| Subcribe via RSS

Resident Evil: The Final Chapter av J

juli 9th, 2017 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Resident Evil - The Final ChapterEfter att ha blivit förådd av Wesker (Shawn Roberts) mottar Alice (Milla Jovovich) kritisk information från Röda Drottningen, Umbrella koncernens kraftfulla huvuddator, om den annalkande sista attacken från Umbrella mot de få överlevande som fortfarande finns kvar för att slutligen utrota mänskligheten en gång för alla. Alice har nu fyrtioåtta timmar på sig att återvända till Kupan under Raccoon City för att sätta stopp för Umbrella en gång för alla – och rädda den sista spillran av mänskligheten som finns kvar.

Jag hade planerat att se Resident Evil: The Final Chapter på bio när den släpptes i Sverige men det blev aldrig av då den lokala biografen inte visade den. Så, nu ett par månader senare har den äntligen släppts på dvd och bluray, vilket har gett mig chansen att se filmen. Oh boy… vart ska jag börja med den här filmen?

Filmens inledning fick mig att undra om de glömt att lägga in scener. Jag menar, filmen är menad att ta vid precis där film nummer fem (Retribution) slutade men flera karaktärer som överlevde den filmen är spårlöst borta och vi är lämnade med enbart Jovovich’s karaktär. Plotlinen och bakgrunden till T-virusets uppkomst som de byggde upp i film nummer två (Apocalypse) har de slängt i papperskorgen och ändrat helt för att den här sista filmens story ska hänga ihop. Mitt uppe i alltihop har de även lyckats tvinga in en religiös vinkling och motiv till varför allting har hänt igenom de sex filmerna… vad fan?

Men det Resident Evil: The Final Chapter brister storymässigt väger den istället upp i action. Jävligt mycket action dessutom – med extrem klippning. Det jag menar är att majoriteten av filmens actionscener är klippta på ett sånt sätt att sekvenserna i dem är inte längre än max två sekunder innan nästa klipp inträffar. Jag personligen har inget större problem med den typen av klippning men jag kan å andra sidan tycka att det går till en rejäl överdrift här (likt slowmotion-sekvenserna i film nummer fyra, Afterlife).

Paul W.S. Anderson‘s Resident Evil filmer är idiotactionfilmer och hatade av många, många fans till spelserien de är (löst) baserade på. Personligen gillar jag dem trots deras brister. Jag gillar dem för att de verkligen skiter till större delen i deras grundmaterial och manglar på med överdriven, orealistisk och totalt hjärndöd action. Som Resident Evil filmer är de bedrövliga, som totalt hjärnlösa idiotactionfilmer är de suveräna (till större delen). Den här sista filmen i serien är en svag del storymässigt, men som en totalt IQ-befriad actionfilm är den fantastisk.

Länkmaffian:
Mina recensioner av Resident Evil 1, 2, 3, 4 och 5.
Mina recensioner av de animerade Resident Evil filmerna; Degeneration och Damnation.
H’s recensioner av Resident Evil 4Degeneration och Damnation.

No Comments

Ginger Snaps Back: The Beginning av J

juni 19th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

ginger-snaps-back-the-beginningI dess påtryckning åt väst satte Northern Legion Trading Company upp en utpost ute i vildmarken – Fort Bailey. Varje vår färdades trettiosex män från fortet till Hudson’s Bay i båtar med djurpälsar för att byta dessa mot proviant som de under hösten skulle återvända med för att manskapet i utposten skulle klara den hårda vintern. År 1815 kom de aldrig tillbaka…

De två systrarna Ginger (Katharine Isabelle) och Brigette (Emily Perkins) är vilse i den kanadensiska vildmarken. Efter att Brigette fastnat i en björnfälla blir hon räddad av en mystisk indian (Nathaniel Arcand) som leder de två systrarna till Fort Bailey – som varit under belägring av varulvar under en längre tid. Männen i fortet hyser misstankar mot de två syskonen men ger dem ändå husrum. Under natten vaknar Ginger av en röst och går för att undersöka, varpå hon finner en deformerad pojke som biter henne för att sedan fly…

Ginger Snaps Back: The Beginning är den tredje och sista filmen i Ginger Snaps trilogin, som spelades in back-to-back med Ginger Snaps 2: Unleashed år 2004 – och det är den svagaste av de tre utan tvekan. Filmen är en prequel till de två första filmerna och utspelar sig alltså under 1800-talet, vilket i sig är en stor klyscha redan där. Jag menar, hur många prequels utspelar sig inte i medeltiden eller under 1800-talet bara för att filmskaparna ska kunna klämma ur en filmserie mer pengar utan att för den sakens skull egentligen anstränga sig speciellt mycket med manuset? Hur som helst…

Skådespelarna i filmen är bra och effekterna ser märkligt nog ännu bättre ut än i de två första filmerna (varulvsdesignen här är troligtvis den snyggaste av de tre), men filmens manus har en del problem. Exempelvis brydde jag mig inte speciellt mycket i någon av karaktärerna, inte ens huvudkaraktärerna. Filmen kändes lite som en billig rehash av den första filmen och att kalla filmen förutsägbar är en underdrift. Manusförfattarna verkade också tycka att det var en bra idé att slänga in flera twister här och där filmen igenom, men aldrig besvara viktiga plot points som finns där redan från start.

Med allt det gnället sagt; filmen är inte dålig även om den har en del problem. Faktiskt så rullade den förbi utan några större bekymmer. Problemet jag har med filmen är att efter att ha sett en mästerlig film och en bra uppföljare till den innan satte ribban så pass högt att den här tredje filmen hade svårigheter att nå upp till den. Filmen har sina stunder och för att vara en klyschig och förutsägbar uppföljare/prequel så är den bra. Jag ger den en rekommendation med vissa reserverationer.

No Comments

Ginger Snaps 2: Unleashed av J

juni 19th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

ginger-snaps-2-unleashedInfekterad med blod från hennes nu döda syster Ginger (Katharine Isabelle) är Brigette (Emily Perkins) på flykt från sin hemstad Bailey Downs och tvingas injicera giftet från blomman stormhatt för att bromsa upp processen att förvandlas till en varulv, likt sin syster.

Efter att ha överdoserat och kollapsat vaknar hon upp på en rehabiliteringsinstitution där hon möter den minst sagt underliga flickan Ghost (Tatiana Maslany). Utan någon möjlighet till att injicera sig med stormhatt börjar Brigette att sakta men säkert att förvandlas. Med hjälp av Ghost börjar hon planera sin flykt, men samtidigt har det hon flyr ifrån hittat henne och det har inga planer på att låta henne komma undan den här gången…

I början på Mars förra året skrev jag en recension på den första filmen i Ginger Snaps trilogin (som du kan läsa här) och avslutade recensionen med följande text; ”Jag gillar Ginger Snaps och hade gärna sett Ginger Snaps 2: Unleashed och Ginger Snaps Back: The Beginning (som spelades in back-to-back 2004), men har inte lyckats komma över dem. Jag kanske ser dem i framtiden, vem vet?

Svaret på den frågan är: jag vet, för jag har äntligen sett uppföljarna. Den första uppföljaren, Ginger Snaps 2: Unleashed, är bra. Riktigt bra, faktiskt. Den når inte riktigt upp till den första filmen tack vare en enkel anledning; samspelet mellan Isabelle’s och Perkins’ karaktärer existerar inte i den här filmen. Det var samspelet mellan dessa två (då) unga damer som gjorde den första filmen så fruktansvärt bra. Manuset kändes mer välskrivet och man brydde sig om karaktärerna på ett helt annat sätt än vad man gör i den här filmen.

Med det sagt så har den här första uppföljaren ändå en hel del bra att komma med. Perkins är bra på att spela härjad och Maslany är härligt bisarr och underlig och filmen levererar ett par hyfsat minnesvärda skräckscener. Effektmässigt (speciellt varulvsmakeupen) ser det bättre ut än i föregångaren, men är samtidigt halvsvårt att se tack vare shaky cam och snabb klippning.

Överlag är Ginger Snaps 2: Unleashed en bra uppföljare och även om jag personligen inte tycker att den är lika bra som den första filmen så håller den ändå hög kvalité. Rekommenderas.

No Comments

Lake Mungo av J

juni 18th, 2017 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Lake MungoJulen 2005. Den sextonåriga Alice Palmer (Talia Zucker) drunknar i den lokala dammen medan hon är där med sin familj och badar. Efter att hennes kropp hämtats upp och ett utlåtande har kommit om att hennes död berodde på en tragisk olycka begraver hennes sörjande familj henne. Det dröjer dock inte länge innan familjen börjar uppleva en rad märkliga och oförklarliga händelser i och runt deras hem. Djupt oroade bestämmer sig familjen Palmer för att be mediumet och parapsykologen Ray Kemeny (Steve Jodrell) om hjälp. I deras sökande efter svar upptäcker de att Alice levde ett rubbat dubbelliv och gömde mörka hemligheter inom sig. Någonting hemsökte deras dotter och den hemska sanningen väntar vid Lake Mungo…

Lake Mungo är en australensisk mockumentär från 2008. Filmen är otroligt välspelad och ger en väldigt autentisk känsla av att man sitter och tittar på en riktig dokumentär. Hade jag sett filmen på en TV-kanal (istället för DVD-skiva som jag gjorde) utan att ha någon som helst vetskap om filmen sedan innan hade jag troligtvis trott att det var just en dokumentär – åtminstone fram till sluttexterna. Filmen i sig är inte speciellt skrämmande men dess upplösning är värd speltiden som det tar för filmen att komma dit, utan tvekan. Men det filmen inte levererar i läskigheter levererar den istället på det känslomässiga planet. Filmen är på sätt och vis väldigt sorglig, utan att för den delen vara en snyft-historia.

Gillar man, som mig, den här typen av filmer (mockumentärer) så tycker jag att man kan ge den en chans. Det är en riktig slowburn, men den är värd varenda minut den rullar på under. Rekommenderas.

No Comments

Gin gwai 2 (aka The Eye 2) av J

juni 17th, 2017 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Gin gwai 2Efter ett misslyckat självmordsförsök får Joey (Qi Shu) reda på att hon är gravid, men hon inser även att hon givits någonting mer; förmågan att se de avlidnas själar. I ett försök att finna ett svar på de eskalerande synerna vänder hon sig till sin ex-älskare Sam (Jesdaporn Pholdee), vars bakgrund kanske kan sprida ljus i den mörka skymningsvärld som sprider sig kring Joey…

Efter succéen som Gin gwai/The Eye verkade ha varit var det väl oundvikligt att en uppföljare (eller flera, som det skulle visa sig bli) skulle dyka upp. Två år efter att Gin gwai/The Eye släpptes kom således den första uppföljaren Gin gwai 2 – eller The Eye 2. Gin gwai 2/The Eye 2 har helt nya karaktärer, en ny story och även om grundidéen bakom konceptet fortfarande är den samma så har anledningen till varför huvudkaraktären förändrats helt – och det fungerar rätt hyfsat.

Filmen har mer drag av drama genren än vad den första filmen hade och om den första filmen var för långsam för dig som tittare får du nog ursäkta den här uppföljaren och hoppa över den då den i stort sett levererar samma (om inte mer) långsamma tempo och speciellt creepy blir den aldrig heller. Filmen i sig är inte dålig, det är bara det att man borde inte förvänta sig en rysare som kommer ge en kalla kårar utan mer ett halvgripande och välspelat drama med influenser från rysargenren.

Jag skulle kalla Gin gwai 2/The Eye 2 för en okej film, även om jag personligen tycker att den första filmen var mer creepy (även om jag inte direkt behövde vuxenblöjor under min titt) och snäppet bättre.

No Comments

Gin gwai (aka The Eye) av J

juni 17th, 2017 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Gin gwaiWong Kar Mun (Angelica Lee) blev blind vid två års ålder. Arton år senare genomgår hon en hornhinnetransplantation som ger henne synen tillbaka, men också något mer; hon börjar nämligen se de avlidnas själar som ännu inte gått över till den andra sidan. Allt eftersom hennes syner börjar eskalera beger hon sig ut för att ta reda på vem donatorn av hornhinnorna var och dess bakgrund…

Jag minns när jag såg remaken av Gin gwai – eller The Eye som den heter utanför Hong Kong – för snart nio (!) år sedan. Jag halvlåg i en soffa hemma hos en polare och drack öl och rökte cigaretter medan jag halvslumrande tittade på den filmen. Jag var redan då skeptisk till remakes och blev överraskad över att jag tyckte att den var ganska bra för att vara en amerikansk tappning av en asiatisk skräckfilm. Varför jag tyckte så och hur lik remaken var originalet har jag inget minne av (mer än klimaxet i bägge), så att göra en jämförelse mellan de bägge blir för min del omöjlig just nu – speciellt med tanke på att jag har inga som helst planer på att se om remaken. Hur som helst…

Originalet är en långsamt krypande rysare med några sekvenser som är genuint läbbiga men som samtidigt är väldigt förutsägbar och har man överhuvudtaget sett någon form av asiatisk skräck tidigare har Gin gwai/The Eye ganska lite att överraska med. Filmen är välspelad och karaktärerna utvecklas i det typiskt asiatiska tempot med en lång förklaring under klimaxet i slutet på filmen.

Gin gwai/The Eye har hittills fått tre uppföljare, alla regisserade av bröderna Danny och Oxide Chun Pang, varav jag har sett den första av dem. Jag kommer att återkomma med recensioner på de två sista filmerna (Gin gwai 10 och Tung ngaan) när jag lyckats komma över dem – när nu det blir…

Hur som; Gin gwai/The Eye är en helt okej asiatisk rysare som rullar förbi utan några större bekymmer även om det inte är en film jag troligtvis kommer se om inom de kommande tio åren.

Sugen på mer läsning? Läs gärna då min nio år gamla recension av remaken av den här filmen.

No Comments

Busanhaeng (aka Train To Busan) av J

maj 25th, 2017 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Busanhaeng (aka Train To Busan)Seok-woo (Yoo Gong) är en fondmäklare, arbetsnarkoman och frånskild singelpappa till sin unga dotter Soo-an (Soo-an Kim). Som en del av hennes födelsedag dagen därpå önskar hon att hennes far ska ta med hennes till Busan för att träffa hennes mor. Han går motvilligt med på det och de stiger ombord på KTX tåget i Seoul. Kort efter deras avgång inträffar någonting; en av passagerarna bär på en smitta som förvandlat henne till en blodtörstig galning som sprider smittan vidare till de andra ombord. De kvarvarande passagerarna måste nu slåss för sina liv för att undkomma smittan…

Busanhaeng – eller Train To Busan som den heter utanför Sydkorea – är hands down den bästa ”zombie”-filmen på flera år. Den är spännande, actionpackad, våldsam, adrenalinpumpande och levererar även en hel del komiska avstickare mitt i allt kaos. Skådespelarinsatserna är suveräna, effekterna ser bra ut och när filmens action väl sparkar igång är det inte många eller speciellt långa stunder man bara sitter och väntar på att någonting ska hända. Det här är vad World War Z borde ha varit.

Det enda minuset jag kan tänka mig att ge filmen är att den är lite förutsägbar på sina ställen. Å andra sidan ingår filmen i en subgenre som blivit övermättad i flera år och att få se något som faktiskt höll mig på soffkanten i spänning under större delen av speltiden gör att det lilla minuset blir obetydligt.

Busanhaeng – eller Train To Busan – är ett måste för den som gillar den snabbare typen av ”zombies” (infekterade, i min mening) och filmer så som 28 Days Later. Jag rekommenderar hur som helst filmen starkt.

Det finns även en prequel till den här filmen kallad Seoul Station. Jag har inte sett den än, men kommer återkomma snarast möjligt med en recension på den också.

No Comments

Alien: Covenant av J

maj 20th, 2017 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Alien - CovenantÅret är 2104. Koloniseringsskeppet Covenant, med två tusen kolonisatörer och tusentals embryon ombord, är på väg till den avlägsna planeten Origae-6 på den andra sidan galaxen när de plötsligt blir träffade av en neutrinostråle som orsakar kraftiga skador på skeppet. Under reparationerna av skeppet mottar besättningen en mystisk radiosignal som verkar vara av mänsklig härkomst från en intilliggande planet som verkar vara bättre för en kolonisering än deras målplanet. De inser dock snart att den tillsynes vackra planeten besitter ett hot bortom deras fantasier…

Ridley Scott återvänder efter fem år till Alien universumet med den nya Alien: Covenant, som verkar vara en engelsk-australiensisk-nyzeeländsk-amerikansk samproduktion. Hur som helst var det här den första Alien filmen jag fick beskåda på stora duken och, well, jag tänker inte sticka under stolen med det; filmen har en hel del problem och hål i sin plot. Karaktärerna är inte speciellt intressanta egentligen och gör det ena korkade beslutet efter det andra, vilket i stort sett är nödvändigt för att filmens berättelse ska röra sig framåt. Actionscenerna är hyfsade i mitt tycke. Det är dock lite mycket snabba klipp på sina ställen och det är ärligt talat ganska långt mellan dessa scener med bland annat en del onödiga utfyllnadsscener.

Att jämföra Alien: Covenant med 1979’s Alien vore ett rent skämt, likt att jämföra Terminator: Genisys med The Terminator. Tyvärr verkar många göra just den jämförelsen. Bara för att Ridley Scott stått för regin av bägge filmerna innebär det inte att allt karln tar i blir guld. Alien: Covenant är en stendum popcornfilm, ingenting annat. Av den anledningen gillade jag den. Den är långt ifrån felfri och kan säkerligen ses som ett rent hån mot Scott’s mästerverk från 1979, men den hade tillräckligt med idiotunderhållande scener för att jag skulle ryckas med i den.

Det största problemet jag personligen hade med filmen var dess slut. De hade lätt kunnat gjort slutet så mycket mer spännande än vad de gjort här. Några enkla modifieringar av manuset hade kunnat skapa ett riktigt nagelbitande slut likt det i Alien, men istället blev det ett väldigt generiskt och sjukt förutsägbart sådant.

Alien: Covenant må vara en idiotisk film (troligtvis på gränsen till kalkon), men jag var åtminstone inte uttråkad när jag såg den och i mitt tycke är väl det ett godkänt betyg – trots att filmen har en hel del problem.

Om du är sugen på mer läsning kan du alltid klicka dig vidare och läsa följande recensioner:
Mina 9 (!) år gamla recensioner av de fyra första Alien filmerna, där jag recenserar både bioversionen och director’s cut/assembly cut av filmerna. Ni finner dem här, här, här och här.
H’s recension av special edition versionen av Alien: Resurrection.
H’s recension och min recension av Prometheus.
H’s recension och min recension av AVPR: Aliens vs Predator – Requiem.
Min recension av Alien rip-offen Alien 2 sulla Terra (aka Alien 2: On Earth).
Min recension av Alien rip-offen Contamination.

No Comments

The Autopsy Of Jane Doe av J

maj 7th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The Autopsy Of Jane DoeNär en okänd kvinna hittas mördad utan några som helst tecken på vad som var dödsorsak i en småstad i Virginia får den lokala obducenten Tommy Tilden (Brian Cox) och hans son Austin (Emile Hirsch) jobbet att ta reda på den. De finner snart tecken på kvinnans kropp som talar för att hon har blivit utsatt för tortyr och allt eftersom de fortsätter med obduktionen börjar de inse att någonting är mycket, mycket fel med kroppen…

Jag hade hört en hel del bra om den engelsk-amerikanska samproduktionen The Autopsy Of Jane Doe innan jag såg den och för en gångs skull håller jag med de röster som sa att filmen är bra – för det är den. Den bjuder egentligen inte på några jättestora överraskningar och återanvänder en del gamla klyschor, men den har samtidigt en tät och ruskig atmosfär som håller i sig under majoriteten av speltiden trots dess enkla manus och berättelse.

Jag skulle nog vilja påstå att det här är en av de bästa skräckfilmerna som kom förra året och är trots sin enkelhet en av de bästa skräckfilmerna som kommit på senare år. Det är dock inte en film man ska läsa om, utan se. Så gör det nu. Rekommenderas.

No Comments

Don’t Breathe av J

maj 7th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Don't BreatheRocky (Jane Levy), hennes pojkvän Money (Daniel Zovatto) och deras vän Alex (Dylan Minnette) är en trio småtjuvar som bryter sig in hemma hos folk och snor deras ägodelar för att skaffa fram snabba pengar. Trion bestämmer sig för att bryta sig in hos en förmögen, blind krigsveteran (Stephen Lang) i tron om att de ska komma undan med det perfekta rånet. De kunde inte haft mer fel…

Jag såg trailern för Don’t Breathe ett par månader innan den skulle ha biopremiär och var fast besluten att se den när den skulle gå upp på bio. Filmen kom, filmen gick. Jag såg den aldrig på bio. Men nu har jag sett den. På bluray. Och jag är nöjd. Väldigt nöjd. För regi stod Fede Alvarez, som regisserade remaken av Evil Dead 2013 (som jag tvärsågade i min recension men som jag omvärderat lite grann sedan dess), och i en av producentstolarna satt ingen mindre än Sam Raimi – mannen bakom original Evil Dead filmerna (och en del annat).

Idéen bakom filmen är suverän och filmen är genuint spännande under majoriteten av speltiden. Även om filmen trillar dit på några klyschor och blir lite förutsägbar på sina ställen så är det ändå en underhållande skräckfilm som fungerar utmärkt i mitt tycke. Prestationerna framför kameran är riktigt bra och Stephen Lang snor hela showen i sin gestaltning av den gamla blinda gubben.

Så, till det problem jag har med filmen; trion vi följer (och ska hålla på) är totala idioter. Jag menar.. riktiga idioter. De gör det ena idiotiska beslutet efter det andra och ska jag vara helt ärlig började jag hålla på Lang’s karaktär ganska snabbt efter att trion brutit sig in hos honom. Det säger en del om hur illa karaktärerna är skrivna.

Hur som helst är Don’t Breathe en bra film och jag kommer definitivt att se om den. Rekommenderas. Nu är det bara vänta på uppföljaren

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud