Voces
Daniel (Rodolfo Sancho) och hans fru Sara (Belén Fabra) har precis flyttat in i ett äldre, nedgånget hus tillsammans med deras son Eric (Lucas Blas) som de har planerat att rusta upp och senare sälja. Det de inte vet om är att huset är beryktat bland lokalbefolkningen som hemsökt och det dröjer inte speciellt länge innan Eric börjar höra underliga röster över walkie talkien han och hans far använder sig av.
Voces – Rösterna i Sverige och Don’t Listen i övriga världen (antagligen för att det släpptes en skräckfilm med den engelska titeln The Voices tidigare i år, för att inte tala om Ryan Reynolds filmen från 2014 med samma titel) – är en ganska generisk haunted house skräckfilm till ytan. Den är inte nämnvärt läskig eller egentligen speciellt spännande och spelar på samma strängar som valfri amerikansk spökhusfilm som kommit de sista tio åren, men till skillnad från de filmerna tar den ett par, tre ganska mörka vändningar och vägar fram till det becksvarta slutet som känns som en ordentlig smocka rakt i ansiktet.
Överlag är det inte en speciellt märkvärdig film egentligen, men tack vare att den törs ta ut på svängarna som inte de amerikanska filmerna gör så blir den i slutändan hyfsat sevärd även om den är rätt generisk. Det som gör hela filmen är väl dess slut egentligen, som jag inte såg komma överhuvudtaget.
Voces är ingen kioskvältare direkt och återanvänder många av de klyschor som blivit en form av mall för den här typen av filmer de sista tio, femton åren, men den tar ut så pass på svängarna med konceptet och skjuter in egna mörka idéer som gör att filmen i slutändan fungerar bra – även om vägen dit känns rätt generisk.
Skulle jag rekommendera den? Jo, jag tror det. Kan man förbise att den inte är jätteoriginell i sitt koncept – eller om man bara är en sucker för spökhusfilmer – så är den värd en titt.