The Last Horror Film
Vinny (Joe Spinell) är en taxichaufför som drömmer om att bli en stor Hollywood-producent och han har redan bestämt sig för vem som ska ha huvudrollen i hans genombrottsfilm; den berömda och vackra Jana Bates (Caroline Munro). Problemet är bara att hon själv inte vet om det än.
Med avsikt att försöka övertala henne att medverka i hans kommande film följer Vinny efter henne till Cannes Film Festival i Frankrike, där hon ska medverka som en av de nominerade efter hennes roll i en skräckfilm. Vinny’s plan går emellertid inte riktigt som han har tänkt sig och det dröjer inte länge förrän personer i Jana’s närhet börjar att försvinna spårlöst och det verkar som att Vinny’s besatthet av Jana börjat gå överstyr… eller?
Två år efter att de medverkade i den klassiska slashern Maniac (recenserad här) ställde sig alltså Joe Spinell och Caroline Munro återigen framför kameran tillsammans i The Last Horror Film, som jag hade tänkt se i bra många år innan jag nu slutligen satte mig och såg den. Igenom större delen av filmen satt jag och tänkte att den här filmen hade lika gärna kunnat varit en uppföljare till Maniac då den påminde mig fruktansvärt mycket om den filmen i både koncept och utförande.. åtminstone fram till slutet.
Spinell är fenomenal i sin rollsättning och även om hans prestation i Maniac var enastående så tycker jag nog att han är ännu bättre här. Det är tragiskt att denne man, som hade en speciell gåva för just såna här filmer, gick bort på tok för tidigt. Munro gör en helt okej insats och är filmens ögongodis. Finns väl inte så mycket mer att säga om det antar jag? Effekterna är imponerande för att vara av årgång 1982, men då det släppet av filmen jag såg var en restaurerad och fullständigt oklippt version av filmen som Troma släppte 2009 var vissa scener löjligt mörka och väldigt svåra att urskilja vad som egentligen hände i dem. Bluray utgåvan som 88 Films släppte 2014 kan vara bättre, kanske?
Jag gillar The Last Horror Film hur som helst och ångrar inte att jag (äntligen) har sett den, även om jag borde ha gjort det betydligt tidigare då den påminner extremt mycket om Maniac (som jag älskar). En klar rekommendation, även om jag nog skulle satsa en peng på att 88 Films bluray utgåvan är bättre restaurerad än Troma’s dvd-släpp.
No Comments