| Subcribe via RSS

Hell Fest av J

november 2nd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Samma kväll som hon återvänder hem till sin gamla lägenhet efter att ha varit borta för plugg och jobb beger sig Natalie (Amy Forsyth) och hennes vänner till det omkringresande skräck-nöjesfältet Hell Fest för en kväll och natt full med adrenalinpumpande skräck. Samtidigt har en maskerad seriemördare satt sitt sikte på dem och förvandlar snart nöjesfältet till sin egna lekplats allt eftersom han terroriserar Natalie och hennes vänner medan alla andra besökare runt dem tror att det är en del av showen…

Hell Fest var en av de filmerna i år som jag absolut INTE trodde skulle visas på någon av de lokala biograferna och att jag gott skulle få vänta på bluray släppet av filmen innan jag skulle få se den. Döm av min förvåning då den mindre av de lokala biograferna tog in den här 2018 års slasherfilmen! Hur som helst blev jag absolut inte besviken på Hell Fest; det är en kul, underhållande och bitvis riktigt spännande film även om den överlag inte har ett originellt eller nyskapande ben i sin kropp. Filmen är välspelad, effekterna ser bra ut och idéen/konceptet att lägga storyn i ett nöjesfält med skräcktema var briljant!

Jag hade en kul stund i biomörkret och kommer definitivt att se om den här popcornrullen när den släpps på bluray, med en viss förhoppning om en fortsättning. Rekommenderas.

No Comments

The Sandman av J

oktober 13th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att hennes bror har funnits död under mystiska omständigheter får fotografen Claire (Haylie Duff) vårdnaden om sin brorsdotter Madison (Shae Smolik). När folk runt dem plötsligt börjar dö inser Claire att någonting inte står rätt till med hennes brorsdotter och börjar undersöka saken närmare. Hon finner snart att Madison har förmågan att framkalla Sandmannen, ett fruktansvärt monster från Madison’s mardrömmar som dödar alla som vill Madison illa…

The Sandman är en Stan Lee (ja, DEN Stan Lee) producerad skräckfilm från förra året med bland annat Tobin Bell (Saw filmerna) och Amanda Wyss (A Nightmare On Elm Street) i varsina mindre roller och är de enda två jag kände igen från något annat. The Sandman är hur som helst okej för vad den är, skulle jag säga. Det är ingenting man behöver springa benen av sig för, men för att vara en (i alla fall tillsynes) gjord för TV film är den ganska välgjord. CGIn är förvisso gräslig, men de praktiska effekterna (däriblad Sandmannen själv) ser väldigt bra ut. Skådespelarna är hyfsade och gör väl vad de kan med det manus de blivit tilldelade. Manuset hade kanske kunnat varit lite mindre klyschigt och lite mer intressant kanske, men med tanke på vad jag förväntade mig av filmen så är jag ändå rätt nöjd med vad jag fick…

The Sandman är hur som helst ett okej tidfördriv i nittio minuter (i alla fall så länge man inte har några skyhöga förväntningar på den). Det finns värre filmer där ute, helt klart.

2 Comments

No One Lives av J

oktober 4th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

På väg igenom landet stöter ett par (Laura Ramsey & Luke Evans) på ett gäng tjuvar när de stannar till vid en sylta ute på vischan. I tron om att de kan vara välbärgade och för att gottgöra för en stöt han tjabblade till bestämmer sig en av medlemmarna, Flynn (Derek Magyar), för att kidnappa och förhöra paret för att pressa dem på pengar. Det borde han inte ha gjort. Mannen i paret är nämligen inte riktigt som alla andra…

No One Lives är en amerikansk-brittisk slasherfilm från 2012 och är regisserad av den japanske regissören Ryûhei Kitamura – som fyra år tidigare regisserade The Midnight Meat Train. Filmen är välspelad, våldsam, har en gnutta nattsvart humor och är sjukt underhållande. Den föll mig helt och hållet i smaken och innan jag visste ordet av det började sluttexterna att rulla.

Jag har inte så mycket mer att skriva om filmen egentligen. Jag hade en kul stund i soffan med den och jag kommer definitivt att se om den fler gånger. Jag ger den en rekommendation och dig som läser ett varningens finger; se inte filmens trailer, den spoilar i stort sett hela filmen.

No Comments

The Greenskeeper av J

september 29th, 2018 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Allen Anderson (Allelon Ruggiero) jobbar som assistenten till trädgårdsmästaren för en flott country klubb för snobbigare medlemmar där en fruktansvärd olycka inträffade många år tidigare. Den dåvarande trädgårdsmästaren blev övertänd efter att en gräsklippare exploderade och sägs nu bo ute i ett skjul ute i den intilliggande skogen. Enligt legenden slaktar han alla som beträder skogen och som kommer i närheten av hans skjul.

Det är hur som helst Allen’s 25-årsdag och tillsammans med sin flickvän och hennes vänner beger de sig in på området för att festa. Det de inte vet är att de inte är ensamma…

Jag hyrde The Greenskeeper för runt femton år sedan hos den (nu mer nedlagda) videobutiken där jag bodde och vad jag minns tyckte jag att det var en okej slasher-komedi då. Humorn var hyfsat kul, en del av morden var rätt blodiga och så var det några fagra damer som klädde av sig också. Nu när jag äntligen har sett om den kan jag väl säga att den inte ligger speciellt högt på min lista över slasherfilmer.

Skådespelet är horribelt och humorn faller överlag platt samtidigt som uppbyggnaden fram tills det att morden börjar inträffa är fruktansvärt utdragen och fylld med en massa ”ha-ha”-humor som slår tittaren över huvudet nästan hela tiden (även om ett och annat gag fick mig att garva högt). Morden är dock överlag ganska väl genomförda och effekterna ser ganska hyfsade ut för den här typen av lågbudget-slasher från tidigt 2000-tal, så allting är inte uselt med filmen i alla fall. Sen har vi ju de fagra damerna så klart och en speltid på knappt sjuttiofem minuter, så filmen är ju åtminstone över ganska fort…

The Greenskeeper är inte en bra film och den kämpar hårt med att vara en hyfsad slasherfilm. Hade de skippat (den överlag intvingade) komiken i filmen och gjort den mörkare (även om den kanske hade varit lite cheesig) hade jag nog gillat filmen mer.

No Comments

Al filo del hacha (aka Edge Of The Axe) av J

september 29th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Gerald Martin (Barton Faulks) är en tekniskt talangfull dagdrivare som precis har anlänt till Paddock County. Kort efter sin ankomst träffar han lokalbon Lillian Nebbs (Christina Marie Lane) och de två inleder snabbt en romantisk affär, samtidigt som det går en psykotisk mördare lös i området. Gerald lyckas snart hitta en koppling mellan offren och inser att hans Lillian kan vara mördarens nästa måltavla…

Al filo del hacha – eller Edge Of The Axe som den antagligen är mer känd som – är en spansk slasherfilm från 1988. Filmen hamnar någonstans mitt emellan bra och dålig för min del när det gäller slasherfilmer. Den är hyfsat välspelad, har en hyfsad atmosfär och är överlag ett hyfsat hantverk som film, men är samtidigt väldigt långdragen på sina ställen, effekterna är ingenting att skriva hem om direkt och filmen överlag är inte jättecheesig – vilket jag hade hoppats på.

Filmens största problem är att det blir lite av transportsträckor mellan morden och även om en del totalt ologisk dialog (och en del skådespel) fick mig att gapskratta så hade jag ändå svårigheter att koncentrera mig på filmen mellan morden. Filmens mordscener räddar filmen från att sjunka i alla fall och den bjuder även på en handfull småspännande jaktscener samt ett slut som fick mig till en början att klia mig i huvudet, men som föll mig helt i smaken när kronorna väl trillade ner.

Överlag tycker jag att Al filo del hacha/Edge Of The Axe är en okej slasherfilm från det sena 80-talet, även om jag hellre sätter mig och tittar på exempelvis Intruder från 1989 om jag ska sätta mig och titta på en slasherfilm från den eran av subgenren.

No Comments

As Above, So Below av J

september 14th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Arkeologisten Scarlett Marlowe (Perdita Weeks) söker efter den legendariska filosofstenen, som sägs besitta kraften att förvandla basmetaller till guld och beviljar evigt liv. Hon finner snart en ledtråd i Iran som pekar på vart den legendariska artefakten kan finnas. Tillsammans med sin kameraman Benji (Edwin Hodge) beger hon sig till Paris där hon möter upp sin före detta pojkvän George (Ben Feldman) varpå de snart drar slutsatsen att artefakten måste finnas under katakomberna under Paris.

De slår sig ihop med guiden Papillon (François Civil), hans flickvän Souxie (Marion Lambert) och deras vän Zed (Ali Marhyar) för att hitta stenen, vilket snabbt leder dem in i de outforskade delarna av katakomberna. Det de inte vet är att de precis har tagit det första steget in i Helvetet…

As Above, So Below från 2014 är en av de där filmerna som fick slinka med i min kundvagn hos någon av de svenska filmbutikerna jag besöker och handlar hos nästan varenda månad när jag beställde några andra filmer – vilka det var har jag ingen aning om då filmen har stått i hyllan här hemma i runt två år. Hur som helst så är filmen regisserad och skriven av bröderna Dowdle (John Erick Dowdle och Drew Dowdle) som ligger bakom bland annat The Poughkeepsie Tapes från 2007, [REC] remaken Quarantine från 2008 och M. Night Shyamalan producerade Devil från 2010 – och det här måste vara deras svagaste film de har gjort hittills.

Filmens första timme är helt okej och bitvis faktiskt ganska creepy, men när man kommer in i filmens tredje akt ballar allting ur och helt ärligt förstod jag knappt vad som pågick – fram tills det att jag satte mig och läste om filmen på internet. Nu kanske det var jag som var en total idiot som inte förstod vart de ville komma med filmen, men då allting kändes inslängt bara för att fick jag känslan av att det inte fanns någon sammanhållning överhuvudtaget under de sista trettio minuterna medan jag satt och såg filmen. Slutet är dessutom ett av de största meh-sluten jag har beskådat i en found footage film. Jag hade hellre tagit ett av de klyschigare sluten där den sista karaktären blir bortdragen från kameran eller dylikt över slutet som inträffar här.

As Above, So Below är långt ifrån den sämsta found footage filmen jag har sett givetvis, men även om den första timmen var helt okej så känns filmen överlag som ganska meh. Det finns givetvis sämre filmer i den här subgenren, men det finns samtidigt betydligt bättre också.

No Comments

Bigfoot: The Lost Coast Tapes av J

september 14th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Sean Reynolds (Drew Rausch) var en högt beaktad undersökande reporter – som trodde starkt på paranormala fenomen – fram tills det att han raserade sin karriär då den mest sedda episoden av hans reality show, som var baserad på paranormala fenomen, visade sig vara en bluff. Men efter att ha sett en nyhetsrapport om en ”Storfotsjägare”, Carl Drybeck (Frank Ashmore), trodde sig Reynolds ha hittat ett guldläge för att återuppliva sin döda karriär; Drybeck utgav sig nämligen för att ha kvarlevorna av en ”Storfot” i sina ägor och Reynolds var övertygad om att gubben var en bluff, vilket passade perfekt till Reynolds’ nya programidé om en show där folks paranormala utsagor avslöjades som bluffar.

Reynolds’ satte ihop sitt gamla team och begav sig iväg till norra Kalifornien’s ”Lost Coast” för att träffa och intervjua Drybeck. Väl där började det sakta men säkert att gå upp för dem att det kanske låg en gnutta sanning i Drybeck’s påstående trots allt…

Jag skulle nog säga att found footage subgenren har börjat dö ut på senare år och det är väl på sätt och vis egentligen lika bra då många av dessa filmer – tyvärr – är ren skit. Bigfoot: The Lost Coast Tapes från 2012 är dock ett undantag och även om den egentligen inte bjuder på någonting nytt varken då eller nu i subgenren så är det ändå en stabil film – även om den är lite av en slow burn. Jag brukar i regel spy galla över slow burn filmer men i det här fallet fungerade det långsamma tempot (antagligen tack vare den täta atmosfären som genomsyrade majoriteten av speltiden). De sista tio, femton sekunderna av filmen fick mig att rycka till och när jag väl insåg vad jag hade beskådat lämnade filmen mig med knottrig hud – vilket inträffar extremt sällan.

Jag gillade Bigfoot: The Lost Coast Tapes kort och gott. Har du missat den tycker jag att du ska ge den en chans – speciellt om du gillar found footage skräckisar. Rekommenderas.

No Comments

Virus av J

september 9th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Efter att ha förlorat sin last tar besättningen ombord på den fallfärdiga och sjunkande oceangående bärgningsbåten ”Sea Star” skydd i en tyfons öga i ett försök att göra reparationer ombord. De stöter snart på det tillsynes övergivna ryska rymdforskningsfartyget Academic Vladislav Volkov och går ombord. Sea Star’s besättning tror att deras problem är löst och att de efter det här jobbet kan luta sig tillbaka resten av livet efter att deras kapten, Robert Everton (Donald Sutherland), berättar för dem vilket värde bärgningen av det här fartyget skulle kunna bli. Navigatorn, Kit Foster (Jamie Lee Curtis), tycker dock att det hela verkar för enkelt och för bra för att vara sant.

Efter att de fått igång strömmen på fartyget börjar underliga saker att hända och en i gruppen försvinner spårlöst. De inser ganska snart att de inte är ensamma ombord på fartyget – och att de har en väldigt liten chans att ta sig av det levande…

Jamie Lee Curtis sa i en intervju med IGN.com 1999 att Virus, som hon medverkade i det året, var en riktig skitfilm och som jag har förstått det ser hon den som den sämsta filmen hon medverkat i… I call bullshit! Jag har en förkärlek till skräckfilmer som utspelar sig på fartyg – så som exempelvis Ghost Ship och Deep Rising – och det visade sig att den här filmen inte var ett undantag. Det är inte en speciellt smart film, men det väger den å andra sidan upp med underhållande action och ett intressant koncept. Speltiden på cirka hundra minuter flög förbi och innan jag visste ordet av det började sluttexterna att rulla.

Jag hade en jävligt kul stund i soffan och ångrar inte en sekund att jag satte mig och såg Virus. Det är en skön och avslappnad popcorn-rulle som jag definitivt kommer att sätta mig för att se fler gånger. Rekommenderas.

No Comments

Virus av J

september 9th, 2018 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Efter att en kemikalieläcka inträffat vid Hope Centre – en organisation dedikerad till att utfodra u-länder – i Papua Nya Guinea skickas ett fyrmannateam med kommandosoldater, ledda av löjtnant Mike London (José Gras), in för att undersöka saken. De springer snart ihop med ett TV-team bestående av den kända reportern Lia (Margie Newton) och hennes kameraman Pierre (Gabriel Renom), som är på jakt efter samma story som soldaterna ska undersöka. De bägge grupperna inser dock snart vad läckan vid Hope Centre orsakat; den förvandlar alla som andas in gasen till köttätande zombies – som i sin tur ökar hela tiden i antalet…

Oh boy… Virus – som likt de flesta andra italienska produktionerna som gjordes under 70- och 80-talet fick en massa olika aka-titlar, så som Zombie Inferno, Night Of The Zombies, Zombie Creeping Flesh och Hell Of The Living Dead – är en italiensk-spansk samproduktion från 1980, regisserad av schlockmästarna Bruno Mattei (under pseudonymen Vincent Dawn) och Claudio Fragasso (som inte fick någon regi credit alls) och skriven av Claudio Fragasso, José María Cunillés (under pseudonymen J.M. Cunilles) och Rossella Drudi (som inte fick någon credit för manusförfattandet).

Med allt det sagt; Virus är inte en bra film. Den är inte ens så dålig att den blir underhållande på grund av det. Filmens speltid på cirka hundra minuter är åt helvete för långt för den här typen av genrefilm. Speltiden är filmens största problem utan tvekan. Hade de klippt ner den med trettio minuter hade det blivit en tightare och troligtvis mer underhållande film än hur den blev. Filmens actionscener är så dåligt och styltigt utförda (för att inte tala om utdragna) att det blir mer en pina att sitta igenom dem än något man kan sitta och skratta åt. Det känns som att varken Mattei eller Fragasso hade en aning om vad de sysslade med när det kom till actiondelarna i filmen. Sen har vi de förbannade inklippen av djur som dyker upp titt som tätt och är enbart där för ren utfyllnad av speltid. Nu räknade jag inte alla gånger de hade klippt in helt meningslösa sekvenser med djur, men det måste ha varit över tio stycken i alla fall – vilket irriterade mig något fruktansvärt.

Skådespelarna är överlag värdelösa, i synnerhet Margie Newton. Karaktärerna är en bunt idioter och likt en del andra italienska zombieproduktioner står de flesta offer kvar där de står när de blir anfallna av zombies – de försöker alltså inte fly därifrån. Dubbningen var ingenting jag störde mig på direkt, men emellanåt kunde man se klart och tydligt att ljudet inte stämde överens med läpprörelserna på skådespelarna – vilket ibland kan bli hysteriskt kul. Ja, alltså inte i den här filmen då, men.. andra.. filmer.. moving on. Effekterna var hyfsade, i alla fall i italiensk skräpfilms mått mätta. Makeupen i filmen kunde ha varit bättre. Jag menar, italienarna är rätt välkända för sina zombiefilmer och de var jävligt duktiga på att göra äckliga och creepy zombies (se bara de i Zombi 2/Zombie Flesh Eaters och Burial Ground/Nights Of Terror/The Zombie Dead), men här känns de flesta zombies som rena hafsverken när det kommer till makeupen…

Medan jag satt och tittade på filmen slog det mig att jag måste ha hört filmens soundtrack någon annanstans. Efter att ha slängt ett öga på fodralet av min dvdutgåva – som är den svenska utgåvan från Njutafilms – insåg jag att jag faktiskt hade rätt; filmens soundtrack är direkt taget ifrån George A. Romero’s klassiker Dawn Of The Dead och den italienska trash-klassikern Contamination, Goblin komponerade musiken i bägge de filmerna och har även fått en credit för det i den här filmen – så musiken är ju i alla fall bra och stämningsfull, synd bara att Mattei och Fragasso valde att sno den från två bättre filmer.

Jag blev faktiskt ganska besviken på Virus. Jag trodde det skulle vara en betydligt mer underhållande zombiefilm än vad den visade sig vara. Den är trashig som fan, ja, men dess speltid är på tok för lång och alla dessa utfyllnadssekvenser i filmen dödar verkligen tempot – och filmens underhållningsfaktor – fullständigt. Skippa.

No Comments

The Nun av J

september 8th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att en ung nunna tagit sitt eget liv vid ett isolerat kloster i Rumänien skickar Vatikanen iväg Fader Burke (Demián Bichir), en präst som hemsöks av sitt förflutna, och den unga novisen Syster Irene (Taissa Farmiga), som står vid tröskeln till hennes slutgiltiga löften för att bli en fullvärdig nunna, för att undersöka vad som hänt vid klostret. Efter att ha anlänt till Rumänien får de hjälp av lokalbon Frenchie (Jonas Bloquet) att ta sig till klostret och det dröjer inte länge efter deras ankomst innan de börjar märka att någonting är fruktansvärt fel med platsen…

Jag har alltid gillat The Conjuring filmerna, hur generiska skräckfilmer de än må vara. Jag älskar dem inte, men de fungerar bra som en double feature om man ska ha en filmkväll. Ur dessa två filmer har det givetvis kommit spin-off filmer så som Annabelle och uppföljaren till den, Annabelle: Creation, som är en prequel till både Annabelle och The Conjuring filmerna (och som jag inte har sett själv i skrivande stund). Nu har vi hur som helst fått den tredje spin-off filmen i The Conjuring universumet i form av The Nun – som är baserad på en karaktär i The Conjuring 2.

Givetvis såg jag filmen på stora duken på Sverigepremiären (7 September) och jag kan väl börja med att säga att jag gillade filmen och att jag hade en ganska bra (även om den kunde ha varit bättre) bioupplevelse med en publik som skrek vid rätt tillfällen och som överlag kunde hålla käften. Hur som helst så är filmen givetvis inte felfri. Den har en hel bunt med problem som jag irriterade mig lite grann på under filmens gång, men som inte förstörde helhetsintrycket av filmen.

Filmens största problem är att den inte är läskig överhuvudtaget – i alla fall inte för den som har sett några moderna skräckfilmer. Jumpscaresen som förekommer går att förutse tio, femton sekunder innan de inträffar varenda gång och demon nunnan filmen handlar om syns bara till ett fåtal gånger. Twisten filmen försöker sig på mot slutet faller dessutom platt då man måste vara en total idiot för att inte förstå vart allt kommer leda direkt i inledningen av filmen.

Det som jag hur som helst störde mig mest på i filmen var karaktären Frenchie, som är filmens comic relief. I The Conjuring filmerna och i den första Annabelle finns det ingen sån här karaktär och humorn är minimal, medan de valt att inkludera en karaktär som ska vara rolig mitt uppe i allt (som i alla fall är meningen att vara) det otäcka vilket förstör stämningen, i alla fall i mina ögon. Hade det inte varit för en sak som inträffar i slutet av filmen hade den här karaktären kunnat försvunnit ungefär halvvägs in i filmen och det hade inte gjort någon som helst skillnad.

Hur som helst så är filmen välspelad (med några enstaka sekvenser som kändes rätt skitnödiga, antagligen mest på grund av det kristna temat filmen har) och effekterna ser – givetvis – jävligt bra ut. Filmen är som sagt långt ifrån felfri, men jag gillade den ändå. Jag rankar den åtminstone högre än skitfilmen Annabelle. Så länge man inte förväntar sig något nyskapande och extremt läskigt (om man är tålig när det gäller skräckfilmer that is) så är det en okej film att spendera kring nittiofem minuter på.

Läs gärna mina recensioner på The Conjuring, The Conjuring 2 och Annabelle också.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud