| Subcribe via RSS

Nightmare Beach av J

september 28th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Nightmare BeachDiablo (Tony Bolano) är en ledare för motorcykelgänget Demons. Han har blivit dömd till döden genom elavrättning då han blev befanns skyldig till ett mord på en ung kvinna. Strax innan sin död skriker han åt den döda kvinnans syster, Gail (Sarah Buxton), att han är oskyldig och att han kommer att komma tillbaka…

Ett par dagar efter Diablo’s avrättning är det dags för det stora Vårlovet och staden blir invaderad av festsugna ungdomar. Footballspelarna Skip (Nicolas De Toth) och Ronnie (Rawley Valverde) anländer till stadens strand för att ha några sköna dagar i solen med fest och raggning. Skip, som är besviken över sig själv tack vare en match som gick dåligt nyligen, kommer i kontakt med Gail, som jobbar som bartender vid den lokala strandbaren. Allt kul med vårlovet tar emellertid en dödlig vändning då någon iklädd motorcykelställ och hjälm börjar ha ihjäl folk med hjälp av el. Kan det vara Diablo som kommit tillbaka från de döda som han lovade…?

Fyra år efter frontalkrocken The Nail Gun Massacre kom en till slasher med motorcykeltemat i form av Nightmare Beach (som senare skulle bli, troligtvis, mer känd som Welcome To Spring Break), som blev regisserad av en viss Harry Kirkpatrick som var en pseudonym för ingen mindre än Umberto Lenzi. Jämför man Nightmare Beach med Mr. Lenzi’s andra verk så känns den otroligt tam. Morden som inträffar i filmen är inte fullt lika grafiska som i hans andra filmer och de som förväntar sig ett blodbad alá Lenzi får ursäkta den här filmen. Vad Nightmare Beach bjuder på istället är 80-tal deluxé.. jag menar, ALLT skriker 80-tal i den. Frisyrerna, musiken, de (till större delen) fullständigt okända skådisarna – you name it. Det är dock kul att se John Saxon återigen i en viktig roll från det härliga 80-talet!

Även om Nightmare Beach är ganska lätt att glömma bort gillar jag den av någon outgrundlig anledning. Den är inte speciellt spännande eller läskig, men på något sätt lyckades den greppa mitt intresse och den flöt förbi ganska problemfritt. Det är inte en film jag borde rekommendera, men jag gör det ändå. Kan man ta den för vad den är så är det en ganska kul slasher, som levererar ett av de mest oförutsägbara sluten jag har sett i en slasherfilm (eller så kanske det bara var jag som var sömnig eller något).

1 Comment

Offerings av J

september 13th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

OfferingsTio år har gått sedan John Radley (Richard A. Buswell) blev nedputtad i en brunn av en grupp ungar vilket resulterade i att han mördade sin elaka mor och åt sedan upp hennes kvarlevor. John blev inlåst på ett mentalsjukhus och har sedan dess suttit där. Tills nu. Efter att han har lyckats bryta sig ut från sin fångenskap beger han sig iväg till sitt gamla kvarter för att ta itu med sina gamla mobbare – och han har bestämt sig för att skicka ”gåvor” i form av kroppsdelar till tjejen som var hans enda vän…

Det märks ganska snabbt efter att man har slagit igång Offerings att filmens regissör och manusförfattare, Christopher Reynolds, tog en hel del inspiration ifrån Halloween. Väldigt mycket är lika mellan de två filmerna (speciellt musiken som låter ungefär som att kompositören bara har ändrat några noter i Halloween temat). Den stora skillnaden mellan de två är att Halloween lyckades med allt den försökte, medan Offerings misslyckas med allt och är en stor stinkande hög med dynga. Karaktärerna är irriterande, skådespelarna är usla, filmens händelseförlopp är ointressant och samtliga mord som inträffar är antingen offscreen eller i mörker. Visst, Halloween hade väldigt lite våld och blod i sig också, men den hade en klockren stämning och en kuslig atmosfär (för att inte tala om bra skådespelare, bra musik och ett spännande manus), vilket Offerings misslyckas fullständigt med.

Idéen bakom Offerings är det egentligen inget fel på, det är bara det att framförandet är så uselt att jag höll på att somna. Skräp, undvik.

No Comments

Bride Of Re-Animator av J

april 3rd, 2015 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Bride Of Re-Animator8 månader har gått sedan massakern vid Miskatonic sjukhuset inträffade som resulterade i endast två överlevande; Dr. Herbert West (Jeffrey Combs) och Dr. Dan Cain (Bruce Abbott). Efter en tur till Peru, där de utfört experiment på sårade soldater i ett inbördeskrig, är de två läkarna/forskarna tillbaka vid Miskatonic sjukhuset – och West har en plan…

Medan Dan är distraherad av en döende patient och en ny kärlek håller West på att bygga ihop en kropp ifrån olika kroppsdelar för att göra det ingen annan har vågat att ens drömma om; att skapa liv från död vävnad. Samtidigt börjar polisinspektören Lt. Leslie Chapham (Claude Earl Jones) att undersöka anledningen till Miskatonic Massakern och får snart reda på att kroppsdelar har börjat försvinna från bårhuset och sätter siktet på West och Cain…

Bride Of Re-Animator är långt ifrån lika bra som den första filmen. Den första timmen känns som mest som en lång transportsträcka för att bygga upp filmens story och egentligen tycker jag att filmen är ganska tråkig fram till de sista 30 minuterna. Medan den första filmen var händelserik från början till slut är den här ganska händelselös i jämförelse och även om de spär på med en del gore och effekter (som till en viss del är ganska skrattretande idag) under den sista tredjedelen av filmen rättfärdigar inte det att filmen var ganska tråkig den första timmen. Visst händer det väl saker här också under den första timmen, absolut, men jag känner inget större intresse för det som händer. Storyn i sig är ganska enkel om man tänker vad de vill ha sagt med manuset, men framförandet är ganska rörigt och (som jag skrev här ovanför) ganska ointressant.

Jag vill verkligen gilla Bride Of Re-Animator, pga flera anledningar. Brian Yuzna (en av mina favoritregissörer) regisserade, producerade och skrev manus tillsammans med två andra samtidigt som Jeffrey Combs gör en suverän prestation igen som Dr. Herbert West. När det väl börjar hända saker är det faktiskt väldigt underhållande, men vägen dit känns onödigt lång och komplicerad i en uppföljare till en film som var sjukt simpel, men samtidigt sjukt effektiv.

Bride Of Re-Animator är en okej film hur som helst (tack vare den sista halvtimmen.. och Jeffrey Combs), men jag ser ärligt talat hellre om den första filmen än den här.

No Comments

The Dark Half – Bok & Film av J

april 27th, 2013 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Övrigt

Under 70- och 80-talet skrev Stephen King flera böcker under pseudonymen Richard Bachman (däribland Thinner och The Running Man, som båda blev filmer senare), som ett försök till att besvara frågan på om King’s karriär berodde på skicklighet eller bara ren tur. 1985 upptäckte bokhandel föreståndaren Steve Brown i Washington D.C. likheter i stilen av skrivandet mellan King och Bachman. Brown hittade bokförlagets dokument vid Library of Congress som inkluderade ett dokument som namngav King som författare av Bachman’s böcker. Brown skickade ett brev till King’s förläggare med en kopia av dokumentet han hade hittat och frågade dem vad han skulle göra. Två veckor senare ringde King själv Brown och gav som förslag att han skulle skriva en artikel om hur han upptäckt sanningen och låta sig själv bli intervjuad. Det hela ledde till en pressrelease som förkunnade Bachman’s ”död” – förmodat från ”cancer av pseudonymen” – och en artikel skriven av Brown i Washington Post.

Varför allt detta dravel? Enkelt; när King blev upptäckt som Richard Bachman bestämde han sig för att skriva boken The Dark Half (Stark i Sverige) – vilket också är min nästa recension där jag jämför en bok och en film. Liksom förr börjar jag med boken.

The Dark Half (bok)Författaren Thad Beaumont’s karriär har gått sisådär. Hans första roman nominerades till ett förnämnt pris och hans senare fick lovord av kritikerna, men de såldes inte i särskilt många exemplar. Under pseudonymen George Stark har emellertid saker och ting gått betydligt mycket bättre för Thad; hatad av kritikerna men älskad av läsarna har han släppt en rad brutala, iskalla och blodiga kriminalromaner som sålts i enorma upplagor. Men när en beundrare till George Stark upptäcker likheter mellan Thad’s och George’s sätt att skriva bestämmer sig denne för att undersöka saken närmare. Efter att ha anförskaffat sig bevis på att Thad och George är samma person försöker denne att pressa Thad på pengar för att inte släppa ut nyheten om att George Stark endast är en pseudonym. Thad, tillsammans med sin fru Liz, bestämmer sig således för att arrangera en ”begravning” för George och går ut i People’s Magazine med att Thad är George Stark.

Problemet är bara att George Stark tycks inte vilja förbli död och ”återvänder” som en fysisk skepnad för att ta itu med de som förorsakat hans ”död”…

Vid det här laget vet jag ju hur Stephen King skriver sina böcker, men jag kan lik förbannat inte släppa att hans bok The Dark Half är så förbannat seg under flera segment av boken. Ärligt talat tyckte jag det var ganska ointressant att läsa om Thad Beaumont; det hela kändes bara förbannat gaggigt och att boken aldrig kom nån vart med den karaktären (fram till slutet av boken iaf). När jag läste om George Stark var det som att läsa en helt annan bok; det hände någonting nästan hela tiden och det var helt enkelt intressant (för att inte tala om ganska våldsamt och groteskt).

Överlag är The Dark Half en bra bok, utan tvekan. Den är välskriven och det finns spänning där (och till en viss del skräck, även om jag personligen inte tyckte att boken var speciellt obehaglig), men det tar sån förbannad tid innan den kommer. Det jag har störst problem med är Thad-bitarna i början av boken; det är helt enkelt inte intressant även om det är viktigt för bokens story och senare händelseförlopp, som också är det som väger upp det dåliga (om man vill kalla det så) med boken.

Nåja. Boken The Dark Half har både sina ljusa och mörka sidor (ha..ha..ha..) och är helt okej, även om den tillhör en av de Stephen King böcker jag tycker minst om.

The Dark HalfStoryn i filmen är så klart den samma som i boken och några större förändringar i den finns inte. Skådespelarna är riktigt bra och Timothy Hutton är suverän i dubbelrollen som Thad och George. Att se Michael Rooker i en good guy roll för omväxlings skull känns lite konstigt för mig som mer eller mindre bara sett honom i bad guy roller. Effektmässigt har inte filmen så där värst jättemycket att erbjuda. Några blodstänk här och några blodstänk där och så några snabba effekter som försvinner ur bild ungefär lika snabbt som de kom in i den; inget att lyfta till skyarna alltså, men helt klart okej.

Men så kommer vi till händelseförloppet. Jag är imponerad av hur de lyckats göra en halvtrög bok ännu trögare som film. Det vi får se i filmen är så minimalt att jag undrar om man verkligen kan kalla det här för en skräckfilm. Det King beskrev i sin bok får vi bara några flörtiga skymtar av i den här filmen och man kan börja undra varför en man som George A. Romero (ja, han skrev ju faktiskt screenplayet för filmen) inte spätt på med mer våld och äckeleffekter än vad The Dark Half har att erbjuda. Synd.

Jämförelsen mellan bok och film:
Till en början följde filmen boken ganska okej. Några små detaljer är förändrade och ett par karaktärer är utbytta. Men mot slutet tvärvänder alltihop och stora partier ur boken är helt borta och det antiklimax som byggs upp i bokens slut är totalt förändrad i filmen – till det sämre. Det som var spännande i boken blir fantastiskt snarkigt i filmen och det hela slutar mest med en stor axelryckning. Sedan har vi det jag beskrev här ovanför angående filmens händelseförlopp. Jag är faktiskt imponerad av hur George A. Romero inte lyckats klämma in den gore som Stephen King beskrev i sin bok; för helvete, karln har gjort zombiefilmer som var betydligt blodigare och äckligare än det här tråket.

Karaktärerna är så klart bättre utformade och har en bättre förklarad ”bakgrund” i boken än vad de har i filmen (som med typ alla andra filmatiseringar av böcker), men är samtidigt helt okej porträtterade i filmen (även om jag kan känna att en del saker fattas även hos karaktärerna).

Nåja. Om jag får lov att välja mellan boken och filmen väljer jag boken utan att ens behöva fundera på saken. Nog för att boken var seg och trög, men den hade iaf något av intresse till och från vilket inte filmen hade förrän i slutet. Att titta på film i två timmar för att se något av intresse i 2 minuter känns inte riktigt värt tiden.

Sugen på mer läsning? Läs gärna mina jämförelser mellan bok och film av Cujo och Pet Sematary också.

No Comments

Parents av H

november 28th, 2012 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Snabbrecension av ”Parents”: Knepig svart komedi från 1989 som vi klickade fram på Netflix. Det visar sig att man inte behövt se filmen eftersom de så händigt berättar hemligheten redan i sin synopsis: ”I denna skräckkomedi i femtiotalsmiljö börjar en liten pojke undra varifrån maten på middagsbordet kommer, och upptäcker att hans föräldrar är kannibaler.” Tack för det! Nåväl, en ganska egen film till dess fördel, men den var ju varken rolig eller spännande, bara egen.

No Comments

Just Heroes av H

september 2nd, 2012 | Postad i Action, Film

Just Heroes” är lite speciell. Den har regisserats delvis av minst tre personer, varav en är John Woo, och skådisar som David Chiang, Danny Lee, Stephen Chow, Lieh Lo, Ku Feng, Ti Lung, Bill Tung och Yuen Woo-Ping. Det är gott om blodig action, cheesy musik och typiskt Hong Kongsk berättartempo. Filmen gjordes för att samla in pengar till Shaw Brothers-regissören Chang Chehs (”Five Deadly Venoms” och typ etthundra titlar till) pension, och blev en hyfsad framgång på kinesiska biografer. I vissa länder marknadsfördes den som ”Hard Boiled 2”, men att den filmades tre år innan ettan är ju som vanligt inget problem inom den här filmgenren. Betydligt rimligare skulle varit att benämna den något med ”The Killer” som delar både John Woo som regissör och Danny Lee som en huvudrollsinnehavare. Men det är bisaker egentligen. Storyn är okej, actionscenerna är toppen och det finns lite kul humor instoppat här och där. På det hela taget en förbisedd HK-rulle som fansen bör se.

No Comments

Pet Sematary – Bok & Film av J

augusti 24th, 2012 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Övrigt

Redan kort efter att jag hade skrivit min recension där jag jämförde bok och film av skräckhistorien Cujo, av Stephen King, lyckades jag lägga labbarna på Pet Sematary – eller Jurtjyrkogården som den hette i Sverige – vilket också blir min nästa recension där jag jämför bok och film, så klart. Jag börjar, återigen, med boken.

Louis Creed, en läkare ifrån Chicago, flyttar till ett hus strax utanför den lilla staden Ludlow, Maine, med sin familj; hans fru Rachel, deras två unga barn Eileen (”Ellie”) och Gage, och Ellie’s katt, Winston Churchill (”Church”), då han fått ett nytt jobb på universitetet i Maine. Strax efter deras ankomst blir de välkomnade av deras nya granne, den gamle mannen Jud Crandall – som också ger ett varningens ord om att vägen utanför deras hus är hårt trafikerad av fortkörande lastbilar som kommer ifrån den närliggande kemikaliefabriken. Några veckor senare tar Jud med sig hela familjen Creed in i skogen bakom deras nya hus och leder dem till en liten skogsglänta som används som en djurkyrkogård, där stadens barn begraver sina döda husdjur.

Senare samma år, när resten av familjen är på besök hos Rachel’s föräldrar under Thanskgiving, blir Church påkörd av en lastbil. Jud, som står i skuld till Louis efter att han lyckats rädda Jud’s fru Norma under Halloween, bestämmer sig för att återbetala Louis och tar med honom till djurkyrkogården i skogen – och bortom den, till Micmac indianernas begravningsplats. Louis följer Jud’s instruktioner och begraver katten på den gamla begravningsplatsen. Dagen därpå kommer Church tillbaka, till det yttre den samma men ändå förändrad på något kusligt sätt. Några månader senare inträffar det otänkbara; Gage, som nyligen lärt sig att gå, blir överkörd av en lastbil ute på vägen. Förkrossad över sin sons död börjar Louis överväga att begrava Gage på Micmac indianernas begravningsplats, även om han troligtvis kommer vara förändrad när han kommer tillbaka. Men en förändrad son är väl bättre än ingen son alls….. eller?

Efter att ha läst klart Pet Sematary skummade jag igenom lite recensioner och kommenterar om boken och de flesta pekar på samma sak: Pet Sematary är skitläskig, gripande och obehaglig. Orsakerna till att de tycker så varierar. Personligen tycker jag att boken är en rätt stor axelryckning till större delen…

Till att börja med händer det inte så där värst mycket i boken egentligen. Folk målar upp boken som en riktig skräckis som fängslar läsaren från början till slut, när den i själva verket är mer en långsamtgående berättelse om det många fruktar; döden – som vi bemöts av ur flera synvinklar boken igenom. Skräckbiten känns ganska utelämnad fram till slutet av boken, även om King har slängt in bitar här och där boken igenom som får nackhåren att stå givakt. Men den skräck boken saknar blir utfylld med de gripande händelser som inträffar ungefär i mitten av boken.

Missförstå mig rätt; jag tycker Pet Sematary är en väldigt bra bok, men jag tycker samtidigt att det är fel att måla upp den som en isande skräckhistoria, för det är det verkligen inte. Fokuset ligger mer på en gripande berättelse om en familj som slås i spillror tack vare onda krafter (vad vi kan anta iaf) än på en skrämmande och spännande sådan. Hur man sedan definierar skrämmande och spännande är ju någonting helt annat.

Karaktärerna är, så klart, välskrivna och får, så klart, tid att utvecklas (det är ju trots allt en Stephen King bok). Men även om det finns flera karaktärer i boken följer vi till större delen Louis och händelserna som inträffar runt honom, med undantag för ett par stycken kapitel mot slutet av boken. Detta ger oss, så klart, en inblick i hur Louis förändras under bokens gång; han börjar någonstans och slutar någonstans.

Nåja. Jag tycker ändå Pet Sematary boken är bra, även om den inte riktigt var som jag trodde att den skulle vara. Det är en stark och gripande historia om ett ämne många gärna inte talar speciellt mycket om och som de flesta skjuter framför sig, samtidigt som King har lagt in sin egna lilla touch till det hela.

Storyn är så klart den samma i filmen som i boken, men även om det faktiskt var Stephen King som skrev screenplayet för Pet Sematary finns det en del förändringar i filmen jämtemot boken. Exempelvis har Jud ingen fru i filmen, Eileen heter Ellie i filmen och mot slutet av filmen berättar Eileen för sina morföräldrar om Pascow istället för sin mor, som hon gjorde i boken. Dessutom är flera partier i filmen antingen nedkortade eller helt borttagna, vilket fick mig, som har läst boken nyligen, att haja till lite grann. Nåväl…

Även om jag tyckte att boken var lite gaggig här och där så saknar jag det helt plötsligt i filmen. Det känns som att vissa scener hade behövt vara längre och mer utvecklande än vad de är. Å andra sidan, who cares? Inte jag iaf. Jag såg Pet Sematary för första gången för många år sen och har sedan dess sett den ett dussintals gånger och älskar den. Det är en läbbig filmatisering av boken som, i mitt tycke, står sig än idag förbannat bra.. om man kan bortse ifrån de helt fantastiskt utdaterade effekterna som dyker upp lite här och där filmen igenom.

Skådespelarna är rätt cheesiga, större delen av dem. De som står ut ur mängden är Fred Gwynne (som gick bort i cancer 4 år efter filmen hade premiär) som Jud och Miko Hughes som spelade Gage, som båda gör utmärkta insatser i sina rollsättningar (även om Hughes var typ 2 år när han gjorde rollen som Gage). Vi skymtar även förbi Stephen King himself i en väldigt, väldigt kort roll som prälle. Dessutom kan jag inte låta bli att få ett medlidande med Hughes’ karaktär i filmen och det hugger i hjärtat på mig under scenen där olyckan inträffar och i slutet när.. ja, ni vet..

Pet Sematary filmen kanske inte är den bästa och läskigaste skräckfilmen som någonsin har gjorts, men den ligger nära mitt hjärta och jag tycker än idag om den för vad den är; en läbbig filmatisering av en bra bok av allas våran skräckfarbror Stephen King. Remake av filmen beräknas komma under nästa år (i skrivande stund).

Jämförelsen mellan bok och film:
Den största skillnaden mellan boken och filmen av Pet Sematary är nog (som med många andra filmatiseringar av böcker) händelseförloppet, likt Cujo. Många scener är antingen nedkortade eller helt borttagna, vissa är till och med omgjorda på flera punkter. Ett bra exempel är slutet, som egentligen bara påminner om det i boken men som hade varit betydligt längre än vad det är om King faktiskt följt sin egen bok.

Karaktärerna känns inte så där värst välutformade i filmen jämtemot boken, som lägger en ganska stor tyngd på just den punkten (i vanlig ordning när det gäller King). Å andra sidan kan skådespelarna också spela in på den punkten då flera av dem inte känns speciellt övertygande och till större delen rätt cheesiga. Fast, sen hade de inte speciellt mycket spelrum att utveckla karaktärerna i filmen jämtemot vad boken hade, så…

Om jag måste välja mellan bok och film blir det nog faktiskt filmen. Boken må vara bra, men jag föredrar nog faktiskt filmen då det är en regelrätt skräckberättelse, vilket inte boken är. Att den har ett visst nostalgivärde för mig spelar givetvis in lite grann också. Å andra sidan rekommenderar jag faktiskt både boken och filmen; båda har sina dåliga sidor, men samtidigt också förbannat bra.

1 Comment

Return Of The Family Man av J

januari 25th, 2012 | Postad i Film, Skräck/Rysare

För tio år sedan påbörjade den nu mer beryktade seriemördaren ”The Family Man” (Ron Smerczak) sin karriär, men sitter nu mer bakom lås och bom efter att ha dödat ett flertal familjer. Under en fängelsetransport lyckas han emellertid att fly och beger sig till sitt hem, där allt började. Samtidigt anländer två grupper med ungdomar, som tror sig ska ha en skön helg, till huset enbart för att bli bemötta av en nedgången gammal kåk som knappt står upp längre – och snart anländer dess rättmätiga ägare också.

Slasherfilmer från 80-talet finns det ju gott om, både stora och små produktioner. Vissa är ruskigt bra, vissa är ruskigt usla. Och vissa hamnar någonstans emellan där. Den sydafrikanska slasherfilmen Return Of The Family Man från 1989 är en av de där filmerna som hamnar just någonstans mitt emellan. Filmen är på sätt och vis bedrövlig då filmen är betydligt mer lustig än läskig och ordet ”spännande” lyser starkt med sin frånvaro här. Majoriteten av alla mord (cirka 98% eller så) begås off screen, vilket drar ner betyget för filmen. Men det som samtidigt räddar filmen från att vara en fullständig snarkfest är de korkade karaktärerna, den totalt idiotiska ploten och de stendumma dialogerna som åtminstone fick mig att gapskratta flera gånger.

Return Of The Family Man är inte en bra film, men det är å andra sidan en kul och fruktansvärt cheesig slasherfilm från det sena 80-talet som föll mig något så när i smaken. Hade de haft en större budget och vågat visa mer av morden i filmen hade den nog legat högre på min skala än vad den gör. Gillar man cheesiga och IQ-befriade slasherfilmer kan det här dock vara en kul stund i soffan.

No Comments

C.H.U.D. II – Bud The Chud av J

december 10th, 2011 | Postad i Film, Komedi, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Efter att ha lyckats sulla bort ett lik för sin biologilärare bestämmer sig de två ungdomarna Steve (Brian Robbins) och Kevin (Bill Calvert) för att ta sig in i Winterhaven Disease Control Center för att sno ett annat lik för att sopa igen spåren av deras misstag. Det visar sig emellertid vara ett ännu större misstag att sno en ny kropp då de två ungdomarna lyckas av misstag återuppväcka den döda kroppen – som visar sig vara en CHUD, ironiskt nog kallad Bud (Gerrit Graham) – som i sin tur beger sig ut på gatorna och börjar döda folk, som förvandlas till CHUD’s, samtidigt som ungdomarna desperat försöker hitta en lösning på problemet de släppt lös.

Medans den första C.H.U.D. filmen var awesome, hade suveräna effekter och hade sina spännande stunder går C.H.U.D. II – Bud The Chud åt ett helt annat håll. Hela filmen påminner mer om Return Of The Living Dead än C.H.U.D., fast med sämre effekter och inte riktigt lika komiska aspekter som ROTLD, samtidigt som den aldrig blir speciellt spännande eller blodig. De komiska aspekterna är väl okej och under ett par scener garvar jag faktiskt till, men till större delen känns humorn ganska ansträngd och inte speciellt kul. Dessutom spelar det ingen större roll att skådisarna är bra då de får lov att arbeta med ett både svagt och förutsägbart manus. En lite smårolig grej som kan nämnas är att Robert Englund skymtar förbi i en väldigt snabb cameo.

Nej. C.H.U.D. II – Bud The Chud är en sån där uppföljare som aldrig borde ha blivit gjord. Det hade räckt gott och väl med den första filmen, som står sig jävligt bra än idag. Skippa den här uppföljaren och se om den första istället.

No Comments

Destiny To Order av H

augusti 14th, 2011 | Postad i Film, Komedi

Det finns en speciell typ av film. Det är de där filmerna som går på udda tider på tv som man aldrig hört talas om. Det är de där filmerna som inte är spännande, roliga, dramatiska eller sådär, men som ändå suger in en. Det är de där filmerna som inte skiter på sig av självhävdelsebehov, och inte sällan med flera skådisar man känner igen men inte kan sätta namn på. Filmer som fastnar hos en utan att man riktigt vet varför. Filmer som ens kompisar aldrig hört talas om, och när man återger handlingen så låter det aldrig som en bra film.

1991 visade Filmnet ”Destiny to order”. Det är en sån film. Den har mig veterligen aldrig visats någon mer stans i Sverige, och till och med i USA finns den bara på VHS. Men den fastnade hos mig, och tack vare de älskvärda filmpiraterna på interweb har jag nu fått möjlighet att se filmen igen.

Författaren JD Baird sitter och knapprar på sin senaste roman ”Beyond all bounds”. Han lider inte av skrivkramp, han är bara skittrött på dyngan han producerar. Standardkaraktärer, standardsituationer – slit-och-släng-dynga. På natten slår åskan ner och hans dator får systemfel. Strax därefter ringer det i telefonen; det är tjejen Thalia från hans roman som behöver hans hjälp…

Det visar sig att karaktärerna i hans bok har blivit verkliga, och att allt som skrivs på disketten med manuset händer i verkligheten. Skurken Kenrick (Michael Ironside) är snabb att bryta sig in hos Baird och sno disketten, för han är trött på att vara en platt standardskurk.

Jag kan inte säga exakt vad det är som gör att jag gillar filmen utöver det där ogripbara jag talade om först. Den är inte så rolig eller spännande, ibland lite töntig och daterad, och även om idén är bra så är storyn inte alltid helt vettig. Du lär aldrig se den här filmen ändå, men den kan passa en flummig bakissöndag eller nåt kanske. Jag vet faktiskt inte. Men jag gillar den på nåt sätt.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud