Melancholie der Engel
De två medelåldersmännen Katze (Carsten Frank / Frank Oliver) och Brauth (Zenza Raggi) har en mörk hemlighet tillsammans. De två vännerna möts återigen efter flera år för att dela sina sista dagar i det gamla huset där allting hände för länge sedan. Med tre kvinnor de möter på vägen dit börjar atmosfären att återkomma en andra gång. När Heinrich (Pietro Martellanza), en gammal konstnär, bestämmer sig för att dyka upp och medverka ändå får vännerna deras sista chans att skära av alla band till det förflutna och klara upp en gammal affär. I det melankoliska av det annalkande slutet återupplever Katze alla situationer av hans liv. I dödens timme är han inte längre ensam.
För omkring två år sedan läste jag i en tråd i en Facebookgrupp som jag var – och fortfarande är – medlem i om extrema skräckfilmer, där trådskaparen tog upp bland annat A Serbian Film och ville ha förslag på andra magstarka skräckfilmer. En av de som svarade nämnde att den tyska filmen Melancholie der Engel (Ängelns Melankoli) var troligtvis den filmen han hade haft mest svårt att ta sig igenom i en sittning – och då var han ändå, enligt honom själv, en van tittare av ”extreme horror” filmer, det vill säga filmer med minimala manus och tonvis med sadistiskt ultravåld. Att Melancholie der Engel skulle vara sju resor värre än A Serbian Film nämndes av någon också, vilket fick mitt intresse att vakna till liv. Det var två år sen det…
Ska jag vara helt ärlig har jag faktiskt dragit mig för att sätta mig och titta på Melancholie der Engel. Inte för att jag inte klarar av att se ultravåldsamma och äckliga filmer utan för det faktum att jag inte är tolv år längre. Sätter jag mig för att titta på film vill jag ha en ordentlig handling, hur skev och knäpp den än må vara. Jag vill ha hyfsade skådespelare (såvida det inte är en cheesig skräpfilm från 80-talet, då får det vara åt vilket håll det vill) och jag vill även känna att jag blir underhållen av filmen jag tittar på. När jag tittar på filmer så som Melancholie der Engel blir jag bara trött.
Filmens regissör, Marian Dora, har här försökt göra någon skum form av arthouse film blandat med extrem skräck, ultravåld och äckel (spyor, avföring, golden showers etc) med ett lövtunt manus, usla skådespelare och med en speltid på cirka hundrasextio minuter (det vill säga två timmar och fyrtio minuter) gör den här filmen nästintill ogenomlidlig. Så pass ogenomlidlig att jag vid flera tillfällen övervägde att stänga av skiten och göra någonting annat, mer produktivt med min tid – som exempelvis sortera strumplådan eller städa toaletten med en tandborste.
Jag personligen gillar gore och fiktivt våld, både i filmer, spel, TV-serier, comics.. you name it. Men när det inte finns någon röd tråd att följa i en film tappar jag intresset ganska snabbt och när skiten dessutom ligger på nära tre timmar i speltid känns det mer som ett straff att ta sig igenom den än någonting annat. Jag förstår helt enkelt inte hur man som vuxen kan tycka att den här typen av film är bra – eller underhållande.
Så, är Melancholie der Engel värre än A Serbian Film? Innehållsmässigt är den äckligare, men den är inte lika osmaklig som A Serbian Film. Å andra sidan har A Serbian Film ett manus, bra skådespelare, överlag bra effekter och ett budskap bakom allt våld, medan Melancholie der Engel inte har något av det. Den är bara rakt igenom skitdålig, ointressant och vedervärdig. Skippa den här dyngan.
No Comments