| Subcribe via RSS

Annabelle Comes Home av J

mars 1st, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Demonologerna Ed (Patrick Wilson) och Lorraine Warren (Vera Farmiga) är fast beslutna att hindra demonen som tagit dockan Annabelle i besittning från att terrorisera fler oskyldiga offer och låser därför in den bakom heligt glas i ett särskilt rum för unika föremål i deras hem.

Ett år senare ska makarna resa iväg och lämnar deras dotter Judy (Mckeena Grace) tillsammans med sin barnvakt Mary Ellen (Madison Iseman).  Den lokala tidningen ifrågasätter dock Warren’s trovärdighet kring deras undersökningar kring det paranormala, vilket gör att tonåringen Daniela Rios (Katie Sarife), som nyligen förlorade sin far, får ett intresse för dem. Efter att ha lurat Mary Ellen lyckas hon få tillträde till det låsta rummet och i tron om att få kontakt med sin döda far släpper hon ut Annabelle dockan utan att ha en aning om de konsekvenser som nu väntar…

Annabelle Comes Home är utan tvekan den mest onödiga av Annabelle filmerna. Dels för att den inte tillför någonting nytt till Conjuring universumet överhuvudtaget och dels för att den levererar exakt samma sak för en tredje gång – vilket i sig inte behöver vara något dåligt, men filmer om en besatt docka som försöker vara läskiga fungerar bara så långt…

Men med det sagt så tycker jag ändå att Annabelle Comes Home är bättre än den första filmen. Varför? Jo, för att det faktiskt rör på sig och händer saker under större delen av filmen. Jumpscaresen är billiga och man kan förutse dem ungefär tre miljoner år innan de inträffar, men jag tar hellre sådana vilken dag i veckan som helst över en skräckfilm där det knappt händer någonting alls. Förrän på slutet då. Vissa scener i filmen fungerar bra och ska jag vara ärlig så gillade jag idéen filmen har, trots att den inte tillför franchisén nämnvärt mycket – eller någonting överhuvudtaget egentligen.

Annabelle Comes Home är en generisk skräckfilm som antagligen bara gjordes för att suga ur några extra kronor ur Conjuring franchisén innan The Conjuring 3 släpps. Filmen är hur som helst i slutändan en okej stund framför TVn trots dess problem.

No Comments

Annabelle: Creation av J

mars 1st, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Dockmakaren Samuel Mullins (Anthony LaPaglia) och hans fru Esther (Miranda Otto) öppnar sitt hem för nunnan Syster Charlotte (Stephanie Sigman) och sex föräldralösa flickor efter att deras barnhem blivit stängt. Samuel förklarar för flickorna att de får vistas i alla rum utom två; Esther’s rum och ett låst rum som tillhört makarna Mullins’ dotter Bee (Samara Lee), som omkom i en tragisk olycka tolv år tidigare.

Den funktionshindrade Janice (Talitha Eliana Bateman) vaknar en natt av oväsen och finner en lapp som säger ”Hitta mig” och lyckas smyga in i Bee’s gamla rum, som av någon anledning nu står olåst. Hon hittar där en nyckel som går till garderoben i rummet, i vilken hon finner en kuslig docka, ovetandes om att hon har precis släppt lös en ondska som i sin tur har fäst ett intresse för henne…

Har du någon gång sett en film som du avskytt så pass mycket att du antingen har undvikit att se dess uppföljare helt eller skjutit på det i flera år, trots att du fått höra från flera håll att de är bättre än originalet? Ja, klart du har. Annabelle (recenserad här) är en sådan film för mig. Jag har hört otaliga gånger att Annabelle: Creation skulle vara betydligt bättre än sin föregångare. En del har även sagt att den skulle vara läskigare. Hur som helst har jag nu alltså äntligen sett Annabelle: Creation – och det efter att ha sett om Annabelle.

Jag tycker fortfarande att Annabelle är en tråkig film, men jag hatar den inte lika mycket som vid min första titt. Den har sina stunder här och där, men är överlag på tok för händelselös och saknar dessutom ett ordentligt klimax.

Annabelle: Creation är ett ordentligt steg upp från sin föregångare i alla fall och som många sagt till mig så var den faktiskt bättre än originalet. Skräcken är mer full-on, det rör på sig ganska mycket även om det aldrig blir nämnvärt läskigt och filmen har ett ordentligt klimax på slutet som man förväntar sig av den här typen av filmer. Jumpscares, höga ljud och snabb klippning är vad som erbjuds här och det är väl föga förvånande för den som är bevandrad i genren.

Kort sagt så kan man väl säga att Annabelle: Creation är ganska standard i sitt utförande men att den samtidigt överträffar sin föregångare och tillhör en av de bättre filmerna som är anknytna till Conjurin-univsersumet. Den är inte felfri i mina ögon (däribland att dess speltid hade kunnat kortats ned en aningen), men den är så pass bra att den får sig en försiktig rekommendation.

No Comments

Kamisama no iu tôri av J

februari 21st, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

Högstadieeleven Shun Takahata (Sôta Fukushi) lever ett ordinärt tonårsliv, men är uttråkad. Uttråkad på grund av det monotona liv han lever och monotonin som innebär skolgången, så han bestämmer sig för att be till Gud för en förändring, att någonting exalterande ska inträffa. Det sista han förväntade sig var att Gud skulle lyssna…

Han finner sig nu tvingad till att medverka i barnlekar tillsammans med sina klasskamrater och andra tonåringar, med den lilla tvisten att de som förlorar går en blodig död till mötes.

Kamisama no iu tôri – eller As The Gods Will – från 2014 är en film som antagligen bara hade kunnat komma från Japan. Dels för att den så klart är baserad på den första halvan av två mangaserier med samma titel som dess filmadoption, men också för att filmen är komplett galen. Det var flertalet gånger jag fick plocka upp hakan från golvet av förvåning och utbrast ”Vad i helvete…?”. Den blandar våld och svart humor i ett rasande tempo med några kortare avstickare här och där för att ge en handfull karaktärer lite mer djup (även om dessa stunder är korta och lätträknade).

Det enda som håller filmen från att vara en fullpottare för mig är dess sista akt där tempot skruvas ned rätt ordentligt och där filmen börjar kännas som att den går lite på tomgång. Hade den varit tio minuter kortare hade den högst troligen tagit sig ända in i mål för mig.

Den kanske inte är en fullpottare, men den är fanimej i närheten. Jag hade inte tackat nej till en uppföljare om vi säger så. Kort sagt så fann jag filmen, överlag, sjukt underhållande. Rekommenderas.

No Comments

The Gallows Act II av J

januari 7th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att den unga vloggern Auna Rue (Ema Horvath) precis har förflyttats till en scenskola för att uppfylla sin dröm att bli skådespelerska får hon nys om den ökända ”Charlie Challenge”; en utmaning som går ut på att man ska läsa ur den påstått förbannade teaterpjäsen The Gallows. I ett försök att få fler tittare till sin YouTube kanal bestämmer hon sig för att läsa ur manusskriptet för pjäsen och får omgående tusentals med tittare, ovetandes om den ondska hon nu har låtit inträda i hennes liv då hon accepterat Hans utmaning…

Jag satt och tittade på TV i somras och såg i tablån att The Gallows från 2015 skulle visas. I mitt minne gillade jag filmen så jag slog över till kanalen som skulle visa den, tittade på den och insåg rätt snabbt hur irriterande karaktärerna i filmen var – och att filmen kanske hade räckt som en engångstitt. Jag fick i samma veva som jag såg om filmen reda på att det faktiskt hade kommit en uppföljare året innan, vilket var någonting som helt hade undgått mig. Så jag beställde helt sålunda hem den på dvd.

Det har dröjt ett tag för mig att se den här uppföljaren och i förberedelse för att se den såg jag återigen om den första filmen och mitt omdöme kvarstår sedan min föregående omtitt. Kanske att jag gillade den en aningen mer nu än då. Hur som helst…

Tvåan byter ut found footage formatet mot en vanlig spelfilm (så när som på inledningen av filmen) och det funkar väl ungefär som vilken annan demonskräckfilm som kommit de senaste femton åren som helst. Det är klyschigt och inte speciellt spännande, men filmen har samtidigt en handfull intressanta saker som gör att den inte faller fullständigt platt – däribland ett slut som jag inte alls var beredd på.

The Gallows Act II bjuder förvisso inte på några större överraskningar och följer de utstakade klyschorna som finns för den här typen av film relativt till punkt och pricka, men är samtidigt överlag en helt okej PG-13 skräckfilm. Det är ingenting man behöver springa benen av sig för att se, men inte heller någonting man behöver undvika heller.

Läs gärna min recension av den första The Gallows också.

No Comments

The Possession Of Hannah Grace av J

januari 6th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att ha spenderat en tid i rehabilitering efter en traumatisk händelse i tjänst tar den före detta polisen Megan (Shay Mitchell) ett jobb vid Boston Metro Hospital’s bårhus nattetid för att försöka komma på fötter igen. Kort efter att hon börjat jobba där börjar hon uppleva och se underliga saker och hon börjar snart misstänka att allting kan ha att göra med de nyligen inkomna kvarlevorna efter en kvinna…

The Possession Of Hannah Grace är en film jag har haft stående i bluray hyllan bra länge utan att den har blivit sedd. Varför det dröjt så pass länge som det gjort för mig att se den vet jag inte då jag var väldigt snabb med att köpa hem den efter att ha hört om den på podcasten The Hysteria Continues, där flera av de eminenta herrarna rekommenderade den.

Hur som helst så gillade jag den. Det rör hela tiden på sig och även om filmen är en aningen generisk och förutsägbar så är det ändå God Underhållning, som är välspelad och som bitvis blir smått creepy på sina ställen.

Något jag gillade riktigt mycket – och som jag tyckte kändes lite som en frisk fläkt bland alla de här besatthetsskräckfilmerna som finns – var att filmen börjar som en exorcism film för att sedan gå över till en annan subgenre för att till slut plana ut lite grann i ytterligare en subgenre. Med andra ord är det inte tiotusen dialogscener om biblar och demoner som pågår i tusen miljarder år fram till ett klimax på slutet.

The Possession Of Hannah Grace gör egentligen ingenting nytt direkt, men det är å andra sidan inte ett problem då dess utförande är så pass solitt att det inte är någonting som stör. Den får en tumme upp och en rekommendation.

Tags: , ,
No Comments

The Invisible Man (2020) av J

december 26th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Cecilia Kass (Elizabeth Moss) sitter fast i ett kontrollerande förhållande som hon har tillsammans med den rike forskaren Adrian Griffin (Oliver Jackson-Cohen). Efter att ha lyckats fly från hans fastighet en natt håller hon sig gömd hemma hos hennes vän, tillika polis, James Lanier (Aldis Hodge) och hans dotter Sydney (Storm Reid).

Två veckor efter att ha flytt berättar hennes syster, Emily (Harriet Dyer), att Adrian har hittats död efter att ha tagit sitt eget liv. Cecilia är emellertid övertygad om att det hela är en bluff och i takt med att en rad kusliga sammanträffanden får dödliga konsekvenser och hotar dem som står henne närmast, börjar Cecilia’s förstånd att vackla samtidigt som hon förtvivlat försöker bevisa att någon är ute efter henne – någon som ingen kan se…

Jag är ett gigantiskt fan av 2000 filmen Hollow Man (dess uppföljare talar vi inte om) där – för dig som inte sett filmen – Kevin Bacon gör sig osynlig och går sedan amok bland sin personal på en forskningsanläggning. Det är spännande från början och tempot är perfekt i filmen. Varje scen (i stort sett i alla fall) tillför någonting till filmens handling och driver den stadigt framåt till dess klimax. Det är en film jag såg väldigt mycket i tonåren efter att ha spelat in den från TV1000 nån sen natt och det är fortfarande en film jag kan gå tillbaka till och bli underhållen av trots att jag i stort sett såg sönder den.

Vad fan har det här med The Invisible Man från i år att göra? Jo, jag hade vissa förhoppningar att den här nyversionen av den klassiska berättelsen om en forskare som gör sig osynlig och begår styggheter (ibland för att han blivit psykotisk och ibland bara för att han är ett svin) skulle vara något i samma anda som Hollow Man och med Leigh Whannell – som vi alla vet hade ett finger med i Saw och Insidious franchisérna, bland annat – vid rodret, både i registolen och som manusförfattare, så var mina förväntningar att filmen skulle vara sevärd och möjligtvis spännande, med en och annan twist här och där.

Filmen visade sig hur som helst att vara en välspelad och välgjord thriller med vissa delar skräck inbakat. Typ. Även om jag tyckte att filmen var bra för vad den var så tyckte jag samtidigt att den hade en extremt lång uppbyggnad där Elizabeth Moss’ karaktär knallar runt, runt, runt och ingenting egentligen händer. Filmen hade definitivt mått bra av att ha fått tjugo-ish minuter bortklippt ur den för att tighta upp dess speltid – och händelseförlopp. En speltid på snett över två timmar för den här typen av film känns onödigt långt.

Nåja. Filmen ser bra ut och skådespelarna gör bra jobb och när den väl lägger i en högre växel blir den åtminstone bitvis spännande. Jag personligen kommer nog inte ha någon större brådska att se om filmen, men jag kommer antagligen gå in med ett annat mindset nästa gång jag ser den nu när jag vet vad som väntar.

No Comments

The Vault Of Horror av J

december 23rd, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Fem män kliver ombord på en hiss i ett höghus i London och hamnar i dess källarvåning utan att någon av dem har tryckt på knappen för den våningen. De finner ett stort möblerat rum efter att hissdörrarna har stängts igen och utan någon annan utgång eller möjlighet att tillkalla hissen igen. I väntan på att hjälp ska komma sätter de sig ned med varsin drink och börjar prata. Konversationen leds snabbt in på drömmar och varje man berättar om varsin återkommande mardröm.

The Vault Of Horror från 1973 är Amicus’ uppföljande film till Tales From The Crypt från året dessförinnan i deras serie av antalogifilmer. Trots dess titel baseras ingen av berättelserna här sig på de berättelser som medverkat i The Vault Of Horror serietidningen; The Neat Job medverkade i Shock SuspenStories och Midnight Mess, This Trick’ll Kill You, Bargain In Death och Drawn And Quartered medverkade i Tales From The Crypt.

Filmen släpptes först 1981 i Sverige och släpptes någon gång under samma år på nytt under den nya titeln Tales From The Crypt II i de södra delarna av USA. Den ska tydligen också vara känd som Further Tales From The Crypt. Det släpptes även en trio VHS kassetter med titeln Vault Of Horror någon gång under 90-talet i Sverige, som bestod av tre avsnitt per kassett från olika säsonger av Tales From The Crypt TV-serien.

Likt sin senaste föregångare är The Vault Of Horror en mysig 70-tals skräckis som – även om den är ganska förutsägbar vart den är på väg – underhåller och följer den inslagna formeln för EC Comics baserade berättelser i antalogiformatet. Jag gillade filmen, men tycker nog att Tales From The Crypt är lite, lite vassare. Berättelserna här är överlag inte fullt lika intressanta som i den filmen, med undantaget för en av dem som – om man ska jämföra alla berättelserna i bägge filmerna med varandra – är en av de bästa.

Gillar man antalogifilmer kan man definitivt se sämre filmer än The Vault Of Horror och som en double bill med Tales From The Crypt blir det några timmars lättsam mysskräck i soffan. Rekommenderas.

No Comments

Tales From The Crypt av J

december 23rd, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En grupp turister går på en visad tur i några gamla katakomber när fem av dem kommer bort från gruppen och blir instängda i en gammal krypta. De upptäcker till sin förvåning att en mystisk gammal man befinner sig där inne tillsammans med dem, som börjar att berätta i detalj hur de en efter en kommer att dö.

Tales From The Crypt – eller Från Andra Sidan Graven som den hette i Sverige – är en antalogifilm från 1972 och ingår i Amicus’ serie med antalogifilmer som började 1965 med filmen Dr. Terror’s House Of Horrors och avslutades 1981 med The Monster Club. Filmens berättelser är baserade på fem berättelser tagna ur EC Comics’ serietidningar Tales From The Crypt, The Vault Of Horror och The Haunt Of Fear från 50-talet. Dessa var; … And All Through The House, Reflection Of Death, Poetic Justice, Wish You Were Here och Blind Alleys.

De två berättelserna … And All Through The House och Blind Alleys spelades in på nytt för TV-serien som kom till sjutton år senare. … And All Through The House var seriens andra episod och Blind Alleys dök först upp i säsong sex, men under titeln Revenge Is The Nuts – som i serietidningarna var en helt annan berättelse, även om det fanns vissa likheter mellan de bägge berättelserna.

Med allt det sagt; hur är filmen? Personligen gillade jag den. Det är en mysig 70-talare som är väldigt tidstypisk och lättsam i sin skräck. Jag hade aldrig sett den här filmen tidigare trots att jag varit ett fan av TV-serien som kom senare under majoriteten av mitt liv, så att äntligen se dess förlaga var kul – även om jag antagligen alltid kommer hålla serien högre.

Filmen är hur som helst som sagt en mysig skräckfilm. Även om den inte bjuder på några större överraskningar direkt så följer den samma formel som serietidningarna och den senare TV-serien, där man får följa avskyvärda människor som i slutändan får vad de förtjänar – vilket troligtvis är dess största attraktionskraft (för att inte tala om charm).

Har man missat den här filmen – eller TV-serien – så tycker jag definitivt att man ska kolla upp den (eller dem). Rekommenderas varmt.

Läs gärna mina recensioner av Tales From The Crypt TV-serien och den barnvänligare Tales From The Cryptkeeper TV-serien också.

No Comments

Black Christmas (2019) av J

december 21st, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Jullovet närmar sig på Hawthorne College. Riley Stone (Imogen Poots) och hennes föreningssystrar i Mu Kappa Epsilon är i full gång med att förbereda sig för julens festligheter, ovetandes om att en maskerad galning observerar och mördar dem en efter en.

Jag såg Black Christmas originalet för fem år sedan kring jul tillsammans med dess remake från 2006 för första gången och även om jag gav originalet en rätt ljummen recension så har jag tagit till mig den mer sedan dess och tycker att det är en film som förtjänar sin status som klassiker. Det är rätt otroligt hur mycket ens filmsmak kan förändras på bara fem år, eller hur?

Med det sagt kan jag säga att Black Christmas remaken från förra året – som i stora drag egentligen bara är en remake i dess titel – är en av de mest ansträngda, skitnödiga och usla remakes som kommit på senare år. Att filmen är skriven av rabiata feminazis som tycker att alla män är djävulen inkarnerad märks snabbt och väldigt väl när karaktärerna i filmen spottar ur sig kommentarer om att män är ditten och datten och att de måste upprätthålla ”kampen mot patriarkatet”. Fy fan vad jag blir trött på filmmakare som försöker köra ner deras politiska åsikter i tittarens hals – som jag har nämnt flertalet gånger i andra recensioner.

Även om filmen inte hade haft dessa irriterande politiska budskap i sig så hade jag nog tyckt att filmen knappt varit duglig ens som en dussinskräckfilm heller. Filmen är baserad på en benkylande skräckfilm och har dessutom en blodig och slafsig remake som kom innan att mäta sig med. Filmen är en PG-13 film. Den är varken läskig eller överhuvudtaget blodig och bjuder egentligen bara tittaren på en massa skitnödig ”girlpower”.

Skådespelarna gör ett okej jobb, men att de överhuvudtaget velat medverka i den här smörjan till att börja med är förvånansvärt – i synnerhet de manliga skådespelarna.

Innan du börjar skrika ”mansgris” och ”kvinnohatare” kan jag tala om för dig, kära läsare, att jag såg filmen tillsammans med min syster – som är uttalad feminist – och hon hade exakt samma åsikt som mig själv; filmen är ren dynga och propaganda för rabiata feminazis, vilket inte borde ha varit dess målgrupp.

Black Christmas från 2019 är ren dynga och fungerar egentligen bara som ett politiskt slagträ åt de idioter som gapar och skriker om jämställdhet, men som anser att män bör utrotas. Skippa.

Läs gärna mina recensioner av originalet och 2006 remaken också.

No Comments

Elves av J

december 20th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Kirsten (Julie Austin) och två av hennes vänner vandrar ut i en skog för att utföra en ritual och lyckas väcka en tomte till liv – som blev genetiskt framtagen av nazisterna under andra världskriget. Dessa tomtar vart framtagna av en enda anledning; att de skulle para sig med en oskuld, vilket i sin tur skulle föda fram supermän. Kirsten blir tomtens – och en grupp neo-nazisters – måltavla och det verkar som att den alkoholiserade ex-snuten Mike McGavin (Dan Haggerty), som nu mer jobbar som tomte i den lokala gallerian, är den ende som kan rädda henne och julen.

Elves från 1989 kan vara en av de mest bisarra filmer jag någonsin har sett. Ingenting är logiskt överhuvudtaget i filmen och den har så många ”vad i helvete?”-moment att jag tappade räkningen. En scen som speciellt gjorde att jag vart nästan tvungen att plocka upp hakan från golvet kom inte långt in i filmen, där huvudkaraktärens yngre bror spionerar på henne efter att hon duschat varpå hon kallar honom pervers och han svarar att han inte alls är pervers, han gillar bara att titta på nakna tjejer….. yes, really. Hon skriker åt honom att hon är hans syster varpå han svarar med; ”You got fucking big tits and I’m gonna tell everybody I saw them.” – yes.. really…..

Skådespelet är stelt som fan och de flesta skådespelare (om man nu vill kalla dem för det) har tidigare medverkat i TV-serier och dylikt, däribland Dan Haggerty som antagligen är mest känd för sin roll som Grizzly Adams i western filmerna och TV-serien som föddes ur dem. Jag personligen har aldrig hört talas om karln, men går man på vad andra har skrivit om filmen så verkar han ha varit en hyfsat välkänd man under 70-talet. Nåväl…

Effekterna, makeupen och i synnerhet designen av tomten är bedrövliga. Tomten ser extremt plastig ut och är ungefär lika övertygande som något man hade sett i ett barnprogram.

Elves är en obskyr, osammanhängande och inte nämnvärt bra smörja till film. Visst har den sina stunder då jag flabbar till och tycker att den var småfyndig, men överlag är det nittio minuter bortkastad tid. Skippa.

Hela filmen finns på youtube att beskåda för den som vill förstöra julen för sig själv.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud