Godzilla (2014)
1999 förstördes kärnkraftverket i Janjira under mystiska omständigheter och en stor del av dess personal omkom i den tragiska olyckan, inkluderande förmannen Joe Brody’s (Bryan Cranston) kollega och fru, Sandra (Juliette Binoche). Zonen har sedan dess blivit satt i karantän och sägs vara livsfarlig att beträda.
15 år senare reser Joe’s son, Ford (Aaron Taylor-Johnson), som nu mer är en officer vid den amerikanska flottan, till Japan för att hjälpa sin avlägsne fader som blivit besatt av sökandet av sanningen bakom incidenten. Väl inne i zonen upptäcker de att katastrofens hemlighet fanns där hela tiden; under byggnadens grund, i de nu mer raserade ruinerna av Janjira. Kort efter deras ankomst bevittnar de återuppvaknandet av ett fruktansvärt hot mot mänskligheten, som snart visar sig bara vara en del av ett betydligt större problem…
Jag har aldrig varit speciellt intresserad av Godzilla (Gojira i Japan), om man nu bortser ifrån TV-serien för barn som gick på Cartoon Network för en herrans massa år sen. 1998 gjorde jänkarna en egen variant av Godzilla, som floppade rejält – speciellt bland Godzilla fans världen över. Själv tyckte jag att det var en frän monsterfilm med en nypa humor inslängd här och där. Så när jag fick höra för runt ett år sen att en amerikansk remake (på sätt och vis i alla fall) av den första Godzilla filmen var under produktion så ryckte jag mest på axlarna. Det var förvisso en film jag skulle se, men det var inte direkt så jag fick ståfräs av nyheten helt enkelt.
Så. Nu, ett halvår efter att filmen släpptes, har jag äntligen sett den amerikanska remaken av Godzilla. Jag gillar den. Den har en hel del bra action, fräna effekter och ett par twistar här och där filmen igenom, men det är samtidigt på tok för lite monsteraction. Vi får till större delen se efterverkningarna av deras strider och till en början tyckte jag att det var okej, att de bygger upp en stämning och successivt visar monstren lite då och då, likt Jaws och Aliens, men när en stor del av filmen gick åt till att inte visa några monster som slåss blev jag ganska besviken – det var liksom det jag ville se när jag satte mig för att se filmen.
Nåja. Godzilla är en bra film för vad den är, även om jag kanske hade lite höga förväntningar på monsterbiten. Förhoppningsvis får uppföljaren som kommer 2019 lite mer monsteraction.
Sugen på mer Godzilla? Kolla in Cinemassacre’s Monster Madness 2008: GodzillaThon och Cinemassacre’s James D. Rolfe’s tankar kring Godzilla 2014.
No Comments