Helt Perfekt Glob

Network av J

Under 1970-talet är terroristers våld det som står i fokus på TV-stationernas nyhetsrapportering varje kväll och företagsstrukturen hos UBS Television Network håller på att förändras. Samtidigt får Howard Beale (Peter Finch), UBS’ åldrande nyhetsankare, veta att han har fått sparken då hans tidigare starka tittarsiffror har sjunkit. Beale i sin tur reagerar på ett högst oväntat sätt, vilket i sin tur sätter en boll i rullning som inte bara påverkar Beale utan även hans medarbetare Max Schumacher (William Holden) och Diana Christensen (Faye Dunaway) och det TV-nätverket de jobbar för.

Network är en sån där film jag har sett klipp ur genom åren och som jag alltid har varit nyfiken på, vilket kanske gav mig högre förväntningar på filmen än vad jag borde ha haft. Visst, filmen är välspelad och dess budskap – att TV fördummar allmänheten och att man inte ska tro på precis allting man blir matad med – är i mitt tycke klockrent. Samma budskap hade ju, som bekant, kunnat appliceras på det fenomen vi har idag som inte fanns då; internet.

Med allt det sagt tycker jag att filmen är på tok för lång. Subploten mellan karaktärerna Max och Diana hade kunnat kortats ned ordentligt – eller slopats helt – då den tillför minimalt till filmens berättelse, även om den antagligen är menad att visa vilka skillnader det kan finnas mellan nytt och gammalt blod inom en bransch. Det hela resulterar i ytterligare speltid som mest känns som onödig utfyllnad.

Filmen har sina stunder då den briljerar (jag tänker i första hand på de scener där Peter Finch fram för sina monologer på ett närmast besatt sätt), men den blir ärligt talat långtråkig tack vare sin onödigt långa speltid. Hade filmen varit mellan nittio och hundra minuter lång istället för hundratjugo hade jag nog kunnat uppskatta den en aningen mer än vad jag gjorde.

Jag uppskattar vad filmen har att säga och tycker att filmen är välgjord, välspelad och att när den väl är bra så är den riktigt bra. Det den faller på är dess uppblåsta speltid.

The Food Of The Gods av J

Den amerikanske football spelaren Morgan (Marjoe Gortner) och två av hans vänner beger sig iväg på en jaktresa på en kanadensisk ö när en av dem plötsligt dör i en mystisk djurattack. Efter att ha undersökt saken närmare upptäcker han att hela ön kryllar av djur som på något sätt har vuxit till gigantiska storlekar – bland annat en stor hord med hungriga råttor…

Elva år efter att han regisserade den urusla sci-fi ”komedin” Village Of The Giants skrev Bert I. Gordon ett manus löst baserat på samma roman som Village Of The Giants – H.G. Wells’ The Food Of The Gods and How They Came To Earth – och regisserade filmen, The Food Of The Gods. Till skillnad från Village Of The Giants är The Food Of The Gods en underhållande film tack vare dess spänning (även om konceptet är väldigt korkat och löjligt), en stor dos cheese och skådespelarinsatser som överlag faktiskt är ganska bra. De flesta av karaktärerna är sympatiska (i synnerhet Gortner’s karaktär) och även om effekterna ser gräsliga ut så fanns det ändå en viss charm med dem här till skillnad från Village Of The Giants.

Jag gillade The Food Of The Gods mer än vad jag faktiskt trodde att jag skulle göra och ger den en tumme upp. Rekommenderas om man är sugen på cheese från 70-talet.

Squirm av J

Under ett kraftigt åskoväder i den sömniga lilla fiskestaden Fly Creek, Georgia, rasar en elledning ned på den blöta marken nedanför och skickar starkström rakt ner i backen – vilket i sin tur gör maskarna som finns där under fullkomligt galna. Dagen efter anländer Mick (Don Scardino) från New York för att besöka sin nya flickvän Geri (Patricia Pearcy) som är bosatt i Fly Creek. Efter att de hittat kvarlevorna av en bekant till Geri börjar paret att ana att någonting mycket underligt pågår i den sömniga lilla staden, vilket de snart får bekräftat då de inser att staden är under attack av hundratusentals hungriga maskar…

Squirm (eller Maskarna i Sverige) är en nature takes revenge skräckfilm från 1976, skriven och regisserad av Jeff Lieberman – som skulle gå vidare några år senare med slasherklassikern Just Before Dawn. Hade det inte varit för att min kära gamla mor pratat med mig om den här filmen för några år sedan hade jag troligen aldrig köpt hem den på Arrow bluray/dvd-kombo. Jag gillar förvisso en handfull titlar från det glada 70-talet och det gjordes några odödliga klassiker under det årtiondet (Dawn Of The Dead och Alien exempelvis), men personligen föredrar jag 80-talets utbud av klassiska skräckfilmer. Nature takes revenge skräckfilmer brukar variera mycket i kvalité, speciellt de som gjordes under 70-talet. Squirm hör till den skaran filmer som är riktigt bra och jag ångrar inte en sekund att jag la ner tiden att titta på filmen.

Jag gillar hur de tagit ett så pass löjligt koncept som mördarmaskar och gjort en seriös skräckfilm av det hela. Visst finns det en gnutta humor inslängt och filmen blir smått cheesig på sina ställen, men är överlag seriös. Jag kan säga att den till och med blir lite småspännande på sina ställen och för att vara en film från 1976 blev jag ganska förvånad över hur grafisk den blir på sina ställen. Skådespelarna är riktigt bra, speciellt Scardino och Pearcy i de två huvudrollerna. Effekterna är imponerande och de står överlag sig väldigt bra än idag (så när som på en och annan grej som ser lite plastiga ut).

Jag gillar Squirm. Den både underhöll och fängslade mig som tittare genom att det nästan hela tiden hände något och även om filmens koncept är, i min mening, sjukt löjligt så fungerar det perfekt. Se den. Rekommenderas.

Communion av J

Alice Spages (Paula E. Sheppard) är en tillbakadragen tolvårig flicka som bor tillsammans med sin mor, Catherine (Linda Miller), och hennes yngre syster, tioåriga Karen (Brooke Shields). Karen får mestadels deras moders uppmärksamhet medan Alice allt som oftast blir utelämnad från strålkastarljuset. Men när Karen hittas brutalt mördad i kyrkan precis innan hennes första nattvard riktas alla misstankar mot Alice. Saker och ting tar en ännu mer komplicerad vändning när fler av Alice’s familjemedlemmar och grannar i hennes lägenhetshus blir attackerade. Kan verkligen en tolv år gammal flicka vara kapabel till sådana här handlingar eller är det någon annan med en förvriden plan att ödelägga hennes familj?

Communion (som troligtvis är mer känd som Alice, Sweet Alice – eller Holy Terror i vissa länder) är en proto-slasher från 1976 som jag minns från mina tidiga dagar av skräckfilmstittande. Inte för att jag tyckte om den utan för att jag såg ungefär halva filmen innan jag gav upp och slängde i en våldsammare film i VHS-spelaren istället för det inspelade bandet jag hade filmen på. Communion är nämligen en slow burn; en film där skräcken kommer krypande istället för att den slängs i ansiktet på tittaren, vilket jag var allergisk mot i mina tidiga dagar som skräckfilmstittare.

Nu när jag (äntligen) har sett hela Communion (på 88 Films’ dvdutgåva under Alice, Sweet Alice namnet) från början till slut och med ett x antal år på nacken som inbiten skräckfantast (för att inte tala om slasherfan) så tycker jag att det är en okej film. Den är som sagt (väldigt) långsam och emellanåt hade jag smått svårt att hänga med i vad som hände tack vare att mina tankar seglade iväg åt ett annat håll än filmen.

Skådespelarinsatserna varierar. Större delen av dem är bra, men Paula E. Sheppard är fruktansvärd i rollen som Alice och Jane Lowry (som spelar karaktären moster Annie) gör förvisso ett rätt hyfsat jobb i sin rollsättning, men gode gud vilken irriterande kärring. Att de dessutom avslöjar vem som är bakom masken trettio minuter innan slutet dödar spänningen fullständigt (för mig) och även om slutet är hela filmens höjdpunkt så är jag inte helt nöjd med det valet…

Jag skulle inte kalla Communion för ett mästerverk, men den har sina stunder och är överlag en ganska förbisedd film. Står man ut med att den inte är perfekt på alla sätt och vis och vill se en hygglig (och bitvis ganska brutal) slasherfilm från eran innan uttrycket myntades tycker jag absolut man kan ge Communion/Alice, Sweet Alice en chans.

The Omen av J

Robert (Gregory Peck) och Katherine Thorn (Lee Remick) verkar ha allt. De är lyckligt gifta och de har en stadig ekonomi tack vare Robert’s jobb som diplomat, men de vill inget hellre än att få barn. Under ett besök i Rom, Italien, den 6 Juni 1966, klockan 6 på morgonen, föder således Katherine deras son – som dessvärre visar sig bli dödfödd. Robert blir kontaktad av en präst vid sjukhuset som erbjuder dem att ta en frisk nyfödd pojke vars moder precis har dött i barnsäng. Utan att berätta för sin fru tackar han ja till erbjudandet. Pojken ges namnet Damien. Detaljerna kring barnets födsel förblir hemliga.

Efter att Robert fått tjänsten som den amerikanska ambassadören i Storbritannien flyttar familjen Thorn till London. Fem år senare börjar mystiska dödsfall och märkliga omen att inträffa kring familjen, vilket gör att Robert sakta men säkert blir varse om att gossen han tog med sig från det italienska sjukhuset inte är som alla andra pojkar och om den fruktansvärda ondska som ruvar bakom Damien’s (Harvey Stephens) oskyldiga ansikte…

Jag såg den brittisk-amerikanska samproduktionen The Omen för runt tjugo år sedan för första gången efter att jag hade spelat in den på en VHS-kassett under natten (vilket jag alltid gjorde när det gick skräckfilm på de TV-kanaler vi hade då, vilket inte var speciellt ofta tyvärr). Jag minns så klart inte vad jag tyckte om den då men det är ändå en film som har lyckats hänga kvar hos mig sedan dess och jag vill minnas att jag såg om den för runt en femton eller så år sedan. Hur som helst var det nu dags att återigen titta på den här klassiska skräckfilmen och även om den har fyrtio år på nacken i år så håller den sig faktiskt väldigt bra. Skådespelarna är riktigt bra (även om jag tycker det är lustigt att Gregory Peck har samma ansiktsuttryck igenom hela filmen oavsett situation) och filmen har en fin stämning rakt igenom, även om det aldrig blir nämnvärt läskigt. Effekterna är helt okej och ganska standard för en film från 70-talet, även om de används ganska sparsamt.

Även om jag i regel brukar springa skrikande från filmer där citat ur bibeln och en massa snack om hallelujah står i fokus så tycker jag om The Omen och anser, likt många andra, att det är en klassiker som man måste se minst en gång innan man går i graven. Rekommenderas.

Eaten Alive av J

Judd (Neville Brand) driver det lilla nedgångna hotellet Starlight Hotel som ligger belagt intill ett träsk i utkanten av en liten amerikansk håla. Det är bara ett problem; Judd är fullkomligt galen och råkar lämpligt nog ha en krokodil boende i träsket intill hans hotell som äter mer eller mindre allt, vilket hans gäster ganska snart blir varse om…

Två år efter att han chockade världen med The Texas Chain Saw Massacre kom Tobe Hooper tillbaka med nästa film som blev minst lika omtalad; Eaten Alive, från 1976. Eaten Alive har blivit släppt under flera olika titlar så som; Slaughter Hotel, Brutes And Savages, Horror Hotel, Horror Hotel Massacre, Legend Of The Bayou, Murder On The Bayou, Starlight Slaughter och Death Trap (som också var dess arbetstitel). Filmen var givetvis också en av de filmerna som blev inplockad på Englands Video Nasties lista, men var en av de filmerna som inte blev åtalad och släpptes först oklippt på bio för att sedan släppas med tjugofem sekunder klipp 1992 och släpptes slutligen oklippt år 2000. Filmen ska även vara väldigt löst baserad på fallet kring Joseph D. Ball aka Joe Ball, som inträffade under 1930-talet.

Även om fokuset ligger mestadels på Neville Brand’s karaktär Judd får vi även se Carolyn Jones (Morticia Addams i 60-talets serie om Familjen Addams), Marilyn Burns (som medverkade i The Texas Chain Saw Massacre), Kyle Richards (som två år senare gjorde en liten roll i Halloween), Janus Blythe (som senare medverkade i The Hills Have Eyes filmerna) och Robert Englund (som här gör en tidig roll innan han blev världskänd som Freddy Krueger i Elm Street filmerna) i varierande stora och små roller.

Jag vill minnas att mitt tioåriga jag såg den här filmen på en klippt hyr-VHS med dess arbetstitel Death Trap prydd på fodralet, tillsammans med en ”coolt” ritad zombieaktig figur på framsidan. Jag har något väldigt, väldigt svagt minne att denna utgåva var utgiven av det obskyra House Of Horror bolaget som givit ut sunkiga utgåvor på gamla skräckfilmer (jag har några i mina ägor, så som Demons 1 och 2 på dvd till exempel). Hur som helst; jag gillade givetvis inte filmen. Vad jag minns tyckte jag att den var otroligt seg, händelselös och tråkig. Rent skräp, så att säga.

Nu när jag har sett om den efter närmare nitton år (och oklippt den här gången) så tycker jag att filmen håller.. sisådär. Filmen är otroligt seg på sina ställen och att flera scener involverar Neville Brand som stapplar runt och svamlar en massa osammanhängande skit blir väldigt snabbt gammalt och tråkigt. Neville Brand gör dock en otroligt bra prestation i sin rollsättning som Judd och karln ser helt från vettet ut från första stunden man ser honom. Att se Robert Englund i en väldigt tidig roll och pre-Freddy Krueger är småkul då jag inte sett så många filmer med honom innan hans första prestation som den legendariske skräckikonen. Filmen har hur som helst sina stunder och levererar en del gore (exempelvis en lie igenom en hals) här och där och visar troligtvis en av tidernas mest omotiverade nakenscener där en kvinna klär av sig på sitt rum, traskar runt lite och klär sedan på sig igen utan att det leder någonstans överhuvudtaget.

Överlag är inte Eaten Alive en speciellt bra film egentligen. Det är en kultklassiker med ett stort K och har sin följarbas, men jag själv tycker att det är en ganska mossig slasher från mitten av 70-talet som bör ses en gång, fast kanske inte fler gånger än så. Den har sina stunder här och där, men det är inte tillräckligt för att jag ska springa benen av mig för att se om den.

Lager SSadis Kastrat Kommandantur (aka SS Experiment Love Camp) av J

Det är i slutskedet av andra världskriget och nazisterna har upprättat ett hemligt läger, kommenderat av överste von Kleiben (Giorgio Cerioni), där kvinnliga krigsfångar tvingas att medverka i sexualmedicinska experiment – allt för att Tredje Rikets fortplantning ska betryggas för all framtid. Bakom murarna står doktorerna redo att föra samman de intagna med sex handplockade elitsoldater, medan de kvinnor som vägrar att spela med snabbt får smaka på nazisternas tortyr som alltid leder till en sak; döden. Överste von Kleiben döljer dock ett väl förborgat motiv till hemskheterna efter en personlig tragedi, vilket mycket väl kan leda till hans fall.

Jag har i flera år funderat på att ta mig en närmare titt på några av 70-talets nazisploitationfilmer och varför inte börja med en av de mest kända? Lager SSadis Kastrat Kommandantur – eller SS Experiment Love Camp som den hette utanför Italien – är en av de mest kända nazisploitationfilmerna som gjorts, men är samtidigt också en av de filmer som sparkade igång Video Nasties listan i England under 80-talet tack vare dess omslagsbild. Filmen blev 1982 bannad från England som en Video Nasty och släpptes inte utan klipp förrän år 2005 av BBFC med följande kommentar; ”Innehållet av filmen är i själva verket väldigt milt och dåligt utfört. Om något, var det filmens titel och dess original omslag som ledde till svårigheter, snarare än dess innehåll. Filmens idé kan, så klart, vara stötande för vissa men det är inte en tillräckligt god anledning till att klippa eller avvisa den. Vi skulle bara klippa eller avvisa en film för vuxna om dess innehåll var illegalt eller vådligt. ”SS Experiment Love Camp” är varken illegal eller vådlig, utan bara smaklös.” Filmen blev året därpå släppt med nytt omslag.

Lager SSadis Kastrat Kommandantur är hur som haver en riktig skitfilm. Filmen är i runda slängar 90 minuter lång och det händer absolut ingenting av intresse igenom hela filmen. Emellanåt fick jag lov att titta på klockan för att se om tiden hade stannat. Det våld som förekommer är till större delen av sexuell natur men är samtidigt så uselt framfört att jag har svårigheter att ens ta filmen seriöst (trots det allvarliga temat). Jag skulle tro att den som tar illa vid sig av den här filmen har suttit inlåst i en skrubb de senaste 20 åren eller är en fanatisk extremfeminist som inte har något bättre för sig än att gnälla över en film som är närmare 40 år gammal och som ser alla män som ”översittare” och dylikt. Hade filmen å andra sidan kommit idag hade den troligtvis inte bara varit mer trovärdig, den hade troligtvis också varit betydligt mer grafiskt anstötande än vad den är.

Skådespelarna är hyfsade, men dubbningen är å andra sidan fruktansvärd. Ljudvolymen (i alla fall i den varianten jag såg) var något av det sämsta jag har hört också; röstvolymen var sänkt till botten och musikvolymen låg i topp, så när de pratade och det var nåt plinkplånk i bakgrunden hörde jag knappt vad fan de sa.

När jag tittar på film förväntar jag mig att inte hålla på att somna av tristess, vilket jag gjorde under min tittning av den här skiten. Kultklassiker eller inte, Lager SSadis Kastrat Kommandantur (eller SS Experiment Love Camp) är en jävla skitfilm från 70-talet som säkerligen till större delen har fått sin status tack vare sin plats i Video Nasties listan – hur skulle den här dyngan annars bli ihågkommen…?

Carrie av J

Carrie White (Sissy Spacek) är en blyg ung kvinna som inte har det lätt. Hon är klassens hackkyckling och ses som ett freak av alla runt henne, samtidigt som hon har en fanatiskt kristen mor där hemma. Efter att hennes klasskamrater retar henne för hennes förskräckta reaktion av hennes totalt oväntade första mens börjar klasskamraten Sue (Amy Irving) att tycka synd om henne och får Tommy (William Katt), hennes pojkvän och en av skolans hunkar, att bjuda ut Carrie till skolbalen. Samtidigt börjar Chris (Nancy Allen), som blivit avstängd ifrån skolbalen för hennes fortsatta aggressiva beteende efter mobbningen av Carrie, att planera ett trick för att skämma ut Carrie inför hela skolan. Det hon inte vet är att Carrie besitter en udda förmåga – och att man inte vill göra henne arg…

Carrie från 1976. Mja.. här har vi väl mer eller mindre en kultklassiker som de flesta anhängare till Stephen King har sett minst en gång – och som väldigt många gillar. Jag själv tycker att det är en okej film, men tycker samtidigt att den är nästintill bedrövligt långsam. Det händer inte så där fruktansvärt mycket förrän fram mot slutet av filmen när det är i runda slängar en så där 20, 25 minuter kvar eller så. Innan dess pratas det mest och handlingen byggs upp sakta men säkert till klimaxet i slutet av filmen. Skådespelarna är bra och Sissy Spacek är fantastisk som Carrie och John Travolta är härligt sliskig i en tidig roll. Effekterna ser bra ut för att vara så pass gamla som de är och emellanåt (mot slutet) imponerar faktiskt en och annan grej.

Den må vara en klassiker, men om man inte orkar sitta igenom över 60 minuter kackel så är nog inte Carrie en film att rekommendera.

The Killer Elephants av H

Idag kan ni läsa om ”Biljakter, skottlossning, fajter och elefanter” i min recension av ”The Killer Elephants” som publicerats på DVDKritik.se

Hand of Death aka Countdown in Kung Fu av H

Tidig John Woo-film från den tid då han var Golden Harvest springpojke som regisserade filmer på befallning. En då nästan okänd Jackie Chan framhävs idag som den stora stjärnan, men har egentligen bara en biroll. Istället är det ingen annan än Tan Tao Liang – mer känd som ”Flash legs” – som har huvudrollen. Filmen har dessutom flera klassiska skådisar i olika roller, t.ex. James Tien, Sammo Hung (med enorma löständer) och mitt i filmen får Yuen Biao en pil rakt i bröstet och stendör.

Filmen börjar svagt med ganska dåliga actionscener, då folk mest får slåss mot dåligt tränade stuntmän, men det förbättras ju längre filmen går och huvudrollerna får chans att mötas. Inte en av historiens bästa kung fu-filmer direkt, men det går definitivt att ana John Woos inflytande över filmen med fokus på brödraskap och så vidare. Dugligt.