The Nun
Efter att en ung nunna tagit sitt eget liv vid ett isolerat kloster i Rumänien skickar Vatikanen iväg Fader Burke (Demián Bichir), en präst som hemsöks av sitt förflutna, och den unga novisen Syster Irene (Taissa Farmiga), som står vid tröskeln till hennes slutgiltiga löften för att bli en fullvärdig nunna, för att undersöka vad som hänt vid klostret. Efter att ha anlänt till Rumänien får de hjälp av lokalbon Frenchie (Jonas Bloquet) att ta sig till klostret och det dröjer inte länge efter deras ankomst innan de börjar märka att någonting är fruktansvärt fel med platsen…
Jag har alltid gillat The Conjuring filmerna, hur generiska skräckfilmer de än må vara. Jag älskar dem inte, men de fungerar bra som en double feature om man ska ha en filmkväll. Ur dessa två filmer har det givetvis kommit spin-off filmer så som Annabelle och uppföljaren till den, Annabelle: Creation, som är en prequel till både Annabelle och The Conjuring filmerna (och som jag inte har sett själv i skrivande stund). Nu har vi hur som helst fått den tredje spin-off filmen i The Conjuring universumet i form av The Nun – som är baserad på en karaktär i The Conjuring 2.
Givetvis såg jag filmen på stora duken på Sverigepremiären (7 September) och jag kan väl börja med att säga att jag gillade filmen och att jag hade en ganska bra (även om den kunde ha varit bättre) bioupplevelse med en publik som skrek vid rätt tillfällen och som överlag kunde hålla käften. Hur som helst så är filmen givetvis inte felfri. Den har en hel bunt med problem som jag irriterade mig lite grann på under filmens gång, men som inte förstörde helhetsintrycket av filmen.
Filmens största problem är att den inte är läskig överhuvudtaget – i alla fall inte för den som har sett några moderna skräckfilmer. Jumpscaresen som förekommer går att förutse tio, femton sekunder innan de inträffar varenda gång och demon nunnan filmen handlar om syns bara till ett fåtal gånger. Twisten filmen försöker sig på mot slutet faller dessutom platt då man måste vara en total idiot för att inte förstå vart allt kommer leda direkt i inledningen av filmen.
Det som jag hur som helst störde mig mest på i filmen var karaktären Frenchie, som är filmens comic relief. I The Conjuring filmerna och i den första Annabelle finns det ingen sån här karaktär och humorn är minimal, medan de valt att inkludera en karaktär som ska vara rolig mitt uppe i allt (som i alla fall är meningen att vara) det otäcka vilket förstör stämningen, i alla fall i mina ögon. Hade det inte varit för en sak som inträffar i slutet av filmen hade den här karaktären kunnat försvunnit ungefär halvvägs in i filmen och det hade inte gjort någon som helst skillnad.
Hur som helst så är filmen välspelad (med några enstaka sekvenser som kändes rätt skitnödiga, antagligen mest på grund av det kristna temat filmen har) och effekterna ser – givetvis – jävligt bra ut. Filmen är som sagt långt ifrån felfri, men jag gillade den ändå. Jag rankar den åtminstone högre än skitfilmen Annabelle. Så länge man inte förväntar sig något nyskapande och extremt läskigt (om man är tålig när det gäller skräckfilmer that is) så är det en okej film att spendera kring nittiofem minuter på.
Läs gärna mina recensioner på The Conjuring, The Conjuring 2 och Annabelle också.
No Comments