Helt Perfekt Glob

Babysitter Massacre av J

En grupp unga kvinnor slog sig ihop under deras tonår för att driva en barnvaktsklubb tillsammans, men när en av dem plötsligt dog föll gruppen isär. Nu, flera år senare, är de på väg att gå separata vägar för att gå på college, men på Halloween börjar någon att tortera och mörda alla medlemmar i den gamla klubben en efter en…

När jag satte mig för att titta på Babysitter Massacre från 2013 så var mina förväntningar lagomt ljumna. Jag visste att filmen skulle vara dålig, men jag förväntade mig i alla fall att filmen skulle leverera billigt våld och antagligen tonvis med tuttar (vilket är typ det enda låg/nollbudget slashers från de senaste femton, tjugo åren brukar ha att erbjuda). Döm då av min förvåning då den var helt tuttlös och hade minimalt on-screen våld. Jag kliade mig i huvudet och undrade vad poängen med filmen isåfall var. När jag sedan satte mig för att skriva den här recensionen av filmen kom jag på någonting; versionen av filmen jag tittat på låg på youtube och låg på sjuttioen minuter, medan IMDB sa att dess totala speltid skulle ligga på sjuttioåtta minuter. Vart fan hade de där sju minuterna tagit vägen egentligen?

Jag bestämde mig således att avvakta med att skriva den här recensionen och begav mig ut på internet och hittade filmen på en fulstream där speltiden var sjuttioåtta minuter. Jag slog igång den och insåg till min fasa att versionen jag tittat på på youtube var en totalt sönderklippt och redigerad version av filmen. Då jag delvis är en idiot och delvis inte känner att jag kan ge ett rättvist omdöme av en film om jag inte har sett hela filmen så satte jag mig för att se den oklippta versionen av den.

Men nä, filmen vart inte nämnvärt bättre av filmens on-screen våld eller de tutt- och full frontal scener som saknades i youtube versionen. Hade jag fortfarande varit en hormonstinn fjortonåring hade säkert filmen klingat bättre för mig, men när det enda filmen har att erbjuda är usla effekter, halv- och helnakna brudar (som en form av stand-in för ett uselt manus) och en massa gap och skrik checkar jag ut mentalt. Skådespelet ligger på en lägre nivå än vad den brukar göra vanligtvis i de flesta porrfilmer och även om jag eventuellt hade kunnat tyckt att filmen har en trashig charm så kunde jag inte komma ifrån att jag höll på att få en hjärnblödning så fort någon öppnade truten.

Så efter att ha sett Babysitter Massacre två gånger kan jag med gott samvete säga att den inte är värd att se överhuvudtaget, oavsett om man ser den klippt eller inte. Det här är bedrövligt skräp som absolut ingen behöver titta på.

Memorial Valley Massacre av J

Den nya campingplatsen Memorial Valley har precis slagit upp sina grindar och billaster med glada och förväntansfulla campare har börjat anlända till platsen. Vad ingen vet är att något hotfullt observerar dem från den intilliggande vildmarken och när flera gäster plötsligt börjar hittas döda måste skogsvakten George (John Kerry) och sonen till campingens ägare, David (Mark Mears), att försöka sätta stopp för blodbadet, men det verkar samtidigt som att George vet mer om de fasansfulla morden än vad han egentligen berättar…

Memorial Valley Massacre – som blivit släppt under flertalet andra titlar, så som Memorial Day, Valley Of Death och Son Of Sleepaway Camp (även om inte filmen har ett dugg med Sleepaway Camp filmerna att göra så var det den internationella titeln för filmen, där klipp med hårdporr hade blivit instoppade också) – är en smått märklig sen-80-tals slasher. Runt samma tid (och lite innan) kom det en drös med SOV (Shot-on-video) slasherfilmer som inte bara såg gräsliga ut, de var inte nämnvärt bra heller. Till skillnad från de filmerna har Memorial Valley Massacre en hyfsat professionell touch då den både ser ganska bra ut och är (märkligt nog) överlag ganska välspelad (så när som på någon enstaka sidokaraktär) och då jag hade förväntat mig en riktig skitfilm rent produktionsmässigt så vart jag väldigt förvånad när sluttexterna började rulla.

Men med det sagt; filmen har andra problem, bland annat i form av att det tar ungefär en evighet och lite därtill för den att komma igång ordentligt. För att vara en slasherfilm från 1989 så har den en extremt lång buildup innan liken börjar staplas på hög, men när det väl händer går det i en jävla fart (vilket räddar filmen). Ett annat problem filmen har är hur ointressant dess mördare är. Hans bakgrundshistoria är hyfsat finurlig, men karaktären i sig känns något oinspirerad och i ärlighetens namn ganska tråkig. Jag älskar mina maskerade slashers och hade tagit det vilken dag som helst över vad jag fick i den här filmen.

Memorial Valley Massacre är hur som helst överlag okej. Det största problemet med den är som sagt den där uppförsbacken som är den första timmen, men när filmen väl får tummen ur så trycker den plattan i mattan och blir i slutändan väldigt underhållande i all sin dumhet. Jag blev ärligt talat förvånad över hur mycket bättre den visade sig vara än vad jag initialt trodde, vilket kanske säger en del om vad för skräp som finns i slasher subgenren…

Phantoms av J

Dr. Jennifer ”Jenny” Pailey (Joanna Going) tar med sig sin yngre syster Lisa (Rose McGowan) från Los Angeles till Snowfield, Colorado, för att få bort henne från dåligt umgänge. Väl där finner de att staden är övergiven. Gatorna ligger öde och några av dess invånare ligger oförklarligt döda inne i sina hus medan resten är spårlöst försvunna. Efter en rad märkliga saker inträffat får de sällskap av sheriffen, tillika före detta FBI agenten, Bryce Hammond (Ben Affleck) och hans två biträden Stuart ”Stu” Wargle (Liev Schreiber) och Steve Shanning (Nicky Katt). Gruppen hittar snart fler döda och ett mystiskt meddelande till en Dr. Timothy Flyte (Peter O’Toole).

Efter att de lyckats få iväg ett meddelande till myndigheterna flygs Dr. Flyte in för att hjälpa militär- och forskningspersonal i den karantänsatta staden att undersöka det mystiska fenomenet. Men de inser snart att det inte längre handlar om att stoppa vad som än har utplånat stadens invånare, utan att komma därifrån levande…

Phantoms från 1998 – som är skriven av Dean R. Koontz och baserad på hans bok från 1983 med samma namn – är en film jag har vetat om ända sedan den kom, men som jag aldrig har brytt mig i att se. Största anledningen till att jag aldrig såg den när den kom var antagligen på grund av det extremt generiska svenska omslaget vi fick på filmen. Den tilltalade mig helt enkelt inte. Men efter att jag hörde om den på en podcast för ett par, tre år sedan så införskaffade jag mig den på dvd och nu äntligen var det dags att se den – tjugofem år efter att den släpptes – och herrejävlar…

Det här är exakt den typen av sci-fi skräck nonsens jag gillar. Filmen är lite som en korsning mellan The Thing, The Blob remaken från 1988, Dreamcatcher (även om den kom ett par år senare) och är fullkomligen bonkers. Den börjar lite trevande och sätter en nästan kuslig stämning i den första halvan (typ) för att sedan fullständigt spåra ur under den andra, vilket jag inte riktigt var beredd på men som jag välkomnade varmt.

Phantoms är allt annat än tråkig och helt enkelt God Underhållning från slutet av 90-talet och en klockren sci-fi skräckis som jag definitivt kommer återkomma till. Rekommenderas.

Spiral: From The Book Of Saw av J

Den tanklöse och uppkäftige kriminalaren Ezekiel ”Zeke” Banks (Chris Rock) jobbar i skuggan av sin far Marcus Banks (Samuel L. Jackson), en väl ansedd poliskommisarie, samtidigt som han är hatad av sina kollegor då han satte dit en korrupt polis tolv år tidigare. Efter att ha blivit ihopparad med nykomlingen William Schenk (Max Minghella) sätts han på att undersöka en rad mord som alla har kusliga likheter med Jigsaw-morden som inträffade år tidigare, varpå han snart finner sig i centrum av mördarens morbida lek…

Jag har alltid gillat Saw filmerna. Även om de senare filmerna spårar ur fullständigt och kvalitén överlag börjar dippa runt fem filmer in så tycker jag ändå serien har hållt en något så när hög nivå när det gäller underhållningsvärdet i dem – hur idiotiskt och urspårat det än blir i de senare uppföljarna. När Spiral: From The Book Of Saw precis hade släppts var jag taggad på att se den, men tappade ganska snabbt intresset och lusten att göra det då i stort sett alla (även personer som jag vet gillar franchisén överlag) sa att den var riktigt dålig och definitivt den sämsta i serien. Jag brukar i regel inte bry mig i vad andra tycker om filmer, men i det här fallet vart det att jag puttade filmen framför mig. Hur som helst, nu när Saw X (som ska utspela sig mellan Saw II och Saw III) ska släppas om någon månad tyckte jag att det äntligen var dags att ta itu med den här filmen.

Nu när jag äntligen har sett filmen så kan jag väl säga att jag inte tycker att filmen var så jävla dålig som många sa att den skulle vara. Visst, det är en ganska svag del i franchisén och den har en del problem, men genomusel? Nej, det tycker jag inte.

Det största problemet med filmen är (utan någon större tvekan) Chris Rock. Det var förvisso kul att han försökte sig på en seriös roll, men han var verkligen inte rätt man att bära en Saw-film – speciellt inte med tanke på att hans gapiga persona sken igenom hans försök till seriöst skådespel titt som tätt. Samuel L. Jackson var kriminellt underanvänd här (som han oftast är), samtidigt som han knappt hade någonting att göra i filmen heller. Övriga skådespelare gjorde i alla fall ett hyfsat jobb, men den stora elefanten i rummet var som sagt Chris Rock.

Något annat som också brast en aning var filmens manus. Jag gillade handlingen förvisso men jag tyckte samtidigt att det var alldeles på tok för uppenbart vart saker och ting var på väg och vem som skulle visa sig vara den som låg bakom allt i slutändan trots manusförfattarnas försök att luras, vilket gjorde att upplösningen kändes något platt men samtidigt tillfredsställande (antagligen för att det knappt finns några karaktärer i den här filmen som man vill vurma för).

Nåja. Jag trodde Spiral: From The Book Of Saw skulle vara betydligt mycket sämre än vad jag i slutändan tyckte att den var. Det är definitivt en svag del i franchisén, men riktigt så usel som många sa att den var är den inte. Nu ska jag vänta på Saw X.

Läs gärna mina och H’s recensioner av de tidigare filmerna också, länkade här nedanför:
Mina; 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8
H’s; 3, 4, 7 och 1 – 5 på bluray

Meg 2: The Trench av J

Fem år har gått sedan Jonas Taylor (Jason Statham) med nöd och näppe lyckades döda en Megalodon – en förhistorisk gigantisk haj – som hade lyckats ta sig ut ur Marianergraven. Han har sedan dess börjat slåss mot miljöbrottslingar och har efter forskaren Suyin Zhang’s död uppfostrat hennes dotter Meiying (Shuya Sophia Cai) tillsammans med hennes morbror och Suyin’s bror Jiuming Zhang (Jing Wu), som har slagit ihop sitt eget företag med hans fars tillsammans med den förmögna finansiären Hillary Driscoll (Sienna Guillory).

När Jonas och Jiuming leder en rutindykning ner i Marianergraven upptäcker de en illegal grävoperation av sällsynta mineraler i dess djup, ledd av legosoldaten Montes (Sergio Peris-Mencheta) – som har ett vendetta mot Jonas. I ett försök att dölja deras aktiviteter detonerar Montes sprängladdningar, vilket samtidigt resulterar i att ett stort hål slits upp i det språngskikt av hydrogen sulfid som skiljer den djupaste delen av Marianergraven från resten av världen – och släpper lös flera förhistoriska arter, däribland flera Megalodons…

När The Meg (recenserad här) kom hade jag tänkt att gå och se den på bio, men av en eller annan anledning blev det aldrig så. I efterhand så ångrade jag det när jag väl hade sett filmen och jag bestämde mig väl egentligen redan då att kommer det en uppföljare så ska jag se den på bio. Nu när uppföljaren äntligen släppts så fick det således bli ett besök till den lokala bion – och jag är definitivt inte besviken.

Meg 2: The Trench levererade det jag hoppades på att den skulle göra. Den är mer högljudd, mer actionpackad och mer bombastisk än sin föregångare, men minst lika (om inte mer) underhållande som den. Filmen är förvisso likt sin föregångare (och de flesta andra sommar-blockbusters) något förutsägbar, men jag ser å andra sidan inte det som något problem egentligen då filmen inte är menad att vara nämnvärt djup utan en ren popcorn-rykare – vilket är något den levererar med råge av.

Jag hade en kul stund med Meg 2: The Trench. Den är knappast nyskapande eller tänkvärd, men det är å andra sidan inte dess uppgift att vara det heller. Det här är God Underhållning och extremt lättuggat för den som vill ha en thrill ride i två timmar. Rekommenderas.

Critters: Bounty Hunter av J

En intergalaktisk prisjägare (Jordan Downey) anländer till ett hus ute i skogen för att ta itu med ett Krite-problem.

Critters: Bounty Hunter är en kortfilm på cirka sju minuter från 2014 som är regisserad, skriven, (delvis) producerad och klippt av ingen mindre än Jordan Downey – som även har den enda rollen i filmen och som ljudmixat den. Om du inte vet vem Jordan Downey är så är det mannen som gav oss ThanksKilling (recenserad här) och ThanksKilling 3 (recenserad här) några år innan han släppte den här kortfilmen. Hur som helst…

Critters: Bounty Hunter är i mångt och mycket en välgjord liten kortis. Den har en och annan referens till originalfilmerna och trots dess korta speltid så skulle jag nog faktiskt säga att det här är det bästa vi har fått i franchisén sedan Critters 2. Tyvärr är det ju som sagt bara en kortfilm, men jag hade inte tackat nej till en långfilm i samma anda – med en mörkare ton och mer gore.

Vill du spana in den här kortfilmen kan du göra det här nedanför.

Critters Attack! av J

Tjugoåriga Drea (Tashiana Washington) drömmer om att gå på det lokala colleget Leroy och tar motvilligt på sig ett jobb som barnvakt åt en professor som jobbar där i hopp om att lyckas komma in. Eftersom det visar sig vara besvärligare att underhålla professorns barn Trissy (Ava Preston) och Jake (Jack Fulton), samt hennes egen lillebror Phillip (Jaeden Noel), än vad hon trodde bestämmer sig Drea för att ta med dem ut på en utflykt. Vad de inte vet är att en grupp dödliga utomjordiska varelser – Krites – har landat i närheten och har börjat sluka allt levande som kommer i deras väg.

I början av 2019 släpptes Critters: A New Binge på streamingtjänsten Shudder, vilket från början spelades in som en långfilm men som senare delades upp i en åtta delar lång mini-serie. Jag har inte lyckats komma över serien i skrivande stund, men skulle jag göra det senare så kommer jag skriva om den då. Senare samma år, i Juli, släpptes hur som helst Critters Attack! – som är en reboot av franchisén.

Ska jag vara helt ärlig gick jag in i den här filmen med en gnutta skepsis. Dels för att filmen är en modern reboot av en klassisk franchisé som varit i stort sett död sedan tidigt 90-tal, men också för att jag inte hade hört speciellt mycket bra om den. Min skepsis visade sig vara delvis befogad.

Någonting jag insåg ganska snabbt när jag satte mig för att se filmen var att den är gjord för dagens unga publik, vilket för mig är en aningen märkligt då jag har svårt att tro att ungdomar överlag i dag vet vad Critters franchisén är för något. Filmen borde ha varit riktad mot oss som har någon form av nostalgisk koppling till de gamla filmerna, så varför de valt att gå den vägen de gått begriper jag inte. En annan sak jag insåg ungefär lika fort som ovanstående problem med filmen var att alla karaktärer är antingen irriterande eller idioter. Skådespelarna var helt okej i sina roller, men en del av dialogen gjorde att jag bitvis nästan började gnissla tänder.

Men under alla dessa problem så finns det en bra (eller åtminstone okej) – film. Effekterna ser riktigt bra ut och det faktum att de har försökt med någonting helt nytt rent manusmässigt var inte bara förvånande, det var även välkommet. Det som är synd är att de bra sakerna med filmen blir begravda under all dum skit som den gör i övrigt.

Critters Attack! är inte en speciellt bra film och det är definitivt den svagaste delen i franchisén, men jag tycker samtidigt att det var kul att få se en helt ny Critters film som jag aldrig tidigare hade sett. Synd nog var den inte riktad mot min målgrupp, vilket den borde ha varit. Tar man filmen för vad den är så är det en okej engångstitt, förväntar man sig något i stil med den första eller andra filmen lär man dock bli besviken.

Critters 4 av J

Efter att de två sista Krites äggen som existerar har lagts ombord på en rymdtransport försvinner kapseln i 53 år. Av en ren händelse hittar en grupp skrotsamlare ombord på ett privatägt rymdskepp den och tar den ombord. Kort efter får de order från det mäktiga företaget Terracor att möta upp dem på en rymdstation för överlämning av kapseln, men väl där finner de stationen övergiven och öde.

Det tillsynes enkla uppdraget de fått av Terracor tar snart en dödlig vändning när teamets kapten fifflar med kapseln och släpper lös Kritsen som precis har kläckts – och som i sin tur börjar föröka sig snabbt.

Critters 4 (som för övrigt spelades in samtidigt som Critters 3, men gavs ut ett år efter) är den filmen i franchisén som jag aldrig direkt gillat. Jag har aldrig haft något problem med att de skickade ut franchisén i rymden (likt Hellraiser och Leprechaun gjorde med sina fjärde installationer), problemet jag alltid haft med filmen är dels att den är extremt blodfattig och dels att trots att de har coola och futuristiska miljöer i den så blir den aldrig nämnvärt intressant. Inte ens Brad Dourif (som antagligen är det bästa med hela filmen) kan egentligen rädda filmen från mediokritet.

Något jag dessutom aldrig kommer förstå är varför de valde att ge filmen en mörkare ton än de tre första filmerna, men samtidigt inte göra den lika våldsam som de två första. Filmen är i stort sett helt befriad från humor (så när som på något enstaka gag här och där) till skillnad från föregångaren som åtminstone försökte vara rolig bitvis (även om den misslyckades med att komma upp i samma nivå som de två första installationerna i franchisén), men den har å andra sidan ungefär samma nivå av våld som Critters 3 – vilket gör den mörkare tonen ganska tandlös.

Men med allt det sagt så tyckte jag Critters 4 var bättre än vad jag mindes den som. Den är inte i närheten av de två första filmerna och den är, enligt mig, sämre än den tredje filmen, men den är inte den snarkfesten som jag mindes den som. Det händer nästan någonting hela tiden i den och även om jag bitvis började sträcka mig efter telefonen så lyckades filmen hålla mitt intresse i sitt grepp något så när den här gången. Karaktärerna är inte superintressanta, men jag ser hellre de här karaktärerna vilken dag som helst än dem i Critters 3. Det största problemet med karaktärerna här är väl att det är för många av dem som överlever till slutet…

Hur som helst så är Critters 4 inte en så skitdålig film som jag mindes den som. Den är inte superbra, men den duger gott att se om man inte har någonting annat att titta på – eller om man kör ett Critters marathon. Antingen eller.

Critters 3 av J

På vägen hem från en familjesemester stannar änklingen Clifford (John Calvin) och hans två barn Annie (Aimee Brooks) och Johnny (Christian Cousins / Joseph Cousins) till vid en rastplats efter att ha fått punktering. Clifford byter däck och de är snart på väg hemåt igen, ovetandes om att de fått med en handfull oönskade medpassagerare i form av Krites ägg. Kort efter att de anlänt hem till det fallfärdiga hyreshuset de bor i kläcks äggen och släpper lös en ny grupp med Krites som genast börjar tugga i sig hyresgästerna.

Som jag redan har nämnt var Critters 3 den filmen som introducerade mig till franchisén som barn. Att filmen var dubbad till tyska brydde jag mig inte så mycket om egentligen, att det var en skräckfilm med monster var det som fascinerade mig. Att den är betydligt sämre än de två första filmerna visste jag så klart inte om då, men det är å andra sidan någonting jag har lärt mig med åren och ett par, tre omtittar av den.

Critters 3 är inte dålig, men den känns å andra sidan väldigt platt. Karaktärerna är överlag ganska ointressanta och jag hade mer än gärna sett att fler av dem hade dött. De två första filmernas humor har dessutom vridits ned ordentligt och även om den skymtar förbi då och då så är den inte alls lika kul och fyndig som i föregångarna. Det största problemet med Critters 3 är väl egentligen att de vridit ned allting från de två första filmerna – vilket gör att filmen känns betydligt mycket längre än vad den egentligen är.

Jag tror personligen att Critters 3 hade kunnat bli en betydligt bättre film om de dels hade fortsatt på den redan inslagna vägen, men om de också hade gjort mer intressanta karaktärer än vad vi får här. Hooken med att placera de utomjordiska hårbollarna i ett hyreshus var inte en dum idé – problemet låg i utförandet, vilket i sin tur har gjort, som sagt, filmen väldigt platt.

Jag tycker Critters 3 är okej, men den kunde samtidigt ha varit så mycket bättre än vad den är – vilket är väldigt synd med tanke på de två starka första filmerna i franchisén.

Critters 2 av J

Två år har gått sedan familjen Brown hamnade under attack från de glupska utomjordiska varelserna kallade Krites på deras gård strax utanför den lilla staden Grover’s Bend. Brad Brown (Scott Grimes) har återvänt till staden för att spendera påsken tillsammans med sin mormor, ovetandes om att en otrevlig överraskning väntar på honom.

En handfull okläckta Krites ägg som gömts undan hittas på Brad’s gamla farm och misstas senare för att vara påskägg, vilket snart resulterar i att de nykläckta Krites börjar sätta tänderna i Grover’s Bend’s invånare. Lyckligtvis återvänder de intergalaktiska prisjägarna igen för att sätta stopp för Krites-problemet en gång för alla, men problemet är desto större till antalet den här gången och frågan är vad som kommer vara kvar av Grover’s Bend och dess invånare…

Critters 2 är den enda av de fyra första filmerna som jag aldrig såg som barn. Jag såg den första filmen tack vare att jag lyckades spela in den från TV. Den tredje filmen såg jag dubbad på tyska och den fjärde filmen hyrde jag hos den lokala filmbutiken, men den här andra filmen i franchisén lyckades jag aldrig få tag på. Det skulle dröja ganska många år innan jag faktiskt såg den för första gången, vilket var någon gång i mina tonår. Sist jag såg den var något år innan jag började skriva recensioner, kring 2006 eller 2007 skulle jag tro. Hur som helst så mindes jag den som en okej film, men att den inte var så mycket mer än så.

Nu när jag äntligen har sett om den så måste jag säga att jag vart positivt överraskad; Critters 2 är hysteriskt kul! Filmen tar allt som den första filmen gjorde men gör det större och mer bombastiskt än sin föregångare. Men till skillnad från den första filmen, som balanserade humor och skräck ganska bra, tippar den här filmen över ordentligt in i komedi-genren, medan dess skräck får stryka ganska fint på foten. Critters 2 är mer en komedi med skräckelement än en skräckfilm med humor i, som sin föregångare, är vad jag försöker säga här. Det är hur som helst inget problem då gagsen i filmen är gapskrattsroliga, även om de kanske är lite en produkt av 80-talet.

Hur som helst så är Critters 2 vad jag skulle kalla en lyckad uppföljare. Den expanderar på vad som redan gjorts, men gör samtidigt lite sin egna grej. Det är en kul och fartfylld film som passar perfekt som en double-bill tillsammans med originalet. Rekommenderas varmt.