Helt Perfekt Glob

Poltergeist III av J

Carol Anne (Heather O’Rourke) har skickats iväg till sin moster Patricia Gardner (Nancy Allen), hennes man Bruce (Tom Skerritt) och hans dotter Donna (Lara Flynn Boyle) i ett försök att undkomma pastor Kane (den här gången spelad av Nathan Davis) en gång för alla. Men när psykologen Dr. Seaton (Richard Fire) börjar rota runt i Carol Anne’s minne med hjälp av hypnos börjar hon minnas den ondskefulla anden, som i sin tur lyckas hitta henne på nytt och börjar terrorisera henne och hennes anhöriga i deras lägenheten i ett stort höghus av glas och speglar. Kommer han äntligen att lyckas med sitt mål att kidnappa Carol Anne en gång för alla eller kommer Tangina (Zelda Rubinstein) återigen lyckas slå tillbaka honom…?

Vart ska jag egentligen börja? Poltergeist III är… en stor besvikelse. Medans den första filmen är riktigt bra och den andra är hyfsad så får vi i trean en helt otroligt sullig story, karaktärer vi inte bryr oss ett skit i och ett gäspningsframkallande händelseförlopp – som dessutom är sjukt förutsägbart – vilket resulterar i ett stort fail.

Skådisarna är hyfsade så när som på en och annan idiot som inte vet vad han/hon håller på med. De flesta av karaktärerna (så som Dr. Seaton – som låter mer som Dr. Satan varje gång någon säger det) är irriterande och följer den typiska förnekelse-klichéen man ofta ser i såna här typer av filmer. Effekterna är hyfsade och står sig något så när än idag – om vi bortser ifrån en töntig blixt-effekt i slutsekunderna, som mer eller mindre lämnar dörren vidöppen för en fjärde film som vi aldrig kommer att få se… tack och lov.

Men sen har vi dessutom den sorgliga delen med Poltergeist III (bortsett från allt skräp) – Heather O’Rourke’s bortgång en kort tid efter det att filmen blev klar. Men tack vare att filmen bara fick betyget PG bestämde sig filmbolaget MGM (Metro-Goldwyn-Mayer) för att öka betyget till PG-13 och tvingade regissören, Gary Sherman, att spela in nya slutsekvenser med mer grafiskt innehåll – vilket innebar att de fick lov att sätta in en stand-in för O’Rourke. Vilket givetvis gör slutet ganska uselt, för att inte tala om snålt och förutsägbart.

Poltergeist III är en usel avslutning på trilogin och vilket jävla avslut på O’Rourke’s karriär. Well.. shit happens.

Die Hard (Blu-ray) av H

Bytte till mig lite bra filmer mot lite usla filmer med nån snubbe (haha, loseeeeer, fnizz, etc) och så kollade vi på Die Hard.

Bildkvalité okej. Inte världens mest skarpt filmade film, och man har inte gjort nåt åt Alan Rickmans osnyggt intrickade fall på slutet. Förmodligen ser inte filmen bättre ut än såhär, helt enkelt. Ljudet är okej, halvlivligt i surrounden och inte så jättebrett frekvensomfång. Den svenska textningen är duglig, men lyckas ett par gånger med helt felaktiga översättningar och man tar inte heller med VHS:ens klassiska replik ”Gå och runka, Hans”.

Skivan saknar statisk meny, vilket är OTROLIGT irriterande eftersom filmen startar direkt när man stoppar i skivan utan att man får välja varken ljudspår eller text. Det får man göra via popup-menyn medan filmen rullar, och det är irriterande. Mer irriterande är att bara ungefär hälften av allt extramaterial från DVD:n fick följa med till blu-ray. Oh well.

A Nightmare On Elm Street 4: The Dream Master av J

Observera; det kommer finnas spår av spoilers i den här recensionen då storyn är mer eller mindre omöjlig att förklara utan att spoila. Läs vidare på egen risk.

Freddy Krueger (Robert England) är död och begraven… eller? Efter att ha lyckats besegra honom försöker Kristen (nu spelad av Tuesday Knight), Joey (Rodney Eastman) och Kincaid (Ken Sagoes) att gå vidare med sina liv som att ingenting har hänt, men när Freddy plötsligt återuppstår letar han reda på de tre ungdomarna och dödar dem. Innan Kristen dör överför hon sin kraft (som låter henne dra in personer i hennes egna drömmar) till sin vän och pojkväns syster Alice (Lisa Wilcox)…

Och vad som följer är våld och snygga (till en viss del) 80-tals effekter som titt som tätt är hyfsat äckliga och de med svag mage borde kanske se någonting annat. Anyway; jag gillar Renny Harlin’s del i Nightmare serien (som bevisar att Harlin en gång i tiden kunde regissera bra filmer).

Våld, slasksekvenser, Englund i toppform och en söt Wilcox. Är något fel med Nightmare 4? Tyvärr, ja. Felet heter Tuesday Knight som tog över Kristen rollen från Patricia Arquette, som gjorde en betydligt bättre insats än Knight. Knight ser ut som en vandrande död, läspar, agerar tungstyrt och klumpigt och för att inte tala om att jag mest irriterar mig på henne. Tack och lov är hon inte med så där avsevärt länge i filmen och vi får istället vila våra ögon på den söta Wilcox. Thumbs up. Även om det inte är något större problem så tycker jag att slutet är lite snålt och snabbt överstökat jämfört med de tidigare delarna i serien.

Nightmare 4 kommer trea på listan över favoriterna i Nightmare serien för min del, utan tvekan.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0095742/

Red Heat av J

Efter att den ryske knarkhandlaren Viktor ”Rosta” Rostavili (Ed O’Ross) lyckats fly från Ryssland, men blivit gripen i USA, skickas den benhårde poliskaptenen Ivan Danko (Arnold Schwarzenegger) till Chicago för att hämta honom.

Vid sitt anländande blir han uppmött av två poliser – Art Ridzik (James Belushi) och Gallagher (Richard Bright) – som blir hans temporära partners under sin vistelse. Men när Rosta lyckas fly måste Danko och Ridzik komma över sina olikheter och samarbeta för att ta honom igen.

Red Heat är en ganska typisk partner-film. Arnie spelar otroligt bra som den stela, men benhårde ryssen och Belushi är underhållande som den lite rundare och mer lössläppte amerikanen. O’Ross är bra som skurk. Richard Bright, Peter Boyle, Laurence Fishburne och Gina Gershon är också bra i sina rollsättningar, även om de inte har så där avsevärt mycket on-screen-tid. Vi ser även Brion James i en kort roll som hallick som får på pälsen av Arnie.

Hur filmen är? Den är hyfsat skojig och jag skrattade till och från. Actionmässigt levereras det relativt mycket av och de flesta som blir skjutna får stora hål i sig. Hurra! Händelseförloppet är inte så mycket att påpeka om egentligen. Det är förutsägbart och klichéefyllt, men underhållande.

Mycket sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt0095963/

Police Story 1-4 + New av H

Här kommer en mastodontrecension av Jackie Chan-rullarna om Police Story. Det är relativt enkelt. Relativt mot In The Line Of Duty-serien alltså. Den ska jag berätta allt om senare.

1985 kom Ging Chat Goo Si, mest känd som Police Story. 1988 kom Police Story 2 och här börjar det bli smått virrigt. I Sverige gav man ut filmen som Hatets Eld, Brasilien valde Kodnamn: Radikal, Spanien tog Superpolisen I Trubbel, medan Ungern av alla ställen nöjde sig med Polishistorien Fortsätter.

1992 kom så Police Story 3, med undertiteln Supercop. Värt att notera är att de kinesiska titlarna faktiskt är korrekt översatta till engelska, i det här fallet heter filmen 警察故事III超级警察 så det ser ni ju direkt. I vilket fall så lyckas de flesta med den här titeln, även om de oftast valde att bara kalla filmen Supercop. Portugal lade till ”Blixtens Raseri” men vi förlåter dem.

1993 gjorde man en spinoff från Supercop med Michelle Yeohs karaktär. Dess titel översätts till ”Superplaner” men fick förstås titeln Supercop 2. Och Mega Cop. Och Once A Cop, för att spela på John Woo-rullen Once A Thief.. I England tyckte man det räckte med Supercop. Sen fick den heta Project S, för att spela på Jackie Chan-rullarna Project A. Sen lite olika kombinatiooner: Police Story 3 Part 2, Police Story 3: Supercop 2 och Police Story 4: Project S. Den skippar jag i alla fall den här gången, eftersom Jackie inte är med.

Även 1992 gjorde Jackie den orelaterade filmen Crime Story, som förstås fick heta lite allt möjligt för att folk skulle se den. New Police Story, Police Story 4 och varför inte Police Dragon om något Bruce Lee-fan skulle råka befinna sig i videobutiken?

Den riktiga Police Story 4 blev dock mer känd som First Strike, även om de kinesiska titlarna var Jackie Chan’s First Fist och Police Story 4: Simple Task. Japan körde kombon Final Project, i övrigt verkar det ha funkat bra.

2004 års New Police Story verkar dock inte räknas till serien, men jag räknar med den. Om inte annat för att få berätta att den hette Raseriets Slag i Argentina.

Om du sett någon av filmerna i svensk utgåva så kan jag direkt tala om för dig att du missat en hel del. De fina amerikanska versionerna du då sett har trimmats med allt från 8 till 27 minuter, eftersom vi västerlänningar inte klarar av att se för mycket Hong Kong-film. Mer om detta vid varje film.

I Polishistoria nummer ett möter vi Ka-Koi Chan (Jackie) som vid ett tillslag arresterar storskurken Chu Tao. Denne släpps förstås dock fri, och Jackie sätts att bevaka Taos sekreterare för att försöka komma åt skurken.

Det är massvis med hård action hela tiden, och ett otal stunts av typen ”aj FAN vad han slog sig”. Helt klart en sevärd film. Extramaterialet på Dragon Dynastys utgåva består av c:a 30 minuters intervjuer med medlemmar ur Jackie Chans stuntteam som jobbade på filmen, vilket är mycket intressant. En intervju med Jackie själv är hyfsat intressant, följt av diverse småkrafs såsom bortklippta scener och givetvis ett Bey Logan-kommentarsspår som man inte orkar med.

Det finns ungefär tre versioner av filmen. Hong Kong-originalet på strax över 100 minuter, den japanska förlängda versionen (varav inget är viktigt) på 106 minuter, och så förstås den dubbade, slaktade amerikanska versionen på 90 minuter. Mig veterligen släpptes denna film aldrig på VHS i Sverige (den fanns ett kort tag utgiven på DVD).

Efter ett montage av actionscenerna i ettan, börjar Polishistoria Nummer Två med att Jackie blir utskälld efter all förstörelse han orsakade. Dock visar han sig oumbärlig för polisstyrkan när de försöker lura ut vem som bombat ett köpcentrum.

Minnesvärd på grund av ett par bra scener, t.ex. den på en lekplats, samt att man är hyfsat icke-PK-elak mot en dövstum kille. Dock är det mestadels inte så spännande under filmens två timmar, ibland blir det faktiskt lite tråkigt. När det väl händer nåt, så är det sevärt i alla fall. När filmen släpptes i Hong Kong var den 101 minuter lång – kanske är det varit bättre. DVD:n bjuder dock på den långa japanska versionen.

Denna kanske du såg på VHS under titeln Hatets Eld på 90-talet – dock orörd av den svenska censuren – dock var det den dubbade versionen som är inte mindre än 29 minuter kortare.

Extramaterialet på Dragon Dynastys utgåva är ganska likt den första filmen: 30 minuter intressant intervju med stuntteamet, och så lite blandat skrufs och ett Bey Logan-kommentarsspår.

I Polishistoria Nummer Tre: Superpolis åker Jackie på hemligt uppdrag till fastlandet (Kina alltså, duh) där han ihop med Michelle Yeoh infiltrerar en liga som håller på med diverse. En hel del action, några hyfsat minnesvärda stunts och mer än ett par garv följer.

Här fick jag själv inte tag i den kinesiska originalversionen, utan fick nöja mig med den amerikanska som är nio minuter kortare. Dock verkar det mest vara några vanliga dialogscener utan konsekvens som saknas. Lyckligtvis har dock Dragon Dynasty-DVD:n originalljudspåret också, så jag slapp höra dubben. Inte bara för själva dubbningens skull, utan också för att slippa höra den amerikanska popmusik man lagt filmen genom.

Här följer en lista på låtar som filmbolaget Dimension tyckte passade in i filmen:

Warren G (minns ni honom?): What’s Love Got To Do With It
2Pac feat Outlawz – Made Niggas
No Doubt – Open The Gate
Tom Jones – Kung Fu Fighting (shit vad originellt, men det är åtminstone en cover)

I vilket fall som helst är Supercop en helt okej film som det går snabbt att se på. God underhållning helt enkelt.

Polishistoria Nummer Fyra: Första Slaget är det lite annorlunda med. Jag har nog aldrig tidigare sett en Jackie Chan-film där det tar hela 20 minuter innan den första actionsekvensen drar igång. Efter den tar det ända till 50-minutersstrecket innan den andra sekvensen kommer. Jag säger inte att det är tråkigt däremellan, bara ovanligt.

Jackie lånas ut till CIA, som drar in honom i ryska FSB (f.d. KGB) för att söka rätt på en stulen kärnvapenladdning. Det hela vecklar ihop sig till en historia med agenter och dubbelagenter i den ryska maffian. Det betyder med andra ord bara en sak: ryssar som talar usel engelska. En av FSB-killarna verkar ha lärt sig engelskan fonetiskt och kämpar hårt med att säga den så snabbt det bara går.

Actionscenerna är helt okej och lagom uppfinningsrika. En ganska lång undervattenssekvens är ganska imponerande, då man faktiskt lyckas få mig att tro att det går att sparka omkull nån under vattnet. På en 90-tals-HongKong-skala ligger filmen nånstans i övre medel kan man väl säga.

För att få se den kompletta 107-minuters versionen av filmen fick jag vända mig till piraterna på Interweb. En flitig kille har nämligen tagit den japanska oklippta DVD:n, och lagt till engelsk text till allas vår glädje. Skulle du se t.ex. den svenska DVD:n, så blir du snabbt förskonad inte mindre än 27 minuter av filmen. Kanske skulle det göra filmen mer tempofylld, men jag tror nog att det blir på bekostnad av handlingen.

I Ny Polishistoria möter vi en helt annan Jackie Chan. Här spelar han inte längre Ka-Koi, utan Wing som öppnar filmen starkt genom att rumla ut från en bar, spy, ramla omkull i spyorna och somna. Han är svagt deprimerad. Ett år tidigare ledde hans övermod till att hela hans team blivit ihjälmördade av ett gäng tossiga rikemansbarn. Wings förhållande med Ho Yee går inte så värst, och polis har han ju inte varit på bra länge. Dock kommer Nicholas Tse och hjälper honom att shejpa upp sig och nita ungjävlarna.

Jackie Chans insats i New Police Story skiljer sig ganska markant från hans övriga filmer. Han ser uppriktigt förkrossad ut filmen genom, och resten av filmen är riktigt bra den också. Actionscenerna är hårda och filmen är värdig att jämföras med den första Police Story.

Det är också den enda filmen i serien hittlls att ges ut i HD. Eller ja, Police Story 1-3 finns på blu-ray, men kvalitén på dessa skivor är att jämställa med DVD och bör inte under några som helst omständigheter inköpas. NPS ser och låter dock alldeles utmärkt ut på blu-ray, och extramaterialet är trevligt. Bland annat en 15-minuters featurette som visar en hel del bakom kameran, och talar om karaktärerna på ett intressant sätt.

I USA gjorde man bara ett litet klipp i filmen. Dock är det ett helt oförståeligt klipp, eftersom det förklarar motivationen bakom Nicholas Tses karaktär. Nåja.

Sammanfattning då! Pust… Bäst av alla är del 1, 3 och Ny, och du kan även se 2. 4 är ganska försumbar, men är du ett fan av Chan så tar du väl den också.

Child’s Play av J

Andy Barclay (Alex Vincent) vill inget hellre än att ha en Good Guy docka på sin födelsedag. Hans mor – Karen Barclay (Catherine Hicks) – har emellertid inte råd med en sån docka då hon både är ensamstående mamma och änka. Men när en hemlös man av en ren slump dyker upp utanför hennes jobb med just en Good Guy docka i sin kundvagn verkar det för bra för att vara sant och Karen köper den omgående av honom.

Efter att Andy fått dockan börjar dock flera mystiska dödsfall att inträffa med kopplingar till just Andy, som påstår att det är hans docka – Chucky – som bär ansvaret för dem. Givetvis tror ingen honom.. vilket de borde ha gjort.

Med remaken på ingång senare under året (enligt IMDB) – alternativt i början av nästa år – tänkte jag att vi skulle ta oss en titt på de fem ”originalfilmerna” med Chucky. Alla skräckfilmstittare med någon som helst koll vet exakt vem Chucky är och jag tror faktiskt inte jag behöver göra någon större presentation av honom.

Den första Child’s Play är återigen en gammal barndomsfavorit för mig. Den står sig väldigt bra för att ha 22 år på nacken och jag blir fortfarande småfascinerad över hur välgjord Chucky-dockan är, även om hans rörelser är lite småstela jämfört med de senare filmerna. De effekter som är med i filmen (mestadels Chucky-dockan) är mycket imponerande för att vara slutet-av-80-talet-effekter. Skådespelarna är bra, men Brad Dourif snor hela showen som Chucky. Konceptet med en ondskefull docka var knappast någonting nytt när filmen kom, men den gav troligtvis andra filmskapare idéer till andra dockfilmer (The Fear och Pinocchio’s Revenge, exempelvis).

Child’s Play är utan tvekan en favorit från barndomen och jag kan givetvis inte göra annat än att den en stor tumme upp.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0094862/

Hellbound: Hellraiser II av J

Efter att hennes familj blivit dödade av cenobiterna skickas Kirsty (dottern i första filmen) till psyket för att vila upp sig och få lite lugn och ro.

Den ende som tar Kirstys historia på allvar – till en början – är sjukhusets chef Dr. Channard, som länge har letat efter en dörr till en annan dimension. Channard lyckas få tag i den madrass som Kirstys styvmor – Julia – dog på och lyckas genom Kirstys beskrivningar att återuppväcka Julia med hjälp av sina egna patienter. Julia slår sig ihop med Channard för att släppa lös ondskans krafter, men de stöter på problem då en av Channards assistenter – Kyle McRae – och Kirsty slår sig ihop för att stoppa dem.

Som ettan såg jag den här för 10 år sedan. Dessvärre på en totalt sönderklippt vhs release med runt 12 minuter klipp i – vilket kan förklara varför jag inte gillade filmen då. Hela filmen blev ganska osammanhängande och man fattade inte speciellt mycket vad som egentligen inträffade i filmen.

Nu när jag har sett den oklippta versionen så måste jag säga att det är verkligen en värdig uppföljare till den första Hellraiser – om än det kändes som att filmteamet försökt göra saker i filmen som de inte hade kapacitet till tack vare årtalet filmen blev gjord. Men många av effekterna var riktigt snygga och makeupen var förträfflig.

Skådespelarna var fortfarande riktigt bra och flera av dem från den första filmen är också med i den här filmen, vilket känns rätt bra då de återanvänder flera av karaktärerna.

Slutligen; gillar man Hellraiser gillar man säkerligen Hellbound: Hellraiser II. Jag gjorde iaf det nu när jag sett om den i oklippt version. Och jag kommer säkerligen att se om den igen.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0095294/

Tougher Than Leather av H

1988 fick Rick Rubin den ljusa idén att göra en film i samband med Run DMCs nya album. Med en budget på nästan en krona, och några rader nerskrivna på en servett som manus, gick man ut och filmade Tougher Than Leather. Inte helt oväntat har Rubin aldrig skrivit eller regisserat något mer.

DMC kommer ut ur fängelset – vad han gjort för att hamna där vet jag inte, och det har inte heller nån som helst bäring på resten av filmen. Deras manager lyckas få dem och Beastie Boys signade till ett skivbolag som drivs av Vic (Rick Rubin). Dock är skivbolaget en front för att tvätta knarkpengar.

När Vic skjuter en kumpan som stulit råkar Run DMCs roadie Ray kliva in, och blir även han skjuten. Det hela arrangeras att se ut som en droguppgörelse, och nu måste Run, DMC och Jay få tag i Vic och upprätta Rays rykte.

Jag hade hört att den här filmen skulle vara usel, och det är den. Skådespeleriet varierar från helt okej till helt värdelöst, och manuset har visserligen en godkänd story men hantverket är bara så jävla kasst. Mestadels framstår Run, DMC och Jay som socialt handikappade och lätt störda (och Beastie Boys kraftigt så). Den är tråkigt filmad, slappt redigerad, töntig och har allt för många scener och klipp som känns totalt överflödiga.

Jag sitter mest och suckar filmen genom. Inte ens om du gillar Run DMCs musik är det någon mening med att se filmen, eftersom de ändå bara kör lite låtar playback. Den enda kuriosan här är väl egentligen att Beastie Boys uppträder med låten Desperado, som aldrig givits ut.

Nightmare Sisters av J

Melody, Marci och Mickey är tre nördiga (och halvkorkade) college tjejer som aldrig får någon date. Men när Marci kommer hem en kväll med en massa antikviteter – däribland en kristallkula som tillhörde ett medium – bestämmer sig de tre tjejerna för att bjuda in tre stycken nördiga college killar på fest. Under festen bestämmer sig gänget för att ha en seans. Men någonting händer seansen och tjejerna blir besatta och förvandlas till sexsvultna demoner. Kommer de nördiga killarna att klara av att driva ut demonerna och rädda tjejerna?

David DeCoteau står även bakom den här filmen, som släpptes samma år som Creepozoids (man kan se till en poster för den filmen i en scen). Vid det här laget har jag lärt mig att DeCoteau innebär skräpfilm med dåliga effekter, halvtaskiga skådespelare, storys som får en att nästintill somna och mer eller mindre meningslösa filmer som är knappt över timmen långa.

Den här filmen är absolut inget undantag. Den är inte skrämmande, utan mer skrattretande – även om vissa händelser i filmen är menade att vara skämt. Skådespelarna är halvusla som i vanlig ordning. Effekterna är dålig och manuset är gräsligt. Det enda som piggar upp (åtminstone oss av manligt kön) är att Brinke Stevens, Michelle Bauer och Linnea Quigley (som var med i Creepozoids) visar tuttarna.

Att filmen har fått lite mindre än medelbetyg på IMDB är förvånande tycker jag. Om man inte är masochist bör man undvika den här.

http://www.imdb.com/title/tt0093628/

Die Hard av J

Bruce Willis i en av hans bästa, och kändaste, roller. Fick tre uppföljare som är bra, men som aldrig nått upp till samma nivå som första filmen.

New York snuten John McClane har anlänt till Los Angeles för att fira jul med sin fru, Holly Gennaro McClane, och sina barn. Men innan julfirandet ska börja så är både John och Holly inbjudna till en julfest i Nakatomi Plaza där Holly jobbar.

Men julfesten bryts tvärt då en grupp terrorister stövlar in i byggnaden och tar alla gäster som gisslan.. alla utom John. Det är nu upp till John att försöka stoppa terroristerna och överleva natten.

Jag har sett många actionfilmer i mina dagar. Många är råbra och många är rent av urusla. Die Hard och dess uppföljare är några av de actionfilmer som tillhör den första kategorin.

Egentligen finns det inte så mycket att säga om den första Die Hard filmen. Bruce Willis sparkar terroristarsle, slänger ur sig en del oförglömliga repliker (så som den klassiska ”Yippee-ki-yay, motherfucker”) och är allmänt bad ass, samtidigt som han är en ordinary guy så att säga.

Die Hard var, är och förblir en av de bästa actionrullarna som gjorts. I min mening, så klart.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0095016/