| Subcribe via RSS

Faces Of Death av J

juli 1st, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Faces Of Death är en filmserie jag hörde talas om för några år sedan, men som jag aldrig lagt någon energi på att fördjupa mig i. När jag så snavade över Njutafilms utgåva av den första Faces Of Death för runt femtiolappen slog jag till.

Vad handlar Faces Of Death om då? Faces Of Death är en kompilering av scener och klipp involverande Döden i dess olika former, alltihop beskrivet av Dr. Francis B. Gröss’ (Michael Carr) monotona röst. Filmen har blivit totalförbjuden i flertalet länder sedan dess release 1978 och är troligtvis mest känd för att ha blivit marknadsförd som en dokumentär med verkliga klipp från olyckor, skjutningar och andra incidenter som har lett till döden. Filmen inkluderar en handfull scener som är riktiga inspelningar av verkliga – och mycket tragiska – olyckor som inträffat, klipp och material från andra världskriget och genuina inspelningar ifrån ett slakthus – där vi bland annat får beskåda kosherslakt, vilket jag högst personligen tycker är vedervärdigt. Dessa klipp utgör hur som helst runt tio procent av hela filmen, varav de resterande nittio är så uppenbart fejkade att de emellanåt blir rent av skrattretande. Hur någon kan ha trott att de iscensatta klippen är verkliga går över mitt förstånd – såvida inte VHS-kvalitén gjorde sitt då.

I vanliga fall brukar jag få myror i kallsongerna av att sitta och titta på den här typen av film – eller mockumentär om man så vill. Den här gången fick jag inte det. Jag fann den monotona dialogen som spelas igenom majoriteten av filmen stundtals intressant och tankvärd, medan i andra stunder blev började den lalla iväg i en massa filosofiskt tjafs. Den här monologen är hur som helst filmens största behållning skulle jag säga.

Faces Of Death är inte en bra eller nämnvärt intressant film. Att de dessutom spelat in hela sju uppföljare till den är för mig obegripligt (även om jag har läst att flera av uppföljarna ska ha material från föregångarna) och jag har inga som helst planer på att se någon av dem heller – den här första räckte gott och väl. Skippa.

No Comments

Melancholie der Engel av J

juni 17th, 2018 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Melancholie der EngelDe två medelåldersmännen Katze (Carsten Frank / Frank Oliver) och Brauth (Zenza Raggi) har en mörk hemlighet tillsammans. De två vännerna möts återigen efter flera år för att dela sina sista dagar i det gamla huset där allting hände för länge sedan. Med tre kvinnor de möter på vägen dit börjar atmosfären att återkomma en andra gång. När Heinrich (Pietro Martellanza), en gammal konstnär, bestämmer sig för att dyka upp och medverka ändå får vännerna deras sista chans att skära av alla band till det förflutna och klara upp en gammal affär. I det melankoliska av det annalkande slutet återupplever Katze alla situationer av hans liv. I dödens timme är han inte längre ensam.

För omkring två år sedan läste jag i en tråd i en Facebookgrupp som jag var – och fortfarande är – medlem i om extrema skräckfilmer, där trådskaparen tog upp bland annat A Serbian Film och ville ha förslag på andra magstarka skräckfilmer. En av de som svarade nämnde att den tyska filmen Melancholie der Engel (Ängelns Melankoli) var troligtvis den filmen han hade haft mest svårt att ta sig igenom i en sittning – och då var han ändå, enligt honom själv, en van tittare av ”extreme horror” filmer, det vill säga filmer med minimala manus och tonvis med sadistiskt ultravåld. Att Melancholie der Engel skulle vara sju resor värre än A Serbian Film nämndes av någon också, vilket fick mitt intresse att vakna till liv. Det var två år sen det…

Ska jag vara helt ärlig har jag faktiskt dragit mig för att sätta mig och titta på Melancholie der Engel. Inte för att jag inte klarar av att se ultravåldsamma och äckliga filmer utan för det faktum att jag inte är tolv år längre. Sätter jag mig för att titta på film vill jag ha en ordentlig handling, hur skev och knäpp den än må vara. Jag vill ha hyfsade skådespelare (såvida det inte är en cheesig skräpfilm från 80-talet, då får det vara åt vilket håll det vill) och jag vill även känna att jag blir underhållen av filmen jag tittar på. När jag tittar på filmer så som Melancholie der Engel blir jag bara trött.

Filmens regissör, Marian Dora, har här försökt göra någon skum form av arthouse film blandat med extrem skräck, ultravåld och äckel (spyor, avföring, golden showers etc) med ett lövtunt manus, usla skådespelare och med en speltid på cirka hundrasextio minuter (det vill säga två timmar och fyrtio minuter) gör den här filmen nästintill ogenomlidlig. Så pass ogenomlidlig att jag vid flera tillfällen övervägde att stänga av skiten och göra någonting annat, mer produktivt med min tid – som exempelvis sortera strumplådan eller städa toaletten med en tandborste.

Jag personligen gillar gore och fiktivt våld, både i filmer, spel, TV-serier, comics.. you name it. Men när det inte finns någon röd tråd att följa i en film tappar jag intresset ganska snabbt och när skiten dessutom ligger på nära tre timmar i speltid känns det mer som ett straff att ta sig igenom den än någonting annat. Jag förstår helt enkelt inte hur man som vuxen kan tycka att den här typen av film är bra – eller underhållande.

Så, är Melancholie der Engel värre än A Serbian Film? Innehållsmässigt är den äckligare, men den är inte lika osmaklig som A Serbian Film. Å andra sidan har A Serbian Film ett manus, bra skådespelare, överlag bra effekter och ett budskap bakom allt våld, medan Melancholie der Engel inte har något av det. Den är bara rakt igenom skitdålig, ointressant och vedervärdig. Skippa den här dyngan.

No Comments

Leatherface av J

juni 4th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att Texas Rangern Hal Hartman’s (Stephen Dorff) dotter hittats död riktas misstankarna mot den ökända Sawyer familjen. Då polisen inte har några bevis mot dem kan de inte göra något. Hartman är dock övertygad om att de är inblandade i hans dotters död och beslutar att de minderåriga i familjen skall tas om hand varpå Jed Sawyer, den yngste i familjen, skickas iväg till Gorman House Youth Reformatory – en anstalt för omhändertagna barn och ungdomar – där han spenderar tio år under en ny identitet.

Under ett upplopp inne på anstalten lyckas en liten grupp intagna att fly och tar i sin flykt den unga sköterskan Lizzy (Vanessa Grasse) och medfången Jackson (Sam Strike) som deras gisslan. Jagad av polisen med Hartman i spetsen beger sig gruppen ut på en våldsam och infernalisk resa som, utan deras vetskap, sakta men säkert formar en framtida ondska.

Från samma produktionsbolag som gav oss Texas Chainsaw 3D 2013 släppte den senaste installationen i The Texas Chainsaw Massacre franchisén förra året; Leatherface. Filmen är, om någon inte har förstått det än, en prequel till originalfilmen från 1974 – en origin story för karaktären Leatherface. En väldigt onödig sådan. Likt Rob Zombie’s urusla remake av Halloween försöker Leatherface ge ondskan en bakgrund, en anledning till att göra det den gör. Vilket är fullständigt onödigt för karaktärer som Michael Myers och Leatherface.

Det slog mig några gånger under filmens gång att Leatherface inte kändes som en Texas Chainsaw film. Fan, den kändes stundtals inte ens som en origin story för karaktären heller tack vare att fokuset låg på flera andra karaktärer under majoriteten av speltiden. Först under de sista tio minuterna började jag få ordentliga Texas Chainsaw vibbar av filmen, vilket känns lite märkligt med tanke på filmens titel.

Jag misstänker att många fans av originalet antingen hatar filmen redan eller kommer göra det. Även om jag har stor respekt för originalet och tycker att det är en bra film så håller jag inte den så pass kär att jag måste spy galla över såna här mjölkningar; Leatherface är okej för vad den är i mina ögon, även om den är onödig. Skådespelarna är bra och effekterna är praktiska till större delen (vad jag kunde se i alla fall) och ser överlag bra ut. Filmens största problem ligger som sagt i det svaga manuset och ska jag vara helt ärlig hade jag faktiskt föredragit om de gjort ytterligare en remake och eventuellt några uppföljare till den istället för att dansa runt originalet.

Nåja. Leatherface har sina brister men är överlag okej för vad den är. Jag har dock svårt att tro att die hard fans av originalet kommer att uppskatta den här filmen.

Läs gärna mina äldre recensioner av de tidigare filmerna i franchisén: 1, 2, 3, 4, 2003 remaken, 2006 prequelen till remaken och Texas Chainsaw 3D. Ha gärna överseende med hur de första sex recensionerna är skrivna då de var några av de första jag faktiskt skrev och publicerade på internet, för över tio år sedan i skrivande stund. Plus att mina åsikter om filmerna har, som mycket annat, förändrats lite grann sedan jag skrev dem.

No Comments

Jennifer’s Body av J

maj 28th, 2018 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Den nördiga, reserverade Needy (Amanda Seyfried) och den arroganta, egenkära Jennifer (Megan Fox) är bästa vänner sedan sandlådan, trots att de har väldigt lite gemensamt. Men de får ännu mindre gemensamt med varandra efter att den lokala puben har brunnit ner då Jennifer plötsligt verkar ha utvecklat en stor aptit för mänskligt blod. Allt eftersom deras manliga klasskamrater faller offer för Jennifer’s blodtörst måste Needy ta reda på hemligheten bakom hennes väninnas förvandling och finna en väg att stoppa hennes blodiga framfart innan den drabbar Needy’s pojkvän Chip (Johnny Simmons).

Jennifer’s Body är en ganska typisk higschool skräck-komedi från 2009, vars största dragplåster troligtvis är Megan Fox. Jag gillade den här filmen. Varför den floppade på bio när den kom förstår jag inte riktigt då den är välspelad, kul och underhållande. Visst, den bjuder inte på speciellt mycket nytt egentligen men den är å andra sidan en ganska skön popcornfilm som rullar förbi utan några större bekymmer.

Har du missat Jennifer’s Body och är sugen på en bra och lättsam (om än blodig) skräck-komedi är det ett bra val till filmkvällen. Rekommenderas.

No Comments

Wai dor lei ah yut ho (aka Dream Home) av J

maj 26th, 2018 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Som barn kunde Cheng Lai Sheung (Josie Ho) se Hong Kong’s berömda Victoriahamn från hennes lägenhet. Men allt eftersom tiden gick blev de gamla byggnaderna framför hennes hem demolerade för att göra plats åt ett stort bostadsprojekt som nu blockerar utsikten av hennes kära hamn. Hon svär att hon ska spara ihop tillräckligt med pengar för att köpa en ny lägenhet med en magnifik havsutsikt, men trots att hon har flera jobb inser hon snart att hon aldrig kommer att ha råd med sin dröm. Men så plötsligt slår det henne; för att få vad hon vill ha måste hon ta saker och ting i egna händer – hur blodiga de än må bli…

Wai dor lei ah yut ho – eller Dream Home i Sverige – är en Hong Kong slasherfilm från 2010 – och det är en bra sådan. Storyn är fängslande, skådespelarna är bra och effektmässigt är filmen snygg och bitvis riktigt grisig, fast på ett satiriskt sätt. Med det sagt menar jag inte att filmen är speciellt rolig (med undantag för en och annan grej som fick mig att garva högt) utan mer att den har en viss ironi över sig.

Jag har inte så mycket mer att säga egentligen. Gillar man slasherfilmer med en mer seriös (om än ironisk och satirisk) ton är det här ett bra val för en filmkväll. Jag ger den en tumme upp och en rekommendation. Se den.

No Comments

Wyrmwood av J

maj 25th, 2018 | Postad i Action, Film, Komedi, Skräck/Rysare

Ett meteorregn över Jorden är startskottet till slutet då den lyckas utlösa en zombie apokalyps. Mekanikern och familjemannen Barry’s (Jay Gallagher) liv slits i stycken i och med det annalkande slutet. Hans syster, Brooke (Bianca Bradey), har i sin tur blivit kidnappad av en grupp gasmaskklädda soldater och blir experimenterad på av en psykotisk doktor. Medan Brooke planerar sin flykt beger sig Barry, ovetandes om sin systers situation, ut på vägarna för att hitta henne och slår sig ihop med tre andra överlevanden, Benny (Leon Burchill), Frank (Keith Agius) och Kelly (Cain Thompson). Men att hitta Brooke och samtidigt göra det i ett stycke är lättare sagt än gjort då vägarna kantas av horder med köttätande bestar som vill se gruppen som sin lunch…

Likt fransmännen vet australiensarna i regel (i alla fall av vad jag har sett) hur man gör underhållande film – och Wyrmwood är inget undantag. Den bjuder inte på någonting nytt eller speciellt överraskande, men var å andra sidan en av de bättre zombiefilmerna som kommit sista tjugo åren. Filmens action var underhållande och de små referenserna till Mad Max som var strödda över hela filmen var kul (exempelvis påminner huvudkaraktären en hel del om Max Rockatansky). Det filmen faller lite grann på är dess humor som är ganska hit ‘n miss, i alla fall för min del. En del gags var klockrena, medan andra föll väldigt platt.

Wyrmwood bjuder som sagt inte på någonting nytt eller speciellt överraskande, men den fungerar utmärkt som en kul popcornfilm och utklassar en hel del skit i genren. Den får en tumme upp och en rekommendation av mig – även om jag hade klarat mig finfint utan de komiska elementen, som verkar vara ett måste i dagens zombiefilmer av någon underlig anledning.

En serie baserad på filmen verkar även vara under produktion, under titeln Wyrmwood TV. Flera karaktärer från filmen verkar även ska dyka upp i den. Den som lever får se…

No Comments

Zombieworld av J

maj 24th, 2018 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Det här är en av de mest bisarra antologifilmer jag har sett tror jag. Filmen har ingen handling, utan är bara en handfull ihopplockade kortfilmer med zombie-tema från 2010, 2011, 2012 och 2013, som knyts ihop med några korta sekvenser där ett nyhetsankare på en TV-station berättar vad som pågår i ”Zombieworld” mellan varje kortfilm.

Kortfilmerna som är med här är följande:
Teleportal
Brutal Relax
Dark Times
Home
I Am Lonely
Dead Stop
Certified
Fist Of Jesus
Apocalypse Marathon
Dead Rush (som spelades in i långfilmsversion tre år efter att den gjordes)

De bästa kortfilmerna hands down är Fist Of Jesus och Brutal Relax, som bägge fick mig att gapskratta och som var sjukt underhållande. Det som är synd är att de ligger först och sist i ordningen av kortfilmer. Allt mellan dem varierar från okej till skräp. Sååå… spana in bägge dessa kortfilmer här nedanför och skippa Zombieworld, du sparar in i runda slängar en timme på det.

No Comments

Cabin Fever (2016) av J

maj 22nd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Fem college-studenter har hyrt en stuga långt ute i skogen för några dagars avkoppling. Den fina stämningen byts dock snart ut mot ren och skär terror då ett mystiskt och aggressivt köttätande virus plötsligt börjar sprida sig bland dem…

Cabin Fever remaken från 2016 är utan tvekan en av de mest poänglösa remakes som någonsin gjorts. Varför de inte bara gjorde en fjärde film – med ett helt nytt manus – istället för en remake med ett manus som i stort sett är exakt samma film som originalet som kom enbart fjorton år tidigare övergår mitt förstånd. I mina förberedelser för att se remaken gick jag hur som helst tillbaka och såg om de tre originalfilmerna innan dess…

Originalfilmen från 2002 är fortfarande en ganska usel film. Konceptet är det absolut ingenting fel på och effekterna är ganska bra också. Det som förstör filmen är karaktärerna, som överlag beter sig som totala jävla idioter. Jag vet att man måste kunna tillåta att karaktärer beter sig korkat i skräckfilmer och att de ofta använder arslet istället för huvudet, men karaktärerna i Cabin Fever tar ett gigantiskt kliv över gränsen till vad jag kan acceptera – och då ska man också komma ihåg att jag är ett stort fan av slasherfilmer där det i stort sett är en tumregel att karaktärerna i filmerna beter sig som idioter. Att huvudkaraktärerna är jävla as också hjälper knappast filmen, snarare tvärtom. Jag menar, varför ska jag hålla på karaktärer som beter sig som narcissistiska skitstövlar så fort skiten träffar fläkten? Jag förstår att det ska föreställa att karaktärerna är livrädda, men kom igen…

Cabin Fever 2: Spring Fever – som Ti West distanserat sig ifrån – är i mitt tycke en betydligt mer underhållande film. Den är våldsammare, äckligare och är överlag en betydligt roligare film. Cabin Fever: Patient Zero – den tredje filmen – är bättre än originalet och fortsätter i samma fotspår som den andra filmen och har några riktigt vedervärdiga sekvenser. Kort sagt; jag föredrar uppföljarna över originalet vilken dag som helst. Sen har vi ju som sagt remaken…

Även om remaken är både onödig och poänglös så gillar jag faktiskt den mer än originalet. Karaktärerna beter sig fortfarande som idioter och svin och manuset är i stort sett exakt samma film som originalet (en del repliker och scener är direkt tagna ur originalet), så vad gör att remaken är bättre i mina ögon? Jo, filmens gore effekter. De är både bättre och äckligare här än i originalet. Med det sagt menar jag givetvis inte att den här filmen är bra, utan bara att den är mer sevärd än den film den är baserad på. En lustig grej som slagit mig nu efter att jag har sett remaken är att både uppföljarna och remaken slår originalet på fingrarna när det kommer till effekter och gore, vilket var en stor del av Cabin Fever; att visa en massa äcklig gore.

Hur som helst vet jag inte vem Cabin Fever remaken är menad för. Fans av originalet lär hata den och med tanke på att det överlag inte är en speciellt bra film (mycket tack vare att den är baserad på ett redan uselt manus) tvivlar jag på att nykomlingar till franchisén kommer gilla den heller. Personligen tycker jag inte att den är bra, men jag ser hellre om den än originalet.

Läs gärna mina recensioner av Cabin Fever, Cabin Fever 2: Spring Fever och Cabin Fever: Patient Zero också – även om de är till en viss del föråldrade.

No Comments

L’étrange couleur des larmes de ton corps (aka The Strange Colour Of Your Body’s Tears) av J

maj 13th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Efter en lång arbetsresa kommer Dan Kristensen (Klaus Tange) hem och upptäcker att hans fru är försvunnen. Han inser snart att försvinnandet på något sätt hänger ihop med den beslöjade änkan på övervåningen vars man också försvann plötsligt för många år sedan – och hon är inte den enda grannen som verkar veta något om de mystiska händelser som huset hyser…

Hur sköljer man ner en usel arthouse film på sämsta sätt? Jo, med ytterligare en usel arthouse film så klart. Efter att jag hade sett klart den genomusla Amer slog jag igång huvudfilmen på skivan från Njutafilms, L’étrange couleur des larmes de ton corps – eller The Strange Colour Of Your Body’s Tear.

Med tanke på att jag hade genomlidit nittio minuter av dravel precis innan jag satte mig och såg den här filmen var mitt tålamod redan under stor press. Givetvis föll inte den här filmen mig speciellt mycket i smaken heller då den i stort sett gör ungefär samma sak som Amer, med det lilla undantaget att det någonstans i den här röran finns ett faktiskt manus – som blir bortsullat på grund av att filmskaparna ska vara edgy och konstnärliga av sig. Hur som helst gillade jag den här filmen mer, även om inte det säger speciellt mycket.

Filmen ska vara någon form av hyllning till den gamla italienska giallo genren, i form av en arthouse film. Huruvida detta stämmer eller inte vet jag inte riktigt då jag knappast är någon expert på giallo genren och ska jag vara ärlig är jag inte speciellt intresserad av den heller, trots att den ses av en del fans som en föregångare till slasherfilmen.

L’étrange couleur des larmes de ton corps var hur som helst skit och ska jag vara ärlig förstår jag mig inte på folk som tycker att den här typen av film är bra – jag hade fått ut mer om jag hade stängt av TVn och suttit och tittat på den i cirka nittiofem minuter. Skippa.

No Comments

Tremors: A Cold Day In Hell av J

maj 12th, 2018 | Postad i Action, Film, Komedi, Skräck/Rysare

Efter att en grupp unga forskare har funnits döda några kilometer ifrån en forskningsstation vid Nanavutprovinsen, Kanada kallas Burt Gummer (Michael Gross) och hans följeslagare Travis (Jamie Kennedy) in av Dr. Rita Sims (Tanya van Graan) då fyndplatsen tyder på att det handlar om en Graboid-attack. På väg dit blir deras flygplan attackerat av en Ass-Blaster, som lyckas skada planets motor. Strandsatta i det kanadensiska Arktis måste nu Burt och Travis, tillsammans med personalen vid forskningsstationen, neutralisera det överhängande hotet från de gigantiska underjordsvarelserna – vilket också kan bli Burt’s sista uppdrag då han börjar visa tecken på en långt gången sjukdom, en sjukdom som enbart går att bota med antikroppar från en levande Graboid…

Jag citerar ur min egen recension av Tremors 5: Bloodlines: ”Filmen levererade det jag ville ha och lite därtill. Jag skulle till och med kunna sträcka mig så pass långt att säga att det här är den bästa uppföljaren tätt efter tvåan och får mig att önska en sjätte film i serien.” Spola sedan fram tiden nästan tre år och här står vi nu med film nummer sex i Tremors serien i form av Tremors: A Cold Day In Hell – och vilken jävla film.

Den här sjätte installationen i serien lyckas peta ner femman från tredje bästa platsen och återgår från originalkonceptet; en isolerad plats som hamnar under belägring av monster, där en handfull människor måste samarbeta för att överleva och slå tillbaka hotet. Det fungerade bra i de två första filmerna (och fyran) och det fungerar lika bra här – speciellt med tanke på alla referenser till den första filmen som klämts in.

Skådespelarna är bra och Michael Gross är som vanligt i högform som Burt. Effekterna ser bra ut trots att det, givetvis, är CGI som använts. Manuset är välskrivet och så, men det bjuder inte på jättemycket nytt egentligen. Visst, de har bytt miljö från ökenlandskap till en plats med kallare klimat men det är i stort sett samma grej som gäller som i de tidigare filmerna – inte för att det irriterar speciellt mycket, men förväntar man sig någonting nytt lär man bli besviken på den fronten.

Hur som helst så tokdiggar jag Tremors: A Cold Day In Hell och är man ett fan av de tidigare filmerna och/eller TV-serien kommer den troligtvis att falla en i smaken. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner på 1, 2, 3, 4, 5 och TV-serien också.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud