| Subcribe via RSS

Wai dor lei ah yut ho (aka Dream Home) av J

maj 26th, 2018 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Som barn kunde Cheng Lai Sheung (Josie Ho) se Hong Kong’s berömda Victoriahamn från hennes lägenhet. Men allt eftersom tiden gick blev de gamla byggnaderna framför hennes hem demolerade för att göra plats åt ett stort bostadsprojekt som nu blockerar utsikten av hennes kära hamn. Hon svär att hon ska spara ihop tillräckligt med pengar för att köpa en ny lägenhet med en magnifik havsutsikt, men trots att hon har flera jobb inser hon snart att hon aldrig kommer att ha råd med sin dröm. Men så plötsligt slår det henne; för att få vad hon vill ha måste hon ta saker och ting i egna händer – hur blodiga de än må bli…

Wai dor lei ah yut ho – eller Dream Home i Sverige – är en Hong Kong slasherfilm från 2010 – och det är en bra sådan. Storyn är fängslande, skådespelarna är bra och effektmässigt är filmen snygg och bitvis riktigt grisig, fast på ett satiriskt sätt. Med det sagt menar jag inte att filmen är speciellt rolig (med undantag för en och annan grej som fick mig att garva högt) utan mer att den har en viss ironi över sig.

Jag har inte så mycket mer att säga egentligen. Gillar man slasherfilmer med en mer seriös (om än ironisk och satirisk) ton är det här ett bra val för en filmkväll. Jag ger den en tumme upp och en rekommendation. Se den.

No Comments

Wyrmwood av J

maj 25th, 2018 | Postad i Action, Film, Komedi, Skräck/Rysare

Ett meteorregn över Jorden är startskottet till slutet då den lyckas utlösa en zombie apokalyps. Mekanikern och familjemannen Barry’s (Jay Gallagher) liv slits i stycken i och med det annalkande slutet. Hans syster, Brooke (Bianca Bradey), har i sin tur blivit kidnappad av en grupp gasmaskklädda soldater och blir experimenterad på av en psykotisk doktor. Medan Brooke planerar sin flykt beger sig Barry, ovetandes om sin systers situation, ut på vägarna för att hitta henne och slår sig ihop med tre andra överlevanden, Benny (Leon Burchill), Frank (Keith Agius) och Kelly (Cain Thompson). Men att hitta Brooke och samtidigt göra det i ett stycke är lättare sagt än gjort då vägarna kantas av horder med köttätande bestar som vill se gruppen som sin lunch…

Likt fransmännen vet australiensarna i regel (i alla fall av vad jag har sett) hur man gör underhållande film – och Wyrmwood är inget undantag. Den bjuder inte på någonting nytt eller speciellt överraskande, men var å andra sidan en av de bättre zombiefilmerna som kommit sista tjugo åren. Filmens action var underhållande och de små referenserna till Mad Max som var strödda över hela filmen var kul (exempelvis påminner huvudkaraktären en hel del om Max Rockatansky). Det filmen faller lite grann på är dess humor som är ganska hit ‘n miss, i alla fall för min del. En del gags var klockrena, medan andra föll väldigt platt.

Wyrmwood bjuder som sagt inte på någonting nytt eller speciellt överraskande, men den fungerar utmärkt som en kul popcornfilm och utklassar en hel del skit i genren. Den får en tumme upp och en rekommendation av mig – även om jag hade klarat mig finfint utan de komiska elementen, som verkar vara ett måste i dagens zombiefilmer av någon underlig anledning.

En serie baserad på filmen verkar även vara under produktion, under titeln Wyrmwood TV. Flera karaktärer från filmen verkar även ska dyka upp i den. Den som lever får se…

No Comments

Zombieworld av J

maj 24th, 2018 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Det här är en av de mest bisarra antologifilmer jag har sett tror jag. Filmen har ingen handling, utan är bara en handfull ihopplockade kortfilmer med zombie-tema från 2010, 2011, 2012 och 2013, som knyts ihop med några korta sekvenser där ett nyhetsankare på en TV-station berättar vad som pågår i ”Zombieworld” mellan varje kortfilm.

Kortfilmerna som är med här är följande:
Teleportal
Brutal Relax
Dark Times
Home
I Am Lonely
Dead Stop
Certified
Fist Of Jesus
Apocalypse Marathon
Dead Rush (som spelades in i långfilmsversion tre år efter att den gjordes)

De bästa kortfilmerna hands down är Fist Of Jesus och Brutal Relax, som bägge fick mig att gapskratta och som var sjukt underhållande. Det som är synd är att de ligger först och sist i ordningen av kortfilmer. Allt mellan dem varierar från okej till skräp. Sååå… spana in bägge dessa kortfilmer här nedanför och skippa Zombieworld, du sparar in i runda slängar en timme på det.

No Comments

Cabin Fever (2016) av J

maj 22nd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Fem college-studenter har hyrt en stuga långt ute i skogen för några dagars avkoppling. Den fina stämningen byts dock snart ut mot ren och skär terror då ett mystiskt och aggressivt köttätande virus plötsligt börjar sprida sig bland dem…

Cabin Fever remaken från 2016 är utan tvekan en av de mest poänglösa remakes som någonsin gjorts. Varför de inte bara gjorde en fjärde film – med ett helt nytt manus – istället för en remake med ett manus som i stort sett är exakt samma film som originalet som kom enbart fjorton år tidigare övergår mitt förstånd. I mina förberedelser för att se remaken gick jag hur som helst tillbaka och såg om de tre originalfilmerna innan dess…

Originalfilmen från 2002 är fortfarande en ganska usel film. Konceptet är det absolut ingenting fel på och effekterna är ganska bra också. Det som förstör filmen är karaktärerna, som överlag beter sig som totala jävla idioter. Jag vet att man måste kunna tillåta att karaktärer beter sig korkat i skräckfilmer och att de ofta använder arslet istället för huvudet, men karaktärerna i Cabin Fever tar ett gigantiskt kliv över gränsen till vad jag kan acceptera – och då ska man också komma ihåg att jag är ett stort fan av slasherfilmer där det i stort sett är en tumregel att karaktärerna i filmerna beter sig som idioter. Att huvudkaraktärerna är jävla as också hjälper knappast filmen, snarare tvärtom. Jag menar, varför ska jag hålla på karaktärer som beter sig som narcissistiska skitstövlar så fort skiten träffar fläkten? Jag förstår att det ska föreställa att karaktärerna är livrädda, men kom igen…

Cabin Fever 2: Spring Fever – som Ti West distanserat sig ifrån – är i mitt tycke en betydligt mer underhållande film. Den är våldsammare, äckligare och är överlag en betydligt roligare film. Cabin Fever: Patient Zero – den tredje filmen – är bättre än originalet och fortsätter i samma fotspår som den andra filmen och har några riktigt vedervärdiga sekvenser. Kort sagt; jag föredrar uppföljarna över originalet vilken dag som helst. Sen har vi ju som sagt remaken…

Även om remaken är både onödig och poänglös så gillar jag faktiskt den mer än originalet. Karaktärerna beter sig fortfarande som idioter och svin och manuset är i stort sett exakt samma film som originalet (en del repliker och scener är direkt tagna ur originalet), så vad gör att remaken är bättre i mina ögon? Jo, filmens gore effekter. De är både bättre och äckligare här än i originalet. Med det sagt menar jag givetvis inte att den här filmen är bra, utan bara att den är mer sevärd än den film den är baserad på. En lustig grej som slagit mig nu efter att jag har sett remaken är att både uppföljarna och remaken slår originalet på fingrarna när det kommer till effekter och gore, vilket var en stor del av Cabin Fever; att visa en massa äcklig gore.

Hur som helst vet jag inte vem Cabin Fever remaken är menad för. Fans av originalet lär hata den och med tanke på att det överlag inte är en speciellt bra film (mycket tack vare att den är baserad på ett redan uselt manus) tvivlar jag på att nykomlingar till franchisén kommer gilla den heller. Personligen tycker jag inte att den är bra, men jag ser hellre om den än originalet.

Läs gärna mina recensioner av Cabin Fever, Cabin Fever 2: Spring Fever och Cabin Fever: Patient Zero också – även om de är till en viss del föråldrade.

No Comments

L’étrange couleur des larmes de ton corps (aka The Strange Colour Of Your Body’s Tears) av J

maj 13th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Efter en lång arbetsresa kommer Dan Kristensen (Klaus Tange) hem och upptäcker att hans fru är försvunnen. Han inser snart att försvinnandet på något sätt hänger ihop med den beslöjade änkan på övervåningen vars man också försvann plötsligt för många år sedan – och hon är inte den enda grannen som verkar veta något om de mystiska händelser som huset hyser…

Hur sköljer man ner en usel arthouse film på sämsta sätt? Jo, med ytterligare en usel arthouse film så klart. Efter att jag hade sett klart den genomusla Amer slog jag igång huvudfilmen på skivan från Njutafilms, L’étrange couleur des larmes de ton corps – eller The Strange Colour Of Your Body’s Tear.

Med tanke på att jag hade genomlidit nittio minuter av dravel precis innan jag satte mig och såg den här filmen var mitt tålamod redan under stor press. Givetvis föll inte den här filmen mig speciellt mycket i smaken heller då den i stort sett gör ungefär samma sak som Amer, med det lilla undantaget att det någonstans i den här röran finns ett faktiskt manus – som blir bortsullat på grund av att filmskaparna ska vara edgy och konstnärliga av sig. Hur som helst gillade jag den här filmen mer, även om inte det säger speciellt mycket.

Filmen ska vara någon form av hyllning till den gamla italienska giallo genren, i form av en arthouse film. Huruvida detta stämmer eller inte vet jag inte riktigt då jag knappast är någon expert på giallo genren och ska jag vara ärlig är jag inte speciellt intresserad av den heller, trots att den ses av en del fans som en föregångare till slasherfilmen.

L’étrange couleur des larmes de ton corps var hur som helst skit och ska jag vara ärlig förstår jag mig inte på folk som tycker att den här typen av film är bra – jag hade fått ut mer om jag hade stängt av TVn och suttit och tittat på den i cirka nittiofem minuter. Skippa.

No Comments

Tremors: A Cold Day In Hell av J

maj 12th, 2018 | Postad i Action, Film, Komedi, Skräck/Rysare

Efter att en grupp unga forskare har funnits döda några kilometer ifrån en forskningsstation vid Nanavutprovinsen, Kanada kallas Burt Gummer (Michael Gross) och hans följeslagare Travis (Jamie Kennedy) in av Dr. Rita Sims (Tanya van Graan) då fyndplatsen tyder på att det handlar om en Graboid-attack. På väg dit blir deras flygplan attackerat av en Ass-Blaster, som lyckas skada planets motor. Strandsatta i det kanadensiska Arktis måste nu Burt och Travis, tillsammans med personalen vid forskningsstationen, neutralisera det överhängande hotet från de gigantiska underjordsvarelserna – vilket också kan bli Burt’s sista uppdrag då han börjar visa tecken på en långt gången sjukdom, en sjukdom som enbart går att bota med antikroppar från en levande Graboid…

Jag citerar ur min egen recension av Tremors 5: Bloodlines: ”Filmen levererade det jag ville ha och lite därtill. Jag skulle till och med kunna sträcka mig så pass långt att säga att det här är den bästa uppföljaren tätt efter tvåan och får mig att önska en sjätte film i serien.” Spola sedan fram tiden nästan tre år och här står vi nu med film nummer sex i Tremors serien i form av Tremors: A Cold Day In Hell – och vilken jävla film.

Den här sjätte installationen i serien lyckas peta ner femman från tredje bästa platsen och återgår från originalkonceptet; en isolerad plats som hamnar under belägring av monster, där en handfull människor måste samarbeta för att överleva och slå tillbaka hotet. Det fungerade bra i de två första filmerna (och fyran) och det fungerar lika bra här – speciellt med tanke på alla referenser till den första filmen som klämts in.

Skådespelarna är bra och Michael Gross är som vanligt i högform som Burt. Effekterna ser bra ut trots att det, givetvis, är CGI som använts. Manuset är välskrivet och så, men det bjuder inte på jättemycket nytt egentligen. Visst, de har bytt miljö från ökenlandskap till en plats med kallare klimat men det är i stort sett samma grej som gäller som i de tidigare filmerna – inte för att det irriterar speciellt mycket, men förväntar man sig någonting nytt lär man bli besviken på den fronten.

Hur som helst så tokdiggar jag Tremors: A Cold Day In Hell och är man ett fan av de tidigare filmerna och/eller TV-serien kommer den troligtvis att falla en i smaken. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner på 1, 2, 3, 4, 5 och TV-serien också.

No Comments

Starry Eyes av J

maj 7th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Sarah (Alex Essoe) är en ung kvinna med drömmar om att slå igenom som skådespelerska i Hollywood. Hon hankar sig fram som servitris på ett snabbmatshak och går på provspelningar utan någon större framgång. Hennes lycka verkar emellertid vända då hon efter en provspelning får ett erbjudande hon inte kan tacka nej till: huvudrollen i högaktade Astraeus Pictures nya skräckfilm ”The Silver Scream”, med löfte om att bli känd över en natt. Enda haken är att hon måste ingå i ett avtal i utbyte – ett avtal med ett mycket högt pris…

Starry Eyes är en amerikansk-belgisk samproduktion från 2014. Filmen är en slow burn, där första halvan sakta men säkert bygger upp inför den förvånansvärt våldsamma andra halvan. Filmen är välspelad, effekterna ser bra ut och även om manuset inte är speciellt oförutsägbart så fungerar det fint här. Jag menar, det är knappast en film man tittar på för att få gnugga geniknölarna under dess speltid…

Jag brukar ha en del problem med slow burn filmer (speciellt de där det inte händer så värst mycket under första halvan). Starry Eyes är ett undantag. Det är en mörk och slagkraftig, om än till en början långsam, satir om hur vidrig världen kan vara. Jag gillar den. Jag gillar den mycket. Jag ger den en rekommendation, så gå och se den nu.

No Comments

Los ojos de Julia (aka Julia’s Eyes) av J

maj 7th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Tvillingsystrarna Julia (Belén Rueda) och Sara (Belén Rueda) bär båda på en ärftlig sjukdom som leder till total blindhet. Efter att ha fått en ond aning om att Sara, som har blivit blind av sjukdomen, råkat illa ut beger sig Julia och hennes man till systern för att kolla till henne – bara för att hitta henne död, tillsynes genom självmord. Julia vägrar hur som helst att tro på att systern skulle ha begått självmord, det är något som inte stämmer. Samtidigt som hon nu måste hantera sin egen sorg och förtvivlan måste hon dessutom leva med insikten att hon själv håller på att bli blind och i takt med att hennes värld mörknar börjar en dödlig fara närma sig…

Los ojos de Julia – eller Julias Ögon som den heter i Sverige – är en spansk thriller (med vissa influenser från skräckgenren) från 2010, producerad av bland annat Guillermo del Toro. Det är en välspelad film med en intressant idé som dessvärre faller lite platt tack vare ett otroligt förutsägbart manus och en lite för lång speltid. Det är alldeles för uppenbart vart allting är på väg och de vändningar som kommer går att förutse långt innan de presenteras för tittaren. Filmen har sina stunder då den är spännande men blir samtidigt lidande av hur förutsägbar den är.

Även om filmen är grymt förutsägbar så känner jag att jag tycker att den är helt okej. Står man ut med att vändningarna är väldigt förutsägbara fungerar Julias Ögon som en söndagstitt. Moving on.

No Comments

The Cloverfield Paradox av J

april 25th, 2018 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Året är 2028. En energikris har brutit ut på Jorden, vilket hotar att slunga globen in i en mörk era av förödelse och tumult. I ett försök att skapa tillräckligt med energi för alla länder skickas rymdstationen Cloverfield Station upp i rymden med en multinationell besättning för att genomföra experiment med en partikelaccelerator kallad ”Shepard”.

Efter två år av misslyckade försök verkar besättningen slutligen ha lyckats med deras uppdrag – tror de. Någonting går fruktansvärt fel och skadar stationen. Under reparationerna av stationen börjar besättningen att inse vad som egentligen hänt; de har slungats in i en parallell dimension…

Mina förväntningar på The Cloverfield Paradox var ganska låga när jag satte mig för att se den då jag mestadels hade hört och läst hur usel den var. Nu när jag har sett den så kan jag säga att jag tycker att den inte var så jävla dålig. Den lär knappast gå till historien som film, men den är å andra sidan hyfsat underhållande för vad den är; en dum popcornfilm. Karaktärerna var välspelade (även om jag hade lite svårt att ta Chris O’Dowd‘s karaktär på något större allvar, jag satt nämligen och väntade på att han skulle fråga ‘Have you tried turning it off and on again?‘ i varje scen han var med i), specialeffekterna såg bra ut och även om manuset var ganska rörigt bitvis – vilket är något jag har sett många klaga över – så var inte det någonting som störde mig.

Jag skulle inte kalla The Cloverfield Paradox för bra, utan mer medioker och okej. En sån där film man kan knäppa igång en tråkig söndagskväll innan man ska gå och lägga sig för att man ska upp och jobba dagen efter. En sak är i alla fall säker och det är att den är bättre än Cloverfield.

No Comments

10 Cloverfield Lane av J

april 25th, 2018 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare, Thriller

Efter att jag hade sett Cloverfield för första gången kunde jag aldrig i mitt liv tro att den filmen skulle få en uppföljare, ännu mindre två. Nu, tio år senare, har vi fått just det. För att friska upp minnet inför min titt av dessa två uppföljare gjorde jag som jag alltid brukar göra; ser om föregående film eller filmer i serien.

Jag mindes att jag verkligen inte gillade Cloverfield efter min titt för snart tio år sedan, men bestämde mig för att ge den en ny chans med oskeptiska ögon – med andra ord lät jag bli att läsa min egen recension och H’s recension av filmen. Det visade sig hur som helst att filmen fortfarande är skit och jag tror H summerade filmen bäst; ”Lejonkungen 3 (eller 1½ som den heter i original) är en parallellfilm till ettan. […] Cloverfield är ungefär som Lejonkungen 3. Någonstans finns en extremt cool monsterfilm, som vi inte får se. Istället är hela filmen handfilmad med en videokamera av en töntig halvidiot helt utan balanssinne.”

Jag kan inte för mitt liv förstå hur den här ooriginella skitfilmen med totalt ointressanta och irriterande karaktärer kunde bli så pass populär som den blev – och att den fått två uppföljare tio år efter är ett ännu större mysterium. Men jag antar att folk tycker att karaktärer som skriker ”OH MY GOD, DID YOU GUYS SEE THAT?!” varenda gång någonting händer, som ständigt ska agera comic relief i situationer då det är menat att vara spännande och som aldrig någonsin kan hålla käften är välskrivna, sympatiska och djupa karaktärer. Folk är idioter.

Men det var ju inte Cloverfield jag skulle skriva om här egentligen utan dess första uppföljare, 10 Cloverfield Lane. Så, here we go…

Efter att ha kraschat med sin bil vaknar Michelle (Mary Elizabeth Winstead) upp i en bunker tillsammans med två män, Howard (John Goodman) och Emmett (John Gallagher Jr.). De två männen förklarar för henne att det har inträffat en storskalig attack och att världen utanför bunkern är förgiftad. Michelle inser dock snart att någonting inte står rätt till i bunkern och ställs inför frågan: är det bättre här inne eller där ute?

Det som förvånar mig mer än att 10 Cloverfield Lane är en uppföljare till Cloverfield är att den här filmen faktiskt, olikt sin föregångare, är bra. Istället för en bombastisk och högljudd monsterfilm får vi här istället en klaustrofobisk och psykologisk thriller med drag av skräck och drama med suveräna rollprestationer (speciellt Goodman som är fullständigt lysande här) – vilket jag tar vilken dag som helst än den smörjan som var föregående film. Filmen är överlag en nagelbitare, men har samtidigt en och annan väldigt förutsägbar vändning. Slutet känns dessutom väldigt påklistrat, forcerat och passar inte alls in med resten av filmen.

Hur som helst så gillade jag 10 Cloverfield Lane. Visst, den var knappast felfri men är å andra sidan hästlängder bättre än sin föregångare. Jag ger den en försiktig rekommendation med vissa reservationer.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud