Helt Perfekt Glob

Den Blomstertid Nu Kommer av J

Alex (Christoffer Nordenrot) arbetar som pianist och har ett ansträngt förhållande till sina föräldrar tack vare en stökig tillvaro i hemmet under hans uppväxt. Efter att hans mor omkommit i ett mystiskt terrorattentat i Stockholm strax innan Midsommarafton beger han sig till sina hemtrakter för att begrava henne. Väl där stöter han på sin ungdomskärlek, Anna (Lisa Henni), som han tar upp kontakten med på nytt samtidigt som han försöker undvika all kontakt med sin utåtsett paranoide far, Björn (Jesper Barkselius) – som i åratal har pratat om det annalkande hotet från en främmande krigsmakt.

Efter en rad av märkliga incidenter kring det skyddsobjekt Björn jobbar vid börjar han ana att de terrordåd som inträffat i Stockholm bara var startskottet på någonting mycket större – och det dröjer inte länge innan det visar sig att han hade rätt hela tiden.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; svensk film är skit. Överlag. Men emellanåt dyker det så klart upp undantag som sopar mattan med alla svenska kriminalare och sliskiga romantiska draman där karaktärerna hamnar i bråk för att sedan bli sams och växa som människor i slutet.

När Den Blomstertid Nu Kommer släpptes på biograferna hade jag inte något nämnvärt intresse av att överhuvudtaget se filmen, men efter att en vän nämnde att han hade sett den och tyckte att den var bra – åtminstone med svenska mått mätta – så vart jag ändå lite nyfiken på den.

Filmen börjar som ett regelrätt svenskt drama och har det som dess grundpelare (ingen svensk film utan drama, eller hur?) filmen igenom, men börjar sakta men säkert att mynna ut i krigs thriller genren och blir genuint spännande – trots ett par, tre plotholes här och där som jag själv inte reagerade över, men som min mor (som jag tittade på filmen med) pekade ut.

Skådespelet är ruskigt bra (i synnerhet Jesper Barkselius som den paranoide Björn) samtidigt som filmen ser bra ut. Den är snyggt filmad och effektmässigt är den imponerande och hade nog lika gärna kunnat varit producerad i Hollywood istället för Sverige.

Jag gillade Den Blomstertid Nu Kommer riktigt mycket och fann den ärligt talat en aningen skrämmande då den (överlag) påvisar vad som faktiskt hade kunnat hända i vårt avlånga land – mycket tack vare den urholkade krigsmakten vi besitter i Sverige och det faktum att det hade inte krävts speciellt mycket av potentiella inkräktare för att slå ut hela vårt land. Rekommenderas.

Der Untergang av J

April, 1945. Berlin, Tyskland. Det Tredje Riket står inför sitt fall och Adolf Hitler (Bruno Ganz) och hans närmsta män står inför det faktum att kriget är förlorat.

Der Untergang – eller Undergången som den heter i Sverige och Downfall som den heter i engelsktalande länder – är en filmatisering baserad på de dagboksanteckningar Adolf Hitler’s sista sekreterare, Traudl Junge (här porträtterad av Alexandra Maria Lara), skrev under krigets sista dagar i Führerns skyddsbunker.

Der Untergang kan vara en av de mest ångestladdade filmer jag någonsin har sett. Hela filmen genomsyras av en hopplöshet och en dödsångest som tränger sig på allt mer ju längre in i filmen man kommer och även om det är väldigt, väldigt svårt att ha någon som helst sympati för karaktärerna i filmen – tack vare vad de verkliga människorna gjorde under andra världskriget – så lyckades filmen ändå göra så att det knöt sig i magen på mig några gånger.

Skådespelarensamblén i filmen är fantastisk och Bruno Ganz (som tyvärr gick bort förra året) är helt makalös i sin roll som Adolf Hitler. Han äger varenda scen han är med i och att beskåda denna historiska figur komma till liv på film med en sån övertygande prestation är snudd på magiskt.

Jag kan inte annat än att rekommendera Der Untergang. Varför jag skjutit på att se den här filmen så pass länge som jag gjort har jag ingen som helst förståelse för. Det är två och en halvtimme ren ångest, men det är å andra sidan så jävla värt att ta sig igenom. Se den.

Overlord av J

En grupp amerikanska fallskärmsjägare hoppar ur ett brinnande plan på D-Dagen under andra världskriget med uppdraget att slå ut ett tyskt radiotorn i en nazi-ockuperad fransk by. De stöter snart på en av byborna, Chloe (Mathilde Ollivier), som tar in dem i hennes hem.

Efter att gruppen splittrats för att försöka hitta förstärkning lyckas en av fallskärmsjägarna, Ed Boyce (Jovan Adepo), av misstag hamna inne i bunkern under radiotornet och finner snart att nazisterna har hittat något som kan vända krigslyckan till deras fördel – big time.

Overlord är en sån där film som är placerad i en historisk setting, men som på flera punkter ger blanka fan i om de är historiskt korrekta eller inte. Jag har absolut inget problem med det. Overlord är en underhållande, actionpackad och rå krigs-actionfilm med en skräcktwist i sig, som först börjar dyka upp mot slutet. Filmen är välspelad, fläckvis spännande och framför allt våldsam. Effekterna ser givetvis bra ut (varför skulle de inte när J.J. Abrams producerar?) och…. ja, vad fan ska jag säga mer om det? Karaktärerna var intressanta och jag gillade hur flera av dem utvecklades under filmens gång, vilket gjorde mig smått förvånad med tanke på hur filmen i övrigt var. Jag menar, i hur många filmer av den här typen brukar sånt förekomma?

Jag gillade hur som helst Overlord och kommer mest troligen att se om den när den kommit på bluray. Rekommenderas.

Generation Kill av J

Generation Kill är en amerikansk-engelsk miniserie baserad på Rolling Stone reportern Evan Wright’s bok med samma titel från 2004. Boken – och miniserien så klart – handlar om Evan Wright’s iakttagelser under hans tid med den amerikanska marinkårens 1st Reconnaissance Battalion under den amerikanska invasionen av Irak mellan slutet av Mars, 2003 och början av April, 2003.

Jag hörde talas om Generation Kill för några år sedan då jag gick en utbildning. En av de andra som gick samma utbildning pratade om serien och jag tyckte att det lät som att det var en serie som skulle passa mig så jag skaffade hem den. Nu har jag äntligen sett den och jag kan säga att det verkligen inte var en serie för mig. Jag förstår vart de vill komma med serien; att visa hur riktiga soldater har det under krig. Att de kan få sitta på arslet i flera timmar, ja till och med dagar ibland, utan att någonting överhuvudtaget händer. Tristessen, kamratskapen, väntan.. ja, ni förstår. Jag känner att det inte fungerar för mig. Serien tilltalar mig inte – till större delen.

Förstå mig rätt; serien är väldigt välspelad och när det väl händer något fastnar mitt intresse på en gång, men dessa transportsträckor där vi får sitta och titta på en bunt karlar som pratar skit och försöker att vara macho är helt enkelt ointressant i mitt tycke. Jag säger inte att serien är dålig, men den är bra utdragen under de sju avsnitten den rullar på under.

Generation Kill var uppenbarligen inte något för mig och det är ingenting jag tänker rekommendera. Gillar man serier där det är mer utfyllnad och gagg än intressanta händelser så är det ett givet val att glo på, se något annat annars.

The Pacific av J

2010 fick jag höra nyheten om att en uppföljande serie till Band Of Brothers (vilket det senare visade sig inte alls vara) skulle komma, kallad The Pacific. Jag tog hem avsnitten av den nya serien och planerade att se dem ganska omgående… det hände aldrig. Nu, 4 år efter seriens release (och 2 år efter att jag skapade recensionens utkast) har jag äntligen sett serien och jag är långt ifrån imponerad.

Hela serien är så jävla utdragen att det inte är klokt. Flera avsnitt är ren utfyllnad för att nå upp till 10 avsnitt (som jag antar är standard för HBO’s miniserier av den här varianten). De avsnitt som har krigssekvenser i sig är bra och välgjorda, men speltiden för dessa sekvenser är minimal och hela serien spelar mer på sliskigt, tråkigt och snackigt drama än krig.

Miniserien följer hur som helst några soldater i Stilla havet under andra världskriget och deras kamp om överlevnad på de japaninfesterade öarna under några av de värsta striderna under hela kriget. Detta hade kunnat vara en riktigt bra pelare i serien som hade fått mig att fastna på en gång, men när teamet bakom (samma team som låg bakom Band Of Brothers) envisades med att trycka in en massa utdragen och dyngtråkig drama tappade jag intresset ganska snabbt.

The Pacific’s produktionsvärde är det inget fel på. Det är välgjort och välspelat. Problemet jag har med serien är att den är så förbannat tråkig att jag tappade intresset bara nåt avsnitt in och fortsatte titta enbart för att få veta hur allting slutade. Det var helt enkelt inte en serie för mig, även om den (kanske) inte är så jävla dålig egentligen.

Läs gärna min recension av Band Of Brothers också.

300: Rise Of An Empire av J

Jag blev ganska förvånad när nyheten om att en ny 300 film (som jag nu i efterhand fått veta var från början en spin-off av den filmen) var under produktion och skeptikern inom mig skrek så klart ”SKRÄP!”. Nu när den skulle gå på bio i hålan intill där jag bor så frågade en arbetskompis om vi inte skulle gå och se den. Som den gode vän och entusiast av våldsfilm som jag är följde jag så klart med och såg den – och vilken jävla film!

Blodet skvätter över skärmen, soldater dör på löpande band och stridsscenerna är massiva med en hel del specialeffekter och action, vilket får föregångaren att blekna i jämförelse. Det är helt enkelt jävligt underhållande. Vad anbelangar skådisarna kände jag inte igen en käft, bortsett ifrån någon enstaka från den förra filmen men som jag inte sett i något annat efter det.. vad jag vet iallafall. Några få från föregångaren återvänder i sina respektive roller och vi får till större delen se nya skådisar och karaktärer, däribland Eva Green i en av skurkrollerna – som visar sina kvinnliga delar i en scen.

Storyn är inget märkvärdigt egentligen; medan Leonidas (Gerard Butler i 300) och hans 300 män strider i Eldporten mot den persiske gud-konungen Xerxes (Rodrigo Santoro) och hans överlägset stora armé av persiska soldater utkämpas en annan strid ute på det Egeiska havet mellan den atenska armén, ledda av general Themistokles (Sullivan Stapleton), och Xerxes’ persiska flotta, ledda av hans kommendör Artemisia (Eva Green).

Det som gör storyn intressant dock är att filmen inte är en renodlad uppföljare, utan är till en viss del en prequel som ger en bakgrund till Xerxes och hans motiv till varför han vill krossa Grekland. Filmen går därefter över till att utspela sig samtidigt som den första filmen och ger en annan synvinkel på kriget mellan Grekland och Persien, för att sedan runda av alltihop med vad som hände efter föregångaren – och lämnar slutligen dörren vidöppen för ytterligare en film.

300: Rise Of An Empire är ca 100 minuter God Underhållning och en värdig uppföljare till 300; den är större, den är blodigare och den är mer episk än den första. Rekommenderas.

Band Of Brothers av J

Jag har alltid haft ett stort intresse för Andra Världskriget och har grävt ner mig i både böcker, artiklar, dokumentärer, filmer och serier som berättar om olika händelser under kriget – eller om kriget i det stora hela.

I Band Of Brothers får vi följa kompaniet Easy, ifrån 506te regimentet av 101a Flygburna Divisionen, och händelserna kring dem från deras träning år 1942 till slutet av Andra Världskriget. Det hela är oftast spännande och ibland rent av gripande, men stundtals känns det som att vissa sekvenser är ren utfyllnad för att uppnå 1 timmes strecket på varje avsnitt.

Krigsscenerna är spektakulära och välgjorda, samtidigt som skådespelarna är suveräna och man känner till en viss del för karaktärerna när de springer häcken av sig för att undkomma bomber som faller runt om dem. Räknar man med att få en del gore (så som avsprängda armar och ben) under seriens gång kan man vara hyfsat lugn, det förekommer ungefär lika mycket sådant som i vilken krigsfilm som helst – vilket troligtvis beror på att HBO har haft sina fingrar med i spelet. Skulle jag tro.

Egentligen har jag inte speciellt mycket att säga om den här serien än så. Det här var andra gången jag kikade igenom Band Of Brothers och egentligen gjorde jag det enbart för att friska upp minnet inför The Pacific – som egentligen inte har ett skit med Band Of Brothers att göra, utöver att det är samma team bakom den serien som den här. Nåväl. Band Of Brothers är en suverän krigs-drama serie som jag rekommenderar om man inte har sett den, även om den har sina svackor här och där.

Pohwasogeuro av J

Den 15 Augusti, 1945, blev Korea befriat från Japan. Södra delen lades under USA’s inflytande, medans den norra under Sovjetiskt inflytande. Den 25 Juni, 1950, attackerade Nordkorea överraskande Sydkorea. Seoul ockuperades i tre dagar och allt utom söder om Nakdong i 40 dagar. Kraftigt underlägsna i antal var det många studenter som anmälde sig som frivilliga till den Sydkoreanska armén.

71 av dessa studentsoldater blev utplacerade vid Pohangs flickskola för att hålla linjen, medans de Sydkoreanska soldaterna fortsatte striderna i Nakdong. Det som verkade vara ett enkelt vaktjobb visade sig bli en kamp på liv och död för de 71 studentsoldaterna då en befälhavare i den Nordkoreanska armén bestämt sig för att bryta mot order och leda sina män rakt mot Pohang…

Verklighetsbaserade filmer kan ju allt som oftast antingen vara suveräna eller rent av genomusla. Det Sydkoreanska krigsdramat Pohwasogeuro (eller 71: Into The Fire som den heter internationellt) från 2010 hamnar någonstans mitt emellan där. Å ena sidan tycker jag den är suverän under krigsscenerna, å andra sidan tycker jag att den blir outhärdligt seg under dramascenerna (såna där scener som bara asiater kan göra i film typ), även om just dessa sekvenser är viktiga för storyn i sig och för att utveckla karaktärerna.

Problemet jag har med dramascenerna är att jag blir otroligt rastlös under dem och känner mest för att börja pilla med annat. Jag är helt enkelt totalt ointresserad av de här gossarnas gnabb sinsemellan och vill helst bara få se dem skjuta på sina fiender. Men, ingenting ont som har något gott med sig. Slutscenerna är spektakulära och jag måste säga att det är något av det bästa inom krigsfilmsgenren jag har sett på ett par år nu.

Pohwasogeuro är inte en perfekt film, enligt mig själv så klart, men den har sina bra stunder och skådespelarnas insatser lyfter filmens tröga stunder något så de åtminstone blir genomlidliga. Godkänd film.

War Horse av H

Stefan Spjällbergs senaste Oscar-bait är en ”Black Beauty”-kopia om en hästs livsöde när den går från ägare till ägare och till slut hamnar i första världskriget där den enar britter och tyskar. Yes, really.

Spielberg verkar betydligt mer intresserad av att filma konstnärligt än av att forma karaktärer eller framföra en fängslande historia. Ibland är filmen direkt dålig, som i början när den unga killen tränar hästen för att ploga. Inte ens min hästtokiga flickvän tyckte filmen var mer än okej och det om något borde väl övertyga er att vänta på denna 2,5 timmar långa film tills den går på tv.

McBain av H

Du kan läsa min recension av blurayen för filmen ”McBain”, ”billig B-action att ignorera”, genom att klicka på denna länk till DVDKritik.se.