| Subcribe via RSS

Last Dance av J

januari 17th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Baren Kenny’s Palace har blivit utsedd till att vara värd för den direktsända TV-danstävlingen Miss DTV 1991, där en handfull lättklädda damer ska dansa inför TV-publik som ska rösta på dem. Det ingen hade räknat med är att en galning har bestämt sig för att tunna ut konkurrensen bland de deltagande genom att ha ihjäl dem en efter en.

När man djupdyker i slasherfilmsgenren så får man räkna med att man stöter på en del filmer som inte bara är bortglömda utan också inte särskilt bra. Last Dance från 1992 är just en sån slasherfilm; den är bortglömd och inte speciellt bra.

Det största problemet filmen har är att majoriteten av alla mord inträffar off screen och även om en handfull dialoger fick mig att garva till var filmen överlag inte jätteengagerande. Det blir aldrig spännande eller nämnvärt intressant egentligen, utan bitvis småtråkigt. Skådespelet är i alla fall helt okej för den här typen av film, även om det inte direkt höjer filmens kvalitéer nämnvärt.

Nåja. Även om Last Dance inte engagerade mig i någon större utsträckning så finns det å andra sidan definitivt sämre filmer där ute. Som en trashig direkt-till-VHS skräpfilm är den väl okej, även om jag tvivlar på att jag kommer att se om den.

No Comments

Murderock – Uccide a passo di danza av J

januari 17th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

När en rad bisarra mord på dess elever skakar om en dansskola i New York bestämmer sig dess ägare, Candice (Olga Karlatos), att försöka ta reda på vem som ligger bakom de bestialiska morden tillsammans med den skumma modellen George (Ray Lovelock).

Murderock – Uccide a passo di danza – eller Murder-Rock: Dancing Death, The Demon Is Loose eller Slashdance som den också är känd som – är en giallo från 1984, regisserad och delvis skriven av den italienska skräckmaestron Lucio Fulci. Jag personligen har varit ett stort fan av Fulci sedan tonåren och jag har sett en hyfsad mängd av hans filmer genom åren – en del är odödliga klassiker, medan andra är rena katastroferna.

Murderock – Uccide a passo di danza är inte en katastrof, men den är långt ifrån det bästa Fulci gjort. Filmen är extremt långsam och även om det är en handfull mord som inträffar igenom den så räddar inte det filmen från att bli ett ordentligt sömnpiller. Morden är ointressanta och extremt blodfattiga (i synnerhet om man ska mäta i Fulci’s mått mätta) samtidigt som filmen har en handfull dansscener som pågår i ungefär tusen miljarder år, som egentligen inte tillför någonting bortsett från att de fungerar som en backdrop för filmens handling – och det faktum att Fulci här har försökt att riffa på dåtidens amerikanska dansfilmer som var poppis just då. Hur som helst så tråkade de ut mig till den grad att när väl mördarens identitet avslöjades så hade jag slutat bry mig – även om jag nu i efterhand kan tycka att slutet var en gnutta klyftigt (om än helt idiotisk).

Nej, Lucio Fulci har gjort bättre filmer än det här utan tvekan. Det finns säkert de som uppskattar det långsammare tempot och de mer blodfattiga morden som presenteras här, jag själv ser hellre någonting annat av Fulci alla dagar i veckan. Det här är långt ifrån det sämsta karln hann göra under sin karriär, men den är samtidigt långt ifrån något av det bästa.

No Comments

The Wind av J

januari 12th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

När deckarförfattaren Sian Anderson (Meg Foster) anländer till den avsides belagda byn Monemvasia i Grekland blir hon varnad av Elias Appleby (Robert Morley), den pompösa brittiska husvärden hon hyr av, om två saker; vinden, som blir farligt stark nattetid och Phil (Wings Hauser), hans sliskige och underlige amerikanska vaktmästare.

När natten så gör sitt intrång och vinden börjar vina blir Sian vittne till hur Phil begraver Elias i en grund grav i trädgården på framsidan av huset, varpå hon snart finner sig i en situation som kan liknas vid de berättelser hon själv skriver om i sina böcker…

Jag hade förväntat mig någonting betydligt mer trashigt när jag satte mig för att se The Wind – eller Edge Of Terror som den hette i England – men blev rätt överraskad av hur välgjord och spännande filmen var, trots att den tar allt vad som heter logik och slänger ut det genom ett fönster. Filmen hade kanske kunnat varit fem, tio minuter kortare förvisso då några scener pågår en aningen för länge, men jag skulle säga att filmen är överlag en bra och hyfsat intensiv liten slasher med en handfull spännande jaktscener. Meg Foster är (utöver jäkligt snygg) bra i huvudrollen och Wings Hauser både tuggar på kulisserna och äger varenda scen han dyker upp i.

The Wind är inte felfri och har en hel del logiska luckor i sig, men den gjorde mig glatt överraskad och jag kan inte göra annat än att ge den en tumme upp och en rekommendation.

No Comments

Malignant av J

januari 11th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den gravida Madison’s (Annabelle Wallis) värld vänds upp och ned i en handvändning efter att ett mystiskt inbrott resulterat i hennes makes död och att hon återigen fått ett missfall. Inte långt efter börjar hon få paralyserande syner av brutala mord – mord som senare visar sig inträffa på riktigt…

Malignant är en av de där filmerna jag såg trailers för när jag var på bio i slutet på förra sommaren och jag hade väl egentligen inga planer på att skynda med att se den, men efter att ha hört en del bra om den hamnade den på min ”att se” lista rätt snabbt. Tyvärr hann jag aldrig se den på bio, vilket är något jag ångrar nu i efterhand då det visade sig att Malignant var en film som föll mig alldeles utmärkt i smaken.

Går man in i Malignant i tron om att se en gravallvarlig modern skräckfilm – likt de flesta andra skräckfilmer James Wan regisserat tidigare – lär man bli ganska besviken när sluttexterna väl börjar rulla. Filmen börjar förvisso på en ganska seriös not, men allt eftersom den rullar på byts den seriösa tonen ut och hela filmen blir i slutändan fullkomligen bonkers – och jag älskade det.

Kort sammanfattat; Malignant är God Underhållning och jag kan inte göra annat än att ge den en varm rekommendation. Se den innan du läser någonting annat om den. Du kan tacka mig sen.

No Comments

Andra Sidan av J

januari 3rd, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Paret Fredrik (Linus Wahlgren) och Shirin (Dilan Gwyn) har bestämt sig för att äntligen slå till och köpa ett radhus tillsammans, där de med Fredrik’s son Lukas (Eddie Eriksson Dominguez) ska bo. Kort efter att de flyttat in tar Fredrik en tjänst på sitt jobb som kräver att han sover borta på veckorna. Samtidigt börjar Lukas att förändras och han säger sig ha en ny kompis som bor i huset vägg i vägg. Problemet är bara att det inte bor någon där och det huset är igenbommat…

Andra Sidan – eller The Other Side som den heter i Frankrike och Kanada, eller The Evil Next Door som är dess titel i USA och England – är i mitt tycke en fräsch fläkt inom den svenska filmindustrin. Det är en välgjord och välspelad skräckfilm på det stora hela, men den lyckas samtidigt trilla in i dussinfilmsträsket och hade den varit amerikanskt producerad hade den antagligen inte stått ut överhuvudtaget. Filmen har en handfull väldigt effektiva jumpscares (som även fick mig att lyfta någon centimeter från soffan), men på det stora hela har vi sett det här otaliga gånger från staterna; barnfamilj flyttar in i ett nytt hus ovetandes om dess mörka förflutna, läskigheter börjar hända och när det väl går upp för huvudrollsinnehavaren är det ingen som tror på den, vilket så klart gör att denne måste ta saken i egna händer.

Som sagt, även om filmen i sig är rätt medioker om man ska mäta mot staternas produktioner så är det ändå i slutändan en välgjord (och bitvis ganska) läskig skräckfilm. Skådespelarna är bra, även om dialogen känns en aningen styltig bitvis då de försökt försvenska den (det hade låtit bättre om filmen hade varit på engelska i mitt tycke helt enkelt), samtidigt som effekterna (som var CGI så klart) ser rätt hyfsade ut de med för en svensk produktion. Det enda problemet jag egentligen hade med filmen var väl att dess slut kändes extremt abrupt och faktiskt en aningen taffligt, vilket i sig drar ner en aningen på betyget.

På det stora hela; en helt klart godkänd film, det finns betydligt sämre svenska produktioner än det här i alla fall.

No Comments

Chucky – Season 1 av J

december 5th, 2021 | Postad i Komedi, Skräck/Rysare, TV

Tonåringen Jake Wheeler (Zackary Arthur) lever tillsammans med sin alkoholiserade far i den lilla staden Hackensack. Han är osäker på sin egen sexualitet och spenderar sin fritid till att göra konstverk med hjälp av delar från diverse olika dockor.

När han hittar en Good Guy docka vid en garageförsäljning tror han sig ha funnit den sista touchen han behövt till det projekt han jobbat på, men efter en rad underliga incidenter och ett dödsfall står det klart för honom att Good Guy dockan han köpt besitter själen av den ökända seriemördaren Charles Lee Ray – Chucky (Brad Dourif’s röst) – och snart börjar fler underliga ”olyckor” inträffa runt om i Hackensack.

Ända sedan Don Mancini teasade att Child’s Play/Chucky filmerna skulle få en egen TV-serie för några år sedan – som i sin tur skulle vara en fortsättning på franchisén – har jag väntat med stor spänning på vad de skulle koka ihop – och jag vart inte besviken. Säsong 1 av Chucky är helt i linje med filmerna och är hur kul som helst. Humorn och våldet är på topp, Brad Dourif är fortfarande hur bra som helst som Chucky och jag gillar att andra viktiga karaktärer även dyker upp här, samtidigt som referenser och callbacks till filmerna haglar säsongen igenom.

Berättelsen om Chucky spårade ur för flera filmer sedan och den här serien fortsätter på samma inslagna väg, samtidigt som den ger Chucky en mer djupgående bakgrund – vilket jag personligen tycker är välkommet.

Effektmässigt varierar serien en aning. Det är en del halvtaskig CGI, men det är även en hel del praktiska effekter. Det är väl egentligen det enda jag kan klaga över.

TV-serien Chucky är gjord för fansen av Child’s Play/Chucky filmerna, så har man inte sett dem innan så tror jag dessvärre att många skämt och referenser går förlorade. Är man ett fan av filmerna är det här emellertid ett måste att se. Rekommenderas varmt. Nu ska jag vänta på säsong 2 som släpps någon gång nästa år.

Läs gärna mina recensioner av filmerna också; 1, 2, 3, 4, 5, 6 och 7.

3 Comments

Victor Crowley av J

november 19th, 2021 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Tio år har gått sedan massakern i Honey Island träsket inträffade, då ett fyrtiotal människor fick sätta livet till innan Victor Crowley’s själ slutligen fick ro. Den enda överlevande, Andrew Yong (Parry Shen), har precis släppt en bok om sina upplevelser och efter att ha motvilligt tackat ja till att medverka i TV-programmet Real Crime Stories kliver han ombord på ett flygplan tillsammans med TV-teamet för att återbesöka platsen där allting inträffade. På vägen dit inträffar någonting och planet kraschlandar mitt i Honey Island träsket.

Samtidigt har den unga aspirerande regissören Chloe (Katie Booth), hennes pojkvän Alex (Chase Williamson) och hennes vän Rose (Laura Ortiz) rest till träsket i hopp om att kunna spela in en fejktrailer till en Victor Crowley-inspirerad film under titeln ”Hatchetface”, för att på så sätt kunna samla in pengar till att göra en riktig långfilm. I ett försök att vara så autentiska som möjligt gentemot legenden råkar de av misstag återuppväcka Victor Crowley (Kane Hodder)…

Victor Crowley – som är den fjärde filmen i Hatchet franchisén – är en film jag har haft ståendes i hyllan sedan jag fick hem min förbokning av filmen i början av 2018. Varför jag skjutit på att se om de tre tidigare filmerna och slutligen den här fjärde installationen vet jag inte riktigt då jag är ett stort fan av dem. Nu har jag hur som helst äntligen sett den, och…

Jag blev inte besviken. Jag gick lite försiktigt in i Victor Crowley och den visade sig vara bättre än vad jag vågade hoppas på; blodet fortsätter forsa från de tidigare filmerna i franchisén och jag skrattade gott åt dumheterna som utspelade sig framför mig. Filmen är kanske en aningen långsam och hade kunnat haft ett lite snabbare momentum än vad den har, men när det väl brakar loss så är det här hur festligt som helst.

Victor Crowley (som borde ha hetat Hatchet IV) är kanske inte en högkvalitativ film, men den är fan så underhållande i all sin absurditet och dumhet – likt föregångarna. Nu hoppas jag bara på att Adam Green får för sig att göra en femte film i serien. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner på Hatchet 1, 2 och 3 också.

No Comments

The Car: Road To Revenge av J

november 7th, 2021 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Distriktsåklagaren James S. Caddock (Jamie Bamber) har lyckats införa hårdare straff mot de gängkriminella som terroriserar staden han jobbar i. Dödsstraff utförs numer direkt i rättegångssalen efter att klubban slagits och målet är avslutat.

Efter att Caddock lyckats få tag i ett chip med information som skulle kunna sätta dit en hel organisation blir han misshandlad och sedan utslängd från sitt kontor från en av de högsta våningarna i en skyskrapa – rakt ner på hans nya, moderna bil. På ett mystiskt sätt verkar Caddock’s medvetande ha blivit överfört till bilen, som kort efter hans död börjar att söka upp de ansvariga för att utkräva hämnd.

The Car: Road To Revenge är en av alla uppföljare antagligen ingen såg komma – eller bad om. Vad tankeprocessen bakom att göra en uppföljare, till en film som nutidens yngre filmtittare antagligen aldrig hört talas om, är har jag ingen aning om. Jag har svårt att tro att filmen skulle bli en kioskvältare i dess intäkter – i synnerhet då den är producerad av Universal 1440 Entertainment, Universal’s förgrening för B-film. Filmen är i alla fall vad man kan förvänta sig; en modern B-film med låg budget som inte är speciellt bra, men som åtminstone är bättre än valfri Asylum film.

Skådespelarna gör ett okej jobb med vad de har att tillgå men manuset är å andra sidan väldigt generiskt och ärligt talat ganska tråkigt, trots att filmen har (till en viss del) en cyberpunk-aktig stil. Man vet exakt vad som komma skall och filmen bjuder inte direkt på några överraskningar, utan förlitar sig istället på att blåsa på med uppenbart CGI-våld i överflöd – vilket i det långa ledet blir en aningen tradigt och tröttsamt.

Med allt det sagt så tycker jag ändå att The Car: Road To Revenge är okej – åtminstone för en engångstitt. Filmen har en handfull saker som fungerar rätt bra, men tack vare sin lägre budget och generiska berättelse som inte bjuder på några överraskningar överhuvudtaget så faller filmen en aningen platt. Men, jag ser hellre om den här filmen än valfri Asylum titel.

No Comments

The Car av J

november 7th, 2021 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Santa Ynez är en sömnig och tyst småstad i öknen, vars lugna och trygga idyll slås i spillror efter att en liftare blivit överkörd av en stor svart bil. När även kropparna efter två cyklister hittas står det klart för den lokala polisstyrkan att de har fått en galning på halsen.

Efter att fler fallit offer för den svarta bilen, däribland en handfull poliser, börjar det gå upp för Wade Parent (James Brolin) och hans poliskollegor att de har att göra med någonting övernaturligt då bilen visar sig vara förarlös…

The Car från 1977 är en film jag haft på min radar under flera år och som jag har hört en del om då och då på olika podcastar. Jag vet att filmen även befann sig på IMDB’s Bottom 100 – listan över de 100 filmer som fått lägst betyg baserat på röster och deras betygsättningar – för några år sedan, på vilken den inte längre befinner sig.

Nu när jag hur som helst har sett filmen själv så har jag ingen som helst förståelse för vad The Car överhuvudtaget gjorde på den listan till att börja med. The Car är i stora drag en Jaws rip-off, fast istället för en haj som äter sina offer är det en stor svart bil som kör ihjäl dem – och det funkar. Det funkar jävligt bra, skulle jag säga.

The Car är måhända en aningen cheesig stundtals och dess premiss (som säkert inspirerade Stephen King när han skrev sin roman Christine, som samma år, 1983, fick en filmadoption av John Carpenter), är överlag en aningen korkad men filmen är actionpackad och blir aldrig nämnvärt tråkig. De lugnare partierna är lagomt långa för att hålla tempot uppe och föra handlingen framåt utan att det känns som att filmen står still.

Jag vart förvånad över hur mycket jag gillade The Car. Jag hade förväntat mig någonting betydligt mindre intressant och underhållande än vad jag fick. Filmen är inget mästerverk, men den underhåller gott under de snett över nittio minuter den rullar på under. Rekommenderas.

No Comments

Trucks av J

november 1st, 2021 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Hope (Brenda Bakke) flyttade för två år sedan tillbaka till sin hemstad Lunar, Nevada efter ett destruktivt förhållande och startade en turistvandring, med utgångspunkt från det lilla långtradarfiket utanför staden, i närheten av det närliggande Area 51 för de som är intresserade av att få en skymt av de UFO:n och övernaturliga fenomen som sägs kunna beskådas i området.

Efter att ha plockat upp en grupp turister beger hon sig tillbaka mot långtradarfiket enbart för att finna en lastbil mitt ute i vägen, utanför den närbelägna bilskroten. Gruppen bestämmer sig för att rulla undan bilen – enbart för att nästan bli nedmejade av en långtradare. Väl tillbaka på långtradarfiket står det klart för de som befinner sig där att lastbilarna som åker runt, runt utanför har på något sätt fått ett eget medvetande – och att de är ute efter blod.

Likt Maximum Overdrive är Trucks en adoption av Stephen King’s novel Trucks, men gjord för TV 1997 – och den följer novellen mer än King’s egen adoption från 1986.

Trucks är hur som helst ungefär det man kan förvänta sig av en TV-film av det här slaget; budgeten är lite lägre, det är inte fullt lika bombastiskt (även om det är en hel del action även här) och humorn är i stort sett helt exkluderad (vilket jag tycker är lite synd).

Med det sagt tycker jag ändå filmen är bra. Den överraskade mig lite grann med hur actionpackad (och stundtals våldsam) den var och dess slut är dessutom hästlängder bättre än sin föregångares. Skådespelarna är bra och det var kul att se en väldigt ung Brendan Fletcher i en viktig roll.

Är Trucks lika bra som Maximum Overdrive? Nja.. jag föredrar nog den filmen över Trucks, men jag tycker å andra sidan att den här filmen definitivt är värd en titt om man gillar dess föregångare – bara man inte förväntar sig en exakt likadan film. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud