| Subcribe via RSS

Platoon av J

augusti 13th, 2011 | Postad i Drama, Film, Krig

Chris Taylor (Charlie Sheen) är en ung och naiv amerikan som hoppar av college och går frivilligt med i armén för att kriga i Vietnam. Han märker dock snabbt efter sitt anländande till Vietnam att hans närvaro är ovesäntlig och att han klassas som mindre värd av de övriga soldaterna, då han inte slagits lika länge som de andra och känt effekterna av kriget.

Chris får två stycken officerare; den sure och oförstörbare Stab-Sergeant Robert Barnes (Tom Berenger) och den lite mer lugne och samarbetsvillige Sergeant Elias Grodin (Willem Dafoe). Men efter en händelse i en by dras ett streck mellan de två officerarna och två läger bildas i plutonen, där vardera läger går efter vardera ledare. Allt eftersom att kriget fortsätter håller Chris på att knäckas psykiskt och samtidigt som han kämpar med att överleva inser han att han står inför två strider; konflikten med fienden och konflikten mellan männen i hans pluton.

Ibland när jag ser en film på nytt efter att inte ha sett den på bra många år så börjar jag fundera varför jag inte sett om filmen tidigare för. Platoon – eller Plutonen som den hette i Sverige när den kom – är just en sådan film. Jag såg den för bra många år sedan (över 10 år iaf) som barn och det lilla jag minns var något om att jag tyckte att den var seg.. eller iaf någonting åt det hållet.

Nu när jag sett om den som vuxen så tycker jag att det är en suverän krigsfilm med vissa drag av drama inblandat lite här och där. Filmen är suveränt spelad med många riktigt bra namn i hyfsat unga åldrar (de flesta av dem iaf); Charlie Sheen, Willem Dafoe, Tom Berenger, Tony Todd, Kevin Dillon, Keith David, John C. McGinley, Forest Whitaker och Johnny Depp. Krigssekvenserna är välgjorda och det smäller och skjuts om vartannat större delen av dessa, vilket tillför spänning det hela – vissa karaktärer vill man helt enkelt inte ska dö.

Nä, men… för att avrunda den här recensionen på Platoon (som jag misstänker varenda jävel redan har sett egentligen) så tycker jag att de som gillar krigsfilmer – eller pang pang filmer överlag – bör slänga ett getöga på den här filmen. Rekommenderas.

No Comments

City Of Life And Death av H

januari 27th, 2011 | Postad i Drama, Film, Krig

”En stark, tänkvärd, klyschig besvikelse” säger jag om den kinesiska krigsfilmen ”City Of Life And Death” på dvdkritik.se. Do read.

Tags: , , , ,
No Comments

Lebanon av H

september 4th, 2010 | Postad i Drama, Film, Krig

War is hell. Läs mer på DVDKritik.

No Comments

Full Metal Jacket av J

augusti 6th, 2010 | Postad i Drama, Film, Krig

Filmens story är uppdelad i två delar. I den första halvan av filmen får vi följa en grupp rekryter under deras utbildning på en amerikansk träningsbas, under kommando ifrån den gapande Gunnery Sergeant Hartman (R. Lee Ermey). I filmens andra halva får vi följa en av dessa rekryter, menige Joker (Matthew Modine), och ett gäng andra soldater i Vietnam, nära Hue, under Têt-offensiven.

Är det någon film jag har sett allt för många gånger så är det just Full Metal Jacket. Största anledningen till detta är första halvan av filmen och Ermey’s framträdande som den gapande Hartman, som han gör helt perfekt. Även om filmen har ett allvarligt budskap och är en seriös skildring av både träning inför krig och under krig så sitter jag och skrattar mig gråtfärdig under Ermey’s scener. Även om det är första halvan av filmen som håller mig fängslad så är även den andra halvan riktigt bra. Krigssekvenserna är sevärda och väl genomförda, samtidigt som det blir småsegt på sina ställen – speciellt övergången mellan de två halvorna där det mestadels bara pratas.

Intressant trivia är att Ermey var inte Stanley Kubrick’s första val som Hartman, men efter att ha spelat in en 15 minuter lång demonstrationsvideo (där Ermey (som är en f.d drill instructor i den amerikanska armén) stod och skrek förolämpningar och använde ovårdat språk utan att stanna av, upprepa sig eller ens rygga tillbaka, även om han konstant blev bombarderad av tennisbollar och apelsiner) och varit på Kubrick om att få rollen (då Ermey gav Kubrick en direkt order om att stå upp när han var tilltalad, varpå Kubrick ställde sig instinktivt upp) fick Ermey rollen. Kubrick skulle dessutom från första början skriva repliker för Ermey’s karaktär, men blev så pass imponerad av hans improvisation att Ermey till större delen (om inte allihop) improviserade sina repliker under den första halvan av filmen efter att ha improviserat fram repliker under inspelningen av öppningssekvenserna. Mer trivia om filmen finner ni här.

Full Metal Jacket är en välspelad och humoristisk men samtidigt allvarlig skildring av krig som jag personligen kan se hur många gånger som helst. Mer än så kommer jag inte på att skriva. Se den. Rekommenderas varmt.

No Comments

U-571 av J

juli 4th, 2010 | Postad i Krig

1942, Nordatlanten. Den tyska flottans ubåtar har med stor framgång lyckats attackera och sänka många allierade fartyg och eftersom ingen har lyckats knäcka deras koder ubåtarna skickar mellan varandra och hemlandet fortsätter torpederingarna medan de allierade lider stora förluster. Men när en skadad ubåt skickar en SOS-signal inser de allierade att detta kan vara deras chans att lägga vantarna på tyskarnas topphemliga krypteringsmaskin Enigma.

Besättningen ombord på en amerikansk ubåt får order om att stjäla krypteringsmaskinen. Med en ombyggd ubåt, som ska likna en tysk ubåt på håll, intar de den skadade tyska ubåten och snart börjar problemen att staplas på hög.

Som en historiskt korrekt krigsfilm är U-571 svag, men som en regelrätt action/krigsfilm är U-571 god underhållning och hyfsat spännande – även om det hela är ganska förutsägbart i slutändan. Filmen är välspelad, välproducerad och har en helt okej story som fungerar, även om inga direkt oväntade vändningar inträffar i händelseförloppet.

Bland skådespelarna ser vi Bill Paxton och Jon Bon Jovi i korta roller och Harvey Keitel och Matthew McConaughey i viktiga roller. Filmen innehar även ett par personer som man säger ”Det är ju han ju!” åt, men som samtidigt inte är avsevärt nämnvärda. Givetvis är det hela välspelat och trovärdigt. Effektmässigt är det hela väl genomfört och det mesta ser snyggt ut med en del explosioner, folk som dör, pang pang och lite annat skoj.

Spänningsfaktorn är hyfsad filmen igenom. Det som förstör är att händelseförloppet är väldigt förutsägbart och man blir egentligen aldrig överaskad av vad som komma skall. Det hela är väldigt linjärt helt enkelt.

U-571 är inget mästerverk, men fungerar helt klart som god underhållning en tråkig eftermiddag eller kväll.

Sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt0141926/

No Comments

Windtalkers av J

maj 30th, 2010 | Postad i Krig

I stridernas hetta i Stilla Havet under andra världskriget försöker den amerikanska underrättelsetjänsten att desperat hitta en idiotsäker krypteringskod imun mot de japanska kodknäckarna. Svaret finner de i det uråldriga språket Navajo.

Joe Enders (Nicolas Cage) – en dekorerad marinkårssoldat som ådragit sig skador under krigets gång – och ”Ox” Anderson (Christian Slater) – en betydligt grönare soldat – har fått samma uppgift: att försvara Navajo kodpratarna Ben Yahzee (Adam Beach) och Charles Whitehorse (Roger Willie) under intagningen av ön Saipan. Enda problemet är att både Enders och Anderson måste se till att fienden inte kan lägga sina vantar på varken Yahzee eller Whitehorse… iaf inte levande.

Det första jag tänker på när jag hör namnet John Woo är oftast hyfsat orealistisk action med mycket pang pang och många som blir skjutna på diverse olika vis. Det kombinerat med en krigsfilm resulterar givetvis i krigssekvenser där så många som möjligt ska bli skjutna, sprängda, grillade osv. under så kort tid som möjligt. Och speciellt realistiskt är det inte heller. Exempelvis kliver man troligtvis inte upp efter att en handgranat exploderat 5 meter ifrån en – man är nog ganska jävla död tack vare splittret.

Och om man kan sin andra världskriget fakta så vet man att exempelvis tog japanerna mycket skydd och grävde ner sig för att kunna försvara sig bättre mot de amerikanska styrkorna. I Windtalkers inträffar detta ytterst sällan och i många, många fall springer japanerna rakt fram utan att ta något som helst skydd och trycker inte på avtryckaren förrens de står 10 meter ifrån och de japaner som faktiskt tar skydd och skjuter verkar då och då inte kunna träffa en ladugårdsvägg inifrån – medans amerikanerna skjuter hej jävla vilt åt alla håll och verkar träffa vartenda skott de skjuter.

Men sen har vi också de goda aspekterna kring filmen. Krigssekvenserna är välgjorda och för den som vill se många och stora explosioner, rejäla regn av kulor och många soldater som faller på båda sidor har Windtalkers troligtvis någonting att ge personen ifråga, om denne mer eller mindre skiter i de realistiska aspekterna dvs. Skådespelarna är mycket bra och får mig som tittare att engagera mig i storyn, som i sin tur driver på ganska bra. Effekterna är bra så när som på några utdaterade CGI-effekter i form av bombplan och korta klipp som ser ut som arkivbilder där krigsfartyg bombar landtrupper.

Windtalkers är inte en dålig film utan känns som alldeles lagom underhållning, om man kan förbise det faktum att filmen skriker ”America, fuck yeah!” och öser då och då på med orealistiska saker.

Sevärd, även om den innehar brister.

http://www.imdb.com/title/tt0245562/

No Comments

Talvisota av J

januari 26th, 2010 | Postad i Krig

November, 1939. Sovjetunionen går till anfall mot Finland och det så kallade ”Vinerkriget” utbryter. Finnarna är dåligt utrustade, men lyckas hålla den aggressiva motståndaren på avstånd. Genom filmen får vi följa en pluton finska soldater – varav två av dem är bröder – som försöker att hålla tillbaka fienden från deras fosterland.

Talvisota (släppt under titeln Vinterkriget i Sverige) börjar otroligt långsamt och under den första timmen (av tre) satt jag och oroade mig över att filmen skulle fortsätta i samma stuk – vilket den lyckligtvis inte gjorde. De resterande två timmarna av filmen utspelar sig mer eller mindre under strider mellan finnarna och ryssarna. Och visst är det spännande, gripande och rätt starkt emellanåt också för den delen, men Talvisota är inte en av de starkaste – eller ens bästa – krigsfilmer jag har sett.

På fodralet pryder kommentarer så som ”Bland de starkaste krigsscener jag sett” (Expressen) och ”Så mycket närmare krigshelvetet kan man inte komma” (Arbetet) – men nä. Jag är inte lika imponerad som journalisterna på dessa blaskor uppenbarligen var.

Den första timmen var så tråkig, utdragen och långsam att jag började snegla till och från på klockan. De resterande två timmarna innehåller visserligen en hel del explosioner, skottlossning, folk som dör.. ja, rent utsagt; krig. Men på något sätt övertygar inte filmen mig fullt ut. Finnarna påminner till och från allt för mycket om amerikanerna när de kör med sitt macho bullshit och ”America! Fuck yeah!” och det hela mynnar ut i ren patriotism. Det jag vill ha sagt är; finnarna är de goda, smarta och modiga medans ryssarna är de elaka, korkade och fega.. ungefär.

Ett annat fel filmen lider av är att handlingen och händelseförloppet i filmen slängs fram och tillbaka stundtals. Personer får permission, åker hem och i sekvensen efter är de tillbaka vid fronten. Det är inte så svårt att hänga med i det hela, men det är ett jävla hattande stundtals.

Hade de redigerat ner den första timmen till runt en halvtimme, kunnat låta bli att slänga runt handlingen och scenerna i filmen samt gjort karaktärerna lite mer realistiska och faktiskt försökt hålla sig ifrån Hollywood-klichéerna.. så hade jag nog rekommenderat filmen. Krigsscenerna är bra, snyggt gjorda och filmen i sig är välspelad, men nej. De goda sidorna väger inte upp de dåliga, tyvärr.

Sevärd – tack vare krigssekvenserna. Den första timmen kan man spola förbi.

http://www.imdb.com/title/tt0098437/

No Comments

Where Eagles Dare av J

september 29th, 2009 | Postad i Krig

1944. Efter att ett brittiskt flygplan bärandes den amerikanska generalen Carnaby – som är en av samordnarna i planeringen av den andra fronten – blivit nedskjutet i närheten av den lilla byn Werfen sätts en liten grupp på sju soldater (sex brittiska, en amerikansk) ihop för att genomföra en räddningsaktion åt generalen innan den tyska underrättelsetjänsten – som tagit generalen till det intilliggande ointagliga Schloss Adler (Örnnästet) – lyckas få honom att prata.

Det första jag har att säga om filmen är faktiskt inte om filmen, utan om de negativa kommentarerna på IMDB om filmen. Hur jävla dumknullad får man bli egentligen? Flera av dessa negativa kommentarer om filmen går ut på att de gnäller om att filmen inte är realistisk och att filmen dumförklarar tyskar. För helvete, det är en FILM. EN FILM. Fatta för helvete. Varken en film, bok (som den här filmen är baserad på) eller ens en novel behöver vara 110% realistisk – även om filmen är baserad på verkliga händelser. Det går alltid att förändra och vrida och vända på verkligheten så att det ska passa in. Och Where Eagles Dare – eller Örnnästet som den är känd som i Sverige – har gjort precis det. Filmen är inte 110% realistisk, sure, men den är fan så underhållande.

Where Eagles Dare är emellertid inte en ren krigsfilm, utan mer en blandning mellan krig, action och äventyr – vilket blir en riktigt snygg kombination då filmen blir en riktig jävla nagelbitare väldigt ofta. Bitvis sitter jag och håller andan även om jag vet hur det kommer gå.

I rollistan ser vi bland annat Clint Eastwood som den amerikanske löjtnanten och en bunt namn jag aldrig hört talas om och ansikten jag tror jag inte sett i några andra filmer. Men det är än dock Richard Burton som snor hela showen och innehar den viktigaste rollen i hela filmen. Och han gör det bra.. oh så jävla bra han gör det.

Filmen må vara från 1968, men det mesta är ruskigt bra i den. Actionsekvenser, dialoger, effekter.. ja, det mesta. Det enda man kan lyfta på ögonbrynet åt eller rent av börja flina åt är de typiska greenscreen-effekterna de använt i scener där de använder olika fordon. Givetvis är det ingenting fel med det, men jag ville bara påpeka saken.

2 år efter Where Eagles Dare gjordes, gjorde samma man – Brian G. Hutton – en annan krigsklassiker: Kelly’s Heroes – där Clintan återigen hade en av huvudrollerna.

Har man inte sett Where Eagles Dare och gillar krigsfilm, se den. Det är den absolut värd. Jag älskar den och kommer definitivt se den många, många gånger till (detta var givetvis inte första gången jag såg den, utan jag såg den för över 10 år sedan).

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0065207/

No Comments

Kelly’s Heroes av J

juni 23rd, 2009 | Postad i Krig

Under andra världskriget tillfångatas en tysk överste av de amerikanska styrkorna, men innan han hinner bli förhörd blir lägret attackerat med artillerier. Hur som helst hinner ex-löjtnanten Kelly få tag i honom, supa ner honom och lyckas få reda på om ett hemligt uppdrag tyskarna har planerat som går ut på att de ska flytta 16 miljoner dollar i guldtackor till en bas någonstans i Frankrike. Kelly gör upp en plan och tillsammans med en handfull soldater beger han sig iväg in bakom fiendelinjerna för att sno guldet.

Jag som är ett Clint Eastwood fan och dessutom gillar krigsfilmer skäms lite grann då jag inte har sett den här innan. Det här är en av de bästa krigsfilmer som gjorts skulle jag vilja påstå.

Den är välspelad, spännande, humoristisk och innehåller en hel del stridsscener. Clintan är i toppform som den klippske Kelly, Donald Sutherland spelar den galne pansarvagnsbefälhavaren Oddball, Don Rickles spelar gnällpitten Crapgame, Telly Savalas spelar den gormande Big Joe och Carroll O’Connor spelar general Colt (som för övrigt levererar några oförglömliga gapskratt).

Egentligen finns det inte speciellt mycket att klaga över. När det inte är krigssekvenser är det antingen spännande eller komiskt, så filmen blir egentligen aldrig tråkig.

Hela filmen är väldigt välgjord och förtjänar helt klart den kultstatus som den har fått.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0065938/

No Comments

Heartbreak Ridge av J

april 8th, 2009 | Postad i Krig

Återigen en Clint Eastwood film.

Efter en lång och betydelsefull militär karriär med många medaljer och utmärkelser börjar sergeant Thomas Highway att närma sig pensionen. Men då han supit sig redlös, börjat slåss offentligt, gjort våldsamt motstånd mot polisman och sedan urinerat på en polisbil blir han förflyttad till sina hemtrakter där han ska ta kommandot för en grupp spaningssoldater.

Dessvärre har gruppen blivit en grupp med slapptaskar som tar militärlivet väldigt lätt. Detta tänker Highway ändra på.. och det med besked. Samtidigt försöker Highway att få tillbaka kontakten med sin ex-fru som hatar honom.

Jag vet inte riktigt vilken kategori jag ska lägga den här filmen egentligen, så det får bli Krig då hela filmen egentligen går ut på att vi får se Clintan träna upp slapptaskarna för att bli marinkårssoldater och vi får även se när de beger sig ut i strid. Likheterna finns mellan den här och Full Metal Jacket (som kom året efter), tycker jag iaf.

Utöver Clintan ser vi även Bo Svenson (The Delta Force) och Mario Van Peebles (Exterminator 2, Jaws: The Revenge) och en bunt andra skådespelare, som gör sina jobb. Att Peebles faktiskt gör en riktigt bra insatts är förvånande för mig då jag inte mindes att han var med i filmen. Att han dessutom har en ganska viktig roll är ännu mer imponerande.. synd bara att han började enbart vara med i B- och skräpfilm efter den här (t ex Jaws: The Revenge).

Storyn och händelseförloppet i filmen är bra, intressant och roligt att titta på. Dels för att Clintan släpper nästan hela tiden repliker som skulle få vilken gammal kärring som helst att bli knallröd i ansiktet, dels för att det händer hela tiden någonting och dels för att hela upplägget är klockrent.

Gillar man filmer som är i stil med Full Metal Jacket gillar man troligtvis också den här.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0091187/

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud