| Subcribe via RSS

Aenigma av J

augusti 16th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

AenigmaUnder ett elakt skämt av hennes mobbare blir den utstötta Kathy (Milijana Zirojevic) påkörd av en bil och faller således i koma. Senare anländer den nya eleven Eva (Lara Lamberti) till samma internatskola och kommer snabbt i kontakt med tjejerna som är ansvariga för Kathy’s tillstånd. Det visar sig emellertid snabbt att Eva egentligen bara är ett redskap under kontroll av den komatösa Kathy, som är ute efter hämnd.

Jag hade inte sett Aenigma på över tio år nu när jag satte mig för att se om den och jag ville minnas att det var en bra Lucio Fulci film. Det visade sig att det var mer nostalgiska och glada minnen än något annat. Aenigma från 1987 är en långsamtgående och bitvis rent av tråkig film där morden som inträffar är ungefär lika intressanta som Björnes Magasin (för att inte tala om oinspirerade), vilket är synd då storyn hade potential till att bli något riktigt bra. Skådespelarna är hyfsade, men tack vare den usla dubbningen blir det snabbt enerverande att både se och höra dem. Det största problemet med filmen är dock att det är långt mellan händelserna och när det väl händer något så är det så utdraget och ointressant att man mest sitter och väntar på att det ska bli överstökat.

Aenigma är utan tvekan en av Fulci’s sämre produktioner och även om den inte är i närheten så usel som exempelvis Il fantasma di Sodoma (aka Sodoma’s Ghost, recenserad här), som kom året därpå, så är den inte värd att lägga någon tid på. Se om hans mästerverk från det tidiga 80-talet istället.

No Comments

Deliria av J

april 25th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

DeliriaEn grupp teaterskådespelare kämpar med att repetera inför en skräckshow de ska sätta upp och ingenting verkar gå som det ska. Produktionen lider av stora problem och på kvällen, då de ska genomföra kostymrepetitionen, låser den frustrerade regissören dörrarna in till byggnaden i ett försök att genomföra generalrepetitionen. Olyckligtvis försvinner nyckeln och gruppen blir inlåsta i den avsides belägna byggnaden. Ännu värre är att de inte är ensamma…

Deliria är en italiensk slasher från 1987 som har en hel hög med aka-titlar. Några av dem är Bloody Bird, Stage Fright, Sound Stage Massacre, StageFright: Aquarius och Aquarius. Filmen i sig är en ganska långsam slasher. Den bygger upp sig sakta men säkert och följer väl mer eller mindre varenda klyscha som finns i boken, men det hela funkar ganska bra ändå tack vare de ganska grisiga mordscenerna och de hyfsat spännande smyg- och jaktscenerna.. och twisten på slutet. Skådespelarna är bra och effekterna är superba (för att vara av årgång 87 och ifrån Italien).

Deliria är kanske inte den mest omtalade slasherfilmen som finns där ute, men det är klart en av de bättre från det sköna 80-talet. Jag gillar den och tycker att om man gillar slashers borde man ta sig en närmare titt, om man inte redan har gjort det. Rekommenderas.

No Comments

Return To Horror High av J

april 16th, 2013 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

1982 inträffade en rad brutala mord på Crippen High School. Mördaren blev aldrig arresterad och försvann efter morden spårlöst. Filmbolaget Cosmic Pictures har nu bestämt sig för att göra en film baserad på händelserna och har valt att spela in den vid Crippen High School, som nu mer står tom. Det dröjer emellertid inte länge förrän skådespelare och arbetslaget bakom filmen börjar försvinna spårlöst och det verkar inte bättre än att historien upprepar sig…

Att jag skaffade hem Return To Horror High berodde helt på Horror High – som för övrigt inte har ett skit med den här filmen att göra bortsett ifrån att de har liknande titlar. I alla fall…

Return To Horror High är en rörig slasherfilm som hoppar mellan nutid och dåtid om vartannat och emellanåt sitter jag och kliar mig i huvudet och undrar vad som är vad. Det är inte speciellt fängslande eller intressant och hela filmen känns som en dussinslasher (en axelryckning, ungefär). Skådespelarna är emellertid bra och det är lite småintressant att se en ung George Clooney (även om han är med i typ 2 minuter i hela filmen) i början på filmen. Effekterna ser bra ut och det hela känns rätt påkostat och håller sig rätt hyfsat än idag. Bland allt blod finns även en nypa humor som fungerar sisådär. Vissa skämt är rätt långsökta och fungerade inte alls, medans några andra fungerade lite bättre och fick mig åtminstone att fnissa till.

Nåja. Return To Horror High är absolut ingenting jag vill rekommendera, men samtidigt kan jag inte direkt påstå att den är usel heller (även om den var jävligt rörig). En okej dussinslasher som säkert nån kan gilla.

No Comments

Beverly Hills Cop II av J

augusti 15th, 2012 | Postad i Action, Film, Komedi

Polisen i Beverly Hills står handfallna inför en ny brottsvåg kallad ”Alfabetsbrotten” och efter att poliskapten Bogomil (Ronny Cox) kommit brottslingarna på spåren blir han utsatt för ett mordförsök. När Detroit snuten Axel Foley (Eddie Murphy) får nys om det hela beger han sig till Beverly Hills för att ta reda på vem som står bakom ”Alfabetsbrotten” och mordförsöket på Bogomil. Väl i Beverly Hills slår han sig ihop med sina två gamla kamrater Taggart (John Ashton) och Rosewood (Judge Reinhold) för att finna de ansvariga.

Likt den första filmen har jag rätt lite att skriva om Beverly Hills Cop II. Det är en bra action/komedi som flyter förbi väldigt snabbt utan några som helst problem och är troligtvis den jag tycker bäst om i trilogin, även om de två andra filmerna också är suveräna. Eddie Murphy är top-notch och levererar riktigt många gapskratt och filmens action är lite mer utbredd än i den första filmen, där mycket av filmens action koncentrerades till slutet av filmen. Övriga skådespelare, som till en stor del var med i den första filmen, är även de suveräna och jag kan inte låta bli att garva åt Judge Reinhold’s karaktär som flippar ur mer och mer ju längre filmen går.

En suverän action/komedi som levererar det den ska och som, iaf jag, kan se om hur många gånger som helst – likt den första filmen. Rekommenderas.

No Comments

Masters Of The Universe av J

juni 27th, 2012 | Postad i Action, Film, Äventyr/Fantasy

Efter ett långvarigt krig på planeten Eternia har den ondskefulle Skeletor (Frank Langella) lyckats ta makten på Castle Grayskull genom att använda en kosmisk nyckel, framställd av den Thenorianske låssmeden – och uppfinnaren – Gwildor (Billy Barty). Häxan av Castle Grayskull (Christina Pickles) är nu Skeletor’s fånge och blir tömd på sin livsenergi allt eftersom Skeletor väntar på att Eternia’s måne ska ställa sig i samma position som Det Stora Ögat Av Universum ligger – vilket kommer ge honom gudomliga krafter. Det enda som står mellan Skeletor och dessa gudomliga krafter är krigaren He-Man (Dolph Lundgren).

Under en eldstrid lyckas He-Man, Gwildor och två andra motståndssoldater ta sig igenom en portal med hjälp av en andra prototyp Gwildor gjort – och hamnar på planeten Jorden. Dessvärre tappar de nyckeln och måste nu hitta den innan Skeletor’s utsända trupper gör det, för att ta sig tillbaka till Eternia och befria folket en gång för alla.

Jag hade faktiskt aldrig sett den här filmen förut och efter att ha hört namnet ett tjugotal gånger i olika recensioner så bestämde jag mig för att äntligen skaffa hem den och se den.

Till en början satt jag och undrade vad i helvete det var jag satt och tittade på egentligen – och det undrar jag iofs fortfarande. Folk flänger runt och spelar över så pass att det inte längre är på ett cheesigt och roligt sätt, utan enbart pinsamt. Dialogerna varierar och kan gå från ”jag läser direkt ur manus” till ”jag spelar över för jag tar inte manuset seriöst för fem öre”.. å andra sidan kan jag inte direkt påstå att jag kan klanka ner på de som är med i filmen, för manuset är verkligen piss. Med det sagt; idéen är inte dum, men framförandet är så urbotat jävla dumt att det bara blir en pina att sitta igenom det här.

Effekterna är skrattretande, helt fantastiskt utdaterade och får troligtvis den CGI-kåte att skrika i skräck, medans makeupen ser lite bättre ut, bortsett ifrån Langella’s Skeletor makeup som ser väldigt plastig ut i närbilder av hans ansikte. Överlag ser det förjävligt ut helt enkelt. Visserligen reagerade jag på många effektgrejer filmen igenom, men scenerna där Lundgren ”flyger” på nån form av svävarplatta fick mig att tappa fattningen. Det ser helt enkelt ut som att de tagit en bild på Lundgren bakifrån, klistrat på den på en pappkartong eller dylikt och sedan satt den på plattan – som de sedan använt typ linor eller nåt för att få den att ”flyga”. Det är verkligen så det ser ut, jag skojar inte. Jag tror inte ens folk som såg filmen 1987 tyckte det såg bra ut – och jag tvivlar på att någon år 2012 gör det heller.

Och så har vi de där komiska grejerna som händer filmen igenom, som faktiskt fungerar – även om de kanske inte alltid är menade att vara roliga. James Tolkan släpper ett par riktigt sköna repliker som fick mig att gapskratta, samtidigt som vissa situationer i filmen är väldigt lustiga – däribland första scenen på ”Jorden”.

Överlag är Masters Of The Universe en jävla skitfilm och att den har en helt sanslös speltid på runt 105 minuter är helt obegripligt. Idéen om att göra en He-Man live action film var säkerligen inte dålig, men framförandet som vi fick 1987 är verkligen botten. Glöööööööööööööm den här filmen. Nu. Helst den här recensionen också. Eller nåt.

No Comments

The Video Dead av H

oktober 18th, 2011 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Det som J sa.

No Comments

The Video Dead av J

september 19th, 2011 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

En omärkt låda från en okänd avsändare anländer till en kåk, i utkanten av en liten håla någonstans i USA. Gubben som öppnar dörren tar emot försändelsen, som visar sig vara en TV. Samma kväll inträffar någonting märkligt; TVn sätter igång sig själv även om kabeln inte ens är isatt i eluttaget – och ur TVn kommer det fnissande zombies!

Ett par månader senare ska en ny familj flytta in i huset – som varit övergivet sedan dess. Medans föräldrarna håller på att avsluta en del affärer börjar sonen och dottern i familjen att iordningsställa huset till deras ankomst. Medans syskonen håller på att stöka iordning kåken finner sonen den hemsökta TVn – och det dröjer inte länge förrän de odöda återvänder…

80-tals skräckisar av den här typen brukar oftast vara väldigt cheesiga, småskojiga och faktiskt väldigt underhållande – vilket The Video Dead verkligen inte är. Stora partier i filmen är ren utfyllnad för att få upp speltiden till runt 90 minuter, vilket gör filmen helt fantastiskt skittråkig. Effekterna ser otroligt cheesiga ut och makeupen såg, faktiskt, rätt bra ut till en början.. men dalade efter att man såg andra zombien. Skådisarna var sjukt cheesiga (en av dem såg fruktansvärt uselt dubbad ut och en annan liknade Jack Nicholson i Tim Burton’s Batman från 80-talet). Storyn var visserligen rätt intressant, men händelseförloppet i filmen var så sömnigt att det bara blev ett lidande att titta igenom den.

Det slutade hur som helst med att H började snabbspola när det var runt 20 minuter för att vi inte skulle somna och för att vi inte riktigt hade tid att sitta och titta på den här dyngan. Skippa och se någonting annat.

1 Comment

Surf Nazis Must Die av J

maj 17th, 2011 | Postad i Action, Film

I en nära framtid har samhället gått åt helvete och olika gäng krigar om stränderna och terroriserar civilbefolkningen. Ett av gängen, Surf Nazis, är ett av de mest välkända och brutala gäng som härjar på stränderna och tvekar inte att ställa till med sattyg när de får chansen.

Efter att Leroy (Robert Harden) – en svart ung man – stoppat en Surf Nazi-medlem från att sno en väska ifrån en gammal dam blir han ihjälslagen av andra Surf Nazi-medlemmar… BIG mistake. Leroy’s mor, Eleanor (Gail Neely), får snart nys om vilka som ligger bakom sin sons död och börjar sakta men säkert att planera sin hämnd mot dem, samtidigt som ett krig mellan Surf Nazis och de andra gängen utbryter…

Postapokalyptisk actionfilm från 80-talet, releasat av Troma? Det kan väl inte bli bättre? Johorå, det kan det visst det. Surf Nazis Must Die är en av de sämsta lågbudget actionrullarna ifrån 80-talet utan tvekan. Storyn är visserligen simpel och bäddad för att visa en massa onödigt övervåld som skulle få vilken moralkärring som helst att sätta morgonkaffet i halsen, men det hela är så trögt och tråkigt framfört att filmen blir bara en stor snarkning istället för den stenhårda action som man faktiskt kan inbilla sig ska inträffa.

Istället för stenhård och överdriven action får vi istället en massa skittråkiga scener där skådisarna (som för övrigt gör hyfsade insatser, åtminstone om man ska se till vad det här är för typ av produktion) surfar. Speciellt mycket dialog förekommer inte heller, vilket gör det hela nästan ännu trögare. Actiondelarna dyker faktiskt inte upp förrän mot slutet av filmen och risken är ju faktiskt ganska stor att man har somnat när de dyker upp, tyvärr.

Nä. Surf Nazis Must Die är en riktig skitfilm och är verkligen ett bottennapp – till och med för Troma. Skippa och se något annan av deras släpp istället.. om det nu inte handlar om att somna snabbt.

No Comments

House II: The Second Story av J

februari 24th, 2011 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Det unga paret Jesse (Arye Gross) och Kate (Lar Park-Lincoln) flyttar in i en gammal kåk som gått i arv i generationer inom Jesse’s familj – 25 år efter att hans föräldrar blev mördade. Snett därefter dyker även Jesse’s småtöntiga polare Charlie (Jonathan Stark) upp tillsammans med sin diviga flickvän Jana (Amy Yasbeck) – med förhoppningar att hon ska bli upptäckt av Kate, som jobbar för ett skivbolag. Det dröjer inte länge förrän Jesse hittar information om en mystisk glasaktig aztek dödsskalle som sägs besitta krafter som ger ägaren oändligt liv och som även ger denne kraften att resa igenom tid och rum.

Efter att Jesse och Charlie grävt upp Jesse’s gammel gammel farfar Jesse ”Gramps” McLaughlin’s (Royal Dano) grav finner de denne och även den glasaktiga dödsskallen. Gramps talar om för Jesse och Charlie att de måste beskydda dödsskallen och se till att den inte hamnar i fel händer. Dessvärre har dödsskallen transformerat den stora kåken så att varje rum är en gömd ingång igenom tid och rum. Som om inte det vore nog är även Gramps’ gamla partner, och nu mer ärkefiende, Slim (Dean Cleverdon) ute efter den dödsskallen…

House II: The Second Story – eller Titta Vi Spökar 2 – är en fristående uppföljare som skiter högaktningsfullt i den första filmens story och startar från scratch med en helt ny storyline som inte följer den första filmen överhuvudtaget någonstans – vilket också blir dess fall. Filmen känns sjukt osammanhängande stora delar under tiden och emellanåt börjar jag fundera på vad de egentligen vill ha sagt med filmen. Det blir ofta väldigt flamsigt och hela filmen är rätt.. oseriös. Visserligen var inte den första filmen dödsallvarlig heller och bjöd på några fina gapskratt, men det känns som att House II urartar och det blir bara en massa fjoll av alltihop.

Skådisarna är helt okej och det är smått intressant att se Lar Park-Lincoln i någonting annat än Friday The 13th Part VII: The New Blood. Effekterna är skrattretande usla och det ser emellanåt ut som att teamet bakom effekterna inte ens har försökt anstränga sig att göra bra effekter. Jisses. Jag menar, en film producerad av Sean S. Cunningham lär väl för tusan ha haft budget till att bygga animatroner istället för skitfula stop motion animationer som inte ens ser riktiga ut?

Jag har läst på ett par håll att folk tycker att House II påminner om Army Of Darkness (dvs Evil Dead 3), tack vare att filmen tar en helt ny riktning och koncentrerar sig mer på humor än på skräck – och jag håller inte med. Army Of Darkness tog visserligen ny riktning och den var kul och underhållande. House II däremot är bara fjantig, flamsig, korkad och rätt osammanhängande bitvis. Nä. Skippa och se den första filmen igen istället.

No Comments

Nekromantik av J

september 12th, 2010 | Postad i Film, Splatter

Robert Schmadtke (Bernd Daktari Lorenz) jobbar för Joe’s Säuberungsaktion – en firma som städar upp kvarlevor av människor som dött tack vare en olycka. Dessutom har Robert en ganska underlig hobby; han samlar på kroppsdelar och bevarar dem i alkohol. Hans flickvän, Betty (Beatrice Manowski), beundrar honom, mestadels tack vare hans jobb och hans sexuella attraktion jämtemot lik. En dag får Robert chansen att stjäla en hel kropp firman precis har hämtat och tar med sig den hem. Betty blir riktigt förtjust… tills det att Robert förlorar sitt jobb. Utan Robert’s jobb, vem ska då skaffa fram nya kroppar…?

När man tittar på splatter brukar oftast ord så som ”oseriöst”, ”löjligt” och ”roligt” dyka upp i huvudet på tittaren – så vida inte personen ifråga är en mes. Den tyska rullen Nekromantik är snarare det motsatta – och står för det. Hela idéen med filmen är ganska motbjudande och rent av vedervärdig vid en närmare eftertanke, men framförandet av den (till större delen) är så pass intressant att filmen faktiskt fängslar under de ca 70 minutrarna den rullar på.

Det som imponerar med Nekromantik är varken de halvdana och stela skådisarna som pratar med skrålande tyska eller händelseförloppet som spårar ur och blir ganska osammanhängande mot slutet av filmen utan filmens effekter. Killarna som står bakom effekterna ska ha rejäla creds för deras arbete då effekterna oftast ser väldigt realistiska ut och kan säkerligen framkalla magproblem hos den känslige. Att filmen dessutom är av lågbudgetstandard gör att man bara höjer ännu mer på ögonbrynen åt effekterna och dess kvalité.

Jag brukar som oftast inte bry mig i soundtracks och musikspår i filmer utan märker till större delen inte av dem, faktiskt. I Nekromantik var det en annan visa (ha.. ha.. ha..). Här jävlar dånas det på med fullskalig orkestermusik, scen efter scen. Flera musikspår får mig att haja till och lyfta högt på ögonbrynen då musiken i sig inte passar ihop med scenen den spelas till. De som har sett filmen förstår troligtvis vad jag menar.

Filmen – som är en given kontroversiell bomb – har (enligt IMDB) blivit förbjuden i följande länder: Island, Finland (1993), Norge, Sverige, Kanada (Nova Scotia/Ontario) och har blivit nekad en klassifikation i Australien. I USA har den inte heller fått någon åldersgräns. I Spanien åkte filmen på ett X och i Argentina, Tyskland, Italien, Chile och Kanada (Quebec) åkte den på en 18 års åldersgräns. Men i Frankrike fick den bara en 16 års åldersgräns.

I slutändan gillar jag ändå Nekromantik för vad den är; en bisarr film som tar upp ett vedervärdigt tema och påvisar att bara för att man inte har någon större budget innebär det inte att man inte kan göra en vidrig film (nåja, för ”normala” filmtittare iaf). Men sen så är Nekromantik nog ingenting man ska välja att se första daten…

Rekommenderas till alla gorehounds där ute. Ni andra kan titta på någon sunkig romantisk komedi eller något tills vidare. Härnäst; Nekromantik 2.

Tags: , ,
1 Comment

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud