Helt Perfekt Glob

Critters 3 av J

På vägen hem från en familjesemester stannar änklingen Clifford (John Calvin) och hans två barn Annie (Aimee Brooks) och Johnny (Christian Cousins / Joseph Cousins) till vid en rastplats efter att ha fått punktering. Clifford byter däck och de är snart på väg hemåt igen, ovetandes om att de fått med en handfull oönskade medpassagerare i form av Krites ägg. Kort efter att de anlänt hem till det fallfärdiga hyreshuset de bor i kläcks äggen och släpper lös en ny grupp med Krites som genast börjar tugga i sig hyresgästerna.

Som jag redan har nämnt var Critters 3 den filmen som introducerade mig till franchisén som barn. Att filmen var dubbad till tyska brydde jag mig inte så mycket om egentligen, att det var en skräckfilm med monster var det som fascinerade mig. Att den är betydligt sämre än de två första filmerna visste jag så klart inte om då, men det är å andra sidan någonting jag har lärt mig med åren och ett par, tre omtittar av den.

Critters 3 är inte dålig, men den känns å andra sidan väldigt platt. Karaktärerna är överlag ganska ointressanta och jag hade mer än gärna sett att fler av dem hade dött. De två första filmernas humor har dessutom vridits ned ordentligt och även om den skymtar förbi då och då så är den inte alls lika kul och fyndig som i föregångarna. Det största problemet med Critters 3 är väl egentligen att de vridit ned allting från de två första filmerna – vilket gör att filmen känns betydligt mycket längre än vad den egentligen är.

Jag tror personligen att Critters 3 hade kunnat bli en betydligt bättre film om de dels hade fortsatt på den redan inslagna vägen, men om de också hade gjort mer intressanta karaktärer än vad vi får här. Hooken med att placera de utomjordiska hårbollarna i ett hyreshus var inte en dum idé – problemet låg i utförandet, vilket i sin tur har gjort, som sagt, filmen väldigt platt.

Jag tycker Critters 3 är okej, men den kunde samtidigt ha varit så mycket bättre än vad den är – vilket är väldigt synd med tanke på de två starka första filmerna i franchisén.

Critters 2 av J

Två år har gått sedan familjen Brown hamnade under attack från de glupska utomjordiska varelserna kallade Krites på deras gård strax utanför den lilla staden Grover’s Bend. Brad Brown (Scott Grimes) har återvänt till staden för att spendera påsken tillsammans med sin mormor, ovetandes om att en otrevlig överraskning väntar på honom.

En handfull okläckta Krites ägg som gömts undan hittas på Brad’s gamla farm och misstas senare för att vara påskägg, vilket snart resulterar i att de nykläckta Krites börjar sätta tänderna i Grover’s Bend’s invånare. Lyckligtvis återvänder de intergalaktiska prisjägarna igen för att sätta stopp för Krites-problemet en gång för alla, men problemet är desto större till antalet den här gången och frågan är vad som kommer vara kvar av Grover’s Bend och dess invånare…

Critters 2 är den enda av de fyra första filmerna som jag aldrig såg som barn. Jag såg den första filmen tack vare att jag lyckades spela in den från TV. Den tredje filmen såg jag dubbad på tyska och den fjärde filmen hyrde jag hos den lokala filmbutiken, men den här andra filmen i franchisén lyckades jag aldrig få tag på. Det skulle dröja ganska många år innan jag faktiskt såg den för första gången, vilket var någon gång i mina tonår. Sist jag såg den var något år innan jag började skriva recensioner, kring 2006 eller 2007 skulle jag tro. Hur som helst så mindes jag den som en okej film, men att den inte var så mycket mer än så.

Nu när jag äntligen har sett om den så måste jag säga att jag vart positivt överraskad; Critters 2 är hysteriskt kul! Filmen tar allt som den första filmen gjorde men gör det större och mer bombastiskt än sin föregångare. Men till skillnad från den första filmen, som balanserade humor och skräck ganska bra, tippar den här filmen över ordentligt in i komedi-genren, medan dess skräck får stryka ganska fint på foten. Critters 2 är mer en komedi med skräckelement än en skräckfilm med humor i, som sin föregångare, är vad jag försöker säga här. Det är hur som helst inget problem då gagsen i filmen är gapskrattsroliga, även om de kanske är lite en produkt av 80-talet.

Hur som helst så är Critters 2 vad jag skulle kalla en lyckad uppföljare. Den expanderar på vad som redan gjorts, men gör samtidigt lite sin egna grej. Det är en kul och fartfylld film som passar perfekt som en double-bill tillsammans med originalet. Rekommenderas varmt.

Critters av J

Familjen Brown är en vanlig amerikansk familj som lever ett stillsamt liv på deras farm någonstans i Kansas. Deras lugna tillvaro vänds upp och ner en kväll när ett utomjordiskt rymdskepp plötsligt landar på deras ägor och de snart finner sig under attack från en grupp dödliga utomjordiska varelser kallade Krites. Samtidigt anländer två intergalaktiska prisjägare till den intilliggande staden för att utrota Krites-problemet – med metoder som är allt annat än subtila…

När jag var liten hade jag en kompis som bodde i samma by som mig som brukade spela in skräckfilmer från den tyska kabelkanalen RTL 2. Det var bland annat igenom honom jag kom i kontakt med Child’s Play filmerna för första gången då han hade spelat in Child’s Play 3 från RTL 2. Kruxet var bara att filmen var för det första otextad, men också dubbad till tyska. Jag brydde mig väl egentligen inte så mycket i det just då då jag ändå inte hade förstått vad de sa då mina engelskakunskaper var lika med noll. Det jag brydde mig om var att det var en skräckfilm.

Vad har då detta med Critters att göra? Jo, min första kontakt med Critters franchisén var nämligen en tyskdubbad inspelning från RTL 2 av Critters 3 som min kompis hade gjort. Något år efter att jag hade fått se den tredje installationen i franchisén visade TV4 den första Critters filmen sent en natt, så jag ställde in timern på våran video och såg sedan filmen dagen därpå – och föll pladask för den.

Critters är alltså en av de filmer som har hängt med mig ända sedan min barndom och är en av många filmer jag håller mycket varmt om hjärtat, men som jag samtidigt inte har direkt sett om speciellt mycket sedan dess. Det är en film som jag återkommit till ett par, tre gånger sedan mina tidiga tonår även om det borde vara en film jag återkommer till oftare, speciellt då den tickar av alla boxar för en underhållande monsterfilm från 80-talet; den är lagomt lång, den har högt tempo, den har gapskrattsrolig humor, riktigt coola och roliga monster, bra skådespel och karaktärer och riktigt snygga effekter (för att inte tala om en Billy Zane med hår!).

Efter den här omtitten av Critters har jag förstått att det är en film som måste åka i spelaren oftare – gärna back-to-back med Critters 2. Det här är God Underhållning och ytterligare ett bevis på att film var bättre under 80-talet. Två stora tummar upp, rekommenderas varmt.

Midsommar (Director’s Cut) av J

Dani (Florence Pugh) och Christian (Jack Reynor) är ett amerikanskt ungt par vars förhållande är på randen att braka samman. Men efter en familjetragedi som håller dem samman bjuder Christian med den sörjande Dani att följa med honom och hans vänner på en resa till ett once-in-a-lifetime midsommarfirande i en liten svensk by. Vad som börjar som ett bekymmerslöst sommarfirande tar snart en olycksbådande vändning när de inskränkta byborna bjuder in deras gäster att medverka i festligheter som framställer det idylliska paradiset allt mer skrämmande och känslomässigt skakande.

Jag tror att jag var en av få som inte lyfte Ari Aster’s Hereditary (recenserad här) till skyarna och ansåg att det var en (om inte den) bästa skräckfilmen på årtionden. Jag gillade filmen, men jag såg också dess brister – även efter en andra titt. Det var väl egentligen den största anledningen till att jag inte hade någon som helst brådska att ta mig ann hans nästa film, Midsommar. Nu när det äntligen var dags att titta på filmen så fick det bli den runt tjugo minuter längre director’s cut versionen av den, vilket jag tror kanske var det rätta valet då den här versionen av filmen tydligen ska förlänga vissa scener och även stoppa in en handfull nya scener som inte var med i bioklippningen – vilket ska tillföra mer djup, som jag har förstått det. Hur som helst…

Jag gillade Midsommar. Faktiskt mer än Hereditary. Jag kan inte säga något om bioklippningen då jag inte har sett den, men med tanke på att director’s cut versionen av Midsommar knappt hade någon dödtid tvivlar jag på att den har det heller. Det händer hela tiden någonting, oavsett om det är direkt framför kameran eller i bakgrunden när karaktärer står och för dialog. Speltiden på nästan tre timmar försvann i ett nafs och jag var ärligt talat en gnutta förvånad när sluttexterna började rulla, det kändes helt enkelt inte som att jag suttit och tittat på film i nära tre timmar. Filmen är dock inte ett dugg läskig, men den är istället så pass bisarr, äcklig, oförutsägbar och knepig att det är svårt att slita ögonen från den.

Ångrar jag att jag väntade med att se Midsommar? Nej, inte direkt. Director’s cut versionen av filmen känns som en komplett film utan en massa extra påklistrat bara för att regissören tyckte att produktionsbolaget lagt sig i hans projekt. Skulle jag sätta mig nu och titta på bioversionen så tror jag att jag skulle få en känsla av att något fattas tack vare att jag såg director’s cut versionen först.

Hur som helst, director’s cut versionen av Midsommar är en riktigt bra film och jag kommer nog att återkomma till den så småningom – förhoppningsvis med någon som inte sett filmen och inte vet vad som händer i den. Rekommenderas.

House Of Wax (2005) av J

Carly (Elisha Cuthbert), Nick (Chad Michael Murray), Wade (Jared Padalecki), Dalton (Jon Abrahams), Paige (Paris Hilton) och Blake (Robert Ri’chard) är på väg igenom Louisiana för att gå på en viktig fotbollsmatch. De bestämmer sig för att övernatta i tält i en skogsdunge och noterar en vedervärdig stank. Wade upptäcker dagen därpå att hans bils fläktrem har gått av och efter att gruppen stött på en lokalbo (Damon Herriman) som erbjuder dem lift in till den närliggande småstaden Ambrose beger sig han och Carly iväg för att försöka få tag i en ny fläktrem.

Men väl där finner de en tillsynes öde spökstad. Det är tomt på gatorna och bensinmacken är obemannad. De hittar så småningom den lokala mekanikern, Bo (Brian Van Holt), i en kyrka mitt under en begravningscermoni och medan de väntar på att den ska bli klar bestämmer de sig för att besöka House Of Wax, ett dammigt gammalt museum med poserande vaxfigurer. Men ingenting med den lilla staden är vad det verkar och de inser snart att de måste fly från Ambrose innan det är försent…

Jag minns så väl när House Of Wax remaken från 2005 kom. Alla – och jag menar verkligen alla – som jag pratade med som hade sett filmen sa att den var urusel. Varför alla tyckte så minns jag inte, men skulle jag gissa så här arton år efter att den kom så skulle jag nog säga att det var för att Paris Hilton råkade ha en roll i den, samtidigt som det så klart var populärt att hata på remakes kring den här tiden då ett flertalet hade börjat poppa upp. Det var hur som helst tack vare att alla andra hatade filmen och det faktum att Paris Hilton var med i den som gjorde att jag aldrig såg den när den kom – vilket har visat sig nu ha varit ett gigantiskt misstag från min sida.

Hade jag inte varit så trångsynt och på förhand fördömande av en film jag inte ens hade sett så hade jag högst troligen fallit pladask för den här filmen om jag sett den när den kom. Visst, speltiden är lite lång för en slasherfilm, men jag har svårt att tro att jag hade brytt mig i det då filmen levererade på precis alla andra plan. Filmen är en dum men ack så underhållande slasherfilm, som dessutom lyckas med det lilla konststycket att också vara smått obehaglig på sina ställen.

House Of Wax från 2005 föll mig helt i smaken och jag kommer utan några som helst tvivel att se om den. Även om filmen är dum som en säck med hammare så är den ändå God Underhållning och en definitiv rekommendation från min sida.

House Of Wax av J

Professor Henry Jarrod (Vincent Price) är en sann konstnär som gör skulpturer av vax som är väldigt naturtrogna och har specialiserat sig på historiska personligheter, så som Marie Antoinette och Jeanne D’arc. Affärerna går dock inget vidare och hans affärspartner, Matthew Burke (Roy Roberts), vill ha avkastning på sina investeringar och då Jarrod har hittat en ny investerare i Sidney Wallace (Paul Cavanagh) verkar han ska få det också, men först om tre månader. Burke har inte råd att vänta så pass länge och sätter eld på Jarrod’s studio i hopp om att kunna få ut pengar på försäkringen.

Jarrod tros ha omkommit i branden men dyker plötsligt upp ett och ett halvt år senare när han öppnar en ny utställning. Den här gången har han börjat fokusera på det makabra, men har fortfarande inte hunnit återskapa sitt mest omhuldade verk, Marie Antoinette. Men efter att han har mött sin nya assistents vackra vän, Sue Allen (Phyllis Kirk), vet han att han har hittat den perfekta modellen. Det ingen vet är att Jarrod har ett väldigt speciellt sätt att skapa sina vaxfigurer…

Jag tror inte House Of Wax behöver någon närmare introduktion egentligen. Många håller den som en klassiker och en av de bästa 3D-filmerna som gjorts (eller åtminstone den bästa som gjordes under 50-talet), vilket jag kan förstå med tanke på hur många saker som kommer flygande mot kameran. Tittar man på en 2D-print av filmen får alla kastade saker istället en nästan komisk effekt då flera scener dedikeras nästintill helt saker som slängs mot kamerans lins, men som tillför absolut ingenting rent handlingsmässigt.

Filmen är hur som helst en okej uppdatering av Mystery Of The Wax Museum. Premissen är i mångt och mycket den samma men med en del ändringar här och där, samtidigt som den har tagit scener (och repliker) direkt från originalfilmen. Den största ändringen är väl att det inte riktigt finns någon karaktär som ska vara sarkastiskt komisk här, vilket antagligen inte hade passat in heller när jag tänker efter. Något jag gillade riktigt mycket med House Of Wax som egentligen inte fanns med i dess förlaga var att den hade grava proto-slasher vibbar i sig. Den går inte riktigt hela vägen, men den är samtidigt inte långt ifrån att beträda den marken.

Vincent Price är bra i sin roll och är väl i mångt och mycket det stora dragplåstret här. Karln kunde i alla fall skådespela, det är ett som är säkert. Även en hyfsat ung Charles Bronson dyker upp i en mindre roll som en av Price’s assistener – vilket jag inte förstod förrän efter att jag hade sett klart filmen då jag inte kände igen honom alls.

House Of Wax är hur som helst en okej film. Det är, likt originalfilmen från ’33, en imponerande film i många avseenden och även om jag har svårt att tro att jag kommer se om den inom någon närmare framtid (om ens överhuvudtaget) så är jag ändå glad att jag äntligen har sett den. Gillar man skräckfilmer och har något som helst intresse för filmhistoria så tycker jag definitivt att man ska se den.

Mystery Of The Wax Museum av J

London, 1921. Ivan Igor (Lionel Atwill) är en skulptör som äger sitt egna lilla vaxmuseum, där han ställer ut sina verk – som han refererar till som sina barn – som både är enastående och väldigt verklighetstrogna. Hans finansiär, Joe Worth (Edwin Maxwell), är emellertid inte nöjd med sin investering då museumet inte genererat några pengar och bestämmer sig för att sätta eld på det för att få ut försäkringspengarna.

New York, nyårsdagen 1933. Reportern Florence Dempster (Glenda Farrell) blir pressad av sin utgivare att hitta ett scoop eller få sparken. När hon hör att Joan Gale (Monica Bannister), som påstods ha begått självmord på Nyårsafton’s kväll kan ha blivit mördad av sitt ex George Winton (Gavin Gordon), beger hon sig iväg till bårhuset för att ta del av obduktionsrapporten. Enda problemet är att obducenten inte kan hitta kroppen längre. Samtidigt håller Ivan Igor på att öppna ett nytt vaxmuseum, men då han ådrog sig kraftiga skador under branden tolv år tidigare är han nu mer begränsad till en rullstol och kan bara använda sina händer ytterst begränsat. Igor är hur som helst fängslad av sin assistens fästmö, Charlotte Duncan (Fay Wray), samtidigt som Charlotte’s rumskamrat, reportern Florence Dempster, har fått upp intresset för en vaxfigur som bär en slående likhet med Joan Gale…

Har du någon gång tittat på en film och sedan insett att filmen du tittar på är en remake? Det har du säkerligen. Jag har varit med om det ett par, tre gånger att jag satt mig för att se en film som jag efteråt insett var en remake av en väldigt gammal film. Här om dagen satte jag mig tillsammans med två vänner och tittade på House Of Wax från 1953 och remaken med samma titel från 2005, i tron om att filmen från ’53 var originalet – vilket jag senare insåg att den inte alls var.

Mystery Of The Wax Museum från 1933 är originalfilmen, som samtidigt är baserad på en opublicerad novell av Charles S. Belden; The Wax Works. Hur som helst så försökte jag gå in i den här filmen med ett öppet sinne och inte jämföra den allt för mycket med filmen från ’53 (trots att jag såg likheterna mellan de bägge filmerna ganska omgående när de väl dök upp). På det stora hela är Mystery Of The Wax Museum en okej film för vad den är. Ur ett historiskt perspektiv är den imponerande och intressant, samtidigt som den levererar en del sköna skratt då Glenda Farrell’s karaktär är en härligt sarkastisk dam som sprätter gubbarna på näsan.

Med det sagt har jag väldigt svårt att se mig själv återkomma till den här filmen. Inte för att jag finner den dålig, utan bara för att jag inte har något större intresse av att se om filmer som är kring eller över hundra år gamla. Den är, dock, värd åtminstone en titt för oss som har något som helst intresse för filmhistoria.

Aterrados av J

Efter att en rad underliga – och troligen paranormala – händelser inträffat i ett bostadsområde i Buenos Aires bestämmer sig den pensionerade obducenten Mario Jano (Norberto Gonzalo), den paranormala forskaren Dr. Mora Albreck (Elvira Onetto), hennes kollega Dr. Rosentock (George L. Lewis) och poliskommisarien Funes (Maximiliano Ghione) att försöka gå till botten med det hela.

Ibland snavar man över filmer som är av den mer skeva varianten. Ni vet filmer som väcker fler frågor än vad de ger svar på i slutändan. Den argentinska skräckfilmen Aterrados – eller Terrified som den heter internationellt – är just en sådan film. Från start känns hela filmen off och den känslan hänger med ända fram till sluttexterna börjar rulla. Frågorna staplas på hög allt eftersom filmen fortgår, men några direkt konkreta svar får vi aldrig. Det går så klart att argumentera för att det gör filmen mer läskig än om de hade förklarat precis allting, men när man knappt begriper vad som pågår bitvis så blir det mer irriterande än läskigt.

Hur som helst är Aterrados en okej film på det stora hela. Den är något lång och ett par minuter hade den definitivt kunnat kortats ned med. En del av läskigheterna som inträffar i den är egentligen ingenting man inte har sett förr, men som samtidigt lyckas vara effektiva bitvis. Men som sagt, den är överlag okej. Gillar man skräckfilmer av den lite mer skeva varianten så fungerar den bra.

Funhouse av J

Åtta influencers från olika delar av världen har blivit inbjudna till att tävla i en dokusåpa på nätet, Furca’s House Of Fun, för en chans att kamma hem fem miljoner dollar. De inser emellertid snart att deras liv står på spel när de som röstas ut blir tvingade till att ta sig ann dödliga utmaningar, allt direktsänt till hela världen…

Jag såg trailern för Funhouse när jag var på bio snett innan dess svenska release tillsammans med min syster och när den var slut sa vi bägge att det definitivt var en film vi skulle se – helst på bio. Tyvärr såg vi den aldrig på bio, men jag plockade i alla fall upp filmen på bluray ett par månader senare och hade i åtanke att vi skulle se den förr eller senare. Vilket blev nu.

Emellanåt dyker det upp skräckfilmer som speglar vår moderna värld, med exempelvis sociala medier, livestreaming, videosamtal och så vidare. Långt ifrån alla såna filmer är bra, men jag skulle säga att Funhouse ställer sig till den skaran av filmer som faktiskt är det. Filmen är som en korsning mellan The Purge, Saw och Escape Room, med livestreaming inblandat i mixen – och jag kan inte annat göra än att gilla det.

Funhouse är i mångt och mycket en popcorn film, men har även en del karaktärsutveckling som jag inte alls var beredd på i den här typen av film. Visst, det är inte speciellt filosofiska karaktärsutvecklingar vi snackar om här, men jämfört med majoriteten av moderna skräckfilmer som plinkar på samma typ av strängar som Funhouse gör så är det förvånansvärt hur pass mycket av den varan vi får här.

Det finns egentligen mer att tillägga om Funhouse, men jag tycker att du som läser just nu ska se filmen själv. Den levererade det jag förväntade mig och lite därtill, samtidigt som den underhöll fint hela vägen. Funhouse är God Underhållning, helt enkelt. Rekommenderas.

Barbarian av J

När den unga kvinnan Tess (Georgina Campbell) anländer till sin Airbnb i Detroit upptäcker hon att huset har blivit dubbelbokat och att en man, Keith (Bill Skarsgård), redan är där. Mot bättre vetande bestämmer hon sig för att övernatta i huset ändå, men upptäcker snart att det finns mycket mer att vara rädd för i huset än bara Keith…

En god vän rekommenderade Barbarian till mig för ett tag sen och sa att hon trodde att det skulle vara en film för mig, så den fick hamna på min lista över filmer jag tänkt se – och helvete vilken film det visade sig vara.

Jag visste inte alls vad jag hade att vänta mig när jag satte mig och tittade på den och jag skulle säga att det är den rätta vägen att gå när det gäller Barbarian; gå in i den blind. Jag var inte alls beredd på vägen filmen tog och älskade hur den gick från mörk till komplett nattsvart i en handvändning ungefär i mitten. Mer än så tänker jag inte säga om filmen.

Är Barbarian värd din tid? Definitivt. Hur den står sig under en omtitt har jag ingen aning om, men det är någonting jag kommer att ta reda på så småningom. Rekommenderas.