| Subcribe via RSS

Behind The Mask: The Rise Of Leslie Vernon av J

februari 26th, 2018 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Leslie Vernon (Nathan Baesel) har som enda önskan att bli nästa stora seriemördare – och gå till historien som den allra värsta. Den unga filmstudenten Taylor (Angela Goethals) trillar över ett riktigt scoop, tillsammans med sina två kameramän Doug (Ben Pace) och Todd (Britain Spellings), när hon får chansen att filma den excentriske galningen just när han bestämt sig för att sätta den lilla staden Glen Echo på kartan…

Jag hörde talas om Behind The Mask: The Rise Of Leslie Vernon redan år 2006, när den precis släppts. Jag såg fodralet hos den nu mer nedlagda videobutiken men blev aldrig så pass intresserad av den att jag ville hyra och se den. Något år senare blev jag rekommenderad av en polare att se den – vilket så småningom föll i glömska, fram till ganska nyligen…

Jag satte mig i soffan för runt två veckor sen (i skrivande stund) för att se filmen och kom ungefär fyrtio minuter in då filmen plötsligt frös. Jag tog ur skivan ur spelaren och konstaterade att skivan hade några ytliga repor, men som inte borde ha påverkat uppspelningen. Jag rengjorde skivan och provade igen utan någon större framgång. Det slutade med att jag gav upp, slängde mig på Tradera och fann ett nytt exemplar av filmen och köpte hem den. Jag borde här påpeka att detta hade aldrig inträffat om jag inte fann de första fyrtio minuterna av filmen intressanta och underhållande, vilket leder oss till nästa stycke av recensionen…

Nu när jag äntligen har fått beskåda hela filmen så kan jag inte göra annat än att säga att jag gillade den här filmen och att jag har varit en total idiot som väntat tolv jävla år med att se den. Filmen är välspelad, har en intressant premiss och idéen att göra filmen till en mockumentär den första timmen för att sedan gå över till en renodlad slasherfilm under de sista trettio är genialt. Filmen skojar även med slashergenrens alla konventioner och framställer slasherikoner som Jason Voorhees, Freddy Krueger, Michael Myers och Chucky som verkliga individer.

Robert Englund (Freddy Krueger i A Nightmare On Elm Street filmerna), Scott Wilson (Hershel i The Walking Dead TV-serien) och Zelda Rubinstein (som alla känner igen ifrån Poltergeist trilogin) har alla tre varsina mindre roller här och vi skymtar även till Kane Hodder i en väldigt liten cameo i början av filmen. Men den som snor hela showen rakt av är Nathan Baesel i rollen som Leslie och varför han inte medverkat i fler slasherfilmer sedan den här förstår jag inte då hans prestation här, som en komplett galning, är riktigt bra.

Som sagt; jag har varit en total idiot som inte har sett den här filmen förrän nu, tolv år efter att den kom. Gillar man slasherfilmer och inte har något emot när de experimenterar och tar lite olika friheter är Behind The Mask: The Rise Of Leslie Vernon en guldklimp. Jag ger den en stor tumme upp och en rekommendation. Se den.

No Comments

Another WolfCop av J

februari 25th, 2018 | Postad i Action, Film, Komedi, Skräck/Rysare

Entreprenören Mr. Swallows (Yannick Bisson) har bestämt sig för att öppna upp det gamla bryggeriet i Woodhaven för att lansera sin nya ölsort Chicken Milk Stout i samband med öppnandet av hans nybyggda hockeyarena, där Woodhaven’s nya hockeylag – Woodhaven Darkstars – ska göra sin första match mot grannstaden Regina’s rivaliserande hockeylag. Alltihop är emellertid bara en täckmantel för Mr. Swallows’ egentliga avsikter och det blir upp till den alkoholiserade varulvssnuten Lou (Leo Fafard) och hans tidigare kollega, numera chef, Tina (Amy Matysio) tillsammans med hjälp från ett oväntat håll att stoppa honom.

Another WolfCop fortsätter i samma spår som sin föregångare, men uppar samtidigt allting ett par nivåer. Det är blodigare, det är våldsammare, det är mer överdrivet, storyn är löjligare, skämten är mer gapskrattsvänliga och cheesefaktorn slår nästan igenom taket. Speltiden ligger på nästan samma som sin föregångare vilket, likt den, resulterar i att det hela tiden rör på sig och underhållningsfaktorn är extremt hög här. Effekterna är till majoriteten återigen praktiska och är rent ögongodis för oss som föredrar den typen av effekter.

Det enda jag störde mig lite grann på med filmen var att många lösa trådar lämnades hängande, antagligen för att kunna lämna dörren öppen för ytterligare en film – som vi dessutom blir lovade att få under sluttexterna. WolfCop och Another WolfCop är B-filmer gjorda på rätt sätt (The Asylum har något att lära sig av de här filmerna) och jag skulle absolut inte tacka nej till en tredje film.

Skulle jag hur som helst behöva välja mellan de två filmerna skulle jag ta den här vilken dag som helst – det här är definitivt min kopp med té. Jag ger den en stor tumme upp och en rekommendation.

No Comments

WolfCop av J

februari 25th, 2018 | Postad i Action, Film, Komedi, Skräck/Rysare

Det är inte ovanligt för den alkoholiserade småstadspolisen Lou (Leo Fafard) att däcka och vakna på obekanta platser, men efter att ha ryckt ut för att undersöka oroligheter i den intilliggande skogen kring Woodhaven har saker och ting tagit en märklig – för att inte tala om hårresande – vändning; Lou har insett att han vid fullmåne förvandlas till en blodtörstig varulv. Vad han emellertid inte vet är att han bara är en liten bricka i ett betydligt större spel och att Woodhaven’s framtid vilar på hans håriga axlar.

Hade det inte varit för att min vän V insisterade på att jag skulle se WolfCop hade jag troligen aldrig tagit mig tiden till det och hade således missat en ganska underhållande B-film. WolfCop bjuder på en hel del våld, humor, praktiska effekter (så när som på några få CGI-effekter här och där) och en kort och perfekt speltid (knappt åttio minuter) för den här typen av film – detta medför givetvis också att det hela tiden händer något i filmen, vilket jag personligen uppskattar.

WolfCop är så långt ifrån sofistikerad film man bara kan komma tror jag och är ett fint exempel på hur B-film bör göras; det är våldsamt, cheesigt, trashigt och underhållande som fan. Det enda jag egentligen skulle kunna tänka mig att klaga över är att de återanvänder skämtet om att Lou är en alkis en handfull gånger för mycket. Jag menar, efter det tjugonde alkisskämtet tror jag de flesta som tittar på filmen förstår vart de vill komma med det…

WolfCop är hjärndöd God Underhållning och får en tumme upp från mig. Se den. Rekommenderas.

No Comments

Rat Race av J

december 31st, 2017 | Postad i Film, Komedi

Miljonären Donald P. Sinclair (John Cleese) har placerat ut guldmynt i några av sina spelautomater på sitt casino i Las Vegas. De lyckliga som finner dessa guldmynt har en livstids chans; att vinna 2 miljoner dollar. Kruxet är att de är inlåsta i ett skåp i Silver City, New Mexico. Med inga som helst regler påbörjas en kapplöpning mellan de deltagande samtidigt som Sinclair och hans affärsbekanta slår vad om vem som kommer vinna racet bakom kulisserna.

Jag såg Rat Race när den precis hade släppts på svensk VHS hemma hos en dåvarande kompis. Alla som närvarade satt och skrattade så tårarna sprutade och jag har alltid velat minnas den som en helt hysterisk komedi. Nu när jag har sett om den för första gången på femton år känner jag att den är.. bra, men inte alls lika hysteriskt rolig som jag ville minnas den som trots den samling av bra skådespelare som syns framför kameran. De flesta skämt fungerar utmärkt och är riktigt roliga, men de gånger jag lutade tillbaka huvudet och la av ett avgrundsvrål av garv var väldigt få. Slutet kändes dessutom ganska skitnödigt och cementerar filmen i år 2001 med Smash Mouth’s låt All Star (den där jävla låten som spelas i början av första Shrek – du vet vilken det är).

Om du hur som helst av någon outgrundlig anledning inte har sett Rat Race tycker jag att du ska ge den en chans. Den är rolig, välspelad och fartfylld och även om den inte var lika rolig som jag ville minnas den som så säger väl det mer om vilken surgubbe jag har blivit på senare år mot vad jag var i tonåren än vad det säger om filmens humor – eller nåt. Så; se den. Rekommenderas.

No Comments

Solsidan av J

december 3rd, 2017 | Postad i Drama, Film, Komedi

Det är julafton och Alex (Felix Herngren) och Anna (Mia Skäringer) är på besök hos familjen Schiller då de släpper en bomb; de ska skiljas då Anna har träffat en ny man, David (Henrik Schyffert). Några månader senare kämpar fortfarande Alex med att komma över skiljsmässan, men finner sig snart i en romans med Bella (Frida Hallgren), en försäljare av tandimplantat.

Fredde (Johan Rheborg) har samtidigt stött på ett obekvämt bekymmer i form av hans socialistiske far, Mauritz (Sven Wollter), som bett honom om att komma till hans sommarstuga i Torekov – vilket är något Fredde absolut inte vill, men som han ganska snabbt inser att han kommer bli tvungen till då Mickan (Josephine Bornebusch) kräver att de far dit då Torekov är en samlingsplats för svenska kändisar. Samtidigt har det börjat knaka i äktenskapsfogarna mellan Ove (Henrik Dorsin) och Anette (Malin Cederblad) – eller det är i alla fall vad Ove tror då han inte längre kan göra henne med barn.

Vad som följer är tokigheter, knasigheter, konflikter och har man sett TV-serien Solsidan vet man precis vad som väntar en då filmen i stora drag är ett avsnitt ur TV-serien, fast på runt 105 minuter i speltid. Min första reaktion på filmen när jag var och såg den på premiären var att den var bra, rätt och slätt. Nu när jag har sugit lite grann på den i två dagar har inte min åsikt förändrats, men jag har utvecklat mina tankar om filmen.

Filmen är bra och stundtals riktigt rolig men det känns samtidigt som att filmen är in och snavar i den klassiska ”svenska komedier”-fällan, där karaktärerna går igenom något svårt som separerar dem i början på filmen, konflikter uppstår under filmens gång och i slutet finner de varandra och växer slutligen som människor. Kort sagt; dramafilmer med inslag av humor som sedan får stämpeln komedi. Solsidan lyckas överlag att komma undan, men börjar stundtals att valsa in i den tydliga svenska modellen för komedier. Dessutom känner jag nu i efterhand att det här var en film jag borde ha sett hemma i soffan på dvd eller bluray släpp istället för bio då Solsidan går hand i hand med soffsittande – så att säga. Med allt det sagt menar jag så klart inte att filmen är dålig, snarare tvärtom, men jag önskar att man inte kunde räkna ut precis vart den skulle ta vägen fem minuter in.

Hur som helst så tycker jag som sagt att den överlag är bra men att den stundtals haltar lite grann tack vare de intvingade dramabitarna. Å andra sidan så händer det hela tiden saker i filmen, så uttråkad blir man i alla fall inte även om jag tycker att speltiden kunde ha kortats ned med möjligen tio minuter.

Så slutligen, bör du se filmen? Är du ett fan av TV-serien så absolut, om inte så har jag svårt att se att du skulle kunna få ut något av den då filmen räknar kallt med att du sett TV-serien innan.

Läs gärna våra recensioner på TV-serien också:
Mina recensioner på säsong 1 & 2, 3, 4, 5
H’s recensioner på säsong 1, 2

No Comments

Sharknado 5: Global Swarming av J

november 19th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Efter att cykloner med hajar i har börjat härja i Europa beger sig Fin (Ian Ziering), hans fru April (Tara Reid) och deras yngste son Gil (Billy Barratt) till London för att hjälpa MI6 att försöka hitta en lösning på problemen. Kort efter deras ankomst blir Fin kontaktad av sin vän Nova (Cassandra Scerbo) som ber honom komma till Stonehenge för att undersöka en grotta, där målningar och tecken på att dessa cykloner har härjat på Jorden förr finns – och väl inne i grottan finner de en mystisk artefakt.

Kort efter deras fynd bryter en cyklon ut och ödelägger stora delar av London – och lyckas suga in Gil. Fin och April måste nu försöka rädda sin son och stoppa cyklonen, som har utvecklat förmågan att teleportera sig själv och allt i den till olika platser på Jorden. Samtidigt har fler cykloner börjat dyka upp världen över och hotet om en global cyklon är förestående.

Sharknado 5: Global Swarming. Ja.. vad ska jag skriva egentligen? Det är Sharknado för femte gången, fast på ett lite större plan. Effekterna suger fortfarande, skådespelarna gör fortfarande ett bra jobb trots ett sketet manus, referenser till andra filmer (så som Back To The Future, Indiana Jones och Bond filmerna) är tillbaka från den fjärde filmen (även om de tonat ner skämten) och manuset är allt annat än realistiskt – på ungefär varenda punkt. En av dessa punkter som var skrivna i sten i de fyra första filmerna tar emellertid en vändning mot slutet av filmen…

Nog för att Sharknado nummer fem är en skitfilm men jag kunde inte låta bli att fundera över hur de här filmerna hade kunnat varit om något eller några bolag som skjuter in miljarder i budget på sina filmer hade stått bakom dem. En hel del scener i den här filmen hade nämligen kunnat varit riktigt storslagna och episka om det inte vore för att effekterna ser ut som något en gymnasieelev har knackat ihop på en eftermiddag. En annan sak jag funderat lite grann på är hur filmerna spårat ur allt mer för varje film som kommit. Den första filmen hade ett totalt idiotiskt koncept men var samtidigt hyfsat seriös i tonen, medan dess uppföljare bara blev flamsigare och flamsigare. Antagligen insåg de väl att det inte hade hållt att göra en serie filmer med en seriös ton om cykloner som slungar runt hajar på folk – speciellt inte med den kvalitén på effekterna som de hade i filmerna.

Nåja. Förhoppningsvis var det här den sista Sharknado filmen, men med tanke på hur den slutar så har jag onda aningar om att vi har en sjätte film på horisonten…

No Comments

Sharknado 4: The 4th Awakening av J

november 19th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Sharknado - The 4th AwakensDet har gått fem år sedan den senaste cyklonen med hajar i slog till mot det amerikanska fastlandet. Tack vare deras revolutionära atmosfärstabilisatorer som de kallar Astro-Pods har forskningsföretaget Astro-X lyckats utplåna de fruktade cyklonerna innan de har hunnit tillta i styrka.

Fin (Ian Ziering) och hans kusin Gemini (Masiela Lusha) är på väg till Las Vegas för en familjeåterförening, nöjen och avkoppling. Men kort efter deras ankomst tilltar en storm strax utan för Vegas som snabbt byggs upp till en sandcyklon som inte bara ödelägger stora delar av staden utan drar även med sig alla hajar som simmade i en stor tank utanför det nyöppnade hotellet Shark World för att sedan sätta kursen mot Kansas – där Fin’s yngste son befinner sig hos sin farmor.

Sharknado 4: The 4th Awakening toppar den tredje Sharknado filmen med hästlängder. Likt sin föregångare är även den här filmen en ren självparodi, men till skillnaden från den så försöker även den här filmen att parodisera och referera till andra filmer – som till exempel Star Wars, The Texas Chainsaw Massacre, The Wizard Of Oz, Christine och Terminator. En del av referenserna måste jag medge fungerar ganska bra och fick mig att skratta till, medan andra inte fungerar alls och känns bara väldigt trötta (så som inledningen).

Utöver allt det här så fungerar filmen ungefär lika dåligt som sina föregångare. Den har usla effekter, huvudkaraktärer som är odödliga oavsett vad de än blir utsatta för och ett manus som är menat att vara idiotiskt vilket i sin tur blir väldigt tröttsamt, väldigt snabbt. Skådespelarna håller ungefär samma nivå som de tidigare filmerna och de gör överlag ett bra jobb trots det störtlöjliga manuset de hade att jobba med.

Jag har inte så mycket mer att tillägga om den fjärde Sharknado filmen. Den har några få stunder då den blänker till lite grann men är överlag en riktig skitfilm som sina föregångare.

No Comments

Sharknado 3: Oh Hell No! av J

november 19th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Sharknado 3 - Oh Hell No!Medan Fin Shepard (Ian Ziering) är i Washington D.C. för att motta den högsta utmärkelsen en civilperson kan få i USA efter att han stoppade cyklonerna ett och två år innan slår ytterligare en cyklon med hajar i till och ödelägger större delen av staden – bara för att plötsligt försvinna. Efter att med nöd och näppe klarat sig undan cyklonen med livet i behåll beger sig Fin iväg till Florida för att möta upp sin – nu mer omgifta – fru April (Tara Reid) och deras dotter Claudia (Ryan Newman) för att fira semester där – vilken blir väldigt kortvarig då nya cykloner med hundratusentals hajar dyker upp och bildar som en vägg över hela den amerikanska östkusten och som är på väg rakt mot land och hotar att utplåna allt som kommer i deras väg.

Oh boy… jag trodde inte det skulle bli mer absurt, överdrivet, löjligt och idiotiskt efter den andra Sharknado filmen. Jag hade fel. Väldigt fel. Allt som var bedrövligt i de tidigare filmerna är givetvis kvar samtidigt som Sharknado 3: Oh Hell No! tar steget in i självparodi och får de två första filmerna att åtminstone påminna om seriöst gjorda filmer. Humorn fungerar inte överhuvudtaget. Det spelar ingen roll hur mycket ”hysteriska” skämt och hur ”självmedveten” filmen är, det blir varken underhållande eller kul, utan mest tröttsamt när den femhundrade CGI-hajen kommer farande för att tugga på nästa offer. Den tredje installationen i serien är samma jävla film en tredje gång, fast all idioti från de två tidigare filmerna har skruvats upp ett extra varv.

Konceptet bakom Sharknado räckte knappt till en film och de har pressat ut fem stycken (plus en mockumentär på det) hittills. Jag menar, hur många filmer på ett så här idiotiskt koncept kan man egentligen göra?

No Comments

Sharknado 2: The Second One av J

november 19th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Sharknado 2 - The Second OneFin Shepard (Ian Ziering) och hans ex-fru April Wexler (Tara Reid) är på väg till New York med flyg för att April ska medverka i en direktsänd intervju om hennes nyligen släppta bok; How To Survive A Sharknado. Väl i New York ska de möta upp Fin’s syster Ellen (Kari Wuhrer) och hennes man Martin (Mark McGrath) innan intervjun, men då ett kraftigt oväder slår till under deras flygning inser Fin och April snart att det som inträffade i Los Angeles ett år tidigare med en cyklon full i hajar är på väg att upprepa sig. Skillnaden är att orkanen som är på väg att slå till mot New York har två aktiva cykloner med tusentals hungriga hajar i sig.

Okej. Sharknado 2: The Second One. Vad finns det egentligen att säga? Det är i stort sett samma film som den första fast med en 500 000 dollar fläskigare budget (vilket inte syns överhuvudtaget), men med den lilla skillnaden att de skruvat upp idiotin i den här första uppföljaren. Jag fick känslan till och från under min titt att teamet bakom försökte blinka till tittaren och att de medvetet försökt göra filmen dålig bara för den sakens skull, vilket oftast inte fungerar speciellt bra och det gör det inte här heller.

Skådespelarna gör återigen ett okej jobb med tanke på vad det är för skit de har att jobba med och teamet bakom filmen verkar tack och lov ha lärt sig från den första filmen att inte använda samma klipp trettiofem gånger i olika scener. Det finns dock ingen anledning att oroa sig, de har givetvis återigen använt sig av stock footage klipp för att fylla ut speltid och scener som de antagligen inte orkade eller inte hade pengar till att göra själva. Effekterna ser återigen förjävliga ut, men det är väl knappast en överraskning? Manuset är sisådär. Jag menar, vad ska man egentligen tycka om en film där tornados slungar runt uselt CGI-renderade hajar och som dessutom är en uppföljare? Filmen hade sina stunder då jag garvade till men de var få och långt emellan.

Även om jag tycker att den här filmen är skit så tror jag faktiskt att jag föredrar den här över den första. Den har lite bättre tempo än sin föregångare och de envisas inte med att använda samma jävla klipp flera gånger heller. Fast å andra sidan finns det ju egentligen ingen anledning till att se de här filmerna överhuvudtaget egentligen. Moving on.

No Comments

Sharknado av J

november 19th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

SharknadoEn lugn dag på en av Los Angeles stränder får ett abrupt slut när en plötslig cyklon, som dragit upp hajar ur vattnet, slår till. Pubägaren och surfaren Fin (Ian Ziering) bestämmer sig för att bege sig iväg tillsammans med sina vänner Baz (Jason Simmons) och Nova (Cassandra Scerbo) för att rädda hans ex-fru April (Tara Reid), hans dotter Claudia (Aubrey Peeples) och hans son Matt (Charles Hittinger) efter att hans strandpub och strandpromenaden blivit totalförstörda. Det hela är emellertid lättare sagt än gjort då cyklonen inte bara översvämmat stora delar av Los Angeles utan den har även slungat in stora mängder hungriga hajar in i staden också.

När det kommer till SyFy och The Asylum filmer är det inte många som står ut ur mängden. Jag menar, majoriteten av de filmer som produceras av dessa bolag är ren dynga. Sharknado är knappast något undantag men står ändå ut från resten av deras skit då den på något mycket underligt sätt blivit en sorts hit och fått fyra uppföljare, en mockumentär (Sharknado: Heart Of Sharkness) och en dokumentär (Sharknado: Feeding Frenzy) som kom i samma veva som film nummer tre.

Produktionsvärdet ligger på ungefär samma nivå som en kopp kaffe och en påse muffins som vanligt när det kommer till SyFy och The Asylum. Vissa sekvenser används flera gånger i flera oliker scener och en handfull av dem används upprepade gånger i samma scen. Den replik som används mest i hela filmen är ”Are you okay?”, som används ett tiotal gånger under hela filmens speltid. Idéen bakom filmen är skitlöjlig men står samtidigt ut från alla andra sharksploitation filmer som strömmat ut de senaste tjugo åren – vilket kanske förklarar dess framgång. Men bara för att något står ut betyder det inte att det är bra och Sharknado är verkligen inte bra.

Skådespelarna gör förvisso ett hyfsat jobb överlag och jag gillar att karaktärerna ändå är seriöst skrivna och att filmen inte försöker göra parodi på sig själv, vilket det väldigt lätt kan bli när en film har en så urbotat jävla dum idé som Sharknado har. Men bra skådespel räcker inte långt när precis allt annat är bottenskrap. Förvisso garvade jag till några gånger här och där men jag kände mig aldrig direkt underhållen. Det blev mest en kamp med mig själv över att inte stänga av filmen.

Det finns betydligt ”bättre” dåliga filmer där ute än Sharknado. Dessvärre är Sharknado en sån där film som folk kommer komma ihåg tack vare att de inte är vana vid att titta på kultfilm och filmer som egentligen inte är bra, men som har ett högt underhållningsvärde just tack vare det.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud