| Subcribe via RSS

The Dark Half – Bok & Film av J

april 27th, 2013 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Övrigt

Under 70- och 80-talet skrev Stephen King flera böcker under pseudonymen Richard Bachman (däribland Thinner och The Running Man, som båda blev filmer senare), som ett försök till att besvara frågan på om King’s karriär berodde på skicklighet eller bara ren tur. 1985 upptäckte bokhandel föreståndaren Steve Brown i Washington D.C. likheter i stilen av skrivandet mellan King och Bachman. Brown hittade bokförlagets dokument vid Library of Congress som inkluderade ett dokument som namngav King som författare av Bachman’s böcker. Brown skickade ett brev till King’s förläggare med en kopia av dokumentet han hade hittat och frågade dem vad han skulle göra. Två veckor senare ringde King själv Brown och gav som förslag att han skulle skriva en artikel om hur han upptäckt sanningen och låta sig själv bli intervjuad. Det hela ledde till en pressrelease som förkunnade Bachman’s ”död” – förmodat från ”cancer av pseudonymen” – och en artikel skriven av Brown i Washington Post.

Varför allt detta dravel? Enkelt; när King blev upptäckt som Richard Bachman bestämde han sig för att skriva boken The Dark Half (Stark i Sverige) – vilket också är min nästa recension där jag jämför en bok och en film. Liksom förr börjar jag med boken.

The Dark Half (bok)Författaren Thad Beaumont’s karriär har gått sisådär. Hans första roman nominerades till ett förnämnt pris och hans senare fick lovord av kritikerna, men de såldes inte i särskilt många exemplar. Under pseudonymen George Stark har emellertid saker och ting gått betydligt mycket bättre för Thad; hatad av kritikerna men älskad av läsarna har han släppt en rad brutala, iskalla och blodiga kriminalromaner som sålts i enorma upplagor. Men när en beundrare till George Stark upptäcker likheter mellan Thad’s och George’s sätt att skriva bestämmer sig denne för att undersöka saken närmare. Efter att ha anförskaffat sig bevis på att Thad och George är samma person försöker denne att pressa Thad på pengar för att inte släppa ut nyheten om att George Stark endast är en pseudonym. Thad, tillsammans med sin fru Liz, bestämmer sig således för att arrangera en ”begravning” för George och går ut i People’s Magazine med att Thad är George Stark.

Problemet är bara att George Stark tycks inte vilja förbli död och ”återvänder” som en fysisk skepnad för att ta itu med de som förorsakat hans ”död”…

Vid det här laget vet jag ju hur Stephen King skriver sina böcker, men jag kan lik förbannat inte släppa att hans bok The Dark Half är så förbannat seg under flera segment av boken. Ärligt talat tyckte jag det var ganska ointressant att läsa om Thad Beaumont; det hela kändes bara förbannat gaggigt och att boken aldrig kom nån vart med den karaktären (fram till slutet av boken iaf). När jag läste om George Stark var det som att läsa en helt annan bok; det hände någonting nästan hela tiden och det var helt enkelt intressant (för att inte tala om ganska våldsamt och groteskt).

Överlag är The Dark Half en bra bok, utan tvekan. Den är välskriven och det finns spänning där (och till en viss del skräck, även om jag personligen inte tyckte att boken var speciellt obehaglig), men det tar sån förbannad tid innan den kommer. Det jag har störst problem med är Thad-bitarna i början av boken; det är helt enkelt inte intressant även om det är viktigt för bokens story och senare händelseförlopp, som också är det som väger upp det dåliga (om man vill kalla det så) med boken.

Nåja. Boken The Dark Half har både sina ljusa och mörka sidor (ha..ha..ha..) och är helt okej, även om den tillhör en av de Stephen King böcker jag tycker minst om.

The Dark HalfStoryn i filmen är så klart den samma som i boken och några större förändringar i den finns inte. Skådespelarna är riktigt bra och Timothy Hutton är suverän i dubbelrollen som Thad och George. Att se Michael Rooker i en good guy roll för omväxlings skull känns lite konstigt för mig som mer eller mindre bara sett honom i bad guy roller. Effektmässigt har inte filmen så där värst jättemycket att erbjuda. Några blodstänk här och några blodstänk där och så några snabba effekter som försvinner ur bild ungefär lika snabbt som de kom in i den; inget att lyfta till skyarna alltså, men helt klart okej.

Men så kommer vi till händelseförloppet. Jag är imponerad av hur de lyckats göra en halvtrög bok ännu trögare som film. Det vi får se i filmen är så minimalt att jag undrar om man verkligen kan kalla det här för en skräckfilm. Det King beskrev i sin bok får vi bara några flörtiga skymtar av i den här filmen och man kan börja undra varför en man som George A. Romero (ja, han skrev ju faktiskt screenplayet för filmen) inte spätt på med mer våld och äckeleffekter än vad The Dark Half har att erbjuda. Synd.

Jämförelsen mellan bok och film:
Till en början följde filmen boken ganska okej. Några små detaljer är förändrade och ett par karaktärer är utbytta. Men mot slutet tvärvänder alltihop och stora partier ur boken är helt borta och det antiklimax som byggs upp i bokens slut är totalt förändrad i filmen – till det sämre. Det som var spännande i boken blir fantastiskt snarkigt i filmen och det hela slutar mest med en stor axelryckning. Sedan har vi det jag beskrev här ovanför angående filmens händelseförlopp. Jag är faktiskt imponerad av hur George A. Romero inte lyckats klämma in den gore som Stephen King beskrev i sin bok; för helvete, karln har gjort zombiefilmer som var betydligt blodigare och äckligare än det här tråket.

Karaktärerna är så klart bättre utformade och har en bättre förklarad ”bakgrund” i boken än vad de har i filmen (som med typ alla andra filmatiseringar av böcker), men är samtidigt helt okej porträtterade i filmen (även om jag kan känna att en del saker fattas även hos karaktärerna).

Nåja. Om jag får lov att välja mellan boken och filmen väljer jag boken utan att ens behöva fundera på saken. Nog för att boken var seg och trög, men den hade iaf något av intresse till och från vilket inte filmen hade förrän i slutet. Att titta på film i två timmar för att se något av intresse i 2 minuter känns inte riktigt värt tiden.

Sugen på mer läsning? Läs gärna mina jämförelser mellan bok och film av Cujo och Pet Sematary också.

No Comments

Parents av H

november 28th, 2012 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Snabbrecension av ”Parents”: Knepig svart komedi från 1989 som vi klickade fram på Netflix. Det visar sig att man inte behövt se filmen eftersom de så händigt berättar hemligheten redan i sin synopsis: ”I denna skräckkomedi i femtiotalsmiljö börjar en liten pojke undra varifrån maten på middagsbordet kommer, och upptäcker att hans föräldrar är kannibaler.” Tack för det! Nåväl, en ganska egen film till dess fördel, men den var ju varken rolig eller spännande, bara egen.

No Comments

Just Heroes av H

september 2nd, 2012 | Postad i Action, Film

Just Heroes” är lite speciell. Den har regisserats delvis av minst tre personer, varav en är John Woo, och skådisar som David Chiang, Danny Lee, Stephen Chow, Lieh Lo, Ku Feng, Ti Lung, Bill Tung och Yuen Woo-Ping. Det är gott om blodig action, cheesy musik och typiskt Hong Kongsk berättartempo. Filmen gjordes för att samla in pengar till Shaw Brothers-regissören Chang Chehs (”Five Deadly Venoms” och typ etthundra titlar till) pension, och blev en hyfsad framgång på kinesiska biografer. I vissa länder marknadsfördes den som ”Hard Boiled 2”, men att den filmades tre år innan ettan är ju som vanligt inget problem inom den här filmgenren. Betydligt rimligare skulle varit att benämna den något med ”The Killer” som delar både John Woo som regissör och Danny Lee som en huvudrollsinnehavare. Men det är bisaker egentligen. Storyn är okej, actionscenerna är toppen och det finns lite kul humor instoppat här och där. På det hela taget en förbisedd HK-rulle som fansen bör se.

No Comments

Pet Sematary – Bok & Film av J

augusti 24th, 2012 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Övrigt

Redan kort efter att jag hade skrivit min recension där jag jämförde bok och film av skräckhistorien Cujo, av Stephen King, lyckades jag lägga labbarna på Pet Sematary – eller Jurtjyrkogården som den hette i Sverige – vilket också blir min nästa recension där jag jämför bok och film, så klart. Jag börjar, återigen, med boken.

Louis Creed, en läkare ifrån Chicago, flyttar till ett hus strax utanför den lilla staden Ludlow, Maine, med sin familj; hans fru Rachel, deras två unga barn Eileen (”Ellie”) och Gage, och Ellie’s katt, Winston Churchill (”Church”), då han fått ett nytt jobb på universitetet i Maine. Strax efter deras ankomst blir de välkomnade av deras nya granne, den gamle mannen Jud Crandall – som också ger ett varningens ord om att vägen utanför deras hus är hårt trafikerad av fortkörande lastbilar som kommer ifrån den närliggande kemikaliefabriken. Några veckor senare tar Jud med sig hela familjen Creed in i skogen bakom deras nya hus och leder dem till en liten skogsglänta som används som en djurkyrkogård, där stadens barn begraver sina döda husdjur.

Senare samma år, när resten av familjen är på besök hos Rachel’s föräldrar under Thanskgiving, blir Church påkörd av en lastbil. Jud, som står i skuld till Louis efter att han lyckats rädda Jud’s fru Norma under Halloween, bestämmer sig för att återbetala Louis och tar med honom till djurkyrkogården i skogen – och bortom den, till Micmac indianernas begravningsplats. Louis följer Jud’s instruktioner och begraver katten på den gamla begravningsplatsen. Dagen därpå kommer Church tillbaka, till det yttre den samma men ändå förändrad på något kusligt sätt. Några månader senare inträffar det otänkbara; Gage, som nyligen lärt sig att gå, blir överkörd av en lastbil ute på vägen. Förkrossad över sin sons död börjar Louis överväga att begrava Gage på Micmac indianernas begravningsplats, även om han troligtvis kommer vara förändrad när han kommer tillbaka. Men en förändrad son är väl bättre än ingen son alls….. eller?

Efter att ha läst klart Pet Sematary skummade jag igenom lite recensioner och kommenterar om boken och de flesta pekar på samma sak: Pet Sematary är skitläskig, gripande och obehaglig. Orsakerna till att de tycker så varierar. Personligen tycker jag att boken är en rätt stor axelryckning till större delen…

Till att börja med händer det inte så där värst mycket i boken egentligen. Folk målar upp boken som en riktig skräckis som fängslar läsaren från början till slut, när den i själva verket är mer en långsamtgående berättelse om det många fruktar; döden – som vi bemöts av ur flera synvinklar boken igenom. Skräckbiten känns ganska utelämnad fram till slutet av boken, även om King har slängt in bitar här och där boken igenom som får nackhåren att stå givakt. Men den skräck boken saknar blir utfylld med de gripande händelser som inträffar ungefär i mitten av boken.

Missförstå mig rätt; jag tycker Pet Sematary är en väldigt bra bok, men jag tycker samtidigt att det är fel att måla upp den som en isande skräckhistoria, för det är det verkligen inte. Fokuset ligger mer på en gripande berättelse om en familj som slås i spillror tack vare onda krafter (vad vi kan anta iaf) än på en skrämmande och spännande sådan. Hur man sedan definierar skrämmande och spännande är ju någonting helt annat.

Karaktärerna är, så klart, välskrivna och får, så klart, tid att utvecklas (det är ju trots allt en Stephen King bok). Men även om det finns flera karaktärer i boken följer vi till större delen Louis och händelserna som inträffar runt honom, med undantag för ett par stycken kapitel mot slutet av boken. Detta ger oss, så klart, en inblick i hur Louis förändras under bokens gång; han börjar någonstans och slutar någonstans.

Nåja. Jag tycker ändå Pet Sematary boken är bra, även om den inte riktigt var som jag trodde att den skulle vara. Det är en stark och gripande historia om ett ämne många gärna inte talar speciellt mycket om och som de flesta skjuter framför sig, samtidigt som King har lagt in sin egna lilla touch till det hela.

Storyn är så klart den samma i filmen som i boken, men även om det faktiskt var Stephen King som skrev screenplayet för Pet Sematary finns det en del förändringar i filmen jämtemot boken. Exempelvis har Jud ingen fru i filmen, Eileen heter Ellie i filmen och mot slutet av filmen berättar Eileen för sina morföräldrar om Pascow istället för sin mor, som hon gjorde i boken. Dessutom är flera partier i filmen antingen nedkortade eller helt borttagna, vilket fick mig, som har läst boken nyligen, att haja till lite grann. Nåväl…

Även om jag tyckte att boken var lite gaggig här och där så saknar jag det helt plötsligt i filmen. Det känns som att vissa scener hade behövt vara längre och mer utvecklande än vad de är. Å andra sidan, who cares? Inte jag iaf. Jag såg Pet Sematary för första gången för många år sen och har sedan dess sett den ett dussintals gånger och älskar den. Det är en läbbig filmatisering av boken som, i mitt tycke, står sig än idag förbannat bra.. om man kan bortse ifrån de helt fantastiskt utdaterade effekterna som dyker upp lite här och där filmen igenom.

Skådespelarna är rätt cheesiga, större delen av dem. De som står ut ur mängden är Fred Gwynne (som gick bort i cancer 4 år efter filmen hade premiär) som Jud och Miko Hughes som spelade Gage, som båda gör utmärkta insatser i sina rollsättningar (även om Hughes var typ 2 år när han gjorde rollen som Gage). Vi skymtar även förbi Stephen King himself i en väldigt, väldigt kort roll som prälle. Dessutom kan jag inte låta bli att få ett medlidande med Hughes’ karaktär i filmen och det hugger i hjärtat på mig under scenen där olyckan inträffar och i slutet när.. ja, ni vet..

Pet Sematary filmen kanske inte är den bästa och läskigaste skräckfilmen som någonsin har gjorts, men den ligger nära mitt hjärta och jag tycker än idag om den för vad den är; en läbbig filmatisering av en bra bok av allas våran skräckfarbror Stephen King. Remake av filmen beräknas komma under nästa år (i skrivande stund).

Jämförelsen mellan bok och film:
Den största skillnaden mellan boken och filmen av Pet Sematary är nog (som med många andra filmatiseringar av böcker) händelseförloppet, likt Cujo. Många scener är antingen nedkortade eller helt borttagna, vissa är till och med omgjorda på flera punkter. Ett bra exempel är slutet, som egentligen bara påminner om det i boken men som hade varit betydligt längre än vad det är om King faktiskt följt sin egen bok.

Karaktärerna känns inte så där värst välutformade i filmen jämtemot boken, som lägger en ganska stor tyngd på just den punkten (i vanlig ordning när det gäller King). Å andra sidan kan skådespelarna också spela in på den punkten då flera av dem inte känns speciellt övertygande och till större delen rätt cheesiga. Fast, sen hade de inte speciellt mycket spelrum att utveckla karaktärerna i filmen jämtemot vad boken hade, så…

Om jag måste välja mellan bok och film blir det nog faktiskt filmen. Boken må vara bra, men jag föredrar nog faktiskt filmen då det är en regelrätt skräckberättelse, vilket inte boken är. Att den har ett visst nostalgivärde för mig spelar givetvis in lite grann också. Å andra sidan rekommenderar jag faktiskt både boken och filmen; båda har sina dåliga sidor, men samtidigt också förbannat bra.

1 Comment

Return Of The Family Man av J

januari 25th, 2012 | Postad i Film, Skräck/Rysare

För tio år sedan påbörjade den nu mer beryktade seriemördaren ”The Family Man” (Ron Smerczak) sin karriär, men sitter nu mer bakom lås och bom efter att ha dödat ett flertal familjer. Under en fängelsetransport lyckas han emellertid att fly och beger sig till sitt hem, där allt började. Samtidigt anländer två grupper med ungdomar, som tror sig ska ha en skön helg, till huset enbart för att bli bemötta av en nedgången gammal kåk som knappt står upp längre – och snart anländer dess rättmätiga ägare också.

Slasherfilmer från 80-talet finns det ju gott om, både stora och små produktioner. Vissa är ruskigt bra, vissa är ruskigt usla. Och vissa hamnar någonstans emellan där. Den sydafrikanska slasherfilmen Return Of The Family Man från 1989 är en av de där filmerna som hamnar just någonstans mitt emellan. Filmen är på sätt och vis bedrövlig då filmen är betydligt mer lustig än läskig och ordet ”spännande” lyser starkt med sin frånvaro här. Majoriteten av alla mord (cirka 98% eller så) begås off screen, vilket drar ner betyget för filmen. Men det som samtidigt räddar filmen från att vara en fullständig snarkfest är de korkade karaktärerna, den totalt idiotiska ploten och de stendumma dialogerna som åtminstone fick mig att gapskratta flera gånger.

Return Of The Family Man är inte en bra film, men det är å andra sidan en kul och fruktansvärt cheesig slasherfilm från det sena 80-talet som föll mig något så när i smaken. Hade de haft en större budget och vågat visa mer av morden i filmen hade den nog legat högre på min skala än vad den gör. Gillar man cheesiga och IQ-befriade slasherfilmer kan det här dock vara en kul stund i soffan.

No Comments

C.H.U.D. II – Bud The Chud av J

december 10th, 2011 | Postad i Film, Komedi, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Efter att ha lyckats sulla bort ett lik för sin biologilärare bestämmer sig de två ungdomarna Steve (Brian Robbins) och Kevin (Bill Calvert) för att ta sig in i Winterhaven Disease Control Center för att sno ett annat lik för att sopa igen spåren av deras misstag. Det visar sig emellertid vara ett ännu större misstag att sno en ny kropp då de två ungdomarna lyckas av misstag återuppväcka den döda kroppen – som visar sig vara en CHUD, ironiskt nog kallad Bud (Gerrit Graham) – som i sin tur beger sig ut på gatorna och börjar döda folk, som förvandlas till CHUD’s, samtidigt som ungdomarna desperat försöker hitta en lösning på problemet de släppt lös.

Medans den första C.H.U.D. filmen var awesome, hade suveräna effekter och hade sina spännande stunder går C.H.U.D. II – Bud The Chud åt ett helt annat håll. Hela filmen påminner mer om Return Of The Living Dead än C.H.U.D., fast med sämre effekter och inte riktigt lika komiska aspekter som ROTLD, samtidigt som den aldrig blir speciellt spännande eller blodig. De komiska aspekterna är väl okej och under ett par scener garvar jag faktiskt till, men till större delen känns humorn ganska ansträngd och inte speciellt kul. Dessutom spelar det ingen större roll att skådisarna är bra då de får lov att arbeta med ett både svagt och förutsägbart manus. En lite smårolig grej som kan nämnas är att Robert Englund skymtar förbi i en väldigt snabb cameo.

Nej. C.H.U.D. II – Bud The Chud är en sån där uppföljare som aldrig borde ha blivit gjord. Det hade räckt gott och väl med den första filmen, som står sig jävligt bra än idag. Skippa den här uppföljaren och se om den första istället.

No Comments

Destiny To Order av H

augusti 14th, 2011 | Postad i Film, Komedi

Det finns en speciell typ av film. Det är de där filmerna som går på udda tider på tv som man aldrig hört talas om. Det är de där filmerna som inte är spännande, roliga, dramatiska eller sådär, men som ändå suger in en. Det är de där filmerna som inte skiter på sig av självhävdelsebehov, och inte sällan med flera skådisar man känner igen men inte kan sätta namn på. Filmer som fastnar hos en utan att man riktigt vet varför. Filmer som ens kompisar aldrig hört talas om, och när man återger handlingen så låter det aldrig som en bra film.

1991 visade Filmnet ”Destiny to order”. Det är en sån film. Den har mig veterligen aldrig visats någon mer stans i Sverige, och till och med i USA finns den bara på VHS. Men den fastnade hos mig, och tack vare de älskvärda filmpiraterna på interweb har jag nu fått möjlighet att se filmen igen.

Författaren JD Baird sitter och knapprar på sin senaste roman ”Beyond all bounds”. Han lider inte av skrivkramp, han är bara skittrött på dyngan han producerar. Standardkaraktärer, standardsituationer – slit-och-släng-dynga. På natten slår åskan ner och hans dator får systemfel. Strax därefter ringer det i telefonen; det är tjejen Thalia från hans roman som behöver hans hjälp…

Det visar sig att karaktärerna i hans bok har blivit verkliga, och att allt som skrivs på disketten med manuset händer i verkligheten. Skurken Kenrick (Michael Ironside) är snabb att bryta sig in hos Baird och sno disketten, för han är trött på att vara en platt standardskurk.

Jag kan inte säga exakt vad det är som gör att jag gillar filmen utöver det där ogripbara jag talade om först. Den är inte så rolig eller spännande, ibland lite töntig och daterad, och även om idén är bra så är storyn inte alltid helt vettig. Du lär aldrig se den här filmen ändå, men den kan passa en flummig bakissöndag eller nåt kanske. Jag vet faktiskt inte. Men jag gillar den på nåt sätt.

No Comments

Redneck Zombies av J

maj 29th, 2011 | Postad i Film, Komedi, Splatter

Efter att nästan ha kört av vägen mitt ute i ingenstans lyckas en militär tappa en tunna med radioaktiva ämnen – som tas i beslag av ett gäng urblåsta bonnläppar. I tron om att tunnan innehåller hembränt kör de ut burkar till de närliggande hushållena för försäljning och dricker sedan av sörjan själva – varpå de förvandlas till blodtörstiga zombies.

Samtidigt vandrar en grupp stadsbor runt i de närliggande skogarna för en skön och avkopplande campingtur med sprit och marijuana. Dessvärre stöter de så klart på bonnläpparna som druckit av den radioaktiva sörjan och den sköna och avkopplande helgen förvandlas till en kamp på liv och död.

Om man har sett Redneck Zombies så vet man vad det är för typ av film. Har man inte sett filmen så borde man kunna räkna ut vad det är för typ av film bara genom att läsa titeln. Det är ultra lågbudget splatter ifrån slutet av 80-talet som lämnar en unken avsmak av usel skitfilm kvar i tankarna ett bra tag efter att man sett filmen.

Skådespelarinsatserna existerar inte. Effekterna får Bad Taste att likna någonting som borde ha fått en Oscar för bästa effekter. Storyn är så klart ett skämt och bör inte tas på allvar någonstans. Filmens gore-del är ganska hög en bit in i filmen och humorn är, faktiskt, ganska skojig bitvis (filmen framkallar faktiskt ett par rejäla gapskratt ärligt talat).

Redneck Zombies är ingenting man bör eller ska se, det är egentligen någonting man borde hålla sig långt ifrån såvida man inte är en entusiast av blodiga ultra lågbudget filmer – som jag ibland kan känna att jag är. Hrm. Den är helt enkelt så dålig så att den faktiskt blir ”bra”. Nåja. Jag avslutar iaf med en konversation ur filmen som får mig att garva rätt gott:

– Vart ska du?
– Jag ska gå och fiska.
– Har du mask?
– Ja, men jag ska gå ändå.

No Comments

Chrome Hearts (aka Chopper Chicks In Zombie Town) av J

maj 29th, 2011 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Bikergänget Cycle Sluts, ledda av flatan Rox (Catherine Carlen), rullar in i den lilla ökenhålan Zariah för att tanka, ta sig ett par järn och få sig ett skjut eller två innan de ska vidare. Det dröjer emellertid inte länge förrän de får lokalbefolkningen emot sig och som om det inte vore nog har den galne vetenskapsmannen Ralph Willum (Don Calfa) haft för sig experiment på de döda, vilket har förvandlat dem till zombies – för att sedan använda dem att hämta ut radioaktiva och värdefulla ämnen ur gruvan åt honom. Dessvärre lyckas zombierna ta sig ut ur gruvan och det verkar som att Cycle Sluts är Zariah’s enda hopp…

Den här filmen är vad man kan vänta sig av en Troma release från sent 80-tal; sunkiga effekter, halvtaskigt skådespeleri, en del cheesiga skämt, småtöntig dialog då fruntimmrena i filmen försöker verka stenhårda och en stank av B-film över hela produktionen. Händelseförloppet i filmen är sisådär – det tar ett tag innan det händer något och när det väl börjar hända något så är det inte fruktansvärt intressant heller.

De som agerar zombies ser inte speciellt övertygande ut (varken makeup mässigt eller deras agerande) och ser mer ut som en bunt fyllskallar efter en hård fredagkväll än något annat. Tjejerna som spelar bikers är väl rätt hyfsade, men det hela blir bara ytterst cheesigt när de försöker agera stenhårda bikerbrudar. Den mest sevärda (vad jag tycker iaf) är Calfa – även om hans karaktär ska vara filmens bad guy så är han så goofball och fular mest runt (hans ansiktsuttryck emellanåt är helt oslagbart komiskt). En till sak som bör nämnas med den här filmen är att Billy Bob Thornton (ni vet han i Bandits och Bad Santa?) hade en tidig roll i den här filmen – även om den var rätt liten.

Effekterna är som sagt sunkiga och ser allt för ofta plastiga ut. Blodet ser väldigt vattnigt ut och är inte övertygande någonstans – fast detta bidrar lite till den komiska aspekten med filmen också. Makeupen ser (som jag nämnde här ovanför) inte övertygande ut överhuvudtaget och personligen tycker jag att ”zombierna” ser väldigt tama ut. Det är dessutom lite intressant att samma zombie dör runt 4 – 5 gånger under filmens gång (ungefär som i House Of The Dead) – hur nu detta kan inträffa.

Mja. Jag sätter punkt där. Chrome Hearts (eller Chopper Chicks In Zombie Town som den troligtvis är mest känd som) är inte direkt en bra film, men den har ett par ljuspunkter (t ex Calfa) här och där – men det är absolut inte en film man måste se, även om man är en zombiefilmstittare.

No Comments

The Horror Show (aka House III) av J

februari 24th, 2011 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Har ni någon gång sett en uppföljare som egentligen inte är en uppföljare? Givetvis måste ni ha gjort det. Det finns ju en del exempel. Zombi 2 (aka Zombie Flesh Eaters) är ett bra exempel. Dawn Of The Dead, som klipptes om av filmens producent, Dario Argento, och släpptes som Zombi i Italien, har inget som helst med Zombi 2 att göra – mer än att det är en massa döingar som äter människor. Ett annat bra exempel är Evil Dead filmerna, som fick titeln La Casa i Italien. Det finns nämligen två stycken Evil Dead 3 i Italien – samt en fyra och en femma, som släpptes med helt andra titlar i resten av världen.

The Horror Show är också en sån där film. Den har ingen som helst koppling till de resterande filmerna utöver att många i teamet bakom House filmerna även står bakom den här (exempelvis Cunningham). I USA släpptes den under originaltiteln, medans den släpptes under titeln House III utanför USA – och i Sverige hette den givetvis Titta Vi Spökar 3. Den tredje filmen följer dessutom inte samma spår som de två första filmerna, utan är en ren skräckfilm med ingen som helst komik och en och annan gorescen. Här följer filmens handling:

Kriminalaren Lucas McCarthy (Lance Henriksen) har efter tre års jagande äntligen arresterat Max Jenke aka Meat Cleaver Max (Brion James) och dragit honom inför rätta, där han blivit dömd till döden. Under avrättningen i elektriska stolen förbannar Max Lucas, som är en av åskådarna, och säger att ”Det här är bara början!”. Med Jenke död försöker Lucas återgå till sitt liv med familjen, men det dröjer inte länge förrän mystiska saker börjar inträffa i deras hus och det står snart klart för Lucas att han och hans familj svävar i livsfara…

Klichéer och förutsägbarhet pryder The Horror Show och om det är så att man av någon anledning aldrig sett en skräckfilm förut så lär man kunna bli rädd för den här – i annat fall inte. Det mesta som inträffar i filmen går att förutsäga och någon direkt stämning eller spänning finns inte där, men det betyder inte heller att filmen är helt värdelös. Tack vare skådisarnas insatser (speciellt ifrån Henriksen och James) så lyckas filmen hålla sig på fötterna även om den staplar fram på svajiga ben. Henriksen ser sjukt sliten och matt ut, medans James ser helt psykotisk och galen ut – och som dessutom lägger av ett garv som får en att lyfta på ögonbrynet. Effektmässigt så har inte The Horror Show speciellt mycket att komma med. Effekterna ser helt okej ut, men det är absolut inte en effektfilm.

Nåja. The Horror Show är en helt okej rulle, som är bättre än vad jag mindes den. Den är å andra sidan betydligt bättre än den flamsiga House II: The Second Story – tack och lov. Duglig film som inte kräver att man har sett de två ”första” filmerna.


Alternativ coverbild för The Horror Show/House III.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud