| Subcribe via RSS

Virus av J

september 9th, 2018 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Efter att en kemikalieläcka inträffat vid Hope Centre – en organisation dedikerad till att utfodra u-länder – i Papua Nya Guinea skickas ett fyrmannateam med kommandosoldater, ledda av löjtnant Mike London (José Gras), in för att undersöka saken. De springer snart ihop med ett TV-team bestående av den kända reportern Lia (Margie Newton) och hennes kameraman Pierre (Gabriel Renom), som är på jakt efter samma story som soldaterna ska undersöka. De bägge grupperna inser dock snart vad läckan vid Hope Centre orsakat; den förvandlar alla som andas in gasen till köttätande zombies – som i sin tur ökar hela tiden i antalet…

Oh boy… Virus – som likt de flesta andra italienska produktionerna som gjordes under 70- och 80-talet fick en massa olika aka-titlar, så som Zombie Inferno, Night Of The Zombies, Zombie Creeping Flesh och Hell Of The Living Dead – är en italiensk-spansk samproduktion från 1980, regisserad av schlockmästarna Bruno Mattei (under pseudonymen Vincent Dawn) och Claudio Fragasso (som inte fick någon regi credit alls) och skriven av Claudio Fragasso, José María Cunillés (under pseudonymen J.M. Cunilles) och Rossella Drudi (som inte fick någon credit för manusförfattandet).

Med allt det sagt; Virus är inte en bra film. Den är inte ens så dålig att den blir underhållande på grund av det. Filmens speltid på cirka hundra minuter är åt helvete för långt för den här typen av genrefilm. Speltiden är filmens största problem utan tvekan. Hade de klippt ner den med trettio minuter hade det blivit en tightare och troligtvis mer underhållande film än hur den blev. Filmens actionscener är så dåligt och styltigt utförda (för att inte tala om utdragna) att det blir mer en pina att sitta igenom dem än något man kan sitta och skratta åt. Det känns som att varken Mattei eller Fragasso hade en aning om vad de sysslade med när det kom till actiondelarna i filmen. Sen har vi de förbannade inklippen av djur som dyker upp titt som tätt och är enbart där för ren utfyllnad av speltid. Nu räknade jag inte alla gånger de hade klippt in helt meningslösa sekvenser med djur, men det måste ha varit över tio stycken i alla fall – vilket irriterade mig något fruktansvärt.

Skådespelarna är överlag värdelösa, i synnerhet Margie Newton. Karaktärerna är en bunt idioter och likt en del andra italienska zombieproduktioner står de flesta offer kvar där de står när de blir anfallna av zombies – de försöker alltså inte fly därifrån. Dubbningen var ingenting jag störde mig på direkt, men emellanåt kunde man se klart och tydligt att ljudet inte stämde överens med läpprörelserna på skådespelarna – vilket ibland kan bli hysteriskt kul. Ja, alltså inte i den här filmen då, men.. andra.. filmer.. moving on. Effekterna var hyfsade, i alla fall i italiensk skräpfilms mått mätta. Makeupen i filmen kunde ha varit bättre. Jag menar, italienarna är rätt välkända för sina zombiefilmer och de var jävligt duktiga på att göra äckliga och creepy zombies (se bara de i Zombi 2/Zombie Flesh Eaters och Burial Ground/Nights Of Terror/The Zombie Dead), men här känns de flesta zombies som rena hafsverken när det kommer till makeupen…

Medan jag satt och tittade på filmen slog det mig att jag måste ha hört filmens soundtrack någon annanstans. Efter att ha slängt ett öga på fodralet av min dvdutgåva – som är den svenska utgåvan från Njutafilms – insåg jag att jag faktiskt hade rätt; filmens soundtrack är direkt taget ifrån George A. Romero’s klassiker Dawn Of The Dead och den italienska trash-klassikern Contamination, Goblin komponerade musiken i bägge de filmerna och har även fått en credit för det i den här filmen – så musiken är ju i alla fall bra och stämningsfull, synd bara att Mattei och Fragasso valde att sno den från två bättre filmer.

Jag blev faktiskt ganska besviken på Virus. Jag trodde det skulle vara en betydligt mer underhållande zombiefilm än vad den visade sig vara. Den är trashig som fan, ja, men dess speltid är på tok för lång och alla dessa utfyllnadssekvenser i filmen dödar verkligen tempot – och filmens underhållningsfaktor – fullständigt. Skippa.

No Comments

Antropophagus av J

september 3rd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En grupp turister som är ute på segelsemester stöter på tjejen Julie (Tisa Farrow) medan de åker linbana. Julie frågar om hon kan få lift med dem till en intilliggande ö där några vänner bor. Väl på ön finner gruppen att ön ligger öde. Men de är inte ensamma på ön. Någon betraktar dem på avstånd. Någon följer efter dem. Någon vill äta dem.

Jag hade aldrig sett Antropophagus (som har ett flertal olika aka titlar, så som Anthropophagous: The Beast, The Beast, The Grim Reaper, Man-Eater och The Savage Island) tidigare, men jag hade sett klipp från filmen och trailern i flera dokumentärer och visste filmens stora säljpunkter – vilket i stort sett dödade chocken när de scenerna äntligen spelades upp. Hur som helst blev jag ganska förvånad när jag insåg att filmen var en slasherfilm och inte en monster- eller kannibalfilm som jag hade fått för mig att det var. Synd bara att det inte var en särskilt bra slasherfilm…

Filmen är otroligt långsam och det börjar egentligen inte röra på sig ordentligt förrän strax efter en timme in i filmen. När det väl börjar röra på sig blir det inte nämnvärt intressant eller speciellt spännande heller. Jag hade svårigheter att hålla koncentrationen på filmen faktiskt då jag hela tiden började pilla med telefonen istället på grund av att filmen tråkade ut mig. Filmen är väldigt trashig (med usla effekter, en hel del gore och en dubbning som bitvis är skrattretande – speciellt med tyskarna i början av filmen där dubbningen och ljudet är fullständigt off), men inte till den grad att jag kunde sitta och skratta mig igenom hela filmen. Den hade så klart sina stunder då jag la av ett garv men överlag fann jag ingen direkt humor i den.

Skådespelarna är rätt hyfsade för att vara en trashig italiensk slasherfilm från tidigt 80-tal. Tisa Farrow (som medverkade i Lucio Fulci’s Zombi 2 aka Zombie Flesh Eaters) gjorde sin sista film med den här filmen då hon pensionerade sig från att vara skådespelerska efter att filmen var färdigfilmad. George Eastman är ganska grym i psycho-rollen här, även om han har ganska lite skärmtid (i alla fall om man ska jämföra med alla andra som är med i filmen).

Jag hade förväntat mig en betydligt trashigare film än vad Antropophagus visade sig vara då dess regissör, Joe D’Amato (som även skrev manuset under sitt födelsenamn Aristide Massaccesi tillsammans med George Eastman, som även han använde sitt födelsenamn Luigi Montefiori) är välkänd för att ha gjort riktigt trashiga filmer – samt hårdporr. Den är kompetent filmad och skådespelarna fungerar hyfsat, men effekterna ser överlag förjävliga ut och filmens manus är långtråkigt, till den grad att när det väl börjar hända saker i filmen bryr man sig inte längre. Den enda jag skulle rekommendera den här filmen till är någon som vill se alla filmer på England’s Video Nasties lista från 80-talet, ni andra kan gå och titta på något bättre.

No Comments

Paura nella città dei morti viventi (aka City Of The Living Dead) av J

september 1st, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att prästen Fader William Thomas (Fabrizio Jovine) hänger sig på kyrkogården i Dunwich, New England börjar underligheter att inträffa i den lilla staden så som att folk börjar försvinna, flera mordoffer påträffas inom loppet av fyrtioåtta timmar och andra mystiska incidenter.

Samtidigt som Fader Thomas hänger sig sitter Mary (Catriona MacColl) i en seans i New York och får en vision om hur Fader Thomas’ självmord har öppnat en av portarna till Helvetet – varpå hon börjar krampa och dör. Journalisten Peter Bell (Christopher George) får nys om den märkliga händelsen och bestämmer sig för att försöka rota i det hela. Vid ett besök vid Mary’s nygrävda grav upptäcker han att hon bara varit skendöd och räddar henne från kistan hon ligger i. Mary förklarar för Peter vad som inträffade och vad som pågår; om de inte tar sig till prästens grav och förstör hans kropp innan Alla Helgons Dag kommer porten till Helvetet förbli öppen, vilket kommer resultera i att de döda kommer vakna till liv igen för att äta de levande.

Paura nella città dei morti viventi – eller City Of The Living Dead (alternativt Gates Of Hell i USA och Staden Med Levande Döda i Sverige) – är för mig en av Lucio Fulci’s bästa filmer. Det är den första i Fulci’s ”Death Trilogy” (de andra två är The House By The Cemetery och The Beyond). Jag har alltid gillat den här filmen sedan jag såg den på en sönderklippt VHS-kassett jag lånade av en polares bror för omkring femton år sedan och har sedan dess sett om den otaliga gånger på min sunkiga House Of Horror dvd (vars bildkvalité påminner om en taskig VHS-transfer). Den här gången såg jag om den på Arrow’s första bluray släpp av filmen.

Bildkvalitén på Arrow’s släpp var sisådär. Bilden var väldigt grynig på sina ställen och är en av de grynigaste bluray filmer jag har sett tror jag. Det var ingenting som störde mig hur som helst då jag inte är en bildkvalité-nazist. Extramaterialet orkade jag inte gå igenom då blurayen var ganska fullpackad med det. Det är något jag kommer gå tillbaka och kika på vid ett senare tillfälle. Hur som helst…

Paura nella città dei morti viventi står sig förbannat bra än idag. Hela filmen känns som en surrealistisk mardröm där atmosfären är så tung och kompakt att man nästan kan skära i den med en kniv. Med det sagt menar jag inte att filmen är läskig, utan att den har en kuslig och spännande stämning rakt igenom hela filmen med några scener som fortfarande ger mig gåshud (så som sista framen i hela filmen). Det rör nästan hela tiden på sig ända fram till slutkonfrontationen som – i mitt tycke – är ett riktigt antiklimax och ett rejält meh efter all build-up de gjort igenom hela filmen.

Anledningen till det tafatta slutet är lite luddig och varken Lucio Fulci eller Dardano Sacchetti – som skrev manuset tillsammans med Fulci – har rätt ut vad som egentligen hände, men rykten säger att något klantarsle spillde kaffe på negativet och det gick inte att rädda det. Pengarna var dessutom slut, så de fick improvisera ihop slutet helt enkelt. Ett annat rykte angående detta säger att Fulci ändrade sig om hur slutet skulle vara efter att de hade filmat klart filmen, så de fick improvisera ihop ett nytt slut och det här var det bästa de kunde göra. Vad som stämmer och inte stämmer vet jag inte, men jag skulle nog satsa en peng på att nån dumjävel spillde kaffe på negativet då det låter mer troligt än att Fulci skulle ha ändrat sig om slutet efter att de var klara med filmen.

Hur som helst är Paura nella città dei morti viventi/City Of The Living Dead ett mästerverk överlag. Det finns lite att klaga på här och gillar man zombiefilmer (även om de bryter mot ”reglerna” lite grann) så är Paura nella città dei morti viventi ett givet val för en filmkväll. Rekommenderas varmt.

No Comments

New Year’s Evil av J

december 31st, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

new-years-evilNyårsnatten börjar närma sig och den mest berömda punk-rock ikonen inom TV Diane Sullivan (Roz Kelly) håller i en nedräkning inför det nya året där det hela firas med musik och festande. Allt går bra fram till det att Diane får ett telefonsamtal från en främling som kallar sig för ‘Evil’ som berättar i livesändning att han kommer att mörda en kvinna varje gång tolvslaget inträffar i varje tidszon i USA och att han har utsett henne till att bli det sista offret…

New Year’s Evil är en slasherfilm som släpptes 1980 och är en av många slasherfilmer som undgått mig genom åren, fram till nu. Hela filmen skriker tidigt 80-tal med stora frisyrer, ett mode som varit utdött i årtionden och okända new-wave rockband som får några minuter framför kameran i en handfull scener som troligtvis var mest menade som utfyllnad för att fylla ut speltiden på filmen. Charmen finns här och det bjuds även på en skopa cheesighet på sina ställen även om det aldrig blir direkt överväldigande.

Jag blev ganska förvånad när jag insåg att filmen faktiskt var ganska välspelad. Det är inga Oscarsnomineringar vi snackar om här men för att vara en halvcheesig slasherfilm från tidigt 80-tal var skådespelarinsatserna väldigt bra. Effektmässigt bjuder inte filmen på jättemycket direkt. De flesta morden inträffar utanför kameran, varpå man får se vad som hänt i efterhand (vilket på sätt och vis sumpar hela meningen med en slasherfilm när jag tänker efter). Hur som helst så lyckades filmen på något underligt vis charma mig och jag gillade den. Den är verkligen inte perfekt, men den har sina stunder och var överlag underhållande.

Jag ger New Year’s Evil en rekommendation och kommer troligtvis se till att det blir en tradition här hemma att se den kring nyår varje år framöver nu.

No Comments

To All A Goodnight av J

december 9th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

to-all-a-goodnightDet är juluppehåll vid flickskolan Calvin Finishing School och en handfull studenter som stannat kvar på skolan har planer att ha en fest medan skolans rektor är borta över julhelgen. Senare på kvällen dyker en grupp killar upp för att medverka i festligheterna och det ser ut att bli en fröjdefull jul för gruppen…. fram tills det att ett psykfall iklädd en tomtedräkt dyker upp och börjar ha ihjäl dem en efter en. Vem är galningen? Vad är dennes motiv? Har det någonting med nollningen som gick snett två år tidigare att göra?

To All A Goodnight är en lågbudget slasher (med en budget på cirka sjuttiotusen dollar) som fick en limiterad release till biografer den 30 Januari 1980 i USA av Intercontinental Releasing Corporation som har vissa likheter med Friday The 13th som släpptes senare samma år. Filmen släpptes 1983 på VHS i USA av Media Home Entertainment och släpptes slutligen på dvd och bluray av Scorpion Releasing med licens av MGM (som för närvarande äger rättigheterna till filmen) den 21 Oktober 2014. I regissörsstolen satt ingen mindre än David Hess, mannen som spelade ungefär samma karaktär i både Wes Craven’s The Last House On The Left och Ruggero Deodato’s House At The Edge Of The Park (eller La casa sperduta nel parco som den heter under dess italienska originaltitel). Hur som helst…

Det märks ganska väl att det inte direkt fanns någon större budget bakom filmen och att de i mångt och mycket fick lov att använda sig av det lilla de faktiskt hade att tillgå. Resultatet är hur som helst förvånansvärt underhållande för vad det är. To All A Goodnight är en cheesig och stundtals väldigt tafatt popcorn-slasher som avnjutes bäst med gott sällskap som man kan dela några härliga gapskratt tillsammans med, för läskig är ju knappast filmen…

To All A Goodnight är inte en felfri film och lider av ett visst tempoproblem tack vare en massa dialogscener som inträffar ungefär halvvägs igenom filmen. Den sista akten av filmen rycker dock upp filmen och avslutningen gjorde mig smått förvånad. Jag var inte alls beredd på att de skulle gå den vägen de gick, om vi säger så. Jag gillar hur som helst den här cheesiga julslashern och ger den en rekommendation. Ska du ha tag i ett exemplar lär du dock importera filmen från staterna och ha tillgång till en regionfri spelare, antingen dvd eller bluray.

No Comments

The Fog av J

augusti 21st, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The FogLegenden säger att den lilla kuststaden Antonio Bay, Kalifornien, byggdes 1880 på blodspengar. Den rike spetälske Blake köpte sig segelfartyget Elizabeth Dane och seglade tillsammans med sin besättning för att forma en spetälsk koloni i närheten av Antonio Bay. Men medan de seglade genom en tjock dimma blev de avsiktligt lurade av en campingeld på stranden varpå de styrde skutan mot ljuset och kraschade henne in i de omkringliggande klipporna.

Nu, hundra år senare, håller invånarna i Antonio Bay på att fira hundraårsjubileumet för grundandet av deras stad, samtidigt som en tjock dimma utvecklar sig ute på vattnet och som rör sig snabbt mot land…

Det här var första gången jag såg John Carpenter‘s The Fog. Jag vet att det är en klassiker men jag har aldrig tagit mig tiden till att se den, förrän nu då. Hur som helst kan jag förstå varför folk tycker att det är en bra skräckfilm och en klassiker, men jag tycker samtidigt att den förlitar sig lite mycket på att vara långsam och att det ska på så vis bygga stämning och vara spännande. Filmen har förvisso stämning, men det är i stort sett allt. Jag kände aldrig att den blev nämnvärt spännande eller läskig (likt Carpenter’s Halloween och The Thing). Det kändes liksom aldrig som att huvudkaraktärerna var i någon större fara – inte ens i slutet, som jag personligen tycker kunde ha varit längre och mer klimatiskt än vad det är.

Det som räddar filmen är som sagt dess stämning, men också bra skådespelare (så som Jamie Lee Curtis, Janet Leigh och Tom Atkins för att nämna några) och den klassiska Carpenter-komponerade musiken som oftast är en fin touch i hans filmer.

Nåväl, på det stora hela tycker jag att The Fog var en bra film men att den samtidigt inte riktigt nådde upp till allt jag har hört om den. Den får en marginell rekommendation från mig.

No Comments

Contamination av J

juli 9th, 2016 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

ContaminationNär ett fraktfartyg anländer till New York’s hamn får inte kustbevakningen någon respons från dess besättning varpå en grupp poliser och en läkare kliver ombord för att undersöka saken. De upptäcker snart att hela besättningen är döda; deras kroppar är sönderslitna, in och utvända av en okänd kraft. I fartygets lastrum finner de lådor av självlysande, pulserande gröna ägg. Det står snart klart att äggen inte har sitt ursprung på den här planeten och att någon har planer på att odla fram dem här på Jorden. Men vem? Och varför?

Samma år som skräpfilmen Alien 2 sulla Terra släpptes kom ytterligare en sorts rip-off av Alien från Italien (och forna Västtyskland i det här fallet) i form av filmen Contamination, som släpptes klippt i USA under titeln Alien Contamination och i Italien fick den titeln Contamination – Alien arriva sulla Terra. Men till skillnad från Alien 2 sulla Terra är Contamination en ganska välgjord och bra film, även om effekterna ser ganska utdaterade ut – speciellt när man tittar på filmen på bluray, vilket får mig att tro att den troligtvis gör sig bäst på en dassig VHS-kassett. Men även om effekterna är utdaterade är det inte direkt något som stör, det gör filmen lite cheesigare och lite mer underhållande på ett komiskt sätt. Jag menar, när monstret dök upp i slutet av filmen började jag och mitt sällskap att gapskratta.

Men även om Contamination är en ganska bra och väldigt cheesig film så blir den lite långsam på sina ställen. Efter den ganska magstarka inledningen tappar filmen lite grann av sitt tempo och mittenpartiet av den går lite på tomgång till och från fram till den sista akten som blir ett stort antiklimax av ostighet. Det är ganska svårt att hålla sig för skratt när man ser designen på monstret och slutstriden (om man nu vill kalla den för det) är mer rolig än spännande.

Contamination är klart en bättre film än Alien 2 sulla Terra, men det är samtidigt en väldigt cheesig film som är ganska svår att ta på något större allvar även om den verkligen försöker. Jag gillar den och kommer säkerligen att se om den någon gång i framtiden. Likt Alien 2 sulla Terra ses den bäst i gott sällskap och med en stor påse snacks.

No Comments

Alien 2 – Sulla Terra av J

juli 9th, 2016 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Alien 2 sulla TerraTre astronauter återvänder till Jorden efter ett uppdrag men har mystiskt försvunnit när deras farkost plockas upp. Samtidigt är en grupp grottforskare på väg till en grotta som ligger inte allt för långt ifrån kapselns landningsplats. Det dröjer dock inte länge förrän de inser att de inte är ensamma nere i grottan de befinner sig i och de kommer snart till insikt med vad som egentligen hände med astronauterna…

1978 släpptes George A. Romero’s Dawn Of The Dead. Filmen blev en hit i Italien där den klipptes om av filmens producent, Dario Argento, och släpptes under titeln Zombi. Italienarna var inte långsamma med att skaka fram en inofficiell uppföljare året därpå i form av (den nu mer klassiska) Lucio Fulci filmen Zombi 2 – eller Zombie Flesh Eaters som den heter i Europa. Samma år som Lucio Fulci regisserade mästerverket Zombi 2 släpptes det Ridley Scott regisserade mästerverket Alien, som inte bara blev en hit utan ändrade även hela subgenren i sig. Alien gick samma öde till mötes som Dawn Of The Dead i Italien och fick året efter dess release en inofficiell uppföljare i Italien i form av Alien 2 Sulla Terra – eller Alien 2: On Earth som den heter i övriga världen.

Den första timmen av Alien 2 – Sulla Terra är mördande långsam. Ointressanta saker så som att gruppen ska fira ner sig i rep i grottan får vi se i realtid och det märks att de bara försöker banka ut speltiden så gott de kan med en massa utfyllnadsscener. De sista trettio minuterna av filmen är mer intressanta. Det bjuds på en del gore, skrattretande effekter, fullkomligt inkompetent redigering och en av de mest oläskiga miljöer i en skräckfilm jag troligtvis har sett. Filmens starkaste punkt är hur som helst slutscenen som avslutas med de kyliga orden ”…ora può colpire anche te”, vilket betyder på ett ungefär ”…nu kan det påverka dig också”.

Alien 2 – Sulla Terra är verkligen inte en bra film, men med gott sällskap blir den väldigt sevärd tack vare dess cheese-faktor. Hade jag tittat på filmen ensam hade jag troligtvis börjat fingra på snabbspolningsknappen, men då jag tittade på den med en god vän blev filmen otroligt underhållande då vi satt och kommenterade alla dess fel och brister samtidigt som vi gapflabbade oss igenom större delen av filmen. Med det sagt så har jag svårt att tro att jag kommer se om den här filmen inom någon närmare framtid. Jag menar, även om filmen har en extrem cheese-faktor som gör att den blir sevärd tack vare hur bedrövlig den är så är det inte en film jag kommer se om och om igen.

Så om du har en blodad tand för cheesiga vrak till filmer så bör Alien 2 – Sulla Terra vara ett givet val, även om den ses bäst i gott sällskap tillsammans med en stor påse snacks.

No Comments

Inferno av J

maj 20th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

InfernoRose Elliot (Irene Miracle) är en poet som bor i en excentrisk New York byggnad som har kommit över en bok som heter ”The Three Mothers”, skriven av en alkemist vid namn Varelli. När hon läser i boken får hon veta att Varelli byggt tre hus som ska kunna tygla De Tre Mödrarna; Mater Suspiriorum (den äldsta) som regerar i Freiburg, Mater Lachrymarum (den vackraste) som dominerar Rom och Mater Tenebrarum (den yngsta och elakaste av mödrarna) uppehåller sig i New York – diaboliska häxor som kan styra världen med Sorg, Tårar och Mörker.

Skrämd av en upptäckt i byggnadens källare skriver Rose ett brev till hennes bror Mark (Leigh McCloskey), en musikstudent i Rom, och ber honom att komma till New York. Efter ett avbrutet telefonsamtal med sin syster beger sig Mark iväg till New York och när han väl har kommit dit finner han att hon har försvunnit tillsynes spårlöst.

Inferno är den tematiska uppföljaren till Dario Argento’s Suspiria och är den andra filmen i hans Three Mother’s Trilogin. Den tredje filmen heter La terza madre (aka Mother Of Tears) och kom 27 år efter Inferno. Alla tre filmerna härstammar delvis från konceptet om ”Our Ladies Of Sorrow”, som skapades av Thomas De Quincey i hans bok Suspiria de Profundis som gavs ut för första gången i en fragmenterad form 1845.

Så som jag har förstått det delar Inferno upp Dario Argento’s fans till en viss del. Många tycker att Suspiria är överlägsen Inferno och andra tycker vice versa. Själv förstår jag inte hur i helvete någon kan tycka att Inferno (eller Suspiria) är en bra film. När det tar mig över tre timmar att se klart en film som är i runda slängar 100 minuter på grund av att den inte bjuder på någonting intressant överhuvudtaget (bortsett från en scen som gjorde mig ganska förvånad) så har jag svårt att förstå hur någon överhuvudtaget, som är vid sina sinnes fulla bruk, kan tycka att en sån här rövsmörja är bra.

Jag köper inte skitsnacket om att filmen känns som en mardröm eller att ljussättningen är fantastisk. Det är förvisso en mardröm att ta sig igenom den här skiten, men det är en annan femma. Ljussättningen (som består av blåa och röda nyanser) som används under majoriteten av filmen tillför inte speciellt mycket. Manuset, som är erkänt tunt då Argento koncentrerade sig på att skapa ”stämning” i filmen, känns bitvis rörigt och jag fick lov att läsa mig till i efterhand vilka karaktärer som var vilka och vad som egentligen pågick i filmen – vilket sänker en films värde avsevärt i mina ögon. Jag har dessutom läst att många tycker att skådespelarna är ganska usla i den, men det var ett av få bekymmer jag märkte av märkligt nog.

Jag gillar italiensk skräckfilm, men att Dario Argento hålls så högt av många begriper jag inte. Hans filmer (tills större delen) är halvtaskigt ihopsnickrade kalkonrullar som känns mer som taskiga art house filmer än någonting annat. Inferno kan brinna i ett inferno. Skippa.

Läs gärna min extremt gamla sågning av Suspiria också.

No Comments

The Boogey Man av J

januari 16th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The Boogey ManLacey (Suzanna Love) lider fortfarande av hemska mardrömmar trots att det har gått 20 år sedan hon bevittnade hennes bror, Willy (Nicholas Love), hugga ihjäl deras mors älskare. Allt medan en reflekterande spegel bevittnade händelsen. Lacey’s läkare, Dr. Warren (John Carradine), föreslår till hennes make, Jake (Ron James), att de två ska besöka Lacey’s barndomshem så att hon får ett avslut på det som hände.

Motvilligt beger hon sig iväg med Jake och när de väl kommit fram finner de att den gamla spegeln fortfarande hänger på väggen i sovrummet. I en panikattack där hon hon ser sin mors gamla älskare i spegeln slår hon sönder den, vilket hon inte borde ha gjort…

The Boogey Man från 1980 är en klassiker. Den var en av de filmerna som fick griniga föräldrar i Sverige att börja gasta om videovåld i början på 80-talet och den plockades även upp på Video Nasties listan i England, men blev aldrig dömd och släpptes 1992 med 44 sekunder klipp för att sedan släppas oklippt år 2000. Den fick även två uppföljare i form av Revenge Of The Boogeyman 1983 och Return Of The Boogeyman 1994, som jag inte har några planer på att se då jag hört att de ska vara horribelt usla (och dels för att jag inte har fått tag på dem).

The Boogey Man är hur som helst en bra slasher med ett övernaturligt tema (likt till exempel Superstition som kom ett par år senare) och är en film som har hängt med mig enda sedan jag var barn. Jag har sett den ett par gånger med ett antal år mellan varje titt och filmen lyckas hålla sig riktigt bra från titt till titt. Det är en ganska långsam film och det börjar egentligen inte röra på sig förrän en bra bit in i den och det är först mot slutet karaktärerna börjar tappas av. Till skillnad från de flesta slashers är majoriteten av offren här karaktärer vi får se i ett par minuter innan de fimpas av, vilket kanske kan kännas lite halvbilligt men…

Skådespelarna är bra i slashermått mätta och effekterna är riktigt imponerande för att vara av årgång 1980 och med den budget de hade för filmen (cirka 300 000 dollar). Finns inte så mycket mer att säga om det, tror jag.

The Boogey Man må vara långsam, men jag gillar den som sagt. Det är en klassiker i slashergenren och även om det är en tidig film i den genren så gjorde de något inte många andra filmer av samma typ gjorde. Har du inte sett den tycker jag att du ska ge den en chans. Eller kanske vänta på Ulli Lommel‘s egen remake på den.. när nu den kommer. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud