedi av Troma-räven Trent Haagas.

Castle: Säsong 3: Säsong 3 av Castle.

Red Dawn: Remaken av en bättre film.

Maximum Conviction: Steven Seagal och Steve Austin nitar skurkar.

In Their Skin: Idéfattig rysare.

The Fog (Dimman): Carpenters gamla skräckis.

Tags: ,
No Comments

The Dark Half – Bok & Film av J

april 27th, 2013 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Övrigt

Under 70- och 80-talet skrev Stephen King flera böcker under pseudonymen Richard Bachman (däribland Thinner och The Running Man, som båda blev filmer senare), som ett försök till att besvara frågan på om King’s karriär berodde på skicklighet eller bara ren tur. 1985 upptäckte bokhandel föreståndaren Steve Brown i Washington D.C. likheter i stilen av skrivandet mellan King och Bachman. Brown hittade bokförlagets dokument vid Library of Congress som inkluderade ett dokument som namngav King som författare av Bachman’s böcker. Brown skickade ett brev till King’s förläggare med en kopia av dokumentet han hade hittat och frågade dem vad han skulle göra. Två veckor senare ringde King själv Brown och gav som förslag att han skulle skriva en artikel om hur han upptäckt sanningen och låta sig själv bli intervjuad. Det hela ledde till en pressrelease som förkunnade Bachman’s ”död” – förmodat från ”cancer av pseudonymen” – och en artikel skriven av Brown i Washington Post.

Varför allt detta dravel? Enkelt; när King blev upptäckt som Richard Bachman bestämde han sig för att skriva boken The Dark Half (Stark i Sverige) – vilket också är min nästa recension där jag jämför en bok och en film. Liksom förr börjar jag med boken.

The Dark Half (bok)Författaren Thad Beaumont’s karriär har gått sisådär. Hans första roman nominerades till ett förnämnt pris och hans senare fick lovord av kritikerna, men de såldes inte i särskilt många exemplar. Under pseudonymen George Stark har emellertid saker och ting gått betydligt mycket bättre för Thad; hatad av kritikerna men älskad av läsarna har han släppt en rad brutala, iskalla och blodiga kriminalromaner som sålts i enorma upplagor. Men när en beundrare till George Stark upptäcker likheter mellan Thad’s och George’s sätt att skriva bestämmer sig denne för att undersöka saken närmare. Efter att ha anförskaffat sig bevis på att Thad och George är samma person försöker denne att pressa Thad på pengar för att inte släppa ut nyheten om att George Stark endast är en pseudonym. Thad, tillsammans med sin fru Liz, bestämmer sig således för att arrangera en ”begravning” för George och går ut i People’s Magazine med att Thad är George Stark.

Problemet är bara att George Stark tycks inte vilja förbli död och ”återvänder” som en fysisk skepnad för att ta itu med de som förorsakat hans ”död”…

Vid det här laget vet jag ju hur Stephen King skriver sina böcker, men jag kan lik förbannat inte släppa att hans bok The Dark Half är så förbannat seg under flera segment av boken. Ärligt talat tyckte jag det var ganska ointressant att läsa om Thad Beaumont; det hela kändes bara förbannat gaggigt och att boken aldrig kom nån vart med den karaktären (fram till slutet av boken iaf). När jag läste om George Stark var det som att läsa en helt annan bok; det hände någonting nästan hela tiden och det var helt enkelt intressant (för att inte tala om ganska våldsamt och groteskt).

Överlag är The Dark Half en bra bok, utan tvekan. Den är välskriven och det finns spänning där (och till en viss del skräck, även om jag personligen inte tyckte att boken var speciellt obehaglig), men det tar sån förbannad tid innan den kommer. Det jag har störst problem med är Thad-bitarna i början av boken; det är helt enkelt inte intressant även om det är viktigt för bokens story och senare händelseförlopp, som också är det som väger upp det dåliga (om man vill kalla det så) med boken.

Nåja. Boken The Dark Half har både sina ljusa och mörka sidor (ha..ha..ha..) och är helt okej, även om den tillhör en av de Stephen King böcker jag tycker minst om.

The Dark HalfStoryn i filmen är så klart den samma som i boken och några större förändringar i den finns inte. Skådespelarna är riktigt bra och Timothy Hutton är suverän i dubbelrollen som Thad och George. Att se Michael Rooker i en good guy roll för omväxlings skull känns lite konstigt för mig som mer eller mindre bara sett honom i bad guy roller. Effektmässigt har inte filmen så där värst jättemycket att erbjuda. Några blodstänk här och några blodstänk där och så några snabba effekter som försvinner ur bild ungefär lika snabbt som de kom in i den; inget att lyfta till skyarna alltså, men helt klart okej.

Men så kommer vi till händelseförloppet. Jag är imponerad av hur de lyckats göra en halvtrög bok ännu trögare som film. Det vi får se i filmen är så minimalt att jag undrar om man verkligen kan kalla det här för en skräckfilm. Det King beskrev i sin bok får vi bara några flörtiga skymtar av i den här filmen och man kan börja undra varför en man som George A. Romero (ja, han skrev ju faktiskt screenplayet för filmen) inte spätt på med mer våld och äckeleffekter än vad The Dark Half har att erbjuda. Synd.

Jämförelsen mellan bok och film:
Till en början följde filmen boken ganska okej. Några små detaljer är förändrade och ett par karaktärer är utbytta. Men mot slutet tvärvänder alltihop och stora partier ur boken är helt borta och det antiklimax som byggs upp i bokens slut är totalt förändrad i filmen – till det sämre. Det som var spännande i boken blir fantastiskt snarkigt i filmen och det hela slutar mest med en stor axelryckning. Sedan har vi det jag beskrev här ovanför angående filmens händelseförlopp. Jag är faktiskt imponerad av hur George A. Romero inte lyckats klämma in den gore som Stephen King beskrev i sin bok; för helvete, karln har gjort zombiefilmer som var betydligt blodigare och äckligare än det här tråket.

Karaktärerna är så klart bättre utformade och har en bättre förklarad ”bakgrund” i boken än vad de har i filmen (som med typ alla andra filmatiseringar av böcker), men är samtidigt helt okej porträtterade i filmen (även om jag kan känna att en del saker fattas även hos karaktärerna).

Nåja. Om jag får lov att välja mellan boken och filmen väljer jag boken utan att ens behöva fundera på saken. Nog för att boken var seg och trög, men den hade iaf något av intresse till och från vilket inte filmen hade förrän i slutet. Att titta på film i två timmar för att se något av intresse i 2 minuter känns inte riktigt värt tiden.

Sugen på mer läsning? Läs gärna mina jämförelser mellan bok och film av Cujo och Pet Sematary också.

No Comments

2012: The Avslutning av H

december 25th, 2012 | Postad i Film, Tips, TV, Övrigt

2012 är i princip slut och resultatet ska sammanställas. Tar även med filmer här som getts ut under de senaste åren som jag inte sett förrän i år. Såg återigen inte några rekordmängder film, men nog fanns det en hel del guldkorn och kånkelbär i gröten. Fan, vilken gräslig liknelse. Nåja, här är några topprekommendationer, några godkända grejer och lite skitusel dynga som förmodligen vunnit en massa priser.

The Best:

The Raid: Redemption: ”Oj, oj, oj, vilket drag. Hårda fighter, grymma originella stunts, skottlossning, explosioner och inte en död sekund. […] det är mycket våldsam underhållning för hela slanten. Det finns inte mycket mer än att säga att det här nog är årets bästa actionrulle och en klar rekommendation.”

Merantau: ”Efter en något svag uppförsbacke avlöser actionscenerna varandra på ett mycket behagligt sätt med många fina stunts. Helt klart en rekommendation för actionfansen.”

The Cabin In The Woods: ”The Cabin In The Woods” är utsökt underhållning från början till (precis före) slutet. Man har kul och sitter på helspänn nästan hela tiden. Fingertoppskänslan är som på en blind snabbläsarmästare. En solklar rekommendation.”

Excision: Ännu inte recenserad på siten pga slapphet, men en suverän svart komisk psykologisk thriller med bl.a. en underbar Traci Lords som bekymrad familjemor. Originell och grym.

The Good:

Some Guy Who Kills People (En Snubbe Som Dödar Folk): Inte heller orkat skriva den här recensionen. En svart komedi om en mobbad kille som kanske eller kanske inte har ihjäl folk. Plus för sheriffen spelad av Barry Bostwick, borgmästaren från ”Spin City”. Kul och knepig.

ParaNorman: Mer orecenserat, stopmotion-animerad rulle om en pojke som kan prata med spöken och tvingas ta hand om en häxa som återuppstår för att förstöra staden. Mer än lovligt spännande för barnen, och är faktiskt belagd med 11-årsgräns i Sverige. Snygg, rolig och spännande.

The Beaver: ”ett bra drama med skön humor som kanske inte har så mycket att säga egentligen, men det är kul att se Gibson i såna här halvgalna roller. Värd att se, om inte bara för den mycket roliga självmordsscenen.”

Rampage: ”Helt klart Uwe Bolls bästa film. Ja, alltså inte ens relativt – det är en BRA film. Skådisarna är bra, manuset är tänkvärt och det är en sjuhelvetes massa action samt en dos skön humor.”

The Crazies (2010): ”ett bra tempo med en del spännande sekvenser. Det är lite som en zombiefilm, fast folk är bara hackabitamördatokiga istället för levande döda. Det är helt okej underhållning bara”

I Saw The Devil: ”en bra och blodigt våldsam thriller, men […] var beredd på att klia dig i huvudet lite.”

Perfect Creature: ”Att den här filmen passerat under radarn är inte bara synd, det är lite konstigt. Det är Nya Zeelands sjätte dyraste film någonsin och det är en riktigt hygglig film. Det är snyggt, välgjort och originellt. Leta rätt på och se.”

Mission: Impossible – Ghost Protocol: ”det är betydligt roligare och mer underhållande än den ganska usla trean. Helt klart sevärd. När får Cruise headlina en riktig idiotkomedi egentligen?”

New Kids Nitro: ”Nu vet man hur karaktärerna är, vilka återkommande skämt som gäller (något som de själva satiriserar) och tempot är förstås inte lika bra. Ändå är det jävligt roligt emellanåt och man måste säga att det är en godkänd uppföljare.”

Confessions (Kokuhaku): ”En riktigt välgjord och genomarbetad thriller med både stil och substans i mängder. […] det är snyggt och smart, för att inte tala om intrikat och detaljrikt. Stil och klippning funkar utmärkt utan att ta över huvudrollen, och manuset är utsökt utformat med välutmejslad utportionering av avslöjanden. Rekommenderas.”

The Avengers: ”Det är underhållande, effekterna är toppen och det är härligt dunder och brak mest hela tiden. […] jag saknar en av Whedons största förmågor: den att plötsligt krossa hela ditt hjärta när du minst anar det. I övrigt: tjacka upp dig på en packe öl/cola och hugg in på popcornen.”

The Whisperer In Darkness: ”en underhållande och ganska originell film, om än kanske lite härligt cheesy med flit. Värd att se.”

Cell 211: ”Det här är en toppenrulle med bra spänning. Ibland känns det som det är lite luckor […] men det är ju film och då får man ha överseende med sånt när det funkar så bra i övrigt. Rekommenderas.”

The Expendables 2: ”Det är mer action i öppningsscenen, innan filmtiteln ens visas, än det är i första filmen eller för den delen nästan vilken annan actionfilm som helst. Våldet är i Rambo 4-klass och blod och kroppsdelar flyger och folk får stora hål i sig. Det skjuts, slåss och exploderar allteftersom one-liners kastas ut. Det blir snabbt överdrivet och direkt löjligt, men det är ju det som är poängen.”

Dredd: ”Det här är god underhållning. Inte nån PG-13 tonårsrulle, utan hård action. Blodet skvätter direkt när filmen börjar och sen flödar det tills den slutar. Om något så är serien mer lättsam!”

The Amazing Spider-Man: ”den har en skurk som är mångfacetterad som en betongvägg, logiska luckor i storlek med Grand Canyon och ett flertal karaktärer med samma djup som en torr vattenpöl. Men det är underhållande. Det har fart och fläkt, humor och spektakulära actionscener. Det är en film för en 130-minutersbunke med popcorn.”

The Skin I Live In: ”Flera vändningar i den här spanska dramathrillern av Pedro Almodóvar. Lätt förvirrande om du inte är uppmärksam, men en bra story med Almodóvars sedvanligt småbisarra karaktärer. Sevärd.”

The Best of Televisionen:

Dirk Gently: Säsong 1: ”Knäppig humor, finurliga mysterier och härlig dialog. Skådespeleriet är toppen, med en perfekt Stephen Mangan i rollen som Dirk Gently. Det hela är roligt och underhållande och tre avsnitt är på tok för lite.”

The Big Bang Theory: Säsong 5-6: Fortfarande gapskratt rakt genom varje avsnitt.

NTSF:SD:SUV:: Säsong 2: Svagare än säsong ett, men ibland fullständigt genialiskt.

Castle: Säsong 1-4: Det är konstigt. Det är bara en vanlig omaka-par-deckare med veckans-brott-avsnitt. Men Nathan Fillion är med. Kan inte sluta titta.

Falling Skies: Säsong 1 & 2: Om säsong 1: ”Jag plöjde hela säsongen som en trimmad traktor, och cliffhangern sände mig i halv panik. […] en klockren rekommendation för scifi-fans.” Med glädje meddelar jag att säsong 2 är precis lika bra.

The Shit:

Melancholia: ”ÅÅÅÅÅHHHHHH UTTRÅKNINGEN! Fy fan, vilken outhärdlig och utdragen dynga!”

Piranha 3DD: ”Skit.”

Apflickorna: ”Jag kan ha nämnt det tidigare, men svensk film är skit. Apflickorna är skit med skit på. Skitnödig och pretentiös dynga […] Pisstråkigt skit utan story, utan känsla, utan poäng. BAJS BAJS BAJS BAJS”

Kill List: ”det funkar rätt bra fram till slutet där man försöker vara pretentiösa och originella och twista till det och tvinga folk att se om filmen för att se alla detaljerna som leder till finalen etc, men det är bara skräp, skräp, skräp, dumt och fullt med logiska luckor och andra dumheter så man bara blir trött, trött, trött. Se för Guds skull aldrig den här filmen.”

Prometheus: ”Hahahahaha, nej nej nej nej! Hahahahaha! Noomi Rapace pratar engelska som Björk, och MediPod-scenen kommer att hånas i tiotals år framöver! Jag skrattade högt under hela scenen. Ridley Scott regisserar som Spielberg och telegraferar varje vändning tio mil i förväg. Betyg: 0 av 5.”

Bridesmaids: ”Vad som tydligen skulle vara en av förra årets roligaste komedier visade sig vara en helt vanlig fullständigt förutsägbar chickflick med trötta skämt.”

Chillerama: ”Suck. Det är inte roligt, det är knappast läskigt (det försöker filmen iofs inte att vara, men ändå) och det är bara kasst. Jag småler inte en enda gång under hela filmen.”

Looper: ”Ååh, det börjar ju så bra. Sen når vi mitten av filmen och det blir dryyyygt. Det blir förutsägbart. Det står still. Nej. Det håller inte och det som kunde, det som SKULLE bli så bra… det faller. En stor besvikelse.”

Tags: ,
No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud