| Subcribe via RSS

Mortuary av J

maj 20th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Christie (Mary Beth McDonough) har lidit av fasansfulla mardrömmar och sömngång sedan hennes far drunknade i familjens swimming pool. Hon är övertygad om att hennes fars blev mördad, men ingen tror henne och snart inser hon att någon i en svart huva förföljer henne. Tillsammans med sin pojkvän Greg (David Wysocki) börjar hon att undersöka saken och inser snart att alla spår leder till det lokala bårhuset…

Mortuary från 1983 har troligtvis en av de mest missvisande posters som någonsin gjorts för en film. Har man ingen större koll på film överlag är det nog lät att tro att filmen är en zombiefilm när den i själva verket är en slasherfilm. Hur som helst så är jag lite kluven kring den här filmen. Filmen är välspelad och jag gillar ju Bill Paxton (som troligtvis är filmens starkaste kort), Lynda Day George och Christoper George som alla dyker upp här i viktiga roller, samtidigt som filmens slutkläm är underhållande (i synnerhet den sista framen i filmen, som jag inte alls var beredd på). Men jag hade ärligt talat svårigheter att låta bli att börja pilla på telefonen istället för att koncentrera mig på filmen tack vare det sävliga tempot den hade. Den är bitvis extremt långsam och dess body count är förvånansvärt låg för att vara en slasherfilm från 1983, så att det är lång tid mellan morden kommer nog knappast som någon större chock. Att mördarens identitet dessutom är extremt enkel att klura ut gjorde inte saken så mycket bättre heller då det effektivt dödade spänningen, i alla fall för min del.

Nå. Jag tyckte överlag att Mortuary var en rätt meh film; den har definitivt sina stunder och är välgjord, men det är ingenting jag kommer ha speciellt bråttom att se om.

No Comments

Curtains av J

mars 13th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Samantha Sherwood (Samantha Eggar) har jobbat tillsammans med den välkände regissören Jonathan Stryker (John Vernon) på alla hans större filmer. Hon antar således att hon ska få titelrollen i hans kommande film, ”Audra”. Som en förberedelse inför rollen och för att skaffa sig en förståelse för karaktären lägger Samantha in sig på ett mentalsjukhus, då titelkaraktären är mentalt instabil. Väl inlagd får hon veta att Stryker har för avsikt att lämna henne där och att låta sex yngre skådespelerskor provspela för rollen som Audra i hans avsides belägna villa. Hon lyckas rymma från mentalsjukhuset och kort efter att hon har anlänt till Stryker’s villa börjar skådespelerskorna som är där för provspelningen att försvinna, en efter en…

Curtains från 1983 är ytterligare ett bra exempel på hur kanadensarna kunde göra bra slasherfilmer under 80-talet. Filmen är inget mästerverk, men den får jobbet gjort och är bitvis väldigt spännande. Filmen är välspelad och är överlag underhållande för vad den är.. plus att jag tokdiggar övergångarna mellan olika scener då de har lagt på som ett skynke som dras undan innan flera scener i filmen, vilket jag tycker var en finurlig grej de hade gjort – i synnerhet med tanke på filmens namn.

Jag gillade Curtains. Filmen i sig är väl inte något speciellt eller banbrytande direkt, men det är en effektiv liten slasherfilm som förtjänar mer uppmärksamhet än vad den brukar få. Rekommenderas.

No Comments

Blood Beat av J

december 21st, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Sarah (Claudia Peyton) och hennes pojkvän Ted (James Fitzgibbons), tillsammans med Ted’s syster Dolly (Dana Day), har beslutat sig för att spendera julen hos Ted’s mor Cathy (Helen Benton) och hennes pojkvän Gary (Terry Brown) ute på vischan i Wisconsin. Kort efter deras ankomst börjar Sarah att känna en underlig närvaro kring henne och snart börjar en mystisk gestalt i en samuari rustning att ha ihjäl lokalbefolkningen.

Vad i helvete var det jag precis tittade på…….??? Blood Beat är en (tidigare) obskyr och mycket bisarr övernaturlig slasherfilm från 1983 av Fabrice A. Zaphiratos – vilken är hans enda credit som regissör. Filmen är fullkomligen bonkers och skiter fullständigt i att förklara någonting alls vad som händer i filmen – och det händer en hel del här efter den ganska sega inledningen på 35 minuter.

Att anden av en sedan länge död japansk samuari krigare vandrar runt i Wisconsin gör det av precis samma anledning som Sarah och Cathy har en oförklarad telepatisk länk; för att den kan det. Sen har vi det faktum att Sarah får orgasm varje gång samurai krigaren mördar någon och att Cathy’s barn också verkar besitta samma.. krafter.. som hon själv, vilket de visar i de sista 2 minuterna av filmen. Det här är dessutom bara ett axplock av alla märkligheter som inträffar i filmen…

Blood Beat är en bedrövlig och osammanhängande film utan några som helst svar, men samtidigt tycker jag också att det är det som är dess charm. Skådespelarna, manuset och effekterna (speciellt de billiga optiska effekterna som fick mig att garva) är givetvis bedrövliga men tack vare hur bonkers och all over the place filmen är så lyckades den ändå på något mycket underligt sätt fängsla mitt intresse efter att jag tagit mig igenom den söliga inledningen.

Jag gillade Blood Beat. Det är inte en bra film på något som helst vis, men det är en härligt urflippad idiot-slasher från det goa 80-talet. Rekommenderas till slasher-fans.

No Comments

2019 – Dopo la caduta di New York (aka 2019 – After The Fall Of New York) av J

augusti 8th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Året är 2019. För tjugo år sedan utbröt ett kärnvapenkrig som ödelade stora delar av Jorden och förvandlade planeten till en radioaktiv soptipp, befolkad av människor utan något som helst hopp om en ljus framtid. En handfull deformerade varelser utvecklades strax efter krigets utbrott och sen… ingenting. I nästan femton år har inte en enda människa blivit född.

New York City, nu mer en gigantisk hög av sopor och skrot, är under kontroll av den ondskefulla militärstyrkan Eurak. Med hjälp från inhyrda legosoldater är Eurak styrkorna effektiva i sitt jobb att utplåna alla lokalinvånare och använder de som fortfarande är friska till alla möjliga genetiska experiment, i ett desperat försök att hitta nyckeln till mänsklighetens överlevnad. Samtidigt har deras motståndare, rebelgruppen Pan American Confederacy, fått information om att det faktiskt finns en fertil kvinna kvar. Enda problemet är att hon befinner sig mitt i New York City. De hyr in legosoldaten Parsifal (Michael Sopkiw) och tillsammans med två andra legosoldater beger han sig iväg för att hämta henne och säkerställa mänsklighetens överlevnad.

Italienarna kan göra film dem. Filmerna är oftast inte jättebra, men film kan de göra i alla fall! 2019 – Dopo la caduta di New York – eller 2019 – After The Fall Of New York – är ett praktexempel på det. Filmen spelades in 1983 och regisserades av Sergio Martino – mannen bakom exempelvis Torso från 1973 – och är en italiensk Escape From New York rip off.

Hur som helst är filmen bitvis långdragen och inte alls trashigt underhållande på det sättet som jag hade föreställt mig att den skulle vara, men den hade samtidigt sina stunder då filmens action var otroligt skrattretande och fightscenerna som spelades upp framför mina ögon fick mig att yla av skratt. Edmund Purdom (Pieces, Don’t Open Till Christmas) dyker här upp i en liten roll och vi ser även George Eastman (Antropophagus, Absurd) här i en liten men viktig roll som Big Ape (yes, really).

2019 – Dopo la caduta di New York var inte riktigt så pass underhållande som jag trodde att den skulle vara, men den väckte å andra sidan mitt intresse för italienarnas post-apokalyptiska filmer från 80-talet (däribland deras Mad Max rip offs som vart en egen subgenre under första halvan av 80-talet). Hade filmen varit mer bonkers och dum hade jag troligtvis gett den en rekommendation tack vare rent underhållningsvärde, men som den är räcker inte hela vägen.

No Comments

Blödaren av J

augusti 19th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

BlödarenTjejerna i bandet Rock Cats är på turné genom Sverige när deras turnébuss plötsligt lägger av mitt ute i ingenstans. De bestämmer sig således att bege sig iväg för att försöka hitta hjälp, men det enda de finner i den ensliga skogen är en sedan länge övergiven liten bygd. Det visar sig dock snart att de inte är ensamma…

Efter att ha läst otaliga ironiska inlägg ifrån en bekant i en skräckfilmsgrupp vi bägge är med i på Facebook om den svenska kultslashern Blödaren fick jag till slut nog och köpte hem filmen – mest för att jag är en nyfiken film-masochist. Hur som så har jag nu alltså äntligen sett filmen och.. ja.. nog är det en film allt.

Skådespelarinsatserna är skrattretande usla. Samtliga skådespelare (om man nu kan kalla dem det alltså) ingick i olika rockband, varav ett gör ett live framträdande som fick mig att vilja slå sönder högtalarna efter cirka fem sekunder. Å andra sidan hade det inte spelat någon som helst roll om det faktiskt hade funnits talang bland de som står framför kameran då det inte existerade något manus. Jag tittade på intervjuerna som följde med på dvdn direkt efter att jag hade tittat klart på filmen, där de berättar att manusförfattaren (tillika regissör, producent och kameraman) Hans Hatwig aldrig skrev något manus. Alla skådespelare fick instruktioner innan varje scen skulle spelas in istället och det här blev alltså slutresultatet; en film med ungefär samma halt av spänning som ett avsnitt av Alfons Åberg.

Som i många andra lågbudgetproduktioner är även ljudet här ganska uselt. I flera scener hör man knappt vad karaktärerna säger tack vare oväsen eller pålagda ljudeffekter. Ett bra exempel är scenerna där en snubbe pratar i komradio, där den han pratar med knappt hörs tack vare en massa skrap, störningar och oväsen från själva komradion. Men även om ljudet verkar vara inspelat med en potatis så gillade jag huvudtemat i filmen, som påminde en del om John Carpenter’s huvudtema till Halloween (som verkar ha varit en ganska stor inspirationskälla överhuvudtaget för den här filmen). Givetvis överanvände de musikstycket och slängde in det på ställen där det inte alls passade samtidigt som de vid varje ”läskig” grej slängde in ett högt tjutande ljud som fick mina örontrummor att blöda då jag fick lov att ha hög volym på tack vare det usla ljudarbetet.

Några direkta effekter existerar inte heller. Trots sin titel är det minimalt med blod i filmen och den enda blodutgjutelsen vi får beskåda under de plågsamt långa åttio minuterna filmen rullar på under är vattenfärgen som har målats under ögonen på Åke Eriksson, som spelade Blödaren.

Blödaren må vara en svensk kultklassiker men det är inte en bra film. Hade de knåpat ihop ett ordentligt manus, haft mindre styltiga skådespelare, bättre ljudmixning, några effekter överhuvudtaget och bättre klippning (som för övrigt också är rätt usel här) hade det till och med nästan kunnat blivit en bra slasherfilm – med svenska mått mätta. Istället får vi se fem idioter som är ute och går i en skog i tusen miljarder år som sedan blir avplockade, en efter en, på de minst blodiga sätt man kan tänka sig. Men, ser man till hur cheesig och dålig Blödaren är så blir den en värdig film att se under en pilsnerkväll med polarna – den framkallar nämligen en hel del oavsiktliga gapflabb.

Avslutningsvis; det bästa med dvdn av Blödaren måste vara intervjuerna som följde med som extramaterial, där de pratar om filmen ungefär som att den är Schindler’s List…

No Comments

A Night To Dismember av J

oktober 1st, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

A Night To DismemberFem år efter att ha mördat två grannpojkar släpps en ung kvinna ut från mentalinstitutionen hon har suttit inlåst på då hon anses vara frisk. Det dröjer emellertid inte länge förrän folk runt henne börjar att dö och frågan är om hon inte har återgått till sina gamla vanor igen?

Jag har sett mycket dynga i mina dagar men A Night To Dismember släntrar utan tvivel in på min topp fem lista över de sämsta filmerna jag någonsin har sett. Det enda den här ”filmen” duger till är att torka sig i arslet med den, really. Hela ”filmen” känns som en enda lång trailer där en monoton röst maler på om vad som händer och varför det händer i ”filmen”. Enligt ”filmens” regissör, Doris Wishman, blev mycket av det inspelade materialet förstört av en missnöjd labbanställd, vilket gjorde att Wishman spenderade flera år att skriva om och redigera om ”filmen” och resultatet är alltså det här…

Skådespelarinsatserna är knappt befintliga och ”skådespelarna”, däribland ex-porrstjärnan Samantha Fox (nej, inte den brittiska popsångerskan), ser ut som att de inte riktigt vet vad de ska ta sig till. Deras skådespelarinsatser borde vara legendariskt usla, men jag skulle tro att många (lyckligtvis) har missat den här stinkande högen med dynga. Effekterna består till större delen av plast och Falu Rödfärg (i vissa scener påminde blodet lite mer om sylt i och för sig) och ser mer skrattretande än hårresande ut.

Det mest anmärkningsvärda med hela ”filmen” är dess soundtrack. Jag tror jag aldrig varit med om en film som spelat så mycket musik förut och som inte ha varit en musikal. Jag menar, musiken stannar nästintill aldrig av. Den bryts ett par sekunder här och där då karaktärerna i ”filmen” pratar, men annars spelas den på. Att musiken är helt fel för flera scener verkar inte Wishman ha brytt sig i heller (eller vad sägs som lite 80-tals disco mitt under en scen där någon blir huggen till döds med en yxa?). Flera av looparna som dyker upp i ”filmen” återanvänds dessutom flera gånger. På tal om ljud; hela ”filmen” filmades utan ljud, så all dialog (vilket det är minimalt av) och ljudeffekter (vilket det också är minimalt av) blev inlagda i efterhand, tillsammans med ovannämnda voiceover röst.

A Night To Dismember är utan någon som helst tvekan eller ånger en av de sämsta skitfilmer jag någonsin har sett i hela mitt liv. Jag har sagt det om en del andra filmer, men de är rena Oscar-materialet i jämförelse med det här bottenskrapet. Hur i helvete fick de den här skiten släppt? HUR?! Hade mina ögon och öron kunnat spontant börja blöda hade de gjort det…

No Comments

The Dead Zone av J

april 21st, 2013 | Postad i Drama, Film, Thriller

The Dead ZoneJohnny Smith (Christopher Walken) lever ett idylliskt småstadsliv; han jobbar som lärare och har ett stabilt förhållande med sin flickvän, tillika kollega, Sarah (Brooke Adams). Johnny lever ett ganska bekymmerslöst liv, helt enkelt… tills det att han en kväll kraschar med bilen och hamnar i koma.

Fem år senare vaknar han upp ur koman enbart för att inse att allting har förändrats; Sarah har gått vidare, gift sig och skaffat en son, han har förlorat jobbet och kommer att få lov att genomgå år av terapi och behandlingar för att till en viss del bli återställd till sitt gamla jag. Men det är inte bara hans liv och hans omgivning som har förändrats, Johnny själv har förändrats; på något sätt har han fått krafter som gör att han kan se in i andras framtider och förflutna endast genom att vidröra dem – vilket i sin tur ger oanade konsekvenser för Johnny…

The Dead Zone från 1983, baserad på Stephen King’s roman från 1979 med samma titel, är å ena sidan ett ganska trögt thriller-drama som står och trampar på samma ställe större delen av filmen men är samtidigt å andra sidan både fängslande och bitvis ganska spännande. Jag har ingen aning om varför jag tycker så, men det är så min åsikt är (den går emot sig själv, inte sant?). Hur trogen filmen är boken vet jag inte och är ingenting jag bryr mig i då jag ganska troligen aldrig kommer engagera mig i att läsa den.

Skådespelarna är suveräna och är troligtvis filmens starkaste kort. Christopher Walken är asbra som den omkringstaplande Johnny som ser ut att ha diarre så fort han går och Martin Sheen är underbar som den gapande politikern som kommer in lite mer än halvvägs in i filmen. Effekterna är minimala och den som väntar sig en blodig Stephen King filmatisering får ta någon av alla andra filmer som baserats på hans berättelser. Filmens story är småluddig men hyfsat begriplig (troligtvis förklaras det mesta betydligt mycket bättre – för att inte tala om tråkigare – i boken).

År 2002 fick The Dead Zone en direkt-till-video-remake, som ingen brydde sig om att se. Samma år dök en serie upp med samma titel som gick i 6 säsonger, som var en spin-off av (enligt IMDB) 1983 års The Dead Zone. Troligtvis brydde sig ingen om att se den heller och hur de lyckades klämma ut 6 säsonger är för mig helt obegripligt. Vad fanns där egentligen att basera på som räckte till så många säsonger? Och vilka såg dem?

Nåja. The Dead Zone från 1983 är sisådär; å ena sidan usel, å andra sidan bra. Någonstans mitt emellan hamnar min åsikt och jag säger väl att den är… okej, men troligtvis ingenting jag kommer att se om de närmsta åren om vi säger så.

3 Comments

Pet Sematary – Bok & Film av J

augusti 24th, 2012 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Övrigt

Redan kort efter att jag hade skrivit min recension där jag jämförde bok och film av skräckhistorien Cujo, av Stephen King, lyckades jag lägga labbarna på Pet Sematary – eller Jurtjyrkogården som den hette i Sverige – vilket också blir min nästa recension där jag jämför bok och film, så klart. Jag börjar, återigen, med boken.

Louis Creed, en läkare ifrån Chicago, flyttar till ett hus strax utanför den lilla staden Ludlow, Maine, med sin familj; hans fru Rachel, deras två unga barn Eileen (”Ellie”) och Gage, och Ellie’s katt, Winston Churchill (”Church”), då han fått ett nytt jobb på universitetet i Maine. Strax efter deras ankomst blir de välkomnade av deras nya granne, den gamle mannen Jud Crandall – som också ger ett varningens ord om att vägen utanför deras hus är hårt trafikerad av fortkörande lastbilar som kommer ifrån den närliggande kemikaliefabriken. Några veckor senare tar Jud med sig hela familjen Creed in i skogen bakom deras nya hus och leder dem till en liten skogsglänta som används som en djurkyrkogård, där stadens barn begraver sina döda husdjur.

Senare samma år, när resten av familjen är på besök hos Rachel’s föräldrar under Thanskgiving, blir Church påkörd av en lastbil. Jud, som står i skuld till Louis efter att han lyckats rädda Jud’s fru Norma under Halloween, bestämmer sig för att återbetala Louis och tar med honom till djurkyrkogården i skogen – och bortom den, till Micmac indianernas begravningsplats. Louis följer Jud’s instruktioner och begraver katten på den gamla begravningsplatsen. Dagen därpå kommer Church tillbaka, till det yttre den samma men ändå förändrad på något kusligt sätt. Några månader senare inträffar det otänkbara; Gage, som nyligen lärt sig att gå, blir överkörd av en lastbil ute på vägen. Förkrossad över sin sons död börjar Louis överväga att begrava Gage på Micmac indianernas begravningsplats, även om han troligtvis kommer vara förändrad när han kommer tillbaka. Men en förändrad son är väl bättre än ingen son alls….. eller?

Efter att ha läst klart Pet Sematary skummade jag igenom lite recensioner och kommenterar om boken och de flesta pekar på samma sak: Pet Sematary är skitläskig, gripande och obehaglig. Orsakerna till att de tycker så varierar. Personligen tycker jag att boken är en rätt stor axelryckning till större delen…

Till att börja med händer det inte så där värst mycket i boken egentligen. Folk målar upp boken som en riktig skräckis som fängslar läsaren från början till slut, när den i själva verket är mer en långsamtgående berättelse om det många fruktar; döden – som vi bemöts av ur flera synvinklar boken igenom. Skräckbiten känns ganska utelämnad fram till slutet av boken, även om King har slängt in bitar här och där boken igenom som får nackhåren att stå givakt. Men den skräck boken saknar blir utfylld med de gripande händelser som inträffar ungefär i mitten av boken.

Missförstå mig rätt; jag tycker Pet Sematary är en väldigt bra bok, men jag tycker samtidigt att det är fel att måla upp den som en isande skräckhistoria, för det är det verkligen inte. Fokuset ligger mer på en gripande berättelse om en familj som slås i spillror tack vare onda krafter (vad vi kan anta iaf) än på en skrämmande och spännande sådan. Hur man sedan definierar skrämmande och spännande är ju någonting helt annat.

Karaktärerna är, så klart, välskrivna och får, så klart, tid att utvecklas (det är ju trots allt en Stephen King bok). Men även om det finns flera karaktärer i boken följer vi till större delen Louis och händelserna som inträffar runt honom, med undantag för ett par stycken kapitel mot slutet av boken. Detta ger oss, så klart, en inblick i hur Louis förändras under bokens gång; han börjar någonstans och slutar någonstans.

Nåja. Jag tycker ändå Pet Sematary boken är bra, även om den inte riktigt var som jag trodde att den skulle vara. Det är en stark och gripande historia om ett ämne många gärna inte talar speciellt mycket om och som de flesta skjuter framför sig, samtidigt som King har lagt in sin egna lilla touch till det hela.

Storyn är så klart den samma i filmen som i boken, men även om det faktiskt var Stephen King som skrev screenplayet för Pet Sematary finns det en del förändringar i filmen jämtemot boken. Exempelvis har Jud ingen fru i filmen, Eileen heter Ellie i filmen och mot slutet av filmen berättar Eileen för sina morföräldrar om Pascow istället för sin mor, som hon gjorde i boken. Dessutom är flera partier i filmen antingen nedkortade eller helt borttagna, vilket fick mig, som har läst boken nyligen, att haja till lite grann. Nåväl…

Även om jag tyckte att boken var lite gaggig här och där så saknar jag det helt plötsligt i filmen. Det känns som att vissa scener hade behövt vara längre och mer utvecklande än vad de är. Å andra sidan, who cares? Inte jag iaf. Jag såg Pet Sematary för första gången för många år sen och har sedan dess sett den ett dussintals gånger och älskar den. Det är en läbbig filmatisering av boken som, i mitt tycke, står sig än idag förbannat bra.. om man kan bortse ifrån de helt fantastiskt utdaterade effekterna som dyker upp lite här och där filmen igenom.

Skådespelarna är rätt cheesiga, större delen av dem. De som står ut ur mängden är Fred Gwynne (som gick bort i cancer 4 år efter filmen hade premiär) som Jud och Miko Hughes som spelade Gage, som båda gör utmärkta insatser i sina rollsättningar (även om Hughes var typ 2 år när han gjorde rollen som Gage). Vi skymtar även förbi Stephen King himself i en väldigt, väldigt kort roll som prälle. Dessutom kan jag inte låta bli att få ett medlidande med Hughes’ karaktär i filmen och det hugger i hjärtat på mig under scenen där olyckan inträffar och i slutet när.. ja, ni vet..

Pet Sematary filmen kanske inte är den bästa och läskigaste skräckfilmen som någonsin har gjorts, men den ligger nära mitt hjärta och jag tycker än idag om den för vad den är; en läbbig filmatisering av en bra bok av allas våran skräckfarbror Stephen King. Remake av filmen beräknas komma under nästa år (i skrivande stund).

Jämförelsen mellan bok och film:
Den största skillnaden mellan boken och filmen av Pet Sematary är nog (som med många andra filmatiseringar av böcker) händelseförloppet, likt Cujo. Många scener är antingen nedkortade eller helt borttagna, vissa är till och med omgjorda på flera punkter. Ett bra exempel är slutet, som egentligen bara påminner om det i boken men som hade varit betydligt längre än vad det är om King faktiskt följt sin egen bok.

Karaktärerna känns inte så där värst välutformade i filmen jämtemot boken, som lägger en ganska stor tyngd på just den punkten (i vanlig ordning när det gäller King). Å andra sidan kan skådespelarna också spela in på den punkten då flera av dem inte känns speciellt övertygande och till större delen rätt cheesiga. Fast, sen hade de inte speciellt mycket spelrum att utveckla karaktärerna i filmen jämtemot vad boken hade, så…

Om jag måste välja mellan bok och film blir det nog faktiskt filmen. Boken må vara bra, men jag föredrar nog faktiskt filmen då det är en regelrätt skräckberättelse, vilket inte boken är. Att den har ett visst nostalgivärde för mig spelar givetvis in lite grann också. Å andra sidan rekommenderar jag faktiskt både boken och filmen; båda har sina dåliga sidor, men samtidigt också förbannat bra.

1 Comment

D.C. Cab av H

juli 11th, 2012 | Postad i Film, Komedi

”Medioker, tråkig och högst försumbar” skriver jag i min recension på DVDKritik.se om filmen ”D.C. Cab”. Läs den ändå.

No Comments

Cujo – Bok & Film av J

maj 20th, 2012 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Övrigt

När jag började läsa romanen Cujo av allas våran skräckfarbror Stephen King hade jag ingen som helst tanke på att se filmen också och därmed kunna jämföra bok och film. Nu, när jag läst klart boken har jag bestämt mig för att göra just det. Jag börjar med boken.

 
Det är en av de varmaste somrarna på många år i den lilla (fiktiva) staden Castle Rock, Maine, och hemmafrun Charity Camber drömmer om att fly ifrån sin misshandlande och alkoholiserade man Joe – som hon tror har ett dåligt inflytande på deras son Brett. Efter att ha vunnit ett lotteri lyckas hon övertala Joe om att hon och Brett ska få åka till Charity’s syster, Holly, i Connecticut ett par dagar. Mor och son packar väskorna och beger sig iväg och lämnar Joe och familjens hund, en hundrakilos Sankt bernardshund vid namn Cujo, kvar där hemma. Det ingen i familjen Camber vet är att Cujo har ett par veckor tidigare jagat en kanin ner i en håla som var bebodd av rabiessmittade fladdermöss och fått nosen riven av en av dem. Cujo, som inte är vaccinerad, börjar sakta men säkert att insjukna i rabies…

Samtidigt har familjen Trenton stora problem efter att Vic, mannen i huset, kommit på sin fru Donna med att ha haft en affär med en omkringresande player. Mitt i allt kaos får han lov att resa till Boston och New York på en affärsresa för att försöka rädda företaget han och hans kollega Roger har tillsammans. Ensam hemma, tillsammans med deras son Tad, tar Donna deras krånglande Ford Pinto för att åka till Joe Camber – som har egen verkstad – för att få bilen reparerad. När Donna och Tad anländer till Cambers gård pajar bilen helt. Gården ligger öde i den stekande sommarhettan och endast en av gårdens invånare befinner sig där – Cujo…

Stephen King’s bok Cujo från 1981 är ett rent mästerverk, måste jag säga. Den första delen av boken formar karaktärerna, vi får lära känna dem och fatta tycke om dem samtidigt som man troligtvis börjar känna avsky jämtemot flera av dem. I mittenpartiet av boken börjar det hända grejer och det blir allt mer svårt att lägga ifrån sig boken, då King avslutar oftast varje parti (det finns inga kapitel, utan ”breaks” i historien för att byta synvinklar från karaktär till karaktär) med någonting ruskigt spännande. Det sista partiet i boken är upplösningen som, till en början, är riktigt spännande, men som sedan övergår till att bli mer tragiskt och ledsam.

Egentligen finns det inte så där värst mycket att säga om boken i sig, mer än att den är ruskigt bra och att den skiljer sig en del ifrån de flesta andra King romanerna. Istället för övernaturliga händelser och flum flum får vi här en mer jordnära berättelse om händelser som inträffar av ren slump, vilket också kan inträffa i verkliga livet – vilket i sin tur också är det skrämmande med boken.

 
Filmens story är exakt den samma som den i boken, men istället för förändringar i filmens story har förändringar i händelseförloppet gjorts – givetvis. Exempelvis får Vic reda på att Donna haft en affär på ett helt annat sätt i filmen än i boken, vissa karaktärer ser annorlunda ut än hur de blev beskrivna i boken och slutet är rejält förändrat, likt Children Of The Corn filmatiseringen ifrån 80-talet med Linda Hamilton – vilket är till det sämre, tycker jag.

Filmen från 1983 är ju inte dålig egentligen. Skådespelarna är bra och skrämselscenerna fungerar hyfsat, samtidigt som hunden/hundarna/whatever som spelade Cujo ser ganska skräckinjagande ut – iaf vid första anblicken. Är man uppmärksam under filmens gång upptäcker man småfel så som att när Cujo precis dödat en man så börjar han vifta på svansen, troligtvis tack vare en stor portion hamburgare eller något annat gott som belöning för scenen.

Filmens händelseförlopp känns ganska snabbt överstökat också. Även om det blir sammanhängande och rätt spännande fläckvis så känns det ändå som att något fattas. Filmen hade behövt minst en halvtimme till för att spela ut alla sina kort ordentligt, men får gott nöja sig med ca 90 minuter (vilket jag personligen inte tycker är tillräckligt för den här typen av film).

Jämförelsen mellan bok och film:
Största skillnaden är händelseförloppet mellan boken och filmen, som jag nämnt här ovanför. När jag tittar på filmen kan jag inte låta bli att känna att vissa partier som var med i boken, men inte med i filmen, borde ha funnits med där. Även om skådespelarna är bra i filmen och formar karaktärerna rätt bra så känns det som att de är bättre i boken. King kan forma dem på ett sätt ingen filmskapare eller aktör kan göra, hur de än vrider eller vänder på det.

Som jag nämnt här ovanför kan boken delas in i tre partier, mer eller mindre. Detta är givetvis till bokens fördel, då boken får mer tid på sig att utveckla karaktärerna och låta oss lära känna dem, vilket inte filmen har. Istället för ett utvecklande manus slängs vi rakt in i händelsernas centrum och händelserna före och efter händelserna på Cambers gård glöms nästintill bort i filmen, vilket gör att den känns ganska överflödig – som så många andra Stephen King filmatiseringar.

Får jag själv välja mellan boken och filmen tar jag boken på en gång. Boken känns mer utformad och välgjord än filmen, som bitvis känns påskyndad enbart för att få ut en film baserad på Stephen King’s bok – och tjäna pengar på det, så klart. Men tar man filmen som den är och struntar i att den är baserad på King’s bok så står den sig helt okej, även om den har sina brister. Men även om den stått på egna ben, utan ett starkt källmaterial ifrån King, så hade jag troligtvis inte tyckt att den varit mer än bara okej.

Har du funderingar på att läsa boken eller se filmen tycker jag att du absolut ska läsa boken och – om nyfikenheten fortfarande finns – se filmen därefter. Har du bara tänkt göra en av dem så läs boken isåfall. Så det så.

3 Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud