Helt Perfekt Glob

Kimi no na wa. (aka Your Name.) av J

Mitsuha Miyamizu (Mone Kamishiraishi’s röst) och Taki Tachibana (Ryunosuke Kamiki’s röst) är två ungdomar som är totala främlingar för varandra. Mitsuha lever ett stillsamt, men tråkigt, liv i den lilla bergsstaden Itomori och är dottern till dess borgmästare. Hon är en högstadietjej som bor med hennes yngre syster och farmor och har inga samvetskval att låta det bli känt att hon är ointresserad av Shinto ritualerna eller att hjälpa hennes far i hans valkampanj. Istället drömmer hon om att lämna Itomori för att pröva sin lycka i Tokyo. Taki å andra sidan är en högstadiekille i Tokyo som extraknäcker på en italiensk restaurang och aspirerar till att bli en arkitekt eller konstnär och varje natt drömmer han om hur han blir… en högstadietjej i en liten bergsstad.

De som håller på med filmpoddar (likt mig själv) vet att ibland får man vackert titta på filmer man antagligen aldrig annars skulle satt sig och tittat på. Ibland är det riktiga guldkorn man blir introducerad till, ibland är det just den typen av filmer man försöker värja sig ifrån. Kimi no na wa. – eller Your Name. – var en film jag antagligen aldrig hade satt mig för att se om det inte vore för att jag skulle se den inför en poddinspelning, men som visade sig vara lite av ett guldkorn – inte felfritt sådant, men definitivt sevärt.

Kimi no na wa./Your Name. är lite av en emotionell berg-och-dalbana. Den går från att vara fullkomligt obegriplig (såvida man inte läst om dess handling på förhand) till att bli ett komiskt men varmt drama, för att sedan bli ett gripande ”race mot klockan”-scenario. Att filmen törs ta ut på svängarna och variera sig på både ett händelsemässigt men också känslomässigt sätt kanske låter rörigt, men det funkar fint. Jag menar, hade det här varit en amerikansk (eller svensk) produktion hade filmen haft ett betydligt mer generiskt manus som antagligen inte hade vågat haft någon nämnvärd variation i sig. Med det sagt; en av filmens starkaste sidor är att den är överlag ganska oförutsägbar. Jag menar, det var flera gånger jag trodde att jag visste exakt vart filmen var på väg, bara för att få mattan bortryckt från under mina fötter.

Det enda problemet jag egentligen hade med filmen var att den vart något flummig bitvis (vilket jag nu i efterhand har förstått var referenser till japansk kultur) samtidigt som den hade ett väldigt generiskt slut som hade passat bättre i en amerikansk (eller svensk för den delen) film än i en japansk anime, vilket jag vart lite besviken över.

Men med det sagt så är Kimi no na wa./Your Name. en bra film på det stora hela. Den är inte den typen av anime jag personligen brukar leta reda på när jag väl vill titta på anime, men den är definitivt värd en titt – oavsett om man gillar anime eller inte.

The Last Of Us – Season 1 av J

2003. När en muterad variant av den parasitiska svamparten Cordyceps börjar att infektera människor bryter en global pandemi ut och förvandlar de infekterade till zombieliknande monster som enbart har ett syfte; att sprida infektionen.

2023. Världen ligger i ruiner och överlevande lever nu mer ihopklumpade i karantänzoner, som är både lika mycket fängelsen styrda av den fascistiska organisationen Federal Disaster Response Agency (FEDRA) som de är en fristad från de infekterade.

Joel Miller (Pedro Pascal), en härdad överlevare, bor i karantänzonen i Boston och jobbar i hemlighet som smugglare tillsammans med sin partner, Tess Servopoulos (Anna Torv). Efter att inte ha hört av sin bror Tommy (Gabriel Luna) på flera veckor från Wyoming bestämmer de sig för att betala den lokala dealern Robert (Brendan Fletcher) för ett bilbatteri, men blir blåsta då han sålt samma batteri till rebellgruppen Fireflies. När de försöker att ta batteriet möter Joel och Tess Marlene (Merle Dandridge), Fireflies’ ledare, som ber dem att smuggla ut tonåringen Ellie (Bella Ramsey) ur karantänzonen och till en annan Firefly grupp utanför staden i utbyte mot en fungerande bil. Det som börjar som ett mindre jobb utvecklas dock snart till en brutal och farlig resa igenom det ödelagda och förstörda Amerika…

När nyheten att The Last Of Us skulle få en TV-adoption släpptes bestämde jag mig ganska omgående att jag skulle vänta med att se serien tills det att hela den första säsongen hade släppts för att slippa potentiella cliffhangers som jag skulle behöva vänta på i en vecka innan jag fick en upplösning av dem. Vilket jag gjorde. Det har dock tagit mig flera månader att slutligen se klart säsongen, mycket tack vare att serien inte direkt välte omkull mig med exaltering.

Förstå mig rätt; jag tycker den här första säsongen var bra, men jag tycker samtidigt inte att den var det bästa som gjorts för TV de senaste tjugo åren heller – vilket många verkar tycka. Dels så tycker jag att säsongen hade förvånansvärt lite action och dels så vart jag förvånad över att flertalet set-pieces som händer i spelet har antingen gjorts om eller skippats helt och hållet, vilket gjorde att det kändes som att allting vart påskyndat en aning. Personligen tycker jag att de hade kunnat gjort den här första säsongen minst tre episoder längre och inkluderat betydligt mer action än vad de gjort.

Men med det sagt så tycker jag ändå det fanns en hel del bra saker här också. Exempelvis var inledningen till säsongen (som är något annorlunda och förlängd i jämförelse med spelet) briljant och fick den skepsis jag hade när jag väl satte mig för att titta på serien att vekna en aning. Ett annat bra exempel är inledningen av avsnitt två, som involverar en flashback till 2003, som även den var helt briljant och antagligen en av de mörkaste stunderna i säsongen. Personligen hade jag gärna sett såna här typer av flashbacks till 2003 i varje avsnitt, för att ge en liten inblick i början på slutet.

Skådespelet här är suveränt. Jag var en aning skeptisk till Pedro Pascal som Joel och Bella Ramsey som Ellie innan jag började titta på serien, men fick käka upp min skepsis allt eftersom säsongen rullade på. Bägge gör riktigt bra prestationer här, med många bra skådespelare i birollerna (däribland cameos från flera av röstskådespelarna från spelet). Effektmässigt ser det också jävligt bra ut. Problemet är bara att de är grymt underanvända tack vare avsaknaden av en hel del actionsekvenser som de valt att skippa från spelet.

Så, överlag tycker jag att den här första säsongen av The Last Of Us är okej, även om jag hade hoppats på att den skulle vara lite mer än vad den är. Jag hade förvisso inte räknat med att serien skulle vara exakt som spelet, men vissa ändringar och val de gjort med serien förvånade mig och gjorde att betyget drogs ner en aning för min del. Det är definitivt en bra början på serien, men det är å andra sidan samtidigt inte en fantastisk sådan. Jag vill rekommendera den här första säsongen, men med vissa reservationer – i alla fall för fans av spelen (likt mig själv).

Silent Night av J

Nell (Keira Knightly), hennes man Simon (Matthew Goode) och deras söner Art (Roman Griffin Davis), Hardy (Hardy Griffin Davis) och Thomas (Gilby Griffin Davis) välkomnar sina vänner och familj till vad de lovar ska bli ett perfekt julfirande. Perfekt, med det lilla undantaget att alla kommer att dö…

Den brittiska filmen Silent Night från 2021 börjar som en gapskrattsrolig komedi, där karaktärerna slänger käft med varandra på bästa brittiska sätt och använder ord som ”piss off”, ”arsehole” och ”cunt”. Jag satte dock skrattet i halsen när jag väl började inse vart filmen var på väg och ju längre den pågick desto mer knöt det sig i magen på mig – åtminstone fram till det löjligt uppenbara (men samtidigt jävligt mörka) slutet som fick mig att utbrista ”Jag fucking visste det!”.

Jag tänker inte gå in speciellt mycket mer än så på filmen. Det är en riktigt bra och skrämmande film om något som vi kanske står inför om saker och ting vill sig riktigt jävla illa med tanke på hur det ser ut där ute i världen just nu…

Rekommenderas.

Riaru onigokko av J

Som den enda överlevande efter en fasansfull och något mystisk olycka kan Mitsuko (Reina Triendl), en typisk japansk tonåring, med säkerhet säga att hennes dag fick en riktigt dålig start. Det verkar som att en ostoppbar kraft, en fördömd utflykt och en märklig släng av minnesförlust kan enkelt samexistera i ett bisarrt parallellt universum, där en desperat Mitsuko hela tiden är på flykt från någonting oförklarligt, ogrepbart och ytterst dödligt.

Det är dock inte allt. Bland högarna av färska döda kroppar, brännheta patroner och bäckar av doftande ungt blod måste den sköra Mitsuko slåss för att överleva innan hennes redan upp och nedvända dag blir ännu konstigare. Men frågan kvarstår; vem är fienden?

Ibland snavar man över filmer som vid en första anblick verkar så pass konstiga att det inte går att inte leta upp dem för att se dem. Riaru onigokko – eller Tag, som den antagligen är mer känd som internationellt – var en sån film för mig. Inledningsscenen på filmen trendade på Facebook ett tag för ett par år sedan och klippet fångade mitt intresse tack vare hur bisarrt det var. Efter att ha luskat ut titeln på filmen beställde jag hem den på bluray och.. ptja.. den har stått i bluray hyllan fram till nu.

Riaru onigokko från 2015 är en av de märkligaste filmerna jag har sett skulle jag tro och jag vet fortfarande inte – efter att ha smält filmen i tre dagar – vad den egentligen gick ut på. Jag förstår att filmen har något djupare budskap med tanke på den arthouse touch den ändå har bland allt absurt och over the top våld.

I ett försök att förstå mig på filmen har jag läst några teorier kring filmen och flera av dem pekar på att filmen har ett feministiskt budskap om att kvinnor världen över (och i det här fallet specifikt Japan) ska sluta bry sig i vad andra tycker och göra sin egen framtid så som de vill ha den – i synnerhet om de är queer. Vilket kanske stämmer. Vad vet jag. Hur som helst…

Även om filmen är väldigt spretig, knepig och antagligen har ett djupt budskap (som jag personligen inte plockade upp medan jag satt och tittade på den) så finns det ändå tillräckligt med saker att bli underhållen av här. Bryr man sig inte i budskapen filmen försöker förmedla så får man ändå en film som levererar både absurt våld och en berättelse som – trots dess spretighet – fängslar, mycket tack vare hur konstig den är.

Jag har svårt att se mig själv ha någon brådska att se om den här filmen, men är man intresserad av konstiga (och våldsamma) filmer så kan den nog gå hem. Ett extra plus är väl om man är feminist och/eller är en del av LGBTQ gemenskapen – och kan läsa av budskap i den här typen av film bättre än vad en tröghjärna som mig kan. I guess.

Det sista jag tänkte nämna är att Riaru onigokko från 2015 är en remake av en film från 2008 med samma titel, som i sin tur fick fyra uppföljare mellan 2010 och 2012 plus en TV-miniserie 2013. Jag har för närvarande inga planer på att se någon av dem.

The Bad Lieutenant: Port Of Call – New Orleans av J

I efterdyningarna av orkanen Katrina räddar polisinspektören Terence McDonagh (Nicolas Cage) en fånge från en fängelsecell som håller på att fyllas med vatten och skadar sin rygg i processen. Han tilldelas Distinguish Service Cross och en befodran till kommisarie för sitt hjältemod i tjänsten, samtidigt som han även drar på sig ett beroende av smärtstillande tabletter, kokain och andra droger för att dämpa sin obotliga ryggsmärta.

Sex månader senare hittas en familj med illegala emigranter från Senegal, som livnärt sig på narkotikalangning, brutalt mördade i sitt hem. Terence blir satt på att leda utredningen och finner snart att det enda han har att vila målet på mot knarkkungen Big Fate (Xzibit) är vittnesmålet från en nervös femtonårig grabb som bevittnade morden. Samtidigt söker Terence olika illegala vägar att komma över droger till honom och hans prostituerade flickvän Frankie (Eva Mendes) och för att betala av hans växande skulder, vilket inte bara riskerar hans jobb – utan även hans liv…

Okej, så den här filmens bakgrund är rätt intressant. När manusförfattaren William M. Finkelstein skickade originalutkastet av manuset till regissören Werner Herzog var titeln ”Bad Lieutenant”. Finkelstein kände till Abel Ferrara filmen från 1992 med samma namn, men svor till Herzog att hans manuskript inte skulle bli en remake, varpå Herzog insisterade att de skulle ge filmen en ny titel. De två förhandlade om titeln, som i slutändan alltså blev The Bad Lieutenant: Port Of Call – New Orleans. Så, man kan se filmen antingen som en fristående uppföljare – eller en lös remake om man så vill då det finns en hel del likheter mellan filmen från 1992 och den här. Man behöver i alla fall inte ha sett filmen från 1992 för att hänga med i den här.

The Bad Lieutenant: Port Of Call – New Orleans är (bortsett från en löjligt lång titel) hur som helst en hyfsat bra thriller. Till skillnad från 1992 filmen finns här en handling, en röd tråd och ett sammanhang att följa rakt igenom och det märks tydligt att (även om nu filmen inte är officiellt en remake) Finkelstein har tagit en hel del inspiration från Ferrara’s film, men att han samtidigt tonat ner huvudkaraktären något. Nicolas Cage är bra i huvudrollen och börjar inte flippa ur förrän mot slutet av filmen, Eva Mendes är bra i rollen som hans flickvän och vi ser även Val Kilmer och Brad Dourif i varsin mindre roll.

Med det sagt så har filmen ett och annat problem och det största är dess speltid på två timmar. Vissa scener hade kunnat kortats ned en aning och ett flertal hade kunnat klippts bort helt och hade filmen varit femton, tjugo minuter kortare hade jag inte klagat – speciellt inte med tanke på att jag såg den back-to-back med 1992 filmen, vilket gjorde att jag började få myror i kalsongerna en timme in. Hur som helst…

Som en fristående film tycker jag att The Bad Lieutenant: Call Of Port – New Orleans är helt okej på det stora hela. Den är en aningen för lång som sagt och den har inte samma slagkraft som 1992 filmen, men den är å andra sidan lättare att ta in och följa. Har man ingenting bättre att se så funkar den här en tråkig lördagkväll.

Bad Lieutenant av J

En poliskommisarie (Harvey Keitel) sköter sina dagliga uppgifter med att undersöka mordfall, men är samtidigt mer intresserad av att jaga hans egna laster. Han är den sortens snut som stjäl droger från en död mans kropp, den sortens far som hellre göder sina drogvanor än sin egen familj. Hans bricka betyder ingenting för honom mer än att det ger honom rätten att bete sig som de kriminella han är menad att ta fast. Den brinnande ilskan under hans personlighet blir bara mer påeldad av hans beroende av heroin, crack och alkohol samtidigt som han har ackumulerat en massiv skuld genom att spela på baseball, som han bara fortsätter att dubbla i ett försök att vinna tillbaka det han har förlorat.

Men när en ung nunna (Frankie Thorn) blir brutalt våldtagen på altaret i en lokal kyrka börjar han dras till fallet och in i ett sista desperat försök att hitta förlåtelse och försoning.

Jag hade hört en hel del bra om Bad Lieutenant från 1992, så jag bestämde mig för att införskaffa den på bluray men kom inte speciellt mycket längre än så. Nu när jag äntligen har sett den så kan jag väl konstatera en sak; det här är en av de mörkaste filmerna jag någonsin har sett, tror jag. Men samtidigt som hela filmen är nittio minuter mörker så är den samtidigt väldigt spretig och den första halvan (eller åtminstone de första trettio minuterna) känns mest som en serie scener som bara klippts ihop utan något egentligt sammanhang mer än att vi får följa Keitel’s poliskaraktär som beter sig som en riktig jävla gris (no pun intended).

Det finns till en början egentligen ingen handling eller röd tråd att följa mer än att Keitel porträtterar en korrupt snut som har både problem med knark, alkohol och spelande fram till den ovannämnda våldtäkten (som i sig är hyfsat grafisk för att vara en amerikansk mainstream film från tidigt 90-tal). När den scene har ägt rum börjar filmen så smått att få en viss röd tråd att följa under den resterande speltiden – även om filmen egentligen aldrig blir djupare nu mot hur den började.

Jag kan på sätt och vis förstå varför filmen är som den är (chockvärdet, om jag får gissa i alla fall), men det ursäktar å andra sidan inte att jag blev otroligt uttråkad halvvägs igenom och när det var runt trettio minuter kvar började jag kolla på klockan och undra om filmen inte var slut snart. Jag gillar att filmen har ballarna till att göra det den gör, men när det knappt fanns en handling att följa och filmen kändes till större delen som en rad scener utan sammanhang, där Keitel’s karaktär betedde sig som ett ärkesvin, så började mitt intresse (och tålamod) att tryta. Keitel är briljant (som vanligt) i sin rollsättning, men inte ens han kunde hålla mitt fokus hela vägen igenom.

Bad Lieutenant är en intressant film, men jag skulle inte kalla den för bra. Den är intressant tack vare hur beckmörk och osammanhängande allting (till en början) känns, men det å andra sidan på bekostnad av en handling som fängslar (åtminstone mig).

Mine 9 av J

Appalacherna, West Virginia. Gruppchefen för en grupp kolgruvsarbetare, Zeke (Terry Serpico), vid Salvia Mine #9 är bekymrad över de allt mer farliga förhållandena i gruvan och kontaktar den statliga myndigheten Mine Safety and Health Administration (MSHA) angående arbetsförhållandena där.

Men innan myndigheten hinner komma på plats och undersöka gruvan inträffar en metangasexplosion, vilket resulterar i ett jordras som fångar Zeke och hans grupp tre kilometer under marken med en snabbt krympande syretillförsel…

Mine 9 är ett bra exempel på hur man kan göra en bra, modern, lågbudgetfilm. Filmen är välspelad, har en premiss som inte bara är realistisk utan även skrämmande och en speltid som inte lämnar nämnvärt mycket dödtid till onödigt dravel.

Men med det sagt så har filmen en handfull brister. Dess låga budget syns långa vägar med uppenbar (och ful) CGI i stil med produktioner från exempelvis The Asylum och även om jag tycker att speltiden var passande till vad filmskaparna försökt berätta med filmen så kändes det som att det fattades en kvart, tjugo minuter speltid för att ge karaktärerna vi får följa lite mer djup.

Nåja. På det stora hela är det som sagt en bra film och med tanke på vad de åstadkommit på den magra budgeten de hade är det samtidigt också en imponerande film. Kan man se förbi de dåliga CGI effekterna och den något korta speltiden är Mine 9 definitivt värd en titt. Rekommenderas (med vissa reserverationer, så klart).

Endzeit av J

Två år efter att en zombie epidemi bröt ut och infekterade majoriteten av befolkningen finns det nu mer bara två smittfria städer kvar i Tyskland; Weimar och Jena. Vivi (Gro Swantje Kohlhof) plågas av skuldkänslor och vill inte längre leva, så hon bestämmer sig för att smyga ombord på det automatiska tåget som går mellan Weimar och Jena för att försöka leta reda på sin lillasyster som finns någonstans utanför stängslen runt Weimar. Väl på tåget upptäcker hon att Eva (Maja Lehrer) – en av de andra unga kvinnorna i Weimar – också bestämt sig för att ge sig av, med siktet på Jena.

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig när jag satte mig för att se tyska Endzeit – eller Ever After som den heter utanför Tyskland – men att filmens handling skulle använda en zombie apokalyps som backdrop för en berättelse om överlevandes skuld och att överkomma den, i kombination med en kritik kring hur människor behandlar miljön och en näve av något som jag tror skulle föreställa fantasy (som bara gjorde att jag kliade mig själv i huvudet) var jag inte beredd på. Allt detta i ett slow burn format.

I vanliga fall hade jag nog spytt galla över en film som den här, men Endzeit har något. Det är ingen kioskvältare, men den hade någonting som tilltalade mig på något plan då jag tycker att det var en helt okej – om än väldigt spretig – film. Det enda problemet jag hade med Endzeit var nog att det förekom en aningen mycket lal-lal och underligheter i filmen som aldrig förklaras – vilka vi som tittare antagligen är menade att tolka lite som vi själva vill.

Jag tvivlar på att jag kommer ha någon större brådska att se om Endzeit, men jag hatade den inte heller. Går man in i den med rätt förväntningar (det vill säga att det här inte är en regelrätt zombiefilm) fungerar den – högst troligen i alla fall – ganska bra.

Network av J

Under 1970-talet är terroristers våld det som står i fokus på TV-stationernas nyhetsrapportering varje kväll och företagsstrukturen hos UBS Television Network håller på att förändras. Samtidigt får Howard Beale (Peter Finch), UBS’ åldrande nyhetsankare, veta att han har fått sparken då hans tidigare starka tittarsiffror har sjunkit. Beale i sin tur reagerar på ett högst oväntat sätt, vilket i sin tur sätter en boll i rullning som inte bara påverkar Beale utan även hans medarbetare Max Schumacher (William Holden) och Diana Christensen (Faye Dunaway) och det TV-nätverket de jobbar för.

Network är en sån där film jag har sett klipp ur genom åren och som jag alltid har varit nyfiken på, vilket kanske gav mig högre förväntningar på filmen än vad jag borde ha haft. Visst, filmen är välspelad och dess budskap – att TV fördummar allmänheten och att man inte ska tro på precis allting man blir matad med – är i mitt tycke klockrent. Samma budskap hade ju, som bekant, kunnat appliceras på det fenomen vi har idag som inte fanns då; internet.

Med allt det sagt tycker jag att filmen är på tok för lång. Subploten mellan karaktärerna Max och Diana hade kunnat kortats ned ordentligt – eller slopats helt – då den tillför minimalt till filmens berättelse, även om den antagligen är menad att visa vilka skillnader det kan finnas mellan nytt och gammalt blod inom en bransch. Det hela resulterar i ytterligare speltid som mest känns som onödig utfyllnad.

Filmen har sina stunder då den briljerar (jag tänker i första hand på de scener där Peter Finch fram för sina monologer på ett närmast besatt sätt), men den blir ärligt talat långtråkig tack vare sin onödigt långa speltid. Hade filmen varit mellan nittio och hundra minuter lång istället för hundratjugo hade jag nog kunnat uppskatta den en aningen mer än vad jag gjorde.

Jag uppskattar vad filmen har att säga och tycker att filmen är välgjord, välspelad och att när den väl är bra så är den riktigt bra. Det den faller på är dess uppblåsta speltid.

Greenland av J

John Garrity (Gerard Butler) har precis flyttat tillbaka in hos sin fru Allison (Morena Baccarin) och deras son Nathan (Roger Dale Floyd) när nyheter om att fragment från den nyligen upptäckta kometen Clarke har börjat komma in i Jordens atmosfär och kraschar ner på bebodda platser runt om på planeten och beräknas att pågå i två dagar, för att avslutas med det största fragmentet vilket kommer resultera i total ödeläggelse av Jordens yta.

Tillsammans med sin familj beger sig John iväg på en riskfylld resa för att ta sig till en möjlig fristad – på Grönland.

Som jag skrivit i tidigare recensioner är jag en sucker för katastroffilmer och Greenland var inget undantag. Jag kommer inte ihåg varför men jag hade planer på att gå och se filmen på bio, vilket jag ångrar lite grann nu i efterhand att jag inte gjorde då den antagligen hade varit riktigt massiv på en bioduk.

Hur som helst tar sig filmen sig själv på mer allvar än många andra Hollywood producerade katastroffilmer. All lättsam humor som brukar inbefinna sig i dessa filmer har ingen som helst närvaro här och all överdriven action där karaktärerna klarar sig ur precis allting med en hårsmån enbart för att skapa nagelbitande spänning lyser även det med sin frånvaro. Istället får vi en överlag ganska mörk och gripande berättelse om överlevnad i den stundande apokalypsen; hur groteska vi människor kan bli i våra desperata försök till överlevnad. Missförstå mig inte, jag älskar popcorn-katastroffilmer där karaktärerna befinner sig i en livsfarlig situation men väljer att lägga korkade oneliners och skämta men jag uppskattar även de filmer som törs vara mörkare och visa på en mer realistisk (till en viss grad i alla fall) bild av hur en apokalyps möjligen hade kunnat se ut.

Filmen är välspelad, snygg och spännande och är definitivt värd en titt om man gillar den här typen av filmer. Rekommenderas.