| Subcribe via RSS

Sharknado 5: Global Swarming av J

november 19th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Efter att cykloner med hajar i har börjat härja i Europa beger sig Fin (Ian Ziering), hans fru April (Tara Reid) och deras yngste son Gil (Billy Barratt) till London för att hjälpa MI6 att försöka hitta en lösning på problemen. Kort efter deras ankomst blir Fin kontaktad av sin vän Nova (Cassandra Scerbo) som ber honom komma till Stonehenge för att undersöka en grotta, där målningar och tecken på att dessa cykloner har härjat på Jorden förr finns – och väl inne i grottan finner de en mystisk artefakt.

Kort efter deras fynd bryter en cyklon ut och ödelägger stora delar av London – och lyckas suga in Gil. Fin och April måste nu försöka rädda sin son och stoppa cyklonen, som har utvecklat förmågan att teleportera sig själv och allt i den till olika platser på Jorden. Samtidigt har fler cykloner börjat dyka upp världen över och hotet om en global cyklon är förestående.

Sharknado 5: Global Swarming. Ja.. vad ska jag skriva egentligen? Det är Sharknado för femte gången, fast på ett lite större plan. Effekterna suger fortfarande, skådespelarna gör fortfarande ett bra jobb trots ett sketet manus, referenser till andra filmer (så som Back To The Future, Indiana Jones och Bond filmerna) är tillbaka från den fjärde filmen (även om de tonat ner skämten) och manuset är allt annat än realistiskt – på ungefär varenda punkt. En av dessa punkter som var skrivna i sten i de fyra första filmerna tar emellertid en vändning mot slutet av filmen…

Nog för att Sharknado nummer fem är en skitfilm men jag kunde inte låta bli att fundera över hur de här filmerna hade kunnat varit om något eller några bolag som skjuter in miljarder i budget på sina filmer hade stått bakom dem. En hel del scener i den här filmen hade nämligen kunnat varit riktigt storslagna och episka om det inte vore för att effekterna ser ut som något en gymnasieelev har knackat ihop på en eftermiddag. En annan sak jag funderat lite grann på är hur filmerna spårat ur allt mer för varje film som kommit. Den första filmen hade ett totalt idiotiskt koncept men var samtidigt hyfsat seriös i tonen, medan dess uppföljare bara blev flamsigare och flamsigare. Antagligen insåg de väl att det inte hade hållt att göra en serie filmer med en seriös ton om cykloner som slungar runt hajar på folk – speciellt inte med den kvalitén på effekterna som de hade i filmerna.

Nåja. Förhoppningsvis var det här den sista Sharknado filmen, men med tanke på hur den slutar så har jag onda aningar om att vi har en sjätte film på horisonten…

No Comments

Sharknado 4: The 4th Awakening av J

november 19th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Sharknado - The 4th AwakensDet har gått fem år sedan den senaste cyklonen med hajar i slog till mot det amerikanska fastlandet. Tack vare deras revolutionära atmosfärstabilisatorer som de kallar Astro-Pods har forskningsföretaget Astro-X lyckats utplåna de fruktade cyklonerna innan de har hunnit tillta i styrka.

Fin (Ian Ziering) och hans kusin Gemini (Masiela Lusha) är på väg till Las Vegas för en familjeåterförening, nöjen och avkoppling. Men kort efter deras ankomst tilltar en storm strax utan för Vegas som snabbt byggs upp till en sandcyklon som inte bara ödelägger stora delar av staden utan drar även med sig alla hajar som simmade i en stor tank utanför det nyöppnade hotellet Shark World för att sedan sätta kursen mot Kansas – där Fin’s yngste son befinner sig hos sin farmor.

Sharknado 4: The 4th Awakening toppar den tredje Sharknado filmen med hästlängder. Likt sin föregångare är även den här filmen en ren självparodi, men till skillnaden från den så försöker även den här filmen att parodisera och referera till andra filmer – som till exempel Star Wars, The Texas Chainsaw Massacre, The Wizard Of Oz, Christine och Terminator. En del av referenserna måste jag medge fungerar ganska bra och fick mig att skratta till, medan andra inte fungerar alls och känns bara väldigt trötta (så som inledningen).

Utöver allt det här så fungerar filmen ungefär lika dåligt som sina föregångare. Den har usla effekter, huvudkaraktärer som är odödliga oavsett vad de än blir utsatta för och ett manus som är menat att vara idiotiskt vilket i sin tur blir väldigt tröttsamt, väldigt snabbt. Skådespelarna håller ungefär samma nivå som de tidigare filmerna och de gör överlag ett bra jobb trots det störtlöjliga manuset de hade att jobba med.

Jag har inte så mycket mer att tillägga om den fjärde Sharknado filmen. Den har några få stunder då den blänker till lite grann men är överlag en riktig skitfilm som sina föregångare.

No Comments

Sharknado 3: Oh Hell No! av J

november 19th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Sharknado 3 - Oh Hell No!Medan Fin Shepard (Ian Ziering) är i Washington D.C. för att motta den högsta utmärkelsen en civilperson kan få i USA efter att han stoppade cyklonerna ett och två år innan slår ytterligare en cyklon med hajar i till och ödelägger större delen av staden – bara för att plötsligt försvinna. Efter att med nöd och näppe klarat sig undan cyklonen med livet i behåll beger sig Fin iväg till Florida för att möta upp sin – nu mer omgifta – fru April (Tara Reid) och deras dotter Claudia (Ryan Newman) för att fira semester där – vilken blir väldigt kortvarig då nya cykloner med hundratusentals hajar dyker upp och bildar som en vägg över hela den amerikanska östkusten och som är på väg rakt mot land och hotar att utplåna allt som kommer i deras väg.

Oh boy… jag trodde inte det skulle bli mer absurt, överdrivet, löjligt och idiotiskt efter den andra Sharknado filmen. Jag hade fel. Väldigt fel. Allt som var bedrövligt i de tidigare filmerna är givetvis kvar samtidigt som Sharknado 3: Oh Hell No! tar steget in i självparodi och får de två första filmerna att åtminstone påminna om seriöst gjorda filmer. Humorn fungerar inte överhuvudtaget. Det spelar ingen roll hur mycket ”hysteriska” skämt och hur ”självmedveten” filmen är, det blir varken underhållande eller kul, utan mest tröttsamt när den femhundrade CGI-hajen kommer farande för att tugga på nästa offer. Den tredje installationen i serien är samma jävla film en tredje gång, fast all idioti från de två tidigare filmerna har skruvats upp ett extra varv.

Konceptet bakom Sharknado räckte knappt till en film och de har pressat ut fem stycken (plus en mockumentär på det) hittills. Jag menar, hur många filmer på ett så här idiotiskt koncept kan man egentligen göra?

No Comments

Sharknado 2: The Second One av J

november 19th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Sharknado 2 - The Second OneFin Shepard (Ian Ziering) och hans ex-fru April Wexler (Tara Reid) är på väg till New York med flyg för att April ska medverka i en direktsänd intervju om hennes nyligen släppta bok; How To Survive A Sharknado. Väl i New York ska de möta upp Fin’s syster Ellen (Kari Wuhrer) och hennes man Martin (Mark McGrath) innan intervjun, men då ett kraftigt oväder slår till under deras flygning inser Fin och April snart att det som inträffade i Los Angeles ett år tidigare med en cyklon full i hajar är på väg att upprepa sig. Skillnaden är att orkanen som är på väg att slå till mot New York har två aktiva cykloner med tusentals hungriga hajar i sig.

Okej. Sharknado 2: The Second One. Vad finns det egentligen att säga? Det är i stort sett samma film som den första fast med en 500 000 dollar fläskigare budget (vilket inte syns överhuvudtaget), men med den lilla skillnaden att de skruvat upp idiotin i den här första uppföljaren. Jag fick känslan till och från under min titt att teamet bakom försökte blinka till tittaren och att de medvetet försökt göra filmen dålig bara för den sakens skull, vilket oftast inte fungerar speciellt bra och det gör det inte här heller.

Skådespelarna gör återigen ett okej jobb med tanke på vad det är för skit de har att jobba med och teamet bakom filmen verkar tack och lov ha lärt sig från den första filmen att inte använda samma klipp trettiofem gånger i olika scener. Det finns dock ingen anledning att oroa sig, de har givetvis återigen använt sig av stock footage klipp för att fylla ut speltid och scener som de antagligen inte orkade eller inte hade pengar till att göra själva. Effekterna ser återigen förjävliga ut, men det är väl knappast en överraskning? Manuset är sisådär. Jag menar, vad ska man egentligen tycka om en film där tornados slungar runt uselt CGI-renderade hajar och som dessutom är en uppföljare? Filmen hade sina stunder då jag garvade till men de var få och långt emellan.

Även om jag tycker att den här filmen är skit så tror jag faktiskt att jag föredrar den här över den första. Den har lite bättre tempo än sin föregångare och de envisas inte med att använda samma jävla klipp flera gånger heller. Fast å andra sidan finns det ju egentligen ingen anledning till att se de här filmerna överhuvudtaget egentligen. Moving on.

No Comments

Sharknado av J

november 19th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

SharknadoEn lugn dag på en av Los Angeles stränder får ett abrupt slut när en plötslig cyklon, som dragit upp hajar ur vattnet, slår till. Pubägaren och surfaren Fin (Ian Ziering) bestämmer sig för att bege sig iväg tillsammans med sina vänner Baz (Jason Simmons) och Nova (Cassandra Scerbo) för att rädda hans ex-fru April (Tara Reid), hans dotter Claudia (Aubrey Peeples) och hans son Matt (Charles Hittinger) efter att hans strandpub och strandpromenaden blivit totalförstörda. Det hela är emellertid lättare sagt än gjort då cyklonen inte bara översvämmat stora delar av Los Angeles utan den har även slungat in stora mängder hungriga hajar in i staden också.

När det kommer till SyFy och The Asylum filmer är det inte många som står ut ur mängden. Jag menar, majoriteten av de filmer som produceras av dessa bolag är ren dynga. Sharknado är knappast något undantag men står ändå ut från resten av deras skit då den på något mycket underligt sätt blivit en sorts hit och fått fyra uppföljare, en mockumentär (Sharknado: Heart Of Sharkness) och en dokumentär (Sharknado: Feeding Frenzy) som kom i samma veva som film nummer tre.

Produktionsvärdet ligger på ungefär samma nivå som en kopp kaffe och en påse muffins som vanligt när det kommer till SyFy och The Asylum. Vissa sekvenser används flera gånger i flera oliker scener och en handfull av dem används upprepade gånger i samma scen. Den replik som används mest i hela filmen är ”Are you okay?”, som används ett tiotal gånger under hela filmens speltid. Idéen bakom filmen är skitlöjlig men står samtidigt ut från alla andra sharksploitation filmer som strömmat ut de senaste tjugo åren – vilket kanske förklarar dess framgång. Men bara för att något står ut betyder det inte att det är bra och Sharknado är verkligen inte bra.

Skådespelarna gör förvisso ett hyfsat jobb överlag och jag gillar att karaktärerna ändå är seriöst skrivna och att filmen inte försöker göra parodi på sig själv, vilket det väldigt lätt kan bli när en film har en så urbotat jävla dum idé som Sharknado har. Men bra skådespel räcker inte långt när precis allt annat är bottenskrap. Förvisso garvade jag till några gånger här och där men jag kände mig aldrig direkt underhållen. Det blev mest en kamp med mig själv över att inte stänga av filmen.

Det finns betydligt ”bättre” dåliga filmer där ute än Sharknado. Dessvärre är Sharknado en sån där film som folk kommer komma ihåg tack vare att de inte är vana vid att titta på kultfilm och filmer som egentligen inte är bra, men som har ett högt underhållningsvärde just tack vare det.

No Comments

From Dusk Till Dawn: The Series – Season 3 av J

november 10th, 2017 | Postad i Action, Skräck/Rysare, TV

from-dusk-till-dawn-the-series-season-3Jag förväntar mig att du som läser det här redan har sett de två första säsongerna av From Dusk Till Dawn: The Series. Jag menar, om du inte sett de två första säsongerna så vet du vad du har att göra nu. Med allt det sagt följer här en kort storybeskrivning av säsong 3…

Sex månader har gått sedan Carlos (Wilmer Valderrama) sprängde Titty Twister baren i luften vilket släppte lös två demoner från Xilbalba – Helvetet – från deras fångenskap under baren. Bröderna Seth (D.J. Cotrona) och Richie Gecko (Zane Holtz) jobbar nu mer som indrivare för culebras herrarna men inser snart att de står inför ett kommande krig efter att en av demonerna – kallad Skull Keeper (Joseph Gatt) – lyckas infiltrera deras organisation och förinta nästan alla culebras herrar och att deras fienders ledare är någon de tidigare samarbetat med…

Det har tagit mig ett år och tre omtittar av de första åtta avsnitten (av tio) innan jag orkade mig igenom hela säsong 3 av From Dusk Till Dawn serien. Inte för att säsongen var dålig, tvärtom, utan för att jag har inte haft något som helst sug att titta på serier senaste året. Hur som helst…

Säsong 3 är troligtvis den bästa säsongen i serien. Den är actionfylld, det rör hela tiden på sig och säsongen bjuder på en hel del vändningar hit och dit. Samtidigt som säsongen är allt det så känner jag samtidigt att det känns lite som att storyn har blivit… utsmetad eller hur man ska säga. Karaktärerna stöter på nya hinder och konflikter i varje avsnitt fram till den slutgiltiga striden i sista avsnittet och även om allting har ett syfte så känns vissa av dessa hinder och konflikter som utfyllnad för att få ihop tio avsnitt. Slutstriden i det sista avsnittet känns väldigt hafsigt och blir lite grann som ett antiklimax. ”Var det allt…?”, var min enda tanke när sluttexterna började rulla i slutet på avsnittet.

Nu kanske det låter som att jag bara vill hitta fel i den här tredje säsongen men så är inte fallet. Det är en bra och actionpackad säsong och som jag skrev här ovanför troligtvis den bästa. Skådespelarna är bra och effekterna håller fortfarande höga mått. Jag gillar dessutom att Tom Savini (likt Danny Trejo gjorde i föregående säsong) återvänder till franchisén, fast som en annan karaktär. Att de dessutom kör en referens till den första filmen i slutet på säsongen (involverande Savini och Jake Busey‘s karaktär) fick mig att garva till ordentligt.

Är man ett fan av filmerna eller de två första säsongerna av From Dusk Till Dawn: The Series tycker jag absolut att man ska se den här tredje och sista säsongen – även om de lämnar dörren vidöppen för ytterligare en säsong. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av säsong 1 och 2 också.

No Comments

Cruise Into Terror av J

november 6th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En grupp människor bordar ett kryssningsfartyg som ska sätta kursen mot den mexikanska bukten. Ombord på båten är en forskare som har en teori om att egyptierna segla för tvåtusen år sedan till den mexikanska bukten för att bygga en krypta och lägga någonting till vila där. När kryssningsfartygets motor går sönder inser forskaren tillsammans med de andra på båten att de inte är långt ifrån platsen där kryptan borde vara. Gruppen bestämmer sig för att dyka ner under ytan och se om de kan finna den bortglömda viloplatsen, vilket de också gör. De bärgar en egyptisk sarkofag och en del av skatterna de finner och snart börjar passagerarna ombord att bete sig mycket underligt.

Cruise Into Terror är en TV-rysare från 1978 med det då gifta paret Christopher George och Lynda Day George. Filmen är väldigt långdragen på sina ställen och ska jag vara ärlig hade jag lite svårt att hålla ögonen öppna under min titt. Det som räddar filmen från att drunkna (pun intended) är de hyfsade insatserna framför kameran som bitvis fängslar något så när. Utöver det finns det inte så där fruktansvärt mycket att hämta här. Filmen bjuder inte på tillräckligt med cheese för att man ska kunna skratta åt den och den är inte nämnvärt spännande heller. Sista sekvensen av filmens klimax är dock hysteriskt roligt och fick mig att gapflabba, vilket är litet plus i kanten antar jag.

Cruise Into Terror är väl en okej film gjord för TV egentligen. Hade de trimmat ner speltiden med en femton minuter och gjort filmens händelseförlopp lite mer intressant (alternativt mer cheesigt) hade nog filmen stått högre i kurs hos mig. Så som den är tvivlar jag dock på att jag kommer återbesöka den.

No Comments

The Horror At 37,000 Feet av J

november 6th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En arkitekt och hans fru kliver ombord på ett flygplan för att åka från London till Los Angeles med ett altare från ett uråldrigt abbottkloster i lastutrymmet. Inte långt efter att flygplanet har lyft börjar underliga saker att inträffa ombord och det står snart klart för besättningen och passagerarna att de inte är ensamma och att de befinner sig i livsfara.

The Horror At 37,000 Feet är en TV-rysare från 1973 med bland annat Chuck Connors och William Shatner framför kameran. Filmen fungerar helt okej överlag tack vare bra prestationer framför kameran och speltiden på knappa sjuttiofem minuter, vilket gör att filmen skippar en massa onödiga utfyllnadsscener och gör i stort sett det den ska istället för att lalla iväg. Speciellt spännande blir den emellertid aldrig men den är å andra sidan ganska underhållande – speciellt då Shatner står framför kameran tack vare hans cyniska alkis-karaktär. Filmens höjdpunkt är troligtvis scenen då en av karaktärerna flyger ut genom flygplansdörren som blivit uppsliten, vilket fick mig att gapskratta högt.

The Horror At 37,000 Feet är ingenting man behöver springa benen av sig för att se men tack vare bra skådespelare, en del cheese och en kort och tight speltid är det en okej stund i soffan.

No Comments

407 Dark Flight 3D av J

november 5th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

För tio år sedan inträffade en plankrasch med enbart en överlevande, den unga flygvärdinnan New (Marsha Wattanapanich). Under utredningen till varför planet kraschade insisterade New att en hämndlysten ande låg bakom det hela, vilket ledde till att hon fick lov att genomgå psykoterapi.

Det är nu dags för New att börja arbeta som flygvärdinna igen men redan när hon kliver ombord får hon en obehaglig känsla av déjà vu. Flygplanet hon precis klivit på känns bekant och New inser ganska snart att det är samma flygplan som kraschade för tio år sedan, men som har blivit reparerat och omlackat. Inte långt efter att de påbörjat flygningen börjar passagerarna ombord att dö en efter en och det verkar som att andarna från tio år har bestämt sig för att ta med sig New den här gången…

Gode Gud vilken skitfilm 407 Dark Flight 3D är. Asiaterna brukar kunna överlag göra läskiga och underhållande skräckfilmer, men det här är verkligen inte en av dem. Storyn är otroligt virrig, varenda jävel framför kameran spelar över, effekterna är CGI-effekter i stuk med något skit Asylum hade använt i någon av sina filmer och en hel del scener är ren utfyllnad. Det blir aldrig spännande, alla karaktärer beter sig som totala idioter och filmens speltid på en timme och fyrtiofem minuter är på tok för lång. De hade lätt kunnat klippt bort tjugo minuter utan att det hade stört filmens story speciellt mycket. Det hade faktiskt gett filmen ett högre och tightare tempo, även om det troligtvis inte hade gjort filmen speciellt mycket bättre men ändå…

Den thailändska skräckfilmen 407 Dark Flight 3D är kort och gott skit. Skippa.

No Comments

Friend Request av J

november 5th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den populära college studenten Laura (Alycia Debnam-Carey) har tonvis med vänner, både på Facebook och i verkliga livet. I ett försök att vara snäll accepterar hon en väninbjudan på Facebook från den underliga Marina (Liesl Ahlers), som hon snart tar bort från sin vänlista efter att Marina går över gränsen. Till allas förvåning och chock begår Marina självmord och det dröjer inte länge förrän underliga uppladdningar börjar dyka upp på Laura’s Facebooksida, uppladdningar som inte hon har gjort. När Laura’s närmaste vänner plötsligt börjar att begå självmord står det snart klart för henne att det var ett stort misstag att ta bort Marina från hennes vänlista…

2014 släpptes skräckfilmen Unfriended; en skräckfilm där Facebook och programmet Skype stod i fokus och där hela filmen utspelade sig på ett skrivbord i en dator. Konceptet var unikt, fräscht och intressant – och personligen älskar jag den filmen. Föga anade jag att en till film med stort fokus på sociala medier var på gång, denna under titeln Friend Request. Filmen spelades in i början på 2014 men fick inte någon release förrän i början av 2016. Filmen, som är tyskproducerad, fick flera olika arbetstitlar; Kill A Friend, Unknown Error och Unfriend. I Tyskland fick filmen slutligen titeln Unfriend då Unfriended hade fått titeln Unknown User där, medan i övriga världen fick den titeln Friend Request.

Med allt det sagt så är Friend Request en väldigt medioker spökskräckis. Den följer i stort sett varenda klisché som finns i den här subgenren och den bjuder föga på några större överraskningar. Konceptet känns väldigt trött, förutsägbart och ”been there, done that” – även om berättelsen cirkulerar väldigt mycket kring Facebook och sociala medier. Men även om filmen är bristfällig i både läskigheter och ett intressant manus är produktionsvärdet ganska högt. Filmen är snyggt filmad och skådespelet håller relativt hög klass för den här typen av film. Effekterna består så klart mestadels av CGI, fast det är väl att förvänta sig i den här typen av film antar jag.

Friend Request’s största problem är att den gör precis samma sak som alla andra spökskräckis som kommit de sista tio åren och faller platt, trots att den har ett så stort fokus på sociala medier vilket borde ha gett den en extra knorr om det inte vore för det faktum att Unfriended kom ut före med ett betydligt mer intressant koncept. Men även om filmen hade kommit ut före Unfriended har jag svårt att tro att den hade gjort något större genomslag än vad den gjorde då den inte försökte med något nytt mer än att kretsa kring sociala medier.

Friend Request är väl egentligen inte en dålig film, den är bara väldigt trött och ointressant. Jag skulle kalla den okej, men jag har svårt att se mig själv se om den inom någon närmare framtid.

Läs gärna min recension av Unfriended också.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud