Helt Perfekt Glob

The Invisible Maniac av J

Kevin Dornwinkle (Noel Peters) är en ung forskare som är övertygad om att han snart kommer göra ett genombrott i sin forskning kring osynlighet. Men efter att ha blivit utskrattad och hånad av sina kollegor får han ett sammanbrott och mördar fyra av dem.

Sex månader senare lyckas han fly från mentalsjukhuset han suttit inspärrad på och antar en ny identitet som Kevin Smith, fysiklärare. Han lyckas få ett jobb på en high school för att undervisa över sommaren, dessvärre i en klass som finner det roligare att håna honom än att lära sig något. Samtidigt kommer slutligen genombrottet i hans forskning kring osynlighet, vilket ger honom chansen att ge igen på ungdomarna som hånat honom.

The Invisible Maniac från 1990 är en tidstypisk slasherfilm med tonvis av tuttar och uselt skådespel, bedrövliga effekter och ett ganska ointressant manus. Slasherdelen av filmen är generisk och ungefär lika upphetsande och underhållande som att titta på mossa som växer samtidigt som filmens mer komiska sida faller oftare platt än att den funkar – även om några gags fick mig att skratta högt.

Det mest intressanta med hela filmen är nog en av dess skådespelare, Savannah; en dåtidens kontroversiell porrstjärna som även medverkade i Sorority House Massacre II från samma år (likt Melissa Moore, som också var med både i den filmen och den här) men som fyra år efter den här filmen släpptes dog av skadorna från ett självmordsförsök.

The Invisible Maniac är givetvis en bedrövlig direkt-till-video slasher från tidigt 90-tal som är otroligt lättglömd. Den har sina stunder här och där, men det är knappast någonting jag kommer springa benen av mig för att se igen inom någon närmare framtid. Jag hatar inte filmen, men den gjorde inte speciellt mycket för mig – utöver att det var många fagra och lättklädda damer med i den då…

The Rift av J

När den experimentella ubåten Siren I försvinner på 30 000 fots djup bestämmer sig NATO för att skicka ner Siren II med ubåtarnas designer, Wick Hayes (Jack Scalia), för att undersöka vad som hänt. Ledda av Kapten Phillips (R. Lee Ermey) beger sig besättningen ner under ytan efter Siren I och dess svarta låda, som skickar ut signaler som de följer. Efter att nätt och jämnt ha tagit sig igenom en undervattenspricka börjar besättningen ombord på Siren II att hitta saker som inte ska vara där och de inser snart att det finns en risk att de inte kommer återvända till ytan…

Efter att James Cameron gjorde 1989 års The Abyss (recenserad här) började det dyka upp andra filmer som apade efter samma koncept, till exempel Leviathan (recenserad här), DeepStar Six och The Rift. Den här spansk-amerikanska samproduktionen regisserades av Juan Piquer Simón som tidigare hade gjort filmer som Mil gritos tiene la noche (aka Pieces, recenserad här) och Slugs, muerte viscosa (aka Slugs), vilket kanske säger en del om vart produktionsvärdet ligger…

The Rift är en lågbudget sci-fi skräckfilm med inslag av action och folk får tycka vad de vill, jag gillar den här filmen. Tempot i filmen är ganska långsamt och det dröjer en bra stund innan det faktiskt börjar hända saker, men det är samtidigt värt väntan. Enda problemet jag har med att filmen är långsam till en början är att speltiden (strax över 1 timme och 20 minuter) är löjligt kort för den här typen av film, vilket gör att slutet känns väldigt snabbt överstökat. De bygger liksom upp en ganska tät stämning och fimpar sedan av majoriteten av karaktärerna i en handvändning tack vare den korta speltiden.

Effekterna dyker till större delen upp mot slutet av filmen och varierar från cheesiga till imponerande och har man sett någon av Simón’s tidigare filmer vet man nog vad man har att vänta. Skådespelarna är bra, men R. Lee Ermey är den som lyser starkast här. Hans prestation är suverän och jag blev ganska förvånad att hans karaktär för en gångs skull inte är en gapande skitstövel som man är så van att se honom som.

Jag tycker The Rift är en fin B-film som (även om den har en del brister) är ganska underhållande för vad den är. Det är inget mästerverk, men den rullar förbi utan några större bekymmer och är en bra popcornrulle. Rekommenderas.

Navy Seals av J

Under ett räddningsuppdrag av en amerikansk helikopterbesättning finner ett Navy SEALS team bevis på att terroristgruppen Al Shu-hada har kommit över amerikanska Stinger raketer, som de planerar att använda mot civila mål. Teamet hinner emellertid inte spränga raketerna i tumultet som uppstår under aktionen och raketerna försvinner spårlöst. En jakt på de spårlöst försvunna raketerna påbörjas och det är nu bara en tidsfråga innan terroristerna slår till mot sitt nästa mål.

Det var bra jävla länge sen jag såg den här filmen på en köpt VHS farsgubben hade och ska jag vara ärlig kom jag inte ihåg ett skit ifrån den när jag satte mig för att se den. Nu när jag har sett den igen efter en så där 15 till nästan 20 år så tycker jag att den är okej, men inte så mycket mer. Charlie Sheen och Michael Biehn är båda suveräna i vanlig ordning, Bill Paxton varken hörs eller syns speciellt mycket som han brukar göra i de filmer han är med i utan får nöja sig med att stå lite halvtyst i bakgrunden. Övriga skådisar är dussinskådisar man har sett i andra produktioner, ofta såna där skådisar som får bakgrundsroller – eller nåt åt det hållet. Jag kände då inte igen speciellt många fler än de här tre herrarna jag har nämnt nu. Skådisarna är hur som helst bra ganska rakt igenom.

Det filmen faller på är tempot. Under actionscenerna är det underhållande; det skjuts, det smäller och folk dör till höger och vänster. Men under scenerna mellan actionscenerna är det trögt.. ååååh så trögt. Ett bra exempel är runt en timme in i filmen, då det kommer en runt 20-25 minuter lång sektion i filmen där det mest pratas och det händer ungefär ingenting (av intresse åtminstone). Det känns som hela filmen tvärstannar och står på tomgång fram till den sista halvtimmen av filmen då vi får se lite mer action som förnöjer och underhåller. Hade de klippt ner filmen med runt en halvtimme (och möjligtvis ändrat lite i manuset) så hade man kunnat komma undan dödtiden som infinner sig under delar av filmen, då speltiden på nästan 1 timme och 50 minuter är på tok för lång för den här typen av film.

Nåja. Navy Seals är inte dålig, men det är ingen film man säger ”Wow” åt heller. Finns bättre, finns sämre.

Edward Scissorhands (Blu-ray) av H

Såg den här klassikern på blu-ray och jag måste säga att jag inte är nöjd med kvalitén. Bilden är liksom lite murrig, och färgerna känns fel. Det kunde sett mycket bättre ut. Filmen i sig håller ganska bra. Jaa… det var väl det jag ville säga.

Dark Angel av J

Under en hemlig operation för att sätta dit knarkkungen Victor Manning (Sherman Howard) går någonting snett och den hårdföre snuten Jack Caine’s (Dolph Lundgren) partner blir dödad, samtidigt som flera av Manning’s män blir dödade av en ny, okänd, deltagare i kriget mellan polisen och maffian. Caine blir ihopsatt med FBI agenten Lawrence Smith (Brian Benben) – som till skillnad från Caine faktiskt går efter regelboken – för att försöka luska ut vad som egentligen inträffade. Samtidigt börjar en rad av mystiska dödsfall att inträffa runt om i staden; icke missbrukare som plötsligt dött av massiva heroin överdoser och som har samma underliga märke i pannan…

Jag såg en review av Mike Matei på Cinemassacre.com om en film som hette I Come In Peace, från 1990 med Dolph Lundgren i huvudrollen, vars originaltitel var Dark Angel – vilket kan vara lite vilseledande för de som inte är insatta, då Dark Angel oftast förknippas med Jessica Alba TV-serien Dark Angel. Nåväl..

Dark Angel är vad man kan förvänta sig av en Dolph Lundgren rulle från tidigt 90-tal; klyschigt, actionfyllt, några tuttar, explosioner, svordomar och så vidare. Manuset är till en viss del samma gamla trötta hämndhistoria som vi sett ungefär en miljard gånger förut, men bjuder samtidigt på någonting nytt (ja, åtminstone när den kom 1990 alltså). Det är välspelat om än lite B-aktigt och bortser man ifrån några tröga partier som är utspridda lite här och där filmen igenom så rör det på sig rätt skapligt och filmen blir i slutändan ganska underhållande.

Dark Angel är en bra B-action rulle som förnöjer för stunden, men sen om man minns den efteråt är ju en annan femma. Jag gillade den iaf och rekommenderar den till B-filmsfans där ute.

It av J

När en plötslig våg av mord på barn i den lilla sömniga (och fiktiva) småstaden Derry, Maine, inträffar börjar bibliotekarien Mike Hanlon (Tim Reid) misstänka att ”Det” som han och hans vänner kämpade mot som barn har återvänt till den lilla staden. Han börjar ringa runt till sina gamla vänner för att påminna dem om löftet de svor för 30 år sedan: att om ”Det” skulle återvända, skulle de komma tillbaka till Derry för att ta upp kampen mot ”Det” igen.

Jag tror inte It – eller Det, som den heter i Sverige – behöver någon närmare presentation egentligen. It är en sån där film/miniserie (beroende på hur man såg den) alla har sett nån gång och det är troligtvis en av de där filmerna som gjort så att många fått clown-skräck, eller nåt. Många jag pratat med om den här filmen har påpekat hur läbbig Tim Curry ser ut som Pennywise och till en viss del kan jag ju faktiskt hålla med. Under vissa sekvenser ser han jäkligt ruggig ut. Och nej, det här är givetvis inte första gången jag ser It, men jag har inte sett filmen på över 15 år och tyckte att det var dags att se om den.

Skådespelarna är suveräna (speciellt ungarna och Curry, som snor större delen av showen) och effekterna må vara utdaterade nu, men om man vrider tillbaka klockan lite mer än 20 år tillbaka i tiden och tänker hur effekterna var DÅ så är de faktiskt rätt bra. Dessutom är det lite småskojigt att se stop-motion effekter som dyker upp här och där.

Det enda jag skulle vilja klaga på är väl att It blir långdragen på sina ställen och att andra halvan blir ganska medelmåttig, då det blir otroligt mycket dialog och fläckvis lite spänning i jämförelse med den första halvan.

Nåja. Även om It miniserien inte är helt felfri så har den ändå sina stunder då den är jävligt bra, samtidigt som jag själv tycker att den har ett visst nostalgivärde i sig för mig, då det var en av de första skräckfilmerna/miniserierna jag såg. Har man missat It så tycker jag absolut man ska se den, har man emellertid sett den redan så kan man lika gärna se någonting annat.

Pledge Night av J

I slutet av 1960-talet skulle Sid (Joey Belladonna som den unge Sid), en ung hippie, genomföra en utmaning för att få komma in i studenthuset han ville in i. Sid skulle få lov att bada i ett badkar fullt med cornflakes, kaffesump, vinäger och andra äckliga substanser. Dessvärre för Sid så hade någon bytt ut vattnet mot syra. Sid blev allvarligt skadad och dog dagen därpå på akuten.

20 år senare ska ett gäng unga män genomgå flera utmaningar under ”Hell Week” för att få komma in i det studenthus de vill bli antagna till. Dessvärre för dem är det samma hus där Sid ådrog sig sina skador och det dröjer inte länge förrän Sid (Will Kempe som Syra Sid) kommer på besök för att se till att det här årets nya medlemmar blir betydligt mindre i antalet än vad de hade räknat med till en början…

Pledge Night är SKIT. SKIT, SKIT, SKIT! Det händer absolut inte ett jävla dugg de första 50 minutrarna och när det väl börjar hända någonting så är det så jävla uselt framfört och så jävla ointressant att det spelar ingen som helst roll hur många ”fyndiga” mord de försökt göra att jag känner mest för att gå och göra någonting annat, mer givande.. typ diska eller titta på en avstängd TV.

Pledge Night har bara usla effekter, ett sjukt tråkigt manus, ett händelseförloppet som får tittaren att somna av tristess och skådisar som är – tro det eller ej – hyfsade, men som får lov att kämpa med ett sånt jävla skitmanus att det hade inte spelat någon som helst roll om de hade haft stora skådisnamn i filmen.

Kommer man över en kopia av den här skiten bör man, snarast, bränna skiten och gräva ner den så långt det bara går. Det här är ett bevis på att idioter som varken har budget eller en vettig idé INTE ska göra film.

Tremors av J

De två ströjobbande bondlurkarna Valentine ”Val” McKee (Kevin Bacon) och Earl Bassett (Fred Ward) har fått nog av Perfection – en liten ökenhåla i Nevada – och bestämmer sig för att ta sitt pick och pack och dra därifrån en gång för alla för att söka lyckan ute i stora vida världen. Dessvärre sätts det käppar i hjulet för dem och deras planer då det plötsligt börjar dyka upp döda kroppar i närheten av Perfection, med minst sagt underliga dödsorsaker. Det dröjer emellertid inte länge förrens det står klart för Val och Earl vad som egentligen är i görningen, varpå de måste kämpa för sin egen och övriga ortsbors överlevnad i en dödlig katt- och råttalek…

Jag har i ärlighetens namn inte den blekaste jävla aning om vad jag ska skriva om den här odödliga klassikern från 1990, mer än att.. den är grisigt bra och ligger på min topp 10 lista över bästa filmerna som gjorts. Visst, den är cheesig på sina ställen. Visst, den är gammal. Och visst, vissa scener kan diskuteras hur övertygande de är, nu 20 år efter dess produktion. Men ska man se till helheten av filmen och se till hur pass spännande och nagelbitande den är, samt hur välgjorda modellerna och de animatroniska dockorna är så.. ja.. då kan iaf inte jag mer än att lyfta på hatten och buga mig för teamet bakom filmen – som bevisade att man inte behövde/behöver en enorm Hollywood-budget för att göra en riktigt bra film.

Och så har vi givetvis filmens karaktärer också (utöver Bacon’s och Ward’s karaktärer) – däribland det gifta vapengalna paret Burt och Heather Gummer, spelade av Michael Gross och Reba McEntire, som står för en del av den komiska sidan av filmen. Gross dök dessutom upp i uppföljarna och den kortlivade TV-serien, samt prequelen som en förfader till Burt Gummer. Karaktärerna är hur som helst välskrivna (även om vissa tidstypiska klichéer infinner sig då och då) och välspelade, vilket tillför att man som tittare vill att de ska överleva. Man får ett tycke för dem och följer spännt deras kamp om överlevnad från det att allt brakar igång på riktigt tills minutrarna innan sluttexten.

Nåja. Med två uppföljare, en prequel (som räknas som nummer 4 i filmserien) och en TV-serie står sig Tremors – eller Hotet Från Underjorden som den hette i Sverige – fortfarande bra än idag och det är en sån där film jag bara måste rekommendera. Vilket jag gör. Riktigt varmt.

Psycho IV: The Beginning av J

Under sändingen av radioprogrammet Fran Ambrose Show på radiostationen KTK tar de upp ämnet modermord och intervjuar flera personer som varit i kontakt med ämnet. Folk får ringa in och ställa frågor och ge med sig av sina egna funderingar som i vilket annat program som helst. Men den här kvällen blir annorlunda då de får ett telefonsamtal från en person som vill bli kallad för Ed – som påstår sig ha mördat sin mor och ett flertalet andra människor efter det – och vill berätta sin historia. När de på radiostationen börjar lägga ihop ett och ett begriper de att de har med Norman Bates (Anthony Perkins) att göra… och hans historia är inte slut än…

Fjärde och sista delen i Psycho serien blev producerad för TV och även om det var en av Perkins sista filmer så gör han ändå bra ifrån sig trots sin sjukdom – men filmen i helhet är ganska onödig. Delvis utspelar den sig efter första Psycho, men samtidigt före och den verkar skita fullkomligen i Psycho III’s avslutning av någon anledning. Det som gör den onödig är att vi som tittare redan VET vad som hände innan Psycho, då personerna i de tre första filmerna redan tuggat om det flertalet gånger, plus att den här fjärde delen är sjukt seg och faktiskt ganska långtråkig även om det inträffar en del grejer i den. Det är inte förens i slutsekvenserna jag vaknar till och faktiskt blir riktigt intresserad av vad som inträffar i filmen. Och slutet är sisådär. Den lämnar dörren vidöppen för ytterligare en uppföljare som vi aldrig kommer få se och det hela är ganska klichée.

Psycho IV: The Beginning är hur som haver en svag del och lyckligtvis den sista i en hyfsad serie rysare/thrillers med inslag av drama. Har man sett de tidigare filmerna i serien duger den nog att kika på, i annat fall kan man lika gärna avstå den.

Child’s Play 2 av J

Efter de traumatiska händelserna i den första filmen har Andy Barclay (Alex Vincent) blivit placerad i ett fosterhem, då hans mor blivit omhändertagen för psykisk utredning. Samtidigt försöker företaget som tog fram Good Guy dockorna att rädda sitt rykte genom att återkonstruera Chucky-dockan, för att bevisa för allmänheten att det inte var något fel med den från första början. Med det gjort återuppväcker de Chucky (Brad Dourif), som beger sig efter Andy återigen.

Det finns inte så mycket att säga om tvåan egentligen. Den är lika bra som den första filmen i mina ögon, även om den är lite cheesigare. Den första filmen innehöll ett par stycken grejer man kunde flina eller fnissa till åt, tvåan innehåller fler såna tillfällen och jag skulle tro att det faktiskt var redan här Chucky’s karriär som en komisk – men våldsam – karaktär började.

Tvåan brakar på lite snabbare än den första filmen och det känns lite som att de skitit i att bygga upp samma stämning som fanns i den första filmen. Jag ser inget fel med det, då det hade nog blivit rätt knepigt att köra på samma kort som i den första filmen – dvs låta tittaren vänta med att få se Chucky komma till liv. Det mesta är faktiskt bra i filmen och jag har nog ingenting jag vill gnälla över. Det är en cheesig uppföljare till en kultklassiker helt enkelt. Jag gillar den nästan lika mycket som den första filmen, faktiskt.

Avslutningsvis: Look out Jack! Chucky’s back!

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0099253/