Helt Perfekt Glob

Near Dark av J

Småstadskillen Caleb Colton (Adrian Pasdar) är ute en sen kväll när han möter den vackra Mae (Jenny Wright) som ber honom om skjuts till hennes trailer innan gryningens intrång. På vägen dit stannar Caleb sin bil och ber om en kyss från Mae, som biter honom i halsen och springer därifrån. Då hans bil vägrar att starta igen börjar han att gå hemåt, men när han börjar närma sig farmen han bor på och de första solstrålarna träffar honom börjar han att självantända – enbart för att i nästa stund bli insliten i en van.

Caleb blir introducerad till Mae’s familj; ledaren Jesse Hooker (Lance Henriksen), hans flickvän Diamondback (Jenette Goldstein), den elake Severen (Bill Paxton) och pojken Homer (Joshua John Miller). De har alla en sak gemensamt; de är nattliga jägare som behöver blod för att överleva, vampyrer. Caleb står nu inför ett val, att antingen återvända till sin familj och försöka hitta någon form av botemedel eller stanna kvar med Mae och bli en nattens varelse…

Jag har aldrig varit något större fan av vampyrfilmer, likt varulvsfilmer. Visst, det finns en handfull av den typen av filmer jag är ett stort fan av, men varken vampyrer eller varulvar har tilltalat mig nämnvärt igenom åren som gedigen skräckfilmstittare. Jag finner bägge av dessa monster ganska ointressanta – och tråkiga. Jag minns inte första gången jag hörde talas om Near Dark, men det som cementerade min kännedom av filmen var för några år sedan då jag och några till startade en podcast med samma namn som filmen (som du finner här och här) – mestadels för att vi inte kunde komma på något bättre namn och då namnet Graveyard Shift (som var vår första idé till namn på podcasten) visade sig vara använt av flera andra podcasts. Hur som helst så har det tagit några år för mig att se filmen men nu har jag slutligen alltså gjort det.

Som jag har förstått det anses Near Dark vara en kultklassiker bland många och den verkar vara ansedd som en av de bättre vampyrfilmerna som gjorts. Jag tyckte att filmen överlag var okej, men inte mycket mer än så. Visst, den har en handfull set pieces som var helt suveräna (bland annat en shoot-out mellan vampyrerna och en grupp poliser), men det kändes samtidigt som att det fattades typ en timmes speltid; helt enkelt att filmen hoppade mellan scener utan ha någon direkt röd tråd mellan dem.

Jag blev en aningen trött på inledningen av filmen också. Jag förstår att karaktären Caleb till en början inte förstår vad som händer honom, men det hela dras verkligen ut så långt det bara går och då jag som tittare redan vet vad som pågår blir det hela jävligt långdraget. Slutet kändes dessutom jävligt taffligt och karaktärerna (som vi fått lära känna hyfsat under filmens gång) börjar bete sig som totala idioter med noll självbevarelsedrift – vilket är något de haft igenom hela filmen, i alla fall fram till slutet. Det kändes verkligen som att manusförfattarna inte riktigt visste hur de skulle avsluta filmen, så vad vi i slutändan fick var ett både abrupt och inte speciellt genomtänkt slut. Nåväl…

Filmen bjuder i alla fall som sagt på en handfull set pieces som är grymt underhållande. Filmens antagligen största behållning är Bill Paxton’s rollprestation som Severen då karln snor hela showen varenda gång han står framför kameran och jag vettefan om han inte hade fungerat lika bra (eller bättre) som ensam skurk här faktiskt – speciellt med tanke på att Lance Henriksen, Jenette Goldstein och Joshua John Miller egentligen inte har så där värst mycket att göra.

Nåja. Jag har sett sämre vampyrfilmer än Near Dark, men jag har definitivt sett bättre. Det var i alla fall kul att se Henriksen, Goldstein och Paxton återförenas efter Aliens, från året innan – och Miller, tre år innan han dök upp i Class Of 1999. Jag kommer hur som helst inte ha någon större brådska att se om den här filmen.

Terror Night av J

En grupp vänner bestämmer sig en kväll för att besöka den övergivna herrgården som tillhörde Lance Hayward (John Ireland) – en välkänd skådespelare från stumfilmseran. Väl där börjar dock någon – förklädd till de olika rollerna Hayward hade under sin karriär – att ha ihjäl dem en efter en.

Le foto di Gioia av J

Gloria (Serena Grandi), en ex-modell som nu mer driver herrtidningen Pussycat, står inför ett problem; ett psykotiskt fan med vanföreställningar har ihjäl hennes modeller en efter en och skickar groteska fotografier med deras döda kroppar framför posters av hennes egna avklädda bilder. Allt medan hoten och kropparna staplas på hög måste Gloria klura ut vem galningen är innan hon själv blir den ultimata modellen…

Le foto di Gioia – som antagligen är mer känd som Delirium eller Delirium: Photo of Gioia utanför Italien – är en italiensk giallo från 1987, regisserad av Lamberto Bava och oh boy.. det här var en intressant film. Manuset är fullkomligen bonkers och mördarens psykotiska vanföreställningar – som vi får se flertalet gånger – är utan tvekan filmens highlights, samtidigt som filmen bjuder på en hel del lättklädda damer (däribland den då fagra Serena Grandi), over the top mord och en George Eastman i en mindre roll där han inte spelar en psykotiska galning. Med det sagt; ja, jag gillade den här filmen.

Le foto di Gioia är inte en bra film, men det är å andra sidan en underhållande sådan tack vare hur bonkers och over the top allting i den är. Den får en tumme upp och en rekommendation från mig – åtminstone till fans av sleaziga 80-talsfilmer.

Summer Camp Nightmare av J

Efter att den nya ägaren, Mr. Warren (Chuck Connors), av pojklägret Camp North Pines beslutat att ställa in dansen lägret skulle ha haft tillsammans med det intilliggande flicklägret efter att två av pojkarna på hans läger genomfört ett enligt honom obscent framträdande på talangjakten de bägge lägren hade får en grupp av pojkarna idéen om att göra revolt mot Mr. Warren och lägerledarna för att ta över lägret. De genomför sin kupp och till en början verkar de ha sitt sommarlov säkrat utan några dumma regler som vuxna sätter upp, men det dröjer inte speciellt länge innan saker och ting börjar spåra ur.

I och med att jag har blivit inlagd på sjukhus och då jag hade extremt tråkigt slösurfade jag runt på youtube och fick idéen att jag skulle se om jag kunde hitta på någon slasherfilm som finns uppladdad där för att slå ihjäl lite tid. I mitt sökande snavade jag över Summer Camp Nightmare från 1987 – vars titel skriker slasherfilm lång väg, men som inte ens är en skräckfilm.

Summer Camp Nightmare (eller The Butterfly Revolution som den även är känd som, vilket också är titeln på den roman som filmen är väldigt löst baserad på) var okej för vad den var. Chuck Connors var underanvänd och manuset vart ganska långdraget på sina ställen. Idéen bakom filmen – och antagligen boken – var det absolut inget fel på och hade nog fungerat bättre som en regelrätt skräckfilm och jag undrar om inte filmen faktiskt hade blivit bättre om en galen slasher hade blivit inkluderad i manuset. Jag menar, den här revolten grabbarna gör i filmen hade varit en perfekt backdrop för att introducera en galen slasher som börjar ha ihjäl huvudkaraktärerna en efter en på olika uppfinningsrika sätt som hämnd för.. ja, nåt. Bortkastad potential helt enkelt.

Jag tvivlar på att jag kommer ha någon större brådska att se om Summer Camp Nightmare inom någon närmare framtid, men det var ju ändå kul att se Tom Fridley i något annat än Jason Lives: Friday The 13th Part VI.

Bloody New Year av J

En grupp brittiska ungdomar går på grund med sin segelbåt och blir tvungna att simma i land till en ö. Väl på ön hittar de ett tillsynes övergivet hotell som är dekorerat för nyårsafton – det som gör det hela ännu märkligare är att det är mitt i sommaren…?! Det dröjer inte speciellt länge innan underligheter börjar inträffa i hotellet och gruppen inser att de svävar i livsfara.

Jag har alltid varit ett fan av Norman J. Warren sedan jag såg Alien klonen Inseminoid (recenserad här), från 1981, för första gången på sönderklippt hyr-VHS för omkring tjugo år sedan (vilket är en film jag tittar om till och från på min brittiska oklippta dvd). Sedan dess har jag även kommit över hans övernaturliga protoslasher Terror, från 1978, som jag gav ett halvljummet betyg i min recension. Så nu när det är nyår och allt så tyckte jag att det var dags att spana in Warren’s Bloody New Year från 1987, som var den sista filmen han gjorde innan han drog sig tillbaka fram till 2007.

Bloody New Year är en fullkomligen bonkers och underlig mash-up av slasher, hemsökt hus och zombies. Vill man beskriva filmen på ett extremt enkelt sätt kan man även säga att filmen är en Evil Dead rip-off med vissa små element ur slashergenren instoppat här och där. Filmen är i stort sett nittio minuter nonsens och skäms inte över det heller. Filmen är bitvis extremt cheesig och underhållande, men dippar på sina ställen och blir lite långdragen och tappar gnistan lite grann.

Skådespelarinsatserna är ingenting att skriva hem om direkt, men fungerar med hur resten av filmen är i åtanke. Effekterna är, förvånansvärt nog, ganska bra när de väl är i bild, men tack vare att de fegat ur (antagligen tack vare att budgeten inte tillät dem) så försvinner vissa sceners punch-line lite grann (så som när en person får huvudet slafsat med en båtmotor, vilket är helt off-screen).

Bloody New Year är en märklig film, men den lyckas samtidigt underhålla så pass att filmens nittio minuter svischar förbi utan några större bekymmer. De stunder då filmen blir långdragen känns mest som fartgupp och är över innan man tappat intresset för vad som händer i filmen. Det är inte en bra film, men den är så pass genomkorkad och dum att det är svårt att inte sitta och fnissa till den. Rekommenderas med vissa reservationer.

Aenigma av J

Under ett elakt skämt av hennes mobbare blir den utstötta Kathy (Milijana Zirojevic) påkörd av en bil och faller således i koma. Senare anländer den nya eleven Eva (Lara Lamberti) till samma internatskola och kommer snabbt i kontakt med tjejerna som är ansvariga för Kathy’s tillstånd. Det visar sig emellertid snabbt att Eva egentligen bara är ett redskap under kontroll av den komatösa Kathy, som är ute efter hämnd.

Jag hade inte sett Aenigma på över tio år nu när jag satte mig för att se om den och jag ville minnas att det var en bra Lucio Fulci film. Det visade sig att det var mer nostalgiska och glada minnen än något annat. Aenigma från 1987 är en långsamtgående och bitvis rent av tråkig film där morden som inträffar är ungefär lika intressanta som Björnes Magasin (för att inte tala om oinspirerade), vilket är synd då storyn hade potential till att bli något riktigt bra. Skådespelarna är hyfsade, men tack vare den usla dubbningen blir det snabbt enerverande att både se och höra dem. Det största problemet med filmen är dock att det är långt mellan händelserna och när det väl händer något så är det så utdraget och ointressant att man mest sitter och väntar på att det ska bli överstökat.

Aenigma är utan tvekan en av Fulci’s sämre produktioner och även om den inte är i närheten så usel som exempelvis Il fantasma di Sodoma (aka Sodoma’s Ghost, recenserad här), som kom året därpå, så är den inte värd att lägga någon tid på. Se om hans mästerverk från det tidiga 80-talet istället.

Deliria av J

En grupp teaterskådespelare kämpar med att repetera inför en skräckshow de ska sätta upp och ingenting verkar gå som det ska. Produktionen lider av stora problem och på kvällen, då de ska genomföra kostymrepetitionen, låser den frustrerade regissören dörrarna in till byggnaden i ett försök att genomföra generalrepetitionen. Olyckligtvis försvinner nyckeln och gruppen blir inlåsta i den avsides belägna byggnaden. Ännu värre är att de inte är ensamma…

Deliria är en italiensk slasher från 1987 som har en hel hög med aka-titlar. Några av dem är Bloody Bird, Stage Fright, Sound Stage Massacre, StageFright: Aquarius och Aquarius. Filmen i sig är en ganska långsam slasher. Den bygger upp sig sakta men säkert och följer väl mer eller mindre varenda klyscha som finns i boken, men det hela funkar ganska bra ändå tack vare de ganska grisiga mordscenerna och de hyfsat spännande smyg- och jaktscenerna.. och twisten på slutet. Skådespelarna är bra och effekterna är superba (för att vara av årgång 87 och ifrån Italien).

Deliria är kanske inte den mest omtalade slasherfilmen som finns där ute, men det är klart en av de bättre från det sköna 80-talet. Jag gillar den och tycker att om man gillar slashers borde man ta sig en närmare titt, om man inte redan har gjort det. Rekommenderas.

Return To Horror High av J

1982 inträffade en rad brutala mord på Crippen High School. Mördaren blev aldrig arresterad och försvann efter morden spårlöst. Filmbolaget Cosmic Pictures har nu bestämt sig för att göra en film baserad på händelserna och har valt att spela in den vid Crippen High School, som nu mer står tom. Det dröjer emellertid inte länge förrän skådespelare och arbetslaget bakom filmen börjar försvinna spårlöst och det verkar inte bättre än att historien upprepar sig…

Att jag skaffade hem Return To Horror High berodde helt på Horror High – som för övrigt inte har ett skit med den här filmen att göra bortsett ifrån att de har liknande titlar. I alla fall…

Return To Horror High är en rörig slasherfilm som hoppar mellan nutid och dåtid om vartannat och emellanåt sitter jag och kliar mig i huvudet och undrar vad som är vad. Det är inte speciellt fängslande eller intressant och hela filmen känns som en dussinslasher (en axelryckning, ungefär). Skådespelarna är emellertid bra och det är lite småintressant att se en ung George Clooney (även om han är med i typ 2 minuter i hela filmen) i början på filmen. Effekterna ser bra ut och det hela känns rätt påkostat och håller sig rätt hyfsat än idag. Bland allt blod finns även en nypa humor som fungerar sisådär. Vissa skämt är rätt långsökta och fungerade inte alls, medans några andra fungerade lite bättre och fick mig åtminstone att fnissa till.

Nåja. Return To Horror High är absolut ingenting jag vill rekommendera, men samtidigt kan jag inte direkt påstå att den är usel heller (även om den var jävligt rörig). En okej dussinslasher som säkert nån kan gilla.

Beverly Hills Cop II av J

Polisen i Beverly Hills står handfallna inför en ny brottsvåg kallad ”Alfabetsbrotten” och efter att poliskapten Bogomil (Ronny Cox) kommit brottslingarna på spåren blir han utsatt för ett mordförsök. När Detroit snuten Axel Foley (Eddie Murphy) får nys om det hela beger han sig till Beverly Hills för att ta reda på vem som står bakom ”Alfabetsbrotten” och mordförsöket på Bogomil. Väl i Beverly Hills slår han sig ihop med sina två gamla kamrater Taggart (John Ashton) och Rosewood (Judge Reinhold) för att finna de ansvariga.

Likt den första filmen har jag rätt lite att skriva om Beverly Hills Cop II. Det är en bra action/komedi som flyter förbi väldigt snabbt utan några som helst problem och är troligtvis den jag tycker bäst om i trilogin, även om de två andra filmerna också är suveräna. Eddie Murphy är top-notch och levererar riktigt många gapskratt och filmens action är lite mer utbredd än i den första filmen, där mycket av filmens action koncentrerades till slutet av filmen. Övriga skådespelare, som till en stor del var med i den första filmen, är även de suveräna och jag kan inte låta bli att garva åt Judge Reinhold’s karaktär som flippar ur mer och mer ju längre filmen går.

En suverän action/komedi som levererar det den ska och som, iaf jag, kan se om hur många gånger som helst – likt den första filmen. Rekommenderas.

Masters Of The Universe av J

Efter ett långvarigt krig på planeten Eternia har den ondskefulle Skeletor (Frank Langella) lyckats ta makten på Castle Grayskull genom att använda en kosmisk nyckel, framställd av den Thenorianske låssmeden – och uppfinnaren – Gwildor (Billy Barty). Häxan av Castle Grayskull (Christina Pickles) är nu Skeletor’s fånge och blir tömd på sin livsenergi allt eftersom Skeletor väntar på att Eternia’s måne ska ställa sig i samma position som Det Stora Ögat Av Universum ligger – vilket kommer ge honom gudomliga krafter. Det enda som står mellan Skeletor och dessa gudomliga krafter är krigaren He-Man (Dolph Lundgren).

Under en eldstrid lyckas He-Man, Gwildor och två andra motståndssoldater ta sig igenom en portal med hjälp av en andra prototyp Gwildor gjort – och hamnar på planeten Jorden. Dessvärre tappar de nyckeln och måste nu hitta den innan Skeletor’s utsända trupper gör det, för att ta sig tillbaka till Eternia och befria folket en gång för alla.

Jag hade faktiskt aldrig sett den här filmen förut och efter att ha hört namnet ett tjugotal gånger i olika recensioner så bestämde jag mig för att äntligen skaffa hem den och se den.

Till en början satt jag och undrade vad i helvete det var jag satt och tittade på egentligen – och det undrar jag iofs fortfarande. Folk flänger runt och spelar över så pass att det inte längre är på ett cheesigt och roligt sätt, utan enbart pinsamt. Dialogerna varierar och kan gå från ”jag läser direkt ur manus” till ”jag spelar över för jag tar inte manuset seriöst för fem öre”.. å andra sidan kan jag inte direkt påstå att jag kan klanka ner på de som är med i filmen, för manuset är verkligen piss. Med det sagt; idéen är inte dum, men framförandet är så urbotat jävla dumt att det bara blir en pina att sitta igenom det här.

Effekterna är skrattretande, helt fantastiskt utdaterade och får troligtvis den CGI-kåte att skrika i skräck, medans makeupen ser lite bättre ut, bortsett ifrån Langella’s Skeletor makeup som ser väldigt plastig ut i närbilder av hans ansikte. Överlag ser det förjävligt ut helt enkelt. Visserligen reagerade jag på många effektgrejer filmen igenom, men scenerna där Lundgren ”flyger” på nån form av svävarplatta fick mig att tappa fattningen. Det ser helt enkelt ut som att de tagit en bild på Lundgren bakifrån, klistrat på den på en pappkartong eller dylikt och sedan satt den på plattan – som de sedan använt typ linor eller nåt för att få den att ”flyga”. Det är verkligen så det ser ut, jag skojar inte. Jag tror inte ens folk som såg filmen 1987 tyckte det såg bra ut – och jag tvivlar på att någon år 2012 gör det heller.

Och så har vi de där komiska grejerna som händer filmen igenom, som faktiskt fungerar – även om de kanske inte alltid är menade att vara roliga. James Tolkan släpper ett par riktigt sköna repliker som fick mig att gapskratta, samtidigt som vissa situationer i filmen är väldigt lustiga – däribland första scenen på ”Jorden”.

Överlag är Masters Of The Universe en jävla skitfilm och att den har en helt sanslös speltid på runt 105 minuter är helt obegripligt. Idéen om att göra en He-Man live action film var säkerligen inte dålig, men framförandet som vi fick 1987 är verkligen botten. Glöööööööööööööm den här filmen. Nu. Helst den här recensionen också. Eller nåt.