Search Results
Suspiria (2018)
Berlin, 1977. Den överbeskyddade Mennoniten och ambitiösa dansösen Susie Bannion (Dakota Johnson) anländer till den prestigefulla dansskolan Markos Tanz Akademie precis efter det mystiska försvinnandet av den nyligen utslängda eleven Patricia (Chloë Grace Moretz). I förhoppning om att få ingå i den legendariska koreografen Madame Blanc’s (Tilda Swinton) danstrupp, bestående enbart av unga kvinnor, gör Susie exceptionellt bra ifrån sig under sin uttagning och får ganska snart den ledande rollen i Blanc’s kommande uppsättning.
Samtidigt har den frågvise psykoterapeuten Dr. Klemperer (Tilda Swinton) – som blev anförtrodd av Patricia med att hon trodde att skolan tagits över av häxor – tillsammans med eleven Sara (Mia Goth) börjat avtäcka mörka hemligheter kring studion efter att ytterligare en elev har försvunnit. Kan det vara så att Markos Tanz Akademie faktiskt är ett tillhåll för uråldriga häxor?
Att göra en remake på en trashig italiensk skräckfilm från 70-talet och sedan proppa den full med en massa dansscener och förlänga speltiden med en timme utan att stoppa in fler skräckmoment, utan att snarare dra ner på dem och lägga majoriteten av dem på slutet, skulle få mig att undra om manusförfattaren och regissören överhuvudtaget fattat poängen med originalet. I Suspiria remaken från 2018 har de gjort just det.
Det här är långsam, seg och pretentiös dynga där långa dansscener (om man nu kan kalla dem för det med tanke på att det mest är folk som ålar och slänger sig runt med kroppen) som hade kunnat klippts bort helt pågår i tusen miljarder år, vilka sammanvävs med en massa dialogscener där absolut ingenting av intresse händer. De få skräckmoment som finns här inträffar, som jag skrev här ovanför, mestadels mot slutet av filmen med några enstaka undantag.
Jag personligen tycker att originalet från 1977 är en av de mest överskattade skräckfilmerna som någonsin har gjorts, men om jag ska välja mellan att se den eller den här en gång till så blir det originalet utan någon som helst tvekan. Det här är pretentiös jävla dynga som jag inte tycker någon behöver se. Skippa.
Jag skrev en rätt usel recension på originalet för tolv år sedan också – där jag nämner att originalets regissör, Dario Argento, tydligen jobbade på en egen remake som skulle släppas 2010 – som du kan läsa här om du har ett par minuter över.
Suspiria
Efter att ha sett den vedervärdigt usla, skittråkiga och heldumma Phenomena och hört Helt Perfekt’s ägare – H – berätta om den här filmen beslöt jag mig för att införskaffa den här filmen som Dario Argento gjorde 8 år tidigare.
Filmen handlar hur som helst om Suzy som flyttar från Amerika till någonstans i Europa för att börja på en berömd balettskola. Men vid hennes ankomst kommer en annan ung kvinna utspringandes, skrikande. Dagen efter hittas hon och en annan ung kvinna brutalt mördade. Dagarna efter börjar Suzy höra mystiska ljud och upplever underliga händelser. Suzy bestämmer sig för att börja rota i det hela och finner att huset har ett mörkt förflutet.
Okej gott folk. Jag börjar med följande citat: "Entertainment Weekly rated it #18 in its top 25 scariest movies of all time, saying it had "the most vicious murder scene ever filmed", a poll among critics at Total Film also named it as the 3rd greatest horror film of all-time, and it was rated #24 on the cable channel Bravo’s list of the "100 Scariest Movie Moments"."
När jag läser detta citat dyker det upp ett antal frågor i mitt huvud. För det första, hur kan den ha blivit klassad som en av tidernas mest skrämmande filmer då det egentligen inte händer speciellt mycket alls, utöver kanske 5 scener totalt i hela filmen där det inträffar någonting som kan klassas som skrämmande? För det andra, hur kan de mena att de skrämmande scenerna i filmen är skrämmande? Och för det tredje, vadå "the most vicious murder scene ever filmed"? När? Var? Hur? Har jag sett en version där de uteslöt den scenen? Eller.. va?
Jag fortsätter med följande citat som är en kommentar om filmen på IMDB – av Helt Perfekt’s ägare H: "One of the most overrated, poorly filmed, edited and acted films of all time. It’s inexplicable to me that people find it even remotely good, as it’s amateurish at best. Don’t give me that crap about the colors or I’ll make you watch the seeing-eye dog scene for a year straight."
Ja, vad ska jag säga? Egentligen hade det räckt med att jag laggt in det där citatet i recensionen för att beskriva skiten. Det här är något av det sämsta jag någonsin har sett. Seriöst. Det finns ingenting som är bra med den här filmen.
Vi kan börja med skådesp.. ursäkta, jag menar "skådespelarna". "Skådespelarna" består av en bunt idioter som spelar över något fruktansvärt, vilket mest blir skrattretande i längden. Sen om det är pga den usla dubbningen har jag ingen aning om, men jag skulle inte tro det. På tal om dubbningen. Det är något av det värsta jag har hört. De som har pratat in dubbningen måste ha trott att mikrofonen skulle vara precis intill läpparna – om inte inne i munnen – då det till och från skrapar något så förbannat när de pratar. En lite intressant grej dock är att en dåvarande 33 årig Udo Kier (Blade, Halloween (2009) och en massa andra – mest B – filmer) dyker upp i en kort scen.
När jag ändå skriver om dubbningen kan jag fortsätta med ljudrelaterade grejer. Dvs musik. Musiken i den här filmen är… avskyvärd. Till en början undrade jag om det var ett skämt då helt plötsligt – från ingenstans – började musiken bröla och dåna på utav bara helvete under dialoger. Jag satt som ett frågetecken och hörde inte ett dyft av det de sa (även om det kanske inte var speciellt intressant att höra, men ändå). Detta var i början. Resten av filmen bestod av dånande "Nu är det spännande!"-musik titt som tätt även om det inte hände ett skit.
Härnäst tar vi effekterna. Om vi nu vågar kalla dem för det. Blodet ser ut ungefär som Falu Rödfärg med en riktig fyllighet. En fladdermus som vi ser tråden den hänger ifrån (om man tittar noga) syns även till. Och så.. ööh.. är det väl, typ inte så mycket mer. Makeupen på en kärring i slutet av filmen var löjligt och vi får se henne i ungefär.. 5 sekunder. Typ.
Vad är det mer som är fel? Jo! Scenerna är emellanåt helt osammanhängande. I början av filmen satt jag som ett frågetecken och undrade vad de sysslade med egentligen för att jag inte hängde med någonstans, då klippningen var helt käpprätt åt helvete. Vissa scener var helt onödiga och tillförde inte ett skit till filmen också.
Och så karaktärerna givetvis. Karaktärerna måste blivit födda på ett sågverk eller någonting, då de emellanåt gjorde saker som fick mig att fundera över hur mycket sågspån de måste haft i huvudet. Suck..
Om man läser många av kommentarerna kring den här filmen på IMDB, så skriver folk att det är en "vackert skrämmande film". Skrämmande har vi redan gått igenom, men vackert. Vadå vackert? För att det är olika färger – så som röd, grön, mörkblå-aktigt – i vissa scener? Vad tillför det? Inte fan blir filmen mer skrämmande för det. Så, jag förstår inte riktigt varför folk påpekar detta. Är det för att det egentligen inte finns några riktiga argument varför den är "så jävla bra"?
Om ni klickar på coverbilden jag har laggt upp ser ni att en av taglinesen på coverbilden säger följande: "The only thing more terrifying than the last 12 minutes of this film are the first 92." Och jag kontrar med att taglinen borde ha varit följande: "The only thing more boring than the last 12 minutes of this film are the first 92." Varför? Jo, för filmen är skittråkig. Det är mest en massa prat, kackel och lite mer prat. Sen händer någonting "jättespännande", sen blir det lite mer prat och kackel. Dessutom, hur fan har de fått det till att filmen är 104 minuter lång? Den är knappt 94 minuter lång. Den som skrivit taglinen måste ha haft ett fett jävla IG i matematik.
Ännu roligare är det ju att Dario Argento himself håller på att göra en remake av den här skitfilmen som släpps nästa år. Enligt IMDB iaf. Varför – i glödhetaste jävla helvete – göra en remake på en sån här jävla dyngfilm?
Om någon som läser detta har sett den här filmen och tycker att den är bra – lämna en kommentar och förklara exakt för mig – och alla andra – varför den här filmen är så superb som många säger att den är.
Mitt råd till alla där ute: lämna den här dyngan ifred. Det är det sista jag har att säga om filmen. Tack för mig.
Inferno
Rose Elliot (Irene Miracle) är en poet som bor i en excentrisk New York byggnad som har kommit över en bok som heter ”The Three Mothers”, skriven av en alkemist vid namn Varelli. När hon läser i boken får hon veta att Varelli byggt tre hus som ska kunna tygla De Tre Mödrarna; Mater Suspiriorum (den äldsta) som regerar i Freiburg, Mater Lachrymarum (den vackraste) som dominerar Rom och Mater Tenebrarum (den yngsta och elakaste av mödrarna) uppehåller sig i New York – diaboliska häxor som kan styra världen med Sorg, Tårar och Mörker.
Skrämd av en upptäckt i byggnadens källare skriver Rose ett brev till hennes bror Mark (Leigh McCloskey), en musikstudent i Rom, och ber honom att komma till New York. Efter ett avbrutet telefonsamtal med sin syster beger sig Mark iväg till New York och när han väl har kommit dit finner han att hon har försvunnit tillsynes spårlöst.
Inferno är den tematiska uppföljaren till Dario Argento’s Suspiria och är den andra filmen i hans Three Mother’s Trilogin. Den tredje filmen heter La terza madre (aka Mother Of Tears) och kom 27 år efter Inferno. Alla tre filmerna härstammar delvis från konceptet om ”Our Ladies Of Sorrow”, som skapades av Thomas De Quincey i hans bok Suspiria de Profundis som gavs ut för första gången i en fragmenterad form 1845.
Så som jag har förstått det delar Inferno upp Dario Argento’s fans till en viss del. Många tycker att Suspiria är överlägsen Inferno och andra tycker vice versa. Själv förstår jag inte hur i helvete någon kan tycka att Inferno (eller Suspiria) är en bra film. När det tar mig över tre timmar att se klart en film som är i runda slängar 100 minuter på grund av att den inte bjuder på någonting intressant överhuvudtaget (bortsett från en scen som gjorde mig ganska förvånad) så har jag svårt att förstå hur någon överhuvudtaget, som är vid sina sinnes fulla bruk, kan tycka att en sån här rövsmörja är bra.
Jag köper inte skitsnacket om att filmen känns som en mardröm eller att ljussättningen är fantastisk. Det är förvisso en mardröm att ta sig igenom den här skiten, men det är en annan femma. Ljussättningen (som består av blåa och röda nyanser) som används under majoriteten av filmen tillför inte speciellt mycket. Manuset, som är erkänt tunt då Argento koncentrerade sig på att skapa ”stämning” i filmen, känns bitvis rörigt och jag fick lov att läsa mig till i efterhand vilka karaktärer som var vilka och vad som egentligen pågick i filmen – vilket sänker en films värde avsevärt i mina ögon. Jag har dessutom läst att många tycker att skådespelarna är ganska usla i den, men det var ett av få bekymmer jag märkte av märkligt nog.
Jag gillar italiensk skräckfilm, men att Dario Argento hålls så högt av många begriper jag inte. Hans filmer (tills större delen) är halvtaskigt ihopsnickrade kalkonrullar som känns mer som taskiga art house filmer än någonting annat. Inferno kan brinna i ett inferno. Skippa.
Läs gärna min extremt gamla sågning av Suspiria också.
Terror
Filmproducenten James Garrick (John Nolan) visar sin senaste film hemma hos sig inför några kollegor och vänner. Filmen är baserad på en verklig händelse som inträffade för 300 år sedan då några av Garrick’s förfäder brände en häxa på bål, som svor att utkräva hämnd på alla i Garrick blodlinjen. Efter att ha sett filmen inträffar en underlig händelse involverande James’ kusin, och enda fortfarande levande släkting, Ann (Carolyn Courage) som blivit hypnotiserad av en av gästerna. Det dröjer inte länge förrän folk runt Ann börjar att dö under mystiska omständigheter. Har hon någonting med morden att göra? Eller är det häxan som återvänt för att slutföra det hon en gång påbörjade?
Terror är en av de konstigaste slasherfilmerna jag har sett tror jag. Ingenting förklaras speciellt bra, folk som inte har ett skit med Garrick familjen att göra går hädan utan någon som helst anledning och filmen slutar på ett av de största meh-sätten jag någonsin har sett tror jag. Ingen förklaring överhuvudtaget, bara… slut. Filmen (som är regisserad av ingen mindre än Norman J. Warren som tre år senare regisserade en av mina absoluta favorit B-filmer, Inseminoid) är överlag ganska tråkig också. Det händer inte så fruktansvärt mycket egentligen och det blir mest att man sitter och väntar på att någonting ska hända, vilket det börjar göra mot slutet av den.
Jag tycker inte Terror är direkt dålig egentligen (om vi bortser från de fullkomligt utdaterade effekterna), det är bara det att hela filmen är så pass rörig och ingenting förklaras att det blir mest att jag sitter och kliar mig i huvudet när sluttexterna börjar rulla upp på skärmen. Var det Ann som genomförde alla morden besatt av häxan? Var det häxan som manifesterade sig i en mänsklig form? Varför blev hela filmen en hokus pokus skräckfilm (alá Suspiria) de sista 20 minuterna när den varit en ganska regelrätt slasherfilm med övernaturliga influenser?
Terror är ingenting jag tänker rekommendera, men det är samtidigt en film som alla slasherfilmstittare borde åtminstone se en gång. Mestadels för att bocka av en kultklassiker, som många ser den som.