Curse Of Chucky
Den deprimerade Sarah (Chantal Quesnelle) bor tillsammans med sin dotter Nica (Fiona Dourif), som är rullstolsbunden sedan födseln, i en avsides belagd gammal kåk. En dag får Sarah ett underligt paket, innehållandes en rödhårig docka – som hon kastar i soporna. Samma natt vaknar Nica av hennes mors skrik och hittar henne några minuter senare död i hallen. Dagen därpå dyker Nica’s syster Barb (Danielle Bisutti) upp med sin make Ian (Brennan Elliott), deras dotter Alice (Summer H. Howell), deras nanny Jill (Maitland McConnell) och prästen Frank (A Martinez) tack vare det plötsliga dödsfallet. Det visar sig dock snart att de inte är ensamma i huset…
Jag hade väntat i flera år på remaken av Child’s Play och när nyheten om att en sjätte film i serien, Curse Of Chucky, var på ingång blev jag ganska förvånad. Varför göra en uppföljare när de håller på med en remake? Mja, remaken kan vi ju nog glömma i ett par år till då det verkar som att Don Mancini (manusförfattaren av Chucky filmerna och regissör av Seed och Curse Of Chucky) är sugen på att göra en sjunde film i serien. Hur som helst…
Curse Of Chucky återgår till rötterna av serien. Istället för att vara rolig och blodig som de två tidigare installationerna i serien återgår den till att vara en ren skräckfilm där en stor del av speltiden går åt till att bygga upp spänning i filmen – och det fungerar ganska bra, faktiskt. Vi vet så klart att Chucky lever och det finns egentligen inga frågetecken om vad som komma skall, men jag tycker (efter flera omtittar) att filmen ändå fungerar bra. Jag gillar att de försökt återgå till franchiséns rötter och göra Chucky creepy igen; trots att han levererar en och annan one-liner även här.
Skådespelarna är hur som helst bra, i synnerhet Fiona Dourif som Nica och givetvis hennes pappa Brad Dourif som Chucky. De övriga skådisarna gör också bra ifrån sig så klart, men det är samtidigt folk jag varken sett före eller efter den här filmen. Effekterna varierar lite grann. Jag gillade inte designen på Chucky första gången jag såg filmen, men efter ett par omtittar har den växt lite grann på mig – det är ingenting som stör mig längre, helt enkelt.
Filmen har definitivt växt på mig och även om den knappast kommer gå till världshistorien som en av de bästa filmerna någonsin så är det en bra uppföljare och ett försök att återgå till sina rötter i en franchisé som gått mer och mer ifrån dem med varje film som kommit ut. Rekommenderas.
Läs gärna också mina tidigare recensioner på film nummer 1, 2, 3, 4 och 5 i serien.
No Comments