| Subcribe via RSS

O’Hellige Jul! av J

december 22nd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

De tre omaka vännerna Eline (Eline Aasheim), Magne (Magne Steinsvoll) och Per-Ingvar (Per-Ingvar Tomren) förbereder sig för julfirandet och gör allt man brukar göra; klä granen, koka glögg bestående av femton olika spritsorter och supa sig dyngfulla på den hemmagjorda glöggen. Samtidigt håller en psykotisk galning (Tormod Lien) på att avsluta de sista förberedelserna innan han ska slå till mot trion och genomföra det här årets julslakt.

Jag minns inte hur jag kom över O’Hellige Jul! (eller Christmas Cruelty! som den även är känd som) mer än att jag fick lov att bege mig ut på Google för att hitta på filmen – varpå jag beställde den direkt från skaparna, om jag inte misstar mig helt. Det här var hur som helst någon gång förra hösten men det har tagit mig ända till nu innan jag stoppade in den i dvdspelaren och.. ja.. vad finns det egentligen att säga om filmen?

O’Hellige Jul! är inte en regelrätt slasherfilm, utan mer en underlig hybrid mellan home invasion, slasher och torture porn med en del grafiska och riktigt våldsamma scener. Filmen är hyfsat välspelad och produktionen i sig är ganska bra med tanke på deras budget (det förekommer inget CGI överhuvudtaget här utan enbart praktiska effekter, vilket är tacksamt). Det jag störde mig på var att det egentligen inte fanns något direkt manus att tala om här, vilket jag nu i efterhand efter att ha läst lite grann om filmen har förstått det som att det var en del av skaparnas vision – att göra en film med ett ofullständigt manus under produktionen. Deras idéer bakom projektet är intressanta, men att exempelvis inte ha ett fullständigt manus medan man spelar in en film brukar resultera i katastrofala resultat i nio av tio fall – vilket tyvärr syns lite grann här mellan prologen och fram tills dess att mördaren kommer igång i den sista halvtimmen av filmen.

Som en lågbudget skräckfilm fungerar O’Hellige Jul! rätt okej, men jag har svårt att tro att jag kommer återbesöka den nästa jul då det finns betydligt mer lättsinta och mer underhållande julskräckfilmer där ute.

No Comments

Blood Beat av J

december 21st, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Sarah (Claudia Peyton) och hennes pojkvän Ted (James Fitzgibbons), tillsammans med Ted’s syster Dolly (Dana Day), har beslutat sig för att spendera julen hos Ted’s mor Cathy (Helen Benton) och hennes pojkvän Gary (Terry Brown) ute på vischan i Wisconsin. Kort efter deras ankomst börjar Sarah att känna en underlig närvaro kring henne och snart börjar en mystisk gestalt i en samuari rustning att ha ihjäl lokalbefolkningen.

Vad i helvete var det jag precis tittade på…….??? Blood Beat är en (tidigare) obskyr och mycket bisarr övernaturlig slasherfilm från 1983 av Fabrice A. Zaphiratos – vilken är hans enda credit som regissör. Filmen är fullkomligen bonkers och skiter fullständigt i att förklara någonting alls vad som händer i filmen – och det händer en hel del här efter den ganska sega inledningen på 35 minuter.

Att anden av en sedan länge död japansk samuari krigare vandrar runt i Wisconsin gör det av precis samma anledning som Sarah och Cathy har en oförklarad telepatisk länk; för att den kan det. Sen har vi det faktum att Sarah får orgasm varje gång samurai krigaren mördar någon och att Cathy’s barn också verkar besitta samma.. krafter.. som hon själv, vilket de visar i de sista 2 minuterna av filmen. Det här är dessutom bara ett axplock av alla märkligheter som inträffar i filmen…

Blood Beat är en bedrövlig och osammanhängande film utan några som helst svar, men samtidigt tycker jag också att det är det som är dess charm. Skådespelarna, manuset och effekterna (speciellt de billiga optiska effekterna som fick mig att garva) är givetvis bedrövliga men tack vare hur bonkers och all over the place filmen är så lyckades den ändå på något mycket underligt sätt fängsla mitt intresse efter att jag tagit mig igenom den söliga inledningen.

Jag gillade Blood Beat. Det är inte en bra film på något som helst vis, men det är en härligt urflippad idiot-slasher från det goa 80-talet. Rekommenderas till slasher-fans.

No Comments

Deadly Little Christmas av J

december 15th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

På Juldagen blir en ung pojke inlåst på ett mentalsjukhus efter att ha uppenbarligen mördat sin far och hushållerskan medan de hade sex. Femton år senare lyckas den nu vuxna pojken att rymma, samtidigt som en mystisk figur i en röd mask börjar att genomföra tillsynes slumpartade mord i pojkens och hans familjs närhet.

Jag har ingen som helst lust att lägga ner speciellt mycket mer tid än vad jag redan gjort på Deadly Little Christmas så här kommer det; filmen är ren dynga. Manuset är skrivet av Captain Obvious och har man inte bott under en sten de senaste fyrtio åren är det löjligt enkelt att luska ut vem som är mördaren tio minuter in – synd bara att filmen är åttio minuter. Skådespelet är bedrövligt och effekterna (som man knappt ser röken av) är inte speciellt mycket mer att hänga i julgranen… pun intended.

Jag kan hantera uselt skådespel, usla effekter och ett uselt manus, men jag kan verkligen inte hantera tristess när jag sitter och tittar på film – i synnerhet inte lågbudgetfilmer. Deadly Little Christmas tillhör den sistnämnda skaran och är ren skit. Se något annat.

No Comments

Better Watch Out av J

december 9th, 2018 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Det är juletider och tonåringen Ashley (Olivia DeJonge) ska sitta barnvakt åt tolvåringen Luke (Levi Miller), likt många gånger tidigare. Men det som börjar som vilken annan kväll som helst tar en ordentlig vändning då en grupp inkräktare bryter sig in i huset. Ashley inser dock snart att det här inte är ett ”normalt” inbrott.

Better Watch Out från 2016 tar home invasion konceptet (som jag personligen tycker har börjat bli smått uttjatat nu) och kör sin egen grej med det. Istället för att göra som precis alla andra home invasion filmer bjuder filmen på någonting fräscht med en hel del vändningar fram och tillbaka, vilket jag personligen uppskattade. Filmen är inte helt oförutsägbar givetvis, men det är en välspelad och underhållande popcornfilm som rullar förbi utan några större bekymmer. Den förtjänar en rekommendation och det är just det jag kommer ge den. Rekommenderas.

1 Comment

Red Christmas av J

december 9th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Matriarken Diane (Dee Wallace) har bjudit in sina barn för att fira den sista julen i deras familjehem. Mitt under firandet får familjen plötsligt en mystisk, huvbeklädd och utvecklingsskadad besökare som presenterar sig som Cletus (Sam Campbell), som de bjuder in. Men när Cletus börjar att uppföra sig på ett underligt sätt bestämmer sig familjen för att slänga ut honom – vilket de inte skulle ha gjort.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle få när jag satte mig för att se Red Christmas från 2016, men jag hoppades i alla fall på något annat än vad jag fick. Förstå mig rätt här; skådespelet är överlag okej (Wallace är givetvis den bästa framför kameran här), effekterna ser överlag okej ut för den här typen av film och manuset fungerar helt okej även om det knappast är nyskapande. Det stora problemet jag har med filmen är dess kamera arbete. Jag har sett found footage filmer som har haft bättre kamera arbete än det som förekommer i den här filmen. Skakar inte kameran är bilden in-zoomad till max och ur fokus, vilket medförde att jag i flera scener satt och undrade vad fan som pågick egentligen då kameran slungades åt alla möjliga håll.

Hade kamera arbetet varit bättre i Red Christmas hade det varit en genuint bra modern lågbudget slasher, men tack vare att de tillsatte en klåpare som filmfotograf sjunker betyget avsevärt i mina ögon. Jag kan ta halftafligt filmmakeri så länge jag kan se vad fan som pågår i filmen – vilket man stundtals inte gör här. Bortser man från det är filmen okej för vad den är, men det är troligtvis inte något jag kommer att börja se om varje år kring juletid.

No Comments

Wind Chill av J

december 9th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

I ett försök att ta sig till Delaware över jullovet liftar en college student (Emily Blunt) med en klasskamrat (Ashton Holmes) hon inte känner. De hamnar så småningom på en mindre isolerad väg och kraschar med bilen efter att nästan ha krockat med en mötande bil. Strandade i en allt mer tilltagande snöstorm börjar de inse att kylan inte är deras största bekymmer…

Jag gick in i den amerikansk-brittiska skräckfilmen Wind Chill (som är producerad av bland annat George Clooney) med ljumna förväntningar då jag för några månader sedan fick höra av en bekant att filmen skulle vara sisådär; att det var en film jag gott kunde låta stå kvar i hyllan och samla damm ett tag till. Döm hur som helst av min förvåning när jag faktiskt tyckte det var en riktigt hygglig film. Ja, jag tyckte rent av att den faktiskt var riktigt bra.

Med det sagt betyder det inte att filmen är speciellt nyskapande eller ens oförutsägbar, snarare tvärtom. Det är ganska enkelt att klura ut vad som kommer hända och filmen skjuter väl av en handfull klyschor här och där, men tack vare filmens täta stämning och skådespelarinsatserna lyckades filmen hålla mitt intresse uppe rakt igenom (att Emily Blunt är behaglig att beskåda gjorde ju inte filmupplevelsen sämre heller).

Jag ger hur som helst Wind Chill en rekommendation om man vill ha en mysryslig skräckfilm att kika på så här i juletider.

No Comments

Food Of The Gods II av J

december 1st, 2018 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Dr. Neil Hamilton (Paul Coufos) blir ombedd att komma till hans gamla lärares hus då hon har en stor hemlighet att berätta för honom. Läraren har utfört ett experiment på en liten pojke med tillväxthormoner och på något sätt har han vuxit till en gigantisk storlek. Läraren ber sin favoritelev att göra fler experiment för att se om det går att framställa någonting som kan reducera storleken på pojken, som inte bara fortsätter att växa – hans attityd börjar att bli allt mer våldsam också.

Vid colleget Dr. Hamilton på jobbar protesterar en grupp PETA medlemmar mot att skolan genomför experiment på levande djur. Dr. Hamilton har alltid varit emot den typen av experiment, men då ett barn är involverat beslutar han sig för att injicera den experimentella tillväxthormonen i en råtta. Råttan börjar snabbt att växa men innan Dr. Hamilton hinner stoppa tillväxten lyckas råttan rymma och beger sig ner i kloakerna. Ännu värre är att ett dussin andra råttor lyckas rymma även de, men inte innan de också har fått tillväxthormonerna i sig – och snart börjar lemlästade kroppar att återfinnas runt omkring på skolområdet…

Food Of The Gods II är en av de där uppföljarna som inte har något med originalet att göra (eller ens nämner det) och som ingen egentligen bad om, men jag är samtidigt glad över att de faktiskt gjorde den – det här är bra skit. Filmen är en typisk sent 80-tals cheese-skräckfilm och är en sån där film jag inte kan låta bli att bara älska. Skådespelarna är överlag bra B-skådisar, effekterna ser helt okej ut och manuset är väldigt underhållande och tar sig inte själv på speciellt stort allvar.

Food Of The Gods II är en skön popcornfilm som visade sig dessutom vara förvånansvärt blodig och slafsig (en scen var rent av ganska äcklig). En stor tumme upp och en solklar rekommendation från mig – länge leve 80-talets cheesiga skräckfilmer!

No Comments

The Food Of The Gods av J

december 1st, 2018 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Den amerikanske football spelaren Morgan (Marjoe Gortner) och två av hans vänner beger sig iväg på en jaktresa på en kanadensisk ö när en av dem plötsligt dör i en mystisk djurattack. Efter att ha undersökt saken närmare upptäcker han att hela ön kryllar av djur som på något sätt har vuxit till gigantiska storlekar – bland annat en stor hord med hungriga råttor…

Elva år efter att han regisserade den urusla sci-fi ”komedin” Village Of The Giants skrev Bert I. Gordon ett manus löst baserat på samma roman som Village Of The Giants – H.G. Wells’ The Food Of The Gods and How They Came To Earth – och regisserade filmen, The Food Of The Gods. Till skillnad från Village Of The Giants är The Food Of The Gods en underhållande film tack vare dess spänning (även om konceptet är väldigt korkat och löjligt), en stor dos cheese och skådespelarinsatser som överlag faktiskt är ganska bra. De flesta av karaktärerna är sympatiska (i synnerhet Gortner’s karaktär) och även om effekterna ser gräsliga ut så fanns det ändå en viss charm med dem här till skillnad från Village Of The Giants.

Jag gillade The Food Of The Gods mer än vad jag faktiskt trodde att jag skulle göra och ger den en tumme upp. Rekommenderas om man är sugen på cheese från 70-talet.

2 Comments

Terminator II av J

november 24th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

I ett framtida Venedig har en katastrof inträffat vilket gjort staden obeboelig då vattnet blivit förorerenat. Forskare har blivit placerade i ett labb i staden för att försöka åtgärda problemet, men efter att ett nödanropp från labbet kommer in till ledningscentralen skickas en grupp soldater in för att undersöka saken. Det dröjer inte länge förrän de upptäcker anledningen till nödanropet…

1984 skapade James Cameron filmhistoria med sin film The Terminator och redan två år senare fortsatte han på den inslagna vägen med sin Alien-uppföljare, Aliens. Fem år senare skulle han äntligen släppa uppföljaren till sin genombrottsfilm – det vill säga Terminator 2: Judgment Day – men redan två år innan den filmen kom ut knåpade italienarna Claudio Fragasso (här under pseudonymen Clayde Anderson) och Bruno Mattei (här under pseudonymen Vincent Dawn) ihop en egen uppföljare till Cameron’s mästerverk från 1984…

Terminator II – eller Shocking Dark som den även är känd som – från 1989 är en Aliens rip-off ut i fingerspetsarna med en gnutta The Terminator inslängd mot slutet. Skådespelarinsatserna är bedrövliga med noll inlevelse och karaktärer som stirrar rakt in i kameran vid ett flertalet tillfällen. Effekterna ser man knappt röken av, men monstren ser åtminstone okej ut (även om jag misstänker att det berodde mer på bildkvalitén än något annat). Manuset är överallt och ingenstans. Flertalet scener är direkt tagna ur Aliens men är framförda på ett riktigt bedrövligt vis. Alla karaktärer är i stort sett rip-offs på flera karaktärer (Ripley, Hicks, Newt etc) i Aliens och den kvinnliga huvudpersonens namn, Sara, är direkt taget ur The Terminator. Actionscenerna är styltigt framförda, otroligt energilösa och överlag bara tråkiga. Jag brukar i regel försöka ha ett öppet sinne för trashiga filmer (i synnerhet gamla italienska skräckfilmer), men det här var verkligen bara utdraget.

Men även om jag tyckte att den här filmen var väldigt meh och långtråkig så fanns det en och annan ljusglimt här och där. Exempelvis tyckte jag att det var ganska komiskt att karaktärerna som är i anläggningen i stort sett hela tiden står och skriker åt varandra även om de står bredvid varandra. En del av dialogerna fick mig att fnissa till och Christopher Ahrens’ Arnie-imitation var så bedrövlig att jag inte kunde låta bli att garva åt den.

Terminator II / Shocking Dark hade säkerligen gått hem bättre hos mig om den hade haft mer energi i sig. Så som den är känns den bara jävligt trött och energilös under majoriteten av speltiden och även om den har sina stunder så räcker inte det för att jag ska gilla den. Skippa.

No Comments

Overlord av J

november 9th, 2018 | Postad i Action, Film, Krig, Skräck/Rysare

En grupp amerikanska fallskärmsjägare hoppar ur ett brinnande plan på D-Dagen under andra världskriget med uppdraget att slå ut ett tyskt radiotorn i en nazi-ockuperad fransk by. De stöter snart på en av byborna, Chloe (Mathilde Ollivier), som tar in dem i hennes hem.

Efter att gruppen splittrats för att försöka hitta förstärkning lyckas en av fallskärmsjägarna, Ed Boyce (Jovan Adepo), av misstag hamna inne i bunkern under radiotornet och finner snart att nazisterna har hittat något som kan vända krigslyckan till deras fördel – big time.

Overlord är en sån där film som är placerad i en historisk setting, men som på flera punkter ger blanka fan i om de är historiskt korrekta eller inte. Jag har absolut inget problem med det. Overlord är en underhållande, actionpackad och rå krigs-actionfilm med en skräcktwist i sig, som först börjar dyka upp mot slutet. Filmen är välspelad, fläckvis spännande och framför allt våldsam. Effekterna ser givetvis bra ut (varför skulle de inte när J.J. Abrams producerar?) och…. ja, vad fan ska jag säga mer om det? Karaktärerna var intressanta och jag gillade hur flera av dem utvecklades under filmens gång, vilket gjorde mig smått förvånad med tanke på hur filmen i övrigt var. Jag menar, i hur många filmer av den här typen brukar sånt förekomma?

Jag gillade hur som helst Overlord och kommer mest troligen att se om den när den kommit på bluray. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud