| Subcribe via RSS

An American Werewolf In London av J

november 14th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

De två amerikanska college studenterna David (David Naughton) och Jack (Griffin Dunne) är på genomresa i Storbritannien och befinner sig ute på den brittiska landsbygden när de plötsligt blir attackerade av en vargliknande varelse. Jack blir dödad i attacken medan David lyckas undkomma med några rivsår efter att lokalbefolkningen kommit till deras undsättning och dödat deras anfallare.

Tre veckor senare vaknar David upp på ett sjukhus i London och det dröjer inte länge innan han börjar lida av underliga och skrämmande drömmar och hallucinationer av sin döde vän Jack. Efter en fullmåne hittas flera sönderslitna kroppar runt om i London och David inser ganska snart vad han har blivit…

Jag har hört en hel del bra om An American Werewolf In London. Att många ser den som en av de bästa varulvsfilmerna som någonsin har gjorts och att det är en rakt igenom klassiker.

Jag kan se vart folk kommer ifrån som tycker allt det där. Filmen är snygg, välspelad och effekterna är överlag ruskigt välgjorda och står sig än idag – nästan fyrtio år senare – riktigt bra. Men fy fan vad jag hade tråkigt under stora delar av filmen. Uppbyggnad i en skräckfilm är bra, men när majoriteten av speltiden går till att bygga upp till filmens klimax utan att speciellt mycket intressant inträffar på vägen har jag väldigt svårt att hålla koncentrationen på vad som faktiskt händer i den. Det händer så klart saker under filmens gång, men det är långt mellan dem och majoriteten av dem leder egentligen ingenstans och används till större delen bara som den tidigare nämnda uppbyggnaden.

Jag tycker att An American Werewolf In London är okej för vad den är, men det är inte en film jag kommer ha någon större brådska att se om – om alls. Personligen tycker jag att det finns bättre varulvsfilmer än den här, även om transformationsscenerna här kan vara något av det bästa som gjorts på film i dess slag.

Filmen fick en uppföljare sexton år efter dess release i form av An American Werewolf In Paris, vilket är en film jag kanske kommer återkomma till senare. Vi får se.

No Comments

Hush av J

november 1st, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den dövstumma författarinnan Maddie (Kate Siegel) har flyttat från storstaden till ett hus ute i skogen för att leva ett ensligt liv tillsammans med sin katt medan hon skriver på sin andra bok. Den ensliga tillvaron tar emellertid en fasansfull vändning när en maskerad galning (John Gallagher Jr.) dyker upp utanför hennes hus med ett enda mål; att döda henne.

Hush är en av de där filmerna jag har tänkt att se i flera år men inte kommit mig för att göra det, förrän nu då. Varför jag skjutit på att se den har jag ingen aning om, speciellt inte då dess idé med en dövstum karaktär som måste slåss mot en inkräktare i dennes hem lät som en fräsch fläkt i den nu mer ganska trötta home invasion subgenren.

Jag gillade idéen, men kunde samtidigt inte skaka av mig känslan att filmen följde standardmallen för alla andra home invasion filmer och gjorde överlag inte speciellt mycket nytt egentligen. Filmen var inte dålig, men det kändes som att de hade kunnat göra så mycket mer med konceptet de hade här än vad de i slutändan gjorde.

Filmen är välspelad och är fläckvis grymt spännande, men bjuder på så få överraskningar och vändningar (som man inte ser tre timmar innan de inträffar) att filmen faller in i det generiska ledet för home invasion filmer – vilket så klart gör den lättglömd.

Nåja. Jag förväntade mig en popcornig home invasion skräckis och det var väl det jag fick, även om den var ganska generisk. Filmen duger gott till lördagsunderhållningen.

No Comments

Night Of The Comet av J

september 25th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Det har gått 65 miljoner år sedan den senaste kometen passerade Jorden och nu är det äntligen dags igen. Alla verkar förbereda sig för att fira händelsen. Alla utom Regina Belmont (Catherine Mary Stewart) som istället väljer att spendera natten tillsammans med projektionisten vid biografen hon jobbar på.

Hennes val visar sig dock ha varit klokt då hon dagen efter upptäcker att befolkningen i Los Angeles har blivit reducerade till högar av röd sand – och zombies. Tillsammans med sin yngre syster Samantha (Kelli Maroney) beger hon sig ut på de tomma gatorna för att försöka hitta andra överlevanden.

Jag har rätt länge trott att Night Of The Comet från 1984 skulle vara en zombie komedi i samma anda som Night Of The Creeps (recenserad här), som kom två år senare. Night Of The Comet visade sig dock inte alls vara som jag tänkt mig.

Night Of The Comet är inte en typisk zombiefilm på något som helst vis och går en helt egen väg. Zombierna i filmen är inte av den moderna traditionella zombien, utan mer som blodtörstiga mutanter som både springer, pratar och använder sig av tillhyggen – och på något underligt sätt fungerar det ganska bra. Filmen tar sig själv inte på speciellt stort allvar och det borde inte du som tittare heller göra.

Men även om filmen är självmedveten och fläckvis kul så tyckte jag att det kändes som att den famlade runt lite grann och visste inte riktigt vad den skulle göra, mycket tack vare att filmen inte var så där värst actionpackad (bortsett från en helskön scen i ett shoppingcenter) samtidigt som den var väldigt, väldigt sparsam på gore.

Nåja. Jag tyckte Night Of The Comet var en helt okej film. Hade de vräkt på med lite mer action och (betydligt) mer gore hade jag antagligen älskat filmen, men som den är så är det en okej titt – även om jag föredrar filmer som Return Of The Living Dead och Night Of The Creeps som kom runt samma tid.

No Comments

Dark Night Of The Scarecrow av J

september 19th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Bubba (Larry Drake) är en mentalt handikappad man som har mentaliteten hos ett barn och är bästa vän med den lilla flickan Marylee (Tonya Crowe). När Marylee smyger sig in på en bakgård blir hon attackerad av en vakthund och Bubba räddar henne, enbart för att felaktigt bli utpekad att han ska ha mördat henne. Den lokala brevbäraren Otis P. Hazelrigg (Charles Durning) och tre andra män slår sig ihop och avrättar Bubba, som har gömt sig i en fågelskrämma ute på ett fält.

Gruppen med Hazelrigg i spetsen fabrikerar bevis att Bubba attackerade dem, vilket resulterar i att de går fria. Det dröjer dock inte länge förrän rättvisan börjar skipas då någon börjar ha ihjäl de skyldiga, en efter en…

Ofta när TV-filmer kommer upp i diskussioner i de filmgrupper jag är med i på Facebook brukar Dark Night Of The Scarecrow från 1981 komma på tal och många är eniga om att den är en av de bästa TV-filmerna – om inte den bästa – som någonsin har gjorts. Jag hade aldrig sett den tidigare men haft i åtanke att se den nån gång. Vilket blev nu. Tydligen. Hur som, jag gillade filmen. Den är snuskigt välspelad och fullkomligen dränkt i spänning, men jag tyckte nog att den var en aningen lång. Fem minuter till hade nog kunnat lämnats kvar på klipprumsgolvet då den fläckvis blir småsävlig även om den överlag är en nagelbitare.

Har du missat Dark Night Of The Scarecrow gör du rätt i att se den. Filmen är förvisso tam när det gäller dess våld, men det väger den upp med spänning. Se den. Rekommenderas.

En uppföljare verkar också vara på väg. När, om och hur den släpps återstår att se…

Läs gärna H’s recension på en av filmens bluray utgåvor också.

No Comments

The Invisible Maniac av J

september 19th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Kevin Dornwinkle (Noel Peters) är en ung forskare som är övertygad om att han snart kommer göra ett genombrott i sin forskning kring osynlighet. Men efter att ha blivit utskrattad och hånad av sina kollegor får han ett sammanbrott och mördar fyra av dem.

Sex månader senare lyckas han fly från mentalsjukhuset han suttit inspärrad på och antar en ny identitet som Kevin Smith, fysiklärare. Han lyckas få ett jobb på en high school för att undervisa över sommaren, dessvärre i en klass som finner det roligare att håna honom än att lära sig något. Samtidigt kommer slutligen genombrottet i hans forskning kring osynlighet, vilket ger honom chansen att ge igen på ungdomarna som hånat honom.

The Invisible Maniac från 1990 är en tidstypisk slasherfilm med tonvis av tuttar och uselt skådespel, bedrövliga effekter och ett ganska ointressant manus. Slasherdelen av filmen är generisk och ungefär lika upphetsande och underhållande som att titta på mossa som växer samtidigt som filmens mer komiska sida faller oftare platt än att den funkar – även om några gags fick mig att skratta högt.

Det mest intressanta med hela filmen är nog en av dess skådespelare, Savannah; en dåtidens kontroversiell porrstjärna som även medverkade i Sorority House Massacre II från samma år (likt Melissa Moore, som också var med både i den filmen och den här) men som fyra år efter den här filmen släpptes dog av skadorna från ett självmordsförsök.

The Invisible Maniac är givetvis en bedrövlig direkt-till-video slasher från tidigt 90-tal som är otroligt lättglömd. Den har sina stunder här och där, men det är knappast någonting jag kommer springa benen av mig för att se igen inom någon närmare framtid. Jag hatar inte filmen, men den gjorde inte speciellt mycket för mig – utöver att det var många fagra och lättklädda damer med i den då…

No Comments

The Babysitter: Killer Queen av J

september 13th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Två år har gått sedan Cole (Judah Lewis) lyckades undkomma Bee (Samara Weaving) och hennes satanistiska blodkult. Ingen tror honom då alla bevis konstigt nog försvann och folk i hans närhet tror att han lider av någon psykisk åkomma som gör att han inbillar sig saker.

Efter att han av en slump fått veta att hans föräldrar planerar att skicka iväg honom till en högstadieskola för de med psykiska besvär bestämmer han sig för att trotsa sina föräldrar och åker iväg tillsammans med sin bästa vän Melanie (Emily Alyn Lind) och en grupp andra ungdomar till en fest ombord på en båt. Väl där dröjer det inte länge innan han inser att den mardröm som förföljt honom i två år har hunnit ikapp honom, varpå han tillsammans med skolans nya tjej, Phoebe (Jenna Ortega), måste slåss för att överleva natten.

Direkt efter att jag hade sett klart The Babysitter slog jag igång dess uppföljare, The Babysitter: Killer Queen, som är i stort sett pinfärsk och släpptes bara för några dagar sedan på Netflix.

Om man tyckte att den första filmen var för mycket så är den här uppföljaren antagligen något man bör undvika då de tagit den lilla logiken och resonen som fanns där i och slängt ut dem igenom fönstret.

Filmen är betydligt mer absurd och over the top än sin föregångare och även om jag gapskrattar åt det mesta som händer i filmen så kan jag inte låta bli att känna att det bitvis blir lite mycket på en och samma gång. Jag har inget emot att en uppföljare vrider upp dumheterna ett par snäpp extra mot sin föregångare om det är den typen av film, men det finns ju alltid en gräns för allt.

Med det sagt tycker jag inte att filmen är dålig, tvärtom. Jag hade riktigt kul under min titt och tycker att den här uppföljaren nästan är lika bra som sin föregångare. Den är likt den första filmen välspelad, även om jag tycker att Samara Weaving var med på tok för lite. Dess effekter är ungefär som dem i den första filmen – kanske att de använde en aningen mer CGI-blod här. Kanske.

Hur som helst så är det här en rolig – och blodig – film, som passar väldigt bra som en double feature tillsammans med sin föregångare. Rekommenderas.

No Comments

The Babysitter av J

september 13th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Cole (Judah Lewis) är en introvert och osäker tolvåring som alltid blir mobbad av sin granne. Han lider av diverse olika rädslor och hans överbeskyddande föräldrar gör det knappast enklare för honom att komma över dem. Han har emellertid ett ljussken i sitt liv; Bee (Samara Weaving), hans snygga barnvakt.

När hans föräldrar åker iväg över helgen bestämmer han sig för att trotsa Bee och stanna uppe efter sängdags, enbart för att upptäcka att Bee, tillsammans med en handfull andra ungdomar, ingår i en satanistisk blodkult – och att de behöver hans blod för att slutföra deras påbörjade ritual…

Jag hörde talas om The Babysitter när den kom ut på Netflix 2017 men har inte kommit mig för att se den förrän nu och oh my god… det här är bra skit. Filmen är en komedi först och främst, men har samtidigt skräckelement i sig i form av blodiga och over the top dödsscener – som givetvis är mer för komisk effekt än någonting annat – som varvas med en och annan spännande scen. Skulle man säga att filmen är en omvänd slasherfilm (alltså att man får följa ett offer som fimpar av flera mördare) så skulle jag nog säga att man inte har fel.

Filmen är välspelad, rätt och slätt – Samara Weaving är fantastisk och antagligen det bästa med hela filmen. Manuset är hysteriskt och filmens gags är gapskrattsroliga – i synnerhet de gags som kommer från absolut ingenstans. Effekterna är väl egentligen filmens enda svaga punkt. De ser överlag bra ut, men här och där har de använt sig av CGI-blod som står ut som en sårig tumme – som det typ alltid gör.

The Babysitter är toppen om man är ute efter en popcornrulle med mycket våld som inte tar sig själv på så stort allvar. Det är i stort sett fullt ös från början till slut och även om filmen kanske inte är perfekt så är den definitivt värd en titt – speciellt nu när tvåan har kommit ut. Rekommenderas.

No Comments

We Are Still Here av J

september 13th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Två månader efter att deras son omkommit i en tragisk bilolycka flyttar medelåldersparet Paul (Andrew Sensenig) och Anne Sacchetti (Barbara Crampton) till ett hus på New Englands sömniga landsbygd för att försöka hitta varandra igen och påbörja ett nytt liv. Det de inte vet är att huset de nu kallar för sitt hem besitter en mörk historia och att den till synes fridfulla staden de flyttat till ruvar på fruktansvärda hemligheter.

Jag har känt till We Are Still Here sedan 2015 men har inte brytt mig i att se den förrän nu. Största anledningen till det är att demon- och spökhusfilmer – i synnerhet moderna – brukar i regel inte tilltala mig speciellt mycket, mest för att majoriteten av dem följer samma formula. Har man sett en har man sett majoriteten av dem.

Det visade sig hur som helst att We Are Still Here var en aningen annorlunda mot den uppsjö av demon- och spökhusfilmer som kommit de sista tio åren. Den börjar förvisso lite trevande, men tack vare en kort speltid och ett manus som är så långt ifrån PG-13 träsket (som majoriteten av liknande filmer brukar drunkna i) så kändes filmen som en frisk fläkt i en subgenre som faktiskt har börjat bli ganska trött.

Jag gillade filmen hur som helst och uppskattade den lite annorlunda vägen de valt att gå här. Rekommenderas.

No Comments

Countdown av J

september 6th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den nyblivna sjuksköterskan Quinn Harris (Elizabeth Lail) har precis laddat ner den nya appen Countdown, som säger sig kunna förutspå exakt när dess användare ska dö. Hon får veta att hon har knappt tre dagar kvar att leva och efter att ha brutit mot användarvillkoren för appen börjar hon se skrämmande hallucinationer och en mörk skepnad som verkar förfölja henne överallt. I en febril kamp mot klockan måste hon försöka hitta ett sätt att lura döden innan tiden har gått ut…

Jag såg trailern för Countdown i slutet på förra året och tyckte att konceptet verkade kul. Jag förbokade filmen men har skjutit på det fram till nu att se den av olika anledningar och…

Filmen är en generisk ungdomsskräckfilm från 2010-talet, rätt och slätt. Har man sett någon av de andra demon-relaterade skräckfilmerna som släppts de tio senaste åren har man även sett Countdown – sort of. Med det sagt är inte filmen dålig, men den bjuder inte på några större överraskningar (såvida man inte legat i koma sedan 2010 alltså).

Countdown har en kul idé och rider stenhårt på den från början till slut. Den är välspelad och även om den är lika förutsägbar som de flesta andra filmer i dess subgenre funkar den. Något som slog mig under min titt dessutom var att filmen på sätt och vis påminde en hel del om Final Destination filmerna, fast utan allt gore och att den till skillnad från de filmerna var betydligt mer PG-13.

I alla fall så gillade jag Countdown. Det var knappast någonting nyskapande, men å andra sidan en skön popcornfilm för att stänga av hjärnan i runt nittio minuter. Rekommenderas.

Tags: , ,
No Comments

Nude per l’assassino av J

september 5th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att en fotomodell dött under en abort börjar någon i en motorcykelhjälm och ställ att förfölja och mörda de som arbetar vid samma agentur som henne. Vem är galningen? Vad är dennes motiv? Kommer någon kunna stoppa mördarens framfart innan alla på agenturen fallit offer för dennes kniv?

Jag må inte vara en expert på giallo filmer, men jag är ganska säker på att Nude per l’assassino – eller Strip Nude For Your Killer – inte hade kunnat göras och släppas idag, år 2020. Filmen är allt annat än politiskt korrekt och är fylld till bredden med sleaze och våld. Den har en mängd fullständigt bonkers scener (däribland en scen där en snubbe kör vårdslöst för att han ”gillar att köra fort”) och den blir fläckvis hyfsat spännande också.

Med det receptet borde jag älska filmen, men det gör jag inte. Filmen är okej för vad den är och har sina stunder, men mitt intresse svajade rejält under filmens gång. Faktiskt till den grad att jag inte ens orkade bry mig i att försöka klura ut vem som var mördaren, vilket är något jag faktiskt försöker göra när jag tittar på whodunnit slashers eller giallo filmer.

Nåväl. Filmen är som sagt okej för vad den är; trashig, bonkers och bitvis charmig i sin uselhet, men inte tillräckligt för att jag ska ha någon större brådska att se om den.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud