Helt Perfekt Glob

Duel av J

Den resande affärsmannen David Mann (Dennis Weaver) är på väg igenom en öken för att möta upp en klient när han gör det stora misstaget att köra om en lastbil, vilket slungar honom rakt in i en katt och råtta lek med chauffören av det tunga fordonet som verkar bara ha ett mål: att döda David med sitt fordon.

Duel är ofta krediterad som den första långfilmen Steven Spielberg regisserade, vilket tekniskt sett är fel då han regisserade långfilmen Firelight 1964. Men då en del av filmen har varit försvunnen i närmare sextio år efter att Spielberg gav en producent för ett produktionsbolag originalnegativen, för att visa upp sina kunskaper i att göra film, varpå denne producent försvann spårlöst efter att bolaget gick i konkurs kort därpå kan man väl på sätt och vis nog säga att Duel är Spielberg’s första film. Om man låter bli att vara petig alltså.

Hur som helst så hade jag nog lite för höga förväntningar på filmen – mycket tack vare allt gott jag hade hört från andra om den. Den har sina stunder och fungerar fint bitvis, men blir samtidigt otroligt utdragen på sina ställen och hade nog mått rätt bra av att ha kortats ned lite grann med tio, femton minuter för att göra filmen mer tight. Dennis Weaver är bra i huvudrollen och själva idéen bakom filmen är det inget fel på, men tack vare en utdragen speltid hade jag i ärlighetens namn en aningen svårt att hålla fokus på filmen under hela dess speltid.

Devil’s Nightmare av J

Första gången jag fick nys om den belgiska/italienska filmen Devil’s Nightmare var när jag skulle se den urusla Messiah Of Evil (recenserad här), då jag såg ett double feature cover av Devil’s Nightmare och den filmen. Av ren nyfikenhet kollade jag upp Devil’s Nightmare och tyckte att filmens story verkade vara intressant, vilket lockade mig till att se den…

En grupp turister kör vilse när de är ute någonstans i Östeuropa. De stöter på en underlig gubbe ute på ett fält och får färdbeskrivning, men får också veta att de inte kommer hinna med den färjan de skulle med. Gubben föreslår att de ska åka till ett närliggande slott, vars ägare brukar släppa in turister för mat och säng för natten mot en mindre slant. Väl på slottet får gruppen både mat, rum och även berättat för sig om slottets blodiga och hårresande förflutna. Det dröjer inte länge förrän det dyker upp ytterligare en besökare vid slottet, men som inte är där för varken mat eller husrum, utan för att utkräva gruppens själar åt Satan…

Som sagt; storyn lockade mig och att den gjorde det handlade nog mycket om att jag hört/sett den i olika tappningar och vridningar förr och att jag tycker den är bra. Iaf idéen bakom den. Devil’s Nightmare gör en hyfsad tappning av historien, men faller hårt på flera punkter. Exempelvis skiter de fullkomligen i att dölja vem som är ansvarig för morden; de mer eller mindre slänger det rakt i ansiktet på tittaren vilket gör att man mest sitter och väntar på att karaktärerna ska avverkas en efter en. Ett annat bra exempel är att de fyller ut speltiden med en massa långtråkiga scener, däribland en totalt ointressant och onödig sexscen mellan två tjejer som inte tillför ett skit i storyn och känns enbart otroligt överflödig. Bortser man ifrån ett par scener i början av filmen där butlern berättar om slottets historia så är filmen ganska händelselös och långdragen runt timmen in i den, men när det väl börjar röra på sig så blir det hyfsat intressant och hela filmen avslutas med en fin twist som fick mig att småle lite grann. Kort sagt; det filmen gör fel är att den förlitar sig på stämning, vilket den inte direkt har egentligen.

Skådespelarna är dock bra, men uselt dubbade från franska till engelska. Effekterna är rätt minimala och det lilla blodet som finns med i filmen är så klart Falu Rödfärg-aktigt och inte speciellt övertygande.

Jag skulle inte kalla Devil’s Nightmare för en bra film, även om den har några ljuspunkter i sig (så som de kusliga berättelserna butlern berättar i början av filmen). Det hela är överlag på tok för långdraget och ointressant för att filmen ens ska vara värd att se en gång till, men har man en fetisch för äldre filmer med långsamma manus så är Devil’s Nightmare säkerligen ett givet val.

En sista grej jag vill påpeka är filmens titel. Devil’s Nightmare är den amerikanska utgåvans titel (åtminstone en av dem), medan den hette La plus longue nuit du diable i Belgien och La terrificante notte del demonio i Italien. Och yes; filmen har så klart ett tiotal andra aka-titlar under sig, däribland Vampire Playgirls – vad nu den titeln har med filmens handling att göra…

Straw Dogs av H

Jag har dragit mig för att skriva den här recensionen eftersom jag känner att ”Straw Dogs” förtjänar en bättre recension än den jag tänker skriva. Den räknas som en klassiker, men personligen tyckte jag den var ganska dum.

Dustin Hoffman och hans unga vackra fru flyttar till den engelska landsbygden, där sluskarna som arbetar med deras hus är en samling råpuckon. En av dem är frugans gamla pojkvän och det slutar med en ambivalent våldtäkt följt av att alla får spel och folk skjuter varann.

Visst finns det en massa bra saker med filmen, t.ex. skådespeleriet. Sen finns det en massa dåligt med filmen, såsom karaktärer som uppför sig som påfrestande dumjävlar helt utan anledning. Ett plus för att filmen verkligen vill att du som tittare lite halvt ska tycka att det är tjejens eget fel som går runt och hetsar killarna, men när deras motivation enbart verkar vara att de är helt jävla störda så får man inte fram någon som helst tankeväckande frågeställning. Man tänker bara ”fan, vilka idioter” och sen är filmen slut.

Dustin Hoffman själv vill inte prata om filmen, utan har bara sagt att han inte gillar den och att han gjorde den för att han behövde pengar. Filmens kändisskap kan enbart attribueras till våldtäktsscenerna och övrigt våld som ledde till censurproblem i både England och USA. Nåja, det blev ju en ganska bra recension ändå.

Exponerad av J

Den unga Lena (Christina Lindberg) slits mellan sin oskuldsfulle pojkvän Jan (Björn Adelly) och den äldre, mer erfarne och socialt missanpassade Helge (Heinz Hopf) – som pressar henne tack vare lättklädda bilder han tagit på henne. Men när hon berättar för Jan om Helge blir denne förbannad och ger henne en örfil, varpå hon sticker iväg och lyckas lifta med det vänliga paret Lars (Janne ’Loffe’ Carlsson) och Ulla (Birgitta Molin).

Trion beger sig iväg till Jan’s moders sommarstuga och dagen därpå dyker Jan upp och hämtar hem henne till stan igen. Väl tillbaka i stan börjar hon dras mellan de två herrarna återigen…

Exponerad börjar rätt hyfsat och verkar faktiskt kunna bli ganska intressant, fram till ungefär en halvtimme in i filmen då den återgår till den typiska Christina Lindberg-klichéen; mjukporr-drama utan några direkta vändningar, med en massa jävla utfyllnad. Jag blev ganska imponerad av att de faktiskt använt sig av ett lååååångt klipp ur Tarzan Triumphs från 1943 enbart för att fylla ut filmens speltid – what the fuck? Thriller elementen dyker inte upp förrän mot slutet av filmen då det faktiskt förekommer någon enstaka thriller-aktig grej – men det är ingenting man hurrar över som thriller-fan. Undvik.

Maid In Sweden av J

Den unga och oskuldsfulla, men fysiskt välutvecklade 16 åriga Inga (Christina Lindberg) beger sig till Stockholm för att tillbringa en helg där tillsammans med sin äldre syster och hennes karl. Men under helgens gång inträffar en rad av romantiska situationer, som hon aldrig varit med om tidigare.

Är filmen så tråkig som den låter ut att vara? Nej, den är tråkigare. Skådisarna är stela som fan och även om filmen står kategoriserad som en amerikansk produktion är den inspelad i Stockholm – samtidigt som alla skådisar pratar engelska. Å andra sidan funderar jag lite på om de faktiskt pratade engelska under inspelningen då en hel del av dialogerna låter sjukt jävla dubbad.

Nåja. Mjukporr-drama igen, fast från 71 istället för 73, som återigen enbart är bortkastad tid. Skippa, undvik som pesten och se för guds skull någonting annat än det här skräpet. Over and out.

Blood On Satan’s Claw av J

1800-talets England. När en dräng plöjer en åker hittar han kvarlevor efter någonting som inte är av denna värld. Kort därefter börjar mystiska saker att inträffa; en ung kvinna blir oförklarligt galen, en gammal sjuk kärring försvinner spårlöst utan att någon har sett henne och ungdomarna i byn börjar bete sig mysko osv.

Att kalla Blood On Satan’s Claw för en klassiker skulle vara ungefär som att skjuta sig själv i foten med en spikpistol; det gör förbannat ont och det är helt jävla fel att göra det. Visst har jag väl respekt för att filmen har närmare 40 år på nacken, men för helvete.. replikerna läses nästan direkt ur manus, agerandet är lika stelt som en sågbock och filmen är helt spänningsbefriad. Det spelar ingen roll hur många inzoomade-ögon-sekvenser Piers Haggard har tryckt in i filmen, det blir ändå inte spännande. Och när det faktiskt är på gång att något intressant ska inträffa slutar det hela antingen i att det bara ser mjäkigt ut eller att kameran byter vinkel så att vi inte får se vad som hände.

Om man dessutom lyckas hålla ögonen öppna igenom hela filmen väntar ett slut som är ett av de största skämt jag har sett på väldigt, väldigt länge. Den slutgiltiga uppgörelsen är snabbt överstökad på ca 2 minuter och när sluttexten rullar upp sitter jag bara och gapar över hur förvånansvärt jävla uselt slut det var. Helt makalöst.

Blood On Satan’s Claw skrämde säkerligen skiten ur biopubliken under 70-talet, men känns idag bara som en långtråkig, ointressant och oläskig skitrulle. En kortare och mer optimistisk kommentar av H finner ni här.

Blood On Satan’s Claw av H

Brittisk skräckis från 1971 om en by som drabbas av häxeri. Härligt typisk brittisk stämning, lite blod, lite tuttar och teatraliska repliker. Klart godkänd, och förmodligen skrämdes publiken å det grövsta när den kom ut… Hyfsat effektiv även idag, trots ett knepigt slut.

Duel av H

Dennis Weaver är ute på långfärd med sin bil, och ute i ödemarken kör han om en tankbil. Tankbilen kör ikapp honom och blåser förbi igen, och lägger sig återigen framför honom. Det är början på en katt-och-råtta lek som bla bla bla bla. Ni kan räkna ut resten. I 86 minuter jagas han från och till och även om det är lite spännande till en början blir det snabbt old news. Slutscenen är dessutom helt ologisk – jag tänker nu förstöra det för er som inte sett den – då tankbilen av någon anledning kör på bilen (trots att föraren synligt hoppat ur) och bränner vidare utför ett stup (som faktiskt inte var riktigt så nära).

När Spielberg 1971 gjorde tv-filmen Duel hade han tidigare bara jobbat med TV. Han fick 10 dagar på sig (som blev runt 13) att slänga ihop Veckans Film till kanalen ABC, och såg chansen att visa vad han kunde för att kunna gå vidare och göra ”riktig” film. TV-versionen var dessutom nästan en kvart kortare, och förlängdes sedan för att kunna visas på bio i utlandet.

Extramaterialet på DVD:n innehåller en 40-minuters dokumentär, där Spielberg detaljrikt berättar om hur filmen kom till. Det berättas om hur de la upp produktionen för att klara av tidspressen, och man får stor insikt i flera olika sceners uppbyggnad. En intressant, om än kanske ganska filmskapartekniskt inriktad, dokumentär. Vi får också en tiominuters minidokumentär/intervju om Spielbergs bakgrund inom tv, samt tio minuter med författaren Richard Matheson. Bra bonusar alltså, till en ganska tråkig film.

Commando / Big Boss av H

Öppnade nyåret med att se Commando med Key. Det måste vara artofemtiodje gången jag ser den, men det var riktigt underhållande att se den med nån som aldrig sett den förr (fy skäms, förresten). Det finns så många ”varför gör han/hon sådär?” i den filmen så det är nära på oslagbart. Så många sköna repliker också, manusförfattaren borde få nån slags utmärkelse tycker jag.

Enligt iMDB så ligger tre personer (!) bakom manuset, två av dom har gjort ett fåtal b-produktioner och Teen Wolf 1 & 2, men Steven E De Souza har haft författarfingrarna i många klassiska pajer, t.ex: Knight Rider, 48 Timmar, V, Die Hard 1 & 2 och.. öhh, Street Fighter.

Såg även klart The Big Boss med Bruce Lee. Det var intressant att se den remastrad i widescreen och på kantonesiska (ljudet på den här filmen är en lång diskussion som vi kan ta, du och jag) för jag har sett lite väl många pan-&-scannade kung-fu-filmer på sistone.