| Subcribe via RSS

Sonic The Hedgehog av J

juli 21st, 2020 | Postad i Action, Film, Komedi

Sonic (Ben Schwartz’s röst) är född med en väldigt speciell kraft: han kan springa i överljudshastigheter. Han är dessutom en blå igelkott. Som ett barn finner han sig jagad av en stam av myrpiggsvin som är ute efter hans krafter, vilket gör att han tvingas lämna sin hemvärld med hjälp av en magisk ring.

Tio år senare har han tillsynes funnit ett nytt hem på planten Jorden – närmare bestämt i den lilla hålan Green Hills, Montana, där han i hemlighet har observerat och idoliserat den lokala sheriffen, Tom Wachowski (James Marsden) och hans veterinärflickvän Maddie (Tika Sumpter), ovetandes om att de har planer på att flytta till San Francisco då Tom har fått ett nytt jobb som polis där. Ledsen över att tvingas ständigt vara ensam lyckas han av misstag utlösa en gigantisk eletronisk chockvåg efter att ha sprungit i överljudhastighet som slår ut all elektricitet i de nordvästra delarna av USA, vilket snabbt blir uppmärksammat av regeringen som skickar ut den smått underlige, men briljante, Dr. Robotnik (Jim Carrey) för att ta reda på orsaken till händelsen – som samtidigt har en egen agenda. Efter att ha tappat ringarna som kunde hjälpt honom att ta sig ifrån Jorden slår sig Sonic ihop med Tom för att hämta ringarna som nu finns i San Francisco, med Dr. Robotnik hack i häl.

Jag har alltid varit ett stort fan av Sonic The Hedgehog spelen till Sega Megadrive (Genesis i USA) och av karaktären Sonic. Som liten köpte jag nästan alla (jag missade något enstaka nummer) serietidningar de gav ut som var baserade på Sonic SatAM TV-serien och även om jag bara lyckades se något enstaka avsnitt av den TV-serien då den enbart visades på TV3 (vilket var en av de kanaler vi inte hade hemma) så älskade jag varenda minut av den som jag faktiskt fick se när jag var på besök hos släktingar.

Det var över tjugo år sedan och mitt intresse för karaktären har väl inte direkt försvunnit, men jag var ärligt talat inte speciellt upphetsad över nyheten att en live-actionfilm med Sonic skulle komma när Paramount släppte den nyheten. Jag var mest fundersam på hur de skulle kunna skriva ihop ett manus som faktiskt skulle fungera. När filmen väl släpptes visades den enbart tidigt på eftermiddagen på min lokala biograf och om jag inte minns fel visade de den enbart dubbad till svenska bortsett från två föreställningar – mitt i veckan då jag inte kunde gå och se filmen tack vare jobb.

Med allt det sagt så har jag nu alltså slutligen sett filmen – och jag gillade den. Den kommer inte gå till världshistorien på något som helst vis, men det är en underhållande, charmig och lättsam action-komedi som fungerar alldeles utmärkt. Jag vet inte hur mycket de yngre tittarna skulle få ut av filmen, men för oss som växte upp med Sonic är det lite av en nostalgitripp om än i nya kläder. Sonic har samma personlighet som han har i de senare spelen och i SatAM serien; han är rapp i truten, snabb i benen och är överlag en jäkligt skön karaktär. Jim Carrey är rolig som Dr. Robotnik och han gör karaktären riktigt bra, även om hans utseende inte riktigt stämmer överens med källmaterialet förrän mot slutet av filmen.

Filmens story är ganska generisk och filmen bjuder nästan inte på några överraskningar alls, men det är å andra sidan inget större problem för den här typen av film heller. Filmen bjuder på skapligt explosiv (men barnvänlig) action och snygga effekter. Designen på Sonic är riktigt välgjord, men man får samtidigt ha i åtanke att han hade kunnat se helt annorlunda ut då Paramount beslutade att skjuta upp releasen av filmen med ett halvår för att göra om designen på honom då den första designen blev ratad med ett stort R av fans på internet. Hade de släppt filmen med originaldesignen hade antagligen filmen bombat stenhårt vid dess release – istället drog den in nästan det dubbla av sin budget bara i USA. Smart drag av Paramount. Detta har också medfört att en uppföljare redan är i produktion och verkar ska få sin release 2022.

Jag gillade i alla fall Sonic The Hedgehog. Den är inte speciellt märkvärdig och kanske inte tilltalar de som aldrig varit i kontakt med karaktären Sonic, men för mig som växte upp med honom och de första tre, fyra spelen han var med i så var det som att känna pustar från en enklare och lugnare tid. Rekommenderas.

No Comments

Ocean’s Eight av J

maj 17th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Thriller

Debbie Ocean (Sandra Bullock), Danny Ocean’s yngre syster, har precis blivit släppt från fängelset och söker upp sin gamla kumpan Lou (Cate Blanchett) för att övertala henne att ingå i en kupp Debbie har planerat under sin fängelsevistelse. Duon sätter ihop ett brokigt team av vänner och bekanta som besitter de färdigheter de behöver för jobbet. Planen? Att slå till vid New York City’s stjärnspäckade Met-galan och stjäla det berömda Toussaint-halsbandet – som är värderat till hundrafemtio miljoner dollar.

Har man följt debatterna på nätet – och med debatterna menar jag skitkastande – de sista fem eller så åren så har man antagligen snappat upp att det finns ganska gott om folk som ställer sig emot reboots av filmfranchisér där majoriteten eller samtliga huvudkaraktärer är spelade av kvinnor. En av de största anledningarna till att det finns en hel del motståndare till den här typen av reboots, om jag får säga vad jag tror, beror nog främst på att de bakom filmerna ofta inte bryr sig ett skit i om filmen är välskriven, välgjord och välspelad, utan allting handlar om att man ska tvinga på andra sina politiska åsikter – i det här fallet i filmformat.

Den som har mer än två hjärnceller begriper ju givetvis att stora filmproduktioner med miljoner i budget inte ska användas som politiska slagträn, hur välmenande de än må vara. Ett bra exempel på detta är Terminator: Dark Fate (recenserad här), som jag förvisso tyckte var en underhållande och bombastisk popcorn actionfilm utan någon större hjärna, men som en Terminator film föll den – om inte hårt, så landade den åtminstone väldigt obekvämt. Åtminstone med tanke på hur hårt den tankade under dess öppningshelg högst troligen på grund av att det fanns ett politiskt budskap – som var så genomskinligt att det nästan var skrattretande – inbakat bakom all action. Folk vill inte ha andras åsikter nedkörda i halsen när de går på bio.

Så, med andra ord hatade jag Ocean’s Eight då det är en ”feministisk reboot” av Ocean’s filmerna? Va? Nej, absolut inte. Jag gillade Ocean’s Eight. Den hade på ett ungefär samma ton som de tre första filmerna, med sarkastiska och sluga karaktärer man faktiskt kunde fatta tycke om, som var gestaltade av en väldigt bra cast. Jag har alltid varit knäsvag för Sandra Bullock och jag lär alltid vara det, men samtidigt som jag tycker att hon är en väldigt vacker kvinna tycker jag också att hon är en väldigt duktig skådespelerska. Utöver Bullock och Blanchett ser vi även bland annat Sarah Paulson, Helena Bonham Carter och Anne Hathaway i betydande roller och samtliga gör bra prestationer här. Sångerskan Rihanna dyker även upp i en roll som uppkäftig hacker – och hon gör den bra.

Handen på hjärtat så kan jag säga att jag förstår de som faktiskt bojkottar den här typen av reboots. Det handlar inte om att det är incels som sitter i mammas källare och hatar kvinnor för att de inte får ligga, det handlar om att en del (eller överlag de flesta) filmtittare (både män och kvinnor) inte vill ha någon annans politiska åsikt påtvingad i ansiktet när de sätter sig för att titta på film. Jag personligen bryr mig inte nämnvärt egentligen (så länge som de inte står och bankar deras budskap över skallen på mig, that is) men med tanke på hur de här ”feministiska reboot” filmerna har överlag tankat rätt stenhårt på deras öppningshelger – Ghostbusters rebooten som kom 2016 är ju även den ett bra exempel på just det här fenomenet – så säger väl ändå det någonting, inte sant?

Ocean’s Eight är hur som helst en bra film – oavsett om den är menad att vara feministisk eller inte. Den är välspelad, smart (på ett sånt där korkat filmsätt), kul och underhållande. Jag hade en kul stund i soffan och jag kommer definitivt att att se om den så småningom – tillsammans med de tre första filmerna, givetvis. Rekommenderas.

No Comments

Ocean’s Thirteen av J

maj 17th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Thriller

Reuben Tishkoff (Elliott Gould) har bestämt sig för att investera i byggnationen av ett massivt nytt hotell-casino på Las Vegas strippen och ingår i ett partnerskap med den förmögne investeraren och casino-ägaren Willy Bank (Al Pacino), trots att hans vän och kumpan Danny Ocean (George Clooney) har avrått honom från att göra det – vilket han borde ha gjort. Bank tvingar Tishkoff att skriva över hans andel av byggnationen på Bank mot en struntsumma, varpå Tishkoff får en hjärtinfarkt och blir sängbunden.

Danny söker upp Bank och erbjuder honom en chans att ställa saker och ting till rätta, vilket Bank avböjer. Ett halvår senare står det nya hotell-casinot färdigt och dess premiärkväll närmar sig. Danny samlar ihop sina gamla kumpaner för att hämnas Tishkoff och ruinera Bank på premiärkvällen. Gänget inser dock snart att de behöver mer pengar för att genomföra stöten och blir tvungna att vända sig till den sista personen de vill ha något att göra med; Terry Benedict (Andy Garcia). Benedict, som också driver en vendetta mot Bank, går med på att skjuta in de pengar de behöver men på villkoret att de snor någonting som är väldigt värdefullt för Bank – vilket kommer bli lättare sagt än gjort.

Medan Ocean’s Twelve var ett steg ner från Ocean’s Eleven och inte alls som jag hade varken väntat mig eller hoppats på så tar Ocean’s Thirteen det steget tillbaka upp. Filmen ligger kanske inte riktigt på exakt samma nivå som Ocean’s Eleven, men den är inte långt ifrån och den har ungefär samma anda som den filmen – med den lilla skillnaden att det hela handlar mer om hämnd för karaktärerna än att dra in grova pengar så klart.

Ärligt talat har jag inte så där jättemycket att säga om Ocean’s Thirteen. Det jag skrev om Ocean’s Eleven går väl att överlag applicera även på den här filmen. Det är en underhållande kuppfilm som gick tillbaka till originalkonceptet från den första filmen, men som också lyckades baka in något nytt och eget – även om hämndkonceptet kanske är en aningen generiskt så tycker jag att det fungerade bra här. Jag hade en roligare stund i soffan med Ocean’s Thirteen än med Ocean’s Twelve i alla fall. Rekommenderas.

No Comments

Ocean’s Twelve av J

maj 17th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Thriller

Tre år har gått sedan Danny Ocean (George Clooney), Rusty Ryan (Brad Pitt) och deras gäng lyckades utföra den perfekta stöten och komma över 150 miljoner dollar från miljardären och casino-ägaren Terry Benedict (Andy Garcia). Efter att ha fått tips om vart han kan hitta gänget blir de en efter en kontaktade av Benedict som vill ha tillbaka sina pengar – och det inom två veckor, med ränta.

Då de är alldeles för ”varma” i USA bestämmer sig gänget för att slå till i Europa, närmare bestämt i Amsterdam. Dessvärre för gänget är även Europol agenten Isabel Lahiri (Catherine Zeta-Jones) – som är en av Rusty’s gamla flammor – stationerad där och är dem tätt i hälarna. Men samtidigt som de har Benedict’s ultimatum hängande över sig och Lahiri i hälarna står de även inför en till utmaning i form av en okänd tjuv enbart känd som ”Natträven”.

När jag satte mig för att se Ocean’s Twelve hade jag väl vissa förhoppningar på att den skulle vara likvärdig med Ocean’s Eleven – eller kanske bättre. Den var varken eller. Den var inte dålig, men upplägget i filmen kändes utsmetat och det kändes mest som att de försökt trycka in så många vändningar de bara kunnat med våld och vaselin för att göra filmen ”smart”. Kuppkonceptet är där någonstans i bakgrunden igenom hela filmen, men bitvis glömde jag ärligt talat av att det faktiskt var en kuppfilm då den började vandra iväg åt alla möjliga håll.

Filmen har sina highlights och den är överlag kul (och så klart extremt välspelad som den första filmen), men den känns ändå som ett steg ner från sin föregångare. Den bästa biten i hela filmen (utan att spoila allt för mycket) är nog faktiskt då Julia Roberts, som karaktären Tess, ska spela… Julia Roberts, för att hjälpa grabbarna att lyckas med en stöt, varpå Bruce Willis (som spelar sig själv här) kommer in och försvårar hela situationen avsevärt. Det är inte gapskrattsmaterial, men det är fyndigt skrivet och en kul gag-del i filmen som fick mig att fnissa gott.

Hur som helst så är Ocean’s Twelve okej. Den är definitivt ett steg ner från Ocean’s Eleven, men det är samtidigt inte en dålig film. Den är välspelad och har som sagt sina stunder, men det känns som att de ville ändra för mycket med konceptet för att det i slutändan skulle fungera lika bra som det gjorde i den första filmen.

No Comments

Ocean’s Eleven av J

maj 17th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Thriller

Danny Ocean (George Clooney) har precis blivit utsläppt efter ett flerårigt fängelsestraff och är redan i full färd med att planera nästa stöt. Han bryter mot villkoren för sin villkorliga frigivning och åker runt i USA för att samla ihop en brokig grupp med småförbrytare – däribland hans högra hand Rusty Ryan (Brad Pitt) – för att utföra den perfekta kuppen; att råna tre Las Vegas casinon tillhörande den hänsynslöse Terry Benedict (Andy Garcia) på 150 miljoner dollar, samtidigt.

Kuppfilmer är egentligen inte en subgenre av filmer jag springer benen av mig för att se (såvida det inte är en ny Fast & Furious film då), men det är å andra sidan inte en subgenre jag rynkar på näsan åt heller. Ocean’s Eleven från 2001 – som är en remake av en film från 1960 med samma titel – kom under en period i mitt liv då just kuppfilmer inte intresserade mig det minsta och helt ärligt vet jag faktiskt inte om jag hade orkat sitta igenom den här filmen där och då.

Så här närmare tjugo år efter dess release kan jag väl hur som helst säga att jag faktiskt hade en kul stund i soffan. Filmen är på sätt och vis smart, men på ett sådant sätt bara en film så här pass orealistisk kan vara – likt Saw filmerna. Ju mer man tänker på upplägget och hur de lyckas med sakerna de gör i filmen desto dummare och mer långsökt blir det – vilket å andra sidan egentligen inte spelar någon som helst roll, det är ju trots allt bara en film. En extremt välspelad sådan, lär jag tillägga.

Dess underhållningsvärde är hur som helst högt och har den där komiska edgen många såna här typer av filmer har, där dialogen och humorn inte bankas över huvudet på tittaren utan är lite mer subtil… ish. Fast å andra sidan så borde väl de flesta redan veta om detta om de har något som helst intresse för kuppfilmer då filmen är – som jag skrev längre upp – närmare tjugo år gammal.

Jag gillade Ocean’s Eleven i alla fall. Det var en skön stund i soffan med några riktigt sköna garv och smarta (om än hyfsat orealistiska) vändningar hit och dit. Rekommenderas.

No Comments

Evil Laugh av J

mars 7th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

En grupp läkarstudenter har anlänt till ett gammalt fosterhem för att göra iordning huset inför en nyöppning av det. Det de inte vet är att huset har en tragisk och mörk bakgrund; för tio år sedan blev tillsyningsmannen Martin oskyldigt utpekad att ha ofredat och våldfört sig på de intagna barnen, varpå hans egen far tog sitt liv i tron om att hans son var ett monster. Martin kunde aldrig bevisa sin oskuld och genomgick ett mentalt sammanbrott, vilket ledde till att han en natt systematiskt slaktade de inneboende barnen och tog sedan sitt eget liv igenom att sätta eld på byggnaden – hans kropp blev emellertid aldrig funnen…

Läkarstudenterna räknar hur som helst med en helg av kul umgänge och eventuella sexuella aktiviteter sinsemellan. Vad de inte vet är att en maskbeklädd inkräktare också har dykt upp och har för avsikt att se till att fosterhemmet aldrig öppnar sina dörrar på nytt…

Jag gick in i tron om att slasher-komedin Evil Laugh skulle vara något i stuk med Student Bodies (recenserad här); väldigt lättsam, flamsig och parodisk. Filmen är till en viss del en komedi förvisso, men jag vart ganska förvånad över hur straight faced alla i filmen var och hur mörk dess story egentligen var med tanke på hur cheesig och bonkers filmen på det stora hela var – jag hade som sagt förväntat mig någonting helt annat än vad jag fick.

Hur som helst så tycker jag att filmen var helt okej. Skådespelarinsatserna är ingenting att skriva hem om, men de fick jobbet gjort i alla fall. Manuset följde Standard Mall 125B för 80-tals slashers och vem som är mördaren är ganska enkelt att räkna ut om man använder uteslutningsmetoden lite lätt. Det enda jag tyckte filmen haltade lite på var väl dess effekter. Varför? Jo, för man får knappt se något av dem överhuvudtaget. Majoriteten av morden sker antingen off-screen eller semi off-screen, vilket gör att filmen i mina ögon tappar några poäng. Filmen underhåller förvisso med alla de dumheter som händer runt om morden så klart, men det hade varit trevligt att få se mer än vad man faktiskt får.

Nåja. Evil Laugh är en okej slasherfilm på det stora hela som jag säkert kommer se om nån gång i framtiden – även om jag inte kommer ha speciellt bråttom dit.

No Comments

Secret Santa av J

december 20th, 2019 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

April Pope (A Leslie Kies) är en nykter alkoholist som tillsammans med hennes pojkvän beger sig iväg till hennes mamma Shari’s (Debra Sullivan) julfest, där hela familjen inklusive partners ska samlas för att fira högtiden – komplett med ett Secret Santa spel. April tror att festen är det perfekta tillfället att gottgöra sin syster Penny (Ryan Leigh Seaton) för ett elakt spratt som April utsatte Penny för på högstadiet. Hon hoppas på att hennes gåva och att hennes bekännelse ska hjälpa att hela det trasiga bandet mellan henne och hennes syster. Dessvärre har någon en helt annan idé och har spetsat bålet som serveras med något som plötsligt förvandlar besökarna till blodtörstiga galningar som vill ha ihjäl allt och alla som kommer i deras väg.

Secret Santa från 2018 är en riktig skitfilm. Adam Marcus – klåparen som gav oss Jason Goes To Hell: The Final Friday – har regisserat och är en av två manusförfattare (den andra var Debra Sullivan, som spelar mamma Shari i filmen) till filmen, som knappast gav mig någon större förhoppning på att karln någonsin ska kunna göra en genuint bra film. Hela filmen ser ut som något skit en grupp mediastudenter hade kunnat snickra ihop på helgerna med extremt uppenbara CGI-blodfontäner och halvusla skådespelarinsatser. Idéen bakom filmen är det absolut inget fel på, problemet ligger i att Adam Marcus var involverad i dess produktion.

Secret Santa är ren dynga i filmformat. Det enda som var genuint bra med skiten var låten som spelades över filmens sluttexter, Missing You av Timothy DG Eilers. Skippa det här skräpet.

No Comments

Secret Santa av J

december 20th, 2019 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

En grupp excentriska college ungdomar har samlats för en blöt kväll, där de tänkt köra Secret Santa. Dessvärre för dem går en psykotisk galning lös och denne har speciella presenter åt dem allihop.

Secret Santa är en kanadensisk lågbudget julslasher från 2015. Filmen har ett filter på bilden för att generera känslan av att man tittar på en gammal skräpig och sunkig grindhouse film från sent 70-tal, med ganska dåliga effekter och halvtaskiga skådespelarinsatser. Det i sig är inget större problem då filmen är menad att vara ganska dålig, men det känns som att filmen börjar halta halvvägs igenom då det egentligen inte händer jättemycket förrän mot slutet av den. Det som räddar filmen från att falla platt under den första halvan är väl dess humor, som är bitvis gapskrattsrolig.

Mycket mer än så finns det väl inte att säga om Secret Santa egentligen. Det är absolut inte en bra film, men det är å andra sidan en charmigt skräpig lågbudgetfilm som med sin tighta speltid på knappt sjuttiofem minuter rullar förbi utan några större bekymmer. Med det sagt så finns det absolut bättre julfilmer än den här att titta på.

No Comments

Masterminds av J

november 10th, 2019 | Postad i Film, Komedi

David Ghantt (Zach Galifianakis) är en okomplicerad man som är fast i ett monotont liv. Dag in och dag ut kör han en värdetransportsbil för Loomis Fargo, transporterandes miljoner av andra människors pengar utan några förändringar i vardagen i sikte. Den enda glimten av spänning han har är hans flörtiga ex-kollega tillika förälskelse Kelly Campbell (Kristen Wiig), som snart lurar in honom i en kupp mot hans arbetsgivare. Tillsammans med en grupp halvkorkade kriminella ledda av Steve Chambers (Owen Wilson) och en inte nämnvärt genomtänkt plan för kuppen lyckas David med det omöjliga och kommer iväg med sjutton miljoner dollar i sedlar. I tron om att han ska få en andel av bytet och att Kelly vill vara med honom beger han sig iväg till Mexiko för att ligga lågt, men Steve har inga avsikter att ge honom några pengar och har redan i förväg planerat att David ska få ta hela skulden för kuppen.

Masterminds från 2016 är en smårolig dussinkomedi som är inspirerad av verkliga händelser som inträffade i Oktober, 1997. Filmen bjuder inte på några större överraskningar och man vet på ett ungefär vart allting är på väg redan från början. En del gags i filmen var hysteriskt roliga, medan andra föll platt på ansiktet och kändes väldigt generiska för den här typen av film. Kort sagt; vi har sett dem många, många gånger förr. Å andra sidan tror jag samtidigt att filmen gör sig bäst tillsammans med gott sällskap, vilket jag inte hade när jag tittade på den. Kanske hade den varit roligare, kanske inte. Vad vet jag. Masterminds är hur som helst en lättsam komedi och ett okej tidsfördriv en tråkig söndagskväll.

No Comments

Happy Death Day 2U av J

juli 19th, 2019 | Postad i Film, Komedi, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Efter att ha lyckats klura ut vem som gång på gång mördade henne på hennes födelsedag har Tree Gelbman (Jessica Rothe) äntligen lyckats komma ur den underliga tidsloopen hon fann sig fast i och allting verkar ha återgått till det normala – tror hon i alla fall. Tree får nämligen inte njuta av friden speciellt länge då hennes nya pojkvän Carter’s (Israel Broussard) rumskamrat Ryan (Phi Vu) hävdar att han upplever samma paradoxala dag om och om igen; att han blir förföljd och mördad av en mystisk galning i en mask föreställande skolans maskot enbart för att vakna upp samma morgon igen. I ett försök att ställa allting till rätta genomför gänget ett experiment, som i sin tur går fel och skickar tillbaka Tree till ruta ett igen och in i en ny tidsloop…

Jag hade hoppats på att få se Happy Death Day 2U på vita duken då jag blev ett instant-fan av Happy Death Day när jag såg den för första gången. Dessvärre blev det inte så och jag fick vackert vänta på bluray släppet av filmen. Nu har jag således äntligen sett filmen och jag gillar den, även om jag hade förväntat mig en slasherfilm men fick istället en sci-fi komedi med inslag från slashergenren. Jag hade hellre sett att de fortsatt på samma spår som i den första filmen med slasherdelen och expanderat universumet på ungefär samma vis som de gjort här, men det är väl som det är. Filmen är hur som helst välspelad, välskriven och stundtals gapflabbsrolig och fungerar nästan lika bra som den första filmen, fast på grund av andra anledningar givetvis.

Nå. Happy Death Day och Happy Death Day 2U är en skön popcorn double feature man kan köra om man vill se lättsam underhållning med både våld och humor – och lite sci-fi. Happy Death Day 2U får tummen upp av mig, även om jag föredrar den första filmen. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av Happy Death Day också.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud