| Subcribe via RSS

Dark Night Of The Scarecrow av J

september 19th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Bubba (Larry Drake) är en mentalt handikappad man som har mentaliteten hos ett barn och är bästa vän med den lilla flickan Marylee (Tonya Crowe). När Marylee smyger sig in på en bakgård blir hon attackerad av en vakthund och Bubba räddar henne, enbart för att felaktigt bli utpekad att han ska ha mördat henne. Den lokala brevbäraren Otis P. Hazelrigg (Charles Durning) och tre andra män slår sig ihop och avrättar Bubba, som har gömt sig i en fågelskrämma ute på ett fält.

Gruppen med Hazelrigg i spetsen fabrikerar bevis att Bubba attackerade dem, vilket resulterar i att de går fria. Det dröjer dock inte länge förrän rättvisan börjar skipas då någon börjar ha ihjäl de skyldiga, en efter en…

Ofta när TV-filmer kommer upp i diskussioner i de filmgrupper jag är med i på Facebook brukar Dark Night Of The Scarecrow från 1981 komma på tal och många är eniga om att den är en av de bästa TV-filmerna – om inte den bästa – som någonsin har gjorts. Jag hade aldrig sett den tidigare men haft i åtanke att se den nån gång. Vilket blev nu. Tydligen. Hur som, jag gillade filmen. Den är snuskigt välspelad och fullkomligen dränkt i spänning, men jag tyckte nog att den var en aningen lång. Fem minuter till hade nog kunnat lämnats kvar på klipprumsgolvet då den fläckvis blir småsävlig även om den överlag är en nagelbitare.

Har du missat Dark Night Of The Scarecrow gör du rätt i att se den. Filmen är förvisso tam när det gäller dess våld, men det väger den upp med spänning. Se den. Rekommenderas.

En uppföljare verkar också vara på väg. När, om och hur den släpps återstår att se…

Läs gärna H’s recension på en av filmens bluray utgåvor också.

No Comments

Eyes Of A Stranger av J

december 18th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Nyhetsankaret Jane Harris (Lauren Tewes) bor i Miami tillsammans med sin lillasyster Tracy (Jennifer Jason Leigh), som blev utsatt för ett sexuellt övergrepp som barn vilket ledde till att hon förlorade förmågan att se, höra och tala. När så en serievåldtäktsman och mördare plötsligt lamslår staden och sätter invånarna i skräck börjar Jane att misstänka att en av hennes grannar, Stanley Herbert (John DiSanti), kan vara den man som polisen söker efter då hon gjort en rad underliga iaktaganden av honom. Hon bestämmer sig för att undersöka saken närmare och inser snart att hon kanske är närmare sanningen än vad hon till en början trott…

Eyes Of A Stranger är en slasherfilm från 1981, producerad av Georgetown Productions Inc. – samma bolag som låg bakom produktionen av den första Friday The 13th filmen. Ytterligare kopplingar till den filmen finner man om man kollar vem som skrev manuset till filmen; Ron Kurz, under pseudonymen Mark Jackson, som skrev de senare utkasten av manuset till Friday The 13th och som skrev manuset till Friday The 13th Part II. Tom Savini, som gjorde effekterna i Friday The 13th och Friday The 13th: The Final Chapter, gjorde även effekterna här. Filmen köptes emellertid inte upp av Paramount Pictures, utan av Warner Bros. Filmen regisserades av Ken Wiederhorn, som några år tidigare gjorde Shock Waves och som några år senare gjorde Return Of The Living Dead: Part II – samt att han var involverad i Freddy’s Nightmares TV-serien.

Med allt det sagt kan jag väl säga att jag tycker att Eyes Of A Stranger är en helt okej film. Den är välgjord och välspelad (om än cheesig på sina ställen) med handfull scener som är nästintill nagelbitande, men det var samtidigt några saker jag inte riktigt blev helt såld på. Exempelvis hade de kunnat gjort filmen till en whodunnit och lekt mer med tittaren om mördarens identitet, istället för att innan halva filmen gått avslöja den. Förvisso fungerar väl konceptet här med tanke på vad som följer, men jag hade hellre sett att de hållt dennes identitet dold fram till slutet av filmen.

Filmens våld kändes dessutom ganska forcerat bitvis, vilket antagligen berodde på att filmen till en början var skriven som en regelrätt thriller, men tack vare slasherfilmens popularitet skrevs manuset hastigt om för att få in just mer våld för att lättare kunna sälja den till den slashertörstande skaran som befolkade biograferna 1981. Filmen hade nog dessutom fungerat minst lika bra (om inte bättre) som en gammal hederlig thriller.

Nåja. Det är hur som helst en helt okej film, även om jag har svårt att se mig själv springa benen av mig för att se om den inom någon närmare framtid.

No Comments

Strange Behavior av J

augusti 8th, 2019 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Änklingen John Brady (Michael Murphy) är polischef i den sömniga småstaden Galesburg, Illinois där han har bott större delen av sitt liv. John har levt ett stormigt liv tillsammans med sin son Pete (Dan Shor) sedan hans frus mystiska död flera år tidigare, som han alltid varit övertygad om att hennes nu mer bortgångne chef, Dr. Le Sange (Arthur Dignam), hade något att göra med. Han och Pete’s liv har hur som helst börjat återgå till det normala då John har börjat dejta Barbara (Louise Fletcher), en servitris på det lokala haket. Men när en rad bestialiska mord plötsligt lamslår den lilla staden börjar John misstänka att de ohyggliga brotten kan ha kopplingar till de hemliga experiment som utförs vid stadens colleges psykologiska avdelning…

Strange Behavior – eller Dead Kids, Human Experiments eller Small Town Massacre som den också är känd som – är en sci-fi slasher från 1981 som tar konceptet med slashergenren och gör en egen grej av det, vilket funkar sisådär i mitt tycke. Jag föredrar mina slasherfilmer där en psykotisk galning springer runt i mask och har ihjäl folk till höger och vänster, medan det är flera olika personer som gör just det i Strange Behavior – både med och utan mask – vilket bitvis blev ganska långdraget. Skådespelet varierar från ganska bra till skrattretande uselt, vilket även gäller för effekterna.

Filmens största problem är händelseförloppet i den till och från börjar släpa och även om den bitvis blir skönt cheesig så blir jag aldrig riktigt fängslad i det som händer. Hade filmen kortats ner med tio, femton minuter och om de lagt in ett mord eller två till hade jag antagligen diggat filmen mer, men som den är så hade jag bitvis svårt att låta bli att sträcka mig efter telefonen för slösurfning medan filmen gick.

Överlag är det en hyfsad välgjord och okej film för vad den är, men den föll inte mig hundra procent i smaken helt enkelt. Konceptet var förvisso intressant, men jag föredrar som sagt mina slasherfilmer där mördaren bär mask igenom hela filmen och där klimaxet går ut på att avmaskera denne för en sista konfrontation. Nåja. Det finns sämre filmer än Strange Behavior, det är något som är säkert.

No Comments

Happy Birthday To Me av J

april 4th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Virginia Wainwright (Melissa Sue Anderson) är en livlig ung kvinna som har kommit tillbaka till den snobbiga privatskolan Crawford Academy efter att ha mirakulöst överlevt en dödlig olycka och en regenerativ hjärnoperation. Hon är stolt över att vara med i Top Ten – skolans innersta krets med de bästa studenterna – och försöker att återgå till ett normalt liv. Hennes vänner börjar emellertid snart att falla offer för en hänsynslös galning som har för avsikt att se till att ingen av dem ska kunna medverka på hennes 18 årsdag…

Jag såg Happy Birthday To Me för ganska precis tjugo år sedan på en sönderklippt hyr-VHS tillsammans med en vän. Vad jag minns tyckte både jag och han att filmen inte var något vidare, så till slut satt vi och pratade istället för att koncentrera oss på vad som hände på filmen. Det var en ganska bortkastad hyrning av den filmen, helt enkelt. Hur som helst så tyckte jag att det var dags för en omtitt nu när jag fyller år och då jag sitter – och har suttit på den ett tag – bluray/dvd kombon från Powerhouse Films.

Nu när jag äntligen har sett om Happy Birthday To Me kan jag säga att jag äntligen förstår varför grabbarna på slasherfilmspodden The Hysteria Continues – och i synnerhet Justin Kerswell – anser att det här är en av de bästa slasherfilmerna som kom ut under 80-talet. Filmen är välspelad, effekterna ser bra ut och jag hade en jäkligt kul stund i soffan helt enkelt. Även om filmen har en ganska tung speltid på hundratio minuter – vilket i de flesta fall hade varit på tok för långt för en slasherfilm – så fungerar filmen utmärkt rakt igenom ändå, vilket jag blev smått förvånad över.

Kort sagt så gillade jag filmen som fan. Jag skulle definitivt kategorisera den som God Underhållning. Se den. Rekommenderas.

No Comments

Rosso sangue (aka Absurd) av J

september 3rd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Mikos (George Eastman), en ostoppbar mördarmaskin som har förmågan att hela sig själv tre gånger snabbare än en vanlig människa vilket gör honom i stort sett odödlig, går lös i en sömnig småstad i sökandet efter nya offer. Det enda hoppet verkar vara en mystisk präst (Edmund Purdom) som har jagat den här galningen världen över. Allt eftersom liken staplas på hög slår sig den desperata polisassistenten Engleman (Charles Borromel) ihop med prästen i hopp om att stoppa Mikos från att slakta fler av hans ortsbefolkning. Men hur dödar man någon som inte kan dö?

Året efter att de gjorde Antropophagus slog sig Joe D’Amato (under sitt riktiga namn och två pseudonymer, Peter Newton och Richard Haller) och George Eastman (under sitt riktiga namn och pseudonymen John Cart) ihop igen för att göra filmen Rosso sangue – som har ett antal olika aka titlar, så som Absurd (vilket den troligtvis är mest känd som), Antropophagus 2, Monster Hunter, The Grim Reaper 2, Horrible och Zombie 6: Monster Hunter. Filmen kan ses som – och anses vara – en spirituell pseudo-uppföljare till Antropophagus, även om filmerna inte har något att göra med varandra mer än att D’Amato regisserade och hjälpte till med manuset och Eastman skrev manuset och spelade psychot även här. Filmen var även – likt Antropophagus – en av de filmer som hamnade på den beryktade Video Nasties listan i England under 80-talet och blev totalförbjuden där 1984 och släpptes inte oklippt förrän 2017, då på bluray av 88 Films – vilket är den utgåvan jag äger och har tittat på.

Jag hade hört ganska mycket gott om Absurd och det var även en av de titlar jag var väldigt nyfiken på tillsammans med Antropophagus då jag aldrig hade kommit över dem tidigare (eller ens försökt komma över dem). Hur som helst visade sig filmen var lite av en besvikelse helt ärligt. Den har absolut sina stunder och de sista tjugo minuterna är åt nagelbitarhållet, men mittenpartiet av filmen är på tok för utdraget med långa tagningar där det inte händer något av intresse överhuvudtaget (exempelvis flera sekvenser där man får sitta och titta på ett sällskap som äter spaghetti framför en amerikansk fotbollsmatch.. vad fan?). Filmen hade mått bra av att klippas ned med i alla fall tio minuter utan tvekan.

Utöver det är filmen faktiskt förvånansvärt välgjord. Filmningen är snygg, skådespelarna gör ett hyfsat jobb, dubbningen är helt okej och effekterna är inte direkt sämre än någon annan italiensk trash-film vad jag kan komma på (enda problemet med effekterna är att de används på tok för lite). Filmens stora problem ligger i dess speltid och händelselöshet i mitten av den. Hade de stoppat in några fler mord i mitten av filmen hade troligtvis den här filmen kittlat mitt intresse bättre och därmed fått en stor tumme upp.

Överlag tycker jag Absurd är okej, men den hade potential till att vara så mycket bättre än vad den är – vilket jag tycker är väldigt synd.

No Comments

Student Bodies av J

september 20th, 2017 | Postad i Film, Komedi

Student BodiesInte nog med att eleverna vid Lamab High tvingas bli undervisade av sina minst sagt knepiga lärare, de står nu även inför hotet att bli dödade på de mest bisarra sätt av en galen seriemördare med extremt tung andning som har satt siktet på alla sexsvultna ungdomar på skolan. Allt eftersom studenternas kroppar staplas på hög börjar mönstereleven och oskulden Toby (Kristen Riter) att försöka lösa mysteriet – bara för att själv bli misstänkt! Kommer hon att överleva eller bli ytterligare ett offer för ”The Breather”?

Student Bodies är en spoof från 1981 med fokus på att driva med slasherfilmer – vilket fungerar ganska bra. Jag hade föreställt mig att Student Bodies skulle ligga på samma nivå av galenskap som exempelvis Airplane! och The Naked Gun, där skämten haglar över tittaren och man sitter och flabbar så tårarna sprutar åt alla håll – men icke. Student Bodies är på sätt och vis lika löjlig (om inte mer) som Airplane! och The Naked Gun, men skämten håller inte riktigt lika långt som i de filmerna och även om jag skrattar så blir det aldrig så pass roligt att jag får ont i magmusklerna av det. Med det sagt menar jag alltså att när Student Bodies är kul så är den verkligen det, men att en del skämt inte riktigt når hela vägen fram.

Hur som helst var det kul att äntligen se den legendariska Student Bodies som jag hört en hel del om. Jag ger filmen en lite försiktig rekommendation – i alla fall till fans av slasherfilmer som vill se något lite lättsammare.

No Comments

Final Exam av J

oktober 6th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

final-examDet har börjat dra ihop sig för den sista tentan innan sommaruppehållet vid Lanier College, North Carolina. Studenterna förbereder sig för det slutliga provet och det efterlängtade sommarlovet, allt medan en knivbärande inkräktare stryker runt på skolområdet i väntan på sina nästa offer…

1981 var ett bra år för slasherfilmen. Klassiker som My Bloody Valentine, Halloween II, The Prowler, The Burning, Just Before Dawn och Friday The 13th Part 2 kom det året. Samma år kom även den lilla slasherfilmen Final Exam, som vid dess limiterade release blev totalsågad av kritikerna och som på senare år har fått ett visst kultfölje.

Slasherfilmer från den här eran hade, som bekant, mycket att tacka John Carpenter’s Halloween för. Final Exam är inget undantag. Man skulle nog faktiskt kunna säga som så att Final Exam har tagit en hel del saker direkt ur Halloween; så som scenerna där mördaren förföljer studenterna i en bil och synthesizer musiken som påminner om huvudtemat till Halloween något gräsligt. Egentligen är det väl inget fel med det – det fungerade ju perfekt i Halloween, så varför skulle det inte göra det här? Well…

Final Exam är en otroligt långsam slasher. Jag menar, den börjar inte röra på sig ordentligt förrän nära timmen in och till skillnad från Halloween känns inte hotet mot studenterna speciellt påtagligt förrän de sista tjugo, trettio minuterna eller så. Istället bjuds det på en hel del cheesig dialog och utvecklande av karaktärerna vi får följa, vilket på sätt och vis är bra men å andra sidan är det knappast ett college-drama man vill se när man slår igång en slasherfilm heller. Majoriteten av alla dödsscener är off screen eller väldigt nedtonade dessutom, så ett varningens finger höjs till de som förväntar sig att få se rikligt med våld och gore.

Trots att filmen är väldigt långsam så gillar jag Final Exam. Den är av en bra årgång, den är hyfsat välspelad (trots den cheesiga dialogen) och den sista akten blir fläckvis spännande. Hade de valt att visa mer våld och gore (som de flesta andra slasherfilmer från samma år) hade jag nog till och med gett den en stark rekommendation. Jag ger den en marginell tumme upp och en reserverad rekommendation till de som vill ha en stillsammare skräckfilm från tidigt 80-tal.

No Comments

The Final Conflict av J

september 25th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The Final Conflict (Omen III)Efter att den amerikanske ambassadören i Storbritannien plötsligt begår självmord överlåts tjänsten till den nu trettiotvå år gamle Thorn Industries’ VD, Damien Thorn (Sam Neill). Efter att ha helt anammat hans oheliga härstamning och drivit sitt företag i sju år har Damien nu satt siktet på att försöka omforma sitt öde genom att stoppa Kristi återkomst. Samtidigt har Fader DeCarlo (Rossano Brazzi), en präst från Subiaco klostret som har observerat Damien på håll i många år, lyckats förvärva De Sju Heliga Dolkarna av Megiddo – de enda vapnen på Jorden som kan förinta Antikrist, Damien. Tillsammans med sex andra präster planerar DeCarlo att söka efter reinkarnationen av Jesusbarnet och samtidigt försöka att döda Damien, vilket kommer bli lättare sagt än gjort…

Den brittisk-amerikanska samproduktionen The Final Conflict (som senare marknadsfördes som Omen III: The Final Conflict och hette De Sju Knivarna – Omen III i Sverige) var menad att vara den sista och avslutande delen i Omen sagan – och var det fram till 1991. Hur som helst är det en otroligt svag installation (för att inte tala om avslutning). Manuset är stentrist och det känns mer som att de har koncentrerat sig på att banka in så många citat ur bibeln de bara kunnat än att de försökt göra en atmosfärisk och kuslig rysare. Det är långt mellan händelserna och filmens tempo är löjligt långsamt vilket resulterar i att den överlag aldrig blir nämnvärt spännande eller intressant, ända fram till slutet där filmen snubblar och trillar på sitt eget ansikte i en av de töntigaste slutkonfrontationer som gjorts på vita duken.

Skådespelarinsatserna är överlag ganska bra i alla fall och Sam Neill gör i synnerhet ett fenomenalt jobb i rollen som Damien, men tvingas samtidigt i flera scener stå och ha monologer där han citerar bibeln och spottar ur sig skitnödiga repliker som fick mig att himla med ögonen. Effektmässigt finns det inte mycket att skriva hem om då det har snålats in på just sånt till det allra yttersta (om man bortser ifrån det ganska grafiska självmordet i början på filmen).

Filmens idé är det väl inget större fel på egentligen men utförandet är så jävla tråkigt och utdraget att jag var nära att få lov att hämta en gaffel och hugga mig i benet med den för att hålla mig vaken. Sam Neill må vara en bra skådespelare, men inte ens han kan hålla intresset uppe hela vägen igenom den här snarkfesten. Jag skulle säga att The Final Conflict är enbart till för dem som vill ha en avslutning på berättelsen om Damien (mest för att man måste ha sett de två första filmerna för att begripa något av den här filmen). Ni andra kan se något underhållande istället.

No Comments

Deadly Blessing av J

augusti 1st, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Deadly BlessingÄnkan Martha (Maren Jensen) bor ensam i ett stort hus på landet efter att hennes man dött i en mystisk olycka. Hon är övertygad om att det inte alls var en olycka utan att han blev mördad och att ortens Amish-sekt, som han tidigare var medlem i, har någonting med saken att göra. Kort efter begravningen kommer några av hennes gamla väninnor på besök för att ge henne tröst och det dröjer inte länge förrän fler underliga saker och dödsfall börjar inträffa kring Martha.

Tre år innan han fick sitt mästerverk A Nightmare On Elm Street släppt regisserade Wes Craven den sega, smått underliga slashern Deadly Blessing – som har ett av de konstigaste sluten jag har sett i en slasherfilm. Jag är till större delen ett fan av Craven men Deadly Blessing ligger ganska långt ner på filmer han har gjort för min del. Överlag är den okej, men tempot är mördande långsamt och när det väl händer någonting är det över inom loppet av någon minut för att sedan växla ner till lägsta växeln igen i tusen miljarder år. Det är helt enkelt en ganska tråkig film. Skådespelarinsatserna varierar ordentligt. Speciellt Sharon Stone, som är otroligt ojämn i sitt skådespel. I ena scenen är hon bra, för att i nästa kännas otroligt amatöraktig. Effekterna (de som är i alla fall) ser hyfsade ut, men de ligger knappast i något större fokus här.

Det mest intressanta kring den här filmen är väl egentligen ryktena kring Craven’s skilsmässa med sin dåvarande fru, Mimi Craven, att hon ska ha gått till sängs med Sharon Stone och att det ska ha varit orsaken till deras uppbrott. Jag sökte runt lite angående det här och fann att Craven dementerade dessa rykten när han levde och att han vid en intervju 2011 sa att Sharon Stone och Mimi, hade varit väldigt nära vänner under många år.

Hur som helst är Deadly Blessing en film för die hard fans av Wes Craven, alla andra kan hålla sig till hans mer respekterade och välkända verk istället.

No Comments

Mad Max 2 av J

maj 6th, 2016 | Postad i Action, Film

Mad Max 2Omkringströvande på motorvägarna i ett postapokalyptiskt Australien, 5 år efter att han tog ner motorcykelgängledaren Toecutter, söker den före detta MFC polisen Max Rockatansky (Mel Gibson), nu mer känd som ”The Road Warrior”, efter bränsle till sin bil. När han av en händelse snavar över ett bränsleraffinaderi ute i ödemarken där en liten samling överlevande har byggt sitt hem finner han dem under attack från en grupp banditer ledda av den hänsynslöse Humangus (Kjell Nilsson) och hans bäste krigare, Wez (Vernon Wells), och de har för avsikt att ta bränslet i raffinaderiet. De överlevande hyr Max att hjälpa dem att transportera bränslet över motorvägen och slåss för frihet allt eftersom de blir jagade av Humangus och hans krigare.

Mad Max 2 hette inte Mad Max 2 i Sverige när den kom då den första Mad Max blev förbjuden att visas på biografer i Sverige (vilket jag tycker är lite underligt då den här filmen är betydligt mycket våldsammare än sin föregångare). Filmen fick istället titeln The Road Warrior. Sverige var inte det enda landet där filmen gick under den titeln heller. I USA till exempel ändrades titeln till The Road Warrior tack vare att distributörerna var oroliga att filmen skulle floppa tack vare att den första filmen inte fick någon större premiär och gick mer eller mindre obemärkt under radarn för de flesta i USA. Så istället för att släppa filmen som en uppföljare släpptes den som en helt ”fristående” och ”egen” film under just titeln The Road Warrior.

Med allt det sagt; Mad Max 2 är en svinbra film. Det rör nästintill hela tiden på sig och filmen blir aldrig någonsin tråkig. De lugnare partierna vägs upp perfekt av all kaos och action som följer och med tanke på att de inte hade teknologin att använda CGI fick de lov att genomföra allt med praktiska effekter och det är en ren fröjd för mina ögon att beskåda. Om man bortser från några komiska uppspeedningar (likt de de använde i den första filmen) så är alla actionsekvenser ruskigt välgjorda och imponerande med tanke på att filmen har 35 år (i skrivande stund) på nacken. Miljöerna är dessutom så som jag föreställer mig hur en postapokalyptisk värld ser ut (till skillnad från hur den första filmen såg ut); en stor ödemark med sand och bråte utefter vägarna så långt ögat kan nå.

Det var över 15 år sedan jag såg den här filmen och jag begriper inte hur jag inte kan ha sett om den tidigare än nu. Mad Max 2 får en stor tumme upp från mig. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud