| Subcribe via RSS

The Super Mario Bros. Movie av J

april 6th, 2024 | Postad i Barn/Familj, Film, Komedi, Tecknat/CGI, Äventyr/Fantasy

De italiensk-amerikanska bröderna Mario (Chris Pratt’s röst) och Luigi (Charlie Day’s röst) har nyligen öppnat en rörmokarfirma i Brooklyn och efter att ha noterat en signifikant vattenläcka på nyheterna beger sig de två bröderna ner i kloakerna för att fixa den. Men väl där nere blir de insugna i ett mystiskt rör och blir separerade från varandra.

Mario landar i Svampriket, som styrs av Prinsessan Peach (Anya Taylor-Joy’s röst), medan Luigi landar i Mörkerlandet, som styrs av den onde Koopa kungen Bowser (Jack Black’s röst). Bowser är förälskad i Peach och har för avsikt att gifta sig med henne och han kommer förstöra Svampriket med en Superstjärna om hon vägrar. Tillsammans med en av Svampriket’s invånare, Toad (Keegan-Michael Key’s röst) och prinsessan Peach beger sig Mario iväg på ett episkt äventyr för att stoppa Bowser’s planer och återförenas med sin bror.

Efter succéerna med Sonic The Hedgehog filmerna (recenserade här och här) så var det ju bara en tidsfråga innan Super Mario också skulle få en (i det här fallet ny) filmatisering. Jag ville faktiskt gå och se den när den gick upp på bio, men då alla biografer som ligger en resonabel bit ifrån där jag bor visade den mestadels med svenskt tal och med engelskt tal enbart på tider och dagar då jag absolut inte kunde tack vare att jag jobbade då så fick det vara. Fast, med det sagt har jag ju å andra sidan inte direkt haft någon brådska att se filmen när den släpptes på hemmavideo heller. Nåväl…

Nu när jag äntligen har sett den så kan jag väl säga att jag tycker att den var bra – inget mer, inget mindre. Den hade en föredömligt lagom längd på speltiden, ett konstant och bra driv, mycket humor, en hel del referenser och noddar till tidigare Mario-relaterade produktioner som inte varit spel (så som TV-serierna från slutet på 80- och början på 90-talet) och massor av fan-service till fans (så klart). Filmen är ju dock så pass förutsägbar som den bara kan bli och det är inte särskilt svårt för oss i vuxen ålder att räkna ut vart saker och ting ska ta vägen, men det är samtidigt egentligen inget problem. Det är en kul, underhållande och fartfylld äventyrsfilm med Mario och många, många karaktärer från det universumet.

Nu har jag inte sett Super Mario Bros. från 1993 sedan jag var åtta, nio år så jag minns ärligt talat knappt någonting ifrån den filmen, så jag tänker inte jämföra de bägge filmerna. Men, någonting jag tror de i alla fall gjorde rätt med den här filmen var att göra den helt animerad istället för att försöka sig på ytterligare en live action version då konceptet med Super Mario Bros. kanske inte riktigt är lämpad för den typen av film…

Nåja, The Super Mario Bros. Movie är definitivt sevärd, både för barn och vuxna i mitt tycke. Rekommenderas varmt.

No Comments

Kimi no na wa. (aka Your Name.) av J

september 4th, 2023 | Postad i Anime, Drama, Äventyr/Fantasy

Mitsuha Miyamizu (Mone Kamishiraishi’s röst) och Taki Tachibana (Ryunosuke Kamiki’s röst) är två ungdomar som är totala främlingar för varandra. Mitsuha lever ett stillsamt, men tråkigt, liv i den lilla bergsstaden Itomori och är dottern till dess borgmästare. Hon är en högstadietjej som bor med hennes yngre syster och farmor och har inga samvetskval att låta det bli känt att hon är ointresserad av Shinto ritualerna eller att hjälpa hennes far i hans valkampanj. Istället drömmer hon om att lämna Itomori för att pröva sin lycka i Tokyo. Taki å andra sidan är en högstadiekille i Tokyo som extraknäcker på en italiensk restaurang och aspirerar till att bli en arkitekt eller konstnär och varje natt drömmer han om hur han blir… en högstadietjej i en liten bergsstad.

De som håller på med filmpoddar (likt mig själv) vet att ibland får man vackert titta på filmer man antagligen aldrig annars skulle satt sig och tittat på. Ibland är det riktiga guldkorn man blir introducerad till, ibland är det just den typen av filmer man försöker värja sig ifrån. Kimi no na wa. – eller Your Name. – var en film jag antagligen aldrig hade satt mig för att se om det inte vore för att jag skulle se den inför en poddinspelning, men som visade sig vara lite av ett guldkorn – inte felfritt sådant, men definitivt sevärt.

Kimi no na wa./Your Name. är lite av en emotionell berg-och-dalbana. Den går från att vara fullkomligt obegriplig (såvida man inte läst om dess handling på förhand) till att bli ett komiskt men varmt drama, för att sedan bli ett gripande ”race mot klockan”-scenario. Att filmen törs ta ut på svängarna och variera sig på både ett händelsemässigt men också känslomässigt sätt kanske låter rörigt, men det funkar fint. Jag menar, hade det här varit en amerikansk (eller svensk) produktion hade filmen haft ett betydligt mer generiskt manus som antagligen inte hade vågat haft någon nämnvärd variation i sig. Med det sagt; en av filmens starkaste sidor är att den är överlag ganska oförutsägbar. Jag menar, det var flera gånger jag trodde att jag visste exakt vart filmen var på väg, bara för att få mattan bortryckt från under mina fötter.

Det enda problemet jag egentligen hade med filmen var att den vart något flummig bitvis (vilket jag nu i efterhand har förstått var referenser till japansk kultur) samtidigt som den hade ett väldigt generiskt slut som hade passat bättre i en amerikansk (eller svensk för den delen) film än i en japansk anime, vilket jag vart lite besviken över.

Men med det sagt så är Kimi no na wa./Your Name. en bra film på det stora hela. Den är inte den typen av anime jag personligen brukar leta reda på när jag väl vill titta på anime, men den är definitivt värd en titt – oavsett om man gillar anime eller inte.

No Comments

The Last Of Us Fan Film, Sequel & Part 3 av J

augusti 11th, 2023 | Postad i Action, Film, Äventyr/Fantasy

Jag minns inte exakt när jag snavade över vad jag trodde var en kortfilm på sextio minuter baserad på det första The Last Of Us spelet, men det måste ha varit något år efter spelets initiala släpp i alla fall. Min tanke var att se den här kortfilmen nära inpå när jag hade klarat ut spelet för första (och hittills enda) gången, vilket så klart aldrig blev av.

Nu när jag har sett klart första säsongen av HBO’s adoption av The Last Of Us så tänkte jag att det äntligen var dags att ta itu med den där kortfilmen – som jag upptäckte vid en närmare titt var i själva verket tre kortfilmer; The Last Of Us Fan Film, The Last Of Us Fan Film Sequel och The Last Of Us Fan Film Part 3. Editen jag sett (och som du kan se längre ner) är gjord av youtubern JPOTT Gaming, men själva kortfilmerna är producerade av youtubekanalen Iron Horse Cinema. Det enda som editen egentligen gör är att samla ihop de tre kortfilmerna och göra en något så när ihophängande berättelse (delvis) baserad på scener ur spelet. Här nedanför följer en kort sammanfattning vad de tre kortfilmerna handlar om i en löpande text.

Efter att ha stött på en grupp fientliga överlevare och infekterade måste Joel (Jeff Moffitt) och Ellie (Kate McLeod) försöka hitta en säker väg framåt och fortsätta deras resa till rebellgruppen Fireflies. I ett försök att göra just det letar de efter Joel’s gamla bekant, Bill (Gary Marachek), för att få tag i en bil och lämna staden. Ett halvår senare – efter många påfrestningar som skapat ett band mellan dem – anländer Joel och Ellie äntligen till rebellerna i Fireflies.

Tar man de här kortfilmerna för vad de är (gjorda av fans på en microbudget) så är de ganska imponerande. Effektmässigt är det en del uppenbar CGI, men makeupen ser förvånansvärt bra ut bitvis. Det är så klart inte studiokvalité, men med tanke på vad de antagligen hade att röra sig med rent budgetmässigt så är det helt okej. Skådespelet varierar en aning. Vissa gör helt okej prestationer medan andra borde inte ha varit med alls framför kameran. Men den som gör den bästa prestationen här är utan tvekan Gary Marachek, som gör en helt briljant tolkning av karaktären Bill.

Hur som helst är de här tre kortfilmerna helt okej för vad de är. Att jämföra dem (eller någon annan kortfilm för den delen) med HBO’s adoption av The Last Of Us vore inte bara orättvist, utan också rent av korkat. Något jag dock känner efter att ha sett klart den första säsongen av HBO’s adoption är att jag borde ha sett de här kortfilmerna/den här editen redan när jag initialt hade tänkt göra det – jag tror att jag kanske hade uppskattat de ännu mer då än vad jag gjorde nu.

No Comments

The Last Of Us – Season 1 av J

augusti 11th, 2023 | Postad i Action, Drama, TV, Äventyr/Fantasy

2003. När en muterad variant av den parasitiska svamparten Cordyceps börjar att infektera människor bryter en global pandemi ut och förvandlar de infekterade till zombieliknande monster som enbart har ett syfte; att sprida infektionen.

2023. Världen ligger i ruiner och överlevande lever nu mer ihopklumpade i karantänzoner, som är både lika mycket fängelsen styrda av den fascistiska organisationen Federal Disaster Response Agency (FEDRA) som de är en fristad från de infekterade.

Joel Miller (Pedro Pascal), en härdad överlevare, bor i karantänzonen i Boston och jobbar i hemlighet som smugglare tillsammans med sin partner, Tess Servopoulos (Anna Torv). Efter att inte ha hört av sin bror Tommy (Gabriel Luna) på flera veckor från Wyoming bestämmer de sig för att betala den lokala dealern Robert (Brendan Fletcher) för ett bilbatteri, men blir blåsta då han sålt samma batteri till rebellgruppen Fireflies. När de försöker att ta batteriet möter Joel och Tess Marlene (Merle Dandridge), Fireflies’ ledare, som ber dem att smuggla ut tonåringen Ellie (Bella Ramsey) ur karantänzonen och till en annan Firefly grupp utanför staden i utbyte mot en fungerande bil. Det som börjar som ett mindre jobb utvecklas dock snart till en brutal och farlig resa igenom det ödelagda och förstörda Amerika…

När nyheten att The Last Of Us skulle få en TV-adoption släpptes bestämde jag mig ganska omgående att jag skulle vänta med att se serien tills det att hela den första säsongen hade släppts för att slippa potentiella cliffhangers som jag skulle behöva vänta på i en vecka innan jag fick en upplösning av dem. Vilket jag gjorde. Det har dock tagit mig flera månader att slutligen se klart säsongen, mycket tack vare att serien inte direkt välte omkull mig med exaltering.

Förstå mig rätt; jag tycker den här första säsongen var bra, men jag tycker samtidigt inte att den var det bästa som gjorts för TV de senaste tjugo åren heller – vilket många verkar tycka. Dels så tycker jag att säsongen hade förvånansvärt lite action och dels så vart jag förvånad över att flertalet set-pieces som händer i spelet har antingen gjorts om eller skippats helt och hållet, vilket gjorde att det kändes som att allting vart påskyndat en aning. Personligen tycker jag att de hade kunnat gjort den här första säsongen minst tre episoder längre och inkluderat betydligt mer action än vad de gjort.

Men med det sagt så tycker jag ändå det fanns en hel del bra saker här också. Exempelvis var inledningen till säsongen (som är något annorlunda och förlängd i jämförelse med spelet) briljant och fick den skepsis jag hade när jag väl satte mig för att titta på serien att vekna en aning. Ett annat bra exempel är inledningen av avsnitt två, som involverar en flashback till 2003, som även den var helt briljant och antagligen en av de mörkaste stunderna i säsongen. Personligen hade jag gärna sett såna här typer av flashbacks till 2003 i varje avsnitt, för att ge en liten inblick i början på slutet.

Skådespelet här är suveränt. Jag var en aning skeptisk till Pedro Pascal som Joel och Bella Ramsey som Ellie innan jag började titta på serien, men fick käka upp min skepsis allt eftersom säsongen rullade på. Bägge gör riktigt bra prestationer här, med många bra skådespelare i birollerna (däribland cameos från flera av röstskådespelarna från spelet). Effektmässigt ser det också jävligt bra ut. Problemet är bara att de är grymt underanvända tack vare avsaknaden av en hel del actionsekvenser som de valt att skippa från spelet.

Så, överlag tycker jag att den här första säsongen av The Last Of Us är okej, även om jag hade hoppats på att den skulle vara lite mer än vad den är. Jag hade förvisso inte räknat med att serien skulle vara exakt som spelet, men vissa ändringar och val de gjort med serien förvånade mig och gjorde att betyget drogs ner en aning för min del. Det är definitivt en bra början på serien, men det är å andra sidan samtidigt inte en fantastisk sådan. Jag vill rekommendera den här första säsongen, men med vissa reservationer – i alla fall för fans av spelen (likt mig själv).

No Comments

Ladyhawke av J

juli 11th, 2023 | Postad i Film, Äventyr/Fantasy

Philippe Gaston (Matthew Broderick), en ung tjuv, sitter fängslad i slottet Aquila’s fängelsehåla och inväntar ett dödsstraff. I ett försök att undkomma sitt öde lyckas han fly igenom slottets latrin, bara för att bli jagad av dess vakter. Efter att ha blivit gripen på nytt blir han räddad av Etienne Navarre (Rutger Hauer), en före detta kapten i Aquila’s armé som varit på flykt tillsammans med sin hök och häst i två år och som nu planerar att med hjälp av Gaston att ta sig in i Aquila och döda dess biskop (John Wood).

Är det en sak jag har extremt svårt för så är det fantasy äventyr som utspelar sig under medeltiden. Den typen av berättelser brukar i regel medföra en hel del skitnödig dialog och är allt som oftast extremt förutsägbara. Det finns så klart undantag, men i mångt och mycket är det en genre av filmer jag verkligen försöker hålla mig så långt ifrån jag bara kan.

Ladyhawke från 1985 är just ett sånt fantasy äventyr som jag beskrev här ovanför. Manuset är skrivet efter Standardmall 131A för hur man skriver ett fantasy äventyr, filmen går precis den väg man tror att den ska göra och jag hade runt tjugo minuter (av två timmar) in räknat ut hur resten av filmen skulle gå – vilket så klart decimerade alla spår av någon som helst spänning i filmen. Dialogen är dessutom extremt skitnödig stundtals och när de började babbla om Gud för femtioelfte gången började jag himla med ögonen så pass hårt att de nästan fastnade uppe i pannbenet på mig.

Med allt det sagt så är ändå Ladyhawke en välgjord och välspelad film, vilket jag inte kan ta ifrån den. Filmen är påkostad och ser bra ut (för sin tid) och prestationerna från alla framför kameran är bra.

Hade Ladyhawke vågat ta några som helst risker med någonting överhuvudtaget hade jag kanske uppskattat den mer. Det räcker inte att en film ser bra ut, är välgjord och välspelad, det måste finnas någonting som rycker tag i mig också – vilket det inte fanns i Ladyhawke.

No Comments

Uncharted av J

juni 25th, 2022 | Postad i Action, Film, Äventyr/Fantasy

Den gatusmarta bartendern Nathan ”Nate” Drake (Tom Holland) blir en kväll kontaktad av Victor ”Sully” Sullivan (Mark Wahlberg), en lycksökare som säger sig ha jobbat med Nate’s bror, Sam, som han inte har hört av på flera år. Sully berättar för Nate att Sam försvann spårlöst efter att ha hjälpt honom stjäla Juan Sebastian Elcano’s dagbok, i jakten på den förmögenheten Ferdinand Magellan hade samlat ihop som försvann för femhundra år sedan. I hopp om att återfinna sin bror bestämmer sig Nate att hjälpa Sully.

Men det som började som en kupp utvecklar sig snabbt till ett race mot den korrupte Santiago Moncada (Antonio Banderas), som anser att han och hans familj är de rättmätiga arvtagarna till skatten, som tar dem från världsdel till världsdel, i deras sökande efter skatten.

Jag har varit ett die hard fan av Uncharted spelen i över tio års tid nu och när jag hörde att vi äntligen skulle få en filmadoption på franchisén vart jag så klart intresserad, men samtidigt smått skeptisk. Dels hade det varit prat om att filmen skulle göras i flera år, men också dels för att ett tio till fjorton timmar långt spels story är väldigt svårt att koka ner till en omkring två timmar lång film. Hur som helst försökte jag hålla nere förväntningarna och nu när jag äntligen sett filmen (då jag missade den när den gick på bio) så var nog det bra…

Jag förstod att Uncharted filmen inte skulle klara av att berätta en lika over the top och actionpackad berättelse som källmaterialet den är baserad på, men jag hoppades i alla fall på att få ett underhållande action-äventyr – och det fick jag. Fast kanske inte på det sättet jag hade hoppats på.

Filmen är till att börja med en origin story, så en del av speltiden går åt till att vi ska lära känna karaktärerna, vilket i sin tur gör att filmens potentiella actionscener får stryka lite grann på foten och blir mindre bombastiska mot vad de borde ha varit. Mängden actionscener blir dessutom påverkade av det här och även om jag aldrig hade tråkigt när jag satt och tittade på filmen så kändes det som att det fattades något – ja, actionscenerna. Uncharted spelen har alltid handlat om over the top action och äventyr, ofta med övernaturliga inslag. Uncharted filmen levererade en del av det, men kunde definitivt att laddat ur sig ännu mer än vad den levererade i slutändan.

Castingen i filmen är överlag bra, men jag kunde under min titt inte slå ifrån mig tanken att Mark Wahlberg (även om hans prestation här är både bra och underhållande) var otroligt felcastad som Sully – som de dessutom har förändrat från spelen. I spelen är Sully en gråhårig kvinnokarl som både är partner med, men fungerar också lite som en fadersfigur för Nathan Drake. När man får se hur Nate och Sully kom i kontakt med varandra i en flashback sekvens i ett av spelen så känns det som att Sully inte bara ser potential i Nate, utan att han också börjar få någon form av faderskänslor för honom. I filmen vill Sully bara utnyttja Nate så mycket han kan för att få det han vill (i alla fall fram till slutet). Det är väldigt stor kontrast mellan hur Sully är i spelen mot hur han är i filmen. För den som inte spelat spelen så är det så klart ingenting den personen kommer att tänka på, men för mig, som har spelat igenom dem ett flertalet gånger (och som har Sully som sin favoritkaraktär i franchisén), så var det en gnutta irriterande att se hur de gjort om karaktären för filmen. Hur som helst…

Även om jag tycker att filmen hade en handfull brister så gillade jag den ändå. Som ett action-äventyr fungerar Uncharted filmen bra. Som en trogen adoption av Uncharted spelen faller den bitvis platt – som de flesta andra filmadoptioner av spel. Uncharted filmen är hur som helst en av de bättre adoptionerna, även om jag personligen – som ett fan av spelen – störde mig på en handfull saker – saker som skulle kunna förbättras i en uppföljare, vilket den här filmen givetvis lämnar dörren öppen och med tanke på hur mycket pengar den dragit in så kan vi säkerligen förvänta oss en sådan inom en närmare framtid.

Hur som helst, jag ger Uncharted filmen en tumme upp. Rekommenderas.

No Comments

Jurassic World Dominion av J

juni 11th, 2022 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Äventyr/Fantasy

Fyra år har gått sedan förstörelsen av Isla Nublar och dinosaurier lever nu mer sida vid sida med människan. Claire Dearing (Bryce Dallas Howard) jobbar nu mer med att skydda dinosaurier från illegala avelsorganisationer och bor tillsammans med Owen Grady (Chris Pratt) och deras adopterade dotter Maisie Lockwood (Isabella Sermon) i en ensligt belagd stuga i syfte att skydda Maisie från de som vill utnyttja henne för genetiska experiment och finansiella vinster. Claire, Maisie och Owen blir förvånade när Blue, Owen’s tränade velociraptor, plötsligt får en avkomma, vilken Maisie börjar kalla ”Beta”. Frustrerad över att vara begränsad till stugan smiter Maisie iväg till den intilliggande byn, ovetandes om att agenter från det korrupta bioteknik företaget Biosyn har anlänt för att kidnappa henne och Beta. Efter att de blivit tagna beger sig Claire och Owen efter för att rädda henne.

Samtidigt har en sedan länge utdöd art av gräshoppor plötsligt börjat sprida sig som en löpeld genom grödor Jorden över. Paleobotanikern Ellie Sattler (Laura Dern) har börjat märka att gräshopporna undviker grödor som är producerade av Biosyn och har börjat fatta misstankar om att de kan ha någonting med saken att göra och kontaktar därför sin gamla partner tillika paleontologen Dr. Alan Grant (Sam Neill), som går med på att hjälpa henne. De båda blir inbjudna till Biosyn’s huvudkontor av teoretikern och matematikern Ian Malcolm (Jeff Goldblum), där han nu mer jobbar, för att försöka hitta bevis på Biosyn’s inblandning.

Jag kommer aldrig förstå mig på folk som sätter sig för att titta på en uppföljare till en prisbelönt film och sedan spy galla över att den inte är precis som originalet. I synnerhet inte när det är sjätte filmen i en filmserie som sträcker sig över nästan trettio år.

Jurassic World Dominion är den sjätte filmen (eller tredje om man nu ska räkna World filmerna som sin egna trilogi) i Jurassic Park franchisén och den levererade ungefär det jag trodde att den skulle göra; action, äventyr, datoranimerade dinosaurier, mer action och en gnutta humor här och där – som sig bör. Filmen har på sätt och vis två olika handlingar (med de nyare karaktärerna och de gamla karaktärerna, var för sig) som pågår samtidigt, men som vävs samman i den sista akten. Även om det bitvis känns lite som att det blir en del nostalgirunkande så var det ändå kul att återse Dr. Sattler, Dr. Grant och Ian Malcolm i en ny film.

Jurassic World Dominion är långt ifrån perfekt, men det är en underhållande och fartfylld sommar-blockbuster som levererar det en sån här film ska göra. Att den dessutom är snäppet bättre än Jurassic World: Fallen Kingdom skadar ju inte direkt – även om jag gillar även den filmen. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av Jurassic World och Jurassic World: Fallen Kingdom också. Samt H’s nu mer fjorton (!) år gamla recension av en DTS utgåva av Jurassic Park.

No Comments

Jungle Cruise av J

april 5th, 2022 | Postad i Action, Film, Komedi, Äventyr/Fantasy

1916. Botanikern och feministen Dr. Lily Houghton (Emily Blunt) och hennes bror MacGregor (Jack Whitehall) försöker att redogöra för ett forskningssällskap om Lily’s forskning på Månens tårar, vars blomblad ska enligt en legend kunna bota vilken åkomma eller sjukdom som helst. Det de behöver från sällskapet är tillgång till en pilspets som ska vara en sorts ledtråd till var trädet finns. När sällskapet ger dem kalla handen, i tron om att trädet bara är en myt och att en kvinnlig forskare inte är tillräckligt kvalificierad för att gå med i deras organisation, stjäl Lily pilspetsen mitt framför näsan på en annan intressent, den tyska aristokraten prins Joachim (Jesse Plemons).

Syskonparet far till Amazonas, där trädet enligt legenden ska finnas, och slår sig samman med den skämtsamma kaptenen Frank Wolff (Dwayne Johnson), som kan Amazonas utan och innan efter att ha kört runt turister där så länge han kan minnas. Till en början är Frank negativt inställd till uppdraget men när han får se pilspetsen ändrar han sin inställning. Kan de lita på honom eller finns det ett eget intresse? De upptäcker dock snabbt att de inte är ensamma på floden – prins Joachim är inte långt efter dem och han är i sin tur inte ensam om att jaga efter trion heller. Det finns nämligen andra, otrevligare typer, som är väldigt angelägna om att hitta Månens tårar…

Gillar du franchisér som Indiana Jones, The Mummy (Brandon Fraser trilogin) och/eller Pirates Of The Caribbean? Då är Jungle Cruise filmen för dig. Jungle Cruise är inte bara stöpt i samma genre som de filmerna utan känns bitvis som en ren korsning mellan de tre franchisérna – och hade manuset skrivits om en aningen hade den lätt kunnat bli ytterligare en Pirates-film. Det är i och för sig kanske inte så konstigt då både piratfilmerna och Jungle Cruise är baserade på åkatraktioner från Disney’s nöjesparker.

Då jag är ett stort fan av de ovannämnda franchisérna (och matinéfilm överlag, skulle jag nog vilja påstå) så fann jag Jungle Cruise väldigt underhållande och behaglig att titta på. Det händer i stort sett någonting konstant och de två timmarna filmen rullar på under flyger förbi i ett nafs och jag har aldrig tråkigt i soffan. Emily Blunt och Dwayne Johnson fungerar bra ihop, Jesse Plemons gör en kul och lagomt ond skurk och Jack Whitehall är rolig som den mesige brodern som får lite stake mot slutet av filmen – som sig bör.

Jungle Cruise är varken nyskapande eller sofistikerad, men den är å andra sidan både snygg, rapp och underhållande – kort sagt, God Underhållning. Om jag rekommenderar den? Absolut.

No Comments

Mortal Kombat (2021) av J

februari 13th, 2022 | Postad i Action, Film, Martial Arts/Kung-Fu, Äventyr/Fantasy

MMA fightern Cole Young (Lewis Tan), som är van vid att få stryk i ringen mot pengar, är ovetandes om hans arv – och varför Outworld’s härskare Shang Tsung (Chin Han) har sänt hans bästa krigare, Sub-Zero (Joe Taslim), för att jaga Cole. Oroad över hans familjs säkerhet beger sig Cole iväg för att leta upp Sonya Blade (Jessica McNamee) på uppmaning av Jax (Mehcad Brooks), en Special Forces major som bär samma mystiska drakmärke som Cole föddes med.

Han finner sig snart vid ett tempel tillhörandes Lord Raiden (Tadanobu Asano), en Äldre Gud och beskyddare av Jordriket, som erbjuder en fristad till de som bär drakmärket. Cole börjar träna med de erfarna krigarna Liu Kang (Ludi Lin), Kung Lao (Max Huang) och skitstöveln tillika legosoldaten Kano (Josh Lawson) för att förbereda sig på att stå med Jordens skickligaste kämpar mot fienderna i Outworld i en strid om universumet.

I förberedelse inför att se Mortal Kombat rebooten från förra året satte jag mig och såg om Mortal Kombat från 1995. Jag har alltid tyckt att den filmen är en av de bästa filmatiseringarna av en spelfranchisé och jag vidhåller den åsikten, men så här runt tio år efter att jag såg den sist kan jag medge att den inte åldrats jättebra. CGIn är utdaterad och står ut som en sårig tumme när den väl används. Flertalet av fightingscenerna är inte speciellt bra koreograferade då man kan klart och tydligt se att stuntmännen som ska få en smäll på käften stannar upp i en sekund innan de blir träffade, för att inte tala om de fightingscener där skådespelarna rör sig otroligt klumpigt och långsamt för att spela karaktärer som ska vara experter på att slåss. Men trots alla sina tillkortakommanden så tycker jag ändå filmen håller sig bra ändå – åtminstone om man ska jämföra med de flesta andra spelfilmer som kommit de sista tjugo åren.

Med allt det sagt, hur står sig då Mortal Kombat rebooten från förra året med filmen från 1995? Bra, skulle jag säga. Filmen är betydligt mer grafisk och våldsam än de två tidigare filmerna och fightingscenerna är betydligt bättre koreograferade och genomförda. Att de tagit friheter med källmaterialet (så som att introducera en helt ny karaktär bara för den här filmen) var ingenting som störde mig personligen, även om det verkar vara något fan boys av franchisén har hakat upp sig på. Hur som helst…

Jag gillade Mortal Kombat rebooten. De hade kunnat gjort en handfull saker lite annorlunda mot vad de gjort kan jag tycka, men överlag är det God Underhållning som passar sig fint back-to-back med den första adoptionen från 1995. Det enda vi behöver nu är en uppföljare som tar vid där den här slutade. Rekommenderas.

No Comments

Endzeit av J

augusti 1st, 2021 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

Två år efter att en zombie epidemi bröt ut och infekterade majoriteten av befolkningen finns det nu mer bara två smittfria städer kvar i Tyskland; Weimar och Jena. Vivi (Gro Swantje Kohlhof) plågas av skuldkänslor och vill inte längre leva, så hon bestämmer sig för att smyga ombord på det automatiska tåget som går mellan Weimar och Jena för att försöka leta reda på sin lillasyster som finns någonstans utanför stängslen runt Weimar. Väl på tåget upptäcker hon att Eva (Maja Lehrer) – en av de andra unga kvinnorna i Weimar – också bestämt sig för att ge sig av, med siktet på Jena.

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig när jag satte mig för att se tyska Endzeit – eller Ever After som den heter utanför Tyskland – men att filmens handling skulle använda en zombie apokalyps som backdrop för en berättelse om överlevandes skuld och att överkomma den, i kombination med en kritik kring hur människor behandlar miljön och en näve av något som jag tror skulle föreställa fantasy (som bara gjorde att jag kliade mig själv i huvudet) var jag inte beredd på. Allt detta i ett slow burn format.

I vanliga fall hade jag nog spytt galla över en film som den här, men Endzeit har något. Det är ingen kioskvältare, men den hade någonting som tilltalade mig på något plan då jag tycker att det var en helt okej – om än väldigt spretig – film. Det enda problemet jag hade med Endzeit var nog att det förekom en aningen mycket lal-lal och underligheter i filmen som aldrig förklaras – vilka vi som tittare antagligen är menade att tolka lite som vi själva vill.

Jag tvivlar på att jag kommer ha någon större brådska att se om Endzeit, men jag hatade den inte heller. Går man in i den med rätt förväntningar (det vill säga att det här inte är en regelrätt zombiefilm) fungerar den – högst troligen i alla fall – ganska bra.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud