Search Results
Into The Dark – Season 1
Är det något som ligger mig varmt om hjärtat så är det anthology filmer och serier. Ända sen jag såg mitt första Tales From The Crypt avsnitt i en ung ålder har jag varit ett fan av konceptet med kortare skräckberättelser i videoformat. Vissa produktioner är givetvis bättre än andra och personligen skulle jag säga att anthology produktionerna från 80- och 90-talet är bättre än de nya som kommer med jämna mellanrum, även om en handfull av dem är sevärda. Vad har det här med Into The Dark att göra?
Into The Dark är givetvis en anthology serie, som är producerad av Blumhouse Television för det amerikanska TV-nätverket Hulu. Det som skiljer Into The Dark mot andra anthology serier är det faktum att varje episod är en fullängdsfilm istället för en kortare berättelse på tjugofem till trettio minuter, som det oftast är i den här typen av serier. Jag kommer lista filmerna i den ordning de släpptes under säsongens gång för enkelhetens skull. Med det sagt…
Yrkesmördaren Wilkes (Tom Bateman) har precis genomfört ett jobb och ska bege sig till dumpningsplatsen. Då det är kvällen på Halloween tror alla han stöter på att det är en kostym han har och att liket han släpar efter sig är en prop. Hur som helst har någon vandaliserat hans bil varpå han inte tar sig dit han ska. Han stöter på ett gäng festprissar som bjuder med honom på en fest och garanterar honom att han kommer få låna en bil där. Det dröjer inte speciellt länge efter deras ankomst till festen innan saker och ting börjar störta utför och det jobb han har gjort så många gånger tidigare blir i det här fallet betydligt mer komplicerat än vad han trodde till en början.
Det här är fullängds adoptionen av kortfilmen The Body från 2013, som även var med i anthology filmen Patient Seven från 2016 (recenserad här). Jag förstod inte riktigt hur de skulle ta konceptet från kortfilmen och dra ut det till 80 minuter, men med några ändringar i manus lyckades de ganska bra. Den började släpa lite grann ungefär mitt i, men de sista tjugo eller så minuterna växlade upp tempomässigt och filmen rundade av på ett ganska hyggligt – om än ganska förutsägbart – sätt.
The Body erbjuder knappast något nyskapande och det mesta som händer i den är väl ganska förutsägbart, men det är en underhållande och välspelad popcornrulle i alla fall som rullar förbi utan några större bekymmer. En bra start på serien helt enkelt.
Det har nästan gått ett år sedan Kimberly’s (Diana Silvers) mor hittades mördad och hon har sedan dess lidit av agorafobi – torgskräck. Medan årsdagen för hennes mors död börjar närma sig börjar hon misstänka att hemmets trygga vrå och hennes kärleksfulle far Henry (Dermot Mulroney) kanske bara är en ”hägring” och att hon svävar i livsfara.
Jag gillade Flesh & Blood också, trots att den till en början var ganska långsam. Den är väldigt välspelad (Dermot Mulroney gjorde i synnerhet ett bra jobb här) och den tredje akten i synnerhet är fantastisk. Jag tycker dock att de hade kunnat ”leka” mer med tittaren då det är extremt uppenbart vart allting är på väg så fort Kimberly har börjat fatta misstankar. Lyckas man inte klura ut vad som ska hända är man antagligen hjärndöd och bryr sig nog ganska lite i vad som händer i en film i en TV-serie som knappt en käft i Sverige har hört talas om.
Nåja. Jag gillade filmen hur som helst trots att den var väldigt förutsägbar. Det som räddar filmen (till en viss del i alla fall) är Mulroney’s prestation, vilket antagligen är det bästa med hela filmen faktiskt. Trots dess problem får den en tumme upp från mig.
Det är juletider och skådespelaren Wilson (Nyasha Hatendi) har precis flyttat till en ny stad och behöver ett jobb. Han hittar en annons på en anslagstavla och finner sig snart i rollen som maskoten till årets hetaste nya leksak: Pooka, en animatronisk docka som kan upprepa vad folk runt den säger. Han finner också snart kärleken i den ensamstående mamman Melanie (Latarsha Rose) och allting ser ljust ut för honom. Vilket det antagligen hade varit också om det inte vore för det faktum att han får plötsliga minnesluckor, fasansfulla hallucinationer och en underlig dragning till Pooka kostymen…
Till skillnad från de två tidigare filmerna i Into The Dark serien är Pooka! en mer arthouseaktig mindfuck film. Ingenting av skräckdelen i filmen är sammanhängande under större delen av filmen och jag fick känslan av att det var konstigt bara för konstighetens skull – fram till filmens upplösning. När pusselbitarna hade fallit på plats vart hela filmen betydligt mer sammanhängande än vad den till en början verkade vara och jag insåg först då hur generisk filmen egentligen var. Den här typen av mindfuck filmer har vi sett många gånger tidigare och den faller också in i facket för filmer som tappar sin kraft efter en första titt.
Hur som helst så är filmen välspelad och Pooka kostymen är en aningen creepy, även om allt annat bara (för stunden, innan upplösningen) kändes som en massa osammanhängande dravel som inte var ett dugg läskigt. Det spelar ingen roll hur mycket de än blinkar med julbelysningar och visar starka röda färger i kombination med någon underlig hallucination, det blir inte nämvärt läskigare för det.
Nåja. Hade det inte varit för dess slut som ger en förklaring till allting som händer i filmen och de gått den där vägen många arthouse filmer tar (det vill säga där de inte förklarar ett skit, det ska bara vara konstigt för konstighetens skull) hade jag antagligen sågat Pooka! jäms med fotknölarna, men då de åtminstone ger en förklaring till det som händer i filmen (hur generisk den än må vara) så tycker jag väl att filmen fungerar okej, även om den inte är någonting jag kommer ha någon större brådska att se om.
De fyra gamla vännerna Alexis (Suki Waterhouse), Danielle (Carly Chaikin), Kayla (Kirby Howell-Baptiste) och Chloe (Melissa Bergland) samlas i deras gamla studentbostad på Nyårsafton för en tjejkväll. Medan de spelar ”Sanning eller konsekvens” börjar gamla minnen att komma upp till ytan och de osämjor som legat och ruvat börjar snart manifestera sig i mordiska slag.
New Year, New You är en riktig skitfilm. Alla karaktärer är antingen idioter eller irriterande självupptagna rövhål, som bitvis är så pass cringe att jag nästan började gnissla tänder. De första fyrtiofem minuterna går åt till en massa fullkomligen ointressant dravel i form av ett uselt försök till karaktärsuppbyggnader och de sista fyrtiofem minuterna består av att dessa idioter har ihjäl varandra, varav en av dem är antagligen den mest lättmanipulerade karaktären jag någonsin har sett i en film – och då överdriver jag inte heller. Filmens andra halva är inte fullt lika irriterande som den första halvan, men den är å andra sidan inte ett dugg mer spännande eller intressant. Det hela var så förbannat generiskt och fritt från överraskningar att jag hade svårigheter att hålla mig vaken.
New Year, New You är ren dynga. Om du bestämt dig för att titta på Into The Dark kan du med gott samvete hoppa över den här filmen, annars är det cirka nittio minuter du aldrig kommer få tillbaka.
De två kontoristerna Jennifer (Natalie Martinez) och Guy (Matt Lauria) kliver ombord på en hiss i höghuset de jobbar i dagen innan Alla hjärtans dag – enbart för att fastna fyra våningar under jorden. Vad som till en början verkar kunna vara en god personkemi mellan dem tar snart en mörk vändning när den ena parten får veta mer om den andra…
Down är ett gigantiskt steg upp från den usla fjärde filmen i Into The Dark’s första säsong. Manuset är förvisso extremt förutsägbart (man kan räkna ut vart allting kommer ta vägen och hur allt kommer sluta några minuter in) och har gjorts på liknande sätt i andra filmer förr, men trots det så tycker jag att Down fungerar ändå – mycket tack vare rollprestationerna från Martinez och Lauria, som de bägge gör briljanta här (i synnerhet Lauria).
Med det sagt menar jag inte att Down är något man behöver springa benen av sig för att se. Det är en överlag en generisk hiss-thriller som inte bjuder på några större överraskningar (inga alls, faktiskt), men tack vare min underliga förkärlek till filmer som utspelar sig antingen delvis eller helt och hållet i en hiss och det faktum att Down är ganska underhållande trots att den är extremt förutsägbar gör att jag inte kan säga att den är dålig. Produktionsvärdet är högt, filmen är välspelad och med en speltid på knappt åttio minuter susar Down förbi utan några större bekymmer. Den får en tumme upp.
I ett försök att komma undan de negativa löpsedlarna bestämmer sig kändiskocken Peter Rake (Jimmi Simpson) för att tillfälligt flytta till sin familjs semesterhus ute i skogen. Det dröjer dock inte länge förrän spöken från hans förflutna hinner ikapp honom, för att inkassera gamla skulder…
Treehouse är inte fullt lika usel som New Year, New You, men den är inte långt ifrån den. Filmen har förvisso ett bra budskap inbakat i dess story, men budskapet är samtidigt ett så pass stort ”No shit?” att det tappar all form av tyngd det försöker framföra. Att filmen dessutom ingår i en av de subgenrer av skräckfilmer jag är fullständigt ointresserad av gör inte saken mycket bättre – i synnerhet inte då det i slutändan visade sig inte alls vara så (vilket var något jag lyckades förutsäga en stund efter att saker och ting hade börjat få rullning i filmen).
Filmen är välspelad och den har någon enstaka grej som fick mig att höja på ögonbrynen, men den är samtidigt överlag långdragen, ospännande och ointressant. Den största synden en skräckfilm kan göra är att vara tråkig och ointressant, vilket är precis vad Treehouse är. Skippa.
Larry (Keir O’Donnell) är på väg till ett bröllop där hans ex och hans kusin ska gifta sig. På vägen checkar han in på Pink Motel där han möter Chester (Hayes MacArthur); en snubbe som tycker det är skitkul att driva med folk, även om hans skämt kanske går en aningen för långt ibland. Under kvällen driver Chester med Larry och han tar skämten bara längre och längre fram tills den punkt då ingen, bortsett från Chester själv, tycker att skämten är roliga…
I’m Just F*cking With You börjar lite trevande och det tar en stund innan saker och ting börjar röra på sig, vilket i sig inte hade varit något jättestort problem om det inte vore för det faktum att filmen är extremt förutsägbar.
Några få minuter in förstod jag precis vart allting skulle bära av och själva uppbyggnaden av filmen vart således lite långdragen. Det vart att jag satt bara och väntade på att det jag visste skulle hända, skulle hända. När saker och ting väl började kicka igång ordentligt blev filmen hur som helst väldigt underhållande (mycket tack vare MacArthur’s fenomenala prestation som Chester) – i synnerhet det klockrena slutet, som förde mina tankar till något som hade kunnat hända i en episod av Tales From The Crypt. Jag tvivlar dock på att filmen hade lidit av att vara fem, kanske tio minuter kortare än vad den är, mest för att skynda på handlingen.
I’m Just F*cking With You är en av de bättre filmerna i Into The Dark’s första säsong, även om dess uppbyggnad vart något långdragen. Den får hur som helst en tumme upp.
Genetikern Victoria Harris (Samantha Mathis) har isolerat sig tillsammans med sin son Spencer (Israel Broussard) i ett ensligt beläget hus i hopp om att förändra sin son till det bättre då han påvisat tendenser till att bli en seriemördare under sin uppväxt. Hon tar till sina vetenskapliga kunskaper för att framställa kloner i ett försök att avvänja honom från hans våldsamma tendenser, vilket i sin tur får katastrofala följder…
Säsong ett av Into The Dark fortsätter med en långsammare film i form av All That We Destroy, som är mer en långsamtgående thriller med inslag av sci-fi än en regelrätt skräckfilm. Den är långt ifrån actionpackad och koncentrerar sig mer på att bygga upp de få karaktärer som är med och trappa upp situationen som pågår i filmen fram till den sista akten.
Slow burn filmer är i regel ingenting för mig, men tempot i All That We Destroy fungerar tack vare bra skådespelarinsatser (speciellt från Israel Broussard) och en intressant uppbyggnad till den sista akten som blir lite av en nagelbitare, som sedan avrundas med ett slut jag inte kan låta bli att älska.
Jag är lite förvånad själv men jag gillade faktiskt All That We Destroy och tycker nog att det är en av de bättre filmerna i den första säsongen av Into The Dark. Tumme upp.
Nathan (Clayne Crawford) har nyligen förlorat sin fru i cancer och bestämmer sig för att tillsammans med sina döttrar Clair (Josephine Langford) och Maggie (Lia McHugh) bege sig iväg för att campa på den plats där han friade till sin fru för att strö ut askan efter henne där. Under deras första natt i husvagnen knackar plötsligt någon på dörren och när de tittar ut för att se vem som är där ser de två barn – två barn med svarta ögon…
Är man ett fan av creepypastas (skräckberättelser på internet, för den oinsatte) vet man givetvis direkt vad They Come Knocking är baserad på: black eyed children. Fenomenet, som det finns otaliga adoptioner av, som har växt fram på internet om barn med kolsvarta ögon som knackar på ens dörr mitt i natten och frågar om de kan få komma in.
They Come Knocking är så klart ytterligare en adoption av black eyed children, fast i filmform och jag personligen tycker att den fungerar utmärkt. Filmen blir stundtals genuint creepy och både Crawford och Langford gjorde bra prestationer (i synnerhet Crawford). McHugh var väl också bra i sin rollsättning men jag fann hennes karaktär extremt irriterande – även om jag förstår varför den var skriven som den var.
They Come Knocking är hur som helst en bra film och är nog en av mina favoriter i den här första säsongen av serien. Två tummar upp.
Marisol (Martha Higareda) är en ung höggravid mexikansk kvinna som bestämt sig för att försöka ta sig över till amerikansk mark med hjälp av en människosmugglare för att finna den amerikanska drömmen. Men väl vid gränsen svimmar hon enbart för att vakna upp till en amerikansk mardröm…
Culture Shock känns mer som kritik av den nuvarande presidenten i USA, Donald Trump, än en skräckfilm. Visst finns där några intressanta idéer (i synnerhet grundkonceptet med filmen som påminner mig om en sak som inträffar i spelet Saints Row 4), men filmen känns ändå felplacerad trots dess makabra idé om hur illegala flyktingar skulle kunna behandlas.
Även om det händer saker igenom filmen känns det ändå som att den står på tomgång under en stor del av dess speltid och de ”läskiga” bitarna blir bara jävligt utdragna.
Filmen är välspelad och så, men det räcker inte till för göra filmen tillräckligt intressant för att jag ska ha någon som helst lust att återse den. Den är bättre än flera andra filmer i den här första säsongen av Into The Dark, men den är samtidigt långt ifrån någon av de bättre.
Det finns en vandringssägen på Helbrookskolan som berättar om en lärarinna som dog av en hjärtattack efter att ha blivit utsatt för ett spratt som gått snett för tio år sedan. I panik klädde ungdomarna som utsatt henne för det i skolans maskotkostym och gömde undan liket och det sägs nu att skolan är hemsökt av hennes hämndlystna ande, som tar de som inte sköter sig i skolan. En grupp ungdomar som har fått kvarsittning på en lördag får ganska snart veta hur mycket sanning det egentligen ligger i vandringssägnen om den döda lärinnan…
School Spirit, för mig, kan vara den absolut bästa filmen i hela säsong ett av Into The Dark. Det är en whodunnit slasherfilm och jag älskade varenda minut av den. Visst, den är bristfällig, totalt idiotisk och karaktärerna är väldigt endimensionella och emellanåt korkade, men det hör till subgenren. Jag hade en jäkligt kul stund i soffan framför den här filmen och kommer säkerligen att se om den. Två stora tummar upp.
Och ja, jag klurade ut väldigt fort vem som var mördaren…
Halvsystrarna Shay (Jahkara Smith) och Jo (McKaley Miller) har tillsammans med deras far åkt till en hemlig religiös tillställning för att bilda ett kontrakt mellan sig själva, sin far och Gud så att de ska hålla sig ”rena” fram tills det att de gift sig. Väl där genomför de en seans tillsammans med några andra unga kvinnor för att frammana Lilit – Adam’s första fru. Efteråt börjar Shay få underliga syner och frågan är vem som är mest farlige egentligen; demonen de har släppt lös eller trycket från deras kontrollerande fäder?
Till en början när jag satt och tittade på Pure undrade jag varför i helvete filmen var så kvinnofientlig. Varför alla manliga karaktärer i filmen behandlade de kvinnliga karaktärerna som om de var underlägsna på något sätt. Sen kom slutet och alla pusselbitar föll på plats.
Pure är antagligen en våt dröm för vilken militant SJW som helst då filmen i stort sett är ett stort långfinger till män. Filmen målar upp, som den mesta andra SJW-smörjan, hur alla män förtrycker kvinnor och att i slutändan ska alla kvinnor gå ihop och förgöra hotet (det vill säga alla män) och jadda, jadda, jadda, jadda…
Pure är utan tvekan den sämsta filmen i hela säsong ett av Into The Dark. Att det finns grisjävlar till män som behandlar kvinnor som om de inte vore värda hundskit under skorna är ett faktum, men att signalera sina politiska åsikter i en film som egentligen inte borde ha haft något med signalpolitik överhuvudtaget att göra påvisar bara hur jävla hjärndöda SJW’s är. Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen; majoriteten av de som tittar på film vill inte ha någon annans åsikter nerkörda i halsen när de sitter och tittar på film.
Filmen har en handfull scener som är hyfsat effektiva, men som antagligen hade fungerat bättre i en annan film. Pure är hur som helst nittio minuter dynga och ett ordentligt steg ner i klaveret för serien i mina ögon.
Sammanfattningen:
Into The Dark’s första säsong varierar i kvalité, utan tvekan. Det finns en handfull guldkorn här även om de flesta av dem har sina problem. Samtidigt har den en handfull skitfilmer (i synnerhet den sista som är något av det mest bedrövliga jag har sett de senaste tio åren) som bitvis fick mig att nästan sluta titta på säsongen och skrota hela idéen att se den och skriva den här recensionen.
Skulle jag rekommendera någon att se säsong ett av Into The Dark? Ptja… se de filmer du känner att du eventuellt skulle gilla och skippa resten, är min rekommendation då man inte behöver ha sett någon av de andra filmerna för att begripa sig på varje film.
Jag kommer att återkomma till Into The Dark längre fram när jag har orkat titta igenom säsong två av serien – när nu det kommer hända.
The Night Flier
Någon lämnar lemlästade kroppar efter sig på avskilda, små flygplatser och polisen står handfallna. Journalisten Richard Dees (Miguel Ferrer), stjärnreporter på tabloidblaskan Inside View, får storyn på sitt bord, men avfärdar den snabbt. När två nya lik hittas nästa dag börjar han inse att någonting mer ligger bakom storyn och beger sig iväg för att jaga ”Nattflygaren” och sitt scoop – vilket är närmare än vad han anar…
Jag såg The Night Flier, som är baserad på en novell av Stephen King himself, omkring 1998 första gången, på VHS och vill minnas att jag tyckte att det var en bra om än lite seg film. Något år senare såg jag den på kabeltv hos en släkting tillsammans med morsan och tyckte ungefär samma sak då som första gången. Nu, över 10 år efter att jag såg den sist, kan jag säga att jag tycker att den fortfarande är väldigt bra och att den inte var så där värst seg som jag ville minnas att den var. Skådisarna är bra (speciellt Ferrer, som är skitstöveln han brukar vara i sina roller), effekterna ser än idag bra ut och storyn berättas på ett snyggt sätt, men får en rätt onödig twist på slutet som (även om den påminner mig lite grann om Tales From The Crypt, där Ferrer varit med i ett par av avsnittena) drar ner betyget lite grann.
Jag har inte läst novellen av The Night Flier och har inga direkta planer på att göra det heller, men filmen har jag sett och jag tycker den är jäkligt bra – även om det kanske inte är ett mästerverk. Rekommenderas.
The Bannen Way
Neal Bannen (Mark Gantt) sitter i en rejäl knipa; han är skyldig gangsterbossen Sonny (Ski Carr) 150 000 dollar, hans far – polischef Bannen (Michael Ironside) – är mer än villig att låta åklagarna låsa in Neal en gång för alla och slänga bort nyckeln om han inte sätter dit sin farbror Mr. B (Robert Forster), som i sin tur vill att han ska genomföra ett uppdrag åt honom som går ut på att Neal ska sno tillbaka en värdefull låda som The Mensch (Michael Lerner) – en tidigare rabbin som blev en del av den judiska maffian och satsade också på sexindustrin – har snott från honom. Dessvärre vill fler lägga labbarna på lådan och Neal – tillsammans med den sexiga Madison (Vanessa Marcil) – hamnar mitt emellan allting…
Med inga förhoppningar överhuvudtaget på att The Bannen Way skulle vara ens uthärdlig satte jag mig för att titta på den. Döm då av min förvåning att den faktiskt var sebar och att den dög att se. Filmen börjar väldigt lovande men allt eftersom den fortgår börjar den mynna ut i en medelmåttig lördagsrulle som man handplockar ur videobutikens filmhyllor för att man inte hittar någonting som verkar bättre. Filmen går lite i fotspåren till mer välkända rullar så som Lock, Stock And Two Smoking Barrels och Snatch och använder sig av berättarrösten, sekvenserna som stannar av för att berätta vilka karaktärerna är, snabbspolningen som görs fram och tillbaka igenom filmen osv. för att presentera filmen på det där småkomiska sättet som de två andra filmerna gör.
Skådisarna presterar bra och Gantt är bra i huvudrollen – även om jag stör mig bara efter ett par minuter på hans hånflin som han bär större delen av filmen. Ironside är kul att se igen och både han och Forster börjar bli till åren komna. Lerner har jag bara sett i ett av Tales From The Crypt avsnitten tidigare och det är rätt intressant att se honom i något annat än den serien. Marcil har jag inte sett sen jag såg The Rock för ca 300 år sedan och hon passar bra i sin roll – även om hon, precis som med Gantt, går och hånflinar större delen av filmen.. vilket sticker mig som fan i ögonen.
Även om filmen är medelmåttig och fiser ur sig en bit in så är den ändå sebar och hyfsat god underhållning under de ca 90 minutrarna den brummar på och duger alldeles utmärkt att slå ihjäl en tråkig lördagskväll med.
The Shawshank Redemption
Efter att hans fru och hennes älskare blivit mördade blir bankdirektören Andy Dufresne (Tim Robbins) utpekad som skyldig för morden och dömd till två livstidsdomar och blir ivägskickad till Shawshank fängelset, där de sedvanliga otrevligheterna inträffar – till en början. Över åren i fängelset anpassar sig Andy och lyckas få både respekt och influens från de andra intagna – speciellt fängelseentreprenören Ellis Boyd ’Red’ Redding (Morgan Freeman).
The Shawshank Redemption – eller Nyckeln Till Frihet i Sverige – har legat på första plats på IMDB över de bästa filmerna som gjorts i ett par år nu (under skrivande stund), och innan det låg den på andra plats under ännu fler år (vad jag själv vet iaf). Och jag håller verkligen inte med de användare som röstat fram den till filmhistoriens bästa film…
Filmen är bra, missförstå mig inte. Det är bra skådespelare, storyn är rörande och engagerande samtidigt som det egentligen inte händer så där avsevärt mycket, och att vissa grejer som inträffar i filmen känns ganska orealistiska bitvis. Och som om inte det vore nog blir filmen förutsägbar och hyfsat långrandig stundtals (speciellt slutet som var väldigt utdraget i mitt tycke). Men även om filmen brister på dessa punkter så är den så pass engagerande och intressant att den faktiskt är värd att titta på.
Bland skådespelarna ser vi bland annat Bob Gunton (Demolition Man), William Sadler (Tales From The Crypt) och Clancy Brown (Highlander) i viktiga roller utöver Robbins och Freeman. Och det är givetvis storslagna insatser de gör – of course. För regi stod Frank Darabont (som senare gjorde The Green Mile och The Mist, även de baserade på Stephen King historier).
The Shawshank Redemption är en bra film, utan tvekan, men den bästa filmen som någonsin har gjorts…? Hell no. Det är en bra fängelsefilm, även om jag personligen tycker att mer jordnära och realistiska fängelsefilmer (så som Felon) är mer intressanta.
Mycket sevärd, men absolut inte den bästa filmen som gjorts.
The Nutty Professor (1996)
Det här är alltså inte en originalfilm, utan en remake av en film med samma titel från 1963. Får jag tag på originalfilmen slänger jag upp recension på den med. Originalfilmen fick tydligen en uppföljare förra året också, fast med samma titel som originalet.
Sherman Klump jobbar som professor på ett college och är på väg att nå sitt genombrott i sin forskning kring DNA omstrukturering, där bland annat extrem viktminskning på några sekunder ingår.
Efter en lektion kommer en ung kvinna in och presenterar sig som Carla Purty. Carla är nyanställd på colleget och är en beundrare av Sherman’s arbete. Sherman blir kär i Carla, men kan inte komma ifrån att han är en fet klumpig snubbe medans hon är en ung vacker dam. Han bestämmer sig för att prova den nya formulan han jobbat på, på sig själv.
Genom formulan förvandlas Sherman till Buddy Love, en uppkäftig och vältränad partyprisse som får brudarna på fall. Sherman ser det här som en riktigt bra lösning på sina problem, men gör Carla det?
Jag minns så väl när jag gick på den här filmen på bio. Jag skrattade så tårarna sprutade åt alla håll och jag älskade den, helt enkelt. Jag såg den ett par år senare och tyckte den var nästan lika bra då, som jag gjorde första gången.
Nu, många år efter att jag såg den för första gången, tycker jag att det är en underhållande och rolig film. Men jag tycker inte den är lika bra som första gången jag såg den.
Humorn är riktad mycket mot den yngre publiken och kan ses som väldigt barnslig för oss äldre tittare. Men Eddie Murphy, som gjorde en rejäl insats i 7 av rollerna, är riktigt rolig att titta på när han går loss som Buddy Love. De övriga skådespelarna, däribland Jada Pinkett Smith (Madagascar filmerna, Tales From The Crypt: Demon Knight, The Matrix Reloaded, The Matrix Revolutions, Scream 2) och Dave Chappelle (Blue Streak, Undercover Brother), är riktigt bra.
Effekterna är lite halvtama, men godkänns då filmen inte är en effekt-film. Effekterna är inte usla, men inte heller såna effekter man säger "Wow!" åt. Dessutom har filmen ett par år på nacken, så what the hell. Make-upen Eddie Murphy har på sig när han gör Klumps-rollerna är riktigt bra gjorda dock och ser inte fake ut. Så creds till make-up avdelningen.
Sammanfattningsvis tycker jag att den här filmen står på sig än idag, fastän den inte är lika rolig som när den kom. Jag kommer säkerligen att se om den många, många gånger till innan jag slänger ut den genom rutan iaf.
Det sista jag vill säga är att precis innan jag skulle slå igång filmen slog en tanke mig: "Varför har det inte släppts en trea?". Anledningen till min tanke var att Hollywood är ju stenkåta på att göra uppföljare och remakes now days (och har väl alltid varit det iofs, men ändå..). Hur som helst gick jag in på IMDB och kollade runt lite. Vips så satt jag med titeln Nutty Professor III framför mig. Nu är bara frågan: är det en tredje Nutty Professor film med Eddie Murphy som Sherman Klump eller är det en andra uppföljare till originalfilmen från 63 med Jerry Lewis? Den som lever får se.
Rekommenderas!
The Last Drop
Återigen en krigsfilm.
Nederländerna, 1944. Under Operation Market Garden, där 35 000 brittiska soldater fallskärmshoppar bakom fiendens linjer i det tyskockuperade Holland, genomförs en hemligstämplad aktion under kodnamnet Operation Matchbox. Operation Matchbox går ut på att en liten grupp brittiska soldater ska leta reda på skatter stulna av de tyska styrkorna och föra de till brittisk mark.
Men det är inte bara britterna som är ute efter skatterna. Den tyske major Kessler har fått order att hämta skatterna och föra dem till Hitler. Samtidigt har Voller, en deserterad tysk löjtnant, och hans kompanjoner Beck och Max, egna planer för skatten.
I rollistan ser vi bland annat Billy Zane (Sniper, Tombstone, Tales From The Crypt: Demon Knight, Titanic, BloodRayne), Sean Pertwee (Dog Soldiers, Doomsday), Michael Madsen (Species, Species II, Reservoir Dogs, Kill Bill Vol. 1 & 2) och Alexander Skarsgård.
När jag såg att Madsen var med dök ett enda ord upp i mitt huvud upp: B-film. Jag satte mig och började titta och fick just en B-film levererad framför mig. Konstigt nog tyckte jag inte Madsen var bra i den här filmen. I vanliga fall brukar jag gilla hans stil av skådespeleri, men i det här fallet kändes det ganska överspelat. Billy Zane och Sean Pertwee var bra, som i vanlig ordning. De övriga skådespelarna dög.
Storyn är i stuk med Three Kings (ni vet den där halvdana krigsactionrullen med George Clooney?) vilket gör filmen ganska velig och tråkig i min mening. Det händer visserligen saker men tack vare att manuset är så pass veligt och försöker berätta flera storys i samma story som ska kopplas ihop till en enda, blir bara sulligt att titta på.
Den här filmen funkar i brist på annat att titta på. Bättre än så vill jag inte säga att den är.
Cellar Dweller
Serietecknaren Colin Childress (Jeffrey Combs) sitter en natt i sin källare och arbetar på den senaste serien till skräckserietidningen Cellar Dweller. Men mitt under arbetet kommer serien till liv, vilket resulterar i hans död.
Trettio år senare anländer serietecknaren Whitney Taylor (Debrah Farentino) till Childress’ hus, som nu mer är ett kollektiv för olika artister, för att jobba på sina serier och få inspiration ifrån sin idol; Colin Childress. Det dröjer inte länge förrän hon finner det som är kvar av Childress gamla studio i källaren och hon bestämmer sig för att rusta upp den och sedan försöka återuppliva Cellar Dweller serierna, vilket snabbt visar sig vara ett stort misstag.
Anledningen till att jag bestämde mig för att se den här filmen var pga att den hade en liknande story som i Tales From The Crypt avsnittet Korman’s Kalamity, från säsong 2, där en serietecknares monster som han ritar kommer till liv som en bieffekt efter att han har börjat käka en experimentell fertilitetsmedicin. Jag gillar Korman’s Kalamity tack vare hur störtlöjligt avsnittet är och hur cheesigt alltihop känns genom större delen av episoden. Cellar Dweller är ungefär samma grej i grund och botten, men då det är en film blir det hela mer långdraget och bitvis direkt tråkigt. Filmen är inte direkt dålig egentligen, det är bara det att konceptet (som fungerade bättre för ett 25 minuters avsnitt än en film) inte riktigt håller hela vägen och vissa scener (exempelvis en totalt onödig dansscen) kunde ha skippats helt. Det jag gillar med filmen är hur cheesig och B den är. Av någon anledning tilltalar sådana filmer från 80-talet mig ganska starkt och även om filmen är trög så har den ändå en viss charm att erbjuda.
Cellar Dweller är hur som helst en okej mysrysare i det stora hela, som dessvärre snavar lite över sina egna fötter med det löjligt söliga tempot som infinner sig efter introduktionen av filmen.
V/H/S
Ett gäng vandaler har blivit hyrda för att bryta sig in i en avsides kåk ute på vischan för att sno en VHS kassett därifrån. Väl inne i huset finner de en död man sittandes framför ett flertal gamla TV-skärmar och en hel samling med VHS kassetter nere i källaren, den ena märkligare än den andra…
Det var ett tag sen jag såg en found footage film och blev något överraskad när jag slog igång V/H/S och insåg att det var just en sån – i VHS kvalité. Det blir suddigt till och från och flimret som kan uppstå på VHS infinner sig då och då under filmens gång, samtidigt som en välanvänd (men dock så jävla irriterande) effekt används på kameran som gör att det blir störningar på bilden och man ser absolut inte ett skit (detta i kombination med en hyfsat skakig kamera). Filmens svagaste sida är emellertid handlingen. Vi som tittare får ingenting förklarat alls och även om det fungerar till en viss del så lämnar flera av segmenten mig som ett frågetecken när de är slut. Vart fan ville de komma egentligen och vad i helvete var det som hände? Det lilla som förklaras är verkligen inte tillräckligt och det känns helt enkelt som att det fattas någonting.
Skådespelarna är vad man kan räkna med i en found footage rulle, så det finns inte så mycket att säga om dem egentligen. Effekterna var dock väldigt påkostade och förvånade till och med vid nåt enstaka tillfälle. I övrigt imponerar inte filmen så värst. De segment jag gillade bäst var det första och sista, som båda har en riktigt skruvad avslutning och fick mig att tänka tillbaka på Tales From The Crypt. Good stuff.
V/H/S är väl inte så värst, men den är bättre än många andra found footage filmer så som Cloverfield, The Zombie Diaries och Evidence men hamnar istället i kläm med andra, bättre, found footage filmer.
Chock
Jag minns den här svenska rysarserien från det att jag var yngre. Jag såg samtliga 8 avsnitt när serien gick på TV och jag ansåg att vissa avsnitt var klockrena och att de andra var rent utsagt värdelösa. Serien är uppbyggd på gamla skrönor och flera av dem känner jag personligen igen ifrån andra sammanhang – exempelvis spökhistorier eller utländska produktioner, med en del förändringar på sina sätt. Nåväl, här följer seriens 8 avsnitt med en kort resumé av varje avsnitt:
Chock 1 – Dödsängeln. På ett sjukhus någonstans i Sverige har flera patienter dött i respirator i rum 36 – men bara på fredagar. Läkaren som har jour för fredagarna blir utpekad som den ansvarige och får öknamnet ”Dödsängeln”, men utger sig själv för att inte ha någonting med dödsfallen att göra. Men vem är isåfall den ansvarige?
Chock 2 – Kött. Mannen i ett gift par vill skilja sig från sin överviktiga, matälskande och förmögna fru för en smal, slank och sexig kvinna. Enda kruxet är att om mannen skiljer sig får han inte ett rött öre. Samtidigt blir kvinnan i förhållandet observerad av en man med en minst sagt udda fetisch; feta kvinnor som äter mat. Resultatet är någonting helt annat än vackert…
Chock 3 – Förbjuden Frukt. En ung kvinna som jobbar på en bananfabrik lider av en minst sagt underlig fobi; bananer. Hon ser vanföreställningar av ormar som kommer ur bananerna och är därmed livrädd för de gula frukterna. Med hjälp av en psykolog försöker hon att övervinna sin underliga fobi, men hamnar snart i ett triangeldrama med en minst sagt olustig utgång…
Chock 4 – Liftarflickan. På en genomresa i Sverige plockar två danskar upp en kvinnlig liftare som säger sig ha varit med om en bilolycka och ber de två männen att köra hem henne så hon kan ringa en ambulans åt sina vänner. Väl hemma försvinner kvinnan och de två männen bestämmer sig för att knacka på – vilket blir en rejäl chock för dem…
Chock 5 – Helljus. En kvinna är på väg till sin mor efter en tids bråkande med sin man och blir i en trafikkontroll informerad om att ett psycho är på rymmen ifrån Säter. Hon stannar lite senare till vid en bensinmack för att tanka och när hon åker därifrån börjar hon bli förföljd av någon i en stor lastbil…
Chock 6 – Det Ringer. En ”vanlig fotbollskille”, som han själv kallar sig, är skyldig en snubbe 3000 kronor och måste skaffa fram dem snarast möjligt. Han får syn på en annons om ett barnvaktsjobb, ringer och får jobbet. Väl på plats får han instruktioner av föräldrarna, som beter sig ganska konstigt och som verkar ha väldigt bråttom iväg. Den enkla uppgiften som barnvakt visar sig dock vara betydligt mer krävande än vad den ”vanliga fotbollskillen” trodde…
Chock 7 – I Nöd Och Lust. Efter att ha suttit i fängelse i ett par år släpps en familjefader ut och beger sig iväg för att leta reda på sin fru och sina barn – som nu lever under skyddad identitet.
Chock 8 – På Heder Och Samvete. Under ett inbrott på en bank går alarmet och polisens insatsstyrka dyker upp och inbrottstjuvarnas plan verkar ha gått snett…. eller?
Oftast är ju svenska produktioner skit, det är ju ingenting nytt direkt, men Chock stapplar sig framåt på ett helt okej sätt. Ett och annat avsnitt av de 8 ”chockerna” är skräp, men till större delen är det helt okej tolkningar av gamla skrönor och spökhistorier som för mina tankar till Tales From The Crypt och liknande rysarserier. Har man någon som helst koll på svenska skådisar så känner man igen ett par ansikten så som Kjell Bergqvist, Per Morberg och Stefan Sauk, samt Ernst-Hugo Järegård som presenterar varje avsnitt med en massa osammanhängande svammel.
Chock är, delvis iaf, ett bevis på att svenskar kan trycka ur sig hyfsade/bra produktioner, bara vi vill. Jag gillar Chock iaf, även om ett och annat avsnitt går att hoppa över helt och låtsas som att serien är kortare än vad den egentligen är. Så att säga.
A Nightmare On Elm Street
Med både en remake och en 4 timmar lång dokumentär om hela serien (med titeln Never Sleep Again: The Elm Street Legacy) släppta (som jag kommer recensera lite längre fram) tänkte jag gå igenom samtliga Nightmare filmer i originalserien, plus Freddy Vs. Jason. Vi sparkar igång med filmen som startade alltihop 1984…
Nancy (Heather Langenkamp) och hennes vänner har våldsamma mardrömmar som alla innehåller ett gemensamt element; en kraftigt sönderbränd man med en handske med knivar på sin högra hand. När en i gruppen blir mördad i sömnen inser Nancy att hon måste hålla sig vaken och försöka att luska ut sanningen kring mannen i drömmarna.
Första Nightmare är en odödlig klassiker för mig. Jag har sen länge tappat räkningen på hur många gånger jag har sett den och den förblir så bra som den var första gången jag såg den. Skådespelarna är grymt bra och det är lite småkul att se Johnny Depp i sin första roll (som senare dök upp i en biroll i Freddy’s Dead). Heather Langenkamp (som även dök upp i den tredje filmen och den sista i serien) är bra i rollen som Freddy’s första motståndare och Robert Englund var, är och förblir Freddy Krueger – ingen kan ersätta honom som Freddy i mina ögon. Storyn är ganska simpel och fungerar alldeles utmärkt, även om vissa hål förblir öppna efter filmens slut. Effekterna är mycket imponerande även om filmen är från mitten av 80-talet och att produktionen är av lågbudget varianten.
Inte nog med att filmen fick sex uppföljare (varav en är en lite mer fristående film) och en fristående film, den fick även en egen TV-serie (kallad Freddy’s Nightmares) där Robert Englund återigen trädde i kläderna av Freddy Krueger, som programledare. Serien hann sändas i två säsonger mellan 1988 och 1990 och är av en liknande variant så som Tales From The Crypt och Tales From The Darkside. Det finns mycket mer trivia kring filmen än bara det om serien, och ni finner det här.
A Nightmare On Elm Street är ett bevis på att Wes Craven har varit en bra regissör en gång i tiden, som numer trycker ur sig en massa överskattade slasherrullar (Scream filmerna, exempelvis) och billiga produktioner som går direkt till dvd. A Nightmare On Elm Street är, även om slashergenren redan var uppbyggd, en milstolpe i skräckfilmens historia.
Rekommenderas!