Helt Perfekt Glob

Uncharted av J

Den gatusmarta bartendern Nathan ”Nate” Drake (Tom Holland) blir en kväll kontaktad av Victor ”Sully” Sullivan (Mark Wahlberg), en lycksökare som säger sig ha jobbat med Nate’s bror, Sam, som han inte har hört av på flera år. Sully berättar för Nate att Sam försvann spårlöst efter att ha hjälpt honom stjäla Juan Sebastian Elcano’s dagbok, i jakten på den förmögenheten Ferdinand Magellan hade samlat ihop som försvann för femhundra år sedan. I hopp om att återfinna sin bror bestämmer sig Nate att hjälpa Sully.

Men det som började som en kupp utvecklar sig snabbt till ett race mot den korrupte Santiago Moncada (Antonio Banderas), som anser att han och hans familj är de rättmätiga arvtagarna till skatten, som tar dem från världsdel till världsdel, i deras sökande efter skatten.

Jag har varit ett die hard fan av Uncharted spelen i över tio års tid nu och när jag hörde att vi äntligen skulle få en filmadoption på franchisén vart jag så klart intresserad, men samtidigt smått skeptisk. Dels hade det varit prat om att filmen skulle göras i flera år, men också dels för att ett tio till fjorton timmar långt spels story är väldigt svårt att koka ner till en omkring två timmar lång film. Hur som helst försökte jag hålla nere förväntningarna och nu när jag äntligen sett filmen (då jag missade den när den gick på bio) så var nog det bra…

Jag förstod att Uncharted filmen inte skulle klara av att berätta en lika over the top och actionpackad berättelse som källmaterialet den är baserad på, men jag hoppades i alla fall på att få ett underhållande action-äventyr – och det fick jag. Fast kanske inte på det sättet jag hade hoppats på.

Filmen är till att börja med en origin story, så en del av speltiden går åt till att vi ska lära känna karaktärerna, vilket i sin tur gör att filmens potentiella actionscener får stryka lite grann på foten och blir mindre bombastiska mot vad de borde ha varit. Mängden actionscener blir dessutom påverkade av det här och även om jag aldrig hade tråkigt när jag satt och tittade på filmen så kändes det som att det fattades något – ja, actionscenerna. Uncharted spelen har alltid handlat om over the top action och äventyr, ofta med övernaturliga inslag. Uncharted filmen levererade en del av det, men kunde definitivt att laddat ur sig ännu mer än vad den levererade i slutändan.

Castingen i filmen är överlag bra, men jag kunde under min titt inte slå ifrån mig tanken att Mark Wahlberg (även om hans prestation här är både bra och underhållande) var otroligt felcastad som Sully – som de dessutom har förändrat från spelen. I spelen är Sully en gråhårig kvinnokarl som både är partner med, men fungerar också lite som en fadersfigur för Nathan Drake. När man får se hur Nate och Sully kom i kontakt med varandra i en flashback sekvens i ett av spelen så känns det som att Sully inte bara ser potential i Nate, utan att han också börjar få någon form av faderskänslor för honom. I filmen vill Sully bara utnyttja Nate så mycket han kan för att få det han vill (i alla fall fram till slutet). Det är väldigt stor kontrast mellan hur Sully är i spelen mot hur han är i filmen. För den som inte spelat spelen så är det så klart ingenting den personen kommer att tänka på, men för mig, som har spelat igenom dem ett flertalet gånger (och som har Sully som sin favoritkaraktär i franchisén), så var det en gnutta irriterande att se hur de gjort om karaktären för filmen. Hur som helst…

Även om jag tycker att filmen hade en handfull brister så gillade jag den ändå. Som ett action-äventyr fungerar Uncharted filmen bra. Som en trogen adoption av Uncharted spelen faller den bitvis platt – som de flesta andra filmadoptioner av spel. Uncharted filmen är hur som helst en av de bättre adoptionerna, även om jag personligen – som ett fan av spelen – störde mig på en handfull saker – saker som skulle kunna förbättras i en uppföljare, vilket den här filmen givetvis lämnar dörren öppen och med tanke på hur mycket pengar den dragit in så kan vi säkerligen förvänta oss en sådan inom en närmare framtid.

Hur som helst, jag ger Uncharted filmen en tumme upp. Rekommenderas.

Jurassic World Dominion av J

Fyra år har gått sedan förstörelsen av Isla Nublar och dinosaurier lever nu mer sida vid sida med människan. Claire Dearing (Bryce Dallas Howard) jobbar nu mer med att skydda dinosaurier från illegala avelsorganisationer och bor tillsammans med Owen Grady (Chris Pratt) och deras adopterade dotter Maisie Lockwood (Isabella Sermon) i en ensligt belagd stuga i syfte att skydda Maisie från de som vill utnyttja henne för genetiska experiment och finansiella vinster. Claire, Maisie och Owen blir förvånade när Blue, Owen’s tränade velociraptor, plötsligt får en avkomma, vilken Maisie börjar kalla ”Beta”. Frustrerad över att vara begränsad till stugan smiter Maisie iväg till den intilliggande byn, ovetandes om att agenter från det korrupta bioteknik företaget Biosyn har anlänt för att kidnappa henne och Beta. Efter att de blivit tagna beger sig Claire och Owen efter för att rädda henne.

Samtidigt har en sedan länge utdöd art av gräshoppor plötsligt börjat sprida sig som en löpeld genom grödor Jorden över. Paleobotanikern Ellie Sattler (Laura Dern) har börjat märka att gräshopporna undviker grödor som är producerade av Biosyn och har börjat fatta misstankar om att de kan ha någonting med saken att göra och kontaktar därför sin gamla partner tillika paleontologen Dr. Alan Grant (Sam Neill), som går med på att hjälpa henne. De båda blir inbjudna till Biosyn’s huvudkontor av teoretikern och matematikern Ian Malcolm (Jeff Goldblum), där han nu mer jobbar, för att försöka hitta bevis på Biosyn’s inblandning.

Jag kommer aldrig förstå mig på folk som sätter sig för att titta på en uppföljare till en prisbelönt film och sedan spy galla över att den inte är precis som originalet. I synnerhet inte när det är sjätte filmen i en filmserie som sträcker sig över nästan trettio år.

Jurassic World Dominion är den sjätte filmen (eller tredje om man nu ska räkna World filmerna som sin egna trilogi) i Jurassic Park franchisén och den levererade ungefär det jag trodde att den skulle göra; action, äventyr, datoranimerade dinosaurier, mer action och en gnutta humor här och där – som sig bör. Filmen har på sätt och vis två olika handlingar (med de nyare karaktärerna och de gamla karaktärerna, var för sig) som pågår samtidigt, men som vävs samman i den sista akten. Även om det bitvis känns lite som att det blir en del nostalgirunkande så var det ändå kul att återse Dr. Sattler, Dr. Grant och Ian Malcolm i en ny film.

Jurassic World Dominion är långt ifrån perfekt, men det är en underhållande och fartfylld sommar-blockbuster som levererar det en sån här film ska göra. Att den dessutom är snäppet bättre än Jurassic World: Fallen Kingdom skadar ju inte direkt – även om jag gillar även den filmen. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av Jurassic World och Jurassic World: Fallen Kingdom också. Samt H’s nu mer fjorton (!) år gamla recension av en DTS utgåva av Jurassic Park.

Jungle Cruise av J

1916. Botanikern och feministen Dr. Lily Houghton (Emily Blunt) och hennes bror MacGregor (Jack Whitehall) försöker att redogöra för ett forskningssällskap om Lily’s forskning på Månens tårar, vars blomblad ska enligt en legend kunna bota vilken åkomma eller sjukdom som helst. Det de behöver från sällskapet är tillgång till en pilspets som ska vara en sorts ledtråd till var trädet finns. När sällskapet ger dem kalla handen, i tron om att trädet bara är en myt och att en kvinnlig forskare inte är tillräckligt kvalificierad för att gå med i deras organisation, stjäl Lily pilspetsen mitt framför näsan på en annan intressent, den tyska aristokraten prins Joachim (Jesse Plemons).

Syskonparet far till Amazonas, där trädet enligt legenden ska finnas, och slår sig samman med den skämtsamma kaptenen Frank Wolff (Dwayne Johnson), som kan Amazonas utan och innan efter att ha kört runt turister där så länge han kan minnas. Till en början är Frank negativt inställd till uppdraget men när han får se pilspetsen ändrar han sin inställning. Kan de lita på honom eller finns det ett eget intresse? De upptäcker dock snabbt att de inte är ensamma på floden – prins Joachim är inte långt efter dem och han är i sin tur inte ensam om att jaga efter trion heller. Det finns nämligen andra, otrevligare typer, som är väldigt angelägna om att hitta Månens tårar…

Gillar du franchisér som Indiana Jones, The Mummy (Brandon Fraser trilogin) och/eller Pirates Of The Caribbean? Då är Jungle Cruise filmen för dig. Jungle Cruise är inte bara stöpt i samma genre som de filmerna utan känns bitvis som en ren korsning mellan de tre franchisérna – och hade manuset skrivits om en aningen hade den lätt kunnat bli ytterligare en Pirates-film. Det är i och för sig kanske inte så konstigt då både piratfilmerna och Jungle Cruise är baserade på åkatraktioner från Disney’s nöjesparker.

Då jag är ett stort fan av de ovannämnda franchisérna (och matinéfilm överlag, skulle jag nog vilja påstå) så fann jag Jungle Cruise väldigt underhållande och behaglig att titta på. Det händer i stort sett någonting konstant och de två timmarna filmen rullar på under flyger förbi i ett nafs och jag har aldrig tråkigt i soffan. Emily Blunt och Dwayne Johnson fungerar bra ihop, Jesse Plemons gör en kul och lagomt ond skurk och Jack Whitehall är rolig som den mesige brodern som får lite stake mot slutet av filmen – som sig bör.

Jungle Cruise är varken nyskapande eller sofistikerad, men den är å andra sidan både snygg, rapp och underhållande – kort sagt, God Underhållning. Om jag rekommenderar den? Absolut.

Mortal Kombat (2021) av J

MMA fightern Cole Young (Lewis Tan), som är van vid att få stryk i ringen mot pengar, är ovetandes om hans arv – och varför Outworld’s härskare Shang Tsung (Chin Han) har sänt hans bästa krigare, Sub-Zero (Joe Taslim), för att jaga Cole. Oroad över hans familjs säkerhet beger sig Cole iväg för att leta upp Sonya Blade (Jessica McNamee) på uppmaning av Jax (Mehcad Brooks), en Special Forces major som bär samma mystiska drakmärke som Cole föddes med.

Han finner sig snart vid ett tempel tillhörandes Lord Raiden (Tadanobu Asano), en Äldre Gud och beskyddare av Jordriket, som erbjuder en fristad till de som bär drakmärket. Cole börjar träna med de erfarna krigarna Liu Kang (Ludi Lin), Kung Lao (Max Huang) och skitstöveln tillika legosoldaten Kano (Josh Lawson) för att förbereda sig på att stå med Jordens skickligaste kämpar mot fienderna i Outworld i en strid om universumet.

I förberedelse inför att se Mortal Kombat rebooten från förra året satte jag mig och såg om Mortal Kombat från 1995. Jag har alltid tyckt att den filmen är en av de bästa filmatiseringarna av en spelfranchisé och jag vidhåller den åsikten, men så här runt tio år efter att jag såg den sist kan jag medge att den inte åldrats jättebra. CGIn är utdaterad och står ut som en sårig tumme när den väl används. Flertalet av fightingscenerna är inte speciellt bra koreograferade då man kan klart och tydligt se att stuntmännen som ska få en smäll på käften stannar upp i en sekund innan de blir träffade, för att inte tala om de fightingscener där skådespelarna rör sig otroligt klumpigt och långsamt för att spela karaktärer som ska vara experter på att slåss. Men trots alla sina tillkortakommanden så tycker jag ändå filmen håller sig bra ändå – åtminstone om man ska jämföra med de flesta andra spelfilmer som kommit de sista tjugo åren.

Med allt det sagt, hur står sig då Mortal Kombat rebooten från förra året med filmen från 1995? Bra, skulle jag säga. Filmen är betydligt mer grafisk och våldsam än de två tidigare filmerna och fightingscenerna är betydligt bättre koreograferade och genomförda. Att de tagit friheter med källmaterialet (så som att introducera en helt ny karaktär bara för den här filmen) var ingenting som störde mig personligen, även om det verkar vara något fan boys av franchisén har hakat upp sig på. Hur som helst…

Jag gillade Mortal Kombat rebooten. De hade kunnat gjort en handfull saker lite annorlunda mot vad de gjort kan jag tycka, men överlag är det God Underhållning som passar sig fint back-to-back med den första adoptionen från 1995. Det enda vi behöver nu är en uppföljare som tar vid där den här slutade. Rekommenderas.

Endzeit av J

Två år efter att en zombie epidemi bröt ut och infekterade majoriteten av befolkningen finns det nu mer bara två smittfria städer kvar i Tyskland; Weimar och Jena. Vivi (Gro Swantje Kohlhof) plågas av skuldkänslor och vill inte längre leva, så hon bestämmer sig för att smyga ombord på det automatiska tåget som går mellan Weimar och Jena för att försöka leta reda på sin lillasyster som finns någonstans utanför stängslen runt Weimar. Väl på tåget upptäcker hon att Eva (Maja Lehrer) – en av de andra unga kvinnorna i Weimar – också bestämt sig för att ge sig av, med siktet på Jena.

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig när jag satte mig för att se tyska Endzeit – eller Ever After som den heter utanför Tyskland – men att filmens handling skulle använda en zombie apokalyps som backdrop för en berättelse om överlevandes skuld och att överkomma den, i kombination med en kritik kring hur människor behandlar miljön och en näve av något som jag tror skulle föreställa fantasy (som bara gjorde att jag kliade mig själv i huvudet) var jag inte beredd på. Allt detta i ett slow burn format.

I vanliga fall hade jag nog spytt galla över en film som den här, men Endzeit har något. Det är ingen kioskvältare, men den hade någonting som tilltalade mig på något plan då jag tycker att det var en helt okej – om än väldigt spretig – film. Det enda problemet jag hade med Endzeit var nog att det förekom en aningen mycket lal-lal och underligheter i filmen som aldrig förklaras – vilka vi som tittare antagligen är menade att tolka lite som vi själva vill.

Jag tvivlar på att jag kommer ha någon större brådska att se om Endzeit, men jag hatade den inte heller. Går man in i den med rätt förväntningar (det vill säga att det här inte är en regelrätt zombiefilm) fungerar den – högst troligen i alla fall – ganska bra.

Fantasy Island av J

Den gåtfulle Mr. Roarke (Michael Peña) uppfyller sina gästers hemliga drömmar vid sin lyxiga men avlägsna tropiska semesterö Fantasy Island. Men när besökarnas fantasier förvrängs till mardrömmar blir de tvungna att försöka lösa öns mysterium för att ta sig därifrån levande.

Ska jag vara ärlig så är jag lite av en fan boy när det gäller Blumhouse Productions. Jag gillar många av deras produktioner, stora som små, men har även märkt över åren att de emellanåt är ganska ojämna. För varje riktigt bra film de producerar så brukar de ofta komma ut med två, tre mer mediokra titlar som oftast försvinner bland deras större titlar.

Fantasy Island kanske inte har försvunnit, men det är utan tvekan en av deras mer mediokra titlar i mina ögon. Filmen är inte dålig eller så, men tack vare en på tok för lång speltid och det faktum att filmen inte riktigt vet om den vill vara en äventyrsfilm för vuxna, en skräckfilm eller en mjuk actionfilm gör att den i slutändan känns en aningen platt.

Konceptet med filmen (som de tydligen har lånat från en TV-serie som gick mellan 1977 och 1984 med samma namn) är det inget fel och jag tvivlar inte en sekund att det hade kunnat fungera bra i en regelrätt skräckfilm, men det känns å andra sidan som att det har slarvats bort lite grann här tyvärr.

Men ja, överlag är Fantasy Island en okej film. Det är en av Blumhouse Productions’ mer mediokra titlar i mina ögon, men en helt okej söndagsfilm att slöglo på. Mer eller mindre.

Alita: Battle Angel av J

År 2563, trehundra år efter kriget som kallas ”Fallet”, är cyborgläkaren och forskaren Dr. Dyson Ido (Christoph Waltz) på ett skrotupplag för att plocka på sig cyborgdelar som han kan använda i sitt jobb. När han hittar ett torso av en kvinnlig cyborg tar han med sig det tillbaka till sin mottagning och finner att hennes mänskliga hjärna är vilande men intakt. Efter att ha byggt ihop henne igen får hon samma namn som hans avlidna dotter hade, Alita (Rosa Salazar).

Allt medan Alita lär sig att navigera hennes nya liv och de förrädiska gatorna i Järnstaden försöker Ido att beskydda henne från hennes mystiska förflutna alltmedan hennes nyfunna vän Hugo (Keean Johnson) istället erbjuder sätt att utlösa hennes minnen. Det är dock inte förrän de dödliga och korrupta krafterna som styr staden kommer efter Alita som hon upptäcker en ledtråd till sitt förflutna; att hon besitter stridsförmågor som de som sitter vid makten inte kommer sky några medel för att lägga vantarna på.

Jag minns när jag såg trailern för Alita: Battle Angel på bio innan en film jag var där för att se och det enda som for igenom mitt huvud var ”CGI-fest.”. Nu, lite mer än två år efter dess release, har jag äntligen sett filmen och mitt första intryck av den stämde väl överens med hur den visade sig vara.

Med det sagt tyckte jag att filmen var helt okej, om än generisk, PG-13 raffel när en CGI-version av Rosa Salazar springer runt och bankar skiten ur andra cyborgs. Under min titt satt jag dock och tänkte att filmen hade passat sig bättre som en animerad film istället för en liveaction rulle – eller  rent av som en japansk anime. När filmen var slut och jag började kolla upp den insåg jag snabbt att den faktiskt är baserad på mangan Gunnm – eller Battle Angel Alita – och att mangan faktiskt fick en OVA anime 1993 under samma titel och även en speladoption i form av Gunnm: Martian Memory 1998.

Hur som helst är filmen som sagt helt okej, rent av bra faktiskt. Effektmässigt fläskar filmen på och ser bra ut, även om CGI-versionen av Rosa Salazar står ut igenom hela filmen. Hon ser bitvis ut som en tecknad figur i en liveaction film. Även om hennes skådespel är bra så står hon ut från alla andra i filmen, trots att CGI även använts på dem också.

Manuset funkar helt okej, även om vissa klyschor smyger sig in här och där som fick mig att himla med ögonen så att jag nästan såg min egen hjärna. Om det beror på källmaterialet eller om de skrivit om för den här filmen har jag ingen aning om, men jag har mina misstankar om att de tagit sig en del friheter när de skrivit manuset…

Nåja. Alita: Battle Angel är en okej-bra PG-13 CGI-fest popcorn-actionrulle som bränner förbi utan några större bekymmer. Den får en försiktig rekommendation av mig. Så gå och se den. Om du inte har något annat att se.

Kamisama no iu tôri av J

Högstadieeleven Shun Takahata (Sôta Fukushi) lever ett ordinärt tonårsliv, men är uttråkad. Uttråkad på grund av det monotona liv han lever och monotonin som innebär skolgången, så han bestämmer sig för att be till Gud för en förändring, att någonting exalterande ska inträffa. Det sista han förväntade sig var att Gud skulle lyssna…

Han finner sig nu tvingad till att medverka i barnlekar tillsammans med sina klasskamrater och andra tonåringar, med den lilla tvisten att de som förlorar går en blodig död till mötes.

Kamisama no iu tôri – eller As The Gods Will – från 2014 är en film som antagligen bara hade kunnat komma från Japan. Dels för att den så klart är baserad på den första halvan av två mangaserier med samma titel som dess filmadoption, men också för att filmen är komplett galen. Det var flertalet gånger jag fick plocka upp hakan från golvet av förvåning och utbrast ”Vad i helvete…?”. Den blandar våld och svart humor i ett rasande tempo med några kortare avstickare här och där för att ge en handfull karaktärer lite mer djup (även om dessa stunder är korta och lätträknade).

Det enda som håller filmen från att vara en fullpottare för mig är dess sista akt där tempot skruvas ned rätt ordentligt och där filmen börjar kännas som att den går lite på tomgång. Hade den varit tio minuter kortare hade den högst troligen tagit sig ända in i mål för mig.

Den kanske inte är en fullpottare, men den är fanimej i närheten. Jag hade inte tackat nej till en uppföljare om vi säger så. Kort sagt så fann jag filmen, överlag, sjukt underhållande. Rekommenderas.

Scoob! av J

Av en ren händelse stöter den ensamme Shaggy Rogers (Will Forte’s röst) ihop med en herrelös grand danois hund som han snabbt blir vän med och som får namnet Scooby-Doo (Frank Welker’s röst). På Halloween stöter de bägge vännerna på Fred Jones (Zac Efron’s röst), Daphne Blake (Amanda Seyfried’s röst) och Velma Dinkley (Gina Rodriguez’s röst) efter att två andra ungar snott deras godis och slängt in det i ett ökänt – och enligt ryktena – hemsökt hus. Gänget går in och löser således deras första mysterium.

Tio år – och många lösta mysterium – senare står Mysteriegänget inför deras största utmaning hittills; att tillsammans med Blue Falcon (Mark Wahlberg’s röst), hans sidekicks Dee Dee Skyes (Kiersey Clemons’ röst) och Dynomutt (Ken Jeong’s röst), stoppa Dick Dastardly (Jason Isaacs’ röst) från att samla ihop Kérberos’ tre dödskallar och således orsaka Jordens undergång.

I förberedelse för att skriva den här recensionen begav jag mig ut på intranätet för att se vad folk tyckte eftersom att jag tyckte att filmen hade fått lite lågt betyg på IMDB (som förvisso inte är någonting att gå efter) och märkte rätt snabbt att Scoob! verkar vara lite av en vattendelare bland fansen; en del hatar den, medan andra hyllar den.

Jag personligen tillhör det andra lägret. Jag hade en riktigt kul stund i soffan och gapskratten regnade över filmen från mitt håll. Att filmen var barnslig och väldigt förutsägbar hade jag inga större problem med – vilket en del verkar ha haft. Jag kan på sätt och vis förstå varför med tanke på att filmen tar en helt annan väg än vad tidigare Scooby-Doo filmer har gjort och handlar nästintill inte alls om några mysterium som behöver lösas för att sätta dit bovar. Jag hade inga större bekymmer med det och även om jag är ett stort fan av Scooby-Doo så gillar jag när de vågar ta ut på svängarna med karaktärerna och konceptet med serierna och filmerna.

Hur som helst så gillade jag filmen. Det är en lättsam, barnslig och skön animerad äventyrskomedi som funkade bra i mitt tycke. Rekommenderas.

Scooby-Doo: Return To Zombie Island av J

Efter år av att lösa mysterier har Mysteriegänget lagt sin passion på hyllan – om än motvilligt. Efter att Shaggy (Matthew Lillard’s röst) har vunnit en resa till en tropisk ö finner de sig snart dock återigen i mitten av ett mysterium då de inser att de återigen befinner sig på Moonscar Island – samma ö där de stötte på horder av zombies och en grupp odödliga kattmonster.

Scooby-Doo On Zombie Island är hands down den bästa Scooby-Doo filmen – och produktionen – som gjorts i min mening och är antagligen den Scooby-Doo filmen jag har sett flest gånger. När jag fick nys för ett halvår sen eller så att en uppföljare kom under förra året blev jag exalterad då jag önskat att det skulle komma en uppföljare ända sedan jag såg den för första gången.

Uppföljaren visade sig – som jag misstänkte – inte vara i närheten av sin föregångare. Dels känns filmen som vilken annan Scooby-Doo film som helst och utmärker sig inte nämnvärt och dels så hamras en del skämt ner i backen så pass långt att det till slut blir rent av tjatigt och krystat. Som barn kanske man inte tänker på det så klart, men som vuxen blir det ganska snabbt irriterande att höra samma skämt ungefär sjutiofem gånger inom loppet av femton minuter.

Med det sagt betyder det inte att jag tycker att filmen är dålig; den bjuder på många sköna gapskratt och även om dess story inte gick i den riktning jag hade velat att den skulle gått så fungerade den hyfsat ändå. Det är trots allt Scooby-Doo vi snackar om här. Det enda jag genuint inte gillade (bortsett från nedhamrade och upprepande skämt) var väl att de lämnade en gigantisk lös tråd kvar i filmen som jag tvivlar på att vi kommer få någon fortsättning på…

Det märks på sätt och vis att Scooby-Doo: Return To Zombie Island är en cash-grab på franchisén (vilket antagligen gör den till ytterligare en dussinfilm i de mängder av Scooby-Doo filmer som produceras varje år), men som en uppföljare funkar den helt okej. Det kanske inte säger så mycket egentligen då de flesta av dessa filmer är just det; helt okej, åtminstone om man ska gå på vilken publik de är ämnade för egentligen.

Nåja. Gillar man Scooby-Doo är det här en okej stund i soffan utan tvekan.

Läs gärna min recension av Scooby-Doo On Zombie Island också.