| Subcribe via RSS

Los ojos de Julia (aka Julia’s Eyes) av J

maj 7th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Tvillingsystrarna Julia (Belén Rueda) och Sara (Belén Rueda) bär båda på en ärftlig sjukdom som leder till total blindhet. Efter att ha fått en ond aning om att Sara, som har blivit blind av sjukdomen, råkat illa ut beger sig Julia och hennes man till systern för att kolla till henne – bara för att hitta henne död, tillsynes genom självmord. Julia vägrar hur som helst att tro på att systern skulle ha begått självmord, det är något som inte stämmer. Samtidigt som hon nu måste hantera sin egen sorg och förtvivlan måste hon dessutom leva med insikten att hon själv håller på att bli blind och i takt med att hennes värld mörknar börjar en dödlig fara närma sig…

Los ojos de Julia – eller Julias Ögon som den heter i Sverige – är en spansk thriller (med vissa influenser från skräckgenren) från 2010, producerad av bland annat Guillermo del Toro. Det är en välspelad film med en intressant idé som dessvärre faller lite platt tack vare ett otroligt förutsägbart manus och en lite för lång speltid. Det är alldeles för uppenbart vart allting är på väg och de vändningar som kommer går att förutse långt innan de presenteras för tittaren. Filmen har sina stunder då den är spännande men blir samtidigt lidande av hur förutsägbar den är.

Även om filmen är grymt förutsägbar så känner jag att jag tycker att den är helt okej. Står man ut med att vändningarna är väldigt förutsägbara fungerar Julias Ögon som en söndagstitt. Moving on.

No Comments

The Cloverfield Paradox av J

april 25th, 2018 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Året är 2028. En energikris har brutit ut på Jorden, vilket hotar att slunga globen in i en mörk era av förödelse och tumult. I ett försök att skapa tillräckligt med energi för alla länder skickas rymdstationen Cloverfield Station upp i rymden med en multinationell besättning för att genomföra experiment med en partikelaccelerator kallad ”Shepard”.

Efter två år av misslyckade försök verkar besättningen slutligen ha lyckats med deras uppdrag – tror de. Någonting går fruktansvärt fel och skadar stationen. Under reparationerna av stationen börjar besättningen att inse vad som egentligen hänt; de har slungats in i en parallell dimension…

Mina förväntningar på The Cloverfield Paradox var ganska låga när jag satte mig för att se den då jag mestadels hade hört och läst hur usel den var. Nu när jag har sett den så kan jag säga att jag tycker att den inte var så jävla dålig. Den lär knappast gå till historien som film, men den är å andra sidan hyfsat underhållande för vad den är; en dum popcornfilm. Karaktärerna var välspelade (även om jag hade lite svårt att ta Chris O’Dowd‘s karaktär på något större allvar, jag satt nämligen och väntade på att han skulle fråga ‘Have you tried turning it off and on again?‘ i varje scen han var med i), specialeffekterna såg bra ut och även om manuset var ganska rörigt bitvis – vilket är något jag har sett många klaga över – så var inte det någonting som störde mig.

Jag skulle inte kalla The Cloverfield Paradox för bra, utan mer medioker och okej. En sån där film man kan knäppa igång en tråkig söndagskväll innan man ska gå och lägga sig för att man ska upp och jobba dagen efter. En sak är i alla fall säker och det är att den är bättre än Cloverfield.

No Comments

10 Cloverfield Lane av J

april 25th, 2018 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare, Thriller

Efter att jag hade sett Cloverfield för första gången kunde jag aldrig i mitt liv tro att den filmen skulle få en uppföljare, ännu mindre två. Nu, tio år senare, har vi fått just det. För att friska upp minnet inför min titt av dessa två uppföljare gjorde jag som jag alltid brukar göra; ser om föregående film eller filmer i serien.

Jag mindes att jag verkligen inte gillade Cloverfield efter min titt för snart tio år sedan, men bestämde mig för att ge den en ny chans med oskeptiska ögon – med andra ord lät jag bli att läsa min egen recension och H’s recension av filmen. Det visade sig hur som helst att filmen fortfarande är skit och jag tror H summerade filmen bäst; ”Lejonkungen 3 (eller 1½ som den heter i original) är en parallellfilm till ettan. […] Cloverfield är ungefär som Lejonkungen 3. Någonstans finns en extremt cool monsterfilm, som vi inte får se. Istället är hela filmen handfilmad med en videokamera av en töntig halvidiot helt utan balanssinne.”

Jag kan inte för mitt liv förstå hur den här ooriginella skitfilmen med totalt ointressanta och irriterande karaktärer kunde bli så pass populär som den blev – och att den fått två uppföljare tio år efter är ett ännu större mysterium. Men jag antar att folk tycker att karaktärer som skriker ”OH MY GOD, DID YOU GUYS SEE THAT?!” varenda gång någonting händer, som ständigt ska agera comic relief i situationer då det är menat att vara spännande och som aldrig någonsin kan hålla käften är välskrivna, sympatiska och djupa karaktärer. Folk är idioter.

Men det var ju inte Cloverfield jag skulle skriva om här egentligen utan dess första uppföljare, 10 Cloverfield Lane. Så, here we go…

Efter att ha kraschat med sin bil vaknar Michelle (Mary Elizabeth Winstead) upp i en bunker tillsammans med två män, Howard (John Goodman) och Emmett (John Gallagher Jr.). De två männen förklarar för henne att det har inträffat en storskalig attack och att världen utanför bunkern är förgiftad. Michelle inser dock snart att någonting inte står rätt till i bunkern och ställs inför frågan: är det bättre här inne eller där ute?

Det som förvånar mig mer än att 10 Cloverfield Lane är en uppföljare till Cloverfield är att den här filmen faktiskt, olikt sin föregångare, är bra. Istället för en bombastisk och högljudd monsterfilm får vi här istället en klaustrofobisk och psykologisk thriller med drag av skräck och drama med suveräna rollprestationer (speciellt Goodman som är fullständigt lysande här) – vilket jag tar vilken dag som helst än den smörjan som var föregående film. Filmen är överlag en nagelbitare, men har samtidigt en och annan väldigt förutsägbar vändning. Slutet känns dessutom väldigt påklistrat, forcerat och passar inte alls in med resten av filmen.

Hur som helst så gillade jag 10 Cloverfield Lane. Visst, den var knappast felfri men är å andra sidan hästlängder bättre än sin föregångare. Jag ger den en försiktig rekommendation med vissa reservationer.

No Comments

The Strangers: Prey At Night av J

april 15th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Föräldrarna Mike (Martin Henderson) och Cindy (Christina Hendricks) har fått nog av sin tonårsdotter Kinsey’s (Bailee Madison) upproriska beteende och har bestämt sig för att skicka iväg henne till en släkting som driver en avskild husvagnspark. Tillsammans med dottern och deras son Luke (Lewis Pullman) beger de sig iväg till sagda släkting för att lämna över henne. Väl där upptäcker de emellertid att området ligger öde och att de blivit hänvisade till en specifik vagn av deras släkting.

Kort efter deras ankomst knackar en kvinna på dörren och frågar ”Är Tamara hemma?” – för att sedan försvinna ut i natten. Det de inte vet är att detta är bara början på en natt av terror då tre maskerade psykopater har satt sina sikten på familjen med ett enkelt syfte; att döda dem allihop…

The Strangers: Prey At Night är uppföljaren till 2008 års home invasion skräck-thriller The Strangers – och troligtvis en uppföljare inte många hade räknat med. I alla fall inte tio år efter sin föregångare, heh.. nåväl..

Om du förväntar dig en upprepning av den första filmen kan jag meddela att du kan vara helt lugn – eller besviken, det är upp till dig; Prey At Night skiljer sig avsevärt från sin föregångare. Filmen är mer actionpackad, våldsam, högljudd, rakt igenom stendum och allt annat än logisk. Det långsamma (och i mitt tycke utdragna) tempot från den första filmen är i stort sett bortblåst och även om det finns en viss hint av en långsammare uppbyggnad i början av filmen så spårar den så småningom ur och följer den traditionella formeln för en slasherfilm, vilket Prey At Night i allra högsta grad är.

Jag gillade Prey At Night. Inte för att den kommer gå till världshistorien som film eller att den överhuvudtaget var läskig utan för att den försökte inte vara någonting annat än en dum, kul och underhållande slasherfilm. Skådespelarna var till större delen okända ansikten för mig, bortsett ifrån Bailee Madison som medverkade i Don’t Be Afraid Of The Dark remaken från 2010 (recenserad här), men gjorde överlag bra insatser – i alla fall för den här typen av film. Effekterna (de man i alla fall fick se) såg bra ut och det märktes klart och tydligt att det var en film med en större budget bakom (till skillnad från många andra indieslashers som kommit sista femton åren). Manuset var helt okej för vad det var, men innehöll samtidigt stora logiska luckor fram mot slutet av filmen. Vilket säkerligen retar upp någon. Personligen skrattade jag mest åt dem tack vare hur absurda de var.

Om jag överhuvudtaget ska klaga på någonting med Prey At Night så vore det väl att filmens body count är lite låg i mitt tycke. Jag hade gärna sett lite mer slasheraction än vad som erbjuds här. Det i sig är väl egentligen ingenting som drar ner betyget men jag tycker att de hade kunnat slängt in ett par betydelselösa karaktärer de kunnat fimpa av i förbifarten, just saying…

Hur som helst så gillade jag The Strangers: Prey At Night. Den är knappast felfri, men vill man se någonting osofistikerat med hyfsat högt tempo och en avsaknad av hjärna (och logik) så passar den här filmen ganska bra. Att man egentligen inte behöver ha sett föregångaren för att se den gör saken bara bättre. Rekommenderas.

Läs gärna också min recension av The Strangers, som du finner här.

No Comments

Scream: The TV Series – Season 1 & 2 av J

mars 23rd, 2018 | Postad i Drama, Skräck/Rysare, TV

Med den tredje säsongen av den MTV-producerade slashersåpan Scream: The TV-series vid ytterdörren har jag äntligen fått ur tummen och sett de två första säsongerna. Serien är givetvis baserad på Wes Craven‘s och Kevin Williamson‘s slasherfilmer med samma titel. De bägge herrarna återvände till franchisén som exekutiv producent respektive manusförfattare, men innan första säsongen hann gå klart avled Wes Craven hastigt i hjärncancer. Hur som helst följer inte TV-serien sitt källmaterial mer än vad den behöver; vi blir presenterade med en ny story, nya karaktärer och en mördare som bär en mask som påminner om den i filmerna men som ändå är lite off. Med det sagt…

För tjugo år sedan inträffade en rad bestialiska mord under en natt i den lilla staden Lakewood. Mördaren tros ha blivit skjuten till döds och är nu mer en välkänd vandringssägen i staden. Lakewood lamslås hur som helst återigen efter att en populär highschool elev hittats brutalt mördad, vilket snabbt visar sig bara vara början då en maskerad psykopat har satt sitt sikte på hennes kompisgäng. En av tjejerna i det här gänget, Emma (Willa Fitzgerald), har blivit mördarens primära måltavla då hon på något sätt har kopplingar till stadens mörka förflutna. Med både hennes familj och vänner i uppenbar fara börjar hon att undersöka stadens mörka hemligheter för att försöka ta reda på vem som ligger bakom de ohyggliga händelserna som pågår – vilket blir lättare sagt än gjort då alla är misstänkta och vem som helst kan vara nästa offer…

Säsong ett är sisådär i mitt tycke. När jag sätter mig för att titta på en slashershow förväntar jag mig att få se en hel del slashings, inte tonårsdrama som pågår i tre episoder utan att ett enda mord inträffar – vilket är just det som händer i den här första säsongen. Det har koncentrerats lite för mycket på dramadelen och lite för lite på slasherdelen här och stundtals började jag undra om det överhuvudtaget var värt att fortsätta titta. Med det sagt så finns det ändå en del gott att hämta här. Effekterna ligger över TV-standard, skådespelarinsatserna är förvånansvärt bra och när det väl är spännande och händer något (mer än tonårstjafs och drama) är serien väl värd att se. Jag lyckades inte fingra mördaren, men förutsåg å andra sidan säsongens sista twist ungefär halvvägs in i sista episoden.

Som sagt är säsong ett en hyfsat vek start på serien då den står och trampar vatten stundtals, vilket fick mig att vilja vråla ”MOVE ON!”. Man behöver å andra sidan ha sett säsong ett för att kunna se den betydligt bättre säsong två. På tal om den…

Det har gått några månader sedan de sista skriken ekade i natten och lugnet har nu åter börjat lägga sig över den lilla staden Lakewood. Emma (Willa Fitzgerald) har återvänt hem efter att ha varit bortrest för att bli behandlad för sitt trauma och alla runt henne ifrågasätter om hon verkligen har kommit över de hemska händelserna hon har varit med om, medan allt hon bara vill göra är att återgå till sitt liv. Dessvärre för Emma har någon bestämt sig för att återuppta och avsluta det som påbörjades några månader innan…

Säsong två börjar lite trevande de första fyra avsnitten men rätar upp sig därefter och blir riktigt underhållande (för att inte tala om att serien börjar kännas som en riktig slashershow). Det är överlag betydligt mer slasheraction och härligt idiotiska vändningar fram och tillbaka här än i den föregående säsongen. Spänningshalten ligger på ungefär samma nivå som den första säsongen, även om det är ganska enkelt att räkna ut vart saker och ting är på väg. Effekterna och skådespelet ligger på samma nivå som i den första säsongen – finns inte så mycket mer att tillägga på den punkten I guess…

Jag lyckades återigen inte fingra mördaren även om jag borde ha gjort det – mestadels för att alla ledtrådar fanns rakt framför näsan på mig igenom hela säsongen. Så här i efterhand är det väldigt, väldigt uppenbart vem som gömmer sig bakom masken, men det är ju lätt att säga nu…

I alla fall så gillade jag säsong två mer än säsong ett; mestadels för att säsong två känns som en regelrätt slasher, med idiotiska vändningar, blodiga mord, jaktscener och en hel del ”red herrings” (personer som är menade att man ska misstänka i en whodunnit slasher) och det hela är väldigt underhållande till större delen.

Skulle jag rekommendera serien överlag? Ja, definitivt även om jag tycker att det är synd att säsong ett har sina lågvattenstunder då det började klia i mitt spolaframfinger. Rekommenderas hur som helst. Nu är det bara att vänta på att säsong tre släpps – vilken jag kommer återkomma med en recension på.

No Comments

Scream 4 av J

mars 23rd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Det har gått tio år sedan Sidney Prescott (Neve Campbell) tog itu med sitt förflutnas demoner en gång för alla och har sedan dess blivit en framgångsrik författarinna. Hon återvänder hem till Woodsboro som det sista stoppet på hennes bokturné, där hon tar upp kontakten med sheriff Dewey (David Arquette) och Gale (Courteney Cox) – som nu mer är gifta – och hennes kusin Jill (Emma Roberts) och moster Kate (Mary McDonnell). Men i samband med Sidney’s besök i Woodsboro dyker även ett välbekant, och oönskat, maskerat ansikte upp igen – som den här gången har satt sitt sikte på de som står henne närmast…

Jag skulle tro att Scream 4 var den filmen ingen förväntade sig skulle komma – eller ens bad om. Ändå spelades den in 2011 och blev Wes Craven‘s svansång som regissör. Kevin Williamson återvände för att skriva manus och det märks. Scream 4 är vad Scream 3 borde ha varit (fast anpassad till den tidsperioden givetvis); fartfylld, kul, våldsam och energisk – och ett motiv bakom allt som händer som är så idiotiskt att man kan inte låta bli att skratta åt det.

Det här var min första titt av Scream 4 och ska jag vara ärlig blev jag faktiskt förvånad över hur mycket jag gillade den, då jag tidigare hört att filmen skulle vara rätt usel. Jag vet inte vad alla andra förväntade sig av Scream 4, men jag personligen förväntade jag mig en uppdatering på de tre originalfilmernas koncept – vilket var i stort sett det jag fick. Problemet med Scream 4, som jag tror i alla fall, är att den kom ut försent. Hypen kring Scream filmerna var död sedan länge och den andra vågen av slasherfilmer lika så. Slasherfilmer var (och är på sätt och vis fortfarande) inte populära längre. Hade Scream 4 kommit något år efter Scream 3 hade den troligtvis fått ett bättre välkomnande än vad den fick. Hur som helst gillade jag Scream 4 väldigt mycket och jag kan nu i efterhand tycka att jag varit en idiot som inte sett den förrän nu, då den föll mig helt i smaken.

Utöver de återkommande skådisarna från de tre tidigare filmerna (Campbell, Arquette och Cox) dök det till större delen upp nyare – och för mig till större delen okända – ansikten, så när som på några namn jag sett i andra produktioner; Anna Paquin, Kristen Bell, Anthony Anderson och Marley Shelton. Hur som är filmen välspelad, även om jag kan tycka att de likt i Scream 3 använt sig av Neve Campbell på tok för lite även här.

Jag var skeptisk till att se Scream 4 och mina förväntningar var allt annat än höga, vilket visade sig vara helt obefogat. Scream 4 förde inte speciellt mycket nytt till franchisén och återupprepade konceptet i ett nytt årtionde (med några mindre justeringar/förändringar här och där), vilket säkerligen en del folk hakade upp sig på. Personligen älskade jag det. Jag menar; det är fjärde filmen i en slasherserie, vad förväntade sig folk mer än att få se i stort sett samma sak för en fjärde gång?

Hur som helst; Scream 4 är inte fullt lika bra som de två första filmerna i serien, men den ligger inte långt efter. Så länge man inte förväntar sig en nyskapande slasherfilm så är Scream 4 en underhållande stund i all sin idioti framför TVn – det är alltså God Underhållning. Jag ger den en stor tumme upp och en rekommendation.

No Comments

Scream 3 av J

mars 23rd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Tre år har gått sedan händelserna vid Windsor College inträffade och Sidney Prescott (Neve Campbell) valde att isolera sig från omvärlden för att minimera risken att återigen bli en måltavla. Samtidigt har Gale Weathers (Courteney Cox) lyckats bygga en framgångsrik karriär på sina böcker baserade på händelserna i Woodsboro och Windsor, men har å andra sidan lyckats sumpa förhållandet mellan henne och Dewey (David Arquette) – som agerar rådgivare vid inspelningen av den kommande slasherfilmen Stab 3: Return To Woodsborough.

Saker och ting har hur som helst en otrevlig tendens till att upprepa sig flera gånger och när skådespelarna vid Stab 3 plötsligt börjar hittas döda tvingas Sidney ut från sitt gömställe för att möta sina demoner en sista gång…

När Scream 3 precis hade släppts ansåg jag att det var den bästa av de tre filmerna. Varför minns jag inte men jag skulle tro att det var på grund av att jag var trött på de två första filmerna och såg Scream 3 som en fräsch fläkt – eller något. Nu när jag har sett om den för första gången på tretton år begriper jag inte vad jag tänkte med; Scream 3 är utan tvekan den svagaste delen i Scream serien.

Det märks ganska tydligt att Scream 3 var en problematisk inspelning och att många yttre faktorer spelade in i dess produktion vilket resulterade i en medioker uppföljare – och slasherfilm. Kevin Williamson‘s involvering i Scream 3 var kontrakterad sedan han sålde sitt manusskript till Scream, där han inkluderade två stycken femsidiga grunddrag för potentiella uppföljare – vilka skulle bli Scream 2 och Scream 3 – i hopp om att kunna sälja en franchise istället för bara ett manusskript. Bob och Harvey Weinstein kontaktade Williamson i början av 1999 med avsikt att få ett färdigskrivet manusskript för den tredje installationen i serien, Scream 3, men i och med succén som följde efter de två första Scream filmerna och andra projekt, så som I Know What You Did Last Summer, blev Williamson involverad i flera projekt och hade därmed inte möjlighet att skriva ett fullt manusskript för filmen. Istället skrev Williamson ihop ett tjugo-trettio sidor långt utkast för filmen – som i utkastet skulle återgå till den fiktiva staden Woodsboro. Bröderna Weinstein hyrde således in manusförfattaren Ehren Kruger för att ersätta Williamson, vars uppgift blev att utveckla ett manus utifrån Williamson’s utkast.

Men kort innan Scream 3 skulle gå in i produktion – närmare bestämt den 20 April, 1999 – inträffade den ökända Columbine High School massakern där eleverna Eric Harris och Dylan Klebold dödade tolv elever och en lärare för att sedan begå självmord. Efterverkningarna av detta fruktansvärda dåd blev att människor började leta efter resonemanget och anledningarna bakom deras handlingar, vilket i sin tur eldade på media som började att fingranska potentiella syndabockar som kunde ha varit de utlösande faktorerna eller inspirationskällorna – i det här fallet våldsamma TV-spel och filmer. Detta var startskottet på debatten om våldsamma TV-spel och filmer och hur de kunde influera människor till att begå vedervärdiga handlingar som inträffade strax innan och under de första åren av 2000-talet.

Detta medförde komplikationer i utvecklandet av Scream 3 och då filmen ännu inte gått in i produktion övervägdes det om filmen skulle spelas in just då. Medvetna om riskerna att få negativ uppmärksamhet bestämde sig hur som helst studion för att låta filmen gå in i produktion – men med en del förändringar. Då de två första Scream filmerna både blivit ihopkopplade och beskyllda för att influera våldsamma handlingar (utöver Columbine) som fått stor uppmärksamhet i media var studion bakom filmerna ivriga att undgå ytterligare kritik och sammankopplingar till den här typen av incidenter, vilket resulterade i att större delen av det korta utkast Williamson skrivit blev skrotat då studion insisterade på att manuset skulle fokusera sig mer på den satiriska humorn filmerna var kända för och reducera dess våld avsevärt. Vid en tidpunkt under produktionen gick studion så pass långt att de krävde att filmen inte skulle ha något blod eller synligt våld överhuvudtaget i sig, vilket fick Wes Craven att omedelbart ingripa och påpeka att filmen antingen skulle ha samma typ av våld närvarande som de tidigare Scream filmerna eller att den skulle kallas något annat än Scream – vilket studion uppenbarligen lyssnade på.

Med allt det sagt; filmen är välspelad och har sina stunder då den fungerar perfekt (exempelvis inledningen och upplösningen), men den känns samtidigt överlag väldigt platt och trött jämfört med dess föregångare. Jag tycker inte att Scream 3 är en dålig film, men jag känner samtidigt inte samma engagemang för den här filmen som jag känner för de två första. Som sagt är Scream 3 en medioker uppföljare – och slasherfilm – som troligtvis hade fallit i glömska om det inte vore för att den har titeln Scream. Fast, å andra sidan undrar jag om filmen hade blivit bättre om Williamson hade kommit tillbaka och skrivit ett färdigt manus för den…

Nåja. Även om Scream 3 är en rätt svag installation i serien så vill jag ändå ge den en försiktig rekommendation då den – trots sin medelmåttighet – ändå är en okej film, som blir överskuggad av sina föregångare.

No Comments

Scream 2 av J

mars 23rd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Två år har gått sedan de fasansfulla händelserna inträffade i den sömniga småstaden Woodsboro och Sidney Prescott (Neve Campbell) har nu lyckats gå vidare med sitt liv och pluggar vid Windsor College, Cincinnati. Samtidigt har reportern Gale Weathers’ (Courteney Cox) bästsäljande bok – baserad på händelserna i Woodsboro – fått en film adoption i form av slasherfilmen ”Stab”. Under en förhandsvisning av filmen blir två collegestudenter brutalt mördade och Sidney är övertygad om att historien är på väg att återupprepa sig. Ingen vill tro att händelsen har med Woodsboro att göra, men när fler elever börjar hittas mördade på skolområdet står det klart att någon har bestämt sig för att återskapa händelserna i Woodsboro, i sin helt egna verkliga uppföljare…

Jag gillar Scream 2. Vad mer finns det att säga om den egentligen? Scream 2 blev inte fullt lika hyllad och lyft till skyarna som sin föregångare när den kom, men det är ändå en film som blivit diskuterad och dissekerad till döds ändå. Jag menar; gillade man första Scream så är Scream 2 ett givet val att titta på. Trots att filmen är i runda slängar tio, femton minuter längre än sin föregångare så har de lyckats öka på allt ett snäpp här; tempot är högre, det är fler jaktscener, morden är både fler och överlag våldsammare och även om Scream har haft en betydande roll för mig personligen så tycker jag att dess första uppföljare är ett snäpp mer spännande (vilket mestadels har att göra med att jag inte har sett den här filmen cirka femhundra gånger). I övrigt är Scream 2 i stort sett samma film som Scream – bara.. större, helt enkelt.

Rollistan i Scream 2 är för övrigt imponerande. Utöver Neve Campbell och Courteney Cox dyker även David Arquette, Jamie Kennedy och Liev Schreiber upp – som alla återvänder från den första filmen. Sen har vi listan av cameos och mindre roller som axlats av exempelvis Omar Epps, Heather Graham, Sarah Michelle Gellar, Rebecca Gayheart, Timothy Olyphant, Luke Wilson och Selma Blair. Inte illa, skulle jag säga.

Är Scream 2 bättre än Scream? Nej, men jag skulle faktiskt säga att – vilket kanske kan ses som kontroversiellt – de två första Scream filmerna ligger sida vid sida med varandra. Bägge filmerna har sina små problem här och där i mina ögon, men de är å andra sidan samtidigt slasherfilmsguld från min barndom och är två av grundstenarna i min passion för slasherfilmer – och skräckfilmer överlag. Scream 2 får, likt sin föregångare, en rekommendation av mig.

No Comments

Scream av J

mars 23rd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Jag minns än idag när jag satt och bläddrade igenom Aftonbladet och fick syn på postern för skräckfilmen Scream. Jag minns än idag hur mitt unga jag började fantisera om vad filmen skulle vara för något och vad den skulle handla om. Jag minns än idag hur jag och min far åkte till den nu mer nedlagda lokala videobutiken på releasedagen av den svenska VHS utgåvan av Scream och hur jag var den förste som hyrde filmen då ägaren av butiken hade ställt ut filmen två minuter innan vi klev in genom ytterdörren. Detta var över tjugo år sedan och även om inte Scream var den första slasherfilmen jag såg så hade den definitivt en betydande roll för utvecklandet av min kärlek till skräckfilmer och i synnerhet slasherfilmer – även om jag vid den här tidpunkten inte hade en susning om att denna subgenre hade ett namn. Scream var dock den första filmen där jag fick min första riktiga film-crush, som var Neve Campbell – som jag för övrigt än idag är knäsvag för.

Jag har hur som helst skrivit recensioner i över tio års tid nu och ända sedan jag började skriva har jag haft planer att se om Scream filmerna och lägga upp recensioner på dem, vilket är något som aldrig blivit av – inte ens när den fjärde filmen kom och gick. Jag har vid otaliga gånger refererat till Scream; nämnt filmen i förbigående i andra recensioner, påtalat hur filmen lyckades återuppliva slashergenren och se till att en ny våg av slasherfilmer med större budgetar rasade in under några år. Så, med den tredje säsongen av TV-serien som är baserad på Scream filmerna är på ingång tycker jag att det är dags att ta en återblick på en av de mest inflytelserika skräckfilmer (och dess uppföljare) som gjordes under 90-talet…

Highschool tjejen Sidney Prescott (Neve Campbell) brottas fortfarande med sorgen och saknaden av sin mor som hittades våldtagen och mördad ett år tidigare i den sömniga lilla småstaden Woodsboro. Trots att en gärningsman blivit utpekad och dömd för det bestialiska mordet verkar historien upprepa sig då en maskerad psykopat med en snedvriden förkärlek till skräckfilmer plötsligt slår till och som verkar ha satt siktet på just Sidney – och alla andra som kommer i dennes väg…

Att det tagit mig kring femton år att se om Scream och närmare tio att äntligen recensera den (och dess uppföljare) beror på den enkla anledningen att jag mindes de här filmerna som otroligt överhypade. Jag ville av någon anledning minnas att Scream inte var så där värst bra egentligen och att folk som slaviskt gett den bra betyg var fulla med skit då jag – trots att jag inte sett den på väldigt, väldigt många år – fortfarande mindes alla nyckelscener, alla mordscener och filmens slut klart och tydligt i mitt huvud (vilket bör vara föga förvånande då jag såg filmen minst fyra gånger när jag hyrde den för första gången och att den gick om och om igen när jag väl lyckades köpa den på VHS). Det visade sig nu, under min omtitt av filmen, att det var jag som var full med skit och att jag borde sluta lita så pass slaviskt som jag gör – och gjort – på min skepsis gentemot (en del) filmer. Scream är en förbannat bra film, men det antar jag att du redan vet om. Jag menar, har du inte sett Scream av någon anledning har du antagligen bott i en grotta de senaste tjugo åren och kunde troligtvis inte brytt dig mindre om skräckgenren heller.

Så vad finns det egentligen att säga om Scream som inte redan sagts en miljon gånger tidigare? Inte speciellt mycket, antar jag. Att påpeka hur Scream’s karaktärer är självmedvetna; att filmen refererar till tonvis av gamla skräckfilmer (Halloween, Friday The 13th, A Nightmare On Elm Street, I Spit On Your Grave, The Town That Dreaded Sundown, Prom Night och så vidare); att samtidigt som den skojar med klyschorna och reglerna för slasherfilmer (i synnerhet) så hyllar den dem också; att den svarta humorn avvägs bra (nästan perfekt) med de ganska våldsamma dödsscenerna och att Wes Craven och Kevin Williamson här har skapat skräckfilmshistoria vore att återupprepa det som alla andra sagt tidigare. Uh.. ops.. det jag menar är att Scream kan liknas vid filmer så som Halloween, Friday The 13th och A Nightmare On Elm Street; alla har pratat om dem till döds och att komma med någonting nytt om dem utan att återupprepa något någon annan redan har sagt vore fullkomligen omöjligt.

Så för att summera: Scream är en bra, välspelad, kul och underhållande slasherfilm som förtjänar all den hyllning den fått. Även om den inte levererade speciellt mycket nytt till genren så gav den en ordentlig kickstart åt den och satte slashergenren på kartan för en andra gång – och fick dessutom upp mina ögon för en genre som jag tjugo år senare skulle gräva ner mig i fullkomligen. Om du mot förmodan har missat Scream, varför sitter du här och läser? Iväg med dig och se den. Rekommenderas.

No Comments

B.T.K. av J

mars 17th, 2018 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

B.T.K. är ett direkt-till-video drama (med en handfull scener som kan associeras till skräckgenren) från 2008 som är löst baserat på BTK-mördaren; Dennis Lynn Rader (här porträtterad av Kane Hodder). Huruvida filmen är trogen de verkliga händelserna eller inte har jag ingen aning om och kommer därför inte försöka mig på att dra några paralleller mellan verklighet och film. Vad jag däremot kommer göra är att döma filmen utifrån hur den är. Så, here we go…

B.T.K. är inte en bra film. Ljudet i filmen måste ha spelats in med en potatis då man stundtals inte hör ett skit av vad som sägs, manuset är överlag ganska ointressant och de spännande bitarna faller platt tack vare manusförfattaren tillika regissören Michael Feifer‘s inkompetens. Filmens enda försonande kvalité är Kane Hodder, som här gör en väldigt bra prestation trots ett manus som knappt är värt att använda som dasspapper. Övriga prestationer varierar mellan dåliga och bedrövliga. Behöver jag säga att Kane är den enda som står ut som någon som vet hur man skådespelar?

Jag har inte varit så här oengagerad i en film på länge om jag ska vara ärlig. Jag gillar att Kane gjort lite udda roller mot vad han brukar göra – jag tycker dock det är synd att en av dem råkade vara i den här filmen. Skippa.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud