| Subcribe via RSS

Thanksgiving av J

juli 12th, 2024 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Under Thanksgiving i Plymouth, Massachusetts, har en folkmassa samlats utanför den lokala RightMart butiken i förberedelse för Black Friday utförsäljningen. Det hela spårar emellertid ur och slutar i ett upplopp med ett flertal döda som resultat.

Ett år efter tragedin börjar någon i en John Carver mask att terrorisera staden och det verkar som att i år kommer det inte bli några kvarlämningar…

I mina ögon är Eli Roth en av de mest ojämna regissörerna som gjort film de sista tjugo, tjugofem åren – i alla fall om jag ska döma hans filmer som jag faktiskt har sett. Hans första alster, så som Cabin Fever och Hostel, är i mina ögon överskattade filmer med uselt skrivna karraktärer som gör det ena idiotiska efter det andra vilket bara gör att jag blir irriterad när jag sitter och tittar. Men han har ju sedan dess också gjort en och annan bra film, så som The Green Inferno, för att sedan klämma ur sig en riktig kalkon i form av Knock Knock. Med det sagt får man ju även komma ihåg att karln har producerat en hel del filmer sedan sitt intrång i filmindustrin – och en hel del av dem har faktiskt varit genuint bra filmer, med en del undantag. Exempelvis producerade han 2001 Maniacs, Clown och Haunt, som alla tre är bra filmer, samtidigt som han var involverad i skräp som Aftershock och den totalt onödiga (och inte speciellt bra) remaken av Cabin Fever. Som sagt, han har varit väldigt ojämna igenom sin karriär i mina ögon. Så när nyheten om att han äntligen skulle göra en långfilmsversion av sin fake trailer, Thanksgiving, som han gjorde till Grindhouse var mina förväntningar något svala.

Men nu när jag äntligen har sett filmen så kan jag väl säga att Roth återigen har bevisat att han kan göra bra film bara han vill, för Thanksgiving från 2023 är, för mig, en av de bästa slasherfilmerna som kommit de senaste fem, tio åren.

Thanksgiving följer den traditionella mallen för slasherfilmer som användes redan under 80-talet och hela filmen känns som en stor homage till just den uppsjö av filmer som kom då, fast med moderna kläder. Likt de gamla filmerna är morden överlag innovativa och extremt over the top samtidigt som våldet är uppskruvat till elva och är ärligt talat emellanåt nästan svårt att titta på (jag menar, hade den här filmen släppts under 80-talet hade MPAA slaktat den fullständigt) – samtidigt som en stor dos svart humor har slängts in i mixen. Skådespelet är vad man kan förvänta sig av en större filmproduktion nu för tiden och både effektmässigt och produktionsmässigt ser filmen förbannat bra ut.

Men som med många andra filmer nu för tiden som släpps så tycker jag att Thanksgiving var en aningen lång. En timme och fyrtiofem minuter för en slasherfilm är att tänja på gränsen lite grann och även om jag aldrig hade tråkigt under filmens gång så kände jag att den hade kunnat varit en tio, femton minuter kortare för att öka på tempot lite grann under de långsammare partierna.

Någonting jag förresten tror att en del slasherfilmsfans kan ha problem med när det gäller filmen är att i stort sett alla är assholes, vilket karaktärerna oftast inte var i 80-talets slasherfilmer. Det är ingenting jag personligen har något större problem med egentligen, men det är samtidigt något som jag tycker är lite besynnerligt då resten av filmen känns mycket som en slasherfilm från 80-talet i moderna kläder. Nåja…

Jag gillade verkligen Thanksgiving, trots att mina förväntningar inte låg på topp. Den får definitivt en rekommendation från mig och så som det verkar så kommer vi även, med lite tur, få en uppföljare. I alla fall jag håller tummarna för det.

No Comments

Late Night With The Devil av J

juni 20th, 2024 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den 4 April, 1971 sändes den första episoden av UBC’s talkshow ”Night Owls”, ledd av den populäre Chicago radioprataren Jack Delroy (David Dastmalchian). Även om talkshowen i sig blev en succé lyckades den aldrig bräcka dess konkurent, The Tonight Show med Johnny Carson, och efter att hans fru, scenskådespelerskan Madeleine Piper (Georgina Haig), gått bort i lungcancer höll sig Jack undan media. En månad senare gjorde han sin comeback, dessvärre med sjunkande tittarsiffror och en minskande popularitet bland tittarna.

Halloween, 1977. I ett desperat försök att rädda sin karriär och sin show hade Jack planerat en episod som han hoppades skulle vända hans öde – en episod som skulle chocka en hel nation; Late Night With The Devil.

Skräckfilmer där besatthet och/eller exorcismer står i fokus är i min mening ett väldigt trött koncept och lockar mig ärligt talat föga, såvida inte någon annan vill ha med mig som sällskap that is. Men med det sagt så dyker det ju ändå emellanåt upp filmer med ovannämnda koncept som provar någonting nytt. Late Night With The Devil skulle jag säga kan ställa sig till den gruppen av filmer. Istället för att ha ett trött drama om en präst som ska driva ut en ond entitet ur en flicka får vi här istället en (bitvis) urflippad talkshow från 70-talet som backdrop (som vi som tittare vet kommer att gå – bokstavligt talat – åt helvete) där ”huvudnumret” är en besatt ung flicka.

Konceptet är inte bara betydligt mer intressant än den sedvanliga skräckfilmen med besatthet i fokus, det är också betydligt mer underhållande trots dess väldigt långsamma tempo. För Late Night With The Devil är en slowburn överlag, men den har samtidigt en krypande känsla av ond, bråd, död fram till dess upplösning – där den faller på mållinjen, i mina ögon.

Late Night With The Devil hade varit en fullpoängare om de hade låtit sluttexten börja rulla fem minuter tidigare än vad de gjorde. Visst, en del av förklaringarna (eller i alla fall antydningarna) till en del av det som händer i filmen händer då, men jag hade varit betydligt mer nöjd om filmen hade haft ett mer abrupt slut än vad den har och lämnat tittaren med en del obesvarade frågor som man i efterhand hade kunnat grunna på själv…

Nåväl. Bortsett från det aningen svaga slutet så är Late Night With The Devil en intressant och underhållande take på besatthetsgenren och jag rekommenderar den. Även om man är, som mig, trött/mätt på den här typen av film så tycker jag att man definitivt ska ge den en chans.

No Comments

Truth Seekers av J

april 20th, 2024 | Postad i Komedi, Skräck/Rysare, TV

Gus Roberts (Nick Frost) jobbar som installatör och tekniker hos Smyle, Storbritannien’s största internetleverantör och operatör av mobila nätverk, och anses vara den bäste av dem. På hans fritid försöker han att undersöka det paranormala, utan någon egentlig större framgång, samtidigt som han försöker hålla sin åldrande far, Richard (Malcolm McDowell), från hans hemmasnickrade utrustning.

Gus blir initialt besviken när hans chef, David (Simon Pegg), tvingar honom att bli partner med den nyanställde Elton John (Samson Kayo), men det dröjer inte särskilt länge innan de två formar en vänskap. Arbetet på Smyle fortgår stadigt, men Gus börjar samtidigt märka att även hans paranormala undersökningar börjar ta skruv. Så, tillsammans med Elton – som, till skillnad från Gus, inte är särskilt entusiatisk till det hela – och en mystisk kvinna vid namn Astrid (Emma D’Arcy) – som säger sig vara hemsökt av andar – börjar han att undersöka en rad platser som sägs ska ha en paranormal närvaro, samtidigt som de laddar upp sina äventyr på internet. Men allt eftersom deras undersökningar blir allt mer skrämmande börjar de uppdaga en ofattbar och apokalyptisk konspiration…

Jag hade inte den blekaste aning om vad Truth Seekers var för någonting när en vän frågade om jag ville se serien med henne för någon vecka sedan. När hon sen sa att Nick Frost och Simon Pegg var med blev mitt svar direkt ett ja på hennes fråga, varpå vi satte oss och tittade.

Truth Seekers var inte riktigt vad jag hade förväntat mig om jag ska vara ärlig. Frost och Pegg är ju mest kända för att medverka i diverse olika komedi produktioner och visst, Truth Seekers är fläckvis rolig, men absolut inte till den grad jag trodde att serien skulle vara. Den har en lite mer seriös ton över sig jämfört med mycket av vad duon har gjort förr, vilket i och för sig inte är ett problem, men det överraskade mig.

Hur som helst så tyckte jag att serien var lite spretig under den första halvan. Det kändes inte som att det egentligen fanns någon röd tråd att följa, mer än att karaktärerna går från en händelse till en annan, vilket gjorde mig lite fundersam vad serien egentligen gick ut på. Men när väl alla pusselbitar började falla på plats så insåg jag att serien, trots allt, har en ganska smart handling och när sluttexten på det sista avsnittet började rulla hade alla frågetecken besvarats – eller ja, nästan alla i alla fall…

Men, även om Truth Seekers visade sig vara någonting annat än vad jag trodde att den skulle vara så gillade jag den i slutändan. Malcolm McDowell var troligtvis det bästa (och roligaste) med serien som den gamla gringubben Richard, samtidigt som Nick Frost, Samson Kayo, Emma D’Arcy, Susan Wokoma (som Elton John’s syster Helen) och Simon Pegg (även om han knappt är med i serien) gör alla minnesvärda karaktärer och ärligt talat hade jag inte haft någonting emot en andra säsong, även om chanserna för en sån antagligen ligger någonstans mellan minimala och icke existerande.

Är man ett fan av Frost och Pegg tycker jag att man borde ge serien en chans, speciellt med tanke på att den knappt är fyra timmar lång. Rekommenderas.

No Comments

The Conjuring: The Devil Made Me Do It av J

april 6th, 2024 | Postad i Film, Skräck/Rysare

1981. Brookfield, Connecticut. De paranormala utredarna Ed (Patrick Wilson) och Lorraine Warren (Vera Farmiga) medverkar under exorcismen av den åttaårige David Glatzel (Julian Hilliard), tillsammans med hans föräldrar, hans syster Debbie (Sarah Catherine Hook), hennes pojkvän Arne Cheyenne Johnson (Ruairi O’Connor) och prästen Fader Gordon (Steve Coulter). Samtidigt som exorcismen av David verkar ha fungerat får Ed en kraftig hjärtinfarkt, utlöst av demonen som besatt David, och faller in i ett koma.

En tid senare vaknar Ed upp på sjukhuset och säger åt Lorraine att hon måste försöka få tag på Arne, då Ed tror att han kan sväva i fara. Samtidigt har Arne börjat må konstigt. Han ser och upplever skrämmande saker, vilket snart leder till att han hugger sin hyresvärd tjugotvå gånger. Ed och Lorraine bestämmer sig för att ta sig an fallet då de är övertygade om att Arne var besatt av samma demon som besatt David vid mordtillfället, men allt eftersom fallet börjar klarna för dem börjar de inse att det här är något utöver det vanliga. Det är nämligen inte bara Arne’s liv som står på spel, utan deras egna också…

När The Conjuring: The Devil Made Me Do It (som är baserad på mordrättegången mot Arne Cheyenne Johnson i Connecticut, 1981 och The Devil In Connecticut, en bok om rättegången, skriven av Gerald Brittle) släpptes var mitt intresse ganska ljummet. Visst skulle jag se filmen – nån gång – men jag hade absolut ingen brådska med det. Efter ett flertal spin-offs som varierat ganska ordentligt i kvalité var jag i ärlighetens namn ganska trött på den här franchisén.

Nu när jag äntligen har sett filmen så tycker jag nog ändå att den här tredje installationen i franchisén (eller ja, tekniskt sett är det den åttonde) är ganska mycket mellanmjölk och en rätt stor axelryckning. Filmen levererar egentligen ingenting nytt som inte använts tidigare i franchisén och även om de försöker sig på med en ny tvist på konceptet så tyckte jag att det hela föll ganska platt – i synnerhet då jag i ärlighetens namn inte fattade slutet, vilket min kära gamla mor (som jag såg filmen tillsammans med) fick förklara för mig. Det är väl i och för sig inte ett tillkortakommande av filmen egentligen, det handlar mer om att det är jag som är trög, men dess upplösning och förklaring till allt som hände i filmen var väldigt… vag. Att filmen samtidigt inte var nämnvärt läskig (jämfört med dess två föregångare som hade sina stunder), utan förlitade sig (likt flera av spin-off filmerna) på jumpscares som man kunde se komma flera timmar innan de inträffade, gjorde inte saken speciellt mycket bättre.

Nåväl. Filmen är väl egentligen inte dålig, men den känns väldigt platt och generisk trots att de försökt inkludera ett nytt element i konceptet. Den är bättre än flera av spin-off filmerna, men långt ifrån de två första The Conjuring filmerna.

Så där ja. Den enda filmen i franchisén jag har kvar att se just nu är The Nun II, som jag faktiskt hört en del bra om i jämförelse med dess generiska föregångare – huruvida det stämmer eller inte återstår väl att se. Vi får väl se om jag hinner se den innan The Conjuring: Last Rites, som är planerad att släppas nästa år, har släppts…

Länkar till mina tidigare recensioner av filmerna i The Conjuring universumet:
The ConjuringThe Conjuring 2
Annabelle, Annabelle: Creation & Annabelle Comes Home
The Curse Of La Llorona
The Nun

No Comments

Night Screams av J

januari 11th, 2024 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Någonstans i Wichita, Kansas, har David (Joseph Paul Manno), en potentiell college fotbollsstjärna, precis vunnit ett fyraårigt stipendium till ett college någonstans i Oklahoma. Hans vänner bestämmer sig därför för att fixa en ordentlig avskedsfest för honom medan hans föräldrar är ute för kvällen, ovetandes om att två förrymda fängelsekunder har smugit sig in i källaren och att en psykotiska galning finns bland dem…

Night Screams var på sätt och vis anledningen till att jag äntligen fick tummen ur och såg Graduation Day, tack vare att jag visste att Night Screams hade scener ifrån den filmen. Föga anade jag att första scenen i Night Screams var just ett klipp ur Graduation Day, som används som en ”a movie in a movie” – som de dessutom spoilar skiten ur allt medan inledningen av filmen fortgår.

Men hur som helst, Night Screams är i sig en hyfsat underhållande, men ack så stendum och cheesig slasherrulle från sent 80-tal. Hela subploten med de förrymda fångarna är totalt onödig och leder (till större delen) ingen vart, för att inte tala om inledningsscenen som makes no sense bredvid resten av filmen. Men likt Graduation Day tycker jag att speltiden är något lång och en tio minuters saxning av den hade inte skadat då det blir en handfull transportsträckor här och där filmen igenom.

Överlag är det dumt, så dumt, men samtidigt hyfsat kul och underhållande. Night Screams är inte en bra film, men den underhåller definitivt för stunden, mest tack vare de ganska slafsiga morden – och mördarens motiv, som är något av det dummaste jag någonsin har hört i en slasherfilm.

Jag skulle dock säga att Graduation Day och Night Screams funkar som en hyfsad double-feature om man är sugen på att titta på dumma slasherfilmer från 80-talet, men om du bara tänkt se en av dem så skulle jag nog säga åt dig att se Graduation Day istället för den här – speciellt med tanke på att den här filmen tokspoilar Graduation Day, som i mångt och mycket är en bättre gjord och genomförd slasherfilm (även om Night Screams har sina stunder då den överträffar den filmen). Med det sagt tycker jag att Night Screams är okej för vad den är. Det finns bättre filmer i subgenren men det finns definitivt också sämre.

No Comments

Graduation Day av J

januari 11th, 2024 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Några månader efter att den unga banlöperskan Laura Ramstead (Ruth Ann Llorens) dött efter att ha vunnit ett 30 sekunderslopp på högstadieskolan Midvale High – och precis innan studenten – börjar en maskerad galning ha ihjäl skolans idrottsteam.

Jag har väldigt många filmer på min ”att se” lista och den listan blir bara längre och längre för varje år som går. Jag har varken lust, ork eller tid att beta av fler filmer än vad jag egentligen borde, men ibland gör jag ett ryck och dammar av ett par, tre stycken filmer jag haft liggandes under en längre tid. Den här gången var det 1981 års slasherfilm Graduation Day som stod på tur för rakning.

Jag hörde talas om Graduation Day för första gången när jag såg Video Nasties: Moral Panic, Censorship & Videotape (recenserad här) i början av 2011 och har sedan dess haft filmen på min ”att se” lista. Varför jag inte sett den tidigare än nu vet jag inte riktigt, speciellt med tanke på att 1981 var guldåret för slasherfilmen då flertalet tunga titlar i subgenren släpptes just under det året. Graduation Day är förvisso inte en av de titlarna, men den håller å andra sidan en högre standard än många andra filmer som skulle följa med åren under 80-talet.

Filmen är dum, cheesig och överlag underhållande, men är samtidigt något för lång i mitt tycke. Tio minuter extra saxning i speltiden hade definitivt inte skadat, speciellt inte om de minutrarna hade snaggats av på filmens slut som drogs ut onödigt långt.

Graduation Day är hur som helst trots det en kul slasherfilm från det tidiga 80-talet och den påminde mig en hel del om Fatal Games (recenserad här) som kom ut tre år senare, med ett liknande tema kretsande kring en skolas idrottsteam som börjar bli mördade en efter en av en maskerad galning.

Skulle jag rekommendera Graduation Day? Ja, vad fan, även om jag tycker att speltiden var något lång så föll den mig ändå på läppen. Morden är bitvis fullständigt orealistiska och skitdumma, men samtidigt väldigt inovativa och det är alltid trevligt att se Christopher George i rollistan – i det här fallet som en vresig ex-coach. En tumme upp, rekommenderas.

No Comments

Chucky – Season 2 av J

december 16th, 2023 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare, TV

Sex månader har gått sedan de tre vännerna Jake (Zackary Arthur), Devon (Björgvin Arnarson) och Lexy (Alyvia Alyn Lind) lyckades sätta käppar i hjulet för den demoniska dockan Chucky’s (Brad Dourif’s röst) planer. Jake bor nu mer med en fosterfamilj men han saknar Devon, men kan samtidigt inte riskera att visa upp deras relation inför hans nya, konservativa familj. Det stilla lugnet får dock ett abrupt slut när någon som låter som Chucky plötsligt ringer upp Jake.

När Jake har berättat för Devon och Lexy om det underliga samtalet samlas trion återigen – och går rakt i Chucky’s fälla. Men efter att ha misslyckats att röja de tre ungdomarna ur vägen och istället lyckats spränga Jake’s yngre fosterbror i luften får trion skulden för det hela och skickas iväg till internatskolan Incarnate Lord – som inte bara är en strikt religiös internatskola, utan också den som Charles Lee Ray – Chucky – gick på när han var ung…

Jag har alltid varit ett stort fan av Child’s Play och Chucky filmerna. Visst har franchisén haft sina dippar här och där men jag har aldrig ogillat någon av filmerna, vilket är ganska sällsynt. Oftast är det i alla fall en eller två filmer i en längre film franchisé som jag tycker är genuint usla, men inte här inte! Hur som helst så tillhör jag dem som älskade den första säsongen av Chucky. Den levererade en nästintill perfekt säsong (där halvtaskig CGI var egentligen det enda jag kunde tänka mig att klaga på) och fortsättning på franchisén. Så när säsong två av Chucky hade haft premiär och några avsnitt hade släppts bänkade jag mig tillsammans med en nära vän (som också är ett die hard fan av Chucky) för att avnjuta fortsättningen på franchisén – vilket skulle ta längre tid än vad vi hade tänkt oss.

Det tog snett över ett år för oss att faktiskt se säsong två från början till slut, med en omstart halvvägs igenom säsongen efter att vi inte hade tittat på den på över ett halvår. Anledningarna till varför det blev så är många men det berodde absolut inte på serien i sig, säsong två av Chucky fortsätter nämligen att leverera.

Det är kul, det är våldsamt och likt den första säsongen är givetvis även den här gjord för fansen. Det är en hel del callbacks till filmerna och karaktärer som vi inte sett i flera filmer (eller ens den föregående säsongen) dyker upp här, samtidigt som handlingen fortsätter framåt i rask takt. Effektmässigt verkar serien ha fått sig ett litet lyft (eller så är det jag som börjat acceptera halvtaskig CGI) sedan den första säsongen och jag skulle nog säga att det nästan är mer effekter nu än i föregående.

Det enda jag egentligen har något att klaga på är ett specifikt avsnitt där de försökt vara meta samtidigt som avsnittet driver handlingen framåt, vilket kändes lite som ett stort ”Titta, är vi inte för roliga? Haha!”. Visst, jag skrattade och tyckte att en del av gagsen var kul, men det hela kändes i slutändan väldigt felplacerat och något forcerat.

Bortsett från det avsnittet så har jag inte speciellt mycket annat att klaga på när det gäller den andra säsongen av Chucky. Jag hade förbannat roligt och ser fram emot att fortsätta med säsong tre, som i skrivande stund har ett juluppehåll. Är du ett fan av Child’s Play och Chucky tror jag nog att du redan sett säsong två av Chucky TV-serien, om inte så tycker jag definitivt att du ska ta och göra det. Nuuu. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av filmerna också; 123456, 7 och säsong 1 av Chucky.

No Comments

The Millennium Bug av J

december 15th, 2023 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

31 December, 1999. Familjen Haskin har bestämt sig för att fly Y2K hysterin och har begett sig till de isolerade skogarna på Sierra Diablos bergen. Men deras rofyllda campingtur tar en oväntad och fruktansvärd vändning när de plötsligt blir kidnappade av en klan med inavlade bergsbor, familjen Crawford. Men vad ingen av familjerna vet är att en monstruös mardröm är på väg att bryta sig upp ur jordens innanmäte…

Jag tror att de flesta har någon gång sett omslaget eller postern på en film och tänkt ”Jävlar! Den där filmen ser cool ut, den måste jag se!”, för att sedan inse vilket gigantiskt misstag man gjort när man tröck på Play-knappen. The Millennium Bug är just en sån film för mig.

Omslaget/postern skriker häftig monsterskräck lång väg och visst, filmen levererar det till en viss del men den gör så många besynnerliga fel och märkliga val att jag vart tvungen att plocka upp hakan från golvet.

För det första är hela subploten med de inavlade bergsborna helt onödig och tar, tyvärr, upp större delen av speltiden. Det här problemet är troligtvis det enklaste att fixa med filmen; skriv ut karaktärerna ur filmen helt och hållet. Filmen behövde verkligen inte inavlade hillbillys alá Wrong Turn (i det här fallet DollarStore varianten av dem), det hade räckt gott och väl med det titulära monstret.

För det andra verkar hela filmen vara inspelad på ett set istället för på plats. Ett bra exempel på det är i en scen då monstret stampar runt så att allting skakar vilket gör att träden ”svajar” (de snarare gungar) fram och tillbaka och det är extremt jävla uppenbart att de är gjorda av plast. Jag kan ha överseende med det till en viss grad då filmen inte är någon storbudgetfilm på långa vägar, men jag menar, kom igen… det känns lite som att de gjorde en tagning och den fick duga.

Jag vet inte ett skit om hur det är att göra en film och det här kanske var regissören/manusförfattaren Kenneth Cran’s stora passionsprojekt, men det här är verkligen inte bra. Manuset är en stor bov i det hela och istället för att ha skrivit ett manus som likagärna hade kunnat varit en usel Wrong Turn rip-off så borde han, förslagsvis, gjort det enklare för sig; ha Y2K hysterin som backdrop, sätt en grupp ungdomar (som festar så klart) i skogen och låt det titulära monstret plocka av dem en efter en (alternativt låt det jaga dem genom större delen av filmen) fram till klimaxet där en eller två av dem lyckas förgöra det, sluttexten börjar rulla. Personligen tycker jag att det låter som en betydligt mer tilltalande handling än vad som faktiskt är i The Millennium Bug. Jag menar, när väl monstret dyker upp så har jag egentligen redan slutat bry mig, men – och det här är något som förvånade mig – tack vare designen på monstret och att monster effekterna är väldigt imponerande för den här typen av lågbudget film så drogs jag faktiskt tillbaka in i filmen, om än bara för stunden.

Om jag måste säga att någonting var bra med den här filmen så är det definitivt designen på monstret och effekterna de använt sig av, vilket får mig att undra om det kanske är så att det var dit all tankeverksamhet gick…

Hur som helst, The Millennium Bug är verkligen inte en bra film, vilket är så förbannat jävla synd då den faktiskt hade väldigt mycket potential att bli en hidden gem bland monster skräckfilmer. Den har imponerande monster effekter, ja, men det räddar inte filmen från att vara ett totalt haveri. Skippa.

No Comments

Strandvaskaren av J

december 15th, 2023 | Postad i Film, Skräck/Rysare

För etthundra år sedan mördades tre manliga elever brutalt på Hellestads internatskola av en bonde från trakten. Efter morden dränkte sig bonden i en närbelägen sjö och hans kropp återfanns aldrig. Historien har blivit en vandringssägen för generationer av elever på Hellestad och en årlig fest, till minne av händelsen.

Sara (Rebecka Hemse) går nu på internatskolan och skriver på ett skolarbete om Strandvaskar-legenden när hon upptäcker ny fakta kring händelsen som kastar en mörk skugga över familjenamnet till en av skolans huvudsakliga finansiärer. Samtidigt håller eleverna på att förbereda den årliga festen för Strandvaskaren, när något okänt och skrämmande rör sig genom Hellestads korridorer…

Jag minns inte riktigt exakt när jag såg Strandvaskaren för första gången, men det måste ha varit snett efter att den kom ut på dvd. Jag hade vid den tiden en vän som jag såg en del svensk film med (mest tack vare att hon gillade svensk film), så när Strandvaskaren kom ut på dvd lär vi ha hyrt den fortare än fan. Det här var snart tjugo år sedan så jag minns så klart inte vad jag tyckte där och då, men med tanke på att jag såg om Strandvaskaren en hel del i mina sena tonår så föll den antagligen mig på läppen – mycket tack vare att det är en svensk (och välgjord) slasherfilm. Hur som helst…

Så här nästan tjugo år efter att filmen släpptes så tycker jag att den fortfarande håller. Den är välspelad (med flera stora namn som gått vidare till internationella produktioner), snygg och är utan tvekan en av de bästa svenska slasherfilmerna som gjorts (vilket inte är så svårt i och för sig att vara då vi knappast drunknar i bra slasherfilmer i det här landet).

Men med det sagt så har jag några problem med filmen. För det första är den något för lång. En extra runda i redigeringen hade inte skadat för att tighta till speltiden lite mer då det känns som att filmen släpar lite på sina ställen. För det andra är filmen extremt blodfattig för att vara en slasherfilm från mitten av 00-talet. Visst, det finns slasherfilmer som anses vara mästerverk utan att det är nämnvärt mycket blod i dem (The Texas Chainsaw Massacre och Halloween, exempelvis), men jag tror å andra sidan att det hade gett Strandvaskaren en liten stöt i armen så att säga för att väcka tittaren – vilket för oss till den tredje saken jag vill ta upp; i stort sett alla mord inträffar off-screen.

Jag vet inte om det hade med budget, kompetens eller att studio la sig i produktionen, men en slasherfilm från den här tiden borde ha haft mord on-screen. Jag hade varit okej med att de haft ett par, tre off-screen kills (som i exempelvis Friday The 13th filmerna), men när i stort sett alla mord inträffar off-screen så känns hela slasherdelen av filmen rätt poänglös egentligen. Varför inte bara göra en regelrätt thriller isåfall om man ändå inte tänker visa morden? Ja, jag vet att det här är en aning motsägelsefullt mot det jag skrev innan om att Strandvaskaren är en av de bästa svenska slasherfilmerna som gjorts, men om man tar ett djupt andetag och funderar en sekund på vad för andra filmer i subgenren som gjorts i Sverige så förstår man nog min utgångspunkt… hoppas jag.

Nåja. Strandvaskaren är långt ifrån perfekt, men det är samtidigt en film som ligger mig varmt om hjärtat. Även om den har sina problem och brister så är det ändå en film jag återkommer till med jämna mellanrum, så jag vill ge den en försiktig rekommendation – åtminstone om man inte har sett den. Det är synd att den floppade som den gjorde, en uppföljare hade definitivt varit intressant.

No Comments

Five Nights At Freddy’s av J

oktober 27th, 2023 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Mike Schmidt (Josh Hutcherson) har det svårt. Han är förmyndare till sin yngre syster Abby (Piper Rubio) och har precis fått sparken från sitt jobb som säkerhetsvakt på ett köpcentrum efter att ha spöat på en pappa som han misstagit för att ha varit en kidnappare. Samtidigt försöker han att återuppbringa minnet av vem som kidnappade hans bror när han var tolv år genom att söka i sina drömmar.

När hans faster Jane (Mary Stuart Masterson) hotar honom med att dra han inför domstol för att få vårdnaden om Abby tackar han motvilligt ja till ett erbjudande att börja jobba som nattvakt på den sedan länge igenstängda pizzerian Freddy Fazbear’s Pizza. Det dröjer dock inte länge innan han inser att hans nya jobb kommer bli betydligt mer komplicerat än vad han till en början trott då sanningen kring pizzerians animatroniska robotar börjar uppdagas; de är inte bara robotar, de lever…

När Willy’s Wonderland kom i början av 2021 så jämfördes den föga förvånande med Five Nights At Freddy’s spelen och sågs väl på sätt och vis som en filmatisering av de spelens koncept – typ. Jag citerar ur min recension av Willy’s Wonderland; ”Om man inte har levt under en sten de senaste sju eller så åren och om man gillar gaming så har jag svårt att tro att man missat point and click skräckspelen i Five Nights At Freddy’s franchisén, där man antar rollen som en nattvakt på en pizzeria där animatronerna lever ett eget liv nattetid och där en jävligt mörk bakgrundsberättelse finns att hitta för den som klarar av att ta sig igenom alla nätterna (och spelen).” Nu, två och ett halvt år senare, har vi äntligen fått en riktig filmatisering av Five Nights At Freddy’s och…

Filmen är helt okej. Skådespelet är bra, manuset (som är delvis skrivet av Five Nights At Freddy’s skapare, Scott Cawthon) håller sig förhållandevis troget till källmaterialet och effekterna (i synnerhet animatronerna som använts) ser väldigt bra ut. Filmen är påkostad, snygg och är överlag underhållande, men jag har samtidigt en handfull problem med den.

Dess speltid på hundratio minuter är på tok för lång, vilket gör att en del scener kändes som ren utfyllnad (i synnerhet de scener som upprepades ett par gånger). En kortare speltid hade ökat mitt betyg på filmen utan tvekan. Det är knappast finkonst vi snackar om här, utan en popcorn-skräckfilm baserad på en serie datorspel. Att filmen dessutom är en PG-13 film med minimalt med blod och slafs drog ner betyget en aning mer för min del. Jag har full förståelse att skaparna bakom filmen bestämde sig för att gå den vägen med tanke på hur populär spelserien har varit och är bland tonåringar, men jag hade gärna sett mer blod framför kameran.

Något mer jag hade svårt med filmen var en av dess subplots, som i slutändan blev en enda stor MacGuffin. Jag kan på sätt och vis förstå varför den är med i filmen, men jag hade förväntat mig att filmen skulle följa konceptet av spelen (ensam nattvakt som måste hålla mordiska animatroner utanför kontrollrummet) mer än vad den på sätt och vis egentligen gjorde.

Jag vet att det låter som att jag tyckte mer illa om filmen än vad jag egentligen gjorde, men på det stora hela tyckte jag faktiskt att den var okej. Mina förväntningar uppfylldes inte riktigt helt, men det gjorde ju inte filmen dålig heller – bortsett från att jag tycker att den är på tok för lång för det den försöker göra. Hur som helst, är du ett fan av Five Nights At Freddy’s franchisén (eller bara skräckfilmer med mördaranimatroner) så tycker jag absolut att du ska ge den en chans. Det är i alla fall en av de bättre spelbaserade filmerna som gjorts.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud