Non si deve profanare il sonno dei morti
Antikhandlaren George (Ray Lovelock) beger sig iväg på semester till den engelska landsbygden på sin motorcykel för att renovera ett hus han äger där ute. När han stannar vid en bensinmack för att tanka blir hans motorcykel demolerad efter att den unga kvinnan Edna (Cristina Galbó), som är på väg till sin syster för att hjälpa sin svåger att få in henne på ett behandlingshem, har backat på den.
I gengäld för att ha förstört hans motorcykel erbjuder Edna George lift och de beger sig iväg. När de väl kommit fram till Edna’s syster finner de hennes man brutalt mördad och tillkallar polis. Inspektören (Arthur Kennedy) som får fallet på sitt bord misstänker genast att Edna, hennes syster och George varit involverade i dödsfallet, ovetandes om att de nyligen avlidna har börjat vakna till liv igen tack vare strålningen som utsöndrats ifrån en ny strålningsmaskin som bönderna i området har börjat använda sig av för att förstöra insekters nervsystem och således bli av med ohyran.
Jag såg den här filmen för ganska precis tio år sedan tillsammans med en kompis en tidig sommarmorgon efter en lång natt av öl och film. Jag minns att jag trodde att det skulle vara en tråkig eller rent av trashig film från 70-talet. Det visade sig att jag faktiskt tyckte att den var riktigt, riktigt bra och bestämde mig för att jag absolut skulle se om den snart. Jag gjorde aldrig det och filmen gled in i glömskan…
Nu har jag äntligen sett om Non si deve profanare il sonno dei morti, som enligt IMDB betyder Do Not Speak Ill Of The Dead på engelska. Tittar man istället på den engelska Wikipedia sidan om filmen finner man att titeln betyder Do Not Profane The Sleep Of The Dead (vi finner även att filmen hade titeln No profanar el sueño de los muertos i Spanien, vilket ska betyda samma sak som den italienska titeln av filmen). Letar man sedan upp en vettig översättare på internet från italienska till engelska finner man att titeln betyder You Must Not Profane The Sleep Of The Dead. Så ja, lite luddigt är det. Hur som helst; filmen har fått totalt 16 olika release-titlar världen över och några av dem är Let Sleeping Corpses Lie, The Living Dead, The Living Dead At Manchester Morgue, Breakfast At The Manchester Morgue och den besynnerliga titeln Don’t Open The Window.
Filmen hamnade i blåsväder i England under Video Nasties eran och blev provad i domstol under ”Obscene Publications Act”. Filmen blev aldrig dömd, men släpptes 1985 med 1 minut och 53 sekunders klipp och det skulle dröja ända fram till 2002 innan den brittiska publiken kunde beskåda filmen i sin fullständiga version.
Så, hur är filmen i sig då? Inget speciellt egentligen. Hela filmen för mina tankar till Zombi 2/Zombie Flesh Eaters (recenserad här) som kom fem år efter, där det egentligen inte händer speciellt mycket heller förrän mot slutet av filmen. Förväntar man sig blod, gore och splatter blir man nog ganska besviken då den här filmen, likt Zombi 2, har en långsam uppbyggnad fram till det hyfsat överraskande slutet. Skådespelarna är bra (speciellt Cristina Galbó vars känslomässiga skådespelande troligtvis var ganska autentisk då hon bara några dagar innan inspelningen förlorade sin make Peter Lee Lawrence i cancer) och för att vara en film från 1974 ser effekterna riktigt bra ut, de rent av imponerade emellanåt. Jag brukar dock oftast spy galla över filmer där man får sitta i tusen miljarder år och vänta på att någonting ska hända och det här är väl egentligen en sån film, men i det här fallet gillar jag den faktiskt. Filmens sista akt är det som får mig att omfamna den här filmen och ursäkta det långsamma tempot den haft fram till dess.
Är du ett fan av Zombi 2 faller nog Non si deve profanare il sonno dei morti dig i smaken. Den har ett långsamt tempo, men sista akten är vad som gör att filmen får ett rejält uppsving och att jag ger den en rekommendation.
No Comments