| Subcribe via RSS

Black Christmas av J

december 24th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Black ChristmasDet är dags för jullov och föreningssystrarna vid Pi Kappa Sigma föreningen fixar med sina planer inför högtiden, men får samtidigt underliga telefonsamtal från någon som kallar sig för ”Billy”. När Clare (Lynne Griffin) försvinner spårlöst kontaktar de polisen, som inte verkar engagera sig speciellt mycket i fallet. Samtidigt planerar Jess (Olivia Hussey) att genomgå en abort, vilket hennes pojkvän Peter (Keir Dullea) är starkt emot.

När en 13-årig flicka hittas död i den lokala parken anar polisen att det kan finnas kopplingar mellan de två fallen och sätter upp en avlyssning av föreningshusets telefoner. De underliga samtalen fortsätter och börjar få en ökad bibetydelse gentemot en av föreningssystrarna, som involverar information som bara de involverade kan veta om. Eller finns det en annan förklaring till hur den mystiske uppringaren vet så mycket om den specifika tjejen ifråga?

Innan A Nightmare On Elm Street, innan Friday The 13th och innan Halloween släpptes julslashern Black Christmas, som tillsammans med The Texas Chain Saw Massacre satte grundstenen till slashergenren (även om verk som Reazione a catena/A Bay Of Blood/Twitch Of The Death Nerve kom ut flera år innan). Jag vet inte varför, men det har tagit mig bra många år att ens fundera över att se Black Christmas trots mitt stora intresse av slashergenren och när det nu är juletider (i skrivande stund) tyckte jag att det var dags att äntligen se denna, som så många kallar den, klassiker.

Det märks att Black Christmas är en tidig slasherfilm. Den är otroligt långsam och påminner mer om en kriminalthriller än en slasherfilm, allt våld är off-screen och förväntar man sig något annat än det lär man bli otroligt besviken på den här filmen. Fokuset ligger mer på storyn och några av karaktärerna än att visa våld, blod och gore och på sätt och vis funkar det. Filmen har en bra stämning över sig och trots sitt långsamma tempo har den en smått creepy känsla rakt igenom. I kombination med det har manusförfattaren även slängt in en rejäl skopa nattsvart humor i början på filmen som fick mig att gapflabba, vilket jag inte alls var beredd på.

Filmens svagheter är dock att den är på tok för förutsägbar i kombination med att den är lite för lång (och långsam). Redan efter halva filmen hade jag räknat ut den stora överraskningen som dyker upp mot slutet av filmen och satt mest och bara väntade på att få det hela bekräftat. Speltiden som ligger på strax under 1 timme och 40 minuter är lite för lång och hade kunnat skurits ner med i alla fall några minuter för att öka på tempot i filmen och därmed inte göra den så pass långsam som den faktiskt är.

Många lyfter den här filmen till skyarna, jag själv tycker att den är bra för vad den är men tycker samtidigt att den har sina brister. Det är en tidig slasher och det märks.

No Comments

Non si deve profanare il sonno dei morti av J

november 5th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Non si deve profanare il sonno dei mortiAntikhandlaren George (Ray Lovelock) beger sig iväg på semester till den engelska landsbygden på sin motorcykel för att renovera ett hus han äger där ute. När han stannar vid en bensinmack för att tanka blir hans motorcykel demolerad efter att den unga kvinnan Edna (Cristina Galbó), som är på väg till sin syster för att hjälpa sin svåger att få in henne på ett behandlingshem, har backat på den.

I gengäld för att ha förstört hans motorcykel erbjuder Edna George lift och de beger sig iväg. När de väl kommit fram till Edna’s syster finner de hennes man brutalt mördad och tillkallar polis. Inspektören (Arthur Kennedy) som får fallet på sitt bord misstänker genast att Edna, hennes syster och George varit involverade i dödsfallet, ovetandes om att de nyligen avlidna har börjat vakna till liv igen tack vare strålningen som utsöndrats ifrån en ny strålningsmaskin som bönderna i området har börjat använda sig av för att förstöra insekters nervsystem och således bli av med ohyran.

Jag såg den här filmen för ganska precis tio år sedan tillsammans med en kompis en tidig sommarmorgon efter en lång natt av öl och film. Jag minns att jag trodde att det skulle vara en tråkig eller rent av trashig film från 70-talet. Det visade sig att jag faktiskt tyckte att den var riktigt, riktigt bra och bestämde mig för att jag absolut skulle se om den snart. Jag gjorde aldrig det och filmen gled in i glömskan…

Nu har jag äntligen sett om Non si deve profanare il sonno dei morti, som enligt IMDB betyder Do Not Speak Ill Of The Dead på engelska. Tittar man istället på den engelska Wikipedia sidan om filmen finner man att titeln betyder Do Not Profane The Sleep Of The Dead (vi finner även att filmen hade titeln No profanar el sueño de los muertos i Spanien, vilket ska betyda samma sak som den italienska titeln av filmen). Letar man sedan upp en vettig översättare på internet från italienska till engelska finner man att titeln betyder You Must Not Profane The Sleep Of The Dead. Så ja, lite luddigt är det. Hur som helst; filmen har fått totalt 16 olika release-titlar världen över och några av dem är Let Sleeping Corpses Lie, The Living Dead, The Living Dead At Manchester Morgue, Breakfast At The Manchester Morgue och den besynnerliga titeln Don’t Open The Window.

Filmen hamnade i blåsväder i England under Video Nasties eran och blev provad i domstol under ”Obscene Publications Act”. Filmen blev aldrig dömd, men släpptes 1985 med 1 minut och 53 sekunders klipp och det skulle dröja ända fram till 2002 innan den brittiska publiken kunde beskåda filmen i sin fullständiga version.

Så, hur är filmen i sig då? Inget speciellt egentligen. Hela filmen för mina tankar till Zombi 2/Zombie Flesh Eaters (recenserad här) som kom fem år efter, där det egentligen inte händer speciellt mycket heller förrän mot slutet av filmen. Förväntar man sig blod, gore och splatter blir man nog ganska besviken då den här filmen, likt Zombi 2, har en långsam uppbyggnad fram till det hyfsat överraskande slutet. Skådespelarna är bra (speciellt Cristina Galbó vars känslomässiga skådespelande troligtvis var ganska autentisk då hon bara några dagar innan inspelningen förlorade sin make Peter Lee Lawrence i cancer) och för att vara en film från 1974 ser effekterna riktigt bra ut, de rent av imponerade emellanåt. Jag brukar dock oftast spy galla över filmer där man får sitta i tusen miljarder år och vänta på att någonting ska hända och det här är väl egentligen en sån film, men i det här fallet gillar jag den faktiskt. Filmens sista akt är det som får mig att omfamna den här filmen och ursäkta det långsamma tempot den haft fram till dess.

Är du ett fan av Zombi 2 faller nog Non si deve profanare il sonno dei morti dig i smaken. Den har ett långsamt tempo, men sista akten är vad som gör att filmen får ett rejält uppsving och att jag ger den en rekommendation.

No Comments

The Towering Inferno av J

oktober 2nd, 2015 | Postad i Drama, Film, Thriller

The Towering InfernoArkitekten Doug Roberts (Paul Newman) kommer tillbaka ifrån en lång semester enbart för att finna att skyskrapan han gjort ritningar för är nästintill klar. Samma kväll som hans hemkomst ska det hållas en öppningsfest högst upp i byggnaden och många betydelsefulla namn är inbjudna, däribland Roberts själv. Efter ett par underliga missöden under dagen involverande kortslutningar i elledningarna, tack vare att Roberts’ kopplingsspecifikationer inte har följts, bryter en eld ut i ett av förrådsrummen på den åttioförsta våningen, medan festen är i fullgång på den hundratrettiofemte våningen…

The Towering Inferno (eller Skyskrapan Brinner! som den hette i Sverige) kom 1974 och har således i skrivande stund 41 år på nacken. Låt inte detta avskräcka dig för att se den.

Jag såg filmen när jag var kring 7 eller 8 år och mindes två scener ifrån hela filmen. Nu, i runda slängar 20 år senare, såg jag alltså om den och det tillsammans med min kära mor, som i sin tur hade sett den ett par gånger för många år sedan. Hur som helst; det var sjukt länge sedan jag satt så här fastnaglad framför en film och tyckte att den var genuint spännande. Efter att den något söliga inledningen på 30 minuter är avklarad väntar 135 minuter kaos och spänning (med några dippar här och där, givetvis). Skådespelarna (däribland den sedan länge avlidne Steve McQueen i en av huvudrollerna, som var stor under 50-, 60- och 70-talet) är suveräna och även om det blir lite småcheesigt här och där så håller de måttet än idag. Effekterna imponerar (till större delen) även om filmen är så pass gammal som den är och med tanke på att de inte hade tillgång till teknologin som existerar idag är det ganska häpnadsväckande att titta på nu, fyrtio år senare.

Om du av någon anledning har missat The Towering Inferno tycker jag att du ska ta dig en titt på den. Den är gammal, men den håller än idag måtten och utklassar bra många nya filmer. Det som gör filmen så pass spännande är hur omöjlig situationen för personerna i filmen egentligen är och hur de försöker överleva i infernot, samtidigt som den bitvis är rent av skrämmande. Varför? För att det skulle kunna hända på riktigt…

Rekommenderas.

No Comments

Horror High av J

april 16th, 2013 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Nörden Vernon Potts (Pat Cardi) har det inte lätt. Både hans lärare, klasskamrater och till och med vaktmästaren hackar ständigt på honom. Som ett biologiprojekt har Vernon valt att experimentera på sitt marsvin, Mr. Mumps, för att bevisa sin teori om att det finns en drog som inte bara förändrar en persons personlighet, utan även den fysiska formen. Experimentet blir mer lyckat än vad Vernon någonsin kunnat tro då Mr. Mumps förvandlas från ett litet gulligt djur till ett galet monster. När Vernon själv blir utsatt för samma kemikalie som Mr. Mumps tar hans liv en stor vändning och i blint raseri beger han sig efter sina plågosjälar för att utkräva hämnd.

Jag har ingen aning om varför jag skaffade hem Horror High, men min övertygelse om att den skulle vara en riktig dyngfilm var fel. Den är absolut inget mästerverk men är samtidigt så pass intressant och händelserik att jag inte riktigt bryr mig i att filmen har närmare 40 år på nacken. Skådisarna varierar från stelbenta till riktigt bra och effekterna är utdaterade men imponerade samtidigt vid två tillfällen (varav en var ganska oväntad).

Ehm… jag vet inte riktigt vad jag ska skriva för något mer om Horror High. Jag satte mig för att se en sunkig skitfilm från mitten av 70-talet, men fick istället se en helt okej skräckis som (även om tidens tand har gnagt på den rätt ordentligt) fungerar. Gillar man äldre skräckfilmer tycker jag absolut man ska ge den en chans, annars kan man leta vidare.

Tags: , ,
No Comments

Thriller – En grym film av H

september 23rd, 2011 | Postad i Action, Drama, Film, Thriller

Jodå. Det är ofta mycket snack om ”Thriller – en grym film” från 1974. En del av det är förtjänat, en del av det är det inte. Man kommer inte undan det faktum att det är en ovanligt svart film, med ovanligt mycket hårdpornografiska inslag och ett riktigt öga som skärs upp. Lägger man sen till att den är från just 1974 och svensk så är det klart att det är en uppseendeväckande film. Det är dessutom stundtals en riktigt jävla seg rulle. Långa sträckor händer det inget speciellt alls, och så bjuds vi på de absolut mest långsamma och utdragna slowmotionsekvenser jag någonsin sett i hela mitt liv. Slutet går i en sån otroligt långsam slowmotion att det är nästan oförståeligt hur man kunde besluta sig för att ta med det i en film.

Huvudrollsinnehaverskan Christina Lindbergs närvaro räcker för de flesta. Hennes lolita-stil och ständiga nakenhet både här i de två miljoner skitfilmer hon gjort drar till sig allehanda snuskmonster från hela världen, och är säkerligen en av de huvudsakliga anledningarna till att den här filmen blivit en klassiker. Den ikoniska bilden av henne med bössa och ögonlapp har väl inte undgått många, och så har vi ju han Tarantino som tjatar om henne förstås.

Som sagt kan jag förstå filmens kultstatus, för det ovanliga innehållet och så vidare. Men det är ofrånkomligt en seg och ganska tråkig film. Ibland blir det rent av löjligt när hon går på kungfulektioner för att lära sig att ge sin hallick på nöten. Kulturhistoriskt så är det väl en film man ”ska” se, men själv kommer jag aldrig se den igen.

Läs också J:s recension av filmen, och så kan ni Lindberg-fans som läser lägga ett bud på den Lektyr från 1971 som jag har med en intervju och fina bilder av henne.

No Comments

Tio Små Negerpojkar av H

september 2nd, 2011 | Postad i Film, Thriller

DVDKritik.se kan du nu läsa min recension av ”Tio Små Negerpojkar” som tyvärr inte var särskilt spännande.

No Comments

Thriller – en grym film av J

augusti 3rd, 2011 | Postad i Drama, Film, Thriller

Som ung blir Madeleine (Christina Lindberg) våldtagen, detta chockar henne så svårt att hon blir stum. Många år senare försöker hon att leva sitt liv så pass normalt det går tillsammans med sina föräldrar på deras gård. Större delen av pengarna som familjen får in går till talterapi åt Madeleine och när hon en dag missar bussen till en av dessa lektioner stöter hon på Tony (Heinz Hopf) – en till synes hygglig gentleman – som erbjuder henne skjuts in till stan.

Efter att ha bjudit henne på mat och dryck tar han med sig henne hem och drogar henne – för att sedan kalla på en kvacksalvare som effektivt förser Madeleine med ett heroinberoende. Tack vare det nya beroendet måste Madeleine prostituera sig för Tony för att kunna stilla sitt behov av heroin. Men det Tony inte vet är att Madeleine har planer för honom och hennes kunder…

Efter att ha blivit påprackad K Special: Censuren – En Thriller av H fick jag nys om den här svenska kultrullen från 1974, med Christina Lindberg i huvudrollen. I K Special såg – och verkade – den här rullen suverän. Det pratades om övervåld och sex i 2 timmar – liksom, hur kunde jag motstå? Nu när jag har sett Thriller – en grym film ångrar jag mig bittert. Vilken jävla dynga.

Första problemet (och ett tydligen väldigt vanligt förekommande sådant när det gäller Christina Lindberg filmer) är att filmen är så jävla seeeeeeeeeeeeeeg. Det händer ju ingenting (nästan iaf). Och när det väl händer något går det över fort och så blir det seeeeeeeeeeeegt igen. Andra problemet är att i sista halvtimmen av filmen börjar de slänga in lååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååångaaaaaaaaaaaaaaaaaa sloooooooooooooooooooooooooow-moooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooootionsekvenser som är MINUTERLÅNGA. Alltså, visst, jag kan stå ut med slow-mo i filmer, men det här.. det här är jävlar mig överkurs. När jag sitter och spelar filmen i 3x hastigheten och börjar känna hur dampet kommer krypande då vet man (iaf jag) att filmen är seeeeeeeeeeeeeeeeg. Tredje problemet är att storyn är så jävla förutsägbar och tråkig att det inte hjälper filmen någonstans. Varför kallade de inte filmen helt enkelt för Thriller – en seg film?

Filmen innehåller – utöver långdragna och minuterlånga slow-motionsekvenser – även lite, lite våld (typ mot slutet av filmen) och ett par porrstandins under sexscenerna, vilket troligtvis påverkade att filmen blev totalförbjuden i Sverige. Filmen har dessutom en del trivia bakom sig, men den skiter jag i då jag faktiskt bara vill lägga den här dyngan bakom mig och fortsätta mitt liv ungefär som att jag aldrig hört talas om det här skräpet.

Vad än alla ultravåldsfilmnördar säger; se inte den här skiten, för guds skull. Undvik som pesten och låtsas som att du inte ens läst den här recensionen.

1 Comment

Death Wish 1-5 av H

november 22nd, 2009 | Postad i Action, Drama, Film

Dags att se om hela surven. Charles Bronson in the house. Börjar förstås ifrån början med Death Wish nummer ett.

Paul Kerseys fru blir rånmördad samtidigt som dottern blir brutalt misshandlad och våldtagen av bl.a. Jeff Goldblum. Paul och hans svärson kämpar för att komma över händelsen, men det är svårt och New Yorks gator är så fulla av brottslighet att det ständigt gör sig påmint. En kväll blir Paul utsatt för ett rånförsök, men han chansar på ett knytnävsslag och rånaren flyr. En idé formas hos Paul, som sätts i praktiken när han får en pistol som gåva av en kund…

En välgjord, detaljrik och genomtänkt film som var oerhört hård 1974, och är stark än idag. En synnerligen brutal överfallsscen som var klippt i England ända fram till 2006, men oväntat nog inte fick de svenska censorerna att sätta kaffet i vrångstrupen, kanske på grund av filmens seriositet och avsaknad av typiska spekulativa exploationsgrepp. Detta skulle dock ändras till seriens senare filmer…

Death Wish 2Death Wish II tar vid ett antal år efter händelserna i ettan. Exakt när är svårt att fastställa, då de olika filmerna motsäger sig själva. Ettan gjordes 1974 och tvåan 1982, men i tvåan säger man att det var ”fyra år sen”, vilket gör att ettan skulle utspela sig 1978. I fyran säger man senare att tvåans händelser utspelade sig 1981, vilken gör att ettan skulle utspela sig 1977 – men samtidigt säger man att hans första fru dog 1975, vilket backas upp i trean från 1985 där det hände ”för tio år sen”. Anyway.

Paul bor numer i Los Angeles, med en ny flickvän och hans dotter börjar repa sig mentalt. När de är ute en dag blir dock Paul bestulen på sin plånbok, och gänget (med bl.a. Laurence Fishburne) som stal den tar sig till hans lägenhet och våldtar hushållerskan brutalt. Paul och dottern kliver in genom dörren mitt i alltihop, varpå de slår ner honom och kidnappar henne. Paul köper en pistol.

Uppföljaren som åtminstone filmades åtta år senare är lite mer av ett hafsverk. Man kliver inte i några klyschor direkt, men man får inte samma känsla från Pauls upplevelser och hans återsteg in i hämnarvärlden. På det hela taget inte en nämnvärt underhållande eller tänkvärd film.

Den svenska censuren fick dock spader denna gång och vässade saxarna. Först ville man göra inte mindre än 14 klipp på nästan sju minuter! Man ville ta bort i stort sett alla actionscener ur filmen, även enkla slagsmål. Dock överklagade filmbolaget och man lyckades få ner klippen till fem, varav 65 sekunder var ur våldtäktsscenen. I England fick man ännu mer spader och valde att ta bort nästan fyra minuter av våldtäkten, dock försvann inte all denna tid ur filmen då man använde tamare ”alternativa tagningar” för att fylla ut. Den senaste releasen av filmen i England återställde de flesta av klippen, dock saknas fortfarande 26 sekunder av ”sexualiserat våld”. Själv satt jag sadistiskt och kommenterade till min flickvän: ”Det var en dålig porrfilm, det här.”

Death Wish 3Jag tappade kollen på hur många gånger jag sett Death Wish 3 för länge sedan. Jag hade den på piratkopierad VHS när filmen var relativt ny i mittenslutet av 80-talet, och filmer av den actionkalibern var inte lätta att hitta i Sverige.

Paul åker tillbaka till New York av nån anledning, där hans kompis blir rånmördad direkt. Paul anländer bara sekunder innan polisen, som förstås häktar honom. Polischefen känner dock igen honom som hämnaren från den första filmen, och släpper honom fri att knäppa gängmedlemmar bara han rapporterar tillbaka. Gängledaren, som mött Paul i häktet, blir putt När Paul så sakteliga börjar minska på antalet elakingar på gatorna.

Vid den här punkten i filmserien har drama-aspekten helt försvunnit. Vi talar enkelspårig, billig, hård och barnförbjuden action. Så pass hård att den än idag inte blivit godkänd av den svenska censuren, som förbjöd filmen tre gånger trots att distributören själv klippt bort 14 minuter! Även i USA hamnade man i censurtrubbel, då MPAA först ville ge filmen ett X (som numer ersatts av NC-17, och fortfarande är en ekonomisk dödsdom för en film) men detta ändrades till ett R vid överklagande.

Men detta var 1985, och jag är väl inte lika lättimponerad längre. Har man dessutom sett filmen ett tiotal gånger så blir helbilden av filmen lite annorlunda. Det är egentligen först 69 minuter in i filmen som skjutandet börjar på allvar, före det puttrar filmen mest på med allehanda underhållande scener. Vem glömmer spikmattan under fönstret, plankan med tänderna, eller för den delen scenen där Paul går ut och vevar tydligt med en kamera så att han ska kunna testa sin nya pistol på en rånare?

De skådisar man känner igen är dock inte av samma kaliber som Goldblum och Fishburne skulle gå vidare att bli. Istället får vi nöja oss med Martina Sirtis (från Star Trek: The Next Generation) och Alex Winter (Bill S. Preston, esq. från Bill & Ted-filmerna) och birolls-veteranerna Ed Lauter och Martin Balsam.

deathwish4[1]Avståndet kortas ner, och bara två år senare kom Death Wish 4: The Crackdown. En ny regissör har tillsatts eftersom Bronson och de tidigare filmernas regissör Michael Winner bråkat. Winner hade smygfilmat extra blodiga scener och klippt in i trean, vilket inte Bronson gillade. Istället tog man in den då 73-årige (!) regissören J. Lee Thompson, som tidigare jobbat med både Bronson och Chuck Norris.

Paul är tillbaka i Los Angeles, och har återigen skaffat sig en tjej trots att alla han dejtar dör. Tjejens dotter dör av en överdos, och Paul ”tar hand” om knarklangaren. Efter detta kontaktas han av en gubbe, som berättar att hans dotter också dött av droger. Han övertalar Paul att ge sig på knarklangarmaffian. (Spoiler: Gubben är egentligen också knarklangare som vill bli av med konkurrensen.)

En uppfriskande sak är att Pauls tjej inte våldtas, utan bara mördas rakt av liksom. Som vanligt ser vi några kända ansikten bland skurkarna. Den här gången är det bl.a. Danny Trejo i en av sina första roller, samt Mitch Pileggi (Skinner från Arkiv X).

Tyvärr är filmen ganska tråkig. Actionscenerna är inte spännande, trots mycket skottlossning och explosioner. När jag sist såg filmen var det den klippta svenska videoutgåvan, som efter två totalförbud var klippt med nio minuter för att censuren skulle godkänna den. Jag tror faktiskt inte det finns så mycket action i filmen. Videoutgåvan måste vara ett rent drama.

Death Wish 5Det skulle dröja hela sju år innan Death Wish V: The Face Of Death kom, 1994. Att man under så lång tid inte kunde komma fram med nåt bättre än det här är förbluffande, och det hade nog varit lika bra att lägga av.

Givetvis har Paul skaffat sig en ny tjej, dock med en psykopatisk ex-man som använder hennes modebolag till att tvätta pengar. Efter att hon givetvis blivit misshandlad och sedan mördad så plockar Paul fram pistolen igen. Väldigt lite action följer.

Del fem i serien är ganska tråkig. Det är inte skådisarnas fel i alla fall, och Michael Parks som spelar skurken är precis lagom mycket vidrig. Dock är redigeringen väldigt tråkig och vi bjuds på ett flertal långa, långa tagningar där det egentligen inte händer någonting. Actionscenerna är mycket taffliga och ingen verkar kunna träffa nånting med sina vapen. Tre personer med automatvapen misslyckas med att träffa Paul på mindre än en meters avstånd, och kliver sen in i ett rum där någon klättrar ut genom takfönstret – och skjuter hejdlöst MOT VÄGGEN. Skräpfilm. Dessutom Bronsons sista film att ha biopremiär. What a way to go.

Summering då: Death Wish 1 är en bra och hård seriös film, och Death Wish 3 är en bra och hård puckoactionfilm. Ignorera resten.

1 Comment

Phantom of the Paradise av H

december 15th, 2007 | Postad i Drama, Film, Musik

Phantom of the ParadiseSwan är en demonproducent vars like världen aldrig sett. Han har till och med uppfunnit hela musikgenrer. När den eccentriske mannen håller en audition för att hitta premiärlåten till sin nya klubb Paradise, finner han den hos artisten/kompositören Winslow Leach. Swan lurar av Leach hans noter, men när Leach avslöjar planen blir han jagad och svårt deformerad i flykten. Han återvänder bakom en mask, och de båda skriver ett demoniskt kontrakt. Leach skriver en kantat baserad på Faust till sångerskan Phoenix’ vackra röst, medan Swan i hemlighet gör om det hela till en rockopera.

Om jag inte visste det från början skulle jag aldrig i mitt liv kunnat gissa att Brian De Palma gjort Phantom of the Paradise. Det är mer som en återhållsam John Waters-film, kanske korsat med lite Terry Gilliam och lite 70-tals David Bowie. Det är smått psykedeliskt, men absolut en sevärd och underlig liten film.

No Comments

Mr. Majestyk av H

mars 9th, 2006 | Postad i Action, Film

Mr MajestykBland filmer om meloner är Mr. Majestyk den bästa. Ingen annan film har en hjälte som kämpar med sitt liv som insats enbart för melonernas skull. 70-talet bjöd på ett par filmer med melontema, mest noterbart Contos Eroticos, en kortfilmssamling baserad på Playboy-historier där en man blir upphetsad av och har sex med en melon.

Charles Bronson är hr. Majestyk, en melonodlare med en jätteskörd. Han får problem med en lokal gangster som försöker tvinga på Majestyk billig arbetskraft. Majestyk har större respekt för sina meloner och vill att de vanliga arbetarna ska få plocka dom. Gangstern blir arg och Majestyk hamnar i finkan för ”handarbete med gangster”. Majestyk blir lessen för han vill ju plocka sina meloner! I en fångtransport möter han Farbror Elak, och när de rymmer från transporten försöker Majestyk byta Farbror Elak mot sin frihet med polisen, så han kan åka och plocka melonerna. Farbror Elak blir jättearg och går ihop med Gangstern, och så skjuter de ihjäl massor av meloner för att hämnas. Majestyk blir sketaarg och i slutet nitar han allihop.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud