Search Results
Cujo – Bok & Film
När jag började läsa romanen Cujo av allas våran skräckfarbror Stephen King hade jag ingen som helst tanke på att se filmen också och därmed kunna jämföra bok och film. Nu, när jag läst klart boken har jag bestämt mig för att göra just det. Jag börjar med boken.
Det är en av de varmaste somrarna på många år i den lilla (fiktiva) staden Castle Rock, Maine, och hemmafrun Charity Camber drömmer om att fly ifrån sin misshandlande och alkoholiserade man Joe – som hon tror har ett dåligt inflytande på deras son Brett. Efter att ha vunnit ett lotteri lyckas hon övertala Joe om att hon och Brett ska få åka till Charity’s syster, Holly, i Connecticut ett par dagar. Mor och son packar väskorna och beger sig iväg och lämnar Joe och familjens hund, en hundrakilos Sankt bernardshund vid namn Cujo, kvar där hemma. Det ingen i familjen Camber vet är att Cujo har ett par veckor tidigare jagat en kanin ner i en håla som var bebodd av rabiessmittade fladdermöss och fått nosen riven av en av dem. Cujo, som inte är vaccinerad, börjar sakta men säkert att insjukna i rabies…
Samtidigt har familjen Trenton stora problem efter att Vic, mannen i huset, kommit på sin fru Donna med att ha haft en affär med en omkringresande player. Mitt i allt kaos får han lov att resa till Boston och New York på en affärsresa för att försöka rädda företaget han och hans kollega Roger har tillsammans. Ensam hemma, tillsammans med deras son Tad, tar Donna deras krånglande Ford Pinto för att åka till Joe Camber – som har egen verkstad – för att få bilen reparerad. När Donna och Tad anländer till Cambers gård pajar bilen helt. Gården ligger öde i den stekande sommarhettan och endast en av gårdens invånare befinner sig där – Cujo…
Stephen King’s bok Cujo från 1981 är ett rent mästerverk, måste jag säga. Den första delen av boken formar karaktärerna, vi får lära känna dem och fatta tycke om dem samtidigt som man troligtvis börjar känna avsky jämtemot flera av dem. I mittenpartiet av boken börjar det hända grejer och det blir allt mer svårt att lägga ifrån sig boken, då King avslutar oftast varje parti (det finns inga kapitel, utan ”breaks” i historien för att byta synvinklar från karaktär till karaktär) med någonting ruskigt spännande. Det sista partiet i boken är upplösningen som, till en början, är riktigt spännande, men som sedan övergår till att bli mer tragiskt och ledsam.
Egentligen finns det inte så där värst mycket att säga om boken i sig, mer än att den är ruskigt bra och att den skiljer sig en del ifrån de flesta andra King romanerna. Istället för övernaturliga händelser och flum flum får vi här en mer jordnära berättelse om händelser som inträffar av ren slump, vilket också kan inträffa i verkliga livet – vilket i sin tur också är det skrämmande med boken.
Filmens story är exakt den samma som den i boken, men istället för förändringar i filmens story har förändringar i händelseförloppet gjorts – givetvis. Exempelvis får Vic reda på att Donna haft en affär på ett helt annat sätt i filmen än i boken, vissa karaktärer ser annorlunda ut än hur de blev beskrivna i boken och slutet är rejält förändrat, likt Children Of The Corn filmatiseringen ifrån 80-talet med Linda Hamilton – vilket är till det sämre, tycker jag.
Filmen från 1983 är ju inte dålig egentligen. Skådespelarna är bra och skrämselscenerna fungerar hyfsat, samtidigt som hunden/hundarna/whatever som spelade Cujo ser ganska skräckinjagande ut – iaf vid första anblicken. Är man uppmärksam under filmens gång upptäcker man småfel så som att när Cujo precis dödat en man så börjar han vifta på svansen, troligtvis tack vare en stor portion hamburgare eller något annat gott som belöning för scenen.
Filmens händelseförlopp känns ganska snabbt överstökat också. Även om det blir sammanhängande och rätt spännande fläckvis så känns det ändå som att något fattas. Filmen hade behövt minst en halvtimme till för att spela ut alla sina kort ordentligt, men får gott nöja sig med ca 90 minuter (vilket jag personligen inte tycker är tillräckligt för den här typen av film).
Jämförelsen mellan bok och film:
Största skillnaden är händelseförloppet mellan boken och filmen, som jag nämnt här ovanför. När jag tittar på filmen kan jag inte låta bli att känna att vissa partier som var med i boken, men inte med i filmen, borde ha funnits med där. Även om skådespelarna är bra i filmen och formar karaktärerna rätt bra så känns det som att de är bättre i boken. King kan forma dem på ett sätt ingen filmskapare eller aktör kan göra, hur de än vrider eller vänder på det.
Som jag nämnt här ovanför kan boken delas in i tre partier, mer eller mindre. Detta är givetvis till bokens fördel, då boken får mer tid på sig att utveckla karaktärerna och låta oss lära känna dem, vilket inte filmen har. Istället för ett utvecklande manus slängs vi rakt in i händelsernas centrum och händelserna före och efter händelserna på Cambers gård glöms nästintill bort i filmen, vilket gör att den känns ganska överflödig – som så många andra Stephen King filmatiseringar.
Får jag själv välja mellan boken och filmen tar jag boken på en gång. Boken känns mer utformad och välgjord än filmen, som bitvis känns påskyndad enbart för att få ut en film baserad på Stephen King’s bok – och tjäna pengar på det, så klart. Men tar man filmen som den är och struntar i att den är baserad på King’s bok så står den sig helt okej, även om den har sina brister. Men även om den stått på egna ben, utan ett starkt källmaterial ifrån King, så hade jag troligtvis inte tyckt att den varit mer än bara okej.
Har du funderingar på att läsa boken eller se filmen tycker jag att du absolut ska läsa boken och – om nyfikenheten fortfarande finns – se filmen därefter. Har du bara tänkt göra en av dem så läs boken isåfall. Så det så.
Cat’s Eye
Tre berättelser om skräck och spänning involverande en mystisk kringdrivande katt som försöker att hitta en liten flicka som är i trubbel. I ”Quitters Inc.” blir katten upplockad av en medhjälpare till den skumme New York City doktorn Vinny Donatti (Alan King), vars metoder att få folk att sluta röka är minst sagt annorlunda. Hans senaste klient, Dick Morrison (James Woods), kommer ganska snart till insikt med vilka fruktansvärda konsekvenser han kommer att få utstå om han fuskar med sin avvänjning från cigaretter. I ”The Ledge” blir katten upplockad av Cressner (Kenneth McMillan), en skum Atlantic City miljonär som tvingar hans frus älskare tennisproffset Johnny Norris (Robert Hays) att gå gå runt på utsidan av hans takvåning i ett höghus. I ”General” anländer katten slutligen till Wilmington, North Carolina, där den blir hittad av Amanda (Drew Barrymore) – den unga flickan som behöver kattens hjälp. Det hon behöver skydd från är ett litet ondskefullt troll som bosatt sig bakom golvlisten i hennes rum.
Cat’s Eye är – för dig som inte förstått det redan – en anthology skräck-komedi från 1985, regisserad av Lewis Teague (som två år tidigare regisserade filmadoptionen av Stephen King’s Cujo) och skriven av Stephen King. Två av berättelserna – Quitters Inc. och The Ledge – är baserade på noveller King skrev under 70-talet. The Ledge publicerades för första gången i Juli, 1976 i Penthouse medan Quitters Inc. publicerades för första gången i King’s samlingsroman Night Shift – med bland annat Graveyard Shift, Children Of The Corn, The Mangler och Sometimes They Come Back. Berättelsen General är skriven unikt för filmen. Så, med allt det sagt, hur är filmen?
Cat’s Eye är en film jag sett om några gånger genom åren och ska jag vara ärlig var jag stensäker på att jag hade skrivit en recension på den – men icke. Hur som helst så är det en film jag alltid har gillat, även om anledningarna till att jag gillat filmen skiftat genom åren.
När jag var yngre tyckte jag att den tredje och sista berättelsen var den bästa – det var ju trots allt ett monster i den – medan jag nu i en äldre ålder tycker de två första berättelserna är bättre och mer underhållande. Att filmen går från att vara baserad i verkligheten (typ) i en timme för att sedan plötsligt styra ut i lala-land fungerar inte riktigt för mig nu. Med det sagt betyder det inte att jag inte gillar sista berättelsen, vilket jag faktiskt gör, men jag tycker å andra sidan att det är den svagaste delen i filmen.
Jag gillar Cat’s Eye och har alltid gjort det. Att ha en katt som den röda tråden igenom berättelserna är ett intressant koncept och det håller under större delen av speltiden. Filmen är inte i samma liga som exempelvis Creepshow filmerna, men det är överlag en underhållande och ganska kul anthology film. Rekommenderas.
The Dark Half – Bok & Film
Under 70- och 80-talet skrev Stephen King flera böcker under pseudonymen Richard Bachman (däribland Thinner och The Running Man, som båda blev filmer senare), som ett försök till att besvara frågan på om King’s karriär berodde på skicklighet eller bara ren tur. 1985 upptäckte bokhandel föreståndaren Steve Brown i Washington D.C. likheter i stilen av skrivandet mellan King och Bachman. Brown hittade bokförlagets dokument vid Library of Congress som inkluderade ett dokument som namngav King som författare av Bachman’s böcker. Brown skickade ett brev till King’s förläggare med en kopia av dokumentet han hade hittat och frågade dem vad han skulle göra. Två veckor senare ringde King själv Brown och gav som förslag att han skulle skriva en artikel om hur han upptäckt sanningen och låta sig själv bli intervjuad. Det hela ledde till en pressrelease som förkunnade Bachman’s ”död” – förmodat från ”cancer av pseudonymen” – och en artikel skriven av Brown i Washington Post.
Varför allt detta dravel? Enkelt; när King blev upptäckt som Richard Bachman bestämde han sig för att skriva boken The Dark Half (Stark i Sverige) – vilket också är min nästa recension där jag jämför en bok och en film. Liksom förr börjar jag med boken.
Författaren Thad Beaumont’s karriär har gått sisådär. Hans första roman nominerades till ett förnämnt pris och hans senare fick lovord av kritikerna, men de såldes inte i särskilt många exemplar. Under pseudonymen George Stark har emellertid saker och ting gått betydligt mycket bättre för Thad; hatad av kritikerna men älskad av läsarna har han släppt en rad brutala, iskalla och blodiga kriminalromaner som sålts i enorma upplagor. Men när en beundrare till George Stark upptäcker likheter mellan Thad’s och George’s sätt att skriva bestämmer sig denne för att undersöka saken närmare. Efter att ha anförskaffat sig bevis på att Thad och George är samma person försöker denne att pressa Thad på pengar för att inte släppa ut nyheten om att George Stark endast är en pseudonym. Thad, tillsammans med sin fru Liz, bestämmer sig således för att arrangera en ”begravning” för George och går ut i People’s Magazine med att Thad är George Stark.
Problemet är bara att George Stark tycks inte vilja förbli död och ”återvänder” som en fysisk skepnad för att ta itu med de som förorsakat hans ”död”…
Vid det här laget vet jag ju hur Stephen King skriver sina böcker, men jag kan lik förbannat inte släppa att hans bok The Dark Half är så förbannat seg under flera segment av boken. Ärligt talat tyckte jag det var ganska ointressant att läsa om Thad Beaumont; det hela kändes bara förbannat gaggigt och att boken aldrig kom nån vart med den karaktären (fram till slutet av boken iaf). När jag läste om George Stark var det som att läsa en helt annan bok; det hände någonting nästan hela tiden och det var helt enkelt intressant (för att inte tala om ganska våldsamt och groteskt).
Överlag är The Dark Half en bra bok, utan tvekan. Den är välskriven och det finns spänning där (och till en viss del skräck, även om jag personligen inte tyckte att boken var speciellt obehaglig), men det tar sån förbannad tid innan den kommer. Det jag har störst problem med är Thad-bitarna i början av boken; det är helt enkelt inte intressant även om det är viktigt för bokens story och senare händelseförlopp, som också är det som väger upp det dåliga (om man vill kalla det så) med boken.
Nåja. Boken The Dark Half har både sina ljusa och mörka sidor (ha..ha..ha..) och är helt okej, även om den tillhör en av de Stephen King böcker jag tycker minst om.
Storyn i filmen är så klart den samma som i boken och några större förändringar i den finns inte. Skådespelarna är riktigt bra och Timothy Hutton är suverän i dubbelrollen som Thad och George. Att se Michael Rooker i en good guy roll för omväxlings skull känns lite konstigt för mig som mer eller mindre bara sett honom i bad guy roller. Effektmässigt har inte filmen så där värst jättemycket att erbjuda. Några blodstänk här och några blodstänk där och så några snabba effekter som försvinner ur bild ungefär lika snabbt som de kom in i den; inget att lyfta till skyarna alltså, men helt klart okej.
Men så kommer vi till händelseförloppet. Jag är imponerad av hur de lyckats göra en halvtrög bok ännu trögare som film. Det vi får se i filmen är så minimalt att jag undrar om man verkligen kan kalla det här för en skräckfilm. Det King beskrev i sin bok får vi bara några flörtiga skymtar av i den här filmen och man kan börja undra varför en man som George A. Romero (ja, han skrev ju faktiskt screenplayet för filmen) inte spätt på med mer våld och äckeleffekter än vad The Dark Half har att erbjuda. Synd.
Jämförelsen mellan bok och film:
Till en början följde filmen boken ganska okej. Några små detaljer är förändrade och ett par karaktärer är utbytta. Men mot slutet tvärvänder alltihop och stora partier ur boken är helt borta och det antiklimax som byggs upp i bokens slut är totalt förändrad i filmen – till det sämre. Det som var spännande i boken blir fantastiskt snarkigt i filmen och det hela slutar mest med en stor axelryckning. Sedan har vi det jag beskrev här ovanför angående filmens händelseförlopp. Jag är faktiskt imponerad av hur George A. Romero inte lyckats klämma in den gore som Stephen King beskrev i sin bok; för helvete, karln har gjort zombiefilmer som var betydligt blodigare och äckligare än det här tråket.
Karaktärerna är så klart bättre utformade och har en bättre förklarad ”bakgrund” i boken än vad de har i filmen (som med typ alla andra filmatiseringar av böcker), men är samtidigt helt okej porträtterade i filmen (även om jag kan känna att en del saker fattas även hos karaktärerna).
Nåja. Om jag får lov att välja mellan boken och filmen väljer jag boken utan att ens behöva fundera på saken. Nog för att boken var seg och trög, men den hade iaf något av intresse till och från vilket inte filmen hade förrän i slutet. Att titta på film i två timmar för att se något av intresse i 2 minuter känns inte riktigt värt tiden.
Sugen på mer läsning? Läs gärna mina jämförelser mellan bok och film av Cujo och Pet Sematary också.
Pet Sematary – Bok & Film
Redan kort efter att jag hade skrivit min recension där jag jämförde bok och film av skräckhistorien Cujo, av Stephen King, lyckades jag lägga labbarna på Pet Sematary – eller Jurtjyrkogården som den hette i Sverige – vilket också blir min nästa recension där jag jämför bok och film, så klart. Jag börjar, återigen, med boken.
Louis Creed, en läkare ifrån Chicago, flyttar till ett hus strax utanför den lilla staden Ludlow, Maine, med sin familj; hans fru Rachel, deras två unga barn Eileen (”Ellie”) och Gage, och Ellie’s katt, Winston Churchill (”Church”), då han fått ett nytt jobb på universitetet i Maine. Strax efter deras ankomst blir de välkomnade av deras nya granne, den gamle mannen Jud Crandall – som också ger ett varningens ord om att vägen utanför deras hus är hårt trafikerad av fortkörande lastbilar som kommer ifrån den närliggande kemikaliefabriken. Några veckor senare tar Jud med sig hela familjen Creed in i skogen bakom deras nya hus och leder dem till en liten skogsglänta som används som en djurkyrkogård, där stadens barn begraver sina döda husdjur.
Senare samma år, när resten av familjen är på besök hos Rachel’s föräldrar under Thanskgiving, blir Church påkörd av en lastbil. Jud, som står i skuld till Louis efter att han lyckats rädda Jud’s fru Norma under Halloween, bestämmer sig för att återbetala Louis och tar med honom till djurkyrkogården i skogen – och bortom den, till Micmac indianernas begravningsplats. Louis följer Jud’s instruktioner och begraver katten på den gamla begravningsplatsen. Dagen därpå kommer Church tillbaka, till det yttre den samma men ändå förändrad på något kusligt sätt. Några månader senare inträffar det otänkbara; Gage, som nyligen lärt sig att gå, blir överkörd av en lastbil ute på vägen. Förkrossad över sin sons död börjar Louis överväga att begrava Gage på Micmac indianernas begravningsplats, även om han troligtvis kommer vara förändrad när han kommer tillbaka. Men en förändrad son är väl bättre än ingen son alls….. eller?
Efter att ha läst klart Pet Sematary skummade jag igenom lite recensioner och kommenterar om boken och de flesta pekar på samma sak: Pet Sematary är skitläskig, gripande och obehaglig. Orsakerna till att de tycker så varierar. Personligen tycker jag att boken är en rätt stor axelryckning till större delen…
Till att börja med händer det inte så där värst mycket i boken egentligen. Folk målar upp boken som en riktig skräckis som fängslar läsaren från början till slut, när den i själva verket är mer en långsamtgående berättelse om det många fruktar; döden – som vi bemöts av ur flera synvinklar boken igenom. Skräckbiten känns ganska utelämnad fram till slutet av boken, även om King har slängt in bitar här och där boken igenom som får nackhåren att stå givakt. Men den skräck boken saknar blir utfylld med de gripande händelser som inträffar ungefär i mitten av boken.
Missförstå mig rätt; jag tycker Pet Sematary är en väldigt bra bok, men jag tycker samtidigt att det är fel att måla upp den som en isande skräckhistoria, för det är det verkligen inte. Fokuset ligger mer på en gripande berättelse om en familj som slås i spillror tack vare onda krafter (vad vi kan anta iaf) än på en skrämmande och spännande sådan. Hur man sedan definierar skrämmande och spännande är ju någonting helt annat.
Karaktärerna är, så klart, välskrivna och får, så klart, tid att utvecklas (det är ju trots allt en Stephen King bok). Men även om det finns flera karaktärer i boken följer vi till större delen Louis och händelserna som inträffar runt honom, med undantag för ett par stycken kapitel mot slutet av boken. Detta ger oss, så klart, en inblick i hur Louis förändras under bokens gång; han börjar någonstans och slutar någonstans.
Nåja. Jag tycker ändå Pet Sematary boken är bra, även om den inte riktigt var som jag trodde att den skulle vara. Det är en stark och gripande historia om ett ämne många gärna inte talar speciellt mycket om och som de flesta skjuter framför sig, samtidigt som King har lagt in sin egna lilla touch till det hela.
Storyn är så klart den samma i filmen som i boken, men även om det faktiskt var Stephen King som skrev screenplayet för Pet Sematary finns det en del förändringar i filmen jämtemot boken. Exempelvis har Jud ingen fru i filmen, Eileen heter Ellie i filmen och mot slutet av filmen berättar Eileen för sina morföräldrar om Pascow istället för sin mor, som hon gjorde i boken. Dessutom är flera partier i filmen antingen nedkortade eller helt borttagna, vilket fick mig, som har läst boken nyligen, att haja till lite grann. Nåväl…
Även om jag tyckte att boken var lite gaggig här och där så saknar jag det helt plötsligt i filmen. Det känns som att vissa scener hade behövt vara längre och mer utvecklande än vad de är. Å andra sidan, who cares? Inte jag iaf. Jag såg Pet Sematary för första gången för många år sen och har sedan dess sett den ett dussintals gånger och älskar den. Det är en läbbig filmatisering av boken som, i mitt tycke, står sig än idag förbannat bra.. om man kan bortse ifrån de helt fantastiskt utdaterade effekterna som dyker upp lite här och där filmen igenom.
Skådespelarna är rätt cheesiga, större delen av dem. De som står ut ur mängden är Fred Gwynne (som gick bort i cancer 4 år efter filmen hade premiär) som Jud och Miko Hughes som spelade Gage, som båda gör utmärkta insatser i sina rollsättningar (även om Hughes var typ 2 år när han gjorde rollen som Gage). Vi skymtar även förbi Stephen King himself i en väldigt, väldigt kort roll som prälle. Dessutom kan jag inte låta bli att få ett medlidande med Hughes’ karaktär i filmen och det hugger i hjärtat på mig under scenen där olyckan inträffar och i slutet när.. ja, ni vet..
Pet Sematary filmen kanske inte är den bästa och läskigaste skräckfilmen som någonsin har gjorts, men den ligger nära mitt hjärta och jag tycker än idag om den för vad den är; en läbbig filmatisering av en bra bok av allas våran skräckfarbror Stephen King. Remake av filmen beräknas komma under nästa år (i skrivande stund).
Jämförelsen mellan bok och film:
Den största skillnaden mellan boken och filmen av Pet Sematary är nog (som med många andra filmatiseringar av böcker) händelseförloppet, likt Cujo. Många scener är antingen nedkortade eller helt borttagna, vissa är till och med omgjorda på flera punkter. Ett bra exempel är slutet, som egentligen bara påminner om det i boken men som hade varit betydligt längre än vad det är om King faktiskt följt sin egen bok.
Karaktärerna känns inte så där värst välutformade i filmen jämtemot boken, som lägger en ganska stor tyngd på just den punkten (i vanlig ordning när det gäller King). Å andra sidan kan skådespelarna också spela in på den punkten då flera av dem inte känns speciellt övertygande och till större delen rätt cheesiga. Fast, sen hade de inte speciellt mycket spelrum att utveckla karaktärerna i filmen jämtemot vad boken hade, så…
Om jag måste välja mellan bok och film blir det nog faktiskt filmen. Boken må vara bra, men jag föredrar nog faktiskt filmen då det är en regelrätt skräckberättelse, vilket inte boken är. Att den har ett visst nostalgivärde för mig spelar givetvis in lite grann också. Å andra sidan rekommenderar jag faktiskt både boken och filmen; båda har sina dåliga sidor, men samtidigt också förbannat bra.