| Subcribe via RSS

Slasher – Season 1 & 2 av J

februari 11th, 2019 | Postad i Drama, Skräck/Rysare, TV

Sarah (Katie McGrath), vars föräldrar blev brutalt mördade av ”The Executioner” på Halloween 1988 i deras hem, återvänder till sin hemstad Waterbury tillsammans med sin make Dylan (Brandon Jay McLaren) för att bo i hennes föräldrars hus. Det dröjer dock inte länge innan en rad bestialiska mord baserade på de sju dödssynderna börjar inträffa runt omkring i staden och det verkar som att ”The Executioner” är tillbaka. Men om Tom Winston (Patrick Garrow) – mannen som mördade Sarah’s föräldrar – sitter bakom lås och bom, vem är det då som gömmer sig bakom masken? Allt eftersom morden eskalerar börjar sedan länge begravda mörka hemligheter att komma upp till ytan, vilket gör alla omkring Sarah till misstänkta – eller offer…

Jag hade hört redan innan jag satte mig för att se den första säsongen av Slasher att den inte skulle vara något vidare – och nu förstår jag varför en del slasherfans som har sett serien tycker just så. Första säsongen av Slasher är mer åt mordmysterium genren än slashergenren, vilket inte hade varit något större problem om det inte hade varit för att serien faktiskt heter Slasher. Slasherbitarna i den första säsongen känns mest som att de slängts in i efterhand då de delarna absolut inte står i fokus här, vilket de borde ha gjort med tanke på – återigen – seriens titel. Att manusförfattaren/skaparen Aaron Martin (som för övrigt mest varit involverad i drama- och komedi-serier, vilket kanske säger en del..) valt att avslöja vem mördaren är i det nästsista avsnittet av säsongen dödar spänningen i säsongens final och det hela blir extremt förutsägbart.. även om jag hade klurat ut vem mördaren var två avsnitt innan.

Hur som helst är den här första säsongen välgjord, välskriven och välspelad, men samtidigt är det en väldigt knagglig start för serien. Kan man förbise att den första säsongen inte är en renodlad slashershow och om man gillar mordmysterium överlag är den värd en titt, annars skippa.

En grupp vänner beger sig iväg till sommarlägret de jobbade på för fem år sedan som nu mer är ett kollektiv mitt i vintern. Anledningen till att de är där är för att de fem år tidigare gömde kroppen efter en annan lägerledare som de mördade. Det dröjer dock inte speciellt länge innan någon i skidmask och skidglasögon börjar att slakta alla närvarande en efter en…

Medan den första säsongen av Slasher var mer åt mordmysterium och detektiv genren med vissa inslag från slashergenren går säsong två – som går under titeln Slasher: Guilty Party – fullt ut med slashergenren (vilket serien borde ha gjort redan från första början). Säsong två är full med red herrings, våld, twistar och har en perfekt backdrop för säsongens berättelse. I stort sett alla karaktärer i säsongen är as och har mörka hemligheter de försöker dölja för varandra, vilket i sin tur gjorde det svårare att lista ut vem det var som låg bakom alla mord. Jag lyckades – på sätt och vis i alla fall – klura ut vem som var mördaren även i den här säsongen, även om jag blev riktigt paff när avslöjandet kom. Jag kan väl säga att jag inte var beredd på hur de genomförde det…

Den här andra säsongen av serien är återigen välgjord, välskriven och välspelad (flera av skådespelarna från den första säsongen återvänder, fast som nya karaktärer) och är en solklar förbättring från den första säsongen. Den här säsongen var – i min mening – slasherguld. Det bästa med den här serien är att varje säsong har en ny berättelse (likt American Horror Story), vilket gör att om man inte orkar traggla sig igenom den knaggliga första säsongen kan man hoppa in direkt här. Hur som helst; Slasher: Guilty Party får en solklar rekommendation av mig. Nu ska jag vänta på säsong tre av Slasher, som släpps senare i år…

No Comments

The Purge – Season 1 av J

januari 17th, 2019 | Postad i Action, Drama, Thriller, TV

Året är 2027 och det är dags för den årliga The Purge. Miguel (Gabriel Chavarria), en marinkårssoldat, söker efter sin syster Penelope (Jessica Garza), som har gått med i en kult som lämnar ut sina medlemmar som offer till de som medverkar i The Purge. Det gifta paret och blivande föräldrarna Rick (Colin Woodell) och Jenna Betancourt (Hannah Emily Anderson) har tackat ja att medverka på NFFA-medlemmen Albert Stanton’s (Reed Diamond) årliga Purge-fest för att försöka få till ett samarbete med honom för deras firma. Dessvärre medverkar även Stanton’s dotter, Lila (Lili Simmons), på festen som i sin tur har haft en grej med makarna Betancourt. Det hårt arbetande finansproffset Jane (Amanda Warren) blir tvingad av sin sliskige chef att tillsammans med en grupp andra anställda jobba under The Purge, men då hon känner att hon blivit nekad chansen att avancera i företaget anlitar hon en yrkesmördare för att ta itu med sitt problem. Samtidigt åker Joe (Lee Tergesen), en tidigare industriarbetare och nu mer montör av skydd som används under The Purge, runt i en skåpbil och ingriper i diverse olika händelser runt om i staden – men även han har ett syfte med sina handlingar under denna blodiga natt.

Jag älskar The Purge filmerna. De är ganska korkade men fruktansvärt underhållande action-thriller filmer som doppar tårna i skräckgenren lite här och där. Spin-off serien på The Purge, vars första säsong släpptes förra året, är i stort sett samma sak som filmerna men med det lilla undantaget att vi får här lära känna karaktärerna betydligt mer än vad vi får i filmerna. Vi får veta deras bakgrund, deras motiv till det de gör och vi får helt enkelt följa deras försök till att överleva natten – som i filmerna givetvis.

En annan sak jag reagerade på när jag satt och tittade på den här första säsongen var att det var betydligt fler scener där jag som tittare hajade till och insåg hur sinnessjukt hela idéen med The Purge egentligen är – om det hade inträffat på riktigt alltså. Den tanken har aldrig slagit mig när jag suttit och tittat på filmerna.

Serien är hur som helst välspelad, spännande och riktigt underhållande, även om jag tycker att den fegar ur lite grann med det våldet. Vissa saker de inte visar i serien hade de utan tvekan visat i filmerna, även om våldet ökar lite grann mot slutet av säsongen.

Så.. jag ger säsong ett en stor tumme upp och en rekommendation. Ge mig säsong två (som ska släppas någon gång under 2019) nu, för faaa-aaan.

Läs gärna också mina recensioner på filmerna, som du finner här, här, här och här.

No Comments

Spring Breakers av J

november 24th, 2018 | Postad i Drama, Film

Brit (Ashley Benson), Candy (Vanessa Hudgens), Cotty (Rachel Korine) och Faith (Selena Gomez) har varit bästa vänner sedan grundskolan. De bor tillsammans i ett tråkigt college elevhem och är hungriga efter äventyr. Allt de behöver göra är att fixa ihop tillräckligt med pengar för att åka iväg på vårlov för att få deras chans till att ha kul. Efter ett slumpartat möte med rapparen ”Alien” (James Franco) verkar det just vara det de kommer få, frågan är bara hur långt de är villiga att gå för att få uppleva ett vårlov som de aldrig kommer glömma…

Herrejävlar vilken utdragen jävla skitfilm Spring Breakers är. Filmen består av långa sekvenser med samma dialog och monolog som pågår i tusen miljarder år och den här gruppen av tjejer man får följa är några av de största spånhuvudena jag någonsin har beskådat i en film. Filmen är förvisso välspelad, men händelseförloppet i filmen är utdraget till det yttersta och att sitta och titta på färg som torkar hade troligtvis varit en mer givande sysselsättning än att sitta igenom det här skräpet. Skippa.

Tags: , , ,
5 Comments

Hereditary av J

november 3rd, 2018 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Efter att hennes mentalt sjuka mor gått bort börjar Annie (Toni Collette) tillsammans med sin man Steve (Gabriel Byrne) och deras två barn, Peter (Alex Wolff) och Charlie (Milly Shapiro), att sörja. Mitt i sorgearbetet börjar underliga saker att inträffa i huset och efter att en tragisk olycka inträffat börjar Annie att sakta men säkert att nysta upp kryptiska och allt mer skrämmande mörka hemligheter i familjens anor…

Jag har skrivit det tusen gånger tidigare och jag tycker att det tål att upprepas; jag är överlag en motståndare till slow burns, men kan då och då gilla såna filmer. Hereditary är just en sån film. Hereditary är också en sån där film jag inte riktigt vet vad jag tycker om den. Å ena sidan tycker jag att den fungerar väldigt bra som ett mörkt och psykologiskt drama med undertoner/influenser från skräckgenren, men å andra sidan gör förklaringen som kommer in i slutet av filmen att det hela krackelerar för mig – speciellt då filmen slutar på ett så stort ”MEH!”-sätt att jag bara satt och skakade på huvudet när sluttexterna började rulla. Jag menar inte att filmen blir per automatik usel bara för att slutet var en stor faceplant i mina ögon, det jag menar är att slutet inte var värdigt resten av filmen. Hade filmen löpt hela linan ut och varit subtil fram till sluttexterna och bara hintat om vad som pågick hade jag nog faktiskt kunnat gilla filmen mer än vad jag slutligen gjorde.

Filmen är överlag lika läskig som Bumbibjörnarna (exempelvis fick en av chock-sekvenserna mig att börja gapskratta), men build-upen är ruskigt välgjord och väldigt gripande (vilket är något jag har börjat gilla mer och mer med åren när det kommer till dramafilmer). Vissa sekvenser pågår dock lite för länge och det blir utdraget lite här och där, så en mindre trimning på sina ställen hade varit uppskattat från i alla fall min sida. Skådespelarna är i alla fall bra och de effekter som förekommer ser bra ut.

Nå. Jag gillar majoriteten av Hereditary, men slutet är verkligen inte värdigt resten av filmen. Helt ärligt så känns det som att manusförfattaren tillika regissören, Ari Aster, inte riktigt visste hur han skulle avsluta filmen, därav det – i mitt tycke – undermåliga slutet. Jag skulle hur som helst säga att Hereditary är värd att se, så länge man förbereder sig på det där slutet jag tjatat om igenom hela recensionen. Ja, såvida man inte har något bättre att se då.

No Comments

Honogurai mizu no soko kara (aka Dark Water) av J

september 3rd, 2018 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Singelmamman Yoshimi Matsubara (Hitomi Kuroki) är mitt uppe i en vårdnadstvist med sin ex-make om deras gemensamma dotter Ikuko (Rio Kanno). När hon och dottern flyttar in i en lägenhet i ett nedgånget och sedan länge bortglömt hyreshus verkar det vara den perfekta omstarten, men snart börjar underliga saker att inträffa – så som att det bildas stora vattenfläckar i taket som till slut börjar läcka vatten och en mystisk röd axelväska som dyker upp på ställen där den inte borde vara…

Jag tror jag såg den här filmen år 2003 för första gången (det vill säga året den släpptes i Sverige), hemma hos en polare som älskade asiatisk skräck och som hyrde och såg precis allt som var från Asien som han kunde komma över. Antagligen var det även under en av våra ölkvällar vi brukade ha också. Det enda jag kom ihåg av filmen nu när jag skulle se om den var förklaringen till allt som händer i filmen, men inte själva upplösningen i sig. Av någon anledning hade jag inbillat mig att Honogurai mizu no soko kara – eller Dark Water – skulle vara lika ruskig som de japanska The Ring filmerna, vilket den verkligen inte är.

Honogurai mizu no soko kara – eller Dark Water – är mer ett mörkt och psykologiskt drama med inslag och influenser ifrån rysargenren. Filmen är inte ett dugg läskig och även den största fegisen skulle troligtvis kunna titta på den här filmen utan några större bekymmer. Med det sagt betyder det inte att jag tycker att filmen är dålig – tvärtom. Jag gillar den, men att kategorisera den som en ren skräckfilm vore att ljuga. Filmen är vackert filmad, skådespelarna är suveräna, effekterna är bra och även om jag tycker att speltiden var i det längsta laget (slutet hade kunnat klippts ned med några minuter) så fängslar berättelsen. Det enda jag önskar att jag inte hade vetat var förklaringen till allt som händer i filmen, vilket hade gjort upplösningen så mycket kraftfullare än vad den blev för mig nu.

Även om inte filmen skrämde mig speciellt mycket (ärligt talat, inte alls) så finns det ett olöst dödsfall som inträffade för några år sedan i USA som ger mig gåshud – mycket tack vare att det påminner extremt mycket om förklaringen i den här filmen. Vilket fall jag menar låter jag vara osagt då det spoilar förklaringen i filmen, men har du sett filmen vet du säkerligen vilket fall jag menar…

Hur som helst gillar jag som sagt filmen. Jag tvivlar på att jag kommer springa benen av mig för att se om den snart igen, men det är å andra sidan ett välgjort, välspelat och fängslande mörkt och psykologiskt drama. Rekommenderas.

2005 kom, så klart, en amerikansk remake på filmen under titeln Dark Water med Jennifer Connelly i huvudrollen.

No Comments

Brawl In Cell Block 99 av J

juli 8th, 2018 | Postad i Drama, Film

Den före detta boxaren Bradley Thomas (Vince Vaughn) har det tufft. Han har precis förlorat jobbet och hans äktenskap med frun Lauren (Jessica Carpenter) håller på att rasa samman efter att hon fick missfall. I ren desperation och i ett försök att rädda sitt äktenskap kontaktar Bradley sin vän och tillika knarklangare Gil (Marc Blucas) för att ta på sig jobb som knarkkurir.

Ett och ett halvt år senare verkar Bradley’s tillvaro vara på väg att ljusna; pengarna rullar in och Lauren är återigen med barn. Men när Gil vill prova att göra affärer med en ny affärskontakt, den mexikanske knarkkungen Eleazar (Dion Mucciacito), går saker och ting snabbt utför och efter en våldsam eldstrid med polisen hamnar Bradley i fängelse. Kort efter hans ankomst till fängelset blir han kontaktad av en anställd hos Eleazar (Udo Kier) som berättar att de har kidnappat Lauren och att en anlitad abortör kommer att genomföra en experimentell operation på deras ofödda barn om inte Bradley dödar en av fångarna i cellavdelning 99 – i ett helt annat fängelse än där han har blivit placerad.

Av någon anledning hade jag fått för mig att Brawl In Cell Block 99 skulle vara en actionfilm, men som visade sig vara ett brutalt fängelsedrama i stuk med Felon och Celda 211 (aka Cell 211). Jag vart inte speciellt besviken hur som helst då jag har en förkärlek till fängelsedraman – speciellt om de är av det våldsammare slaget. Skådespelarna är bra och filmen blir aldrig nämnvärt tråkig trots sin speltid på över två timmar. Det som drar ner betyget lite grann för mig var väl filmens klimax och avslutning som gick att förutse en halvtimme innan det inträffade, samt att en del av fightingscenerna var lite halvstyltiga och mer träiga än vad de hade behövt vara – det är å andra sidan ingenting som störde mig nämnvärt när jag satt och tittade på filmen.

Brawl In Cell Block 99 är inte en felfri film och dess klimax faller ganska platt tack vare att det är i stort sett samma slut som i de flesta andra fängelsedraman, men jag gillade den ändå. Mycket. Rekommenderas.

No Comments

Melancholie der Engel av J

juni 17th, 2018 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Melancholie der EngelDe två medelåldersmännen Katze (Carsten Frank / Frank Oliver) och Brauth (Zenza Raggi) har en mörk hemlighet tillsammans. De två vännerna möts återigen efter flera år för att dela sina sista dagar i det gamla huset där allting hände för länge sedan. Med tre kvinnor de möter på vägen dit börjar atmosfären att återkomma en andra gång. När Heinrich (Pietro Martellanza), en gammal konstnär, bestämmer sig för att dyka upp och medverka ändå får vännerna deras sista chans att skära av alla band till det förflutna och klara upp en gammal affär. I det melankoliska av det annalkande slutet återupplever Katze alla situationer av hans liv. I dödens timme är han inte längre ensam.

För omkring två år sedan läste jag i en tråd i en Facebookgrupp som jag var – och fortfarande är – medlem i om extrema skräckfilmer, där trådskaparen tog upp bland annat A Serbian Film och ville ha förslag på andra magstarka skräckfilmer. En av de som svarade nämnde att den tyska filmen Melancholie der Engel (Ängelns Melankoli) var troligtvis den filmen han hade haft mest svårt att ta sig igenom i en sittning – och då var han ändå, enligt honom själv, en van tittare av ”extreme horror” filmer, det vill säga filmer med minimala manus och tonvis med sadistiskt ultravåld. Att Melancholie der Engel skulle vara sju resor värre än A Serbian Film nämndes av någon också, vilket fick mitt intresse att vakna till liv. Det var två år sen det…

Ska jag vara helt ärlig har jag faktiskt dragit mig för att sätta mig och titta på Melancholie der Engel. Inte för att jag inte klarar av att se ultravåldsamma och äckliga filmer utan för det faktum att jag inte är tolv år längre. Sätter jag mig för att titta på film vill jag ha en ordentlig handling, hur skev och knäpp den än må vara. Jag vill ha hyfsade skådespelare (såvida det inte är en cheesig skräpfilm från 80-talet, då får det vara åt vilket håll det vill) och jag vill även känna att jag blir underhållen av filmen jag tittar på. När jag tittar på filmer så som Melancholie der Engel blir jag bara trött.

Filmens regissör, Marian Dora, har här försökt göra någon skum form av arthouse film blandat med extrem skräck, ultravåld och äckel (spyor, avföring, golden showers etc) med ett lövtunt manus, usla skådespelare och med en speltid på cirka hundrasextio minuter (det vill säga två timmar och fyrtio minuter) gör den här filmen nästintill ogenomlidlig. Så pass ogenomlidlig att jag vid flera tillfällen övervägde att stänga av skiten och göra någonting annat, mer produktivt med min tid – som exempelvis sortera strumplådan eller städa toaletten med en tandborste.

Jag personligen gillar gore och fiktivt våld, både i filmer, spel, TV-serier, comics.. you name it. Men när det inte finns någon röd tråd att följa i en film tappar jag intresset ganska snabbt och när skiten dessutom ligger på nära tre timmar i speltid känns det mer som ett straff att ta sig igenom den än någonting annat. Jag förstår helt enkelt inte hur man som vuxen kan tycka att den här typen av film är bra – eller underhållande.

Så, är Melancholie der Engel värre än A Serbian Film? Innehållsmässigt är den äckligare, men den är inte lika osmaklig som A Serbian Film. Å andra sidan har A Serbian Film ett manus, bra skådespelare, överlag bra effekter och ett budskap bakom allt våld, medan Melancholie der Engel inte har något av det. Den är bara rakt igenom skitdålig, ointressant och vedervärdig. Skippa den här dyngan.

No Comments

Wai dor lei ah yut ho (aka Dream Home) av J

maj 26th, 2018 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Som barn kunde Cheng Lai Sheung (Josie Ho) se Hong Kong’s berömda Victoriahamn från hennes lägenhet. Men allt eftersom tiden gick blev de gamla byggnaderna framför hennes hem demolerade för att göra plats åt ett stort bostadsprojekt som nu blockerar utsikten av hennes kära hamn. Hon svär att hon ska spara ihop tillräckligt med pengar för att köpa en ny lägenhet med en magnifik havsutsikt, men trots att hon har flera jobb inser hon snart att hon aldrig kommer att ha råd med sin dröm. Men så plötsligt slår det henne; för att få vad hon vill ha måste hon ta saker och ting i egna händer – hur blodiga de än må bli…

Wai dor lei ah yut ho – eller Dream Home i Sverige – är en Hong Kong slasherfilm från 2010 – och det är en bra sådan. Storyn är fängslande, skådespelarna är bra och effektmässigt är filmen snygg och bitvis riktigt grisig, fast på ett satiriskt sätt. Med det sagt menar jag inte att filmen är speciellt rolig (med undantag för en och annan grej som fick mig att garva högt) utan mer att den har en viss ironi över sig.

Jag har inte så mycket mer att säga egentligen. Gillar man slasherfilmer med en mer seriös (om än ironisk och satirisk) ton är det här ett bra val för en filmkväll. Jag ger den en tumme upp och en rekommendation. Se den.

No Comments

54 av J

maj 2nd, 2018 | Postad i Drama, Film

54Shane O’Shea (Ryan Phillippe), en ung man från Jersey City, New Jersey drömmer om rikedom och berömmelse i 1970-talets amerika. Han får chansen då Steve Rubell (Mike Myers), hjärnan bakom New York’s ökända och högst populära nattklubb Studio 54, handplockar honom från havet av ansikten som skriker efter att få komma in till hans klubb, vilket inte bara får in Shane’s fot innanför dörren utan ger honom även jobb bakom baren. Medan han arbetar där blir han vän med Anita Randazzo (Salma Hayek), en tjej som försöker lyckas som sångerska, och hennes man Greg (Breckin Meyer). Men allt eftersom Shane dras med i det hårda festandet och spelet kring Studio 54 börjar hans liv att gå utför…

Jag hade hört talas om Studio 54 i något sammanhang för flera år sen, men har aldrig haft något större intresse att gräva djupare och läsa på mer om den legendariska nattklubben. Med det sagt så skiter jag i om filmen 54 är felaktig på sina ställen, det är överlag en välspelad, bisarr, oavsiktligt rolig och drivande film. Det står nästintill aldrig stilla och det händer i stort sett hela tiden någonting; filmen blir aldrig tråkig. Ryan Phillippe är suverän i huvudrollen och Salma Hayek och Breckin Meyer är bra i de två större sidorollerna. Vi ser även Neve Campbell och Sela Ward i varsina mindre roller. Den som snor hela showen är dock Mike Myers i rollen som Steve Rubell, vars prestation tydligen ska vara likt hur Rubell verkligen var.

54 är inte en film som jag skulle i vanliga fall stoppa i spelaren, men det är å andra sidan inte en film jag ångrar att jag har sett. Jag gillar den överlag, men då är jag som sagt samtidigt rebellisk och skiter i om den är felaktig. Jag ger den en försiktig rekommendation hur som helst.

No Comments

10 Cloverfield Lane av J

april 25th, 2018 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare, Thriller

Efter att jag hade sett Cloverfield för första gången kunde jag aldrig i mitt liv tro att den filmen skulle få en uppföljare, ännu mindre två. Nu, tio år senare, har vi fått just det. För att friska upp minnet inför min titt av dessa två uppföljare gjorde jag som jag alltid brukar göra; ser om föregående film eller filmer i serien.

Jag mindes att jag verkligen inte gillade Cloverfield efter min titt för snart tio år sedan, men bestämde mig för att ge den en ny chans med oskeptiska ögon – med andra ord lät jag bli att läsa min egen recension och H’s recension av filmen. Det visade sig hur som helst att filmen fortfarande är skit och jag tror H summerade filmen bäst; ”Lejonkungen 3 (eller 1½ som den heter i original) är en parallellfilm till ettan. […] Cloverfield är ungefär som Lejonkungen 3. Någonstans finns en extremt cool monsterfilm, som vi inte får se. Istället är hela filmen handfilmad med en videokamera av en töntig halvidiot helt utan balanssinne.”

Jag kan inte för mitt liv förstå hur den här ooriginella skitfilmen med totalt ointressanta och irriterande karaktärer kunde bli så pass populär som den blev – och att den fått två uppföljare tio år efter är ett ännu större mysterium. Men jag antar att folk tycker att karaktärer som skriker ”OH MY GOD, DID YOU GUYS SEE THAT?!” varenda gång någonting händer, som ständigt ska agera comic relief i situationer då det är menat att vara spännande och som aldrig någonsin kan hålla käften är välskrivna, sympatiska och djupa karaktärer. Folk är idioter.

Men det var ju inte Cloverfield jag skulle skriva om här egentligen utan dess första uppföljare, 10 Cloverfield Lane. Så, here we go…

Efter att ha kraschat med sin bil vaknar Michelle (Mary Elizabeth Winstead) upp i en bunker tillsammans med två män, Howard (John Goodman) och Emmett (John Gallagher Jr.). De två männen förklarar för henne att det har inträffat en storskalig attack och att världen utanför bunkern är förgiftad. Michelle inser dock snart att någonting inte står rätt till i bunkern och ställs inför frågan: är det bättre här inne eller där ute?

Det som förvånar mig mer än att 10 Cloverfield Lane är en uppföljare till Cloverfield är att den här filmen faktiskt, olikt sin föregångare, är bra. Istället för en bombastisk och högljudd monsterfilm får vi här istället en klaustrofobisk och psykologisk thriller med drag av skräck och drama med suveräna rollprestationer (speciellt Goodman som är fullständigt lysande här) – vilket jag tar vilken dag som helst än den smörjan som var föregående film. Filmen är överlag en nagelbitare, men har samtidigt en och annan väldigt förutsägbar vändning. Slutet känns dessutom väldigt påklistrat, forcerat och passar inte alls in med resten av filmen.

Hur som helst så gillade jag 10 Cloverfield Lane. Visst, den var knappast felfri men är å andra sidan hästlängder bättre än sin föregångare. Jag ger den en försiktig rekommendation med vissa reservationer.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud