FPS: First Person Shooter
Ett mystiskt virus har brutit ut som förvandlar de smittade till köttätande monster inom loppet av några få minuter efter infektion. Din fru har ännu inte kommit hem från sitt jobb vid den klinik hon jobbar vid så du bestämmer dig således för att bege dig dit för att undersöka orsaken till att hon ännu inte har kommit hem. Väl där inser du att kliniken är Ground Zero för det mystiska viruset och du måste nu leta igenom komplexet, våning efter våning, efter din försvunna fru. Men tiden är knapp; vid gryning kommer hela området att bli jämnat med marken.
FPS: First Person Shooter är en tysk lågbudgetfilm från 2014 som försökte sig på samma koncept som Hardcore Henry från 2015 (recenserad här) gjorde, fast med oldschool first person shooters som grundidé. Hela filmen är uppbyggd som ett gammalt DOS-spel, från första rutan till sista och inkluderar saker som ofta kunde ses i spel från den eran; så som skärmar när man klarade en bana, game over screens, konsol, fusk som skrevs in i konsol och så vidare. Referenserna till den gamla skolan av FPS-spel (och till skräckfilmer från 80-talet) haglar filmen igenom och för att toppa alltihop har även Stephan Weyte lånat ut sin röst till ”spelarkaraktären”. Vem fan är Stephan Weyte kanske du undrar; det var han som gjorde rösten till spelarkaraktären Caleb i det ikoniska FPS-spelet Blood från 1997 och dess uppföljare Blood II: The Chosen från 1998.
Filmen i sig är väl inte så där värst bra egentligen. Den är rätt långsam på sina ställen och hade inte lidit av att vara tio minuter kortare direkt, men att de lyckats snickra ihop filmen med den antagligen ganska låga budgeten de haft är ändå väldigt imponerande samtidigt som alla referenser hjälper till (i alla fall för den som är ett fan av oldschool FPS-spel) att höja underhållningsvärdet något. Det största problemet jag egentligen hade med filmen var att de valde att ändra vyn i filmen då och då, vilket tog mig ur filmen lite grann. Jag antar att dessa vybyten var för att det skulle föreställa ”cutscenes” i ”spelet”, men jag hade föredragit om de valt att göra som de gjorde i Hardcore Henry och enbart köra på första persons vyn rakt igenom.
De fel som är kan jag faktiskt förbise och ursäkta lite grann med tanke på hur välgjord filmen i det stora hela faktiskt är med tanke på vilken budget de antagligen hade. Hela filmen är ett kärleksbrev till 90-talets första persons shooters och jag kan inte annat tycka att det är underhållande och riktigt kul på det stora hela. Filmen är knappast felfri som sagt, men jag ger den en tumme upp och en försiktig rekommendation – åtminstone till fans av äldre FPS-spel.
No Comments