Helt Perfekt Glob

Scott Pilgrim vs The World

När Edgar Wright, som regisserat 2000-talets bästa film ”Shaun of the Dead”, gör en ny specialeffektspäckad rulle baserad på en serietidning som ser ut som ett galet fightingspel, då blir man förstås intresserad. Efter att ha skummat genom några artiklar i Empire och SFX (läser inte noggrant för att slippa spoilers) med fantastiskt coola och färggranna bilder ur filmen, så har jag nu äntligen sett filmen och läst serien.

Scott Pilgrim är en 20-something slacker i Toronto, Kanada. Han spelar bas i rockbandet Sex Bob-Omb och vägrar erkänna att han dejtar en 17-årig asiatisk tjej som heter Knives. En dag stöter han på Ramona, en tjej från Amerika som jobbar som bud åt Amazon. Scott skaffar sig en date genom att beställa en CD, men det är svårare att bli ihop med Ramona än han kunde tro: Han måste fajtas mot hennes sju ondskefulla ex först…

Tv-spelsfilmer vet vi ju blir… inte så bra. Oftast. Serietidningsfilmer kan gå lite hur som helst. En serietidningstvspelsfilm då? Ja, det funkar alldeles utmärkt. Storyn rör på sig, humorn funkar bra, effekterna är grymma och framför allt är fajtingscenerna skitbra och uppfinningsrika. Filmens enda – ENDA – problem är Michael Cera i huvudrollen som Scott. Han är så otroligt uttryckslös, menlös och platt. Vem som helst annan i den rollen skulle gjort ”Scott Pilgrim vs The World” till årets absolut bästa film, utan tvekan, men nu drar han ner hela filmen till medelmåttighet.

Ett bra drag var att inte läsa serien före filmen. Inte för spoilerns skull utan för att den innehåller så mycket ovidkommande sidospår och… ja, tråkiga bitar att jag skulle tappat peppet för filmen totalt. Lyckligtvis är filmmanuset riktigt bra adapterat från serien. Man har kapat bort alla onödigheter, strukturerat om lite, kombinerat några grejer och pumpat upp tvspelselementen med 1000% till filmen. Dessutom blir det än mer tydligt hur jävla usel Michael Cera är, då seriens Scott har betydligt mer ”range” och tydligare känslor än muppen Ceras ”skådespel” som mer påminner om en stoner på Valium än nånting annat.

Filmen är dock en triumf för Edgar Wrights filmskaparkunskaper, en föredömlig adaption som sabbas av en skådis – dock rekommenderas den för den rena skaparglädje de haft och den röjarskiva som filmen faktiskt är.