| Subcribe via RSS

House Of Wax av J

juli 17th, 2023 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Professor Henry Jarrod (Vincent Price) är en sann konstnär som gör skulpturer av vax som är väldigt naturtrogna och har specialiserat sig på historiska personligheter, så som Marie Antoinette och Jeanne D’arc. Affärerna går dock inget vidare och hans affärspartner, Matthew Burke (Roy Roberts), vill ha avkastning på sina investeringar och då Jarrod har hittat en ny investerare i Sidney Wallace (Paul Cavanagh) verkar han ska få det också, men först om tre månader. Burke har inte råd att vänta så pass länge och sätter eld på Jarrod’s studio i hopp om att kunna få ut pengar på försäkringen.

Jarrod tros ha omkommit i branden men dyker plötsligt upp ett och ett halvt år senare när han öppnar en ny utställning. Den här gången har han börjat fokusera på det makabra, men har fortfarande inte hunnit återskapa sitt mest omhuldade verk, Marie Antoinette. Men efter att han har mött sin nya assistents vackra vän, Sue Allen (Phyllis Kirk), vet han att han har hittat den perfekta modellen. Det ingen vet är att Jarrod har ett väldigt speciellt sätt att skapa sina vaxfigurer…

Jag tror inte House Of Wax behöver någon närmare introduktion egentligen. Många håller den som en klassiker och en av de bästa 3D-filmerna som gjorts (eller åtminstone den bästa som gjordes under 50-talet), vilket jag kan förstå med tanke på hur många saker som kommer flygande mot kameran. Tittar man på en 2D-print av filmen får alla kastade saker istället en nästan komisk effekt då flera scener dedikeras nästintill helt saker som slängs mot kamerans lins, men som tillför absolut ingenting rent handlingsmässigt.

Filmen är hur som helst en okej uppdatering av Mystery Of The Wax Museum. Premissen är i mångt och mycket den samma men med en del ändringar här och där, samtidigt som den har tagit scener (och repliker) direkt från originalfilmen. Den största ändringen är väl att det inte riktigt finns någon karaktär som ska vara sarkastiskt komisk här, vilket antagligen inte hade passat in heller när jag tänker efter. Något jag gillade riktigt mycket med House Of Wax som egentligen inte fanns med i dess förlaga var att den hade grava proto-slasher vibbar i sig. Den går inte riktigt hela vägen, men den är samtidigt inte långt ifrån att beträda den marken.

Vincent Price är bra i sin roll och är väl i mångt och mycket det stora dragplåstret här. Karln kunde i alla fall skådespela, det är ett som är säkert. Även en hyfsat ung Charles Bronson dyker upp i en mindre roll som en av Price’s assistener – vilket jag inte förstod förrän efter att jag hade sett klart filmen då jag inte kände igen honom alls.

House Of Wax är hur som helst en okej film. Det är, likt originalfilmen från ’33, en imponerande film i många avseenden och även om jag har svårt att tro att jag kommer se om den inom någon närmare framtid (om ens överhuvudtaget) så är jag ändå glad att jag äntligen har sett den. Gillar man skräckfilmer och har något som helst intresse för filmhistoria så tycker jag definitivt att man ska se den.

No Comments

Mystery Of The Wax Museum av J

juli 17th, 2023 | Postad i Film, Skräck/Rysare

London, 1921. Ivan Igor (Lionel Atwill) är en skulptör som äger sitt egna lilla vaxmuseum, där han ställer ut sina verk – som han refererar till som sina barn – som både är enastående och väldigt verklighetstrogna. Hans finansiär, Joe Worth (Edwin Maxwell), är emellertid inte nöjd med sin investering då museumet inte genererat några pengar och bestämmer sig för att sätta eld på det för att få ut försäkringspengarna.

New York, nyårsdagen 1933. Reportern Florence Dempster (Glenda Farrell) blir pressad av sin utgivare att hitta ett scoop eller få sparken. När hon hör att Joan Gale (Monica Bannister), som påstods ha begått självmord på Nyårsafton’s kväll kan ha blivit mördad av sitt ex George Winton (Gavin Gordon), beger hon sig iväg till bårhuset för att ta del av obduktionsrapporten. Enda problemet är att obducenten inte kan hitta kroppen längre. Samtidigt håller Ivan Igor på att öppna ett nytt vaxmuseum, men då han ådrog sig kraftiga skador under branden tolv år tidigare är han nu mer begränsad till en rullstol och kan bara använda sina händer ytterst begränsat. Igor är hur som helst fängslad av sin assistens fästmö, Charlotte Duncan (Fay Wray), samtidigt som Charlotte’s rumskamrat, reportern Florence Dempster, har fått upp intresset för en vaxfigur som bär en slående likhet med Joan Gale…

Har du någon gång tittat på en film och sedan insett att filmen du tittar på är en remake? Det har du säkerligen. Jag har varit med om det ett par, tre gånger att jag satt mig för att se en film som jag efteråt insett var en remake av en väldigt gammal film. Här om dagen satte jag mig tillsammans med två vänner och tittade på House Of Wax från 1953 och remaken med samma titel från 2005, i tron om att filmen från ’53 var originalet – vilket jag senare insåg att den inte alls var.

Mystery Of The Wax Museum från 1933 är originalfilmen, som samtidigt är baserad på en opublicerad novell av Charles S. Belden; The Wax Works. Hur som helst så försökte jag gå in i den här filmen med ett öppet sinne och inte jämföra den allt för mycket med filmen från ’53 (trots att jag såg likheterna mellan de bägge filmerna ganska omgående när de väl dök upp). På det stora hela är Mystery Of The Wax Museum en okej film för vad den är. Ur ett historiskt perspektiv är den imponerande och intressant, samtidigt som den levererar en del sköna skratt då Glenda Farrell’s karaktär är en härligt sarkastisk dam som sprätter gubbarna på näsan.

Med det sagt har jag väldigt svårt att se mig själv återkomma till den här filmen. Inte för att jag finner den dålig, utan bara för att jag inte har något större intresse av att se om filmer som är kring eller över hundra år gamla. Den är, dock, värd åtminstone en titt för oss som har något som helst intresse för filmhistoria.

Tags: , ,
No Comments

Aterrados av J

juli 2nd, 2023 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att en rad underliga – och troligen paranormala – händelser inträffat i ett bostadsområde i Buenos Aires bestämmer sig den pensionerade obducenten Mario Jano (Norberto Gonzalo), den paranormala forskaren Dr. Mora Albreck (Elvira Onetto), hennes kollega Dr. Rosentock (George L. Lewis) och poliskommisarien Funes (Maximiliano Ghione) att försöka gå till botten med det hela.

Ibland snavar man över filmer som är av den mer skeva varianten. Ni vet filmer som väcker fler frågor än vad de ger svar på i slutändan. Den argentinska skräckfilmen Aterrados – eller Terrified som den heter internationellt – är just en sådan film. Från start känns hela filmen off och den känslan hänger med ända fram till sluttexterna börjar rulla. Frågorna staplas på hög allt eftersom filmen fortgår, men några direkt konkreta svar får vi aldrig. Det går så klart att argumentera för att det gör filmen mer läskig än om de hade förklarat precis allting, men när man knappt begriper vad som pågår bitvis så blir det mer irriterande än läskigt.

Hur som helst är Aterrados en okej film på det stora hela. Den är något lång och ett par minuter hade den definitivt kunnat kortats ned med. En del av läskigheterna som inträffar i den är egentligen ingenting man inte har sett förr, men som samtidigt lyckas vara effektiva bitvis. Men som sagt, den är överlag okej. Gillar man skräckfilmer av den lite mer skeva varianten så fungerar den bra.

No Comments

Funhouse av J

juni 17th, 2023 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Åtta influencers från olika delar av världen har blivit inbjudna till att tävla i en dokusåpa på nätet, Furca’s House Of Fun, för en chans att kamma hem fem miljoner dollar. De inser emellertid snart att deras liv står på spel när de som röstas ut blir tvingade till att ta sig ann dödliga utmaningar, allt direktsänt till hela världen…

Jag såg trailern för Funhouse när jag var på bio snett innan dess svenska release tillsammans med min syster och när den var slut sa vi bägge att det definitivt var en film vi skulle se – helst på bio. Tyvärr såg vi den aldrig på bio, men jag plockade i alla fall upp filmen på bluray ett par månader senare och hade i åtanke att vi skulle se den förr eller senare. Vilket blev nu.

Emellanåt dyker det upp skräckfilmer som speglar vår moderna värld, med exempelvis sociala medier, livestreaming, videosamtal och så vidare. Långt ifrån alla såna filmer är bra, men jag skulle säga att Funhouse ställer sig till den skaran av filmer som faktiskt är det. Filmen är som en korsning mellan The Purge, Saw och Escape Room, med livestreaming inblandat i mixen – och jag kan inte annat göra än att gilla det.

Funhouse är i mångt och mycket en popcorn film, men har även en del karaktärsutveckling som jag inte alls var beredd på i den här typen av film. Visst, det är inte speciellt filosofiska karaktärsutvecklingar vi snackar om här, men jämfört med majoriteten av moderna skräckfilmer som plinkar på samma typ av strängar som Funhouse gör så är det förvånansvärt hur pass mycket av den varan vi får här.

Det finns egentligen mer att tillägga om Funhouse, men jag tycker att du som läser just nu ska se filmen själv. Den levererade det jag förväntade mig och lite därtill, samtidigt som den underhöll fint hela vägen. Funhouse är God Underhållning, helt enkelt. Rekommenderas.

No Comments

Barbarian av J

maj 28th, 2023 | Postad i Film, Skräck/Rysare

När den unga kvinnan Tess (Georgina Campbell) anländer till sin Airbnb i Detroit upptäcker hon att huset har blivit dubbelbokat och att en man, Keith (Bill Skarsgård), redan är där. Mot bättre vetande bestämmer hon sig för att övernatta i huset ändå, men upptäcker snart att det finns mycket mer att vara rädd för i huset än bara Keith…

En god vän rekommenderade Barbarian till mig för ett tag sen och sa att hon trodde att det skulle vara en film för mig, så den fick hamna på min lista över filmer jag tänkt se – och helvete vilken film det visade sig vara.

Jag visste inte alls vad jag hade att vänta mig när jag satte mig och tittade på den och jag skulle säga att det är den rätta vägen att gå när det gäller Barbarian; gå in i den blind. Jag var inte alls beredd på vägen filmen tog och älskade hur den gick från mörk till komplett nattsvart i en handvändning ungefär i mitten. Mer än så tänker jag inte säga om filmen.

Är Barbarian värd din tid? Definitivt. Hur den står sig under en omtitt har jag ingen aning om, men det är någonting jag kommer att ta reda på så småningom. Rekommenderas.

No Comments

Death Valley av J

maj 28th, 2023 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Den frånskilda modern Sally (Catherine Hicks) och hennes nya pojkvän Mike (Paul Le Mat) har bestämt sig för att åka på en road trip igenom Death Valley tillsammans med Sally’s unge son, Billy (Peter Billingsley), och gå på olika western-baserade attraktioner där. Det de inte vet är att en lokal seriemördare har återvänt till bygden och har nu satt sitt sikte på Billy.

Oooh boy.. här har vi en film jag har sett omslaget på otaliga gånger genom åren och som jag alltid haft en tanke att jag skulle undersöka närmare vid ett givet tillfälle, men som vanligt har jag inte kommit till skott med den tanken och det hela har bara blivit liggandes – fram till nu.

Istället för att följa den populära formulan för slasherfilmer vid tidpunkten då Death Valley gjordes så går den lite sin egen väg. Death Valley är i allra högsta grad en slasherfilm, men den är också väldigt influerad av dåtidens thrillers och har en handfull nagelbitande scener varvade med en handfull blodiga mord. Filmen trampar inte plattan i mattan direkt, men den lunkar på i ett lagomt tempo och den blir aldrig tråkig.

Death Valley är också både välgjord och välspelad. Jag har oftast svårt för barnskådespelare, men jag tycker att Peter Billingsley gjorde en bra prestation här som den unge Billy. Catherine Hicks (Child’s Play) och Paul Le Mat (Puppet Master) hade inte supermycket att göra i filmen egentligen men levererade varsin bra prestation, medan Wilford Brimley (The Thing) dyker upp i en mindre roll som sheriff och en ung Stephen McHattie (Pontypool) dyker upp i en annan viktig (och hyfsat stor) roll.

Med allt det sagt; Death Valley var kanske inte det jag förväntade mig att den skulle vara, men den var definitivt värd en titt. Tumme upp, rekommenderas.

No Comments

Nightmares av J

maj 28th, 2023 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Helen Selleck (Jenny Neumann) är en ung skådespelerska med ett trauma från barndomen som precis fått en roll i en ny teateruppsättning. Allting verkar till en början gå bra, men det dröjer inte länge förrän Helen finner sig i en ny mardröm när en psykotisk galning börjar stalka och mörda hennes kollegor en efter en.

Är man ett fan av slasherfilmer får man tyvärr vadda sig igenom mycket skitfilmer, men samtidigt så är man inte beredd att utforska mer okända titlar än titanerna inom subgenren så missar man en hel del guldklimpar också – i synnerhet om man inte utforskar titlar som inte är producerade i USA. Nightmares (alternativt Stage Fright som den hette i USA eller Nightmare On The Street som den hette i Västtyskland) är en australiensisk slasherfilm från 1980 och jag skulle väl inte kalla den en guldklimp, men den är samtidigt en hyfsat intressant liten bit Ozploitation – mycket tack vare hur märklig och skev hela filmen är.

Till att börja med så är det extremt uppenbart vem som är filmens mördare, trots att filmen envisas med att försöka vara en whodunnit och dölja mördarens identitet fram till slutet. Utöver det så har filmen några av de märkligaste övergångarna jag någonsin har sett i en film, vilket ger filmen en ännu mer skev känsla än vad den redan har rent manusmässigt.

Skådespelet varierar från träigt till hyfsat, men Jenny Neumann var åtminstone lätt på ögat även om hennes skådespel kanske inte var det bästa någonsin. Filmens speltid på knappt åttio minuter var förvisso exemplariskt för en slasherfilm, men i det här fallet hade nog filmen gott kunnat varit i alla fall tio, kanske till och med femton minuter längre då det kändes som att flera scener avslutades extremt abrupt.

Nåväl. Nightmares är långt ifrån det bästa jag har sett inom slashergenren, men det är samtidigt långt ifrån det sämsta också.

No Comments

Evil Dead Rise av J

maj 20th, 2023 | Postad i Film, Skräck/Rysare

När hon har fått veta att hon är gravid beger sig gitarrteknikern Beth (Lily Sullivan) hem till sin syster Ellie (Alyssa Sutherland) och hennes tre barn i ett försök att finna stöd i sin situation. Efter att ett jordskalv skakat den fallfärdiga lägenhetsbyggnaden bildas ett hål i husets garage som leder ner till ett gammalt bortglömt kassavalv. Ellie’s son, Danny (Morgan Davies), klättrar ner i utrymmet och finner tre gamla dammiga vinylskivor – och en mystisk bok.

Danny tar med sig skivorna och boken upp i lägenheten i tron om att de kan vara värdefulla så att han kan sälja dem och hjälpa sin mor komma på fötter igen ekonomiskt. Men efter att ha lyssnat på de två första vinylskivorna bjuder han ovetandes in en ondskefull kraft som legat begravd under huset sedan 1920-talet.

När jag hörde att en ny Evil Dead film var under produktion för ett par år sedan vart jag försiktigt opptimistisk i och med att det var ett bevis att det fortfarande finns liv i franchisén, även efter den tredje och sista säsongen av Ash vs Evil Dead. Det jag förväntade mig av filmen var att den antagligen skulle vara i stil med 2013 remaken, skippa slapstick humorn från de äldre filmerna och TV-serien och högst troligen även följa i remakens blodiga spår och på snudd sadistiska stil. Jag hade till en viss del rätt.

Evil Dead Rise är Evil Dead… i en lägenhetsbyggnad. Blodet sprutar, skvätter och flödar till den grad att det blir komiskt och även om humorn inte skrivs på näsan på tittaren så finns den definitivt där (eller är det bara jag som är helt sjuk i huvudet?). Filmen är så klart menad att vara en regelrätt skräckfilm som ska vara läskig (vilket den inte är, i min personliga åsikt), men som blir så pass absurd i dess våld och gore att jag hade väldigt svårt att inte sitta och skrocka gott när jag satt och tittade på den – i synnerhet när Evil Dead II referenserna började komma inflygandes från alla håll och kanter.

Filmens karaktärer kanske inte var speciellt intressanta eller minnesvärda, men jag gillade å andra sidan att de inte tog vägen som hade passat ”den moderna publiken” som jag vart lite orolig att de skulle ta kort efter att flera av karaktärerna hade blivit introducerade. Jag skulle inte säga att de gjorde narr av just den karaktären jag tänker på, men det kändes ändå lite som ett långfinger till idioter som skriker om att filmer – som dessutom inte har något som helst politiskt budskap överhuvudtaget – är sexistiska.

Hur som helst så gillade jag Evil Dead Rise. Faktiskt mer än remaken från 2013 (som jag gav en väldigt hård recension på, men som jag efter några omtittar har omvärderat en aning). Den är blodig, äcklig, rolig och har en alldeles lagom speltid – och en final som får den i remaken att blekna bort. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner på Ash vs Evil Dead säsong 1 och säsong 2 & 3.

No Comments

Goodnight Mommy (2022) av J

maj 20th, 2023 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att ha spenderat en tid hos sin far (Peter Hermann) återvänder de två tvillingbröderna Elias (Cameron Crovetti) och Lukas (Nicholas Crovetti) till det avsides liggande huset på landsbygden där deras mor (Naomi Watts) bor, efter att hon kommit hem från ett kosmetiskt ingrepp. Det tar dock inte lång tid innan de två bröderna börjar ana att någonting inte står rätt till med deras mor och de står snart inför det faktum att den kvinna de nu lever med kanske inte är den hon utger sig för att vara…

Vi har de senaste tjugo åren sett otaliga totalt meningslösa och rent av urusla remakes som kommit och gått. Filmer som enbart existerar för att dra in pengar på en gammal films berättelse för en ny publik som inte vill titta på äldre film. Men vi har även sett en rad av amerikanska remakes på filmer som gjorts i närtid, så som Quarantine[REC], The GrudgeJu-on och The RingRingu. Goodnight Mommy från förra året ställer sig till den här senare skaran då den är en amerikansk remake på 2014 års Ich seh, Ich seh – men också till den skaran av remakes som är fullständigt onödiga.

Goodnight Mommy från 2022 är i mångt och mycket exakt samma film som från 2014, med en handfull ändringar här och där – i synnerhet slutet som är helt annorlunda mot originalets. Om du har sett originalet har du i stort sett även sett den här filmen.

De största skillnaderna mellan de två filmerna är att originalet är betydligt mer skev och mörk i sitt berättande än vad remaken är, som i sin tur känns väldigt straight forward. Det känns även som att remaken inte hade ballarna att ta samma väg som originalet gjorde, utan valde att ta en mer tragisk än nattsvart väg i dess klimax.

Men även om jag tycker att den här remaken är överlag onödig (och feg, om jag ska vara ärlig) så kan jag inte säga att den är usel heller. Den är välspelad och vissa aspekter med den (så som att vissa utdragna scener i originalet är frånvarande här) gör den ändå sevärd. Den tappar så klart dess kraft om man har sett originalet innan, men den kunde å andra sidan ha varit sjuhelsikes mycket sämre än vad den i dess helhet ändå är.

Om någon skulle fråga mig vilken av filmerna man ska se om man bara kan välja en så skulle jag säga originalet. Originalet har sina brister också, men den har samtidigt ett betydligt skevare och mörkare sätt att berätta sin berättelse än remaken, som tar en mer försiktig väg. Med det sagt skulle jag inte kalla remaken usel, men å andra sidan, som sagt, onödig.

No Comments

Ich seh, Ich seh (aka Goodnight Mommy) av J

maj 20th, 2023 | Postad i Film, Skräck/Rysare

I ett avsides liggande hus på landsbygden, mellan skog och majsfält, bor de två nioåriga tvillingbröderna Elias (Elias Schwarz) och Lukas (Lukas Schwarz), som väntar på att deras mor (Susanne Wuest) ska komma hem från sjukhuset i sommarvärmen. När hon väl kommit hem, bandagerad efter ett kosmetiskt ingrepp, är hon som förbytt och ingenting är som det har varit förr, varpå de två bröderna börjar misstänka att den här kvinnan kanske inte är deras mor…

Jag hörde talas om Ich seh, Ich seh – eller Goodnight Mommy – redan kring när den skulle släppas, men efter att ha sett trailern slog jag undan filmen i tron om att den skulle vara ytterligare en film i raden av övernaturliga spökskräckfilmer som välde ut var och varannan månad vid den här tidpunkten. Nu när jag äntligen har sett filmen så har jag insett hur fel jag hade med mina antaganden; Ich seh, Ich seh har ingenting med det övernaturliga att göra utan är en regelrätt psykologisk skräckfilm som är helt baserad i den verkliga världen.

Bortsett från att filmen visade sig vara allt annat än vad jag trodde att den skulle vara så visade den sig också vara helt okej, även om den hade en del brister och problem. Exempelvis är det förbannat övertydligt vart filmen är på väg väldigt tidigt, vilket gjorde att jag mest satt och väntade på att filmen skulle hinna upp med mig själv. Ett annat problem jag har med filmen är dess tempo, som är ganska ojämnt. Filmen har en lång, lång uppbyggnad fram till det att saker och ting börjar hända, för att sedan helt plötsligt ta en paus med en lång sekvens (som inte bara var onödig, den leder ingenstans heller) mitt i, för att sedan fortsätta där de var fram till filmens klimax, som känns överstökat på mindre än två minuter.

Ich seh, Ich seh har definitivt sina brister som sagt, men den har samtidigt å andra sidan riktigt håriga ballar som törs gå en väg som jag inte alls var beredd på och ett slut som fick mig att dra på smilbanden tack vare hur mörkt det är – vilket på sätt och vis blir filmens räddning i slutändan, för min del. Ich seh, Ich seh är i dess helhet en riktigt mörk film som påvisar vilka förödande konsekvenser psykisk ohälsa, i kombination med en tragedi, kan innebära. Det i sig är, för mig personligen i alla fall, betydligt mer skrämmande än vad någon övernaturlig spökskräckfilm någonsin kan leverera.

I sin helhet är Ich seh, Ich seh helt okej i alla fall. Den har sina brister, men ska man se till de aspekter som är bra med filmen så är den definitivt värd åtminstone en titt. Personligen kommer jag nog att återkomma till den här om några år, då med vetskapen om vad som väntar mig – vilket kanske gör den desto mer effektiv i sitt berättande.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud