Mystery Of The Wax Museum
London, 1921. Ivan Igor (Lionel Atwill) är en skulptör som äger sitt egna lilla vaxmuseum, där han ställer ut sina verk – som han refererar till som sina barn – som både är enastående och väldigt verklighetstrogna. Hans finansiär, Joe Worth (Edwin Maxwell), är emellertid inte nöjd med sin investering då museumet inte genererat några pengar och bestämmer sig för att sätta eld på det för att få ut försäkringspengarna.
New York, nyårsdagen 1933. Reportern Florence Dempster (Glenda Farrell) blir pressad av sin utgivare att hitta ett scoop eller få sparken. När hon hör att Joan Gale (Monica Bannister), som påstods ha begått självmord på Nyårsafton’s kväll kan ha blivit mördad av sitt ex George Winton (Gavin Gordon), beger hon sig iväg till bårhuset för att ta del av obduktionsrapporten. Enda problemet är att obducenten inte kan hitta kroppen längre. Samtidigt håller Ivan Igor på att öppna ett nytt vaxmuseum, men då han ådrog sig kraftiga skador under branden tolv år tidigare är han nu mer begränsad till en rullstol och kan bara använda sina händer ytterst begränsat. Igor är hur som helst fängslad av sin assistens fästmö, Charlotte Duncan (Fay Wray), samtidigt som Charlotte’s rumskamrat, reportern Florence Dempster, har fått upp intresset för en vaxfigur som bär en slående likhet med Joan Gale…
Har du någon gång tittat på en film och sedan insett att filmen du tittar på är en remake? Det har du säkerligen. Jag har varit med om det ett par, tre gånger att jag satt mig för att se en film som jag efteråt insett var en remake av en väldigt gammal film. Här om dagen satte jag mig tillsammans med två vänner och tittade på House Of Wax från 1953 och remaken med samma titel från 2005, i tron om att filmen från ’53 var originalet – vilket jag senare insåg att den inte alls var.
Mystery Of The Wax Museum från 1933 är originalfilmen, som samtidigt är baserad på en opublicerad novell av Charles S. Belden; The Wax Works. Hur som helst så försökte jag gå in i den här filmen med ett öppet sinne och inte jämföra den allt för mycket med filmen från ’53 (trots att jag såg likheterna mellan de bägge filmerna ganska omgående när de väl dök upp). På det stora hela är Mystery Of The Wax Museum en okej film för vad den är. Ur ett historiskt perspektiv är den imponerande och intressant, samtidigt som den levererar en del sköna skratt då Glenda Farrell’s karaktär är en härligt sarkastisk dam som sprätter gubbarna på näsan.
Med det sagt har jag väldigt svårt att se mig själv återkomma till den här filmen. Inte för att jag finner den dålig, utan bara för att jag inte har något större intresse av att se om filmer som är kring eller över hundra år gamla. Den är, dock, värd åtminstone en titt för oss som har något som helst intresse för filmhistoria.
No Comments