Nosferatu, eine Symphonie des Grauens
Wisborg, Tyskland. År 1838. Husmäklaren Knock (Alexander Granach) skickar iväg sin kollega Hutter (Gustav von Wangenheim) till Greve Orlok’s (Max Schreck) slott i Transylvanien då Greven har visat intresse för att köpa ett isolerat hus i Wisborg. De planerar att sälja honom det ödehuset som ligger beläget på andra sidan gatan, mitt emot Hutter’s egna hem. Hutter beger sig iväg och lämnar sin fru Ellen (Greta Schröder) med några vänner medan han är borta.
Under sin färd märker Hutter att lokalbefolkningen är allt annat än villiga att hjälpa honom att ta sig till slottet, där det inträffat märkliga händelser. Väl vid slottet lyckas Hutter sälja Greven huset, men han märker samtidigt att någonting inte är som det ska på denna mystiska plats; även under dagtid har han en känsla av att ha en mörk skugga hängandes över honom, medan den mystiske Greven ligger och sover. Hutter finner snart Greven sovandes i sin kammare i en krypta och drar slutsatsen att Greven måste vara en vampyr, baserat på en bok han nyligen läst. Medan Hutter är inlåst i slottet beger sig Greven iväg till Wisborg, undangömd i en last av kistor, och orsakar död och förintelse i sin väg i form av en pest. Hutter själv försöker att ta sig hem så snabbt som möjligt för att rädda sin stad – och viktigast av allt, att rädda Ellen från Grevens förestående ankomst.
Ur ett filmhistoriskt perspektiv är Nosferatu, eine Symphonie des Grauens – likt Das Cabinet der Dr. Caligari – intressant. Dels för hur de gjort filmen, men också dels för de troper som man än idag kan emellanåt se i moderna skräckfilmer; i det här fallet vampyrfilmer.
Får jag lov att välja mellan dessa två filmer skulle jag nog dock säga att jag föredrar Dr. Caligari av den enkla anledningen att jag fann den betydligt mer intressant än Nosferatu. Dr. Caligari var betydligt mer surrealistisk, knepig och skev, medan Nosferatu på sätt och vis var förankrad i verkligheten – åtminstone i dess miljöer och dekorer. Nosferatu kändes dessutom en aningen lång för den berättelse den berättade. Hade filmen varit tjugo minuter kortare och mer skev än vad den var hade den nog fallit mig mer i smaken.
Med det sagt menar jag inte att filmen är dålig; den är imponerande med tanke på vad för typ av resurser och tekniker de hade vid tidpunkten av dess produktion och jag kan förstå att folk ser den som en klassiker, men efter femtio minuter började jag ärligt talat tappa tålamodet då det var så pass mycket utfyllnad som – i mitt tycke – de hade kunnat skippa helt. En hel del scener tillförde egentligen ingenting till filmens berättelse, utan var mer till för att fylla ut speltiden.
Som ett stycke filmhistoria är Nosferatu, eine Symphonie des Grauens – som sagt – intressant och jag kan i ärlighetens namn inte säga att det är en dålig film även om jag är kritisk till dess speltid; det är en film av sin tid och den la grundstenar för vampyrfilmer som används än idag, att det är en film som inte helt och fullt tilltalar mig är mer mitt problem än någonting jag tänker hålla över filmen.
No Comments