| Subcribe via RSS

The Woman In Black (2012) av J

juli 31st, 2016 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

The Woman In Black (2012)London advokaten Arthur Kipps (Daniel Radcliffe) sörjer fortfarande sin älskade hustru Stella’s död vid förlossningen av deras son Joseph (Misha Handley). Hans arbetsgivare ger honom en sista chans att behålla sitt jobb och skickar iväg honom till den lilla byn Crythin Gifford för att gå igenom dokumentationen av Eel Marsh House herrgården som tillhörde den nyligen avlidna Mrs. Drablow då stället ska säljas. Väl framme i Crythin Gifford får Arthur ett väldigt kyligt mottagande av lokalbefolkningen och hans juridiska kontakt, Mr. Jerome (Tim McMullan), försöker schasa iväg honom tillbaka till London varpå han bestämmer sig för att åka ut till den isolerade herrgården som ligger en bit utanför Crythin Gifford. Det dröjer dock inte länge förrän Arthur inser varför lokalbefolkningen inte ville ha honom där och att han har genom att åka dit väckt någonting ondskefullt från dess dvala…

The Woman In Black från 2012 med Harry Pot… eh, Daniel Radcliffe är en betydligt bättre tappning än den stentråkiga TV-adoptionen som kom 1989. Den har förvisso ett ganska långsamt tempo och det börjar egentligen inte röra på sig förrän ungefär halvvägs in i filmen, men det händer betydligt mer här och den är genuint creepy stundtals (varav en sak fick mig att rycka till i fåtöljen). Filmen är välspelad, ser bra ut och passerar utan några större bekymmer egentligen trots att den ligger och småputtrar under den första halvan av speltiden. Jag fick inga direkta wow-känslor för den men jag kände åtminstone inte någon lust att trycka på spolknappen.

Är man ute efter en lättsammare skräckfilm med lite större fokus på berättelsen i sig än att skrämma skiten ur tittaren är den lätt värd en titt. Jag har svårt att se mig själv se om den inom någon närmare framtid, men jag behövde åtminstone inte tanka i mig en kanna kaffe för att orka mig igenom den. Godkänd film skulle jag väl vilja säga.

No Comments

The Rover av J

juli 16th, 2016 | Postad i Drama, Film

The RoverTio år har gått sedan den globala ekonomin kollapsade en gång för alla. I ett postapokalyptiskt Australien reser den kallblodige Eric (Guy Pearce) runt med sin sista återstående ägodel – hans bil. Men när han plötsligt blir bestulen på bilen efter ett kort stopp beger han sig efter tjuvarna. På sin väg stöter han av en ren slump på en av tjuvarnas bror, Rey (Robert Pattinson), som han tar med sig varpå duon formar en orolig förbindelse sinsemellan under den farliga resan.

När jag satt och spelade Mad Max spelet som kom förra året satt jag och pratade med en god vän som jag har känt sedan barnsben. Han hade nyligen sett en postapokalyptisk film som han absolut tyckte att jag skulle ge en chans och den filmen var den australisk-amerikanska samproduktionen The Rover. Han berättade inte så mycket om vad den handlade om men att det var en av de bästa filmerna han hade sett på ett tag. Då jag och han alltid har haft hyfsat lika filmsmak tvivlade jag inte på hans omdöme och införskaffade således filmen.

The Rover är, som min barndomsvän sa, bra men jag hade samtidigt lite svårt för den. Det är ett ganska våldsamt drama satt i en postapokalyptisk värld lik Mad Max fast utan alla överdrivna karaktärer som har stora benpipor genom näsan eller som är sminkade vita i ansiktet och som skriker om att komma till Valhall. Filmen är väldigt välspelad, Pearce och Pattinson gör väldigt bra prestationer och kemin mellan dem är suverän – även om jag blev smått förvånad över att se Pattinson framför kameran (ärligt talat förväntade jag mig nästan att han plötsligt skulle börja glittra).

Problemet jag har med filmen är väl att den blir lite långdragen på sina ställen. Hade de klippt bort ett par av miljöbilderna som användes tror jag att filmen hade kunnat bli lite mer tight och spännande. Den funkar som den är, men när de visade den tjugonde miljöbilden blev det ganska tröttsamt.

The Rover är en bra film utan tvekan, men den lider samtidigt av en del totalt onödiga saker som gott hade kunnat klippts bort och gjort filmen mer flytande – eller vad man ska säga. Jag gillar den hur som helst, men jag har svårt att tro att jag kommer se om den inom någon närmare framtid. Gillar du postapokalyptiska filmer bör du ge den en chans, räkna inte med en Mad Max-isch film dock. Rekommenderas.

No Comments

Marley & Me av J

juli 2nd, 2016 | Postad i Drama, Film, Komedi

Marley & MeEfter att ha gift sig flyttar journalisterna John (Owen Wilson) och Jennifer Grogan (Jennifer Aniston) till Florida där de får jobb på varsin tidning. I ett försök att skjuta upp Jennifer’s ”biologiska klocka” ger John henne en valp, som de döper till Marley. Men även om Marley växer och blir äldre tappar han knappast sin valpenergi och oregerlighet samtidigt som han inte lär sig någon form av självbehärskning. Marley’s upptåg ger i sin tur John, som har fått jobb som krönikör, rikt med material att skriva om i hans spalt i tidningen han jobbar för.

Marley & Me (eller Marley & Jag som den hette i Sverige) är ett varmhjärtat drama med en handfull komiska scener som är baserad på den verkliga John Grogan‘s bok med samma titel. Owen Wilson och Jennifer Aniston är lysande och berättelsen om den stökiga labrador retrievern Marley är kanske inte fängslande men är åtminstone underhållande och bjuder på en hel del fina skratt och avrundas i slutet med ett ganska sorgligt – om än oundvikligt – slut. Jag gillar den hur som helst och har du missat den tycker jag att du ska ge den en chans.

Uppföljaren Marley & Me: The Puppy Years finns, uppföljaren ignoreras. Åtminstone just nu.

No Comments

En Man Som Heter Ove av J

maj 21st, 2016 | Postad i Drama, Film, Komedi

En Man Som Heter Ove59-årige Ove (Rolf Lassgård) är kvarterets vresige ordningsman som flera år tidigare avsattes som ordförande i bostadsföreningen, men det ger han blanka fan i och ser med järnhand över kvarteret. När höggravida Parvaneh (Bahar Pars) med familj flyttar in i radhuset mittemot och backar in i Oves brevlåda blir det upptakten till en oväntad vänskap och kärlek så stark att bara döden ser ut att vara den enda utvägen.

Jag och min mor skulle gå och titta på En Man Som Heter Ove i julas när den hade premiär. Sagt och gjort for vi iväg till den lokala biografen och till vårt stora förtret upptäckte vi att bion var utsåld. Jag bor (i skrivande stund) på en mindre ort där biografen oftast är ganska tom under filmvisningar, men inte den här gången. Folk stod bokstavligt talat utanför och personalen som var på plats fick lov att ursäkta och be oss återkomma någon av de andra visningsdagarna som tyvärr föll på dagar då varken jag eller min mor kunde gå och titta på filmen. Nu när den har släppts på dvd och bluray beställde jag hem ett exemplar och vi tog oss en titt.

Jag måste säga att jag ser ett visst hopp inom svensk filmindustri även om den trycker ur sig samma skit om och om igen i nästintill varenda film. En Man Som Heter Ove (som förvisso är baserad på boken med samma titel va Fredrik Backman och kan ha redan där ett bra källmaterial) är ett genuint bra drama med en riktigt tragikomisk touch. Ena stunden gapskrattar jag åt Lassgård’s griniga karaktär som spottar ur sig spydigheter och beter sig som en riktig skitstövel, bara för att i nästa känna ett visst medlidande med karln. Det är en ganska gripande berättelse om man ser till varför karaktären är som han är och de komiska och dramatiska delarna av filmen väger upp varandra väldigt bra i mitt tycke.

Filmen har blivit hyllad av de flesta jag har pratat med den om och egentligen finns det inte så mycket mer att tillägga om den. Har du missat den? Se den. Har du sett den? Se den igen. En Man Som Heter Ove är ett bevis på att svensk dramafilm faktiskt KAN vara underhållande, om den är gjord på rätt sätt. Sen om det har med källmaterialet att göra eller inte kan jag inte svara på då jag inte har läst romanen.

No Comments

Hachi: A Dog’s Tale av J

maj 21st, 2016 | Postad i Drama, Film

Hachi - A Dog's TaleEn dag när Professor Parker Wilson (Richard Gere) kliver av tåget på Bedridge Station när han kommer från jobbet hittar han en övergiven hundvalp av rasen Akita. Han bestämmer sig för att ta med sig hunden hem med avsikt att försöka hitta ägaren. Saker och ting går emellertid inte riktigt som han har tänkt sig och familjen Wilson beslutar sig för att behålla hunden och ger honom namnet Hachi.

Den amerikansk-engelska samproduktionen Hachi: A Dog’s Tale (Hachi – En vän för livet i Sverige), som är regisserad av svensken Lasse Hallström, är en hjärtvärmande och sorglig berättelse löst baserad på de verkliga händelserna som inträffade i Japan år 1924 till och med 1935 vid järnvägsstationen Shibuya. Filmen är väldigt välspelad och det är svårt att hålla ögonen torra halvvägs igenom fram till filmens slut. Det är väldigt gripande, sorgligt och även om man har svårt för att gråta till film så tror jag att majoriteten av dem som ser den här filmen åtminstone blir fuktiga i ögonen.

Hachi: A Dog’s Tale är en väldigt bra och känslosam film som jag ger en rekommendation. Vill du veta mer om de verkliga händelserna filmen är baserad på kan du läsa mer om dem här.

No Comments

Återträffen av J

maj 18th, 2016 | Postad i Drama, Film

Återträffen20 år har gått sedan eleverna i klass 9c slutade grundskolan och gick skilda vägar och nu skall de ses igen. Men feststämningen kommer av sig när konflikter kommer upp till ytan och gamla sanningar ifrågasätts.

Hade det inte varit för att man kunde se Återträffen gratis på SVT Play hade jag troligtvis aldrig ens tänkt tanken att se den. Skeptisk tröck jag på play-knappen och nu i efterhand måste jag säga att jag är förvånad; filmen var ju faktiskt genuint bra. En svensk film som är bra. Låt de orden sjunka in.

Den är välspelad och har ett intressant koncept där fiktion och verklighet blandas samman. Under den första halvan av filmen får vi se en iscensättning av hur konstnären Anna Odell‘s klassåterträff hade kanske kunnat se ut (på ett smått överdrivet sätt på sina ställen), medan vi får se rekonstruktioner av samtal hon hade med sina gamla klasskamrater (tillika mobbare) i den andra halvan av filmen. Jag vet att det inte låter speciellt intressant (jag var trots allt grymt skeptisk själv innan jag faktiskt hade sett filmen), men det hela fungerar förvånansvärt bra. Till större delen i alla fall. Filmen växlar ner och tappar en del av det momentum den har byggt upp under den första halvan ungefär halvvägs och de sista 45 minuterna är även de välgjorda, men inte helt felfria och inte fullt lika intressanta som de första 45.

Om du har missat Återträffen tycker jag att du ska ta dig en titt på den. Inte nog med att det är en svensk produktion, det är en genuint bra film som är tänkvärd och även om den inte är helt felfri så ger jag den en tumme upp och rekommenderar den.

Om du vill ha en mer ingående recension där filmens problem tas upp i lite mer detalj (med en viss komisk touch) kan du spana in Felix Recenserar’s recension av filmen här nedanför:

No Comments

Den Osynlige av J

maj 14th, 2016 | Postad i Drama, Film, Thriller

Den OsynligeNicklas (Gustaf Skarsgård) är en intelligent kille med lysande framtidsutsikter. Men hans överbeskyddande mor Kerstin (Li Brådhe) har dock redan planerat hela hans framtid, karriär och liv helt på egen hand vilket i sin tur går stick i stäv med hans egna drömmar. Hans liv tar en abrupt vändning när han en dag hamnar i bråk med Annelie (Tuva Novotny), en av skolans kriminella rötägg, och blir efter att hon blivit gripen för ett inbrott oskyldigt utpekad som tjallare och grovt misshandlad. Dagen därpå verkar allt vara som vanligt igen. Nästan. Han märker snabbt att ingen ser honom, ingen hör honom och det verkar helt enkelt som att Nicklas har blivit osynlig…

Den Osynlige från 2002 är baserad på en bok med samma titel av Mats Wahl som gavs ut år 2000. Fem år senare, 2007, kom det givetvis en remake av filmen ifrån USA under titeln The Invisible. Jag har varken läst boken eller sett remaken och jag har inga som helst planer på att göra det heller. Än i alla fall.

Den Osynlige såg jag för första gången sent en kväll på TV1000 något år efter att den hade släppts och tack vare att jag redan då hade svårt för svensk film hade jag inga större förhoppningar på att den skulle vara något vidare. Jag minns dock hur förvånad jag blev över hur bra jag tyckte att den var när sluttexterna började rulla upp på TVn. Filmen har hängt med mig ända sedan dess och jag har haft i tankarna att se om den här filmen många, många gånger men aldrig kommit till skott med det.

Nu när jag äntligen har fått ut fingrarna ur röven och faktiskt sett om den tycker jag att den ganska välgjord för att vara en svenskproducerad film. Skådespelarna är bra och manuset är välskrivet och fläckvis småspännande (huruvida detta beror på källmaterialet låter jag vara osagt). Enda ”problemet” jag har med filmen är att jag redan visste vad som skulle hända och hur den skulle sluta, vilket drog ner på spänningen under den här titten. Givetvis är inte det filmens fel, men det får mig att undra om inte filmen är en sån där film man egentligen bara behöver se en gång…

Nåja. Den Osynlige är en av de bättre svenska produktionerna som finns att tillgå och den får en tumme upp från mig. Har du missat den tycker jag att du ska ge den en chans, även om den kan vara svår att få tag på idag.

No Comments

The Walking Dead – Season 6 av J

april 30th, 2016 | Postad i Drama, Skräck/Rysare, TV

The Walking Dead - Season 6Rick (Andrew Lincoln) och de andra överlevande i hans grupp har funnit ett nytt hem; Alexandria, ett område med hus där invånarna har satt upp en stor vägg av plåt runt för att skydda från yttre hot. Allting ställer sig emellertid på sin spets då de upptäcker att en enorm hord av vandrande döda, som varit fångna i ett gigantiskt kalkbruk, snart kommer bli fria och att Alexandria ligger mitt i deras väg. Samtidigt nalkar ett nytt hot mot Rick’s grupp efter att de hjälpt ett annat överlevarläger att ta itu med den mystiske Negan’s (Jeffrey Dean Morgan) grupp…

Säsong 6 av The Walking Dead slutade för kring en månad sedan men jag har inte kommit till skott med att se det sista avsnittet i säsongen förrän nu och wow, vilken jävla avslutning. Majoriteten av säsong 6 är spännande och den är hittills den bästa säsongen i serien utan några som helst tvivel (även om den inte är helt felfri). Det rör nästan hela tiden på sig och mid-season finalen är troligtvis den mest spännande hittills i serien – för att inte tala om säsongens sista avsnitt.

The Walking Dead blir bara bättre och bättre och jag hoppas att säsong 7, som sänds i höst, fortsätter i samma fotspår.

Länkmaffian: H’s recension av pilotavsnittet och mina recensioner av säsong 1, 2, 3, 4 och 5 och säsong 1 av Fear The Walking Dead.

No Comments

Baise-moi av J

april 26th, 2016 | Postad i Drama, Film, Thriller

Baise-MoiManu (Raffaëla Anderson) och Nadine (Karen Lancaume) förlorar sina tunna förbindelser med samhället efter att Manu har blivit våldtagen och Nadine ser sin enda vän bli ihjälskjuten. Efter att de möts av en ren slump beger de sig ut på en explosiv resa av sex och mord. Kanske för att utkräva hämnd på män, kanske för att göra en revolt mot medelklass samhället, men utan tvivel i ett förnekande – nästan fröjdefullt i allt sanslöst våld – av alla koder i ett samhälle som har exkluderat, våldtagit och förödmjukat dem.

Baise-moi (vilket betyder ‘Knulla mig’) är troligtvis en av de mest kontroversiella filmerna vi har fått under 2000-talet och är baserad på en bok med samma titel, som i sin tur är skriven av en av regissörerna – Virginie Despentes. Jag minns så väl när jag satt och läste om filmen i Aftonbladet och hur min enda tanke var; ”Jag ska se den här filmen”. Jag lyckades få tag på den och ung som jag var då blev jag förvånad över hur grafisk den var, både på ett sexuellt och våldsamt sätt. Jag hade aldrig sett något liknande förr. Filmen stoppades undan och föll in i glömska… fram till för ett par månader sedan då jag äntligen kom ihåg den och bestämde mig för att beställa hem Arrow’s dvd utgåva av den.

Det är en krävande film utan tvekan, med riktiga sexscener och trashigt lågbudgetvåld som många säkerligen kan se som motbjudande och stötande (speciellt våldtäktsscenen som inte lämnar speciellt mycket till fantasin). Personligen tycker jag hela filmen är otroligt trashig och att kalla den för bra vet jag inte riktigt om jag skulle göra, men det är samtidigt en film jag troligen kommer att återkomma till fler gånger nu när jag har Arrow’s dvd i mina ägor. Jag är en av de där knäppskallarna som blir smått fascinerad av den här typen av sunkiga trashfilmer som enbart är gjorda för att vara kontroversiella, skapa rubriker och få moralkärringar att sätta morgonkaffet i halsen.

Jag undrar hur mycket uppståndelse filmen hade fått om den hade blivit släppt någon gång under 70-talet, då många exploitationfilmer producerades. Jag menar, Baise-moi är i grund och botten en regelrätt exploitationfilm fast i en hyfsat modern scensättning med erotiska (pornografiska) inslag. Ska jag vara ärlig har jag svårt att tro att filmen hade blivit speciellt uppmärksammad utan hade troligtvis visats på någon sunkig biograf i utkanten av större städer för att sedan bli en kultklassiker 30 år senare – likt många andra exploitationfilmer.

Hur som helst är Baise-moi en trashig men ändock ganska underhållande exploitationfilm i modern tappning som inte lämnar speciellt mycket åt fantasin för tittaren. Vill man se någonting riktigt barnförbjudet är det här ett säkert kort och även om det är en riktigt trashig film ger jag den en rekommendation.

No Comments

Captain Phillips av J

mars 29th, 2016 | Postad i Drama, Film, Thriller

Captain PhillipsDen 23 Mars, 2009, beger sig sjökaptenen Richard Phillips (Tom Hanks) iväg för att ta kommandot över fraktfartyget MV Maersk Alabama som ligger i hamn i Salalah, Oman. Väl ombord på fartyget får han förklarat för sig att deras resväg kommer kräva att de åker igenom Adenviken och rundar Afrikas Horn för att de ska ta sig till sin slutdestination som är Mombasa, Kenya. Det dröjer dock inte länge efter att fartyget har lagt ut innan en grupp somaliska pirater dyker upp med avsikt att borda och kapa fartyget för att kräva lösensumma för både last och besättning. Deras plan går emellertid inte som de tänkt sig och det hela eskalerar snart till ett gisslandrama där kapten Phillips står i centrum.

Thriller-dramat Captain Phillips är baserad på boken A Captain’s Duty: Somali Pirates, Navy SEALs, and Dangerous Days at Sea som är skriven av verklighetens Kapten Richard Phillips. Phillips skrev boken efter hans upplevelser i Adenviken där fartyget han kommenderade blev kapat av en grupp somaliska pirater som senare tog honom som gisslan i ett flertal dagar. Jag hade troligtvis aldrig sett filmen om det inte vore för att min kära mor införskaffade den och tyckte att jag skulle se den, vilket hade varit en jäkla miss av mig isåfall. Captain Phillips är förbannat jävla bra, på snudd till ett mästerverk. Hur trogen filmen är boken och de verkliga händelserna skiter jag i då den är genuint spännande majoriteten av speltiden och Tom Hanks gör en fenomenal prestation i titelrollen.

Captain Phillips får en definitivt rekommendation ifrån mig (även om slutet kanske är lite förutsägbart).

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud