| Subcribe via RSS

The Possession Of Hannah Grace av J

januari 6th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att ha spenderat en tid i rehabilitering efter en traumatisk händelse i tjänst tar den före detta polisen Megan (Shay Mitchell) ett jobb vid Boston Metro Hospital’s bårhus nattetid för att försöka komma på fötter igen. Kort efter att hon börjat jobba där börjar hon uppleva och se underliga saker och hon börjar snart misstänka att allting kan ha att göra med de nyligen inkomna kvarlevorna efter en kvinna…

The Possession Of Hannah Grace är en film jag har haft stående i bluray hyllan bra länge utan att den har blivit sedd. Varför det dröjt så pass länge som det gjort för mig att se den vet jag inte då jag var väldigt snabb med att köpa hem den efter att ha hört om den på podcasten The Hysteria Continues, där flera av de eminenta herrarna rekommenderade den.

Hur som helst så gillade jag den. Det rör hela tiden på sig och även om filmen är en aningen generisk och förutsägbar så är det ändå God Underhållning, som är välspelad och som bitvis blir smått creepy på sina ställen.

Något jag gillade riktigt mycket – och som jag tyckte kändes lite som en frisk fläkt bland alla de här besatthetsskräckfilmerna som finns – var att filmen börjar som en exorcism film för att sedan gå över till en annan subgenre för att till slut plana ut lite grann i ytterligare en subgenre. Med andra ord är det inte tiotusen dialogscener om biblar och demoner som pågår i tusen miljarder år fram till ett klimax på slutet.

The Possession Of Hannah Grace gör egentligen ingenting nytt direkt, men det är å andra sidan inte ett problem då dess utförande är så pass solitt att det inte är någonting som stör. Den får en tumme upp och en rekommendation.

Tags: , ,
No Comments

The Invisible Man (2020) av J

december 26th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Cecilia Kass (Elizabeth Moss) sitter fast i ett kontrollerande förhållande som hon har tillsammans med den rike forskaren Adrian Griffin (Oliver Jackson-Cohen). Efter att ha lyckats fly från hans fastighet en natt håller hon sig gömd hemma hos hennes vän, tillika polis, James Lanier (Aldis Hodge) och hans dotter Sydney (Storm Reid).

Två veckor efter att ha flytt berättar hennes syster, Emily (Harriet Dyer), att Adrian har hittats död efter att ha tagit sitt eget liv. Cecilia är emellertid övertygad om att det hela är en bluff och i takt med att en rad kusliga sammanträffanden får dödliga konsekvenser och hotar dem som står henne närmast, börjar Cecilia’s förstånd att vackla samtidigt som hon förtvivlat försöker bevisa att någon är ute efter henne – någon som ingen kan se…

Jag är ett gigantiskt fan av 2000 filmen Hollow Man (dess uppföljare talar vi inte om) där – för dig som inte sett filmen – Kevin Bacon gör sig osynlig och går sedan amok bland sin personal på en forskningsanläggning. Det är spännande från början och tempot är perfekt i filmen. Varje scen (i stort sett i alla fall) tillför någonting till filmens handling och driver den stadigt framåt till dess klimax. Det är en film jag såg väldigt mycket i tonåren efter att ha spelat in den från TV1000 nån sen natt och det är fortfarande en film jag kan gå tillbaka till och bli underhållen av trots att jag i stort sett såg sönder den.

Vad fan har det här med The Invisible Man från i år att göra? Jo, jag hade vissa förhoppningar att den här nyversionen av den klassiska berättelsen om en forskare som gör sig osynlig och begår styggheter (ibland för att han blivit psykotisk och ibland bara för att han är ett svin) skulle vara något i samma anda som Hollow Man och med Leigh Whannell – som vi alla vet hade ett finger med i Saw och Insidious franchisérna, bland annat – vid rodret, både i registolen och som manusförfattare, så var mina förväntningar att filmen skulle vara sevärd och möjligtvis spännande, med en och annan twist här och där.

Filmen visade sig hur som helst att vara en välspelad och välgjord thriller med vissa delar skräck inbakat. Typ. Även om jag tyckte att filmen var bra för vad den var så tyckte jag samtidigt att den hade en extremt lång uppbyggnad där Elizabeth Moss’ karaktär knallar runt, runt, runt och ingenting egentligen händer. Filmen hade definitivt mått bra av att ha fått tjugo-ish minuter bortklippt ur den för att tighta upp dess speltid – och händelseförlopp. En speltid på snett över två timmar för den här typen av film känns onödigt långt.

Nåja. Filmen ser bra ut och skådespelarna gör bra jobb och när den väl lägger i en högre växel blir den åtminstone bitvis spännande. Jag personligen kommer nog inte ha någon större brådska att se om filmen, men jag kommer antagligen gå in med ett annat mindset nästa gång jag ser den nu när jag vet vad som väntar.

No Comments

The Vault Of Horror av J

december 23rd, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Fem män kliver ombord på en hiss i ett höghus i London och hamnar i dess källarvåning utan att någon av dem har tryckt på knappen för den våningen. De finner ett stort möblerat rum efter att hissdörrarna har stängts igen och utan någon annan utgång eller möjlighet att tillkalla hissen igen. I väntan på att hjälp ska komma sätter de sig ned med varsin drink och börjar prata. Konversationen leds snabbt in på drömmar och varje man berättar om varsin återkommande mardröm.

The Vault Of Horror från 1973 är Amicus’ uppföljande film till Tales From The Crypt från året dessförinnan i deras serie av antalogifilmer. Trots dess titel baseras ingen av berättelserna här sig på de berättelser som medverkat i The Vault Of Horror serietidningen; The Neat Job medverkade i Shock SuspenStories och Midnight Mess, This Trick’ll Kill You, Bargain In Death och Drawn And Quartered medverkade i Tales From The Crypt.

Filmen släpptes först 1981 i Sverige och släpptes någon gång under samma år på nytt under den nya titeln Tales From The Crypt II i de södra delarna av USA. Den ska tydligen också vara känd som Further Tales From The Crypt. Det släpptes även en trio VHS kassetter med titeln Vault Of Horror någon gång under 90-talet i Sverige, som bestod av tre avsnitt per kassett från olika säsonger av Tales From The Crypt TV-serien.

Likt sin senaste föregångare är The Vault Of Horror en mysig 70-tals skräckis som – även om den är ganska förutsägbar vart den är på väg – underhåller och följer den inslagna formeln för EC Comics baserade berättelser i antalogiformatet. Jag gillade filmen, men tycker nog att Tales From The Crypt är lite, lite vassare. Berättelserna här är överlag inte fullt lika intressanta som i den filmen, med undantaget för en av dem som – om man ska jämföra alla berättelserna i bägge filmerna med varandra – är en av de bästa.

Gillar man antalogifilmer kan man definitivt se sämre filmer än The Vault Of Horror och som en double bill med Tales From The Crypt blir det några timmars lättsam mysskräck i soffan. Rekommenderas.

No Comments

Tales From The Crypt av J

december 23rd, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En grupp turister går på en visad tur i några gamla katakomber när fem av dem kommer bort från gruppen och blir instängda i en gammal krypta. De upptäcker till sin förvåning att en mystisk gammal man befinner sig där inne tillsammans med dem, som börjar att berätta i detalj hur de en efter en kommer att dö.

Tales From The Crypt – eller Från Andra Sidan Graven som den hette i Sverige – är en antalogifilm från 1972 och ingår i Amicus’ serie med antalogifilmer som började 1965 med filmen Dr. Terror’s House Of Horrors och avslutades 1981 med The Monster Club. Filmens berättelser är baserade på fem berättelser tagna ur EC Comics’ serietidningar Tales From The Crypt, The Vault Of Horror och The Haunt Of Fear från 50-talet. Dessa var; … And All Through The House, Reflection Of Death, Poetic Justice, Wish You Were Here och Blind Alleys.

De två berättelserna … And All Through The House och Blind Alleys spelades in på nytt för TV-serien som kom till sjutton år senare. … And All Through The House var seriens andra episod och Blind Alleys dök först upp i säsong sex, men under titeln Revenge Is The Nuts – som i serietidningarna var en helt annan berättelse, även om det fanns vissa likheter mellan de bägge berättelserna.

Med allt det sagt; hur är filmen? Personligen gillade jag den. Det är en mysig 70-talare som är väldigt tidstypisk och lättsam i sin skräck. Jag hade aldrig sett den här filmen tidigare trots att jag varit ett fan av TV-serien som kom senare under majoriteten av mitt liv, så att äntligen se dess förlaga var kul – även om jag antagligen alltid kommer hålla serien högre.

Filmen är hur som helst som sagt en mysig skräckfilm. Även om den inte bjuder på några större överraskningar direkt så följer den samma formel som serietidningarna och den senare TV-serien, där man får följa avskyvärda människor som i slutändan får vad de förtjänar – vilket troligtvis är dess största attraktionskraft (för att inte tala om charm).

Har man missat den här filmen – eller TV-serien – så tycker jag definitivt att man ska kolla upp den (eller dem). Rekommenderas varmt.

Läs gärna mina recensioner av Tales From The Crypt TV-serien och den barnvänligare Tales From The Cryptkeeper TV-serien också.

No Comments

Black Christmas (2019) av J

december 21st, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Jullovet närmar sig på Hawthorne College. Riley Stone (Imogen Poots) och hennes föreningssystrar i Mu Kappa Epsilon är i full gång med att förbereda sig för julens festligheter, ovetandes om att en maskerad galning observerar och mördar dem en efter en.

Jag såg Black Christmas originalet för fem år sedan kring jul tillsammans med dess remake från 2006 för första gången och även om jag gav originalet en rätt ljummen recension så har jag tagit till mig den mer sedan dess och tycker att det är en film som förtjänar sin status som klassiker. Det är rätt otroligt hur mycket ens filmsmak kan förändras på bara fem år, eller hur?

Med det sagt kan jag säga att Black Christmas remaken från förra året – som i stora drag egentligen bara är en remake i dess titel – är en av de mest ansträngda, skitnödiga och usla remakes som kommit på senare år. Att filmen är skriven av rabiata feminazis som tycker att alla män är djävulen inkarnerad märks snabbt och väldigt väl när karaktärerna i filmen spottar ur sig kommentarer om att män är ditten och datten och att de måste upprätthålla ”kampen mot patriarkatet”. Fy fan vad jag blir trött på filmmakare som försöker köra ner deras politiska åsikter i tittarens hals – som jag har nämnt flertalet gånger i andra recensioner.

Även om filmen inte hade haft dessa irriterande politiska budskap i sig så hade jag nog tyckt att filmen knappt varit duglig ens som en dussinskräckfilm heller. Filmen är baserad på en benkylande skräckfilm och har dessutom en blodig och slafsig remake som kom innan att mäta sig med. Filmen är en PG-13 film. Den är varken läskig eller överhuvudtaget blodig och bjuder egentligen bara tittaren på en massa skitnödig ”girlpower”.

Skådespelarna gör ett okej jobb, men att de överhuvudtaget velat medverka i den här smörjan till att börja med är förvånansvärt – i synnerhet de manliga skådespelarna.

Innan du börjar skrika ”mansgris” och ”kvinnohatare” kan jag tala om för dig, kära läsare, att jag såg filmen tillsammans med min syster – som är uttalad feminist – och hon hade exakt samma åsikt som mig själv; filmen är ren dynga och propaganda för rabiata feminazis, vilket inte borde ha varit dess målgrupp.

Black Christmas från 2019 är ren dynga och fungerar egentligen bara som ett politiskt slagträ åt de idioter som gapar och skriker om jämställdhet, men som anser att män bör utrotas. Skippa.

Läs gärna mina recensioner av originalet och 2006 remaken också.

No Comments

Elves av J

december 20th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Kirsten (Julie Austin) och två av hennes vänner vandrar ut i en skog för att utföra en ritual och lyckas väcka en tomte till liv – som blev genetiskt framtagen av nazisterna under andra världskriget. Dessa tomtar vart framtagna av en enda anledning; att de skulle para sig med en oskuld, vilket i sin tur skulle föda fram supermän. Kirsten blir tomtens – och en grupp neo-nazisters – måltavla och det verkar som att den alkoholiserade ex-snuten Mike McGavin (Dan Haggerty), som nu mer jobbar som tomte i den lokala gallerian, är den ende som kan rädda henne och julen.

Elves från 1989 kan vara en av de mest bisarra filmer jag någonsin har sett. Ingenting är logiskt överhuvudtaget i filmen och den har så många ”vad i helvete?”-moment att jag tappade räkningen. En scen som speciellt gjorde att jag vart nästan tvungen att plocka upp hakan från golvet kom inte långt in i filmen, där huvudkaraktärens yngre bror spionerar på henne efter att hon duschat varpå hon kallar honom pervers och han svarar att han inte alls är pervers, han gillar bara att titta på nakna tjejer….. yes, really. Hon skriker åt honom att hon är hans syster varpå han svarar med; ”You got fucking big tits and I’m gonna tell everybody I saw them.” – yes.. really…..

Skådespelet är stelt som fan och de flesta skådespelare (om man nu vill kalla dem för det) har tidigare medverkat i TV-serier och dylikt, däribland Dan Haggerty som antagligen är mest känd för sin roll som Grizzly Adams i western filmerna och TV-serien som föddes ur dem. Jag personligen har aldrig hört talas om karln, men går man på vad andra har skrivit om filmen så verkar han ha varit en hyfsat välkänd man under 70-talet. Nåväl…

Effekterna, makeupen och i synnerhet designen av tomten är bedrövliga. Tomten ser extremt plastig ut och är ungefär lika övertygande som något man hade sett i ett barnprogram.

Elves är en obskyr, osammanhängande och inte nämnvärt bra smörja till film. Visst har den sina stunder då jag flabbar till och tycker att den var småfyndig, men överlag är det nittio minuter bortkastad tid. Skippa.

Hela filmen finns på youtube att beskåda för den som vill förstöra julen för sig själv.

No Comments

Voces av J

november 29th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Daniel (Rodolfo Sancho) och hans fru Sara (Belén Fabra) har precis flyttat in i ett äldre,  nedgånget hus tillsammans med deras son Eric (Lucas Blas) som de har planerat att rusta upp och senare sälja. Det de inte vet om är att huset är beryktat bland lokalbefolkningen som hemsökt och det dröjer inte speciellt länge innan Eric börjar höra underliga röster över walkie talkien han och hans far använder sig av.

Voces – Rösterna i Sverige och Don’t Listen i övriga världen (antagligen för att det släpptes en skräckfilm med den engelska titeln The Voices tidigare i år, för att inte tala om Ryan Reynolds filmen från 2014 med samma titel) – är en ganska generisk haunted house skräckfilm till ytan. Den är inte nämnvärt läskig eller egentligen speciellt spännande och spelar på samma strängar som valfri amerikansk spökhusfilm som kommit de sista tio åren, men till skillnad från de filmerna tar den ett par, tre ganska mörka vändningar och vägar fram till det becksvarta slutet som känns som en ordentlig smocka rakt i ansiktet.

Överlag är det inte en speciellt märkvärdig film egentligen, men tack vare att den törs ta ut på svängarna som inte de amerikanska filmerna gör så blir den i slutändan hyfsat sevärd även om den är rätt generisk. Det som gör hela filmen är väl dess slut egentligen, som jag inte såg komma överhuvudtaget.

Voces är ingen kioskvältare direkt och återanvänder många av de klyschor som blivit en form av mall för den här typen av filmer de sista tio, femton åren, men den tar ut så pass på svängarna med konceptet och skjuter in egna mörka idéer som gör att filmen i slutändan fungerar bra – även om vägen dit känns rätt generisk.

Skulle jag rekommendera den? Jo, jag tror det. Kan man förbise att den inte är jätteoriginell i sitt koncept – eller om man bara är en sucker för spökhusfilmer – så är den värd en titt.

No Comments

An American Werewolf In London av J

november 14th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

De två amerikanska college studenterna David (David Naughton) och Jack (Griffin Dunne) är på genomresa i Storbritannien och befinner sig ute på den brittiska landsbygden när de plötsligt blir attackerade av en vargliknande varelse. Jack blir dödad i attacken medan David lyckas undkomma med några rivsår efter att lokalbefolkningen kommit till deras undsättning och dödat deras anfallare.

Tre veckor senare vaknar David upp på ett sjukhus i London och det dröjer inte länge innan han börjar lida av underliga och skrämmande drömmar och hallucinationer av sin döde vän Jack. Efter en fullmåne hittas flera sönderslitna kroppar runt om i London och David inser ganska snart vad han har blivit…

Jag har hört en hel del bra om An American Werewolf In London. Att många ser den som en av de bästa varulvsfilmerna som någonsin har gjorts och att det är en rakt igenom klassiker.

Jag kan se vart folk kommer ifrån som tycker allt det där. Filmen är snygg, välspelad och effekterna är överlag ruskigt välgjorda och står sig än idag – nästan fyrtio år senare – riktigt bra. Men fy fan vad jag hade tråkigt under stora delar av filmen. Uppbyggnad i en skräckfilm är bra, men när majoriteten av speltiden går till att bygga upp till filmens klimax utan att speciellt mycket intressant inträffar på vägen har jag väldigt svårt att hålla koncentrationen på vad som faktiskt händer i den. Det händer så klart saker under filmens gång, men det är långt mellan dem och majoriteten av dem leder egentligen ingenstans och används till större delen bara som den tidigare nämnda uppbyggnaden.

Jag tycker att An American Werewolf In London är okej för vad den är, men det är inte en film jag kommer ha någon större brådska att se om – om alls. Personligen tycker jag att det finns bättre varulvsfilmer än den här, även om transformationsscenerna här kan vara något av det bästa som gjorts på film i dess slag.

Filmen fick en uppföljare sexton år efter dess release i form av An American Werewolf In Paris, vilket är en film jag kanske kommer återkomma till senare. Vi får se.

No Comments

Hush av J

november 1st, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den dövstumma författarinnan Maddie (Kate Siegel) har flyttat från storstaden till ett hus ute i skogen för att leva ett ensligt liv tillsammans med sin katt medan hon skriver på sin andra bok. Den ensliga tillvaron tar emellertid en fasansfull vändning när en maskerad galning (John Gallagher Jr.) dyker upp utanför hennes hus med ett enda mål; att döda henne.

Hush är en av de där filmerna jag har tänkt att se i flera år men inte kommit mig för att göra det, förrän nu då. Varför jag skjutit på att se den har jag ingen aning om, speciellt inte då dess idé med en dövstum karaktär som måste slåss mot en inkräktare i dennes hem lät som en fräsch fläkt i den nu mer ganska trötta home invasion subgenren.

Jag gillade idéen, men kunde samtidigt inte skaka av mig känslan att filmen följde standardmallen för alla andra home invasion filmer och gjorde överlag inte speciellt mycket nytt egentligen. Filmen var inte dålig, men det kändes som att de hade kunnat göra så mycket mer med konceptet de hade här än vad de i slutändan gjorde.

Filmen är välspelad och är fläckvis grymt spännande, men bjuder på så få överraskningar och vändningar (som man inte ser tre timmar innan de inträffar) att filmen faller in i det generiska ledet för home invasion filmer – vilket så klart gör den lättglömd.

Nåja. Jag förväntade mig en popcornig home invasion skräckis och det var väl det jag fick, även om den var ganska generisk. Filmen duger gott till lördagsunderhållningen.

No Comments

Night Of The Comet av J

september 25th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Det har gått 65 miljoner år sedan den senaste kometen passerade Jorden och nu är det äntligen dags igen. Alla verkar förbereda sig för att fira händelsen. Alla utom Regina Belmont (Catherine Mary Stewart) som istället väljer att spendera natten tillsammans med projektionisten vid biografen hon jobbar på.

Hennes val visar sig dock ha varit klokt då hon dagen efter upptäcker att befolkningen i Los Angeles har blivit reducerade till högar av röd sand – och zombies. Tillsammans med sin yngre syster Samantha (Kelli Maroney) beger hon sig ut på de tomma gatorna för att försöka hitta andra överlevanden.

Jag har rätt länge trott att Night Of The Comet från 1984 skulle vara en zombie komedi i samma anda som Night Of The Creeps (recenserad här), som kom två år senare. Night Of The Comet visade sig dock inte alls vara som jag tänkt mig.

Night Of The Comet är inte en typisk zombiefilm på något som helst vis och går en helt egen väg. Zombierna i filmen är inte av den moderna traditionella zombien, utan mer som blodtörstiga mutanter som både springer, pratar och använder sig av tillhyggen – och på något underligt sätt fungerar det ganska bra. Filmen tar sig själv inte på speciellt stort allvar och det borde inte du som tittare heller göra.

Men även om filmen är självmedveten och fläckvis kul så tyckte jag att det kändes som att den famlade runt lite grann och visste inte riktigt vad den skulle göra, mycket tack vare att filmen inte var så där värst actionpackad (bortsett från en helskön scen i ett shoppingcenter) samtidigt som den var väldigt, väldigt sparsam på gore.

Nåja. Jag tyckte Night Of The Comet var en helt okej film. Hade de vräkt på med lite mer action och (betydligt) mer gore hade jag antagligen älskat filmen, men som den är så är det en okej titt – även om jag föredrar filmer som Return Of The Living Dead och Night Of The Creeps som kom runt samma tid.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud