Pet Sematary II
Under en filminspelning inträffar en olycka och skådespelerskan Renee Hallow (Darlanne Fluegel) dör. Hennes son, Jeff Matthews (Edward Furlong), och hennes make Chase Matthews (Anthony Edwards), packar sitt pick och pack och flyttar in i deras sommarhus i den lilla staden Ludlow, Maine, för att försöka komma över det inträffade. Det dröjer inte länge förrän Jeff börjar bli trakasserad av skolans bråkstakar och blir vän med den utstötte Drew Gilbert (Jason McGuire).
Efter att Drew’s hund Zowie försökt ta sig in i kaninburen igen bestämmer sig hans styvfar, sheriff Gus Gilbert (Clancy Brown), för att skjuta hunden. Zowie dör och Drew bestämmer sig för att ta med sig Zowie upp till Micmac indianernas begravningsplats. Tillsammans med Jeff beger han sig iväg och begraver sin älskade hund – som kommer tillbaka redan samma natt, förändrad. Kort därefter blir Gus dödad av Zowie och för att försöka röja undan spåren att Gus dött begraver Jeff och Drew honom på Micmac indianernas begravningsplats – vilket kommer visa sig vara ett mycket ödesdigert beslut…
H kommer säkerligen skjuta mig för det här, meeeeeen….. jag tycker faktiskt Pet Sematary II är en okej skräckis. Visst, Edward Furlong är överlag en värdelös skådespelare (vilket han bevisar ett par gånger under den här filmens gång tyvärr), manuset är väldigt klyschigt och bitvis rent korkat och att de ens kom på tanken att göra en uppföljare till en så pass klassisk och bra film som Pet Sematary är ju bara det ett skämt, men jag tycker ändå filmen är helt okej för vad den är. Det är en sån där popcorn-rulle man tittar på tillsammans med grabbgänget som skiter fullständigt i hur den första filmen var och som bara vill se lite hjärndöd film med (iaf till en viss del) gore.
Tvåan har absolut inte den där gripande och atmosfäriska känslan över sig som den första filmen har, men tvåan har dock en väldigt sorglig scen där Jason McGuire’s karaktär håller om sin döende hund till tonerna av Jan King – Fading Away. Kalla mig blödig, men det hugger i hjärtat åt mig när jag ser den scenen. Jisses…
Nåja. Pet Sematary II har inte samma nostalgikänsla för mig som den första, men jag tycker ändå det är en okej film för vad den är – även om den överlag känns rätt onödig.
No Comments