Cloverfield
Lejonkungen 3 (eller 1½ som den heter i original) är en parallellfilm till ettan. Den utspelar sig samtidigt, men istället för att följa den egentliga historien, så får vi veta vad Timon och Pumbaa höll på med under tiden. Ibland kliver de in i de egentliga scenerna, och ger en extra dimension till ettan på ett underhållande sätt.
Cloverfield är ungefär som Lejonkungen 3. Någonstans finns en extremt cool monsterfilm, som vi inte får se. Istället är hela filmen handfilmad med en videokamera av en töntig halvidiot helt utan balanssinne.
Vi följer ett gäng 20-somethings som firar av en kille som ska resa till Japan. Jag vet inte vad någon av dom heter, och jag bryr mig inte ett jävla skit heller. Plötsligt skakas Manhattan om, då ett monster kliver upp ur vattnet och börjar trasha staden. Japp, mycket originellt. Som om Godzilla aldrig funnits.
Staden hamnar i panik, polis och militär dyker upp och alla börjar springa ut ur staden. Utom huvudkaraktärerna förstås – de måste ju gå tillbaka och leta upp en som fastnat. Suck.
Fladder, skak och skrik. Monster skymtas i förbigående – faktum är att hela filmens existens förmodligen bara är en övning i att få digitala effekter att smälta in i handfilmat material.
Det är inte spännande någonstans, och jag lovar och försäkrar att jag verkligen ville ge filmen en chans. Jag ville att den skulle vara bra. Men det är den verkligen inte, och när den inte försöker vara spännande så är den ungefär som jag tänker mig att ett avsnitt av O.C. är. Helt ointressanta personer som pratar om sina helt ointressanta liv alltså.
En mycket stor besvikelse. En fullkomligt menlös film. Jag satt bara och väntade på att den skulle ta slut. Kanske sitter J.J. Abrams och skrockar för sig själv när han tänker på hur alla går och ser hans usla film bara på grund av en lyckad reklamkampanj. ”Skaparen av Lost gör ny monsterfilm” – chi-ching!
Efter det här är jag ännu mer tveksam till Diary Of The Dead, Romeros femte Dead-film som har ungefär samma handling fast med zombies…