Helt Perfekt Glob

The Unbearable Weight Of Massive Talent av J

Hollywoodstjärnan Nick Cage (Nicolas Cage) står med ryggen mot väggen. På väg mot en finansiell undergång efter en hemsk skilsmässa är Nick villig att göra precis vad som helst för att få sin karriär på fötter igen, inklusive att tacka ja till en miljon dollar för att dyka upp på ett födelsedagskalas för den spanska olivoljemagnaten och hans största fan, Javi Gutierrez (Pedro Pascal), som hedersgäst i Mallorca.

Saker och ting tar emellertid en oväntad vändning då Nick plötsligt blir konfronterad av CIA agenterna Vivian (Tiffany Haddish) och Martin (Ike Barinholtz). De förklarar att de misstänker att Javi, som de påstår har byggt sin förmögenhet på att sälja vapen, ligger bakom kidnappningen av en katalansk politikers dotter. Nick går motvilligt med på att hjälpa agenterna och måste nu använda sig av sina skådespelarfärdigheter och kanalisera sina mest ikoniska och älskade karaktärer för att bli en verklig actionhjälte.

Jag brukar i regel aldrig titta på trailers för filmer och spel. Största anledningen till att jag inte gör det är för att de som sätter ihop trailers ofta (i alla fall de senaste tio, femton åren) lägger in de bästa bitarna ifrån filmer och spel och inte sällan även spoilers av saker som händer i filmen eller spelet. Jag gjorde ett undantag med The Unbearable Weight Of Massive Talent faktiskt, mest för att en vän ville att jag skulle kolla in den. Jag bestämde mig hur som helst att jag skulle se filmen även om jag hade mina misstankar om att de, som vanligt, lagt in de bästa bitarna ifrån filmen i trailern.

The Unbearable Weight Of Massive Talent är en kul men ganska generisk förväxlingskomedi – som mot slutet blir en action komedi. En del gags var gapskrattsroliga och det märktes att Nicolas Cage hade kul när han gjorde filmen. Att spela en lite rövigare och mer självupptagen version av sig själv (I guess?) är säkerligen skitkul, men jag hade gärna sett att han hade varit en lika stor skitstövel som Bruce Campbell porträtterar sig själv som i My Name Is Bruce. Hur som helst så var filmen mer något jag satt och fnissade mig igenom än låg dubbelvikt av asgarv av.

Med det sagt så gillade jag ändå filmen. Den må vara generisk, men den har i alla fall Nicolas Cage – och det räcker ganska långt i min värld, speciellt när han ballar ur framför kameran. Filmen puttrade i alla fall på utan några större bekymmer och jag hade en helt okej stund i soffan. Har man ingenting annat att titta på tycker jag att man kan ge filmen en chans.

Silent Night av J

Nell (Keira Knightly), hennes man Simon (Matthew Goode) och deras söner Art (Roman Griffin Davis), Hardy (Hardy Griffin Davis) och Thomas (Gilby Griffin Davis) välkomnar sina vänner och familj till vad de lovar ska bli ett perfekt julfirande. Perfekt, med det lilla undantaget att alla kommer att dö…

Den brittiska filmen Silent Night från 2021 börjar som en gapskrattsrolig komedi, där karaktärerna slänger käft med varandra på bästa brittiska sätt och använder ord som ”piss off”, ”arsehole” och ”cunt”. Jag satte dock skrattet i halsen när jag väl började inse vart filmen var på väg och ju längre den pågick desto mer knöt det sig i magen på mig – åtminstone fram till det löjligt uppenbara (men samtidigt jävligt mörka) slutet som fick mig att utbrista ”Jag fucking visste det!”.

Jag tänker inte gå in speciellt mycket mer än så på filmen. Det är en riktigt bra och skrämmande film om något som vi kanske står inför om saker och ting vill sig riktigt jävla illa med tanke på hur det ser ut där ute i världen just nu…

Rekommenderas.

The Last Thanksgiving av J

Det är Thanksgiving och restaurangen Derry’s är öppen. Dessvärre för de anställda och kunderna har en blodtörstig och kannibalistisk familj satt sitt sikte på stället – och de vill ha alla som är där som deras Thanksgiving middag.

Jag gillar slasherfilmer. Både gamla som nya, även om jag föredrar de äldre filmerna. När jag sätter mig för att titta på en slasherfilm så räknar jag inte kallt med hög budget, bra skådespel, bra effekter eller dylikt, utan jag förväntar mig att på ett eller annat sätt bli underhållen. The Last Thanksgiving är inte det.

Majoriteten av alla karaktärer är irriterande as och även om det är mer än tillräckligt med våld på TV-skärmen så känns det som att filmen nästan står stilla. Det är varken kul eller underhållande, det är bara jävligt tradigt att sitta och titta på. Filmen klockar in på strax under sjuttio minuter, men det tog mig nära tre timmar att se klart skiten – vilket kanske säger en del. Skådespelarinsatserna och effekterna är väl vad man kan räkna med när det kommer till den här typen av film.

Jag brukar kunna se någonting gott i den här typen av lågbudget trashfilmer, men The Last Thanksgiving är ett undantag och ren dynga. Skippa.

Tusk av J

De bästa vännerna Wallace Bryton (Justin Long) och Teddy Craft (Haley Joel Osment) driver den mycket populära podcasten The Not-See Party, där de letar upp och hånar förnedrande virala videos. Wallace flyger till Kanada för att intervjua ”Kill Bill Kid”, en internetkändis som blivit känd efter att ha kapat sitt eget ben med ett katana svärd. Väl i Manitoba, Kanada upptäcker han att ”Kill Bill Kid” har begått självmord. Upprörd över att ha flugit till Kanada för ingenting bestämmer han sig för att intervjua någon annan och råkar av en slump hitta en lapp på en anslagstavla där någon erbjuder ett gratis rum i dennes hem och en garanti att få höra många intressanta berättelser. Nyfiken och bestämd att inte åka hem tomhänt kontaktar han denne någon och beger sig till hans herrgård.

Väl på plats välkomnas Wallace av Howard Howe (Michael Parks), en pensionerad sjöman som sitter i rullstol, som snabbt börjar berätta om sina tidigare äventyr – fram tills det att Wallace plötsligt svimmar. Han vaknar upp dagen efter och börjar att inse att Howard inte är den personen han har utgett sig för att vara och att Howard har planer att kirurgiskt, men också mentalt, förvandla Wallace till en valross…

Jag hörde talas om Tusk redan när den kom 2014 men hade inget större intresse av att se den. Idéen bakom filmen lät helt befängd och idiotisk, vilket gjorde att jag ignorerade den. Nu när jag till slut ändå har sett filmen så är jag en aningen kluven kring den…

Å ena sidan tycker jag att filmens komiska inslag inte fungerar överhuvudtaget. Majoriteten av all humor som händer i filmen är av den typen många amerikanska animerade komediserier kör med (exempelvis Family Guy), där ett skämt händer för att sedan dras ut i flera minuter – vilket i sig, för mig, blir bara irriterande. Men å andra sidan har Tusk en hel del obehagliga inslag också, även om filmens koncept är fullkomligen bonkers. Dess body horror är, bitvis, minst sagt obekväm och hade fungerat alldeles perfekt på egen hand utan en massa forcerad humor – som inte är nämnvärt rolig ändå.

Justin Long och Michael Parks är briljanta i sina roller som den uppblåste Wallace och den komplett galne Howard. Johnny Depp dyker även upp i en liten roll som en snut som jagar Parks’ karaktär och fungerar mest som en informationsdump för karaktärerna i filmen och för oss som tittare, för att ge en bättre förståelse för vad som egentligen pågår. Typ. Hur som helst…

Tusk – som förresten är den första filmen i en trilogi (likt Cornetto trilogin) av filmer, med Yoga Hosers som den andra och Moose Jaws som den tredje – hade i mitt tycke fungerat bättre som en seriös skräckfilm, hur jävla dum än idéen bakom filmen var och är. Filmen är inte ett dugg läskig så klart, men den är å andra sidan som sagt både obehaglig och obekväm bitvis och har dessutom ett slut som inte bara är nattsvart, utan även en gnutta sorgligt. Hade Kevin Smith valt att skippa allt onödigt trams som händer i filmen och koncentrerat sig på att göra en regelrätt skräckfilm så tror jag Tusk hade fungerat bättre. I alla fall för mig.

Jag tycker att filmen är okej för vad den är, men jag tror samtidigt att filmen hade kunnat varit bättre om de skippat allt trams och haft en mer seriös ton.

Wrongfully Accused av J

Ryan Harrison (Leslie Nielsen) är en violinist gud, superstjärna och sexsymbol som inte vill vänstra med den sexiga Lauren Goodhue (Kelly LeBrock) bakom hennes mans rygg. Kort efter det hittas dock Mr. Goodhue (Michael York) mördad och Ryan blir den huvudmisstänkte. Efter att ha blivit dömd till döden lyckas han fly under transporten till fängelset och han finner sig nu jagad av polisen Fergus Falls (Richard Crenna), allt medan han snubblar från den ena olycksaliga situationen till den nästa i ett försök att hitta den riktiga mördaren.

Jag upptäckte för inte så länge sen att jag hade helt missat Wrongfully Accused från 1998. Som ett stort fan av Leslie Nielsen har jag ingen aning om hur jag kunnat göra det. Hur som helst så har jag nu alltså sett filmen och den var väl ungefär som jag förväntade mig; flamsig, parodisk idiot-humor alá Leslie Nielsen som fick mig att gapskratta bitvis (i synnerhet gaget med den tjuvkopplade bilen).

Wrongfully Accused levererar knappast några överraskningar om man har koll på Nielsen’s andra komedier och även om den inte riktigt är i samma klass som Naked Gun filmerna så är det ändå en tramsig och rolig idiot-komedi. Rekommenderas.

Jungle Cruise av J

1916. Botanikern och feministen Dr. Lily Houghton (Emily Blunt) och hennes bror MacGregor (Jack Whitehall) försöker att redogöra för ett forskningssällskap om Lily’s forskning på Månens tårar, vars blomblad ska enligt en legend kunna bota vilken åkomma eller sjukdom som helst. Det de behöver från sällskapet är tillgång till en pilspets som ska vara en sorts ledtråd till var trädet finns. När sällskapet ger dem kalla handen, i tron om att trädet bara är en myt och att en kvinnlig forskare inte är tillräckligt kvalificierad för att gå med i deras organisation, stjäl Lily pilspetsen mitt framför näsan på en annan intressent, den tyska aristokraten prins Joachim (Jesse Plemons).

Syskonparet far till Amazonas, där trädet enligt legenden ska finnas, och slår sig samman med den skämtsamma kaptenen Frank Wolff (Dwayne Johnson), som kan Amazonas utan och innan efter att ha kört runt turister där så länge han kan minnas. Till en början är Frank negativt inställd till uppdraget men när han får se pilspetsen ändrar han sin inställning. Kan de lita på honom eller finns det ett eget intresse? De upptäcker dock snabbt att de inte är ensamma på floden – prins Joachim är inte långt efter dem och han är i sin tur inte ensam om att jaga efter trion heller. Det finns nämligen andra, otrevligare typer, som är väldigt angelägna om att hitta Månens tårar…

Gillar du franchisér som Indiana Jones, The Mummy (Brandon Fraser trilogin) och/eller Pirates Of The Caribbean? Då är Jungle Cruise filmen för dig. Jungle Cruise är inte bara stöpt i samma genre som de filmerna utan känns bitvis som en ren korsning mellan de tre franchisérna – och hade manuset skrivits om en aningen hade den lätt kunnat bli ytterligare en Pirates-film. Det är i och för sig kanske inte så konstigt då både piratfilmerna och Jungle Cruise är baserade på åkatraktioner från Disney’s nöjesparker.

Då jag är ett stort fan av de ovannämnda franchisérna (och matinéfilm överlag, skulle jag nog vilja påstå) så fann jag Jungle Cruise väldigt underhållande och behaglig att titta på. Det händer i stort sett någonting konstant och de två timmarna filmen rullar på under flyger förbi i ett nafs och jag har aldrig tråkigt i soffan. Emily Blunt och Dwayne Johnson fungerar bra ihop, Jesse Plemons gör en kul och lagomt ond skurk och Jack Whitehall är rolig som den mesige brodern som får lite stake mot slutet av filmen – som sig bör.

Jungle Cruise är varken nyskapande eller sofistikerad, men den är å andra sidan både snygg, rapp och underhållande – kort sagt, God Underhållning. Om jag rekommenderar den? Absolut.

Sonic The Hedgehog 2 av J

Efter att ha gjort sig hemmastadd i Green Hills, Montana, är den blåa igelkotten Sonic (Ben Schwartz’s röst) redo för mer frihet, vilket han får då Tom (James Marsden) och Maddie (Tika Sumpter) – som har tagit in honom i sitt hem – går med på att lämna honom ensam hemma medan de åker på semester och Maddie’s syster Rachel’s (Natasha Rothwell) bröllop.

De hinner emellertid knappt komma iväg innan Dr. Robotnik (Jim Carrey) plötsligt återvänder, den här gången med en ny partner, myrpiggsvinet Knuckles (Idris Elba’s röst). Tillsammans söker de Kaos Smaragden, som har både kraften att bygga men också förinta civilsationer. Sonic slår sig ihop med en egen partner, den tvåsvansade räven Tails (Collen O’Shanussy’s röst), för att hitta smaragden och förhindra att den faller i fel händer.

Efter den braksuccé som Sonic The Hedgehog blev för Paramount så var det väl föga förvånande att de gav grönt ljus relativt omgående för en uppföljare – och de sparade inte på krutet. Sonic The Hedgehog 2 är på sätt och vis egentligen mer av samma från den första filmen, men större, mer bombastiskt, mer actionpackat och fler karaktärer från spelen dyker upp – vilket var det jag förväntade mig av filmen, och fick.

Likt den första filmen har även den här uppföljaren en ganska generisk premiss som man vet exakt vart den är på väg igenom hela filmen, men som samtidigt inte är något större problem då filmen vräker på med tonvis av action och humor. Om man – likt mig – växt upp med Sonic och de andra karaktärerna från TV-spelen är så klart det här ren fan service också så klart, även om man nödvändigtvis inte behöver ha någon erfarenhet av dem för att bli underhållen av filmen.

Sonic The Hedgehog 2 levererade ungefär det jag förväntade mig av den och även om den är väldigt generisk i sin premiss (likt sin föregångare) så är det ett kul och snyggt action äventyr som underhåller gott. Nu är det bara att vänta på den tredje filmen och spin-off serien som kommer följa Knuckles. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av den första Sonic The Hedgehog filmen också.

Chucky – Season 1 av J

Tonåringen Jake Wheeler (Zackary Arthur) lever tillsammans med sin alkoholiserade far i den lilla staden Hackensack. Han är osäker på sin egen sexualitet och spenderar sin fritid till att göra konstverk med hjälp av delar från diverse olika dockor.

När han hittar en Good Guy docka vid en garageförsäljning tror han sig ha funnit den sista touchen han behövt till det projekt han jobbat på, men efter en rad underliga incidenter och ett dödsfall står det klart för honom att Good Guy dockan han köpt besitter själen av den ökända seriemördaren Charles Lee Ray – Chucky (Brad Dourif’s röst) – och snart börjar fler underliga ”olyckor” inträffa runt om i Hackensack.

Ända sedan Don Mancini teasade att Child’s Play/Chucky filmerna skulle få en egen TV-serie för några år sedan – som i sin tur skulle vara en fortsättning på franchisén – har jag väntat med stor spänning på vad de skulle koka ihop – och jag vart inte besviken. Säsong 1 av Chucky är helt i linje med filmerna och är hur kul som helst. Humorn och våldet är på topp, Brad Dourif är fortfarande hur bra som helst som Chucky och jag gillar att andra viktiga karaktärer även dyker upp här, samtidigt som referenser och callbacks till filmerna haglar säsongen igenom.

Berättelsen om Chucky spårade ur för flera filmer sedan och den här serien fortsätter på samma inslagna väg, samtidigt som den ger Chucky en mer djupgående bakgrund – vilket jag personligen tycker är välkommet.

Effektmässigt varierar serien en aning. Det är en del halvtaskig CGI, men det är även en hel del praktiska effekter. Det är väl egentligen det enda jag kan klaga över.

TV-serien Chucky är gjord för fansen av Child’s Play/Chucky filmerna, så har man inte sett dem innan så tror jag dessvärre att många skämt och referenser går förlorade. Är man ett fan av filmerna är det här emellertid ett måste att se. Rekommenderas varmt. Nu ska jag vänta på säsong 2 som släpps någon gång nästa år.

Läs gärna mina recensioner av filmerna också; 1, 2, 3, 4, 5, 6 och 7.

Victor Crowley av J

Tio år har gått sedan massakern i Honey Island träsket inträffade, då ett fyrtiotal människor fick sätta livet till innan Victor Crowley’s själ slutligen fick ro. Den enda överlevande, Andrew Yong (Parry Shen), har precis släppt en bok om sina upplevelser och efter att ha motvilligt tackat ja till att medverka i TV-programmet Real Crime Stories kliver han ombord på ett flygplan tillsammans med TV-teamet för att återbesöka platsen där allting inträffade. På vägen dit inträffar någonting och planet kraschlandar mitt i Honey Island träsket.

Samtidigt har den unga aspirerande regissören Chloe (Katie Booth), hennes pojkvän Alex (Chase Williamson) och hennes vän Rose (Laura Ortiz) rest till träsket i hopp om att kunna spela in en fejktrailer till en Victor Crowley-inspirerad film under titeln ”Hatchetface”, för att på så sätt kunna samla in pengar till att göra en riktig långfilm. I ett försök att vara så autentiska som möjligt gentemot legenden råkar de av misstag återuppväcka Victor Crowley (Kane Hodder)…

Victor Crowley – som är den fjärde filmen i Hatchet franchisén – är en film jag har haft ståendes i hyllan sedan jag fick hem min förbokning av filmen i början av 2018. Varför jag skjutit på att se om de tre tidigare filmerna och slutligen den här fjärde installationen vet jag inte riktigt då jag är ett stort fan av dem. Nu har jag hur som helst äntligen sett den, och…

Jag blev inte besviken. Jag gick lite försiktigt in i Victor Crowley och den visade sig vara bättre än vad jag vågade hoppas på; blodet fortsätter forsa från de tidigare filmerna i franchisén och jag skrattade gott åt dumheterna som utspelade sig framför mig. Filmen är kanske en aningen långsam och hade kunnat haft ett lite snabbare momentum än vad den har, men när det väl brakar loss så är det här hur festligt som helst.

Victor Crowley (som borde ha hetat Hatchet IV) är kanske inte en högkvalitativ film, men den är fan så underhållande i all sin absurditet och dumhet – likt föregångarna. Nu hoppas jag bara på att Adam Green får för sig att göra en femte film i serien. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner på Hatchet 1, 2 och 3 också.

Serial Mom av J

Serial Mom är en av de filmer jag troligtvis haft längst på min lista över filmer jag tänkt att se, men inte kommit mig för att göra det. Nu när jag satte mig för att skriva det här så upptäckte jag att H redan för femton år (!) sedan la upp en kort recension på den. I brist på tid, ork och fantasi citerar jag hans beskrivning av handlingen här nedanför (med några mindre ändringar).

Beverly Sutphins (Kathleen Turner) är en till synes helt vanlig hemmafru, som roar sig med att terrorisera en grannfru med obscena telefonsamtal och brev – förstås, hon stal ju den lediga parkeringsplatsen framför affären. När en lärare beklagar sig över hennes sons skräckfilmsintresse blir hon lite putt, men när läraren tuggar äckligt tuggummi går han över gränsen och hon kör över honom. Fler och fler personer har oturen att irritera henne, och både hennes familj och polisen börjar förstå att det faktiskt är mamman som har ihjäl folk på löpande band…

Som sagt hade jag haft Serial Mom på min att se lista under en väldigt lång tid och jag blev absolut inte besviken nu när jag slutligen såg den. Det är en kul, absurd och urflippad komedi som både riffar på och skojar med slashergenren som underhåller fint hela vägen igenom, även om jag blev lite förvånad över hur den sista akten utspelade sig. Filmen är välspelad överlag – Kathleen Turner är i synnerhet briljant i huvudrollen och äger varenda scen hon är med i.

Serial Mom är God Underhållning och jag kommer definitivt att återkomma till den här filmen i framtiden. Rekommenderas.