Scream: The TV Series – Season 1 & 2
Med den tredje säsongen av den MTV-producerade slashersåpan Scream: The TV-series vid ytterdörren har jag äntligen fått ur tummen och sett de två första säsongerna. Serien är givetvis baserad på Wes Craven’s och Kevin Williamson’s slasherfilmer med samma titel. De bägge herrarna återvände till franchisén som exekutiv producent respektive manusförfattare, men innan första säsongen hann gå klart avled Wes Craven hastigt i hjärncancer. Hur som helst följer inte TV-serien sitt källmaterial mer än vad den behöver; vi blir presenterade med en ny story, nya karaktärer och en mördare som bär en mask som påminner om den i filmerna men som ändå är lite off. Med det sagt…
För tjugo år sedan inträffade en rad bestialiska mord under en natt i den lilla staden Lakewood. Mördaren tros ha blivit skjuten till döds och är nu mer en välkänd vandringssägen i staden. Lakewood lamslås hur som helst återigen efter att en populär highschool elev hittats brutalt mördad, vilket snabbt visar sig bara vara början då en maskerad psykopat har satt sitt sikte på hennes kompisgäng. En av tjejerna i det här gänget, Emma (Willa Fitzgerald), har blivit mördarens primära måltavla då hon på något sätt har kopplingar till stadens mörka förflutna. Med både hennes familj och vänner i uppenbar fara börjar hon att undersöka stadens mörka hemligheter för att försöka ta reda på vem som ligger bakom de ohyggliga händelserna som pågår – vilket blir lättare sagt än gjort då alla är misstänkta och vem som helst kan vara nästa offer…
Säsong ett är sisådär i mitt tycke. När jag sätter mig för att titta på en slashershow förväntar jag mig att få se en hel del slashings, inte tonårsdrama som pågår i tre episoder utan att ett enda mord inträffar – vilket är just det som händer i den här första säsongen. Det har koncentrerats lite för mycket på dramadelen och lite för lite på slasherdelen här och stundtals började jag undra om det överhuvudtaget var värt att fortsätta titta. Med det sagt så finns det ändå en del gott att hämta här. Effekterna ligger över TV-standard, skådespelarinsatserna är förvånansvärt bra och när det väl är spännande och händer något (mer än tonårstjafs och drama) är serien väl värd att se. Jag lyckades inte fingra mördaren, men förutsåg å andra sidan säsongens sista twist ungefär halvvägs in i sista episoden.
Som sagt är säsong ett en hyfsat vek start på serien då den står och trampar vatten stundtals, vilket fick mig att vilja vråla ”MOVE ON!”. Man behöver å andra sidan ha sett säsong ett för att kunna se den betydligt bättre säsong två. På tal om den…
Det har gått några månader sedan de sista skriken ekade i natten och lugnet har nu åter börjat lägga sig över den lilla staden Lakewood. Emma (Willa Fitzgerald) har återvänt hem efter att ha varit bortrest för att bli behandlad för sitt trauma och alla runt henne ifrågasätter om hon verkligen har kommit över de hemska händelserna hon har varit med om, medan allt hon bara vill göra är att återgå till sitt liv. Dessvärre för Emma har någon bestämt sig för att återuppta och avsluta det som påbörjades några månader innan…
Säsong två börjar lite trevande de första fyra avsnitten men rätar upp sig därefter och blir riktigt underhållande (för att inte tala om att serien börjar kännas som en riktig slashershow). Det är överlag betydligt mer slasheraction och härligt idiotiska vändningar fram och tillbaka här än i den föregående säsongen. Spänningshalten ligger på ungefär samma nivå som den första säsongen, även om det är ganska enkelt att räkna ut vart saker och ting är på väg. Effekterna och skådespelet ligger på samma nivå som i den första säsongen – finns inte så mycket mer att tillägga på den punkten I guess…
Jag lyckades återigen inte fingra mördaren även om jag borde ha gjort det – mestadels för att alla ledtrådar fanns rakt framför näsan på mig igenom hela säsongen. Så här i efterhand är det väldigt, väldigt uppenbart vem som gömmer sig bakom masken, men det är ju lätt att säga nu…
I alla fall så gillade jag säsong två mer än säsong ett; mestadels för att säsong två känns som en regelrätt slasher, med idiotiska vändningar, blodiga mord, jaktscener och en hel del ”red herrings” (personer som är menade att man ska misstänka i en whodunnit slasher) och det hela är väldigt underhållande till större delen.
Skulle jag rekommendera serien överlag? Ja, definitivt även om jag tycker att det är synd att säsong ett har sina lågvattenstunder då det började klia i mitt spolaframfinger. Rekommenderas hur som helst. Nu är det bara att vänta på att säsong tre släpps – vilken jag kommer återkomma med en recension på.
No Comments