Helt Perfekt Glob

Låt Den Rätte Komma In: Boken vs Filmen

Jag säger det på en gång: Boken är bättre. Det visste ni ju redan. Jag tyckte bara det var onödigt att försöka liksom hålla på det till slutet av recensionen som om det var nån slags otrolig överraskning. Nej då, boken är bättre. Ganska mycket bättre.

Jag gick tillväga så att jag först läste 100 sidor av bokens cirka 400. Sedan satte jag mig att se lika långt på filmen. Dock såg jag en bit längre. Sedan läste jag klart boken, och såg klart filmen.

Det vi redan vet från alla tiders bokfilmatiseringar är att man förenklar, förkortar och kombinerar. På det stora hela funkar det utmärkt här. Flera karaktärer elimineras helt, till exempel den limsniffande grannpojken Tommy och hans nya styvfar polisen. Dock innebär det att vi förlorar en synnerligen skrämmande och slafsig händelse mot slutet av boken.

Vissa förändringar är knepiga och onödiga. I boken lyssnar Oskar på Kiss och Vikingarna, men i filmen spelar han bara Per Gessle. Istället för att distrahera läraren med ett falskt telefonsamtal, sätter man eld på en container. Håkan misslyckas med sitt första offer istället för att som i boken lyckas.

Som vanligt vid filmatiseringar förlorar vi karaktärernas inre monolog. Vi vet inte längre vad de tänker på. Det blir ett stort problem för mig här, för Oskar framstår snarare som lätt efterbliven istället för plågad. I filmen skär han sig plötsligt i handen med ett knepigt flin, medan bokläsarna är fullt införstådda med hans önskan att ingå blodsförbund med sin kompis. Och så vidare. Det hjälper ju inte heller att killen hela jävla filmen genom går med snor rinnandes ner över läpparna.

Filmen har prisats högt, och javisst, det är en bra film om än med sina brister. Den är hyfsat snyggt filmad, men inte så förbannat snyggt som många säger. Jag får aldrig riktigt den 1982-känsla jag får av boken, och det måste väl ändå räknas som ett misslyckande för filmens visualisering.

Skådisarna gör i allmänhet sitt jobb bra, och de flesta är inte av den klassiska, stela svenska teatraliska skolan som vi får lida av i övrig inhemsk produktion. Och Lina Leanersson som spelar Eli har SÅ JÄVLA STORA ÖGON. Per Ragnar har visserligen alltid varit en kvalitativ karaktärsskådespelare, men för mig är han fortfarande programledare för Gomorron Sverige så det funkade kanske inte riktigt.

Boken är författad av John Ajvide Lindqvist, som även skrev filmmanuset. Jag skulle ändå rekommendera att ni hellre läser boken än ser filmen. Hans stil är klart influerad av Stephen King, och flikar in små ord i kursiverad stil på egna rader för att visa att någon tänker
  känner
någonting. Kapitlen är även de flankerade av sångtextcitat och liknande i bästa King-stil. Nu ska jag skaffa mig hans tidigare bok Hanteringen Av Odöda där ett konstigt elektriskt fält gör att döda börjar leva igen.