Five Nights At Freddy’s
Mike Schmidt (Josh Hutcherson) har det svårt. Han är förmyndare till sin yngre syster Abby (Piper Rubio) och har precis fått sparken från sitt jobb som säkerhetsvakt på ett köpcentrum efter att ha spöat på en pappa som han misstagit för att ha varit en kidnappare. Samtidigt försöker han att återuppbringa minnet av vem som kidnappade hans bror när han var tolv år genom att söka i sina drömmar.
När hans faster Jane (Mary Stuart Masterson) hotar honom med att dra han inför domstol för att få vårdnaden om Abby tackar han motvilligt ja till ett erbjudande att börja jobba som nattvakt på den sedan länge igenstängda pizzerian Freddy Fazbear’s Pizza. Det dröjer dock inte länge innan han inser att hans nya jobb kommer bli betydligt mer komplicerat än vad han till en början trott då sanningen kring pizzerians animatroniska robotar börjar uppdagas; de är inte bara robotar, de lever…
När Willy’s Wonderland kom i början av 2021 så jämfördes den föga förvånande med Five Nights At Freddy’s spelen och sågs väl på sätt och vis som en filmatisering av de spelens koncept – typ. Jag citerar ur min recension av Willy’s Wonderland; ”Om man inte har levt under en sten de senaste sju eller så åren och om man gillar gaming så har jag svårt att tro att man missat point and click skräckspelen i Five Nights At Freddy’s franchisén, där man antar rollen som en nattvakt på en pizzeria där animatronerna lever ett eget liv nattetid och där en jävligt mörk bakgrundsberättelse finns att hitta för den som klarar av att ta sig igenom alla nätterna (och spelen).” Nu, två och ett halvt år senare, har vi äntligen fått en riktig filmatisering av Five Nights At Freddy’s och…
Filmen är helt okej. Skådespelet är bra, manuset (som är delvis skrivet av Five Nights At Freddy’s skapare, Scott Cawthon) håller sig förhållandevis troget till källmaterialet och effekterna (i synnerhet animatronerna som använts) ser väldigt bra ut. Filmen är påkostad, snygg och är överlag underhållande, men jag har samtidigt en handfull problem med den.
Dess speltid på hundratio minuter är på tok för lång, vilket gör att en del scener kändes som ren utfyllnad (i synnerhet de scener som upprepades ett par gånger). En kortare speltid hade ökat mitt betyg på filmen utan tvekan. Det är knappast finkonst vi snackar om här, utan en popcorn-skräckfilm baserad på en serie datorspel. Att filmen dessutom är en PG-13 film med minimalt med blod och slafs drog ner betyget en aning mer för min del. Jag har full förståelse att skaparna bakom filmen bestämde sig för att gå den vägen med tanke på hur populär spelserien har varit och är bland tonåringar, men jag hade gärna sett mer blod framför kameran.
Något mer jag hade svårt med filmen var en av dess subplots, som i slutändan blev en enda stor MacGuffin. Jag kan på sätt och vis förstå varför den är med i filmen, men jag hade förväntat mig att filmen skulle följa konceptet av spelen (ensam nattvakt som måste hålla mordiska animatroner utanför kontrollrummet) mer än vad den på sätt och vis egentligen gjorde.
Jag vet att det låter som att jag tyckte mer illa om filmen än vad jag egentligen gjorde, men på det stora hela tyckte jag faktiskt att den var okej. Mina förväntningar uppfylldes inte riktigt helt, men det gjorde ju inte filmen dålig heller – bortsett från att jag tycker att den är på tok för lång för det den försöker göra. Hur som helst, är du ett fan av Five Nights At Freddy’s franchisén (eller bara skräckfilmer med mördaranimatroner) så tycker jag absolut att du ska ge den en chans. Det är i alla fall en av de bättre spelbaserade filmerna som gjorts.