| Subcribe via RSS

Inferno

maj 20th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare av J

InfernoRose Elliot (Irene Miracle) är en poet som bor i en excentrisk New York byggnad som har kommit över en bok som heter ”The Three Mothers”, skriven av en alkemist vid namn Varelli. När hon läser i boken får hon veta att Varelli byggt tre hus som ska kunna tygla De Tre Mödrarna; Mater Suspiriorum (den äldsta) som regerar i Freiburg, Mater Lachrymarum (den vackraste) som dominerar Rom och Mater Tenebrarum (den yngsta och elakaste av mödrarna) uppehåller sig i New York – diaboliska häxor som kan styra världen med Sorg, Tårar och Mörker.

Skrämd av en upptäckt i byggnadens källare skriver Rose ett brev till hennes bror Mark (Leigh McCloskey), en musikstudent i Rom, och ber honom att komma till New York. Efter ett avbrutet telefonsamtal med sin syster beger sig Mark iväg till New York och när han väl har kommit dit finner han att hon har försvunnit tillsynes spårlöst.

Inferno är den tematiska uppföljaren till Dario Argento’s Suspiria och är den andra filmen i hans Three Mother’s Trilogin. Den tredje filmen heter La terza madre (aka Mother Of Tears) och kom 27 år efter Inferno. Alla tre filmerna härstammar delvis från konceptet om ”Our Ladies Of Sorrow”, som skapades av Thomas De Quincey i hans bok Suspiria de Profundis som gavs ut för första gången i en fragmenterad form 1845.

Så som jag har förstått det delar Inferno upp Dario Argento’s fans till en viss del. Många tycker att Suspiria är överlägsen Inferno och andra tycker vice versa. Själv förstår jag inte hur i helvete någon kan tycka att Inferno (eller Suspiria) är en bra film. När det tar mig över tre timmar att se klart en film som är i runda slängar 100 minuter på grund av att den inte bjuder på någonting intressant överhuvudtaget (bortsett från en scen som gjorde mig ganska förvånad) så har jag svårt att förstå hur någon överhuvudtaget, som är vid sina sinnes fulla bruk, kan tycka att en sån här rövsmörja är bra.

Jag köper inte skitsnacket om att filmen känns som en mardröm eller att ljussättningen är fantastisk. Det är förvisso en mardröm att ta sig igenom den här skiten, men det är en annan femma. Ljussättningen (som består av blåa och röda nyanser) som används under majoriteten av filmen tillför inte speciellt mycket. Manuset, som är erkänt tunt då Argento koncentrerade sig på att skapa ”stämning” i filmen, känns bitvis rörigt och jag fick lov att läsa mig till i efterhand vilka karaktärer som var vilka och vad som egentligen pågick i filmen – vilket sänker en films värde avsevärt i mina ögon. Jag har dessutom läst att många tycker att skådespelarna är ganska usla i den, men det var ett av få bekymmer jag märkte av märkligt nog.

Jag gillar italiensk skräckfilm, men att Dario Argento hålls så högt av många begriper jag inte. Hans filmer (tills större delen) är halvtaskigt ihopsnickrade kalkonrullar som känns mer som taskiga art house filmer än någonting annat. Inferno kan brinna i ett inferno. Skippa.

Läs gärna min extremt gamla sågning av Suspiria också.

No Comments

Leave a Reply

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud