| Subcribe via RSS

Graduation Day av J

januari 11th, 2024 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Några månader efter att den unga banlöperskan Laura Ramstead (Ruth Ann Llorens) dött efter att ha vunnit ett 30 sekunderslopp på högstadieskolan Midvale High – och precis innan studenten – börjar en maskerad galning ha ihjäl skolans idrottsteam.

Jag har väldigt många filmer på min ”att se” lista och den listan blir bara längre och längre för varje år som går. Jag har varken lust, ork eller tid att beta av fler filmer än vad jag egentligen borde, men ibland gör jag ett ryck och dammar av ett par, tre stycken filmer jag haft liggandes under en längre tid. Den här gången var det 1981 års slasherfilm Graduation Day som stod på tur för rakning.

Jag hörde talas om Graduation Day för första gången när jag såg Video Nasties: Moral Panic, Censorship & Videotape (recenserad här) i början av 2011 och har sedan dess haft filmen på min ”att se” lista. Varför jag inte sett den tidigare än nu vet jag inte riktigt, speciellt med tanke på att 1981 var guldåret för slasherfilmen då flertalet tunga titlar i subgenren släpptes just under det året. Graduation Day är förvisso inte en av de titlarna, men den håller å andra sidan en högre standard än många andra filmer som skulle följa med åren under 80-talet.

Filmen är dum, cheesig och överlag underhållande, men är samtidigt något för lång i mitt tycke. Tio minuter extra saxning i speltiden hade definitivt inte skadat, speciellt inte om de minutrarna hade snaggats av på filmens slut som drogs ut onödigt långt.

Graduation Day är hur som helst trots det en kul slasherfilm från det tidiga 80-talet och den påminde mig en hel del om Fatal Games (recenserad här) som kom ut tre år senare, med ett liknande tema kretsande kring en skolas idrottsteam som börjar bli mördade en efter en av en maskerad galning.

Skulle jag rekommendera Graduation Day? Ja, vad fan, även om jag tycker att speltiden var något lång så föll den mig ändå på läppen. Morden är bitvis fullständigt orealistiska och skitdumma, men samtidigt väldigt inovativa och det är alltid trevligt att se Christopher George i rollistan – i det här fallet som en vresig ex-coach. En tumme upp, rekommenderas.

No Comments

Southern Comfort av J

september 4th, 2023 | Postad i Action, Film, Thriller

Louisiana, 1973. En grupp på nio soldater från Louisiana Army National Guard är över en helg på övning i de isolerade träskmarkerna, men det dröjer dock inte länge innan de blir desorienterade. När de finner en tillsynes övergiven campingplats med några kanotliknande båtar bestämmer de sig för att använda dem för att ta sig igenom det vattenfyllda träsket, varpå de gör en grupp lokala Cajuner arga som i sin tur börjar att jaga dem hänsynslöst genom träskmarkerna…

Southern Comfort – eller Inkräktarna, som den hette i Sverige – är en film jag har haft funderingar på att se ganska länge, då i tron om att det skulle vara någon form av slasherfilm då den nämnts ett flertalet gånger på slasherfilmspodden The Hysteria Continues. Nu när jag har sett den så har jag förstått att Southern Comfort absolut inte är en slasherfilm utan en action/thriller, även om den definitivt doppar tårna i slasher subgenren – ungefär så som The Terminator. Den är hur som helst regisserad (och delvis skriven) av legendaren Walter Hill (som bland annat producerade Alien filmerna) och har ett flertalet riktigt bra skådespelare i rollistan, så som bland annat Keith Carradine, Powers Boothe, Fred Ward, T.K. Carter, Brion James och Sonny Landham, som alla gör riktigt bra prestationer här – delvis som de jagade soldaterna, men också som de hänsynslösa jägarna.

Premissen för Southern Comfort var riktigt intressant och fläckvis spännande. På sätt och vis kan man säga att handlingen speglar Vietnamkriget, fast flera år senare och på amerikansk mark mellan Cujaner – som känner till trakterna – och amerikanska soldater – som tar sig ordentligt med vatten över huvudet.

Det enda problemet jag hade med filmen var väl egentligen att den var något lång. Jag tror filmen hade mått bra av att ha klippts ned några minuter här och där för att öka på tempot lite grann, då det känns som att filmen stannar av bitvis för att soldaterna som man får följa ska hålla på och tjafsa mellan varandra.

Trots att den har vissa problem med dess tempo så tycker jag ändå att Southern Comfort är God Underhållning. Den har en intressant premiss, riktigt bra skådespelare framför kameran och en final som är spännande. Har du missat den så tycker jag att du ska se den. Rekommenderas.

No Comments

An American Werewolf In London av J

november 14th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

De två amerikanska college studenterna David (David Naughton) och Jack (Griffin Dunne) är på genomresa i Storbritannien och befinner sig ute på den brittiska landsbygden när de plötsligt blir attackerade av en vargliknande varelse. Jack blir dödad i attacken medan David lyckas undkomma med några rivsår efter att lokalbefolkningen kommit till deras undsättning och dödat deras anfallare.

Tre veckor senare vaknar David upp på ett sjukhus i London och det dröjer inte länge innan han börjar lida av underliga och skrämmande drömmar och hallucinationer av sin döde vän Jack. Efter en fullmåne hittas flera sönderslitna kroppar runt om i London och David inser ganska snart vad han har blivit…

Jag har hört en hel del bra om An American Werewolf In London. Att många ser den som en av de bästa varulvsfilmerna som någonsin har gjorts och att det är en rakt igenom klassiker.

Jag kan se vart folk kommer ifrån som tycker allt det där. Filmen är snygg, välspelad och effekterna är överlag ruskigt välgjorda och står sig än idag – nästan fyrtio år senare – riktigt bra. Men fy fan vad jag hade tråkigt under stora delar av filmen. Uppbyggnad i en skräckfilm är bra, men när majoriteten av speltiden går till att bygga upp till filmens klimax utan att speciellt mycket intressant inträffar på vägen har jag väldigt svårt att hålla koncentrationen på vad som faktiskt händer i den. Det händer så klart saker under filmens gång, men det är långt mellan dem och majoriteten av dem leder egentligen ingenstans och används till större delen bara som den tidigare nämnda uppbyggnaden.

Jag tycker att An American Werewolf In London är okej för vad den är, men det är inte en film jag kommer ha någon större brådska att se om – om alls. Personligen tycker jag att det finns bättre varulvsfilmer än den här, även om transformationsscenerna här kan vara något av det bästa som gjorts på film i dess slag.

Filmen fick en uppföljare sexton år efter dess release i form av An American Werewolf In Paris, vilket är en film jag kanske kommer återkomma till senare. Vi får se.

No Comments

Dark Night Of The Scarecrow av J

september 19th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Bubba (Larry Drake) är en mentalt handikappad man som har mentaliteten hos ett barn och är bästa vän med den lilla flickan Marylee (Tonya Crowe). När Marylee smyger sig in på en bakgård blir hon attackerad av en vakthund och Bubba räddar henne, enbart för att felaktigt bli utpekad att han ska ha mördat henne. Den lokala brevbäraren Otis P. Hazelrigg (Charles Durning) och tre andra män slår sig ihop och avrättar Bubba, som har gömt sig i en fågelskrämma ute på ett fält.

Gruppen med Hazelrigg i spetsen fabrikerar bevis att Bubba attackerade dem, vilket resulterar i att de går fria. Det dröjer dock inte länge förrän rättvisan börjar skipas då någon börjar ha ihjäl de skyldiga, en efter en…

Ofta när TV-filmer kommer upp i diskussioner i de filmgrupper jag är med i på Facebook brukar Dark Night Of The Scarecrow från 1981 komma på tal och många är eniga om att den är en av de bästa TV-filmerna – om inte den bästa – som någonsin har gjorts. Jag hade aldrig sett den tidigare men haft i åtanke att se den nån gång. Vilket blev nu. Tydligen. Hur som, jag gillade filmen. Den är snuskigt välspelad och fullkomligen dränkt i spänning, men jag tyckte nog att den var en aningen lång. Fem minuter till hade nog kunnat lämnats kvar på klipprumsgolvet då den fläckvis blir småsävlig även om den överlag är en nagelbitare.

Har du missat Dark Night Of The Scarecrow gör du rätt i att se den. Filmen är förvisso tam när det gäller dess våld, men det väger den upp med spänning. Se den. Rekommenderas.

En uppföljare verkar också vara på väg. När, om och hur den släpps återstår att se…

Läs gärna H’s recension på en av filmens bluray utgåvor också.

No Comments

Eyes Of A Stranger av J

december 18th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Nyhetsankaret Jane Harris (Lauren Tewes) bor i Miami tillsammans med sin lillasyster Tracy (Jennifer Jason Leigh), som blev utsatt för ett sexuellt övergrepp som barn vilket ledde till att hon förlorade förmågan att se, höra och tala. När så en serievåldtäktsman och mördare plötsligt lamslår staden och sätter invånarna i skräck börjar Jane att misstänka att en av hennes grannar, Stanley Herbert (John DiSanti), kan vara den man som polisen söker efter då hon gjort en rad underliga iaktaganden av honom. Hon bestämmer sig för att undersöka saken närmare och inser snart att hon kanske är närmare sanningen än vad hon till en början trott…

Eyes Of A Stranger är en slasherfilm från 1981, producerad av Georgetown Productions Inc. – samma bolag som låg bakom produktionen av den första Friday The 13th filmen. Ytterligare kopplingar till den filmen finner man om man kollar vem som skrev manuset till filmen; Ron Kurz, under pseudonymen Mark Jackson, som skrev de senare utkasten av manuset till Friday The 13th och som skrev manuset till Friday The 13th Part II. Tom Savini, som gjorde effekterna i Friday The 13th och Friday The 13th: The Final Chapter, gjorde även effekterna här. Filmen köptes emellertid inte upp av Paramount Pictures, utan av Warner Bros. Filmen regisserades av Ken Wiederhorn, som några år tidigare gjorde Shock Waves och som några år senare gjorde Return Of The Living Dead: Part II – samt att han var involverad i Freddy’s Nightmares TV-serien.

Med allt det sagt kan jag väl säga att jag tycker att Eyes Of A Stranger är en helt okej film. Den är välgjord och välspelad (om än cheesig på sina ställen) med handfull scener som är nästintill nagelbitande, men det var samtidigt några saker jag inte riktigt blev helt såld på. Exempelvis hade de kunnat gjort filmen till en whodunnit och lekt mer med tittaren om mördarens identitet, istället för att innan halva filmen gått avslöja den. Förvisso fungerar väl konceptet här med tanke på vad som följer, men jag hade hellre sett att de hållt dennes identitet dold fram till slutet av filmen.

Filmens våld kändes dessutom ganska forcerat bitvis, vilket antagligen berodde på att filmen till en början var skriven som en regelrätt thriller, men tack vare slasherfilmens popularitet skrevs manuset hastigt om för att få in just mer våld för att lättare kunna sälja den till den slashertörstande skaran som befolkade biograferna 1981. Filmen hade nog dessutom fungerat minst lika bra (om inte bättre) som en gammal hederlig thriller.

Nåja. Det är hur som helst en helt okej film, även om jag har svårt att se mig själv springa benen av mig för att se om den inom någon närmare framtid.

No Comments

Strange Behavior av J

augusti 8th, 2019 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Änklingen John Brady (Michael Murphy) är polischef i den sömniga småstaden Galesburg, Illinois där han har bott större delen av sitt liv. John har levt ett stormigt liv tillsammans med sin son Pete (Dan Shor) sedan hans frus mystiska död flera år tidigare, som han alltid varit övertygad om att hennes nu mer bortgångne chef, Dr. Le Sange (Arthur Dignam), hade något att göra med. Han och Pete’s liv har hur som helst börjat återgå till det normala då John har börjat dejta Barbara (Louise Fletcher), en servitris på det lokala haket. Men när en rad bestialiska mord plötsligt lamslår den lilla staden börjar John misstänka att de ohyggliga brotten kan ha kopplingar till de hemliga experiment som utförs vid stadens colleges psykologiska avdelning…

Strange Behavior – eller Dead Kids, Human Experiments eller Small Town Massacre som den också är känd som – är en sci-fi slasher från 1981 som tar konceptet med slashergenren och gör en egen grej av det, vilket funkar sisådär i mitt tycke. Jag föredrar mina slasherfilmer där en psykotisk galning springer runt i mask och har ihjäl folk till höger och vänster, medan det är flera olika personer som gör just det i Strange Behavior – både med och utan mask – vilket bitvis blev ganska långdraget. Skådespelet varierar från ganska bra till skrattretande uselt, vilket även gäller för effekterna.

Filmens största problem är händelseförloppet i den till och från börjar släpa och även om den bitvis blir skönt cheesig så blir jag aldrig riktigt fängslad i det som händer. Hade filmen kortats ner med tio, femton minuter och om de lagt in ett mord eller två till hade jag antagligen diggat filmen mer, men som den är så hade jag bitvis svårt att låta bli att sträcka mig efter telefonen för slösurfning medan filmen gick.

Överlag är det en hyfsad välgjord och okej film för vad den är, men den föll inte mig hundra procent i smaken helt enkelt. Konceptet var förvisso intressant, men jag föredrar som sagt mina slasherfilmer där mördaren bär mask igenom hela filmen och där klimaxet går ut på att avmaskera denne för en sista konfrontation. Nåja. Det finns sämre filmer än Strange Behavior, det är något som är säkert.

No Comments

Happy Birthday To Me av J

april 4th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Virginia Wainwright (Melissa Sue Anderson) är en livlig ung kvinna som har kommit tillbaka till den snobbiga privatskolan Crawford Academy efter att ha mirakulöst överlevt en dödlig olycka och en regenerativ hjärnoperation. Hon är stolt över att vara med i Top Ten – skolans innersta krets med de bästa studenterna – och försöker att återgå till ett normalt liv. Hennes vänner börjar emellertid snart att falla offer för en hänsynslös galning som har för avsikt att se till att ingen av dem ska kunna medverka på hennes 18 årsdag…

Jag såg Happy Birthday To Me för ganska precis tjugo år sedan på en sönderklippt hyr-VHS tillsammans med en vän. Vad jag minns tyckte både jag och han att filmen inte var något vidare, så till slut satt vi och pratade istället för att koncentrera oss på vad som hände på filmen. Det var en ganska bortkastad hyrning av den filmen, helt enkelt. Hur som helst så tyckte jag att det var dags för en omtitt nu när jag fyller år och då jag sitter – och har suttit på den ett tag – bluray/dvd kombon från Powerhouse Films.

Nu när jag äntligen har sett om Happy Birthday To Me kan jag säga att jag äntligen förstår varför grabbarna på slasherfilmspodden The Hysteria Continues – och i synnerhet Justin Kerswell – anser att det här är en av de bästa slasherfilmerna som kom ut under 80-talet. Filmen är välspelad, effekterna ser bra ut och jag hade en jäkligt kul stund i soffan helt enkelt. Även om filmen har en ganska tung speltid på hundratio minuter – vilket i de flesta fall hade varit på tok för långt för en slasherfilm – så fungerar filmen utmärkt rakt igenom ändå, vilket jag blev smått förvånad över.

Kort sagt så gillade jag filmen som fan. Jag skulle definitivt kategorisera den som God Underhållning. Se den. Rekommenderas.

No Comments

Rosso sangue (aka Absurd) av J

september 3rd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Mikos (George Eastman), en ostoppbar mördarmaskin som har förmågan att hela sig själv tre gånger snabbare än en vanlig människa vilket gör honom i stort sett odödlig, går lös i en sömnig småstad i sökandet efter nya offer. Det enda hoppet verkar vara en mystisk präst (Edmund Purdom) som har jagat den här galningen världen över. Allt eftersom liken staplas på hög slår sig den desperata polisassistenten Engleman (Charles Borromel) ihop med prästen i hopp om att stoppa Mikos från att slakta fler av hans ortsbefolkning. Men hur dödar man någon som inte kan dö?

Året efter att de gjorde Antropophagus slog sig Joe D’Amato (under sitt riktiga namn och två pseudonymer, Peter Newton och Richard Haller) och George Eastman (under sitt riktiga namn och pseudonymen John Cart) ihop igen för att göra filmen Rosso sangue – som har ett antal olika aka titlar, så som Absurd (vilket den troligtvis är mest känd som), Antropophagus 2, Monster Hunter, The Grim Reaper 2, Horrible och Zombie 6: Monster Hunter. Filmen kan ses som – och anses vara – en spirituell pseudo-uppföljare till Antropophagus, även om filmerna inte har något att göra med varandra mer än att D’Amato regisserade och hjälpte till med manuset och Eastman skrev manuset och spelade psychot även här. Filmen var även – likt Antropophagus – en av de filmer som hamnade på den beryktade Video Nasties listan i England under 80-talet och blev totalförbjuden där 1984 och släpptes inte oklippt förrän 2017, då på bluray av 88 Films – vilket är den utgåvan jag äger och har tittat på.

Jag hade hört ganska mycket gott om Absurd och det var även en av de titlar jag var väldigt nyfiken på tillsammans med Antropophagus då jag aldrig hade kommit över dem tidigare (eller ens försökt komma över dem). Hur som helst visade sig filmen var lite av en besvikelse helt ärligt. Den har absolut sina stunder och de sista tjugo minuterna är åt nagelbitarhållet, men mittenpartiet av filmen är på tok för utdraget med långa tagningar där det inte händer något av intresse överhuvudtaget (exempelvis flera sekvenser där man får sitta och titta på ett sällskap som äter spaghetti framför en amerikansk fotbollsmatch.. vad fan?). Filmen hade mått bra av att klippas ned med i alla fall tio minuter utan tvekan.

Utöver det är filmen faktiskt förvånansvärt välgjord. Filmningen är snygg, skådespelarna gör ett hyfsat jobb, dubbningen är helt okej och effekterna är inte direkt sämre än någon annan italiensk trash-film vad jag kan komma på (enda problemet med effekterna är att de används på tok för lite). Filmens stora problem ligger i dess speltid och händelselöshet i mitten av den. Hade de stoppat in några fler mord i mitten av filmen hade troligtvis den här filmen kittlat mitt intresse bättre och därmed fått en stor tumme upp.

Överlag tycker jag Absurd är okej, men den hade potential till att vara så mycket bättre än vad den är – vilket jag tycker är väldigt synd.

No Comments

Student Bodies av J

september 20th, 2017 | Postad i Film, Komedi

Student BodiesInte nog med att eleverna vid Lamab High tvingas bli undervisade av sina minst sagt knepiga lärare, de står nu även inför hotet att bli dödade på de mest bisarra sätt av en galen seriemördare med extremt tung andning som har satt siktet på alla sexsvultna ungdomar på skolan. Allt eftersom studenternas kroppar staplas på hög börjar mönstereleven och oskulden Toby (Kristen Riter) att försöka lösa mysteriet – bara för att själv bli misstänkt! Kommer hon att överleva eller bli ytterligare ett offer för ”The Breather”?

Student Bodies är en spoof från 1981 med fokus på att driva med slasherfilmer – vilket fungerar ganska bra. Jag hade föreställt mig att Student Bodies skulle ligga på samma nivå av galenskap som exempelvis Airplane! och The Naked Gun, där skämten haglar över tittaren och man sitter och flabbar så tårarna sprutar åt alla håll – men icke. Student Bodies är på sätt och vis lika löjlig (om inte mer) som Airplane! och The Naked Gun, men skämten håller inte riktigt lika långt som i de filmerna och även om jag skrattar så blir det aldrig så pass roligt att jag får ont i magmusklerna av det. Med det sagt menar jag alltså att när Student Bodies är kul så är den verkligen det, men att en del skämt inte riktigt når hela vägen fram.

Hur som helst var det kul att äntligen se den legendariska Student Bodies som jag hört en hel del om. Jag ger filmen en lite försiktig rekommendation – i alla fall till fans av slasherfilmer som vill se något lite lättsammare.

No Comments

Final Exam av J

oktober 6th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

final-examDet har börjat dra ihop sig för den sista tentan innan sommaruppehållet vid Lanier College, North Carolina. Studenterna förbereder sig för det slutliga provet och det efterlängtade sommarlovet, allt medan en knivbärande inkräktare stryker runt på skolområdet i väntan på sina nästa offer…

1981 var ett bra år för slasherfilmen. Klassiker som My Bloody Valentine, Halloween II, The Prowler, The Burning, Just Before Dawn och Friday The 13th Part 2 kom det året. Samma år kom även den lilla slasherfilmen Final Exam, som vid dess limiterade release blev totalsågad av kritikerna och som på senare år har fått ett visst kultfölje.

Slasherfilmer från den här eran hade, som bekant, mycket att tacka John Carpenter’s Halloween för. Final Exam är inget undantag. Man skulle nog faktiskt kunna säga som så att Final Exam har tagit en hel del saker direkt ur Halloween; så som scenerna där mördaren förföljer studenterna i en bil och synthesizer musiken som påminner om huvudtemat till Halloween något gräsligt. Egentligen är det väl inget fel med det – det fungerade ju perfekt i Halloween, så varför skulle det inte göra det här? Well…

Final Exam är en otroligt långsam slasher. Jag menar, den börjar inte röra på sig ordentligt förrän nära timmen in och till skillnad från Halloween känns inte hotet mot studenterna speciellt påtagligt förrän de sista tjugo, trettio minuterna eller så. Istället bjuds det på en hel del cheesig dialog och utvecklande av karaktärerna vi får följa, vilket på sätt och vis är bra men å andra sidan är det knappast ett college-drama man vill se när man slår igång en slasherfilm heller. Majoriteten av alla dödsscener är off screen eller väldigt nedtonade dessutom, så ett varningens finger höjs till de som förväntar sig att få se rikligt med våld och gore.

Trots att filmen är väldigt långsam så gillar jag Final Exam. Den är av en bra årgång, den är hyfsat välspelad (trots den cheesiga dialogen) och den sista akten blir fläckvis spännande. Hade de valt att visa mer våld och gore (som de flesta andra slasherfilmer från samma år) hade jag nog till och med gett den en stark rekommendation. Jag ger den en marginell tumme upp och en reserverad rekommendation till de som vill ha en stillsammare skräckfilm från tidigt 80-tal.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud