| Subcribe via RSS

Truth Or Dare av J

november 10th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Olivia (Lucy Hale) åker tillsammans med några vänner ner till Mexiko för att festa under vårlovet. När de är på en klubb stöter Olivia på en man som presenterar sig som Carter (Landon Liboiron) och de två samtalar fram till stängning. Carter berättar för gruppen att han vet ett ställe de kan dra vidare till och fortsätta festen, vilket de också gör. Platsen visar sig vara ruinerna efter en gammal mission och väl där inleder Carter leken ”Sanning eller konsekvens” med Olivia och hennes vänner. Leken får ett abrupt slut när Carter avslöjar att han lurade Olivia i ett försök att få henne och hennes vänner till missionen för att dra in dem i en övernaturlig version av ”Sanning eller konsekvens”. När Carter lämnar platsen förklarar han för Olivia att leken kommer att förfölja dem och att de måste tala sanning eller genomföra utmaningarna – annars dör de…

Truth Or Dare från 2018 är en skön popcorn-skräckis med ett helt urbotat dumt koncept som spelas straight, vilket jag personligen uppskattade. Jag tycker inte att alla skräckfilmer med korkade koncept och idéer alltid måste ha en komisk vinkel och skämt i sig, vilket har blivit allt vanligare de sista tio, snart femton åren. Hur som helst diggade jag Truth Or Dare. Filmen är dummare än en säck med potatis men det väger den upp med ren popcornunderhållning, även om jag kan tycka att den var lite tam – och då såg jag ändå den förlängda director’s cut versionen av filmen, som ska innehålla mer våld och även en sexscen som inte visades i bioversionen. Personligen hade jag hellre sett att de gjort filmen för en R-rating från första början så de hade kunnat gå all out i dödsscenerna och gjort dem riktigt over the top, likt dem i Final Destination franchisén (som jag fick vibbar ifrån under min titt).

Nåja, filmen är vad den är och jag gillade den. Den får en tumme upp och en rekommendation.

No Comments

Terrifier av J

november 1st, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Tara (Jenna Kanell) och Dawn (Catherine Corcoran) är på väg hem efter en blöt Halloween kväll när de stöter på Art The Clown (David Howard Thornton) – en sadistisk mördare som nu har satt siktet på Tara.

Terrifier från 2016 är långfilmsversionen av Damien Leone’s kortfilm från 2011 med samma namn – som var en del av hans horribla skitfilm All Hallows’ Eve. Terrifier från 2016 är emellertid en genuint bra modern slasherfilm, vilket gjorde mig en aning paff. Filmens story är minimal förvisso, men det vägs upp med bra skådespelare, överraskande bra effekter och gore… massor av gore. David Howard Thornton är grym som Art The Clown och även om filmen i sig aldrig blir nämnvärt läskig så porträtterar han karaktären på ett stundtals creepy sätt.

Terrifier var en förvånansvärt bra modern slasherfilm och gjorde mig minst sagt överraskad. Skippa kortfilmen (och i synnerhet All Hallows’ Eve) och se den här filmen istället om du vill bekanta dig med karaktären Art The Clown, vilket du borde göra då en uppföljare är beräknad att släppas nästa år. Terrifier får en tumme upp och en rekommendation.

No Comments

All Hallows’ Eve 2 av J

november 1st, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Ensam på Halloween hittar en ung kvinna (Andrea Monier) en mystisk VHS-kassett utanför hennes ytterdörr. Hon slår igång kassetten och inser snart att den innehåller en rad korta skräckfilmer. Allt medan kvällen fortgår ser hon korta glimtar av en maskerad galning på VHS-kassetten som kommer allt närmre och närmre…

Efter rövsmörjan som var All Hallows’ Eve var jag ganska säker på att jag stod inför nittio minuter tortyr när jag slog igång All Hallows’ Eve 2. Det visade sig dock att det var tvärtom; jag gillade den här filmen. Filmen består likt sin föregångare av sedan tidigare släppta kortfilmer som är ihopsatta till en fullängdsfilm, men den här gången är det olika regissörer och team bakom varje kortfilm – och majoriteten av dem är bra eller åtminstone okej.

Kortfilmerna som är med här är följande:
Jack Attack
The Last Halloween
The Offering
Descent
M Is For Masochist
A Boy’s Life
Mr. Tricker’s Treat
Alexia

Mina favoriter i filmen är Descent och Alexia – och du kan se dem på youtube, här nedanför! Hur som helst så gillade jag All Hallows’ Eve 2, även om filmens skapare egentligen inte gjort speciellt mycket mer än att klippa ihop en handfull kortfilmer (och spelat in knappt tio minuter extra scener för att knyta ihop allting). Jag ger den hur som helst en tumme upp och en rekommendation.

No Comments

All Hallows’ Eve av J

november 1st, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Sarah (Katie Maguire) sitter barnvakt under Halloween för ungarna Tia (Sydney Freihofer) och Timmy (Cole Mathewson). När Timmy häller ur sin ”bus eller godis”-påse trillar en VHS-kassett ut ur den. Kassetten visar sig innehålla tre korta skräckfilmer, alla sammanlänkade av den mordlystne clownen Art The Clown (Mike Giannelli). Allt medan kvällen fortgår börjar underligheter att inträffa i huset och Sarah inser snart att hon och barnen inte är ensamma…

All Hallows’ Eve är en riktig skitfilm. Skådespelarna gör ett hyfsat jobb och effekterna ser överlag ganska bra ut för en lågbudgetfilm. Det filmen fullständigt havererar på är dess manus. Berättelserna i filmen är tydligen bland annat två av regissören och manusförfattaren Damien Leone’s tidigare kortfilmer, The 9th Circle och Terrifier (som senare fick en långfilmsversion med samma titel). Alla tre är hur som helst fullständigt ointressanta och har minimal sammanhängning, likt den röda tråd Leone har försökt få in i filmen med Art The Clown. Filmens största (och en av få behållningar) är nog scenen i Terrifier kortfilmen där ett bensinmacksbiträde skäller ut Art The Clown för att ha pissat och skitit ner hela mackens toalett, vilket fick mig att fnissa lite grann.

Jag hade i stort sett inga förväntningar alls på All Hallows’ Eve, men den lyckades ändå göra mig besviken. Skräp.

No Comments

After Death (Oltre la morte) (aka Zombie Flesh Eaters 3) av J

oktober 1st, 2019 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

För omkring tjugo år sedan satte en grupp forskare upp ett läger på en avsides ö för att forska på diverse olika botemedel, bland annat mot cancer. Deras forskning var nästan fulländad när de av misstag lyckades förarga öns voodoopräst, som i sin tur väckte de vandrande döda till liv och la en förbannelse över dem för att utkräva hämnd. Den enda överlevande var den unga flickan Jenny, vars föräldrar gick samma öde till mötes som deras kollegor.

Jenny (Candice Daly) är nu en ung vuxen kvinna och är ute en dag på båttur med en väninna och en grupp legosoldater. Gruppen får motorhaveri och tvingas lägga till vid en till synes öde ö som de snart inser är samma ö som Jenny lyckades ta sig ifrån alla år tidigare. Samtidigt hittar en grupp med forskare som också befinner sig på ön grottan där allting började, där finner de en bok de läser ur och lyckas således återigen väcka de döda till liv…

Tydligen hade jag inte gjort någon recension på Claudio Fragasso’s take på den italienska zombie genren där han fick fria tyglar att göra vad han ville tillsammans med sin fru, Rossella Drudi som skrev manuset till filmen (och många andra produktioner hennes man spelade in), så det var väl dags att göra det nu när jag såg om filmen på 88 Films bluray utgåva av filmen där den går under titeln Zombie Flesh Eaters 3. Filmen har även fått titeln Zombie 4: After Death och Zombi 4 – After Death och anses väl officiellt vara den fjärde filmen i Zombi franchisén.

Hur som helst får After Death (Oltre la morte) film nummer tre i franchisén, den halvröriga och helgalna Zombi 3 som hade en väldigt besvärad produktion, att se ut som något George A. Romero skulle ha spelat in under 70- eller 80-talet. After Death är prima italiensk skräpfilm med zombies som hasar sig fram för att i nästa sekund springa, hoppa, köra brottningsmatcher med sina offer och skjuta med M16 gevär – och prata. Effekterna är bedrövliga och jag vart lite förvånad över hur lite gore-shots det var i filmen jämfört med andra italienska zombiefilmer, jag mindes filmen som betydligt slafsigare än vad den tydligen var. Jag borde kanske tillägga att jag inte hade sett filmen på över femton år, vilket antagligen spökade till minnet av den för mig.

Karaktärerna är terminalt korkade och filmen har så många logiska luckor att det hade antagligen varit omöjligt även för den bästa av manusförfattare att lappa ihop manuset. Hela filmen är stendum, men är samtidigt väldigt underhållande på sitt extremt trashiga sätt. Filmen är verkligen inte bra på något som helst vis men jag har verkligen inget problem med det. Men, med allt det sagt tycker jag nog fortfarande att Zombi 3 är snäppet galnare, roligare och underhållande.

Så, borde du se After Death? Gillar du skräpiga europeiska skräckfilmer från sent 80-tal tycker jag definitivt att du ska sätta tänderna i den. Förväntar du dig något i stil med The Walking Dead ska du nog hålla dig en bit ifrån den här dock. Jag personligen kommer definitivt att se om den igen, så jag ger den en rekommendation och tumme upp. Lyssna nu på Al Festa’s Living After Death, som kan vara det mest catchiga huvudtemat som gjorts till någon italiensk skräckfilm.

Läs gärna mina recensioner av Zombi 2 och Zombi 3 också.

No Comments

It Chapter Two av J

september 6th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Tjugosju år har gått sedan ”The Losers Club” besegrade det ondskefulla väsen som tog formen av Pennywise (Bill Skarsgård), den dansande clownen i den sömniga småstaden Derry, Maine – eller de trodde i alla fall det. När nya försvinnanden och märkliga händelser börjar inträffa i Derry igen står det klart att Pennywise är tillbaka och de nu vuxna vännerna i ”The Losers Club” samlas för att en gång för alla döda ”Det”…

Så, då har It Chapter Two slutligen anlänt – och den verkar dela tittare i två läger; de som gillar den och de som inte gör det. Jag tillhör det första lägret och förstår inte riktigt hur folk kan hålla den andra delen av miniserien högre än den här filmen. I miniseriens andra del känns allting så påskyndat – ingenting får utvecklas eller förklaras nämnvärt, det är bara pang, bom, rakt på hela tiden. Här fortsätter de istället utveckla karaktärerna vi fick följa i den första filmen igenom flashbacks där vi får se saker som (vad jag gissar i alla fall) hände parallellt med det som hände då, vilket också gjorde att jag kunde ursäkta filmens speltid på nästan tre timmar. Med det sagt menar jag inte att det är långa sekvenser där det inte händer något – för det gör det.

Bill Skarsgård fortsätter leverera som Pennywise och om jag inte misstar mig så tror jag att han fick mer screentime här än i första delen, vilket jag absolut inte hade någonting emot. I övrigt är det en stark skådespelarensemble framför kameran, med bland annat James McAvoy och Jessica Chastain, samt att alla ungarna från den första filmen även dyker upp här och är en betydligt större del av filmen än vad jag faktiskt hade förväntat mig. Även Stephen King själv dyker upp i en liten cameo.

Så vad tyckte jag var dåligt med filmen då? Inte så där värst mycket faktiskt. Det enda jag tyckte att de hade kunnat skära ner på var filmens humor, som dessvärre användes ganska flitigt. Den fanns där i både miniserien och i den första filmen, ja, men humorn var lite mer subtil där än här. Jag har ingenting emot att skratta när jag tittar på skräckfilm, men kan känna att just den biten kanske gick lite överstyr här bitvis – speciellt med tanke på att filmen är menad att vara en ganska mörk och allvarlig film i det stora hela.

Och så slutligen, det alla undrar; är filmens slut bättre än miniseriens notoriskt usla slut? Svaret är; definitivt. Jag var extremt nyfiken på hur de skulle avrunda filmen faktiskt och tyckte att den fick ett helt okej slut, som varken kändes utdraget eller för påskyndat. Det var inte perfekt, men inte heller uruselt som det i miniserien. Jag gillade det.

Jag tycker att It Chapter Two var ett bra och värdigt avslut på It rebooten, även om det inte var helt felfritt. Jag ger både den en tumme upp, en rekommendation och ska nu fortsätta vänta på extended utgåvan av den första delen, som fortfarande inte har släppts, i skrivande stund…

Läs gärna min recension av den första delen av It rebooten också.

2 Comments

Slasher – Season 3 av J

augusti 30th, 2019 | Postad i Skräck/Rysare, TV

Full och hög som ett hus vinglar partyprissen Kit (Robert Cormier) hemåt från solståndsfesten som arrangeras varje år i hans hemstad. På vägen hem stöter han på någon i en svart kappa och en mask med neontrådar som börjar jaga honom med en stor kökskniv. Kit blir mördad och alla boende i lägenhetshuset där han bor bevittnar händelsen. Mördaren blir aldrig tagen och får namnet ”The Druid”. Ett år senare börjar Kit’s grannar att hittas slaktade och det verkar som att ”The Druid” är tillbaka…

Slasher’s tredje säsong – som går under namnet Slasher: Solstice – tar ett steg ner från seriens andra säsong, men är samtidigt betydligt bättre än den första. Säsongen är som de två tidigare välskriven, välgjord och välspelad, har tonvis med red herrings (även om det är ganska enkelt att klura ut vem som är bakom masken om man är lite uppmärksam), en och annan twist och en hel del riktigt brutalt våld – även om jag kunde känna bitvis att vissa karaktärer på sätt och vis förtjänade vad de fick i slutändan, även om de kanske inte låg på samma nivå som de i säsong två…

Hur som helst gillade jag säsong tre av Slasher. Visst, det är samma sak en tredje gång i åtta delar, men det är ju exakt det jag vill ha när det gäller slasherfilmer och serier; en maskerad galning som springer runt och har ihjäl folk på grund av det ena eller det andra – ju mer absurt och blodigt det är, desto bättre. Säsong tre är dock, som jag skrev här ovanför, ett steg ner från den andra säsongen av serien men är samtidigt en ganska solid installation. Dessvärre tror jag inte att det kommer bli någon fjärde säsong så länge Netflix äger rättigheterna till den då de, enligt vad jag läst och hört, inte gärna gör serier längre än tre säsonger av olika anledningar.

Hur som helst; Slasher: Solstice får en tumme upp och en rekommendation, även om den inte når ända fram till säsong två – Slasher: Guilty Party.

Läs gärna min recension av de två första säsongerna av Slasher här.

No Comments

FPS: First Person Shooter av J

augusti 25th, 2019 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Ett mystiskt virus har brutit ut som förvandlar de smittade till köttätande monster inom loppet av några få minuter efter infektion. Din fru har ännu inte kommit hem från sitt jobb vid den klinik hon jobbar vid så du bestämmer dig således för att bege dig dit för att undersöka orsaken till att hon ännu inte har kommit hem. Väl där inser du att kliniken är Ground Zero för det mystiska viruset och du måste nu leta igenom komplexet, våning efter våning, efter din försvunna fru. Men tiden är knapp; vid gryning kommer hela området att bli jämnat med marken.

FPS: First Person Shooter är en tysk lågbudgetfilm från 2014 som försökte sig på samma koncept som Hardcore Henry från 2015 (recenserad här) gjorde, fast med oldschool first person shooters som grundidé. Hela filmen är uppbyggd som ett gammalt DOS-spel, från första rutan till sista och inkluderar saker som ofta kunde ses i spel från den eran; så som skärmar när man klarade en bana, game over screens, konsol, fusk som skrevs in i konsol och så vidare. Referenserna till den gamla skolan av FPS-spel (och till skräckfilmer från 80-talet) haglar filmen igenom och för att toppa alltihop har även Stephan Weyte lånat ut sin röst till ”spelarkaraktären”. Vem fan är Stephan Weyte kanske du undrar; det var han som gjorde rösten till spelarkaraktären Caleb i det ikoniska FPS-spelet Blood från 1997 och dess uppföljare Blood II: The Chosen från 1998.

Filmen i sig är väl inte så där värst bra egentligen. Den är rätt långsam på sina ställen och hade inte lidit av att vara tio minuter kortare direkt, men att de lyckats snickra ihop filmen med den antagligen ganska låga budgeten de haft är ändå väldigt imponerande samtidigt som alla referenser hjälper till (i alla fall för den som är ett fan av oldschool FPS-spel) att höja underhållningsvärdet något. Det största problemet jag egentligen hade med filmen var att de valde att ändra vyn i filmen då och då, vilket tog mig ur filmen lite grann. Jag antar att dessa vybyten var för att det skulle föreställa ”cutscenes” i ”spelet”, men jag hade föredragit om de valt att göra som de gjorde i Hardcore Henry och enbart köra på första persons vyn rakt igenom.

De fel som är kan jag faktiskt förbise och ursäkta lite grann med tanke på hur välgjord filmen i det stora hela faktiskt är med tanke på vilken budget de antagligen hade. Hela filmen är ett kärleksbrev till 90-talets första persons shooters och jag kan inte annat tycka att det är underhållande och riktigt kul på det stora hela. Filmen är knappast felfri som sagt, men jag ger den en tumme upp och en försiktig rekommendation – åtminstone till fans av äldre FPS-spel.

No Comments

Summer Of 84 av J

augusti 24th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Det är en tillsynes händelselös sommar i den lilla sömniga staden Ipswich i Cape May, Oregon år 1984 fram tills det att en lokal nyhetstidning får in ett annonymt brev där någon påstår sig ligga bakom försvinnadet av tretton tonårspojkar runtom i Cape May de senaste tio åren och får således namnet ’Cape May Slayer’.

Femtonåringen Davey (Graham Verchere) börjar efter avslöjandet om att en seriemördare går lös att misstänka att ’Cape May Slayer’ kan vara en av hans grannar tillika polis, Wayne Mackey (Rich Sommer). Davey och hans vänner ’Eats’ (Judah Lewis), ’Woody’ (Caleb Emery) och Curtis (Cory Gruter-Andrew) bestämmer sig således att ägna sommaren åt att spionera på honom och samla in bevis som pekar på vem Mackey egentligen är, men ju närmare sanningen de kommer desto farligare blir deras utredning…

Summer Of 84 är som namnet antyder en throwback till 80-talets ungdomsfilmer men är samtidigt ämnad för en vuxen publik. Med det sagt betyder det inte att filmen känns som något som hade kunnat spelats in under 80-talet, snarare tvärtom. Det här är en modern film med en look som föreställer 80-talet, vilket jag tycker att den lyckades ganska bra med. Filmen försöker inte vara en film från 80-talet, utan snarare en hyllning och ett kärleksbrev till den eran av film.

Hur som helst så gillade jag Summer Of 84. Den var välskriven, välspelad och balanserade humor med spänning på ett snyggt sätt fram till slutet, där filmen tar en betydligt mörkare vändning som jag faktiskt blev lite förvånad över med tanke på hur lättsam resten av den var. Summer Of 84 är en underhållande liten popcorn-throwback som jag personligen uppskattade. Rekommenderas.

No Comments

Next Of Kin av J

augusti 19th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter hennes mors död ärver den unga kvinnan Linda (Jacki Kerin) ålderdomshemmet Montclare. Kort efter sin ankomst finner hon sin mors gamla dagböcker, som beskriver underliga händelser som inträffat i den stora villan genom åren; kranar som sätter på sig själv, ljus som tänds och röster som hörs i natten. Kort därpå börjar det hennes mor beskrivit i sina dagböcker även inträffa kring Linda och hon börjar sakta men säkert att inse att Montclare ruvar på en mörk hemlighet – en hemlighet som kan kosta henne livet.

Next Of Kin från 1982 är en av de där filmerna jag har spanat in under många år. Jag har sett det ikoniska omslaget av filmen otaliga gånger men aldrig brytt mig i att se den förrän nu. Största anledningen till att jag inte sett den tidigare har nog berott på att jag under alla år av någon outgrundlig anledning inbillat mig att filmen var en spökhusfilm, vilket den inte är. Next Of Kin är en slow burn slasher med en tät atmosfär som genomsyrar hela filmen. Filmen är både välgjord och välspelad, men hade nog mått bra av att ha varit tio minuter kortare – vissa scener pågår lite för länge och blir mer utfyllnad än något annat. Förväntar man sig dessutom mycket slasheraction lär man bli besviken då filmen är väldigt återhållsam med det. Den är faktiskt så pass återhållsam med det att det känns som att filmens slasherdel blev instoppat med skohorn i sista stund bara för att slashergenren var populär kring då filmen spelades in.

Nåja.. Next Of Kin är överlag en okej film. Även om den inte levererade det jag förväntade mig att den skulle göra så finns det definitivt sämre filmer där ute från samma tidsperiod. Det kommer emellertid nog att dröja innan jag ser om den.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud