| Subcribe via RSS

Child’s Play (2019) av J

mars 30th, 2020 | Postad i Skräck/Rysare

Leksaken Buddi är den största sensationen som leksaksföretaget Kaslan Industries har tillverkat tack vare dess artificiella intelligens, vilket gör att ägaren kan koppla upp dockan till andra Kaslan produkter. När en programmerare får sparken av sin överordnade i en vietnamesisk fabrik slår han av säkerhetsprotokollen i en av dockorna för att sedan begå självmord.

Den ensamstående modern Karen (Aubrey Plaza) har precis flyttat till en ny stad tillsammans med sin trettonåriga son Andy (Gabriel Bateman) och för att muntra upp honom inför hans födelsedag ger hon honom en Buddi docka. Andy fäster sig snabbt vid dockan – som får namnet Chucky – som blir hans bästa vän. Andy börjar snart dock inse att någonting är riktigt fel med hans Buddi docka – och att ingen tror på honom att det är Chucky som ligger bakom det kaos som pågår.

De som känner mig väl och vet vad jag har för filmsmak vet att jag älskar Child’s Play filmerna, med Brad Dourif som rösten till den onda dockan. När jag fick höra att en remake var i görningen vart jag en aningen skeptisk till hur filmen skulle bli då Dourif inte skulle göra rösten till dockan den här gången. Det har tagit lite tid men nu har jag äntligen sett remaken av Child’s Play och jag är ärligt talat ganska förvånad över hur mycket jag faktiskt gillade filmen. I ärlighetens namn tror jag faktiskt att jag tycker att det här är en av de bästa remakes som gjorts de i alla fall senaste tio, femton åren.

Filmen skiljer sig extremt mycket från originalet så klart och att de gjort Chucky till en AI som går berserk istället för en mördare som är fast i en dockas kropp får säkert många fan boys av originafilmerna att rynka på näsan i avsky. Personligen gillade jag just den ändringen då den passar vårt moderna samhälle, även om jag samtidigt saknade Chucky’s personlighet lite grann. Å andra sidan är inte det här en Dourif-Chucky film heller, så att gnälla över att Chucky i den här filmen inte är exakt likadan vore bara tramsigt.

Filmen är hur som helst välspelad och jag tycker nog att de valde rätt när röstrollen till Chucky gick till ingen mindre än Mark Hamill. Effekterna ser överlag bra ut och Chucky dockan ser fucking creepy ut, även under scener då den inte är menad att göra det. Filmen kvarhåller även den mörka humorn som originalfilmerna (åtminstone de två, tre första) hade till en viss del, vilket jag så klart gillade.

Jag tycker att Child’s Play från 2019 är en genuint bra remake och film i sig. Den lär knappast gå till historien, men det är en underhållande popcornrulle som jag definitivt kommer bänka mig framför fler gånger – antagligen i anslutning till mina marathons jag har emellanåt med originalfilmerna. Hur som helst; jag rekommenderar den här filmen.

Läs gärna mina recensioner av originalfilmerna också:
1, 2, 3, 4, 5, 6 och 7

No Comments

Fatal Games av J

mars 9th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Vid Falcon Academy of Athletics tränar och tävlar unga dedikerade atleter inför de kommande Olympiska Spelen, ovetandes om att en spjutkastande galning har satt sitt sikte på skolans elitelever.

Det här var första gången jag såg Fatal Games från 1984, men min historia med filmen går tillbaka 21 år då jag spelade in filmen – under den svenska titeln Dött Lopp – från Kanal 5 en tidig morgon. Av någon anledning tittade jag aldrig på filmen, så tekniskt sett är nog det här den filmen jag väntat längst med att se – någonsin.

Var den värd väntan? Mjaaae, njae, mja… den var ju inte något mästerverk direkt, men jag har sett sämre slasherfilmer än den här. Skådespelarna är helt okej för den här typen av film och även om manuset följer ungefär varenda klyscha som finns i subgenren så funkar det då filmen inte försöker vara något annat än en korkad slasherfilm. Å andra sidan var inte filmen i närheten så cheesig som jag hade inbillat mig att den skulle vara, vilket var synd. Det jag gillade bäst med filmen var nog dess sista akt, när mördarens identitet (som jag räknade ut så fort den personen dök upp i filmen) blir avslöjad och vad dennes motiv är – som är något av det mest genialiska och långsökta jag någonsin har sett i en film, vilket låg helt i linje med vad som ofta förekommer i whodunnit slasherfilmer. Loved it.

Filmens största brist var i min mening att mordscenerna inte var nämnvärt spektakulära och kändes väldigt vanilla utan någon direkt uppfinningsrikedom – eller orealistisk idioti, bortsett från två av dem (har du sett filmen tror jag nog du kan räkna ut vilka scener det är jag syftar på).

Nåja.. jag har som sagt sett sämre slasherfilmer än den här, men jag har också sett betydligt bättre. Fatal Games hamnar någonstans i mellan-landet mellan bra och usel.

No Comments

Evil Laugh av J

mars 7th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

En grupp läkarstudenter har anlänt till ett gammalt fosterhem för att göra iordning huset inför en nyöppning av det. Det de inte vet är att huset har en tragisk och mörk bakgrund; för tio år sedan blev tillsyningsmannen Martin oskyldigt utpekad att ha ofredat och våldfört sig på de intagna barnen, varpå hans egen far tog sitt liv i tron om att hans son var ett monster. Martin kunde aldrig bevisa sin oskuld och genomgick ett mentalt sammanbrott, vilket ledde till att han en natt systematiskt slaktade de inneboende barnen och tog sedan sitt eget liv igenom att sätta eld på byggnaden – hans kropp blev emellertid aldrig funnen…

Läkarstudenterna räknar hur som helst med en helg av kul umgänge och eventuella sexuella aktiviteter sinsemellan. Vad de inte vet är att en maskbeklädd inkräktare också har dykt upp och har för avsikt att se till att fosterhemmet aldrig öppnar sina dörrar på nytt…

Jag gick in i tron om att slasher-komedin Evil Laugh skulle vara något i stuk med Student Bodies (recenserad här); väldigt lättsam, flamsig och parodisk. Filmen är till en viss del en komedi förvisso, men jag vart ganska förvånad över hur straight faced alla i filmen var och hur mörk dess story egentligen var med tanke på hur cheesig och bonkers filmen på det stora hela var – jag hade som sagt förväntat mig någonting helt annat än vad jag fick.

Hur som helst så tycker jag att filmen var helt okej. Skådespelarinsatserna är ingenting att skriva hem om, men de fick jobbet gjort i alla fall. Manuset följde Standard Mall 125B för 80-tals slashers och vem som är mördaren är ganska enkelt att räkna ut om man använder uteslutningsmetoden lite lätt. Det enda jag tyckte filmen haltade lite på var väl dess effekter. Varför? Jo, för man får knappt se något av dem överhuvudtaget. Majoriteten av morden sker antingen off-screen eller semi off-screen, vilket gör att filmen i mina ögon tappar några poäng. Filmen underhåller förvisso med alla de dumheter som händer runt om morden så klart, men det hade varit trevligt att få se mer än vad man faktiskt får.

Nåja. Evil Laugh är en okej slasherfilm på det stora hela som jag säkert kommer se om nån gång i framtiden – även om jag inte kommer ha speciellt bråttom dit.

No Comments

The Walking Dead – Season 7, 8 & 9 av J

februari 13th, 2020 | Postad i Drama, Skräck/Rysare, TV

Ja, jag vet att jag ligger efter med The Walking Dead. Ska sanningen fram så var jag faktiskt osäker på om jag överhuvudtaget tänkte se vidare serien efter att ha stannat halvvägs in i säsong 7, men efter att ha sett om hela serien från början så har jag beslutat mig för att kämpa på framåt med den och skriva nåt kort om de kvarvarande säsongerna som kommit och kommer. Med det sagt;

På deras väg till Hilltop, då Maggie (Lauren Cohan) är i behov av läkarhjälp tack vare hennes graviditet, möter slutligen Rick (Andrew Lincoln) och hans grupp The Saviors ledare; Negan (Jeffrey Dean Morgan). Efter en natt av terror blir Rick och hans grupp tvugna att börja agera underhuggare åt The Saviors, men det dröjer inte länge innan de börjar forma en plan för att slå tillbaka och förgöra The Saviors en gång för alla.

Säsong 7’s första avsnitt är troligtvis ett av de mest notoriska avsnitten i hela The Walking Dead och jag minns i synnerhet hur fans världen över blev rent av förbannade när det precis hade släppts. Det kom ut videos på youtube där fans satt och grinade och skrek framför TVn när upplösningen av cliffhangern från säsong 6 äntligen kom. Jag själv blev väl ganska förvånad men brydde mig kanske inte lika mycket som många andra fans av serien gjorde. Jag fick senare veta att upplösningen av cliffhangern i säsong 6 även inträffar i serietidningen, så hade jag läst den sedan tidigare hade jag antagligen kunnat räkna ut vad som skulle hända i TV-serien…

I alla fall; säsong 7 tuffar på som de tidigare säsongerna. Tempot är kanske neddraget lite grann från säsong 6, men det är fortfarande spännande och Jeffrey Dean Morgan är så jävla bra som Negan (och är nog det bästa med säsong 7, skulle jag säga). Efter att ha sett klart säsongen kollade jag in några behind the scenes features och insåg till förvåning hur mycket CGI som faktiskt används i serien, vilket inte är något jag egentligen reflekterat över. Visst, här och där har jag hajat till då de använt en extremt uppenbar green screen eller om det skvätter CGI-blod så klart, men en del av effekterna de visade upp hade jag ingen aning om att det var CGI. Det mest förvånande med de här feature grejerna var nog dock att höra Andrew Lincoln’s och Lauren Cohan’s riktiga accenter då bägge pratar med brittisk accent, vilket blir helt fel för mig som bara sett dem i The Walking Dead där de pratar med amerikansk accent.

Hur som helst; säsong 7 är en bra fortsättning på serien, men känns samtidigt lite som ett mellanspel mellan säsong 6 och 8 för att trumma upp konflikten mellan Rick’s grupp och The Saviors – vilket är helt okej för mig, även om det kan kännas lite utdraget på sina ställen. Rent betygsmässigt skulle jag väl säga att säsong 7 ligger snäppet under säsong 6, men att serien fortsatt att hålla en något så när hög nivå på underhållningsfaktorn även den här säsongen.

Efter att ha blivit förnedrade och förtryckta av The Saviors inleder nu Rick (Andrew Lincoln) och hans grupp i Alexandria tillsammans med Hilltop och deras nyfunna allierade i Kungadömet – ledda av Kung Ezekiel (Khary Payton) – ett fullskaligt krig mot The Saviors för att säkra en bättre framtid och en ny början.

Tillsammans med säsong 6 är nog säsong 8 min favoritsäsong i The Walking Dead. Det händer i stort sett hela tiden någonting och inget avsnitt känns onödigt utdraget eller tråkigt, det finns hela tiden ett driv i händelseförloppet och även om det inte är speciellt mycket karaktärsuppbyggnad och drama som förekommer här så väger säsongen upp med action och spänning istället. Säsong 8 har nog också för den delen en av de största överraskningarna i seriens historia, vilket inte var någonting jag såg komma förrän precis innan det skedde.

Jag har inte så mycket mer att tillägga än så om säsong 8 faktiskt. Det är definitivt ett kliv upp från säsong 7 som, även om jag tyckte att den var bra, tog ett kliv ner från säsong 6. Dessutom får man se ännu mer av Jeffrey Dean Morgan som fortsätter leverera som Negan och är fortfarande en av de bästa aspekterna med serien.

Ett och ett halvt år har gått sedan kriget mellan Alexandria, Hilltop, Kungadömet och The Saviors avslutades och de överlevande har sedan dess börjat återuppbygga samhället, under Rick’s fasta ledning. Allt eftersom tiden går stöter lägren på oväntade hinder och faror, men ingenting kan förebereda dem på den fasansfulla kraft som är på väg och som hotar att tillintetgöra hela det samhälle som de arbetat så hårt för att bygga upp.

Säsong 9 drar ner på seriens action från säsong 8 och skruvar ner på tempot en aning men levererar samtidigt några riktiga snytingar rent handlingsmässigt, likt de som levererades i föregående säsong. Istället blir det lite mer karaktärsuppbyggnader och drama här då en handfull nya karaktärer dyker upp samtidigt som andra karaktärer förändras och utvecklas under säsongens gång. Men även om de dragit ner en aningen på seriens action och tempo kände jag mig aldrig nämnvärt uttråkad (vilket har hänt med några av de tidigare säsongerna), händelseutvecklingarna i säsongen är spännande och en del av de nya karaktärerna är intressanta (för att inte tala om creepy).

Men med allt det sagt tycker jag att säsong 9 är ett steg ner från säsong 8, likt säsong 7 var efter säsong 6. Det är inte en dålig säsong, den är bara inte lika bra som föregående.

Skulle jag rekommendera säsong 7, 8 och 9? Om man har sett resten av serien så varför inte? Många gnäller över att det är samma sak i varenda säsong av The Walking Dead – vilket det förvisso till större delen är, men vad kan man räkna med när det gäller en TV-serie på 10+ säsonger som handlar om en grupp överlevande i en zombieapokalyps? Något annat jag har sett folk gnälla om är att många karaktärer ”går säkra”, att de har en openetrerbar plotarmor. De som gnäller över det borde ta och sätta sig och se igenom de här tre säsongerna; de kommer ändra åsikt ganska omgående under deras titt av dem – det kan jag garantera.

Med allt det sagt så är det väl bara för mig att invänta att de ska få tummen ur och släppa säsong 10, vilken jag kommer återkomma till senare…

No Comments

Patient Seven av J

januari 20th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den välkända psykiatrikern Dr. Marcus (Michael Ironside) har valt ut sex stycken mentalt instabila och farliga patienter vid Spring Valley Mental Hospital för att intervjua dem som en del av hans efterforskningar för hans nya bok.

Patient Seven är en anthology skräckfilm från 2016 som består av sju sedan tidigare släppta kortfilmer från 2011 till 2014, samt wrap around storyn med Ironside. Jag gillade filmen på det stora hela. Wrap around storyn var okej (Ironside var så klart det bästa med den) och dess slut kändes väldigt passande (även om det var ganska förutsägbart vart allting var på väg). Kortfilmerna som är med är alla välgjorda och jag gillade förvånansvärt allihop på ett eller annat sätt – vissa mer än andra, så klart.

Kortfilmerna som är med här är följande:
Ódauðleg ást (aka Undying Love)
Death Scenes
The Sleeping Plot
The Body
The Banishing
Evaded
The Visitant

De jag gillade bäst var nog Ódauðleg ást, The Sleeping Plot och The Banishing – mycket tack vare deras ironiska slut. Den mest otippade kortfilmen som var med var Evaded, som är en svensk kortfilm. Det bör även nämnas att kortfilmen The Body blev senare adopterad in i TV-serien Into The Dark (som är en typ av anthology serie med fullängdsfilmer som episoder), där den fick en fullängdsversion.

Hur som helst så gillade jag Patient Seven. Det är förvisso bara en kompilation av äldre kortfilmer (med en då nyinspelad wrap around), men gillar man anthology filmer så är den värd en titt. Tumme upp, rekommenderas.

No Comments

Doom: Annihilation av J

januari 6th, 2020 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Någonstans i Nevada vid en hemlig forskningsanläggning ägt av företaget United Aerospace Corporation (UAC) förbereder man en volontär att gå igenom en av de två uråldriga teleportrarna man kallar för ”Gates”, för att i nästa sekund befinna sig på forskningsanläggningen belägen på den större och inre av Mars månar, Phobos, där den andra teleporten är belägen. Experimentet lyckas, men till ett pris; volontären kommer ut vanställd och förändrad ur teleporten. Mot sin kollega Dr. Ahmed Kahn’s (Hari Dhillon) önskningar bestämmer sig Dr. Malcolm Betruger (Dominic Mafham) att han själv ska gå igenom teleporten på Phobos för att dyka upp i Nevada, vilket resulterar i en mörkläggning av basen.

Samtidigt anländer en grupp UAC marinkårssoldater till Phobos på uppdrag att vakta basen efter att deras löjtnant, Joan Dark (Amy Manson), motsatt sig order, varpå hela gruppen ska göra vakttjänst som straff. De upptäcker ganska omgående vid deras ankomst att någonting inte står rätt till vid basen och väl inne inser de snart att någonting har gått fruktansvärt fel där.

DOOM är en franchisé med spel som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har spelat igenom varje spel i serien och väntar nu på att DOOM Eternal äntligen ska släppas så jag återigen får axla rollen som The Doom Slayer. Men i och med att 2016 års DOOM vart en braksuccé bland både fans och kritiker var det väl föga förvånande att vi skulle få en ny film baserad på universumet, dessvärre skulle vi få vänta ända till i slutet av förra året innan den kom i form av Doom: Annihilation – lagomt i tid för att casha in inför DOOM Eternal.

Doom: Annihilation är en direkt-till-video produktion som inte har någonting att göra med filmen från 2005 med Dwayne Johnson och Karl Urban, vilket så klart gör filmen till en reboot. Med allt det sagt kan jag väl säga att jag tycker att filmen är okej för vad den är och för vad den försöker att göra. Hela filmen är ett enda stort kärleksbrev till spelfranchisén med tonvis av referenser både till spelen och gubbarna på id Software (skaparna av DOOM, för dig som inte är påläst eller bryr dig), samtidigt som det finns en handfull referenser till spelfranchisén Wolfenstein också. Filmen är en B-film och att man kan ganska omgående se att det är en direkt-till-video produktion, men den levererar å andra sidan en hel del action och är man ett fan av spelen kommer man känna igen antagligen varenda referens de bränner av här. Det märks att regissören och manusförfattaren Tony Giglio är ett fan av spelen och att han här har försökt att visa sin kärlek till dem så gott han har kunnat trots en knaper budget.

Skådespelarinsatserna varierar något. Den som gör bäst prestation här är nog Dominic Mafham skulle jag tro, som mot slutet av filmen tuggar frenetiskt på dekorerna. Amy Manson är okej i huvudrollen, men jag tycker personligen att James Weber Brown i rollen som Captain Hector Savage borde ha innehaft den rollen då snubben inte bara liknar DOOM Guy från DOOM spelen, han använder även ett av DOOM Guy’s mest ikoniska vapen i filmen (vilket i och för sig Manson också gör, men you get my point). Men som med många andra filmproduktioner har så klart filmmakarna även här vikit sig för den vedervärdiga SJW-skaran (som inte ens är målgruppen för den här filmen) för att inkludera en ”stark och självständig” kvinnlig huvudkaraktär istället för en manlig, som det är i originalmaterialet. Det är inte lika skitnödigt uppenbart med vad filmmakarna försöker göra här som i exempelvis Terminator: Dark Fate (recenserad här), men det är samtidigt en onödig förändring i storyn som inte alls behövdes. Nåja, SJW-vinkeln i filmen märks inte av supermycket även om den är där och Manson gör som sagt en okej insats, så det är egentligen ingenting som direkt stör även om jag tycker att det hade varit trevligt om de hade varit trogna originalmaterialet lika mycket på den punkten som de försökt vara med det mesta andra i filmen.

Effekterna ser överlag ganska bedrövliga ut och jag misstänker att de blåste större delen av budgeten på de sista tio minuterna av filmen som, faktiskt, ser ganska bra ut. Men även om effekterna ser rätt taskiga ut överlag så var det samtidigt något jag hade räknat ganska kallt med – och jag är okej med det. Filmen var aldrig menad att gå upp på vita duken och det märks att de gjort vad de kunnat med den tighta budgeten de haft. Jag hade givetvis hellre sett att filmen hade fått en stor budget och haft välgjorda effekter, med lite mer välkända ansikten framför kameran men man kan väl inte få allt antar jag.

Hur som helst så är Doom: Annihilation en okej direkt-till-video actionfilm, även om jag inte skulle säga att det är en direkt bra DOOM film. Å andra sidan var ju inte 2005 filmen det heller och den här filmen kommer, om man tänker efter, närmare än den. Faktum är att direkt efter att jag hade sett klart filmen var jag av den åsikten att 2005 filmen var bättre än den här, men nu när jag har fått smälta filmen lite grann och fundera så tycker jag nog att man inte riktigt kan jämföra de två filmerna heller då de är två helt olika filmer, både i stil, kaliber och action. Medan 2005 filmen var betydligt mörkare (bokstavligt talat) och lågmäld i sin action är den här filmen mer högljudd och bombastisk – om än på ett B-aktigt sätt. Med det sagt; jag tycker att bägge filmerna är okej för vad de är, även om ingen av dem är direkt bra DOOM filmer.

Nåja. Jag skulle nog inte rekommendera den här filmen till fans av spelen då många (efter vad jag har läst i alla fall) verkar hata den, men gillar man B-actionfilmer som utspelar sig ute i rymden så kan det nog vara något att sätta tänderna i.

No Comments

Brightburn av J

januari 6th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Paret Tori (Elizabeth Banks) och Kyle Breyer (David Denman) har under en lång tid försökt att få barn tillsammans men utan någon större lycka. Men efter att någonting slår ner på deras bakgård verkar deras önskan om att få bilda familj äntligen gå i uppfyllelse då de vid kraschplatsen hittar en… liten pojke? De tar in pojken som sin egen och döper honom till Brandon.

Brandon (Jackson A. Dunn) verkar under sin uppväxt vara allt Tori och Kyle drömt om; ett smart, talangfullt och nyfiket barn. Men när han börjar komma in i puberteten förändras han drastiskt, varpå Tori och Kyle sakta men säkert börjar inse att någonting är väldigt, väldigt fel med Brandon.

Brightburn var en av de filmer från förra året som jag prompt ville se på bio så fort jag fick höra vad dess koncept gick ut på, men då jag bor i en mindre håla i någon av de svenska urtidsskogarna gick den aldrig här så jag fick vackert vänta på hemvideosläppet av filmen. Det ena ledde till det andra och min titt av filmen drog ut på tiden fram till nu, men det var knappast en titt jag ångrar. Brightburn är en skön popcornrulle som inte är ett dugg läskig, men som å andra sidan har ett riktigt fränt koncept och är väldigt underhållande. Filmen har förvisso en något långsam uppbyggnad fram till de sista trettio minuterna av speltiden men det är ingenting som stör, snarare tvärtom. Det enda felet jag kan egentligen se med filmen är att den är lite kort och att huvudkaraktären inte riktigt härjar så pass mycket som jag hade velat se. Jag skulle inte klaga om de gjorde en uppföljare där de ökar på med ödelägelsen och goret med en lika intressant story som här, om vi säger så.

Brightburn får en tumme upp från mig hur som helst. Det är en skön popcorn-skräckis som jag tyvärr aldrig fick se på vita duken, men som ändå fungerade ganska bra här hemma i vardagsrummet. Rekommenderas.

No Comments

Secret Santa av J

december 20th, 2019 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

April Pope (A Leslie Kies) är en nykter alkoholist som tillsammans med hennes pojkvän beger sig iväg till hennes mamma Shari’s (Debra Sullivan) julfest, där hela familjen inklusive partners ska samlas för att fira högtiden – komplett med ett Secret Santa spel. April tror att festen är det perfekta tillfället att gottgöra sin syster Penny (Ryan Leigh Seaton) för ett elakt spratt som April utsatte Penny för på högstadiet. Hon hoppas på att hennes gåva och att hennes bekännelse ska hjälpa att hela det trasiga bandet mellan henne och hennes syster. Dessvärre har någon en helt annan idé och har spetsat bålet som serveras med något som plötsligt förvandlar besökarna till blodtörstiga galningar som vill ha ihjäl allt och alla som kommer i deras väg.

Secret Santa från 2018 är en riktig skitfilm. Adam Marcus – klåparen som gav oss Jason Goes To Hell: The Final Friday – har regisserat och är en av två manusförfattare (den andra var Debra Sullivan, som spelar mamma Shari i filmen) till filmen, som knappast gav mig någon större förhoppning på att karln någonsin ska kunna göra en genuint bra film. Hela filmen ser ut som något skit en grupp mediastudenter hade kunnat snickra ihop på helgerna med extremt uppenbara CGI-blodfontäner och halvusla skådespelarinsatser. Idéen bakom filmen är det absolut inget fel på, problemet ligger i att Adam Marcus var involverad i dess produktion.

Secret Santa är ren dynga i filmformat. Det enda som var genuint bra med skiten var låten som spelades över filmens sluttexter, Missing You av Timothy DG Eilers. Skippa det här skräpet.

No Comments

Secret Santa av J

december 20th, 2019 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

En grupp excentriska college ungdomar har samlats för en blöt kväll, där de tänkt köra Secret Santa. Dessvärre för dem går en psykotisk galning lös och denne har speciella presenter åt dem allihop.

Secret Santa är en kanadensisk lågbudget julslasher från 2015. Filmen har ett filter på bilden för att generera känslan av att man tittar på en gammal skräpig och sunkig grindhouse film från sent 70-tal, med ganska dåliga effekter och halvtaskiga skådespelarinsatser. Det i sig är inget större problem då filmen är menad att vara ganska dålig, men det känns som att filmen börjar halta halvvägs igenom då det egentligen inte händer jättemycket förrän mot slutet av den. Det som räddar filmen från att falla platt under den första halvan är väl dess humor, som är bitvis gapskrattsrolig.

Mycket mer än så finns det väl inte att säga om Secret Santa egentligen. Det är absolut inte en bra film, men det är å andra sidan en charmigt skräpig lågbudgetfilm som med sin tighta speltid på knappt sjuttiofem minuter rullar förbi utan några större bekymmer. Med det sagt så finns det absolut bättre julfilmer än den här att titta på.

No Comments

Eyes Of A Stranger av J

december 18th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Nyhetsankaret Jane Harris (Lauren Tewes) bor i Miami tillsammans med sin lillasyster Tracy (Jennifer Jason Leigh), som blev utsatt för ett sexuellt övergrepp som barn vilket ledde till att hon förlorade förmågan att se, höra och tala. När så en serievåldtäktsman och mördare plötsligt lamslår staden och sätter invånarna i skräck börjar Jane att misstänka att en av hennes grannar, Stanley Herbert (John DiSanti), kan vara den man som polisen söker efter då hon gjort en rad underliga iaktaganden av honom. Hon bestämmer sig för att undersöka saken närmare och inser snart att hon kanske är närmare sanningen än vad hon till en början trott…

Eyes Of A Stranger är en slasherfilm från 1981, producerad av Georgetown Productions Inc. – samma bolag som låg bakom produktionen av den första Friday The 13th filmen. Ytterligare kopplingar till den filmen finner man om man kollar vem som skrev manuset till filmen; Ron Kurz, under pseudonymen Mark Jackson, som skrev de senare utkasten av manuset till Friday The 13th och som skrev manuset till Friday The 13th Part II. Tom Savini, som gjorde effekterna i Friday The 13th och Friday The 13th: The Final Chapter, gjorde även effekterna här. Filmen köptes emellertid inte upp av Paramount Pictures, utan av Warner Bros. Filmen regisserades av Ken Wiederhorn, som några år tidigare gjorde Shock Waves och som några år senare gjorde Return Of The Living Dead: Part II – samt att han var involverad i Freddy’s Nightmares TV-serien.

Med allt det sagt kan jag väl säga att jag tycker att Eyes Of A Stranger är en helt okej film. Den är välgjord och välspelad (om än cheesig på sina ställen) med handfull scener som är nästintill nagelbitande, men det var samtidigt några saker jag inte riktigt blev helt såld på. Exempelvis hade de kunnat gjort filmen till en whodunnit och lekt mer med tittaren om mördarens identitet, istället för att innan halva filmen gått avslöja den. Förvisso fungerar väl konceptet här med tanke på vad som följer, men jag hade hellre sett att de hållt dennes identitet dold fram till slutet av filmen.

Filmens våld kändes dessutom ganska forcerat bitvis, vilket antagligen berodde på att filmen till en början var skriven som en regelrätt thriller, men tack vare slasherfilmens popularitet skrevs manuset hastigt om för att få in just mer våld för att lättare kunna sälja den till den slashertörstande skaran som befolkade biograferna 1981. Filmen hade nog dessutom fungerat minst lika bra (om inte bättre) som en gammal hederlig thriller.

Nåja. Det är hur som helst en helt okej film, även om jag har svårt att se mig själv springa benen av mig för att se om den inom någon närmare framtid.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud