| Subcribe via RSS

Candyman (2021)

augusti 29th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare av J

Målaren Anthony McCoy (Yahya Abdul-Mateen II) och hans flickvän Brianna Cartwright (Teyonah Parris) har nyligen flyttat in i en lägenhet i det gentrifierade Cabrini-Green, Chicago. Efter att ha fått nys om Candyman – mannen som dyker upp i spegeln med en stor krok om man säger hans namn fem gånger – väljer Anthony att basera sina nästa verk på den lokala sägnen, ovetandes om att han precis har öppnat en dörr till ett komplext förflutet som kommer att vända upp och ned på hans värld och utlösa en våg av våldsamheter bortom hans kontroll…

Candyman från 1992 är en av de bästa skräckfilmerna som någonsin har gjorts. Filmen osar av atmosfär och är så här nästan trettio år senare fortfarande en genuint otäck skräckfilm, samtidigt som den har ett av de mest vackra men också kusliga soundtracks någonsin. Den berörde sociala teman om utanförskap och rasism, men det var aldrig någonting som överflödade filmens narrativ eller blev intryckt i nyllet på dess tittare.

Den nya Candyman filmen som släpptes i dagarna är så klart inte i närheten av originalet, men dömer man den utan att ha originalet i åtanke så är det en okej skräckfilm – även om det är extremt uppenbart att manusförfattarna (däribland Jordan Peele, som gjorde Get Out och Us) försöker använda filmen som ett politiskt slagträ. Jag har skrivit förr om vad jag tycker om saken och jag kvarstår på samma punkt; aktivistbudskap har ingenting i skräckfilmer att göra. Att beröra ett politiskt ämne är en sak, att köra ner ett politiskt budskap i halsen på tittaren är en helt annan.

Med det sagt tycker jag ändå att filmen har något. Skådespelarna är bra och även om flera av deras karaktärer är något underutvecklade (filmen hade nog behövt tio, femton minuter längre speltid faktiskt) så får de det att fungera. Jag hade dock inte haft någonting emot om karaktären Anthony hade fått ett större djup än vad han i slutändan fick.

I vanliga fall brukar jag inte tänka på hur en films foto är, men det slog mig när jag satt och tittade på filmen hur snygg den var och att vissa stunder var rent av konstnärliga i hur de filmats (i synnerhet under flera av morden). En annan sak jag gillade riktigt mycket var att bitar ur storyn var berättade genom skuggteater, vilket kompletterade filmens estetik på ett väldigt kreativt sätt. Filmens musik var väl okej, men var samtidigt ingenting jag egentligen satt och tänkte på bortsett från när det plötsligt började spelas hiphop från ingenstans. Hur som helst…

Candyman är okej för vad den är. Likt Get Out (recenserad här) levererar den på ett klumpigt sätt sitt budskap samtidigt som den har en hel del bra saker i sig. Hade de slopat allt politiskt jidder och koncentrerat sig på att göra en spännande och läskig skräckfilm hade den kanske – om än inte troligt – kunnat bli en lika bra film som originalet.

Läs gärna min tretton år (!) gamla recension av Candyman trilogin.

No Comments

Leave a Reply

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud