| Subcribe via RSS

The Hills Have Eyes av J

november 29th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The Hills Have EyesEn familj som är på väg till Kalifornien lyckas krascha sin bil i ett ödsligt område ute i öknen som används av militären för att provskjuta kärnvapen. De bestämmer sig för att splittra på sig för att försöka finna hjälp, men inser efter mörkrets intrång att de inte är ensamma.

Jag tror inte The Hills Have Eyes behöver någon närmare presentation egentligen. Det är en klassiker som man ska ha sett om man är ett fan av skräckfilm helt enkelt. Jag själv tycker att filmen står sig hyfsat när det kommer till skådespeleri och berättelse trots att den är nära fyrtio år gammal (i skrivande stund), men är samtidigt bristfällig och utdaterad här och där. Exempelvis blir det aldrig nämnvärt spännande och skräcken i filmen känns ganska förlegad; den är helt enkelt inte läskig år 2015. Slutet var nog tyvärr det som överraskade mig mest då hela filmen slutar otroligt abrupt och lämnar tittaren med fler frågetecken än svar.

Nåja. Det är som sagt en klassiker och är något man måste se om man är en skräckfantast och den, tillsammans med The Last House On The Left, banade vägen för den nyligen avlidne Wes Craven – som senare gjorde filmer som A Nightmare On Elm Street, The People Under The Stairs och Scream. Tack för allt Wes, vila i frid.

No Comments

Ultimo mondo cannibale (aka Last Cannibal World) av J

maj 16th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

Ultimo mondo cannibale (aka Last Cannibal World)En grupp anställda från ett oljeföretag skickas iväg till den filippinska ön Mindanao för att undersöka ett nytt fynd. Efter en misslyckad landning mitt ute i djungeln finner de att lägret de skulle till ligger öde. De bestämmer sig för att övernatta i planet och försöka flyga därifrån morgonen därpå. Under natten försvinner en av dem och morgonen därpå beger de andra sig ut för att leta i den tjocka, ogenomträngliga djungeln. Dessvärre bebos området av Tashitos, en stam infödingar som lever kvar i stenåldern och som är kannibaler, vilket de snart blir varse om.

Ultimo mondo cannibale från 1977 är den första filmen i Ruggero Deodato‘s kannibaltrilogi och är känd under flera olika titlar. I Sverige hette den De sista kannibalerna, i Danmark hette den Jordens sidste kannibaler, i England hette den Cannibal och i USA har den haft flera olika titlar, The Last Survivor (som är den censurerade versionens titel), Jungle Holocaust och Carnivorus (som är återutgivningstiteln på filmen). Filmens mest kända titel är nog dock Last Cannibal World.

Filmen i sig är helt okej. Den blir lite långtråkig på sina ställen där de envisas med att visa naturbilder och scener där det egentligen inte händer speciellt mycket, men varvar samtidigt med lite spänning och gore (som bland annat involverar djurslakt av riktiga djur). Filmen är mer en (hyfsat) realistisk bild av hur farlig en djungel kan vara än en gore-fest likt många andra kannibalfilmer.

Å ena sidan gillar jag Last Cannibal World, men å andra sidan har den sina långsamma och stentrista stunder också, så den faller någonstans mitt emellan för min del. Helt okej film och en hyfsad start på trilogin, som jag egentligen inte hade några skitstora förhoppningar på.

No Comments

SS Lager 5: L’inferno delle donne (aka SS Camp 5: Women’s Hell) av J

januari 18th, 2015 | Postad i Action, Drama, Film, Thriller

SS Lager 5 - L'inferno delle donne (aka SS Camp 5 - Women's Hell)I slutskedet av andra världskriget anländer en grupp kvinnliga krigsfångar till slutstationen för nazisternas kvinnliga krigsfångar, Läger 5. Gruppen delas upp till att antingen bli sexslavar åt de tyska officerarna eller att användas som försökskaniner i grymma experiment där de nazistiska läkarna försöker hitta ett sätt att råda bot på svåra brännskador. Bland kvinnorna som precis har anlänt finns motståndskvinnan Alina (Rita Manna), som snabbt börjar smida planer för en revolt mot lägrets kommendant, överste Strasser (Giorgio Cerioni), och hans mannar samtidigt som Röda armén närmar sig österifrån.

Efter att ha sett Lager SSadis Kastrat Kommandantur (eller SS Experiment Love Camp) satte jag mig för att se SS Lager 5: L’inferno delle donne (eller SS Camp 5: Women’s Hell som den bland annat är känd som utanför Italien). Bara någon minut in hajade jag till och insåg att samma skådespelare som var med i SS Experiment Love Camp var med i SS Camp 5: Women’s Hell. Jag tog mig en närmare titt på fodralet där följande text står; ”SS Lager 5 var ett prima exempel på italiensk B-filmsproduktion i andan att slå två filmer i en smäll. Sergio Garrone spelade in filmen direkt efter SS Experiment Love Camp och kunde på så sätt använda både miljöer och ett flertal av skådespelarna.” Efter det kollade jag på IMDB releasedatumen för båda filmerna; SS Experiment Love Camp släpptes den 16 November, 1976 och SS Camp 5: Women’s Hell släpptes den 11 Januari, 1977. Med tanke på att samma skådisar är med i båda filmerna och flera av miljöerna är direkt tagna ur SS Experiment Love Camp så tror jag faktiskt det är så. Det hela påminner lite om Roger Corman och hans filmer The Raven och The Terror, fast det är en annan historia…

När jag väl upptäckte det här anade jag att jag skulle få lov att genomlida ytterligare 90 minuter med precis samma skit som SS Experiment Love Camp och till en början fick jag göra det, men ungefär halvvägs verkar det nästan som att någon bytt ut Sergio Garrone och det börjar faktiskt hända saker som väcker mitt intresse. Det blir nästan spännande bitvis.. men bara nästan. Slutet är hyfsat actionfyllt också, vilket lyfter filmen lite mer.

Den här filmen är ungefär som SS Experiment Love Camp, men blir på något sätt medveten om sina otroliga brister och vänder det hela till något hyfsat sevärt. Jag skulle inte kalla filmen för bra, men den underhåller något så när i alla fall. Jag vill åtminstone inte gå och lägga mig och sova istället för att se klart filmen om vi säger så. Om du av någon outgrundlig anledning ska se någon av de här filmerna tycker jag absolut att du ska se den här framför SS Experiment Love Camp.

No Comments

Eaten Alive av H

april 3rd, 2012 | Postad i Film, Skräck/Rysare

DVDKritik.se kan du nu läsa min recension av Tobe Hoopers rulle ”Eaten Alive”. Go, do that.

No Comments

The Dragon, The Lizard, The Boxer av H

december 27th, 2011 | Postad i Action, Film, Martial Arts/Kung-Fu

En rörig handling om lite folk och lite guld. Diverse actionscener på det. Den här billiga Hong Kong/Filipinska samproduktionen är förstås ungefär som väntat inte något speciellt. Tan Tao Liang som är bra kickare får inte många chanser att visa vad han kan. Man använder sig också samvetslöst av stora portioner av soundtracket till Bond-filmen ”Live and let die”. Vilka som är draken, ödlan och boxaren hade jag ingen aning om innan jag såg postern.

No Comments

Day Of The Animals av J

december 2nd, 2011 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En grupp turister, ledda av vildmarkguiderna Steve Buckner (Christopher George) och Daniel Santee (Michael Ansara), blir avsläppta med helikopter i vildmarken för att vildmarksvandra tillsammans. Det de inte vet är att ozonlagret har blivit så pass tunt att det gör djur som är 5000 fot ovanför havsnivån galna – och att djuren är ute efter dem.

Day Of The Animals (eller Vilddjuren Anfaller som den hette i Sverige) är en urbotat löjlig och stundtals seg skräckis, där skådespelarna (som är riktigt bra) får lov att arbeta med ett manus som till större delen bara känns jävligt utdraget. Filmen är i runda slängar 97 minuter lång och kunde lätt ha kortats ned med runt 20 minuter för att få ett bättre flyt i den. Det som fick mig att uthärda filmen var Leslie Nielsen, som rasistisk översittare och skitstövel. I övrigt en förkastlig film som tagit stryk av tidens gång. Undvik.

Läs också gärna H’s kommentar om filmen.

No Comments

Vilddjuren Anfaller av H

oktober 18th, 2011 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En B-rulle från 1977 där ozonlagret blir så tunt att alla djur blir galna och anfaller. En turistgrupp på vildmarksvandring hamnar i problem, och kan det vara så att effekten även påverkar människorna? En löjlig, ibland seg rulle där det enda nöjet är att se Leslie Nielsen som rasistisk översittare. I övrigt inget att se.

1 Comment

10 Magnificent Killers av H

maj 3rd, 2011 | Postad i Film, Komedi, Martial Arts/Kung-Fu

Två unga män tränas i kung-fu av varsin mästare. Den ena killen har man egentligen ingen aning om vad han har med handlingen att göra förrän mot slutet av filmen. Före det interpunkteras bara handlingen av några klipp från hans träning med sin vänliga mästare.

Den andra killen och hans mästare står däremot i handlingens centrum. De är båda riktigt duktiga – och de vet om det – och de är inte ödmjuka. De lattjar mest runt och kivas med varandra. Av någon anledning skickas tio mördare för att ta kål på mästaren, något som han lätt avvärjer – eller låter sin elev ta hand om.

Actionscenerna avlöser varann tätt inpå och det är mestadels riktigt underhållande. Humorn är rolig och dum, och Bolo med mustasch är alltid positivt. Rekommenderas, och om du har svårt att hitta filmen i en fin widescreen version kan du titta här.

No Comments

V.I.P. av H

februari 1st, 2011 | Postad i Action, Komedi, Martial Arts/Kung-Fu

Den första filmen jag gav mig på ur min senast inköpta bunt med svåråtkomliga asiatiska rullar blev ”V.I.P.” helt enkelt för att den låg överst. Denna indonesiska film från 1977 hör inte riktigt till toppskiktet av kungfu-filmer, och den knapphändiga information som finns om filmen påvisar inte bara filmens nollbudgetrötter utan även det faktum att ingen verkar vilja tillkännage att de sett den. Enligt IMDb har varken regissören eller produktionsbolaget några fler filmer under bältet, och tur är väl det.

Ett skurkgäng samlas i Indonesiens huvudstad Jakarta för att utföra en stöld av nån form av.. juvel eller vad det nu var. Några poliser är dem på spåren, och försöker luska ut vem som är gängledaren samtidigt som gänget bjäbbas lite sinsemellan. Lite action följer.

Originaltiteln är ”Bandit-Bandit Internasional” och visades i USA under titeln ”The Mad, The Mean And The Deadly”. Hur knepiga de titlarna än är, så vet jag inte vad ”V.I.P.” har med saken att göra alls. Titelsättningen verkar vara nåt filmmakarna brytt sig lika mycket om som filmen själv, för är mest folk som lallar runt och tjabbar med varann, interpunkterat med några ganska långa men oftast slapphänta actionscener. Man envisas dessutom hela filmen genom med att referera till den (inte särskilt) svarta killen som ”the negro”.

Även om rollistan innehåller Wai Man Chan och Yasuaki Kurata så kan du lita på att detta är en film du inte behöver se. Trots att den är ”rare”. Kolla in trailern på den här sidan, eller en fightingscen nedan.

No Comments

Scum (1977) / Scum (1979) av J

oktober 20th, 2010 | Postad i Drama, Film, TV

Tre unga killar anländer till en borstal (institution för ungdomsbrottslingar). En av killarna, Carlin (Ray Winstone), har blivit förflyttad dit från en öppen anstalt efter att ha överfallit en skötare och får snabbt klart för sig vad de nya övervakarna tycker om honom. På Carlin’s förra anstalt var han en så kallad ”daddy” – dvs den av de intagna som styr över de andra – och på den nya anstalten finns det förstås redan en ”daddy”, vilket inte riktigt faller Carlin i smaken.

Jag tänker inte gå in något närmare på vad en borstal är, men de som vill ha lite mer information om dem kan kika på H’s recension av Scum, årgång 1979. Scum från 1977 blev skriven för BBC’s Play For Today dramaserie 1977, men tack vare dess våldsamma innehåll blev den stoppad från att sändas och visades inte förens efter regissören Alan Clarke‘s död under 90-talet. Två år efter att TV-filmen blivit inspelad bestämde sig Clarke och manusförfattaren Roy Minton för att spela in filmen på nytt, den här gången som en biofilm – som visades på TV för första gången av Channel 4 1983. Året innan hade borstal systemet skrotats och gjorts om från grunden. Den brittiska moralveteranen (aka moralkärringen) Mary Whitehouse vann till en början sitt rättsfall mot Channel 4 för att ha visat filmen, men Channel 4 vann senare tack vare ett överklagande.

Bioversionen ifrån 79 släpptes först på VHS i UK 1983, men hamnade (självklart) på UK’s video nasty lista och blev förbjuden. Den släpptes senare på DVD i UK av Odyssey och Prism Leisure. Den var digitalt remastrad och oklippt, men i fullscreen och hade bara en trailer och en intervju som bonusmaterial. I USA släpptes en Alan Clarke box som innehöll flera filmer, däribland både BBC TV-versionen och bioversionen av filmen plus kommentatorspår. Prism Leisure släppte 2005 en limiterad 2-disk release i UK. Disk 1 innehöll BBC TV-versionen med kommentatorspår och två intervjuer. Disk 2 hade istället bioversionen tillsammans med kommentatorspår, flera intervjuer, två trailers och annat extramaterial. Och filmen i sig var digitalt remastrad ifrån en widescreen kopia. En Region 0 DVD – som var i princip samma som den i Alan Clarke boxen, men den här gången såld separat ifrån de andra Clarke filmerna – släpptes senare i USA av Blue Underground.

Om vi vrider tillbaka tiden till 1977 och tar oss en funderare på vad som ansågs vara ”för våldsamt för TV” då, så kan vi nog fastställa att Scum ’77 troligtvis var för magstark för den tidens TV-tittare. Det förekommer ganska gott om slagsmål och onödiga handlingar så som en bitchslap för att en karaktär har sagt fel eller öppnat munnen utan att ha blivit tillsagd att tala osv. Men om vi sedan vrider fram klockan till 2010 och vi funderar på vad som anses vara ”för våldsamt för TV” nu, så framstår Scum ’77 som ett dåligt skämt – för nog har det kommit våldsammare TV-filmer än BBC TV-versionen av Scum, efter den. Men samtidigt som våldet i Scum ’77 känns föråldrat så är det ändå en intressant skildring av hur det kan ha gått till på en brittisk ungdomsinstitution för ca 30 – 40 år sedan.

I Scum ’79 vrids emellertid det ganska ”harmlösa” våldet från 77ans årgång upp till snäppet värre och bitvis rynkar jag på näsan och börjar få förståelse för varför filmerna fått sin kultstatus. Många av de gamla skådespelarna är tillbaka i sina gamla roller och har man sett Scum ’77 känner man igen många av ansikten i Scum ’79.

Skillnaderna mellan de båda versionerna är få och de flesta scenerna och sekvenserna i Scum ’79 fanns även med i Scum ’77, med undantag på några få grejer som har antingen blivit ändrade eller laggts till. I Scum ’77 inträffar det exempelvis bara ett självmord, medans i Scum ’79 inträffar det två – varav ett är förvånansvärt blodigt för att vara en dramarulle från slutet av 70-talet.

Om jag skulle behöva välja mellan de två versionerna så skulle jag lätt plocka Scum ’79 före ’77 – mycket tack vare att den känns lite modernare, den är bitvis våldsammare och, ja, det känns helt enkelt som att den är lite bättre än sin TV-föregångare. Missförstå mig rätt; båda versionerna är bra och tankegivande, men samtidigt så känns ’79 mer sevärd än ’77. 4 år efter Scum ’79 kom släpptes även Scrubbers – en ”uppföljare” om unga kvinnor på en borstal, skriven delvis av Roy Minton – som jag kommer undvika att se.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud